—

vid sitt sammanträde i Haag den 22–25 november 2004,

—

med beaktande av artikel 17.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av AVS–EG-partnerskapsavtalet, som undertecknades i Cotonou (Benin) den 23 juni 2000 (2) och trädde i kraft den 1 april 2003, i synnerhet artikel 8 (Politisk dialog) i avdelning II (Den politiska dimensionen),

—

med beaktande av förslaget till riktlinjer för den politiska dialogen inom AVS–EG (artikel 8) i den form de antagits av AVS–EG-ministerrådet vid dess 28:e session i Bryssel i maj 2003,

—

med beaktande av ramen för och de allmänna principerna för den interna AVS-dialogen i den form de antagits av AVS-ministerrådet vid dess 76:e session i Bryssel i december 2002,

—

med beaktande av definitionen av icke-statliga aktörer, enligt artikel 6 i Cotonouavtalet,

—

med beaktande av urvalskriterierna för icke-statliga aktörer i ”Handbook on the Involvement of Non-state Actors” (handbok om de icke-statliga aktörernas deltagande) (bilaga VI), som förklarar kriterierna i artikel 6 i Cotonouavtalet,

—

med beaktande av översynen av Cotonouavtalet och de ansträngningar som gjorts av båda parterna för att förbättra och ytterligare klargöra metoderna och mekanismen för den politiska dialogen,

—

med beaktande av målen och principerna i den Afrikanska unionens konstituerande rättsakt av den 11 juli 2000,

—

med beaktande av den gemensamma parlamentariska församlingens resolution om användningen av den europeiska utvecklingsfonden (APP/3602), som antogs i Rom den 15 oktober 2003 (3),

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för politiska frågor (AVS–EG/3689), och av följande skäl:

A.

Framsteg har gjorts vid genomförandet av bestämmelserna i Cotonouavtalet och särskilt bestämmelserna om den politiska dialogen.

B.

Det är viktigt att förbättra mekanismerna och metoderna när det gäller den politiska dialogen i samband med översynen av Cotonouavtalet.

C.

En verklig, öppen och regelbunden dialog bidrar till att ytterligare förbättra AVS–EG-partnerskapet.

D.

Det finns ett behov av att öka och utvidga möjligheterna och tillämpningsområdet för den politiska dialogen mellan parterna på nationell, regional, AVS- och global nivå.

E.

Vid fastställandet av mellan parterna överenskomna prioriteringar och gemensamma handlingsprogram inom ramen för den politiska dialogen bör hänsyn tas till särskilda historiska perspektiv och de särskilda och specifika omständigheterna i AVS-länderna.

F.

Det är nödvändigt att fullt ut undersöka och genomföra de föreslagna riktlinjerna för den politiska dialogen inom AVS–EG (artikel 8) i den form de antagits av AVS–EG-ministerrådet.

G.

Det är nödvändigt att den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen, i egenskap av aktör i den politiska dialogen, deltar mycket aktivt i den politiska dialogen inom AVS–EG på alla nivåer.

H.

Den politiska dialogen är viktig för att främja goda styrelseformer i AVS-länderna, särskilt med tanke på att det i detta sammanhang inte finns någon färdig lösning och att varje land bör analyseras separat i fråga om goda styrelseformer.

I.

Cotonouavtalet utgör de grundläggande och allmänna riktlinjerna för en allsidig, balanserad och fördjupad politisk dialog som leder till att båda parterna åtar sig förpliktelser.

J.

Antagandet och genomförandet av de föreslagna riktlinjerna för den politiska dialogen inom AVS–EG (artikel 8) förbättrar dialogen på ett aktivt, konkret och positivt sätt och det är nödvändigt att ytterligare förbättra och institutionalisera den politiska dialogen inom AVS–EG på alla nivåer i syfte att utnyttja detta nyckelinstrument fullt ut i partnerskapsförbindelserna.

K.

En dialog kan inledas om ett stort antal ämnen och föras formellt och informellt på olika nivåer (nationellt, regionalt, på AVS-nivå och globalt).

L.

Det är viktigt att betona betydelsen av att ledamöterna i nationella och övernationella, eventuellt också i regionala parlament samt den gemensamma parlamentariska församlingen, engageras i såväl formella som informella samtal inom ramen för den politiska dialogen, eftersom de är folkvalda företrädare och har en viktig funktion när det gäller att genomföra resultatet av dialogen.

M.

Det är nödvändigt att icke-statliga aktörer tar del i den politiska dialogen inom AVS–EG för att säkerställa ett tillvägagångssätt som omfattar alla parter.

N.

Det är nödvändigt att upprätta mekanismer som säkerställer ett regelbundet och omfattande informationsutbyte mellan de organ i Europa och AVS-länderna som deltar i den politiska dialogen. Kommissionens delegationer kan i detta sammanhang ta över rollen som tvåväga kommunikationscentral.

O.

Det är nödvändigt att utnyttja alla de möjligheter artikel 8 erbjuder för en dialog om de väsentliga och grundläggande delarna av Cotonouavtalet.

P.

Det är viktigt att den politiska dialogen alltid innehåller ett brett urval av ämnen som utgår från väsentliga och grundläggande aspekter av Cotonouavtalet.

Q.

Det är av största vikt att den politiska dialogen enligt artikel 8 i Cotonouavtalet och samrådsförfarandet enligt artikel 96 och 97 berör olika problem, men den politiska dialogen kan också omfatta frågor som samrådsförfarandet kräver.

R.

Regionala, lokala och icke-statliga aktörer är ytterst betydelsefulla och beskrivs närmare i riktlinjerna för den politiska dialogen mellan AVS–EG (artikel 8), vilka antogs av det gemensamma AVS–EG-ministerrådet vid dess 28:e sammanträde i Bryssel i maj 2003.

S.

Det är särskilt viktigt att kommunikationen mellan AVS-huvudstäderna och aktörerna i Bryssel fungerar väl, eftersom artikel 8 omfattar väsentliga element och grundläggande principer (4).

T.

Det är nödvändigt med gemensamma beslut och slutsatser i en anda av partnerskap och ett långsiktigt AVS–EG-förhållande.

U.

Dialogen skall vara ömsesidig mellan likställda och lojala partner.

V.

Det är viktigt att undersöka finansieringsmöjligheterna på olika nivåer för att kunna upprätta och vidareutveckla kapacitet genom vilken dialogen enligt artikel 8 kan föras på ett omfattande sätt – på nationell, regional, AVS- och global nivå (inklusive i internationella forum, där det diskuteras relevanta omständigheter som har en direkt inverkan på AVS–EG-samarbetet).

W.

Ett kontinuerligt informationsflöde, som är en förutsättning för att resultatet av dialogen skall kunna genomföras, kan endast garanteras om de berörda parlamenten får delta i diskussionerna. Ledamöterna i den gemensamma parlamentariska församlingen måste därför se till att deras parlament fortlöpande hålls uppdaterade.

X.

Det är nödvändigt att AVS–EG-församlingen deltar på nära håll i utvärderingen av den politiska dialogen.

Y.

Det är viktigt att de olika institutioner och aktörer som anges i AVS-ministerrådets ramavtal från maj 2003 deltar och på så sätt borgar för ett differentierat tillvägagångssätt och en dialog som leder till ett framgångsrikt resultat.

Z.

Samordning och samarbete mellan deltagarna krävs på samtliga nivåer, inklusive informationsspridning om verksamheten i de olika länderna till aktörerna i Bryssel.

AA.

Enligt artikel 8.4 i AVS–EG-partnerskapsavtalet skall den politiska dialogen bland annat fokuseras på vapenhandel – däribland spridning av handeldvapen och lätta vapen –, orimligt höga militärutgifter, narkotika och organiserad brottslighet samt diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet eller ras, och den skall också omfatta en regelbunden utvärdering av utvecklingen inom området för mänskliga rättigheter, demokratiska principer, rättsstatsprincipen och goda styrelseformer.

AB.

Korruption och olagliga finansieringsmetoder inverkar i mycket hög grad på ekonomin och samhällena i utvecklingsländerna och utgör ett oövervinneligt hinder för deras utveckling och för avskaffandet av fattigdomsfällor. Enligt beräkningar beviljar rika nationer cirka 50 miljarder US-dollar i bistånd till utvecklingsländerna eller länder med övergångsekonomi.

AC.

Enligt beräkningar överförs cirka 500 miljarder US-dollar ”smutsiga pengar” olagligt från utvecklingsländer och framväxande ekonomier till andra länder och kan därför inte användas av de fattiga länderna för att tillmötesgå de mest trängande mänskliga behoven, exempelvis allmän vaccinering av barn, bättre kvalitet på undervisningen, dricksvattenförsörjning och bashälsovård för miljontals människor.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen bekräftar på nytt att den faktiskt åtagit sig att delta i den politiska dialogen enligt artikel 8.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker att den politiska dialogen enligt artikel 8 innebär ett ömsesidigt åtagande som bör möjliggöra en förstärkning av det partnerskap som inrättats genom Lomékonventionen och Cotonouavtalet.

3.

Den gemensamma parlamentariska församlingen förespråkar ett differentierat tillvägagångssätt med flera aktörer i den politiska dialogen, inbegripet icke-statliga aktörer som definieras på grundval av samordnade kriterier, som är förenligt med de av AVS–EG-ministerrådet i maj 2003 fastställda rekommendationerna för riktlinjerna för den politiska dialogen inom AVS-EU enligt artikel 8 i Cotonouavtalet.

4.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar samtliga parter att avstå från unilateral verksamhet som kan anses vara till skada för partnerskapet.

5.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att det är viktigt att inte bara se den politiska dialogen som en förberedelse inför samrådsförfarandet enligt artikel 96 och 97 i Cotonouavtalet, utan framför allt som en plattform för att skapa långvariga, stabila och fördjupade kontakter mellan alla deltagare.

6.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att respekten för mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning, strävan efter hållbar utveckling och jämställdhet mellan kvinnor och män är ämnen som måste spela en central roll i den politiska dialogen.

7.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar alla deltagare att, i enlighet med artikel 8, ta upp ett brett urval av ämnen som framför allt innehåller följande frågor, utan att för den skull inskränka sig till dessa: spridning av handeldvapen, korruption, offentliga skulder, utvecklingspolitik på global, nationell, regional och sektoriell nivå, barns rättigheter, barnsoldater och folkhälsa, i synnerhet bekämpning av hiv/aids.

8.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att den politiska dialogen är en förebyggande åtgärd i enlighet med artikel 8 i Cotonouavtalet vars syfte är att skapa ett ömsesidigt förtroende innan en kris uppstår och ett samrådsförfarande enligt artikel 96 och 97 i Cotonouavtalet blir nödvändigt.

9.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker den viktiga roll som de regionala organisationerna, framför allt Afrikanska unionen (AU), spelar för dialogen mellan stridande parter i samband med kriser på den afrikanska kontinenten. Parlamentet förväntar sig också att de afrikanska regeringarna å sin sida engagerar sig för att bidra till konfliktlösning.

10.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker den betydelse det nationella parlamentet har för den politiska dialogen mellan deltagarna och välkomnar i synnerhet de informationsseminarier som med framgång organiserats för de nationella parlamentsledamöterna om Cotonouavtalets tillämpning.

11.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar alla deltagare att utforma den politiska dialogen som en fortlöpande process och att inte vänta med att påbörja den tills situationen har blivit kritisk.

12.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att man genom den förstärkta politiska dialogen skall bekräfta den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingens roll som en väsentlig aktör, och vidhåller att det är viktigt att den informella dialogen inom församlingen leder till en verklig ”parlamentarisk diplomati”.

13.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understöder förslaget från AVS att se över Cotonouavtalet genom att lägga till en bilaga som innehåller mekanismer och metoder för den politiska dialogen, och uppmanar kommissionen att lägga fram förslag i detta syfte.

14.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar berörda parter att så fort som möjligt utveckla ett AVS-system för tidig varning, enligt ramen för och de allmänna principerna för den interna AVS-dialogen, som antagits av AVS-ministerrådet, i syfte att stödja AVS-länderna i deras strävan att i händelse av en konflikt vidta förebyggande åtgärder för att undvika samrådsförfaranden enligt artikel 96 och 97 i Cotonouavtalet.

15.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS-staterna att informera den gemensamma parlamentariska församlingen om viktiga uppgifter från det afrikanska systemet för tidig varning för att så tidigt som möjligt identifiera nya krishärdar eller förnyade konflikter som blossar upp och med hjälp av den politiska dialogen bidra till en lösning.

16.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar deltagarna att upprätta en arbetsgrupp i Bryssel, i enlighet med AVS-ministerrådets rekommendation från december 2002, och se till att sådana arbetsgrupper sätts samman i problemregioner. I detta sammanhang är det mycket viktigt att engagera ledamöter från den gemensamma parlamentariska församlingen och icke-statliga aktörer såväl som företrädare från icke-berörda AVS-regioner för att på ett effektivt sätt bistå den politiska dialogen i alla dess faser.

17.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar ledamöterna i den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen att föra den politiska dialogen på alla nivåer, även i individuella samtal, och att sedan rapportera för utskottet för politiska frågor i den gemensamma parlamentariska församlingen.

18.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar det gemensamma AVS–EG-ministerrådet att rapportera till den gemensamma parlamentariska församlingen efter ministerrådsmötena, och uppmuntrar rådet och församlingens ledamöter att främja den politiska dialogen mellan de båda organen på formell såväl som informell nivå.

19.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS–EG:s medsekretariat att se till att en lista upprättas över alla ledamöterna i den gemensamma parlamentariska församlingen med namn, funktioner, adresser samt foton så att det blir lättare att komma i kontakt med samtalspartner för den politiska dialogen.

20.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar enträget kommissionen att undersöka möjligheterna att bevilja erforderliga medel som gör det möjligt att utveckla och institutionalisera möjligheterna för ett visst AVS-land att inbjuda företrädare för grannländer (vänländer, inklusive nationella företrädare för den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen) att delta i vissa aspekter av den politiska dialogen, om det anses vara nödvändigt.

21.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppdrar åt kommissionen, som utarbetar EU:s budgetförslag, och parlamentet och rådet, som är budgetansvariga myndigheter, att undersöka möjligheten att ge den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen en avgörande roll när det gäller Europeiska utvecklingsfondens (EUF) utgifter, om fonden skulle integreras i gemenskapens budget, i syfte att ge ett värdefullt bidrag till EU:s budgetmyndighet i budgetfrågor med anknytning till AVS-länderna och för att stärka den politiska dialogen i alla aspekter av utvecklingsbiståndet.

22.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar samtliga berörda parter att garantera skydd för alla deltagare i den politiska dialogen före, under och efter interventionerna.

23.

Den gemensamma parlamentariska församlingen kräver att kvinnor skall delta både från AVS och EU i den politiska dialogens och samrådsförfarandets olika former och i alla deras faser.

24.

Den gemensamma parlamentariska församlingen stöder upprättandet av regelbundna utfrågningar i de nationella parlamenten, som inbegriper det civila samhället, om det aktuella innehållet i den politiska dialogen mellan de nationella aktörerna och EU-delegationerna.

25.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att det är absolut nödvändigt att man i internationella forum som FN och WTO tydligt försvarar ståndpunkterna i de gemensamma beslut och slutsatser som den politiska dialogen utmynnar i.

26.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att den politiska dialogen, som är en ömsesidig process mellan jämlika parter som hyser förtroende för varandra, gör det möjligt för AVS-länderna att begära en utvärdering av EU-politikens följdriktighet och dess inverkan på AVS-länderna.

27.

Den gemensamma parlamentariska församlingen kräver att en fast punkt skall införas på AVS–EG-församlingens föredragningslista om aktuell information beträffande den politiska dialogen i enlighet med artikel 8 (innehåll, processer, verksamhet och resultat).

28.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att den pågående utvecklingen mot regionalisering gör det möjligt att förstärka den politiska dialogen på regional nivå, och rekommenderar att man anordnar regionala möten inom ramen för AVS–EG:s gemensamma parlamentariska församling.

29.

Den gemensamma parlamentariska församlingen förespråkar att man på olika nivåer (nationell, regional, AVS- och global nivå) och med beaktande av lokala förhållanden på ett aktivt och öppet sätt skall utse de personer som ansvarar för anordnandet av den politiska dialogen, och framför allt deltagarna i dialogen.

30.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att det tydligt måste framgå vilka organisationer och personer som tillhör de icke-statliga aktörerna och understryker i detta sammanhang behovet av en tydlig definition med exakt definierade kriterier.

31.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar parterna att vid behov använda sig av självständiga/oavhängiga medlare, särskilt i frågor som kan vara känsliga, eller om så behövs av den gemensamma parlamentariska församlingen.

32.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar kommissionen att upprätta mekanismer, inklusive eventuella finansieringsbestämmelser, för att säkerställa regelbundna diskussioner mellan de olika aktörerna på plats och feedback om diskussionen till berörda institutioner i Bryssel.

33.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar ledamöterna i den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen att aktivt delta i väsentliga delar av den politiska dialogen på alla nivåer.

34.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar enträget medlemmarna i AVS–EG-ministerrådet att närvara och aktivt delta i gemensamma ministersammanträden.

35.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker behovet av att främja dialogen enligt artikel 8 inom ramen för de nationella parlamenten och den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen.

36.

Den gemensamma parlamentariska församlingen är övertygad om att det är nödvändigt att fortsätta det humanitära biståndet och dialogen med det civila samhället vid upprepade kränkningar av de mänskliga rättigheterna, även när myndigheterna själva står för dessa kränkningar, så att folket inte skall behöva betala priset för kränkningar som begås av deras regering.

37.

Den gemensamma parlamentariska församlingen begär att den politiska dialogen inom AVS–EG omgående skall behandla problemet med korruption och olagliga finansieringsmetoder i utvecklingsländerna som ofta inbegriper ”partner” inom EU och andra givarländer, i syfte att få en överblick över de smutsiga pengar som strömmar ut ur utvecklingsländerna och länderna med övergångsekonomi, samt effekterna av detta på dessa länder och utvecklingsbiståndsprogrammen.

38.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS–EG-ministerrådet och Europeiska kommissionen att kraftfullt uppmärksamma en av de mest skadliga ekonomiska företeelser som drabbar de fattiga, och att i nära samarbete med Världsbanken, Internationella valutafonden och andra multilaterala givare och institutioner tackla problemet med smutsiga pengar.

39.

Den gemensamma parlamentariska församlingen är övertygad om att AVS- och EU-länderna, genom att tillsammans tackla problemet med korruption och olagliga finansieringsmetoder i utvecklingsländerna, kan bidra avsevärt till att bekämpa fattigdom, brottslighet och terrorism, vilket också leder till politisk stabilitet och främjar den sociala och ekonomiska utvecklingen.

40.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppdrar åt sina medordförande att översända denna resolution till AVS–EG-ministerrådet, Europeiska kommissionen och organen för regional integration i AVS-länderna.

—

vid sitt sammanträde i Haag (Nederländerna) den 22–25 november 2004,

—

med beaktande av artikel 17.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av förordning (EG) nr 1292/96 av den 27 juni 1996 om principerna för och förvaltning av livsmedelsbistånd samt om särskilda stödåtgärder för livsmedelsförsörjningen (2),

—

med beaktande av 1974 års allmänna förklaring om utrotningen av svält och undernäring, som antogs genom FN:s generalförsamlings resolution 3348 (XXIX),

—

med beaktande av FN:s nätverk för landsbygdsutveckling och livsmedelsförsörjning samt generalförsamlingens resolutioner A/57/226 och A/56/155,

—

med beaktande av de åtaganden som AVS-länderna och EU:s medlemsstater gjort inom ramen för AVS–EG-partnerskapsavtalet, som undertecknades i Cotonou den 23 juni 2000, särskilt de bestämmelser enligt vilka dessa länder är skyldiga eller där de uppmanas att lindra problemen i samband med livsmedelsförsörjning och livsmedelsbistånd (artiklarna 23.d, 72 och 73),

—

med beaktande av millenniemålen för utveckling som antogs vid Förenta nationernas millennietoppmöte den 6–8 september 2000,

—

med beaktande av Monterreyöverenskommelsen, som antogs den 22 mars 2002 under FN:s konferens för utvecklingsfinansiering,

—

med beaktande av förklaringen från Världslivsmedelstoppmötet: fem år senare – Internationell allians mot svält, som antogs i Rom i Italien den 10–13 juni 2002,

—

med beaktande av Johannesburgförklaringen om hållbar utveckling som antogs vid Förenta nationernas toppmöte om hållbar utveckling den 4 september 2002,

—

med beaktande av Förenta nationernas världskonferens om hållbar utveckling för små östater som är utvecklingsländer och om Barbadoshandlingsplanen, som ägde rum i Barbados den 25 april–6 maj 1994, och i synnerhet bestämmelserna när det gäller sårbarheten och de särskilda egenskaperna och förutsättningarna för trygg livsmedelsförsörjning i små östater som är utvecklingsländer,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (AVS–EG/3692/04), och av följande skäl:

A.

Att utrota extrem fattigdom och svält är det första av FN:s millenniemål.

B.

Alla har rätt till hälsosamma, säkra och näringsrika livsmedel, i enlighet med rätten till bra livsmedel och alla människors rätt att slippa svält.

C.

Fler än 800 miljoner människor runt om i världen, framför allt i utvecklingsländerna, har inte tillräckligt med mat för att deras näringsbehov skall kunna tillgodoses.

D.

Internationellt sett har livsmedelstillgången ökat markant, men en kraftigt begränsad tillgång till livsmedel, hushålls- och nationalinkomsternas fortsatta otillräcklighet när det gäller att köpa livsmedel, instabil tillgång och efterfrågan samt katastrofer orsakade såväl av natur som människan gör att vissa samhällen inte får sina livsmedelsbehov tillgodosedda.

E.

Förutom livsmedelsförsörjning måste även livsmedelssäkerhet spela en viktig roll för att garantera människorna i AVS-länderna en bättre och sundare försörjning med säkra livsmedel.

F.

I förklaringen ”Världslivsmedelstoppmötet: fem år senare” upprepas den politiska viljan och åtagandet att trygga livsmedelsförsörjningen för alla och att ständigt arbeta för att utrota svälten i alla länder, med det omedelbara målet att halvera antalet undernärda människor till 2015.

G.

Där poängteras även att rätten till bra livsmedel är en grundläggande mänsklig rättighet och att livsmedel därför inte får utnyttjas som ett instrument för att utöva politiska och ekonomiska påtryckningar, och betoning läggs vid vikten av internationellt samarbete och solidaritet i arbetet för att utrota svälten i världen.

H.

Det är oerhört viktigt att nationella politiska ramar i AVS-länderna inrättas eller stärks i syfte att säkra bättre livsmedelsförsörjning, starkare skyddsnät som gör det möjligt för fattiga människor att köpa tillgängliga livsmedel samt program för att utrota fattigdomen, samtidigt som man tar hänsyn till den ekonomiska och sociala situationen i respektive land.

I.

I många utvecklingsländer bor majoriteten av de fattiga och utsatta grupperna i landsbygdsområden och strategier för landsbygdsutveckling är därför mycket viktiga för att verkligen komma till rätta med fattigdom och svält.

J.

I de olika AVS-länderna måste förutsättningar skapas för att bestämmelserna för livsmedelssäkerhet skall kunna följas så att människorna i dessa länder kan få tillgång till säkra livsmedel och så att möjligheter till export av hälsosamma livsmedel till EU-marknaderna kan skapas. Detta bidrar också starkt till fattigdomsbekämpningen.

K.

Med trygg livsmedelsförsörjning menas en situation då alla människor alltid har fysisk och ekonomisk tillgång till en tillräcklig mängd säkra och näringsriktiga livsmedel för att kunna leva ett hälsosamt och aktivt liv.

L.

Under 1996 års världstoppmöte om livsmedel (Rom) fastställdes tre grundläggande förutsättningar för en trygg livsmedelsförsörjning: i) stabil tillgång på livsmedel, ii) tillgång till livsmedel till rimliga priser och iii) säkra livsmedel av hög kvalitet.

M.

Vid ”Världslivsmedelstoppmötet: fem år senare” konstaterades även att bristande livsmedelsförsörjning gör att de fattiga inte kan ta tillvara sina utvecklingsmöjligheter samt att näringsfrågor måste beaktas som en del av frågan om livsmedelsförsörjning.

N.

Många fler människor lider av brist på mikronäringsämnen snarare än av svält i ordets egentliga bemärkelse.

O.

I de flesta länder, särskilt i utvecklingsländerna, tryggas livsmedelsförsörjningen genom ökad jordbruksproduktion, förbättrade jordbruksinkomster och tillgång till rättvis handel, och den är ofta beroende av fattiga jordbrukare som inte får något statligt stöd eller krediter och som saknar tillgång till de handelsnätverk som finns tillgängliga för storskaliga jordbruk och transnationella jordbruksföretag.

P.

Nationella och globala strategier för livsmedelsförsörjning är viktiga för skapandet av en trygg livsmedelsförsörjning och påverkas ofta av annan politik utanför livsmedelsområdet, till exempel saluföring, handelssystem och transporter.

Q.

Livsmedelspolitik som inte på allvar tar upp frågan om trygg livsmedelsförsörjning har misslyckats med att finna lösningar på akuta och väsentliga livsmedelsbehov.

R.

Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och WTO:s Doharunda bör inte vara till skada utan tvärtom gagna jordbruket, inbegripet livsmedelsproduktion för såväl inhemsk konsumtion som export, som är det enda som kan ge de AVS-länder som är utvecklingsländer och nettoimportörer av livsmedel tillräckliga exportintäkter för att finansiera importen av produkter för att täcka ländernas livsmedelsbehov och därmed garantera dem en trygg livsmedelsförsörjning, även enligt de bestämmelser som anges i artikel 54 i Cotonouavtalet.

S.

För att det skall vara möjligt att övergå från självförsörjning av livsmedel till en trygg livsmedelsförsörjning är det mycket viktigt att det finns en lämplig jordbruksinfrastruktur, kredit- och överföringssystem, effektiva skyddsnät för såväl landsbygd som städer samt organ för tidig varning och insatser vid krissituationer.

T.

Bristande livsmedelsförsörjning orsakas oftast av accelererad befolkningstillväxt och på varandra följande katastrofer, till exempel väpnade konflikter, torka och översvämningar, som gradvis undergräver tillgångarna för redan fattiga hushåll, vilket leder till att hela samhällen slås ut, vilket i sin tur förvärrar den politiska och sociala instabiliteten.

U.

Bevarandet av fred och säkerhet och stärkandet av det internationella samarbetet på livsmedels- och jordbruksområdet är viktiga faktorer för bättre ekonomiska förhållanden och tryggare livsmedelsförsörjning.

V.

Det har konstaterats att livsmedelsförsörjningen försvagas ytterligare av spridningen av hiv/aids i de berörda AVS-länderna.

W.

Livsmedelsförvaltning berör många parter från såväl myndigheter som det civila samhället.

X.

Det har på lokal, nationell och internationell nivå konstaterats att god förvaltningspraxis är avgörande för om initiativ för att trygga livsmedelsförsörjningen skall lyckas.

Y.

Om en trygg livsmedelsförsörjning skall kunna uppnås beror i stor utsträckning på huruvida myndigheterna och det civila samhället engagerar sig fullt ut och alla berörda parter, i synnerhet fattiga och svältande människor, får större inflytande.

Z.

Det är oerhört viktigt att upprätthålla det internationella stödet för AVS-ländernas insatser för att de på medellång och lång sikt skall utveckla sina livsmedels- och jordbrukssektorer.

AA.

Det internationella samfundet måste absolut öka sina utvecklingsinsatser för att utrota bland annat fattigdom, svält, undernäring och spädbarnsdödlighet.

AB.

Målen för insatser inom livsmedelsbiståndet skall vara väl genomtänkta och insatserna skall syfta till att lösa nödsituationer och får inte undergräva det långsiktiga målet att se till att livsmedelsförsörjningen i de berörda länderna ligger på en acceptabel nivå.

AC.

Livsmedelsbiståndet är huvudsakligen inriktat på livsmedelsleveranser för mänsklig konsumtion, dels i form av riktat stöd för att nå specifika befolkningar och stödja deras direkta tillgång till lämpliga livsmedel under kriser, dels i form av allmänt stöd till regeringar som syftar till att stödja tillgången på livsmedel och som omfattar bidrag eller lån för livsmedelsinköp.

AD.

Fortsatta ansträngningar bör göras för att öka det internationella samfundets kapacitet att reagera i nödsituationer med livsmedelsbrist och förbättra den globala livsmedelsförsörjningen genom garanterat livsmedelsbistånd oberoende av världsmarknadspriset och fluktuationer i tillgången.

AE.

Man måste framför allt rikta in livsmedelsbiståndet på att minska svälten och undernäringen bland de mest sårbara grupperna och säkerställa att biståndet står i samklang med strategierna för jordbruksutveckling i de berörda AVS-länderna.

AF.

Tillräckliga medel måste tillgängliggöras för att man på ett snabbt sätt skall kunna reagera på livsmedelskriser utan att tära på mycket viktiga resurser som behövs för en långsiktig utveckling för att åtgärda orsakerna till bristande livsmedelsförsörjning.

AG.

Livsmedelsbistånd bör ses som ett övergångsinstrument för att normalisera livsmedelsförsörjningen efter naturkatastrofer och i akuta nödsituationer, och det är därför nödvändigt att maximera livsmedelsbiståndets resultat, effektivitet och kvalitet samt minska de eventuella negativa följderna såsom beroende eller snedvridning av de lokala marknaderna.

AH.

Det är viktigt att berika och tillsätta livsmedel med spårämnen för att komma till rätta med bristsjukdomar, men dessa åtgärder skall inte betraktas som livsmedelsbistånd eftersom livsmedelsbistånd kommer i form av spannmål, medan berikning med hjälp av livsmedelstillskott kräver industriell förädling.

AI.

Livsmedelsbistånd som sträcker sig över en längre period, eller som förvaltas dåligt eller som inte alls tar hänsyn till om en akut livsmedelsbrist i området verkligen utgör ett stort problem, kan påverka lokala marknader negativt, hämma den lokala produktions- och investeringsviljan och på ett oönskat sätt leda till att importerade baslivsmedel från USA eller Europa väljs framför lokala baslivsmedel.

AJ.

Det är även viktigt att skilja mellan insatser från regeringar eller frivilligorganisationer som inbegriper a) livsmedelsleveranser direkt till fattiga människor, vilket också sker genom multilaterala organ, b) bistånd till livsmedelsinköp och c) livsmedelsbistånd i form av pengar i syfte att genomföra projekt med bistånd i annan form än livsmedel.

AK.

Akut livsmedelsbistånd har lindrat mänskliga katastrofer i AVS-länder som är beroende av sådant bistånd eller som drabbats av naturkatastrofer.

AL.

Lesotho hotas för närvarande av allvarlig hungersnöd till följd av alltför lite nederbörd under tre år i rad sedan 2001, en situation som ytterligare kompliceras av en tilltagande hiv/aids-pandemi med en spridningsgrad på 31 procent.

AM.

Det är mycket viktigt att göra det internationella akuta biståndet bättre samordnat och effektivt i syfte att säkra snabba, samordnade och lämpliga insatser, särskilt genom att förbättra kommunikationen inom världssamfundet.

AN.

Man måste även förbättra och/eller utveckla effektiva och faktiska insatsmekanismer på det internationella, regionala, nationella och lokala planet.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att man måste stärka insatserna för att alla befolkningar i AVS-länderna skall ha fysisk och ekonomisk tillgång till en tillräcklig mängd säkra och näringsrika livsmedel för att kunna leva ett hälsosamt och aktivt liv.

2.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar det internationella samfundet att åter försöka nå de mål som ställdes upp under 2002 års toppmöte om livsmedel samt att intensifiera de gemensamma ansträngningarna för att uppfylla sitt åtagande att utrota svält och näringsbrist, särskilt i utvecklingsländerna.

3.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker vikten av internationellt samarbete och solidaritet för att se till att livsmedelstillgången inte används som ett verktyg för att utöva politiska och ekonomiska påtryckningar.

4.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar även att åtgärder måste vidtas på nationell och lokal nivå för att inrätta lämpliga politiska ramar som främjar livsmedels- och jordbruksproduktionen.

5.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar utvecklingsländerna och de europeiska institutionerna att verka för att skapa förutsättningar (rättsliga och tekniska) för efterlevnad av bestämmelserna för livsmedelssäkerhet i AVS-länderna så att säkra livsmedel kan göras tillgängliga och AVS-länderna ges möjlighet att exportera hälsosamma livsmedel till EU, vilket starkt bidrar till fattigdomsbekämpningen.

6.

Den gemensamma parlamentariska församlingen begär att större politisk uppmärksamhet ägnas åt kvinnornas roll i förhållande till livsmedelssystemen och understryker att kvinnor måste göras delaktiga i utarbetandet, genomförandet och uppföljningen av nationella strategier, planer och projekt för livsmedelsförsörjning.

7.

Den gemensamma parlamentariska församlingen framhåller vikten av politik som syftar till att utrota fattigdom och ojämlikhet och förbättra alla människors ständiga fysiska och ekonomiska tillgång till en tillräcklig mängd näringsrika och säkra livsmedel och göra utnyttjandet av dem mer effektivt.

8.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar utvecklingsländerna att främja en optimal tilldelning och användning av offentliga och privata medel för att gynna mänskliga resurser, hållbara livsmedels-, jordbruks-, fiske- och skogbrukssystem samt landsbygdsutveckling.

9.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att livsmedelsförsörjning och självförsörjning är utvecklingsländernas viktigaste mål, inte att bli beroende av livsmedelsbistånd. Parlamentet betonar vidare att orsakerna till livsmedelsbrist bör analyseras och åtgärdas.

10.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar kommissionen och AVS-länderna att följa Cartagenaprotokollet om biosäkerhet och bekräftar åter en gång behovet av att respektera principen om livsmedelssuveränitet, som innebär att varje land fritt skall ha rätt att välja vilken typ av livsmedelsförsörjning man önskar i enlighet med kollektiva intressen, som kan vara nationella eller regionala, utan att störa andra länders marknader.

11.

Den gemensamma parlamentariska församlingen upprepar åter sin ståndpunkt att patent på utsäde och genetiska resurser avsedda för livsmedel och jordbruk hotar hållbara jordbruksmetoder och förstärker företagens monopol på teknik, utsäde, gener och läkemedel. Församlingen stöder de förslag om att ändra TRIPS-avtalet som utvecklingsländerna under Afrikas ledning har lagt fram.

12.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar internationella givare och nationella regeringar att koncentrera utvecklingsinsatserna till landsbygdsområden och fattiga regioner, vilket dels omfattar minskad fattigdom på landsbygden och en hållbar förvaltning av naturresurser inom den befintliga ramen för den nationella politiken och de nationella strategierna och programmen, dels verksamheten inom de många olika offentliga och privata organ samt organisationer i det civila samhället som är verksamma på landsbygden.

13.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar internationella givare och nationella regeringar att låta följande ingå i strategierna för landsbygdsutveckling: tillgång till produktionsmedlen (mark, utrustning och insatsvaror i jordbruket), tillgång till finansiering och information, kompetensutveckling och lokalsamhällenas deltagande i beslutsprocessen.

14.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar utvecklingsländerna att trygga en politisk, social och ekonomisk miljö för att skapa bästa möjliga förutsättningar för fattigdomsutrotning och varaktig fred på basis av fullt och jämlikt deltagande av kvinnor och män, vilket är det mest effektiva sättet att uppnå en trygg livsmedelsförsörjning för alla.

15.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar vikten av att se till att livsmedlen, jordbrukshandeln och den övergripande handelspolitiken leder till tryggare livsmedelsförsörjning för alla genom ett rättvist och marknadsorienterat världshandelssystem.

16.

Den gemensamma parlamentariska församlingen drar slutsatsen att livsmedelsförsörjningen i små östater som är utvecklingsländer är mycket sårbar och uppmanar det internationella samfundet, i synnerhet Bretton Woods-institutionerna, att genomföra åtagandena enligt Barbadoshandlingsplanen, särskilt de åtaganden som berör livsmedelsförsörjning.

17.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar kommissionen att fortsätta reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken så att inte jordbruksprotektionism blockerar import av produkter från utvecklingsländerna, samt att stödja utvecklingsländerna när det gäller att uppfylla europeiska normer för livsmedel så att utvecklingsländerna blir konkurrenskraftiga.

18.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU och Europeiska kommissionen att se till att förslagen om en reform av gemenskapsordningen för socker även i fortsättningen skall garantera de berörda AVS-länderna att intäkterna från sockerexporten till EU ligger på en tillräcklig nivå. Denna export är nödvändig för att klara finansieringen av ländernas grundläggande behov på livsmedelsområdet, som har avgörande betydelse för en trygg livsmedelsförsörjning.

19.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att brist på infrastruktur är ett allvarligt hinder för livsmedelsförsörjningen och understryker behovet av vägar, transportfordon, säkra lagermöjligheter och kontroll över distributionen. Församlingen uppmanar kommissionen och övriga internationella givare att låta infrastrukturstöd ingå i deras strategier för livsmedelsförsörjning.

20.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmärksammar insatserna inom ramen för FAO:s särskilda program för livsmedelsförsörjning (SPFS), som syftar till att hjälpa dem som lever i utvecklingsländer, i synnerhet låginkomstländer där det råder livsmedelsbrist, att förbättra sin livsmedelsförsörjning genom en snabbt ökad livsmedelsproduktion.

21.

Den gemensamma parlamentariska församlingen konstaterar att grunderna för en trygg livsmedelsförsörjning ligger i långsiktiga investeringar i initiativ för jordbruksproduktion och landsbygdsutveckling kombinerade med åtgärder som gör hushåll med otrygg livsmedelsförsörjning mindre sårbara. Det är därför viktigt att alla länder har en god jordbruksinfrastruktur, kredit- och överföringssystem, faktiska skyddsnät med särskilt budgetstöd för såväl landsbygden som städer och organ för tidig varning och akuta insatser.

22.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar kommissionen att i Cotonouavtalets anda stödja antagandet av åtgärder i AVS-länderna som syftar till att styra över jordbruksproduktionen från ohållbara till hållbara metoder för resurshushållning, så att resursförstöring kan undvikas.

23.

Den gemensamma parlamentariska församlingen noterar med oro att det trots dessa tendenser bara är fyra AVS-länder som ställt upp jordbruksutveckling som en prioriterad fråga i sina landstrategidokument inom ramen för nionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF).

24.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och AVS-ländernas regeringar att vid behov se över landstrategidokumenten för att öka stödet till strategier för jordbruksproduktion, nationella och regionala livsmedelsförsörjningsstrategier och hållbar utveckling av vattenresurser och fiske, i enlighet med artikel 23 i Cotonouavtalet, samt att arbeta för att i största möjligaste mån utnyttja de möjligheter som tionde Europeiska utvecklingsfonden och resultaten från Doharundan erbjuder.

25.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar utvecklingsländerna att i samarbete med internationella stödorgan stärka systemen för nationell forskning om livsmedel och jordbruk, framför allt på bioteknikområdet, för att få fram förbättrade sorter i syfte att förbättra produktiviteten och livsmedelsförsörjningen.

26.

Den gemensamma parlamentariska församlingen konstaterar att många fler människor lider av brist på mikronäringsämnen snarare än av svält i ordets egentliga bemärkelse och betonar att berikning av livsmedel och livsmedelstillskott för att komma till rätta med denna brist inte skall betraktas som livsmedelsbistånd, eftersom livsmedelsbistånd kommer i form av spannmål, medan berikning med hjälp av livsmedelstillskott kräver industriell förädling.

27.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att ökat regionalt samarbete för att förebygga hungersnöd bör gynnas, eftersom frågan om livsmedelsförsörjning överskrider nationsgränserna.

28.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och andra givare att finansiera en omfattande ökning av den offentliga biotekniska forskningen om genmodifierade grödor när det gäller tropiska och subtropiska baslivsmedel som är lämpliga för småskaligt jordbruk, och dessutom att finansiera utbildning om användningen av bioteknik.

29.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar dessutom utvecklingsländerna att inom ramen för tillgängliga resurser utveckla välriktade skyddsnät för social välfärd och livsmedelsförsörjning i syfte att tillgodose behoven hos människor med en osäker livsmedelsförsörjning, i synnerhet särskilt behövande människor, barn, gravida och ammande kvinnor och funktionshindrade eller svaga människor.

30.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att fiskesektorn kan bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen i AVS-länderna och uppmanar kommissionen att till ömsesidig nytta för unionen och utvecklingsländerna se över gällande fiskeavtal för att säkerställa att bestånden bevaras, att de utnyttjas på ett hållbart sätt samt att den totala andelen av produktionen som reserveras för lokal konsumtion ökar.

31.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar de utvecklingsländer som har fiskeindustri att med internationellt bistånd stärka forskningen och tillämpningen på livsmedels- och fiskeområdet samt de tekniska framstegen inom odlingen av fisk eller andra marina arter, för att öka produktiviteten och livsmedelsanvändningen.

32.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att förbättrad vattenhygien och vattenförsörjning är avgörande för livsmedelssäkerheten, eftersom rent vatten i tillräckliga mängder är grundläggande för folkhälsan och jordbruksbevattningen.

33.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att det är regeringarnas ansvar att skapa en sund miljö för att privata aktörer eller sammanslutningar skall kunna ägna sina kunskaper, ansträngningar och resurser – särskilt investeringar – åt det övergripande målet att alla skall ha tillräckligt att äta.

34.

Den gemensamma parlamentariska församlingen konstaterar att fattigdom, svält och undernäring är några av de främsta skälen till den allt snabbare flykten från landsbygden till städerna i utvecklingsländerna. Parlamentet framhåller att man måste rikta in sig på befolkningsgrupper som under dessa omständigheter drabbas värst av svält och undernäring samt fastställa orsaker och vidta de åtgärder som krävs för att förbättra situationen.

35.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att man även måste inrätta såväl rättsliga som andra mekanismer för att påskynda markreformen, erkänna och skydda egendom, vatten och besittningsrätt och främja de fattigas och kvinnornas tillgång till resurser.

36.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar utvecklingsländernas regeringar att i samarbete med alla parter i det civila samhället övervaka tillgången till livsmedelsresurserna och livsmedelslagren samt dessas lämplighet ur näringssynpunkt, liksom att ägna särskild uppmärksamhet åt områden där det råder stor risk för livsmedelsbrist, åt grupper med särskilda näringsbehov och åt områden där säsongsrelaterade variationer inverkar kraftigt på livsmedelstillgången.

37.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar dessutom utvecklingsländernas regeringar att se till att humanitärt bistånd kan nå fram till människor i nöd och i konfliktdrabbade områden, så att deras behov av livsmedel och andra grundläggande behov kan tillgodoses.

38.

Den gemensamma parlamentariska församlingen poängterar behovet av att förbättra den globala livsmedelsförsörjningen genom att säkra förutsebart och snabbt livsmedelsbistånd till dem som behöver det, oavsett världsmarknadspriset på livsmedel och fluktuationer i tillgången.

39.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar internationella givare, i synnerhet Europeiska unionen, och mottagarländer att verkligen anstränga sig när det gäller att utforma livsmedelsinsatserna, genom att ha en korrekt behovsanalys, en genomförandeplan och en utgångsstrategi, för att undvika skadliga effekter som beroende av livsmedelsbistånd och snedvridning av de lokala marknaderna.

40.

Den gemensamma parlamentariska församlingen konstaterar att livsmedelsbistånd är ett viktigt instrument för att förhindra eller minska hungersnöd i akuta krissituationer, men medger att livsmedelsbistånd som sträcker sig över en längre period, eller som förvaltas dåligt eller som inte alls tar hänsyn till om en akut livsmedelsbrist i området verkligen utgör ett stort problem, kan påverka lokala marknader negativt, hämma den lokala produktions- och investeringsviljan och på ett oönskat sätt få importerade baslivsmedel från USA eller Europa att väljas framför lokala baslivsmedel.

41.

Den gemensamma parlamentariska församlingen konstaterar att akut livsmedelsbistånd spelar en tydlig och oerhört viktig roll när det gäller att rädda liv och dämpa livsmedelskriser i akuta nödsituationer orsakade av konflikter eller naturkatastrofer. Parlamentet betonar att man måste bedöma sådant livsmedelsbistånd i samband med återuppbyggnaden av lokala ekonomier som drabbats av konflikter och naturkatastrofer.

42.

Den gemensamma parlamentariska församlingen erkänner den roll som livsmedelsbistånd i utvecklingssyfte spelar som ett verktyg för att bekämpa fattigdom, främja allmän skolutbildning och förbättra utsatta människors näringssituation och hälsa i utvecklingsländer. Parlamentet betonar emellertid att det måste finnas en tydlig strategi för en övergång till andra former av bistånd på medellång sikt, som syftar till att förbättra livsmedelsförsörjningen och minska beroendet av livsmedelsbistånd.

43.

Den gemensamma parlamentariska församlingen framhåller den roll som livsmedel kan spela i kampen mot hiv/aids och betonar i synnerhet hur Världslivsmedelsprogrammet, Unicef, FAO och andra organisationer har bidragit till livsmedelsförsörjningen och kampen mot hiv/aids genom program för livsmedelsbistånd i de berörda AVS-länderna.

44.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar nationella regeringar och internationella givare att ta fasta på den roll som livsmedelstillgången spelar för att förbättra effektiviteten i utbildnings- och hälsoprogrammen, och att därför överväga att låta livsmedelstillgång ingå i deras utbildnings- och hälsoprogram så att dessa blir oberoende av osäkra utländska hjälpsändningar av livsmedel.

45.

Den gemensamma parlamentariska församlingen konstaterar att ekonomiskt bistånd brukar vara det mest effektiva sättet att stödja betalningsbalansen och ge budgetstöd för utveckling eller trygg livsmedelsförsörjning.

46.

Den gemensamma parlamentariska församlingen konstaterar att inköp som gjorts på lokala eller regionala marknader brukar vara effektivare och betonar att livsmedelsinsatser skall genomföras utan att orsaka snedvridning av de lokala marknaderna.

47.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar internationella givare, i synnerhet Europeiska unionen, att tillhandahålla livsmedelsbistånd utan förbehåll, eftersom det är det enda sättet att garantera maximal effektivitet vid inköp och leveranser, vilket är mer förmånligt för biståndsmottagarna.

48.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att livsmedelsbistånd måste planeras och administreras inom ramen för en större strategi för livsmedelsstöd i syfte att minska svälten genom ett omfattande åtgärdspaket för livsmedelsbistånd, som utarbetas och genomförs nationellt men med internationellt stöd.

49.

Den gemensamma parlamentariska församlingen poängterar att livsmedelsleveranserna måste vara väl genomtänkta, såtillvida att det måste finnas en balans mellan behovet av omedelbart stöd och risken för att man skapar ett beroende, destabiliserar marknaden och undergräver lokala och nationella producenter, lokala marknadsaktörer och lokala ekonomier.

50.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att tillhandahållandet av livsmedelsbistånd måste ske i enlighet med funktionsmässigt effektiva regler för att hindra missbruk för kommersiella ändamål och begränsa överskottslager av givarländernas jordbruksprodukter, enligt de överenskomna målen i ”julipaketet” i det beslut som WTO:s allmänna råd fattat om Doha-agendans arbetsprogram.

51.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar kommissionen och andra givare att köpa livsmedelsbistånd från utvecklingsländerna, helst så nära den drabbade regionen som möjligt, framför allt för att stödja utvecklingsländernas ekonomier och minska transport- och miljökostnaderna, men också för att övervaka lokala priser.

52.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar mottagarländerna att avlägsna och undvika politiska och fysiska hinder så att livsmedelsbistånd kan levereras till alla delar av landet i fråga samt att förebygga att sådana hinder uppstår.

53.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar kommissionen att bistå och stödja AVS-regeringarna i deras strävan att förebygga och ha en beredskap inför naturkatastrofer och nödsituationer orsakade av människan.

54.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och andra internationella givare att tillhandahålla kompletterande nödbistånd till Lesotho och övriga länder i södra Afrika som i likhet med Swaziland härjas av torka och aids, för att råda bot på den allt mer oroande situation som dessa länders mest utsatta befolkningsgrupper befinner sig i.

55.

Den gemensamma parlamentariska församlingen begär att AVS-regeringarna och kommissionen skall undersöka nyttan av strategiskt placerade, permanenta krisgrupper som kan reagera på nödsituationer.

56.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar regeringarna att i samarbete med aktörer från det civila samhället försöka säkra en lämplig övervakning av nödinsatser och engagera samhällen, lokala myndigheter och institutioner samt sådana initiativ och strukturer för hjälparbete som finns på gräsrotsnivå när de genomför nödinsatser.

57.

Den gemensamma parlamentariska församlingen poängterar vikten av att skydda civilbefolkningens liv, inbegripet hjälparbetares liv, under väpnade konflikter samt att säkra tillgången till livsmedel under nödsituationer, särskilt för hushåll som förestås av kvinnor. Församlingen betonar dessutom att man särskilt bör uppmärksamma den svåra livsmedelssituation som flyktingar och internflyktingar upplever under och omedelbart efter en konflikt.

58.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppdrar åt sina medordförande att vidarebefordra denna resolution till AVS–EG-ministerrådet, Europeiska kommissionen och Förenta nationernas och Afrikanska unionens generalsekreterare.

—

vid sitt sammanträde i Haag (Nederländerna) den 22–25 november 2004,

—

med beaktande av den sudanesiska regeringens och FN:s gemensamma resolution av den 3 juli 2004,

—

med beaktande av handlingsplanen för Darfur som ingicks mellan Förenta nationerna och Sudans regering den 5 augusti 2004,

—

med beaktande av Afrikanska unionens säkerhetsråds beslut av den 21 oktober 2004 om att utvidga AU:s uppdrag i Sudan,

—

med beaktande av rapporten från FN:s generalsekreterare i november 2004 och FN-resolutionerna 1564 och 1574 som antogs den 18 september respektive den 19 november 2004,

—

med beaktande av att förhandlingarna inom ramen för den fredsprocess som inletts under ledning av IGAD återupptogs den 7 oktober 2004, och att ett avtalsmemorandum undertecknades mellan den sudanesiska regeringen och det sudanesiska folkets befrielsearmé SPLA/M i Nairobi (Kenya) den 19 november 2004, där båda parterna förbinder sig att ingå ett slutligt fredsavtal före utgången av 2004,

—

med beaktande av det avtal som undertecknades i Khartoum den 21 augusti 2004 mellan Sudans regering och Internationella organisationen för migration om frivilligt återvändande för personer som tvångsförflyttats i sitt eget land, och av följande skäl:

A.

Darfurregionen lider liksom övriga områden i Sudan av underutveckling och ekonomisk och politisk marginalisering.

B.

I februari 2003 bröt ett uppror ut i Darfur, lett av Sudans befrielsearmé (SLM) och Rörelsen för rättvisa och jämlikhet (JEM).

C.

Den ökande osäkerheten och våldet är djupt oroande, liksom den katastrofala humanitära situationen, de ständiga kränkningarna mot de mänskliga rättigheterna och de upprepade brotten mot eldupphöret i Darfur. I detta sammanhang måste det åter framhållas att samtliga parter är skyldiga att uppfylla de åtaganden som nämnts i säkerhetsrådets tidigare resolutioner.

D.

Trots att ett avtal om eldupphör undertecknades den 8 april 2004 kommer det hela tiden in rapporter om att milis och rebeller mördar civila och om sexuella övergrepp och våldshandlingar mot kvinnor och barn.

E.

Samtliga parter måste uppfylla sina skyldigheter att få ett slut på alla våldshandlingar, fördöma kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och brotten mot internationell humanitär rätt. Det är absolut nödvändigt att utan dröjsmål ställa de skyldiga till sådana brott inför rätta.

F.

Alla parter, inklusive den sudanesiska regeringen, måste fullt ut fullgöra sina skyldigheter enligt FN:s säkerhetsråds resolutioner 1556 (2004) och 1564 (2004), och det är nödvändigt att främja och återskapa förtroendet hos utsatta befolkningsgrupper och radikalt förbättra säkerhetsklimatet i Darfur.

G.

Alla parter måste respektera de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt, men det är också i första hand den sudanesiska regeringens ansvar att skydda sin befolkning inom landets territorium och upprätthålla ordningen samtidigt som mänskliga rättigheter respekteras.

H.

En slutlig lösning på krisen i Darfur måste omfatta att tvångsförflyttade personer och flyktingar av egen fri vilja och helt säkert kan återvända till sina ursprungshem, med hänvisning till det avtalsmemorandum som undertecknades den 21 augusti 2004 mellan den sudanesiska regeringen och Internationella organisationen för migration.

I.

Afrikanska unionen har fortsatt att aktivt bidra till att försöka hitta en slutlig lösning på Darfurfrågan och har sänt fredsobservatörer till området.

J.

Enligt Världslivsmedelsprogrammet (WFP) beräknas att flera tusen personer, i första hand kvinnor och barn, varje månad dör av undernäring.

K.

Det är glädjande att den sudanesiska regeringen har vidtagit ett antal åtgärder för att undanröja administrativa hinder som blockerar den humanitära hjälpen och därigenom gett ett större antal företrädare för biståndsorgan och internationella icke-statliga människorättsorganisationer tillträde till Darfur. Alla parter måste dock gå med på att göra ytterligare ansträngningar för att garantera att hela Darfurs befolkning obehindrat får tillträde till humanitär hjälp, inbegripet befolkningsgrupper utanför lägren.

L.

Det är ett absolut krav att den sudanesiska regeringen och rebellgrupperna underlättar den humanitära hjälpen genom att garantera att varor och hjälparbetare obehindrat ges tillträde till området, om så behövs även längs Sudans gränser till Tchad och Libyen både landvägen och luftvägen.

M.

Kränkningar av de mänskliga rättigheterna har begåtts i Darfur, inbegripet bombningar av civila, och förstörelsen av läger för tvångsförflyttade pågår fortfarande.

N.

FN:s säkerhetsråd är oroat över de konsekvenser situationen i Sudan kan få för freden och säkerheten i världen och för stabiliteten i området.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar undertecknandet av ett samförståndsavtal i Nairobi den 19 november 2004 mellan den sudanesiska regeringen och det sudanesiska folkets befrielserörelse/armé som åtar sig att ingå ett övergripande fredsavtal före årets utgång, något som församlingen anser vara ett viktigt steg på vägen mot att återställa freden i södra Sudan och som även kan bidra till att skapa fred i Darfur.

2.

Den gemensamma parlamentariska församlingen stöder säkerhetsrådets initiativ att kräva att regeringsstyrkorna och rebellstyrkorna samt alla övriga väpnade grupper omedelbart skall avbryta alla våldshandlingar och attacker, inbegripet bortföranden, avstå från att med våld tvinga civila att återvända, bidra till internationella humanitära hjälpaktioner och övervakningsinsatser, se till att deras medlemmar respekterar internationell humanitär rätt, sörja för hjälparbetarnas säkerhet samt på alla nivåer uppfylla sitt åtagande att låta hjälporganisationer och deras personal resa fritt i enlighet med resolution 1502 (2003) av den 26 augusti 2003 om biståndsarbetares tillträde till hjälpbehövande befolkningar och Abuja-protokollen av den 9 november 2004.

3.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar alla sudanesiska parter att vidta nödvändiga åtgärder för att de överträdelser som rapporterats av eldupphörkommissionen omedelbart skall uppmärksammas och de ansvariga ställas till svars för sina handlingar.

4.

Den gemensamma parlamentariska församlingen stöder den uppmaning som FN:s säkerhetsråd har riktat till den sudanesiska regeringen om att den skall få ett slut på det rådande klimatet av rättslöshet i Darfur, genom att identifiera alla ansvariga för en mängd kränkningar mot de mänskliga rättigheterna och mot internationell humanitär rätt och överlämna dem till rättvisan, inklusive de ”folkliga försvarsstyrkorna” och Janjawid-milisen, och betonar att den sudanesiska regeringen måste vidta alla åtgärder som krävs för att få våldet och grymheterna att upphöra.

5.

Den gemensamma parlamentariska församlingen stöder säkerhetsrådets initiativ att kräva att den sudanesiska regeringen i kontrollsyfte skall förse Afrikanska unionens uppdrag med bevis – särskilt namnen på Janjawid-milismän som avväpnats eller dömts för brott mot de mänskliga rättigheterna och brott mot internationell humanitär rätt – för att visa att man uppfyller kraven i resolution 1556 (2004) och sina åtaganden enligt det eldupphöravtal som ingicks den 8 april 2004 i N'Djamena.

6.

Den gemensamma parlamentariska församlingen välkomnar att FN:s generalsekreterare inrättat en internationell undersökningskommitté med uppgift att undersöka uppgifterna om kränkningar av internationell humanitär rätt och internationella människorättsavtal som ingåtts av alla parter i Darfur, samt att ”likaså fastställa om handlingar som kan klassas som folkmord har ägt rum och identifiera förövarna av dessa brott för att säkerställa att de ansvariga ställs till svars för sina gärningar”. Församlingen uppmanar samtliga parter att fullt ut samarbeta med denna kommission, och uppmanar dessutom FN:s generalsekreterare att i samråd med kommissarien för mänskliga rättigheter vidta lämpliga åtgärder för att öka antalet människorättsobservatörer i Darfur.

7.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar enträget Sudans regering att göra sitt yttersta för att se till att alla flyktingar och personer som tvångsförflyttats i det egna landet kan återvända hem av egen fri vilja och utan risk för sin säkerhet, enligt de avtal som ingåtts mellan Sudans regering och Internationella organisationen för migration.

8.

Den gemensamma parlamentariska församlingen framhåller att det är viktigt att framsteg görs i de fredsförhandlingar som pågår mellan den sudanesiska regeringen, SLA och JEM i syfte att lösa krisen i Darfur. Församlingen poängterar att alla parter i fredsförhandlingarna i Abuja måste förhandla med ärliga avsikter för att snabbt nå en överenskommelse. Församlingen välkomnar undertecknandet av det humanitära protokollet och protokollet om säkerhet den 9 november 2004. Församlingen manar parterna att snabbt börja tillämpa protokollen och hoppas att de snart skall underteckna en principförklaring som syftar till en politisk lösning.

9.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar alla länder i regionen att göra allt som står i deras makt för att aktivt stödja ett fullständigt och omedelbart genomförande av ett övergripande fredsavtal.

10.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att ett övergripande fredsavtal kommer att bidra till att inrätta varaktig fred och stabilitet i Sudan och lösa krisen i Darfur, och framhåller att det är nödvändigt att anta en nationell strategi där alla berörda parter, inbegripet kvinnorna, deltar i strävandena att försonas och befästa freden.

11.

Den gemensamma parlamentariska församlingen stöder med eftertryck Afrikanska unionens beslut om att öka Darfuruppdragets personalstyrka till 3 320 personer och utvidga mandatet till att omfatta de uppgifter som räknas upp i stycke 6 i Afrikanska unionens freds- och säkerhetsråds kommuniké av den 20 oktober 2004. Församlingen uppmanar enträget EU:s medlemsstater och AVS-länderna att tillhandahålla utrustning, logistikresurser, ekonomiska resurser och övriga resurser som krävs samt manar den sudanesiska regeringen och rebellgrupperna i Darfur att fullt ut samarbeta med Afrikanska unionen.

12.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar FN och Afrikanska unionen att förbättra samordningen av sina planer för att undvika brott mot eldupphöravtalet, inbegripet truppförflyttningar.

13.

Den gemensamma parlamentariska församlingen förbinder sig att så snart ett övergripande fredsavtal har ingåtts hjälpa Sudans folk i dess strävanden att bygga en fredlig, enad och blomstrande nation, på villkor att parterna uppfyller alla sina åtaganden, i synnerhet de som ingicks i Abuja i Nigeria och i N'Djamena i Tchad.

14.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar enträget FN:s, Världsbankens och parternas gemensamma utvärderingsuppdrag att i samråd med övriga bilaterala och multilaterala givare fortsätta sina ansträngningar för att förbereda en snabb förmedling av bistånd till återuppbyggnad och ekonomisk utveckling i Sudan, inbegripet offentligt utvecklingsbistånd, eventuellt en minskning av skuldbördan och marknadstillträde, så snart det övergripande fredsavtalet har undertecknats och börjat tillämpas.

15.

Den gemensamma parlamentariska församlingen framhåller behovet av en snabb utbetalning av de EU-medel som avsatts för humanitära hjälpinsatser och för Afrikanska unionen.

16.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU:s medlemsstater att utan dröjsmål tillhandahålla generösa och kontinuerliga bidrag till de humanitära insatser som för närvarande görs i Sudan och Tchad.

17.

Den gemensamma parlamentariska församlingen noterar FN:s beslut om att överväga andra åtgärder, exempelvis åtgärder enligt artikel 41 i FN-stadgan där det föreskrivs att ”säkerhetsrådet äger besluta, vilka åtgärder, icke innebärande bruk av vapenmakt, som skola användas för att giva verkan åt dess beslut, och äger uppfordra Förenta nationernas medlemmar att vidtaga sådana åtgärder. Åtgärderna kunna innefatta att fullständigt eller partiellt avbryta ekonomiska förbindelser, järnvägs-, sjö-, luft-, post-, telegraf och radioförbindelser samt annan samfärdsel ävensom avbrytande av de diplomatiska förbindelserna”. Åtgärderna får emellertid inte förvärra befolkningens lidande.

18.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar samtliga parter och det internationella samfundet att omedelbart vidta de åtgärder som krävs för att få ett slut på spridningen av vapen i det krigsdrabbade området i Darfur.

19.

Den gemensamma parlamentariska församlingen beslutar att skicka en undersökningskommission till Sudan med uppgift att bedöma situationen och därefter rapportera till presidiet.

20.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppdrar åt ordförandena att översända denna resolution till AVS–EG-ministerrådet, Europeiska kommissionen, Sudans regering, Afrikanska unionen, IGAD, Förenta staternas, Libyens, Egyptens och Kinas regeringar samt till FN:s generalsekreterare.

—

vid sitt sammanträde i Haag (Nederländerna) den 22–25 november 2004,

—

med beaktande av Förenta nationernas globala konferens om hållbar utveckling för små östater som är utvecklingsländer, som ägde rum i Barbados den 25 april–6 maj 1994, och handlingsplanen för Barbados,

—

med beaktande av sin resolution om de skador som orsakats av cykloner i Stilla havet, Indiska oceanen och Karibiska havet och behovet av en snabb reaktion på naturkatastrofer som antogs i Addis-Abeba den 19 februari 2004 (2),

—

med beaktande av Kyotoprotokollet om klimatförändringar,

—

med beaktande av AVS–EG-partnerskapsavtalet som undertecknades i Cotonou (Benin) den 23 juni 2000, och av följande skäl:

A.

Den rad av cykloner som med exceptionell styrka har drabbat länderna i Karibiska havet, särskilt Bahamas, Barbados, Kuba, Dominikanska republiken, Grenada, Haiti, Jamaica, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna samt Trinidad och Tobago har fått mycket svåra konsekvenser i form av omfattande dödssiffror och förödande effekter på den socioekonomiska infrastrukturen.

B.

Särskilt oroande är situationen på Grenada där 90 procent av infrastrukturen har förstörts och jordbrukssektorn är totalt utslagen, och situationen på Haiti, där närmare 3 000 personer har dött i katastrofen.

C.

Dessa katastrofer har tyvärr bevisat hur befogad den resolution var som antogs av den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen i Addis-Abeba och i vilken det betonades att naturkatastrofer får allt mer förödande konsekvenser.

D.

De sårbara AVS-öarna och angränsande länder lider av effekterna av en klimatförändring som beror på den globala uppvärmningen samtidigt som häftiga stormar och havsnivån hotar befolkningens säkerhet och egendom, och själva existensen för vissa öar.

E.

De små östaterna måste hantera klimatförändringens negativa effekter, såsom häftiga stormar och stigande havsvattennivåer, som kan hota själva existensen för vissa mindre öar.

F.

De höjda havsvattennivåerna har negativa konsekvenser för tillgången till sötvatten och dess kvalitet, för jordbruket och för människors livsmiljö.

G.

De skador som orsakats av orkanerna Ivan och Jeanne visar tydligt att även om katastrofen har en naturlig orsak så blir skadornas omfattning inte rimlig när det saknas regler för byggnation och när varnings- och evakueringssystem är bristfälliga.

H.

Genom att lägga ökad tonvikt vid att förebygga naturrelaterade risker vid utarbetandet och genomförandet av utvecklingsstrategierna skulle man väsentligen bidra till att förverkliga det prioriterade målet om en hållbar utveckling.

I.

Behoven av medel till återuppbyggnad uppgår till flera miljarder euro.

J.

FN har gått ut med en appell om 30 miljoner dollar i internationell katastrofhjälp.

K.

Stats- och regeringscheferna i Karibiska gemenskapen (CARICOM) har vädjat om stöd till återuppbyggnaden.

L.

Ekonomierna i de östater som är utvecklingsländer är ytterst sårbara, eftersom de när som helst kan ödeläggas av naturkatastrofer, som blir allt vanligare.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen sänder sina kondoleanser och sin fulla sympati till folken och regeringarna i de berörda länderna, samt till de drabbades familjer.

2.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmärksammar Europeiska unionen och det internationella samfundet på den särskilda situationen på Grenada, där ekonomi och statlig verksamhet helt har lamslagits och där det finns ett akut behov av ekonomisk, materiell och humanitär hjälp för en långsiktig sanering och återuppbyggnad av landet.

3.

Den gemensamma parlamentariska församlingen berömmer den karibiska regionen och Stillahavsregionen, EU och övriga utvecklingsaktörer och organisationer för de insatser som redan beviljats i dessa länder.

4.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU att vidta åtgärder för att snabbt mobilisera nödvändiga ekonomiska resurser för att finansiera återuppbyggnaden av de orkanhärjade länderna, särskilt Grenada, Jamaica, Haiti och Dominikanska republiken.

5.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU och det internationella samfundet att snarast möjligt inrätta snabba och effektiva insatsmekanismer för att utöver den humanitära nödhjälpen kunna vidta lämpliga åtgärder för att förebygga och minimera effekterna av naturkatastrofer och framför allt snabbt bygga upp den socioekonomiska infrastrukturen igen.

6.

Den gemensamma parlamentariska församlingen stöder inrättandet av en AVS–EG-mekanism för naturkatastrofer och uppmanar EU att, inom ramen för den pågående översynen av Cotonouavtalet, utvidga bestämmelserna i artikel 2.7 a i bilaga II till avtalet om resurser till investeringsmekanismen, till att omfatta de AVS-länder som är inlandsstater eller östater för att finansiera vitala investeringar som går till återuppbyggnad efter naturkatastrofer och sanering av produktionssektorer i deras ekonomier samt till en hållbar utveckling, med beaktande av landsspecifika hinder för utveckling och särskilda behov i fråga om utveckling och handel.

7.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar det internationella samfundet, i synnerhet Bretton Woods-institutionerna och EU, att erkänna att den klassiska metoden att enbart utgå från BNP per capita vid bedömningen av små östater som är utvecklingsländer bör ses över så att man beaktar deras mycket stora sårbarhet när det gäller tillhandahållande av utvecklingsbistånd, minskning av skuldbördan och handelspreferenser, och i synnerhet överväger en särskild och differentierad behandling inom Världshandelsorganisationen.

8.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar Europeiska kommissionen, EU:s ministerråd och medlemsstater samt AVS-länderna att i samarbete med övriga utvecklingsaktörer vidta alla åtgärder som krävs för att utvecklingsprojekten och utvecklingsprogrammen skall utformas på ett sätt som beaktar sårbarheten hos de östater som är utvecklingsländer.

9.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar enträget det internationella samfundet, särskilt givarsamfundet (institutioner och länder), att notera FN:s nästa internationella möte om ”Barbados plus 10”, som skall hållas på Mauritius den 10–14 januari 2005.

10.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar länderna att uppfylla sina åtaganden genom att ratificera och börja tillämpa Kyotoprotokollet om klimatförändringar och uppmanar enträget EU och det internationella samfundet i dess helhet att stödja programmen om förstärkta resurser för att motverka klimatförändringens negativa effekter för AVS-länderna och AVS-regionerna.

11.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att den höjda havsvattennivån kan hota de små östaternas överlevnad, eftersom den leder till att antalet orkaner ökar, till att den begränsade sötvattenförsörjningen påverkas och till att den biologiska mångfalden minskar på ett sätt som påverkar de marina resurserna.

12.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppdrar åt medordförandena att översända denna resolution till AVS–EG-rådet, Europeiska kommissionen, FN:s generalsekreterare, Internationella valutafonden, Världsbanken och Världshandelsorganisationen.