52009DC0639

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 23.11.2009

KOM(2009)639 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

Huvudbudskapen från rapporten om sysselsättningen i Europa 2009

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

Huvudbudskapen från rapporten om sysselsättningen i Europa 2009

1. In LEDNING

Krisen på de globala finansmarknaderna som tog fart förra hösten har lett till den djupaste recessionen under efterkrigstiden i den globala ekonomin och detta har i allt högre grad påverkat arbetsmarknaderna i EU. Efter en relativt stark ekonomisk tillväxt och sysselsättningstillväxt under flera år (9,7 miljoner nya jobb enbart under perioden 2005–2008), med högre sysselsättning än någonsin i EU, slår den globala krisen nu hårt mot företag, arbetstillfällen och hushåll och påverkar i allt högre grad människors framtidsutsikter och möjligheter att försörja sig. Den plötsliga omsvängningen för sysselsättningstillväxten har inneburit nya politiska utmaningar . Arbetslösheten fortsätter att öka och fokus ligger nu på att begränsa de sociala konsekvenserna och skapa goda förutsättningar för att arbetslösa snabbt ska kunna komma tillbaka på arbetsmarknaden när ekonomin börjar återhämta sig.

EU har genom samordnade insatser kommit en bra bit på väg när det gäller att begränsa krisens effekter. Förra hösten vidtog EU åtgärder för att förhindra ett sammanbrott på finansmarknaderna och på bred front motverka krisen. I december 2008 godkände Europeiska rådet en ekonomisk återhämtningsplan för Europa[1] för att begränsa konsekvenserna av den ekonomiska nedgången och vid sitt vårmöte 2009 fastställde man följande centrala prioriteringar för sysselsättningspolitiken:

- Värna sysselsättningen, skapa arbetstillfällen och främja rörlighet.

- Höja kompetensen och matcha behoven på arbetsmarknaden.

- Förbättra tillträdet till arbetsmarknaden.

På grundval av dessa gemensamma insatser och det särskilda toppmöte om sysselsättningen som hölls den 7 maj 2009 publicerade kommissionen i juni meddelandet Ett gemensamt åtagande för sysselsättning för att stärka samarbetet mellan EU och dess medlemsstater och mellan arbetsmarknadens parter i fråga om de tre prioriteringarna. Fokus ligger här på konkreta åtgärder som stöds av alla tillgängliga gemenskapsinstrument, särskilt Europeiska socialfonden och Europeiska fonden för justering av globaliseringseffekter .

Den globala krisen har medfört ändrade ekonomiska förutsättningar och skapat behov av snabbare information och analys av situationen på arbetsmarknaden (vilket delvis tillgodoses genom kommissionens nya månadsrapport[2]) och av vidare forskning om hur man kan begränsa krisens negativa effekter på arbetsmarknaden och skapa bättre förutsättningar för ökad sysselsättning vid en återhämtning samt stärka beredskapen inför kommande kriser.

Med tanke på omständigheterna är den 21:e årliga rapporten inriktad på två teman som är viktiga (men inte allenarådande) i den pågående debatten om den europeiska sysselsättningsstrategins inriktning i framtiden – de europeiska arbetsmarknadernas dynamik och klimatförändringarnas konsekvenser för situationen på arbetsmarknaden .

En analys av flödena på arbetsmarknaden blir särskilt viktig i kristider för att man ska kunna vidta politiska åtgärder i rätt tid, särskilt för att underlätta återanställning och begränsa långtidsarbetslösheten , vilket annars kan leda till en varaktigt inskränkt välfärd när humankapitalet försvagas. Att förhindra värsta-fall-scenarier krävs alltså inte bara för en god krishantering utan är också en viktig faktor för en framtida EU-ekonomi med god internationell konkurrenskraft och lämplig struktur.

Samtidigt har övergången till en konkurrenskraftig kunskapsbaserad ekonomi med låga koldioxidutsläpp blivit en högprioriterad fråga som kräver omedelbara åtgärder. Utrymmet för att skapa nya ”gröna” jobb[3] och göra befintliga arbetstillfällen mer miljövänliga är betydande och gäller arbetstagare av alla slag . För att utnyttja dessa möjligheter effektivt krävs dock lämpliga åtgärder baserade på goda insikter i de utvecklingstendenser som ligger till grund för en anpassning till och begränsning av klimatförändringarnas effekter.

2. UTVECKLINGSTENDENSER, SLUTSATSER OCH KONSEKVENSER FÖR POLITIKEN

Krisen slår hårt mot arbetsmarknaderna i EU och omintetgör större delen av sysselsättningstillväxten sedan 2000

Den nuvarande recessionen förväntas få stora konsekvenser för arbetsmarknaderna i EU och leda till kraftigt ökad arbetslöshet. I många medlemsstater har man dock lyckats begränsa sysselsättningsbortfallet, exempelvis genom arbetstidsförkortning och tillfällig deltidsarbetslöshet[4].

Trots att arbetsmarknaderna har visat sig vara ganska robusta kommer sannolikt över sju miljoner arbetstillfällen att gå förlorade i EU under 2009–2010, medan arbetslösheten kan öka till över 10 % 2010[5]. Eftersom den ekonomiska situationen påverkar sysselsättningen med viss fördröjning kommer läget på arbetsmarknaden att fortsätta att försämras även efter det att ekonomin börjat återhämta sig.

Detta är ett stort bakslag med tanke på möjligheterna att nå Lissabonmålen 2010. Betydande framsteg har gjorts på det sysselsättningspolitiska området sedan Lissabonstrategin inleddes. Den totala sysselsättningen har ökat med nära fyra procentenheter och uppgick 2008 till 65,9 %. Sysselsättningen för kvinnor och äldre arbetstagare har också ökat betydligt: till 59,1 % respektive 45,6 % 2008[6]. På grund av den ekonomiska nedgången kommer denna tillväxt dock sannolikt praktiskt taget att omintetgöras[7], samtidigt som andelen sysselsatta under perioden 2008–2010 hamnar allt längre från målen.

Under den här krisen har vissa typer av arbetstagare drabbats särskilt hårt – visstidsanställda och personer med tillfälliga anställningsavtal. Dessutom har ungdomsarbetslösheten under de senaste månaderna nått sin högsta nivå någonsin. Utvecklingen visar att det behövs kraftfullare åtgärder för att få ned ungdomsarbetslösheten och minska segmenteringen på arbetsmarknaden.

Dynamiska arbetsmarknader i EU tyder på strukturella förbättringar…

Dynamiken har varit stor på de europeiska arbetsmarknaderna under de senaste åren. Under perioden 2002–2007 var den genomsnittliga arbetskraftomsättningen[8] per år 22 %, vilket skulle innebära att mellan en femtedel och en fjärdedel av alla européer bytte jobb varje år .

Det gäller inte bara de länder som brukar anses ha ”flexibla” arbetsmarknader (till exempel Storbritannien och Danmark) utan alla medlemsstater, även om den årliga arbetskraftsomsättningen i förhållande till den totala sysselsättningen varierar från 14 % i Grekland och 16 % i Sverige till 25–30 % i Storbritannien, Finland, Spanien och Danmark.

Arbetskraftsomsättningen varierar kraftigt mellan olika grupper av arbetstagare. Den brukar vara betydligt högre för kvinnor än för män (en skillnad på fem procentenheter på aggregerad EU-nivå), med ett fåtal undantag (Estland, Polen och Sverige). För ungdomar (i åldern 15–24 år) är arbetskraftsomsättningen ungefär 70 % av sysselsättningstalet och därmed mycket högre än för arbetstagare i den aktivaste åldersgruppen och bland äldre arbetstagare. Samtidigt har omsättningen en tendens att minska med högre utbildningsnivå, dock i varierande omfattning i de olika medlemsstaterna.

Den totala variationen i nyanställningstakten i EU beror i mycket högre grad på skillnaderna mellan olika sektorer än på skillnaderna mellan olika länder eller konjunktureffekter. Det visar hur viktiga sektorsspecifika faktorer som rör teknik, organisation och efterfrågan är för dynamiken på arbetsmarknaden.

Det är svårt att dra några definitiva slutsatser om den önskade eller ”optimala” arbetskraftsomsättningen . Stela arbetsmarknadsinstitutioner tenderar att hindra omfördelningen av arbetskraft från krympande branscher till branscher med tillväxt, men en hög arbetskraftsomsättning kan också innebära ökade sociala kostnader – till exempel högre friktionsarbetslöshet, kostnader för kompetensmatchning och förlust av specifikt humankapital – och ökade utgifter för arbetslöshetsersättning.

Tillgängliga uppgifter om arbetskraftsomsättningen visar att det inte är samma personer som hela tiden är arbetslösa; både inflöden och utflöden är betydande. Under perioden 2002-2007 hittade i genomsnitt nära en tredjedel av de arbetslösa och ca 10 % av dem som stått utanför arbetskraften ett jobb inom ett år . Andelen arbetslösa som får ett arbete varierar dock mellan minst 40 % i Storbritannien, Spanien, Portugal och Nederländerna till högst 25 % i Tyskland, Grekland, Polen och Belgien. Andelen icke förvärvsarbetande som får ett arbete varierar från minst 15 % i Sverige, Storbritannien och Danmark till 3 % i Grekland och 4,5 % i Italien.

Sedan andra hälften av 1990-talet har trendkomponenterna gått stadigt framåt för andelen arbetslösa och personer utanför arbetskraften som fått arbete (”positiva” övergångar på arbetsmarknaden), vilket tyder på att arbetsmarknadens struktur förbättrats väsentligt under denna period[9].

Beträffande olika arbetstagargrupper är andelen äldre arbetslösa (55–64 år) som får ett arbete knappt en tredjedel av andelen i den aktivaste åldersgruppen (24–54 år). Arbetslösa eller personer utanför arbetskraften med högre utbildning har också betydligt större chans att komma tillbaka på arbetsmarknaden (jämfört med arbetstagare med lägre utbildning).

… men långtidsarbetslösheten är fortfarande ett problem

Även om långtidsarbetslösheten i EU har minskat sedan mitten av 1990-talet är dess omfattning och varaktighet fortfarande ett problem. Under perioden 2005–2007 varade nära 45 % av alla arbetslöshetsperioder minst ett år i EU, jämfört med bara 10 % i USA. Detta är oroväckande både ur ett rättviseperspektiv och med hänsyn till effektiviteten.

Skillnaderna mellan könen är mycket små i hela EU när det gäller arbetslöshetsperiodens genomsnittslängd (12 månader för kvinnor och 11,7 månader för män). Genomsnittet tenderar dock att öka med stigande ålder och minska med högre utbildningsnivå (12,3 månader för arbetslösa med lägre kvalifikationer och 8,1 månader för dem med högre kvalifikationer).

Recessionen har också bidragit till att lyfta fram frågor som rör lämpliga mått på arbetslösheten , dvs. att det inte räcker att använda enbart andelen arbetslösa som indikator vid utformningen av politiken.

De preliminära resultaten, som visserligen kräver ytterligare studier, tyder på att den vanliga statistiken över arbetslöshetens varaktighet på grundval av oavslutade arbetslöshetsperioder (som alltså fortfarande pågick vid observationstillfället) ofta bortser från de många korta arbetslöshetsperioder som förekommer mellan observationsperioderna, vilket leder till en överskattning av genomsnittslängden för avslutade arbetslöshetsperioder. I EU var den genomsnittliga längden på avslutade arbetslöshetsperioder under åren 2005–2008 bara ungefär hälften av det beräknade måttet när oavslutade perioder beaktas (dvs. den officiella statistiken).

Ett mått baserat på avslutade perioder skulle vara lämpligare för att bedöma arbetslöshetens konsekvenser för välfärden, men den vanliga statistiken över arbetslöshetens varaktighet har flera konkreta fördelar när det gäller aktualitet, öppenhet, tillgänglighet och hur lätt det är att göra beräkningarna, vilket är ett skäl att fortsätta använda den trots att den kan ge en något snedvriden bild.

Vid en utvärdering av olika aspekter som rör arbetslöshetens varaktighet, till exempel kopplingen till arbetslöshetsperioderna, måste man dessutom använda longitudinella data[10]. Det finns tre särskilda aspekter på användningen av longitudinella data för att mäta arbetslöshetens varaktighet. För det första möjliggörs bättre täckning av kortare arbetslöshetsperioder. För det andra blir det möjligt att ta fram alternativa indikatorer för långtidsarbetslösheten som inte påverkas nämnvärt av kortare avbrott i arbetslösheten, exempelvis andelen arbetslösa personer som varit arbetslösa totalt minst 12 månader under ett visst antal år. För det tredje kan uppgifterna användas för att övervaka flera arbetslöshetsperioder, vilket gör det möjligt att ta fram statistik över arbetslöshetens längd i förhållande till antalet arbetslöshetsperioder.

Detta visar tydligt behovet av att ta fram olika indikatorer för arbetslöshetsperiodens längd och jämföra deras fördelar. Det är särskilt viktigt under kraftiga recessioner då arbetslöshetsperiodernas längd ofta ökar, vilket kan inverka starkt negativt på de berörda arbetstagarnas anställbarhet under lång tid.

Stödja positiva övergångar på arbetsmarknaden – nyckeln till kortare arbetslöshetsperioder och bevarad anställbarhet

Sannolikheten att få ett arbete minskar med arbetslöshetsperiodens längd[11], vilket delvis beror på att anställbarheten minskar mer ju längre arbetstagaren är borta från arbetsmarknaden. Längre arbetslöshetsperioder till följd av en ekonomisk nedgång kan bli ett mönster och det cykliska problemet kan bli då strukturellt . En lämplig politisk åtgärd kan vara att med hjälp av profileringsmetoder se till att aktiva arbetsmarknadsåtgärder bättre riktas mot dem som löper den största risken att bli långtidsarbetslösa eller hamna utanför arbetskraften[12]. Genom lämpliga utbildningsprogram kan denna investering hjälpa människor i riskzonen att få den kompetens som behövs för att ta sig in på arbetsmarknaden.

En enkel ekonometrisk länderundersökning om hur politiska åtgärder av olika slag påverkar långtidsarbetslösheten (som redovisas i rapporten) visar att stränga regler för anställningsskyddet ofta ökar långtidsarbetslösheten, medan arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan minska den[13].

Enligt principerna för en flexibel och trygg arbetsmarknad bör man inrikta sig på att skydda och stödja arbetstagarna för att åstadkomma ”goda” övergångar på arbetsmarknaden , istället för att bevara specifika arbetstillfällen. De ekonometriska resultaten ger ett brett stöd för en sådan strategi, särskilt med sikte på att få ned långtidsarbetslösheten.

Åtgärder för att sänka koldioxidutsläppen blir en viktig förändringsfaktor för sysselsättningsstrukturen i EU

EU:s politiska åtgärder[14] för att främja en övergång till en konkurrenskraftig kunskapsbaserad ekonomi med låga utsläpp kommer att bli en viktig drivkraft ur ett arbetsmarknadsperspektiv. De kommer att leda till strukturella förändringar i ekonomin eftersom de bidrar till att bestämma vilka varor och tjänster som produceras, importeras och exporteras (och hur detta sker). De kommer också att påverka efterfrågan på varor och tjänster på grund av att de påverkar konsumenternas, arbetstagarnas och arbetsgivarnas och även myndigheternas beteende.

De bakomliggande strukturella förändringarna kommer att leda till en omfördelning av arbetstagare och få olika effekter för olika sektorer, kompetenstyper och regioner. Sammantaget bör konsekvenserna för sysselsättningen totalt sett dock bli begränsade och eventuellt innebära en liten ökning (åtminstone på längre sikt förutsatt att en lämplig politik förs).

Särskilt märkbart blir detta genom att sysselsättningens fördelning mellan olika sektorer förändras. Nya ”gröna” jobb tillkommer och dagens jobb blir miljövänligare eller försvinner. Dessutom kommer indirekta effekter att sprida sig genom ekonomin och påverka sysselsättningen via pris-, löne- och inkomsteffekter.

Alla sysselsättningseffekter kommer dock inte att bli varaktiga . Det beror bland annat på att arbetsintensiteten i tillverkningen av nya produkter och nya produktionsprocesser minskar när tekniken mognar och på att en betydande del av sysselsättningsökningen försvinner när tillverkning och installation av ny infrastruktur har slutförts. Konkurrenskraftiga marknader kan dock ge företagen incitament att fortsätta satsa på innovation och investeringar i ny teknik och nya produktionsprocesser, vilket bidrar till att bibehålla sysselsättningen och skapa nya arbetstillfällen med anknytning till tillverkning och installation av ny infrastruktur.

Övergången till en kunskapsbaserad ekonomi med låga koldioxidutsläpp kan åtminstone till en början främja arbetstillfällen för högkvalificerade arbetstagare . I inledningsskedet kommer dessa arbetstagare att gynnas mer eftersom övergången till nya verksamheter kräver avancerad teknik och högkvalificerad personal och eftersom införandet av ny ”grön” teknik leder till ett ökat behov av hög kompetens samtidigt som annan kompetens blir föråldrad. När den nya tekniken tas i bruk på marknaden kommer det dock sannolikt även att finnas utrymme för arbetstagare med lägre kvalifikationer, förutsatt att de får lämplig utbildning.

Övergångens konsekvenser för sysselsättningen har också en regional dimension, eftersom regionerna har olika utgångsläge när det gäller väderförhållanden, näringsverksamhet och arbetsmarknadens särdrag på det lokala planet.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder som reaktion på klimatförändringarna; stödja övergångar; fokus på kompetens, social dialog

Med tanke på de förväntade strukturförändringarna i ekonomin finns det mycket som talar för att man bör främja en arbetsmarknadspolitik som underlättar övergångar så att arbetstagarna uppmuntras att ha en öppen inställning till nya experiment i övergången till mer utsläppssnåla verksamheter. I synnerhet krävs lämplig utbildning inom och utanför företagen för att undvika kompetensklyftor och kompetensbrist . Genom initiativet ”Ny kompetens för nya jobb” har man via gemenskapsinstrumenten ställt medel till förfogande för att förutse och matcha kompetensbehoven på arbetsmarknaden. Europeiska socialfonden (2007–2013) har anslagit 13,5 miljarder euro för sådana anpassningsåtgärder. Dessa insatser bör kompletteras med lämpliga åtgärder för att främja planering för och hantering av omstruktureringar med socialt ansvarstagande och medverkan av alla berörda parter. Här är det nödvändigt att säkerställa arbetstagarnas rätt till information och samråd i linje med gällande EU-direktiv[15]. Sociala utgifter för insatser som aktivt stöder och banar väg för övergången bör också ges lämpligt utrymme.

För att stödja utvecklingen av arbetsmarknadsåtgärder i syfte att skapa fler och bättre arbetstillfällen för alla i en hållbar ekonomi bör ytterligare forskningsinsatser göras för att stärka EU:s förmåga att bedöma sysselsättningseffekterna av en övergång till en kunskapsbaserad ekonomi med låga koldioxidutsläpp . Den sociala dialogen bör stärkas så att strukturförändringarna till följd av klimatförändringarna sker effektivt och på ett sätt som är lämpligt ur ett ekonomiskt och socialt perspektiv.

Det aktuella ekonomiska läget bör inte hindra övergångens inriktning eller bromsa takten, eftersom arbetet för att motverka klimatförändringarna och andra miljöhot är en god möjlighet att skapa nya arbetstillfällen .

3. SLUTSATSER

Krisen har fått stora konsekvenser för den ekonomiska tillväxten i EU. Effekten på arbetsmarknaden var visserligen till en början ganska begränsad, vilket beror dels på den normalt minst halvårslånga fördröjningen mellan ändrade produktionsnivåer och ändrade sysselsättningstal, dels på att anpassningen i efterfrågan på arbetskraft skett genom flexibla arbetsmönster (t.ex. kortare arbetstid) snarare än genom minskad sysselsättning. De negativa effekterna har dock blivit allt tydligare under de senaste kvartalen och denna utveckling förväntas fortsätta under de kommande månaderna. Politiska åtgärder för att främja en ekonomisk återhämtning och begränsa sysselsättningsbortfallet har blivit allt viktigare, särskilt på medellång sikt eftersom det kommer att ta tid innan återhämtningen leder till ökad sysselsättning.

EU bör inte bara arbeta för att motverka recessionen utan vända den till en möjlighet att skapa en mer produktiv, mer innovativ och grönare ekonomi med högre kompetens; en ekonomi med öppna och inkluderande arbetsmarknader och fler och bättre arbeten för kvinnor och män. Punktinsatser räcker inte – det krävs en kontinuerlig och samordnad process med strukturpolitiska åtgärder på arbetsmarknaden och insatser på andra politikområden som ingår i Lissabonprocessen.

Arbetsmarknaderna i EU kommer att förändras i grunden till följd av krisen och övergången till en kunskapsbaserad ekonomi med låga koldioxidutsläpp, och arbetstagarna och företagen måste ges de resurser och incitament som behövs för att de ska kunna anpassa sig till utvecklingen så att inkludering, rättvisa och social rättvisa främjas . Flexibla och trygga arbetsmarknader i kombination med en heltäckande politik för aktiv inkludering är även med tanke på rådande omständigheter det rätta sättet att modernisera arbetsmarknaderna och skapa förutsättningar för en god återhämtning.

Rapporten Employment in Europe 2009 finns på:

http://ec.europa.eu/social/main.jsp?catId=119&langId=en

[1] KOM(2008) 800.

[2] Finns på webbplatsen för GD Sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter: http://ec.europa.eu/social/main.jsp?catId=120&langId=en

[3] Problemet med att definiera ”gröna” jobb diskuteras mer ingående i rapporten.

[4] Liknande iakttagelser görs i ”Labour market and wage developments in 2008”, European Economy nr 8/2009.

[5] Europeiska kommissionens ekonomiska prognos från hösten 2009, European Economy nr 10/2009.

[6] Det bör dock påpekas att ökningen i många fall gick hand i hand med ett betydande antal arbetstagare med otrygga anställningar och en fortsatt hög andel arbetande fattiga.

[7] Det bör dock noteras att förbättringarna sedan 2000 främst har varit strukturella medan den senaste tidens nedgång i viss mån är cyklisk.

[8] Arbetskraftsomsättningen mäter antalet arbetstagare som antingen byter arbete eller ställning på arbetsmarknaden.

[9] Detta bekräftas även av utvecklingen i fråga om ”negativa” övergångar (eller övergångarna netto).

[10] Från EU:s statistik om inkomst och levnadsvillkor.

[11] Efter närmare undersökning av de specifika förhållandena verkar denna effekt dock ha ganska begränsad omfattning.

[12] Profilerade individer är de som löper största risken att bli långtidsarbetslösa och hänvisas till olika arbetsmarknadsåtgärder.

[13] I denna analys anses inte incitament kopplade till skatte- och bidragssystemen ha någon större effekt på långtidsarbetslösheten.

[14] Här ingår initiativ för att öka energieffektiviteten, utveckla förnybara energikällor, samla upp, lagra och behandla CO2 och andra skadliga utsläpp, modernisera den europeiska infrastrukturen (även transportnät och transportutbud), integrera miljöansvar i affärsmodeller, främja miljövänligt jordbruk och utnyttjande av mark och skapa goda förutsättningar för klimatrelaterad forskning och innovation.

[15] Se bl.a. Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/14/EG av den 11 mars 2002 om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen, och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/38/EG av den 6 maj 2009 om inrättande av ett europeiskt företagsråd.