15.7.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 165/6

1)

Artikel 22.2 andra stycket i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, skall tolkas så, att den behöriga institutionen får avslå en ansökan om tillstånd enligt punkten 1 c i i samma artikel av det skälet att det föreligger en väntetid för sjukhusvård, om den kan fastställa att väntetiden inte överskrider den tidsfrist som är godtagbar enligt en objektiv medicinsk bedömning av patientens vårdbehov. Vid bedömningen skall samtliga parametrar i fråga om patientens individuella tillstånd vid den tidpunkt då tillståndsansökan ingavs eller, i förekommande fall, förnyades beaktas.

2)

Artikel 49 EG är tillämplig när en person, vars hälsotillstånd kräver sjukhusvård, reser till en annan medlemsstat för att där mot betalning erhålla den aktuella vården, utan att det är nödvändigt att avgöra huruvida den sjukhusvård som tillhandahålls inom ramen för det nationella hälso- och sjukvårdssystem som patienten tillhör i sig utgör tjänster i den mening som avses i bestämmelserna om friheten att tillhandahålla tjänster.

Artikel 49 EG skall tolkas så, att den inte utgör hinder för att uppställa ett krav på förhandstillstånd från behörig myndighet som villkor för att det system som patienten tillhör skall ersätta kostnaden för tilltänkt sjukhusvård vid en vårdinrättning i en annan medlemsstat.

Ett beslut att neka förhandstillstånd kan inte enbart grunda sig på det förhållandet att det föreligger väntelistor i syfte att planlägga och administrera sjukhusvård efter på förhand i allmänna riktlinjer fastställda kliniska prioriteringar. Det krävs även att det i det enskilda fallet görs en objektiv medicinsk bedömning av patientens hälsotillstånd, sjukdomshistoria, sjukdomens sannolika förlopp, smärta och/eller typ av handikapp vid den tidpunkt då patienten inger eller förnyar en tillståndsansökan.

När den väntetid som följer av sådana väntelistor i det enskilda fallet visar sig överskrida den tid som är godtagbar enligt en objektiv medicinsk bedömning av samtliga förhållanden som karakteriserar patientens situation och vårdbehov, kan den behöriga institutionen således inte avslå tillståndsansökan med hänvisning till dessa väntelistor eller med hänvisning till att den normala prioritetsordningen med hänsyn till hur akuta fallen är rubbas, att den vård som tillhandahålls inom ramen för det berörda nationella systemet är kostnadsfri, med hänvisning till skyldigheten att avsätta särskilda medel för finansieringen av tilltänkt behandling i en annan medlemsstat och/eller en jämförelse av kostnaden för denna behandling med kostnaden för samma behandling i den behöriga medlemsstaten.

3)

Artikel 49 EG skall tolkas på så sätt att om det, enligt den behöriga medlemsstatens lagstiftning, erbjuds kostnadsfri sjukhusvård vid vårdinrättningar inom det nationella hälso- och sjukvårdssystemet och en patient, som omfattas av detta system och som har fått eller borde ha fått tillstånd till sjukhusvård på det nationella systemets bekostnad, inte ersätts fullt ut för kostnaden för denna behandling, skall den behöriga institutionen utge ersättning till patienten. Ersättningen skall täcka skillnaden mellan det objektivt fastställda kostnadsbeloppet för en motsvarande behandling vid en vårdinrättning inom det nationella systemet upp till, i förekommande fall, det totala belopp som fakturerats för behandlingen i vistelsemedlemsstaten och summan av de förmåner som institutionen i nämnda stat enligt artikel 22.1 c i i förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, skall utge för den behöriga institutionens räkning enligt bestämmelserna i den medlemsstatens lagstiftning.

Artikel 22.1 c i i nämnda förordning nr 1408/71 skall tolkas på så sätt att den rättighet som patienten ges i nämnda bestämmelse enbart omfattar kostnader för den hälso- och sjukvård som patienten har erhållit i vistelsemedlemsstaten, vilket i fråga om sjukhusvård innebär kostnader för den medicinska behandlingen samt de kostnader som patientens sjukhusvistelse ofrånkomligen är förenad med.

Artikel 49 EG skall tolkas på så sätt att en patient som fått tillstånd att resa till en annan medlemsstat för att där erhålla sjukhusvård eller vars ansökan blivit föremål för ett avslag som sedermera visar sig vara grundlöst inte kan kräva att den behöriga institutionen skall ersätta de tilläggskostnader som uppkommer i samband med den i medicinskt syfte företagna utrikesresan annat än om det i den behöriga medlemsstatens lagstiftning föreskrivs en skyldighet för det nationella systemet att ersätta sådana kostnader när behandlingen ges vid en lokal vårdinrättning inom nämnda system.

4)

Skyldigheten för den behöriga institutionen enligt såväl artikel 22 i förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, som artikel 49 EG att tillåta en patient som omfattas av ett nationellt hälso- och sjukvårdssystem att, på bekostnad av nämnda institution, erhålla sjukhusvård i en annan medlemsstat när väntetiden överskrider den som enligt en objektiv medicinsk bedömning av patientens hälsotillstånd och vårdbehov är godtagbar är förenlig med artikel 152.5 EG.