52006DC0044

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 8.2.2006

KOM(2006)44 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

om samråd kring insatser på EU-nivå för att främja aktiv integrationav de personer som har svårast att komma in på arbetsmarknaden

.

SYFTET MED MEDDELANDET

Vid Europeiska rådets möte i mars 2005 blåstes nytt liv i Lissabonstrategin genom att man inriktade sig på tillväxt och sysselsättning för att bidra till den sociala sammanhållningen. Alltmedan den europeiska sysselsättningsstrategin är ledande för genomförandet av Lissabonstrategins sysselsättningsmål är bättre social sammanhållning också ett väsentligt inslag för att Lissabonstrategin ska bli framgångsrik. Samtidigt är en framgångsrik europeisk sysselsättningsstrategi väsentlig för bättre social sammanhållning.[1]

Kampen mot fattigdom och mot social utslagning är en central angelägenhet för Europeiska unionen och dess medlemsstater. När Lissabonstrategin lanserades i mars 2000 uppmanade rådet medlemsstaterna och Europeiska kommissionen att vidta åtgärder för att senast 2010 avsevärt minska fattigdomen. Medlemsstaterna har uppvisat ett fast politiskt engagemang och många insatser har gjorts både på europeisk och nationell nivå. Dock återstår kampen mot fattigdomen och integreringen av personer som är utestängda från arbetsmarknaden som en stor utmaning för den utvidgade Europeiska unionen. Målen för den reviderade Lissabonstrategin kan inte uppnås om vi fortsätter att ”slösa bort” en stor andel av vår dyrbaraste tillgång, nämligen mänskligt kapital.

I de flesta medlemstaterna finns det övergripande politik för socialt bistånd, och åtgärder för att aktivera människor har införts för att de utestängda åter ska komma in på arbetsmarkanden, men det finns fortfarande en omfattade ”kärna” av personer som har ringa utsikter att hitta arbete och som därför löper stor risk att hamna i fattigdom och social utslagning. För dem som har svårast att komma in på arbetsmarknaden kan system med en inkomst motsvarande existensminimum vara det enda sättet att undkomma extrem fattigdom; dessa system måste dock, förutom att de uppfyller denna oumbärliga uppgift, även få dem som är arbetsföra in på arbetsmarknaden. Huvuduppgiften är alltså att se till att åtgärder för socialt skydd på ett effektivt sätt bidrar till att mobilisera de arbetsföra alltmedan de uppfyller det bredare målet med att ge en anständig levnadsstandard till dem som befinner sig utanför arbetsmarknaden och inte kommer in på den.

Syftet med detta meddelande är alltså

- dels att granska de framsteg som gjorts i en utvidgad union för att främja tillträde till arbetsmarknaden för de personer som har hamnat utanför den, (del 1),

- dels att med ledning av denna granskning inleda ett offentligt samråd om möjliga riktlinjer för insatser på EU-nivå i syfte att främja aktiv integration av de personer som har svårast att komma in på arbetsmarknaden (del 2). Detta samråd grundar sig på artikel 138 i fördraget.

På så sätt uppfyller detta meddelande kraven i den nya sociala dagordningen för åren 2005-2010, där man bekräftade att kommissionen skulle införa ett gemenskapsinitiativ om system för inkomst motsvarande existensminimum och integrering av personer som är utestängda från arbetsmarkanden efter det att man följd de vederbörliga förfarandena för konsekvensbedömning. Syftet är också att svara på de frågor som Europaparlamentet regelbundet tar upp när det granskar genomförandet av Lissabonstrategin.

1. ATT BEKÄMPA FATTIGDOM OCH UTSLAGNING FRÅN ARBETSMARKNADEN: EN STÄNDIG ANGELÄGENHET FÖR UNIONEN

1.1. Insatser på medlemsstaternas nivå

EU:s medlemsstater har utarbetat avancerade system för socialt skydd som ska tillförsäkra ett skydd vid sjukdom och arbetslöshet samt förebygga och bekämpa fattigdom och social utslagning. I linje med förskjutningen i politiken under 1990-talet på EU-nivå mot system för aktivering har systemen för inkomstbidrag i allt större uträckning kommit att omfatta aktiveringskriterier för att människor i mindre grad hamnar i fattigdomsfällan och inte uppmuntras att söka arbete[2]. Följaktligen har överensstämmelsen mellan system för inkomstbidrag och aktiveringsåtgärder förbättrats. I många medlemsstater är man berättigad till förmåner under villkor att man aktivt söker arbete, är tillgänglig för arbete eller deltar i utbildning. I vissa fall sker detta i form av ett individuellt avtal där mottagarens skyldigheter anges i termer av deltagande i en överenskommen plan för återintegrering på arbetsmarknaden. I allt fler länder förbättras de finansiella incitamenten så att de blir en kraftig uppmuntran till arbete. Till exempel finns det skattelättnader för lågavlönade arbetstagare för att komplettera inkomsten under förutsättning att de utför avlönat arbete, och vid den punkten där man vanligtvis skulle ha avbrutit utbetalningen av förmånerna avvecklas de nu gradvis för att människor inte ska tappa lusten att arbeta. Man har också utarbetat och infört särskilda åtgärder för att underlätta tillgången till grundläggande varor och tjänster som hälso- och sjukvård, barnomsorg, anständigt boende eller t.o.m. livsmedel (i de mest extrema fallen av materiella umbäranden) för att integrera mindre gynnade personer i samhället.

I detta syfte har EU:s medlemsstater ofta infört olika system för inkomst motsvarande existensminimum för att fylla gapen mellan den enskildes eller familjens inkomst – såväl från arbete som från sociala förmåner – och garanterat existensminimum. Det finns ett antal gemensamma kännetecken, nämligen:

- Systemen säkerställer att det finns en minimal levnadsstandard genom att individerna och de personer de försörjer får bistånd när ingen annan källa till finansiellt stöd finns tillgänglig.

- De är inte avgiftsfinansierade och bekostas ur skattemedel.

- För det mesta är de inte tidsbegränsade även om de antas vara tillfälliga.

- Arbetsföra människor förväntas vara tillgängliga för arbete.

- De är inkomstprövande och beror till viss del på myndigheternas bedömning.

- Berättigandet beror på ålder och bosättning under en bestämd minimiperiod.

- Förmånerna beror vanligtvis på familjens situation och de är ofta förenade med andra sociala förmåner (bostad, värme, bidrag för barn).

Inom denna gemensamma ram finns det många olika system för inkomst motsvarande existensminimum i EU:s medlemsstater. Systemen varierar vad beträffar nivån på förmånerna, utsträckningen av decentraliseringen av systemet för tillhandahållande, graden av bedömning i tolkningen av lagstiftning, bosättningskriterier samt jämvikten mellan ett övergripande tillvägagångssätt och ett för respektive sociala kategorier. De varierar också mycket vad gäller den utsträckning i vilken det grundläggande inkomstbidraget är kopplat till andra delar av politiken, exempelvis arbetsmarknadspolitik och tillträde till tjänster. Icke desto mindre fyller de alla med varierande framgång en väsentlig uppgift för att såväl samhället som arbetsmarknaden ska fungera.

Man måste klart erkänna att systemen för socialt skydd fungerar väl: utan dem skulle risken för fattigdom nå ohållbara nivåer i de flesta medlemsstaterna och i unionen som helhet. Enligt provisoriska uppgifter[3] skulle i EU:s 25 medlemsstater (”EU-25”) andelen personer med risk för fattigdom år 2003 legat på 25 %, dvs. 9 procentenheter högre än den faktiska risken för fattigdom, om sociala transfereringar[4] (med undantag för pensioner) inte genomförts. Icke desto mindre är den övergripande situationen vad gäller fattigdom och tillträde till arbete för de mest utsatta alltjämt ett stort bekymmer. År 2003 levde 16 % av befolkningen i EU-25 (cirka 72 miljoner personer) med risken för finansiell fattigdom[5]. Dessa uppgifter visar hur svårt det är att gå framåt i kampen mot fattigdom och utslagning. Sedan dessa undersökningar inleddes år 1997 har mer än hälften av den befolkning som är utsatt för fattigdom ständigt (dvs. under tre av de sista fyra åren) levt med låg relativ inkomst[6]. Alltmedan en inkomst under den vedertagna tröskeln varken är nödvändig eller tillräcklig som förutsättning för fattigdom, innebär risken för relativ fattigdom att man får begränsat tillträde till de varor och tjänster som anses var nödvändiga för att man fullt ut ska delta i ett samhälle. Risken att hamna under tröskeln där man riskerar fattigdom är högre för arbetslösa, icke förvärvsarbetande, ensamstående föräldrar, funktionshindrade och kroniskt sjuka. Ett obestämt antal personer kan därför känna av allvarliga umbäranden och social utslagning, t.ex. hemlöshet, narkotikaberoende, alkoholism, bristande tillträde till grundläggande sjukvård, analfabetism, vilka i somliga försvåras ytterligare genom etnisk diskriminering eller boende i områden där människor är missgynnande av flera skäl. I EU-25 år 2003 fanns det cirka 31,7 miljoner personer, vilket utgjorde 8,5 % av befolkningen i arbetsför ålder (15-64 år), som kunde betraktas som utestängda från arbetsmarknaden. I detta tal ingår både långtidsarbetslösa och icke förvärvsarbetande som antingen tappat modet efter upprepade misslyckanden att hitta arbete eller som ville arbete men inte kunde hitta arbete av olika skäl: funktionshinder, kronisk sjukdom, bristande grundläggande färdigheter, diskriminering eller familjeansvar.

1.2. Insatser på gemenskapsnivå

År 1992 antog rådet två rekommendationer där man som ett gemensamt mål fastställde en garanterad miniminivå på inkomster och angav principer och riktlinjer för hur detta mål skulle kunna uppnås.[7] I kommissionens rapport från 1999[8] drogs slutsatsen att dessa rekommendationer hade bidragit till att strukturera och främja debatten mellan medlemsstaterna om uppgiften för och utarbetandet av system för inkomst motsvarande existensminimum, främjat tillnärmningen av sådana system i de olika medlemsstaterna och att de utgjorde en grund för ansträngningar till ett mer systematiskt EU-samarbete i kampen mot fattigdom och social utslagning.

År 2000 antogs vid Europeiska rådets möte i Nice gemensamma mål för genomförandet av den öppna samordningsmetoden för social integration, i vilken målen i rekommendationerna ingick. I den första gemensamma rapporten som antogs i mars 2002 drogs slutsatsen att tretton medlemsstater av femton hade utarbetat en allmän politik för socialt bistånd för att garantera alla lagligt bosatta en inkomst motsvarande existensminimum. I den andra gemensamma rapporten (mars 2004), samt i rapporten om social integration, där man granskar de nationella handlingsplanerna i de tio nya medlemsstaterna[9] betonades att man var angelägen om att minimera de element i systemet för inkomst motsvarande existensminimum som får människor att inte söka arbete[10] och noterade reformer som syftar till att se över reglerna för berättigande och till att införa individualiserade planer för återintegration på arbetsmarknaden. Å andra sidan hade somliga medlemsstater höjt eller bibehållit det reella värdet på inkomst motsvarande existensminimum genom att fastställa mål eller anta indexreglering i någon form, med tanke på att man insåg att förmånerna var ganska låga eller eftersom man förbisåg betydande delar av befolkningen med ingen annan inkomst.

Efter översynen av Lissabonstrategin och dess nya inriktning på sysselsättning och tillväxt kom man överens om att den öppna samordningsmetoden för social integration och socialt skydd skulle föras vidare och att den i synnerhet skulle ingå i rapporteringen om Lissabonstrategin. I de nya sysselsättningsriktlinjerna[11] – som ingår i paketet med de integrerade riktlinjerna för 2005-2008 – tar man upp problemet med integrationen av de personer som har svårast att komma in på arbetsmarknaden, genom att uppmuntra medlemsstaterna till att införa incitament till arbete för att stödja förebyggande och aktiva arbetsmarknadsåtgärder, inbegripet en tidig kartläggning av behov, hjälp med jobbsökande, vägledning och fortbildning som del i individuella handlingsplaner, tillhandahålla de samhällstjänster som är nödvändiga för att mindre gynnade personer ska komma in på arbetsmarknaden och bidra till social och geografisk sammanhållning och till utrotandet av fattigdom (integrerade riktlinjen nr 19). Vidare föreslås i den riktlinjen att man kontinuerligt ser över skatte- och bidragssystemen, inbegripet förvaltning av och villkor för bidrag och minskning av höga satser för marginalskatt, för att det ska vara lönsamt att arbeta och för att det ska finnas socialt skydd på lämplig nivå.

Europeiska socialfonden (ESF) och gemenskapsinitiativet EQUAL stöder och uppmuntrar medlemsstaterna till mer aktiv politik genom en budget för åren 2000-2006 på cirka 60 miljarder euro, därav 9 miljarder till social integration. Under nästa programperiod kommer man fortsätta att genom Europeiska socialfonden främja möjligheter för mindre gynnade personer att komma in på arbetsmarknaden alltmedan principerna för EQUAL kommer att införlivas i ESF.

1.3. Resultat och nya uppgifter

Trots att deras system för social trygghet varierar står alla länderna i Europa inför uppgiften att anpassa sin politik för att deras ekonomi ska bli effektivare. Det viktigaste målet är att få in människor på arbetsmarknaden, eftersom sysselsättning för många är huvudgarantin mot social utslagning, och den enda åtgärd som ”lönar sig” i det långa loppet. Men för att denna integration verkligen ska lyckas måste arbete löna sig både för arbetstagare och för företag. Lyckad politik för lönsamt arbete måste vila på den rätta jämvikten inom den ”svåra triangeln” att öka incitament till arbete, åtgärda fattigdom och undvika ohållbara budgetkostnader [12].

System för social trygghet kan, förutom att de, när de är lämpligt utformade och genomförda, kompletterar inkomster - särskilt under lågkonjunktur, även bidra till att förbättra arbetsmarknaden, eftersom ett effektivt socialt skyddsnät gör anställningsavtal mer flexibla och arbetssökandet mer effektivt. Bristen på ett socialt välfärdssystem eller dess nedskärning kan leda till en mindre effektiv fördelning av resurser.

Politiken för socialt skydd måste utformas omsorgsfullt eftersom överlappning och luckor leder till oönskade följder när de olika elementen i det sociala skyddet inte kompletterar varandra. Eftersom flerfaldigt missgynnande leder till mångsidig utslagning kan i praktiken bristen på en integrerad politik leda till ännu större förlust av effektivitet, och samhällets svagaste medlemmar får då betala det högsta priset. Det finns ingen modell som urskiljningslöst kan tillämpas i alla länder och kompromisser kan inte undvikas. Inkomstprövande bidrag kan få motsatta effekter på tillgången till arbetskraft, och medan förmåner för dem som har arbete kan minska denna risk är dessa förmåner beroende av tillgången på möjligheter till lågavlönat arbete, vilket inte kan tas för givet. Gnerella förmåner har inverkan på inkomst men snedvrider inte i sig själva valet om man ska ta ett arbete. I slutändan blir dock inte sysselsättning ett hållbart alternativ för vissa människor.

Alltmedan offentliga utgifter alltid kommer att vara avgörande för beslut om att införa eller förstärka ett visst system för socialt bistånd måste man också komma ihåg att obefintliga eller otillräckliga system för inkomstbidrag eller för inkomster motsvarande existensminimum måste ses i ljuset av sannolika ökningar i efterfrågan på andra sociala program (exempelvis familjeförmåner), vilka blir tvungna att ta över en del av uppgiften att åtgärda fattigdom, samt de sociala och ekonomiska kostnaderna för större ohälsa och brottslighet[13].

Av jämförelser mellan medlemsstaterna framgår att det är mycket viktigt med särskild utformning av och bestämmelser om tillhandahållande av socialt bistånd, särskilt av system för inkomster motsvarande existensminimum, för att de ska vara effektiva. Att det finns lagföreskrifter räcker inte för att säkerställa att alla människor som verkligen är behövande får de förmåner de har rätt till, och särskilt vad gäller skydd av inkomster motsvarande existensminimum och stöd till integrering på arbetsmarknaden. Man är verkligen bekymrad över om systemen för inkomst motsvarande existensminimum är effektiva, eftersom en betydande andel av dem som sådana system riktar sig till i själva verket kanske inte har tillgång till dem, antingen för att de inte söker de förmåner de är berättigade till eller av några andra skäl (de uppfyller inte kriterierna för berättigande, felaktigt uträknade belopp, försenade utbetalningar, sanktioner och avbrutna betalningar, avdrag från förmånerna för direkt återbetalning av skulder)[14]. Det finns också risk för att socialt bistånd betalas till personer som inte är behövande eftersom systemet är felriktat. Bedrägeri och missbruk är ytterligare stora problem för de myndigheter som ansvarar för tillhandahållandet, och det är motiverat att man i högre grad är uppmärksam på mekanismer för förebyggande, kontroll, spårning, övervakning och bevakning. Dessa problem har lett till en större decentralisering av tillhandahållandet.

Om man tar hänsyn till målet att få in de mest utsatta på arbetsmarknaden är resultaten av blandad natur, men man har dock intrycket att man kan uppnå framsteg och lära mycket från goda lösningar. Om man tittar på den uppgift som inkomst motsvarande existensminimum ska uppfylla visar forskning på att deras samverkan med väl utformade åtgärder för aktivering kan ge positiva effekter vad gäller sysselsättning, att yrkesutbildning på privata företag eller aktivering som liknar vanligt arbete är det mest lovande tillvägagångssättet, och att unga människor och personer med färre sociala problem är de som kan få störst nytta av dem. Fördelarna med sådana aktiveringsåtgärder bör inte mätas enbart i omedelbara sysselsättningseffekter. Åtgärderna kan också hjälpa människor att komma ur social isolering och utveckla självförtroende och en mer positiv attityd till arbete och samhälle. Å andra sidan har man i mindre grad uppmärksammat adekvat tillgång till samhällstjänster som är en grundläggande förutsättning för att man ska kunna ta ett arbete.

Sammanfattningsvis framgår det att det finns fog för ett övergripande tillvägagångssätt där man förenar tre inslag, nämligen: (i) en koppling till arbetsmarknaden genom möjligheter till sysselsättning eller yrkesutbildning, (ii) inkomstbidrag på en nivå som är tillräcklig för ett värdigt liv, samt (iii) bättre tillgång till tjänster som för somliga individer och deras familjer kan bidra till att undanröja några hinder för att komma in i samhällslivet, och på så sätt stödja deras återintegration på arbetsmarknaden (genom till exempel vägledning, sjukvård, IKT-utbildning för eventuella arbetstagare, däribland människor med funktionshinder, utnyttjande av ny teknik och mer flexibla arbetsformer, psykologisk och social rehabilitering). Ett sådant tillvägagångssätt kan kallas för aktiv integration . Som stöd till politiken på detta område och för att skapa förutsättningar för att uppnå effektiva framsteg i kampen mot fattigdom och utslagning är det grundläggande att alla dessa inslag kopplas samman. Utan aktivt stöd till integration på arbetsmarknaden finns det risk för att system för inkomster motsvarande existensminimum gör att människor fastnar i fattigdom och bidragsberoende på lång sikt. Utan lämpligt inkomststöd finns risken att aktiva arbetsmarknadsåtgärder eller program inte förebygger utbredd fattigdom och inte hindrar människor från att söka omedelbara inkomstkällor på olagligt sätt. Utan åtgärder för socialt stöd finns risken att bestämmelser för aktivering genomförs urskiljningslöst och därför utan effekter om man inte ser till de särskilda behoven för personer med svårigheter (ensamstående mödrar, icke-bofasta och romer, personer med dålig hälsa eller med psykiska problem). Slutligen, för att en sådan politik ska bli trovärdig och få stöd från allmänheten, är det väsentligt att den får en noggrant utarbetad budget, att den inte äventyrar finansiell hållbarhet på medellång sikt och att man bevisar att den är kostnadseffektiv på lång sikt.

2. FÖRSLAG TILL RIKTLINJER FÖR YTTERLIGARE INSATSER PÅ EU-NIVÅ

2.1. Uppgiften

Medlemsstaterna har med aktivt stöd från Europeiska unionen via rådets rekommendationer, den öppna samordningsmetoden för social integration, Europeiska sysselsättningsstrategin och Europeiska socialfonden gjort framsteg både vad gäller utvidgningen av mekanismer för grundläggande bistånd och i främjandet av tillträde till arbetsmarknaden för de mest utsatta. Emellertid kvarstår många människor som riskerar att hamna i fattigdom och som är utestängda från arbetsmarknaden, vilket utgör en uppgift som inte kan bortses ifrån om man vill uppnå den sociala sammanhållning som är inskriven som mål i EU-fördraget. Dessutom är det absolut nödvändigt att personer som står utanför arbetsmarkanden, däribland långtidsarbetslösa, kommer (tillbaka) in på arbetsmarknaden och förverkligar målet med 70 % sysselsättning i unionen. Trots mångfalden av situationer och åtgärder runtom i EU kan därför insatser på EU-nivå, till exempel i form av gemensamma principer, grundläggande krav eller andra sätt att förstärka 1992 års rekommendationer tillföra värde till medlemsstaternas insatser genom att tillhandahålla vägledning samt en gemensam ram för analyser, inom vilken enskilda resultat och åtgärdsinstrument kan jämföras och bedömas.

2.2. Samrådet

I enlighet med artikel 138 i fördraget, där det anges hur man ska lägga fram förslag inom socialpolitik, är syftet med detta meddelande att inleda ett samråd med arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå kring riktlinjerna under punkt 2.3. Med hänsyn till ämnet kommer detta samråd att utvidgas till att omfatta offentliga myndigheter på alla nivåer, eftersom dessa har det huvudsakliga ansvaret för utformning, finansiering och förvaltning av de åtgärder som syftar till att integrera de utestängda; samt till organisationer i det civila samhället som tillgodoser intressena hos de personer som sådana system är riktade till, eller som tillhandahåller ytterligare tjänster till sådana personer.Detta meddelande överlämnas samtidigt till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och Sociala kommittén samt Regionkommittén.

2.3. Riktlinjerna

För att staka ut möjliga riktningar för framtida insatser på EU-nivå i syfte att stödja nationell politik till förmån för en mer effektiv integrering av personer som är utestängda från arbetsmarknaden uppmanar kommissionen arbetsmarknadens parter, offentliga myndigheter och övriga berörda i det civila samhället att lämna sina åsikter i följande frågor:

1. Eftersom medlemsstaterna måste angripa problemet med social integration och särskilt integrationen av personer som har svårast att komma in på arbetsmarknaden, behövs det ytterligare insatser på EU-nivå och hur kan EU i så fall på bästa sätt komplettera och stödja verksamheten på nationell nivå?

2. Hur bör unionen bygga vidare på den gemensamma grund som man enades om i 1992 års rekommendation om att främja rättigheter och tillträde till tjänster som är nödvändiga för att integrera de utestängda, med beaktande av relevanta nya inslag i politiken?

3. Är EU-insatser enligt artikel 137.1 h) berättigade? Skulle aspekter som gäller aktivering och tillträde till arbetsmarknaden i det sammanhanget kunna bli föremål för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter?

2.4. Nästa steg

Detta meddelande utgör ett första steg i samrådsförfarandet. Vad gäller arbetsmarknadens parter på EU-nivå inleder meddelandet det samråd som föreskrivs i artikel 138.2 i fördraget. Arbetsmarknadens parter uppmanas att yttra sig i de frågor som återfinns i punkt 2.3. För att andra berörda institutioner och organisationer på europeisk och nationell nivå ska kunna medverka kommer meddelandet att vara tillgängligt på Internetplatsen för generaldirektoratet för sysselsättning och socialpolitik:

(http://europa.eu.int/comm/employment_social/consultation_en.html). Alla intresserade parter kan skicka kommentarer eller förslag via e-post endast till adressen: empl-active-inclusion@cec.eu.int. Kommentarerna måste vara framme senast den [date of adoption +10 weeks]. Kommissionen kommer att noggrant gå igenom de inkomna bidragen och offentliggöra sina slutsatser. Med ledning av detta kan kommissionen gå vidare till samrådets andra etapp enligt artikel 138.3.

[1] Se "Riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (2005-2008)", EUT L 205, 6.8.2005, s. 21.

[2] Den europeiska sysselsättningsstrategin har varit en drivkraft i denna politikförändring. Efter översynen av Lissabonstrategin och antagandet av de integrerade riktlinjerna uppmanas medlemsstaterna nu att genomföra en rad åtgärder för att ”sörja för en arbetsmarknad som är öppen för alla, göra arbete mer attraktivt och göra arbete lönsamt för arbetssökande, även för mindre gynnade personer, och för personer utanför arbetskraften” (Riktlinje 19).

[3] I brist på jämförbara uppgifter för 2003 för länder som motsvarar mer än 75 % av befolkningen i EU:s 25 medlemsstater (”EU-25”) offentliggör inte Eurostat för närvarande dessa uppgifter på EU-25-nivå. De föreslagna värdena för andelen personer som riskerar fattigdom före och efter överföringar (25 % respektive 16 %) liknar emellertid uppgifterna för de senaste åren för vilka siffror för närvarande sammanställs och offentliggörs (2001): 24 % respektive 15 %. Enligt den demografiska statistiken var befolkningen i EU-25 452,5miljoner, vilket ger en uppskattning på 68 miljoner personer utsatta för risk.

[4] Inbegripet alla former av socialt bistånd, familjeförmåner och arbetslöshetsförmåner, men utan pensioner.

[5] Procentandelen befolkning som bor i hushåll med en viktad inkomst för jämförbarhet under 60 % av det nationella genomsnittet. Med hänsyn till att denna tröskel är vedertagen hänvisas det vanligtvis till denna indikator som ett mått på risk för fattigdom .

[6] Det sista året för vilket jämförbara siffror finns för närvarande för EU:s 15 (och inte 25) medlemsstater är år 2000, där andelen var 9 %.

[7] Rekommendationer 92/442/EEG av den 27 juli 1992 respektive 92/441/EEG av den 24 juni 1992.

[8] KOM(1998)/774 av den 25 januari 1999.

[9] Europeiska kommissionen (2005): "Rapport om social integration 2005. En analys av de nationella handlingsplanerna för social integration (2004-2006) inlämnade av de tio nya medlemsstaterna". Generaldirektoratet för sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter, Luxemburg, februari 2005, 193 sidor.

[10] I den gemensamma rapporten från 2004 betonades också att det var viktigt att "koppla system för inkomstbidrag till politik för att öka människors möjlighet att komma in på arbetsmarknaden och få ett slut på långtidsberoende”. Man rekommenderade också en noggrann utformning av skatte-, inkomstbidrags- och minimilönpolitik för att arbete skulle vara tillräckligt inkomstbringande, så att människor kom ut ur fattigdomen (s.36).

[11] Se "Riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (2005-2008)", EUT L 205, 6.8.2005, s. 21.

[12] Se KOM(2003)842 av den 30 december 2003.

[13] Didier Fouarge, "Costs of non-social policy", DG EMPL, 2003.

[14] Av en nyligen genomförd undersökning som omfattar 13 av EU:s medlemsstater och som bygger på inkomstuppgifter för åren 1993-1997 framgår det att mellan 2 % och 13 % av befolkningen i dessa länder vid något tillfälle levt under den nationella nivån för mer eller mindre garanterad inkomst motsvarande existensminimum. (Se Nicaise, I. et al. : (2004) Gaps, traps and springboards in European minimum income systems . HIVA (Katholieke Universiteit Leuven) och CRSP (Loughborough University), 134 s.).