This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document C2005/031/16
Case C-484/04: Action brought on 23 November 2004 by the Commission of the European Communities against the United Kingdom
Mål C-484/04: Talan mot Förenade kungariket väckt den 23 november 2004 av Europeiska gemenskapernas kommission
Mål C-484/04: Talan mot Förenade kungariket väckt den 23 november 2004 av Europeiska gemenskapernas kommission
EUT C 31, 5.2.2005, p. 7–8
(ES, CS, DA, DE, ET, EL, EN, FR, IT, LV, LT, HU, NL, PL, PT, SK, SL, FI, SV)
|
5.2.2005 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 31/7 |
Talan mot Förenade kungariket väckt den 23 november 2004 av Europeiska gemenskapernas kommission
(Mål C-484/04)
(2005/C 31/16)
Rättegångsspråk: engelska
Europeiska gemenskapernas kommission har den 23 november 2004 väckt talan vid Europeiska gemenskapernas domstol mot Förenade kungariket. Kommissionen företräds av Gérard Rozet och Nicola Yerrell, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg.
Europeiska gemenskapernas kommission yrkar att domstolen skall
|
1. |
fastställa att Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 17.1 i rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, (1) och enligt artikel 249 EG genom att tillämpa undantaget på arbetstagare för vilka arbetstidens längd delvis inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva, och genom att underlåta att vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra rätten till dygns- och veckovila, |
|
2. |
förplikta Förenade kungariket att ersätta rättegångskostnaderna. |
Grunder och huvudargument
Tillämpning av undantaget i artikel 17.1
I artikel 17.1 föreskrivs en möjlighet för medlemsstaterna att göra avvikelser från vissa artiklar i direktivet när – med hänsyn till det aktuella arbetets särskilda art – arbetstidens längd inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva.
Förenade kungariket införlivade direktivet med nationell rätt genom Working Time Regulations 1998 (SI 1998/1833) (1998 års föreskrifter). Dessa föreskrifter innehöll inledningsvis i regulation 20a ett undantag från bestämmelserna om begränsning av veckoarbetstiden, nattarbetets längd, dygns- och veckovila, vilopauser som i stora drag återgav ordalydelsen av artikel 17.1 i direktivet.
I regulation 4 i Working Time Regulations 1999 (SI 1999/3372) infördes emellertid senare ett nytt stycke i regulation 20 i 1998 års föreskrifter, med följande lydelse:
|
”2. |
När en del av arbetstidens längd mäts eller bestäms i förväg eller inte kan bestämmas av arbetstagarna själva men arbetets särskilda art är sådant att arbetstagaren, utan att det krävs av arbetsgivaren, även kan arbeta under tider som inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagaren själv, skall regulations 4.1, 4.2, 6.1, 6.2 och 6.7 endast vara tillämpliga med avseende på den arbetstid vars längd mäts eller bestäms i förväg eller inte kan bestämmas av arbetstagarna själva.” |
(Regulations 4 och 6 reglerar den maximala veckoarbetstiden respektive nattarbetstiden.)
Genom denna ändring tillfördes ytterligare ett undantag i de fall då en arbetstagares arbetstid delvis mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva och delvis inte. I sådana fall är bestämmelserna om veckoarbetstid och nattarbete endast tillämpliga med avseende på den del av arbetstagarens arbetstid som mäts eller bestäms i förväg eller inte kan bestämmas av arbetstagaren själv.
Enligt kommissionen går förordning 20.2 utöver de tillåtna gränserna för undantaget i artikel 17.1, som endast gäller för de arbetstagare vars arbetstid i sin helhet inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva.
Införlivande av bestämmelserna avseende arbetstagares viloperioder
I artiklarna 3 och 5 i direktivet föreskrivs minimiperioder för dygnsvila och veckovila för alla arbetstagare. Motsvarande bestämmelser i den nationella lagstiftningen i Förenade kungariket finns i regulations 10 och 11 i 1998 års föreskrifter. I de officiella riktlinjer som tagits fram av Department of Trade and Industry angående införlivandet av 1998 års föreskrifter föreskrivs emellertid följande:
”Arbetsgivare måste säkerställa att arbetstagare kan ta sin rast, men det krävs inte av dem att de ser till att de verkligen tar sin rast.”
Arbetsgivare instrueras med andra ord om att det inte krävs att de skall säkerställa att arbetstagare rent faktiskt gör gällande sin rätt till vila och utnyttjar de viloperioder de har rätt till, utan endast att det inte uppställs några hinder för den arbetstagare som beslutar att han vill utnyttja sina viloperioder.
Enligt kommissionen godkänner och uppmanar riktlinjerna således klart till en praxis som strider mot kraven i direktivet.
(1) EGT L 307, 13.12.1993, s. 18.