28.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 132/5

1)

Artikel 22.1 a i och 22.1 c i i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, och artikel 22.1 och 22.3 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning nr 1408/71, i deras ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983, skall tolkas så att en behörig institution, som genom att utfärda en E 111- eller E 112-blankett har samtyckt till att en av dess försäkrade erhåller vård i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten, är bunden av bedömningar av behovet av akut vård av livsavgörande betydelse som gjorts under blankettens giltighetsperiod av läkare som legitimerats av institutionen i vistelsemedlemsstaten, samt av det beslut som dessa läkare fattat, under samma period, på grundval av dessa bedömningar och med hänsyn till den medicinska kunskapsnivån vid den aktuella tidpunkten, om att flytta över den berörde till en sjukvårdsinrättning i ett annat land, även om det rör sig om ett tredjeland. För att den försäkrade i en sådan situation skall ha rätt till vårdförmåner som ges för den behöriga institutionens räkning, krävs det emellertid, i enlighet med artikel 22.1 a i och 22.1 c i i förordning nr 1408/71, att institutionen i vistelsemedlemsstaten enligt den lagstiftning som den tillämpar är skyldig att tillhandahålla en person som är försäkrad där sådana vårdförmåner som den ifrågavarande vården.

Under sådana förhållanden kan den behöriga institutionen varken kräva av den berörde att denne återvänder till den behöriga medlemsstaten för att där genomgå en läkarundersökning, låta honom genomgå en undersökning i vistelsemedlemsstaten eller kräva att ovannämnda bedömningar och beslut skall bli föremål för institutionens godkännande.

2)

För det fall läkare som har legitimerats av institutionen i vistelsemedlemsstaten, av brådskande skäl av livsavgörande betydelse och med hänsyn till den medicinska kunskapsnivån vid den aktuella tidpunkten, har valt att flytta över den försäkrade till en sjukvårdsinrättning i ett tredjeland, skall artikel 22.1 a i och 22.1 c i i förordning nr 1408/71 tolkas så, att den vård som har getts i det sistnämnda landet bekostas av institutionen i vistelsemedlemsstaten i enlighet med den lagstiftning som den institutionen tillämpar, på samma villkor som dem som gäller för de försäkrade som omfattas av denna lagstiftning. Om vården är en förmån som utges enligt lagstiftningen i den behöriga medlemsstaten, ankommer det sedan på den behöriga institutionen i den medlemsstaten att bära kostnaden för dessa vårdförmåner, genom att utge ersättning till institutionen i vistelsemedlemsstaten på de villkor som föreskrivs i artikel 36 i förordning nr 1408/71.

Då vård som har getts vid en sjukvårdsinrättning i ett tredjeland inte har bekostats av institutionen i vistelsemedlemsstaten, men det har fastställts att personen i fråga hade rätt till en sådan ersättning, och denna vård är en förmån som utges enligt lagstiftningen i den behöriga medlemsstaten, ankommer det på den behöriga institutionen att direkt ersätta den berörda personen, eller personens rättsinnehavare, för kostnaderna för denna vård, på så sätt att en ersättningsnivå säkerställs som är likvärdig med den som skulle ha gällt för denna person om bestämmelserna i artikel 22.1 i förordning nr 1408/71 hade tillämpats.