92002E2326

SKRIFTLIG FRÅGA E-2326/02

från Daniel Varela Suanzes-Carpegna (PPE-DE) till kommissionen

(26 juli 2002)

Ämne: Gemenskapens befogenhet beträffande bevarandeåtgärder

I sitt förslag till reform av den gemensamma fiskeripolitiken, som antogs av kommissionsledamöternas kollegium den 28 maj 2002, ger kommissionen nya befogenheter till kuststaterna när det gäller att inrätta tekniska åtgärder inom vatten under deras jurisdiktion, vilket endast kommer att kräva kommissionens godkännande. Konkret innebär detta att man ger kuststaterna möjlighet att anta bestämmelser för en fiskezon på 0-12 sjömil som skall gälla alla fartyg samt nödåtgärder för övriga zoner som skall gälla alla gemenskapsfartyg.

Det finns redan ett förfarande på gemenskapsnivå som ger Europeiska kommissionen möjlighet att på kort sikt anta nödåtgärder som skall ratificeras av rådet i efterhand. Vilka skäl finns det att inrätta detta nya förfarande?

Anser Europeiska kommissionen att en överföring av dessa befogenheter till kuststaterna innebär en anpassning till rådande gemenskapslagstiftning? Vilka rättsliga bestämmelser stöder man sig i så fall på?

Anser inte kommissionen att kommissionen själv borde anta dessa åtgärder för att garantera principen om neutralitet?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(16 september 2002)

I parlamentsledamotens skriftliga fråga hänvisas det till artiklarna 8 och 9 i kommissionens förslag. Artikel 8 handlar om medlemsstaternas nödåtgärder och artikel 9 om deras åtgärder inom gränsen på 12 nautiska mil.

Artikel 8 handlar således om nödåtgärder på kort sikt, men i artikel 9 är åtgärderna inom 12-milsgränsen inte av samma nödkaraktär. Detta är inget nytt eftersom samma sak för närvarande föreskrivs i artikel 46 i rådets förordning (EG) nr 850/98 av den 30 mars 1998 för bevarande av fiskeresurserna genom tekniska åtgärder för skydd av unga exemplar av marina organismer(1). Ordalydelsen är visserligen inte densamma (vad som avses där är lokala bestånd), men effekterna är jämförbara.

Det finns naturligtvis en skillnad mellan denna artikel 46 och den föreslagna artikel 9 i så måtto att artikel 46 inte gäller för fartyg från andra medlemsstater. Om åtgärderna skall få full effekt anser kommissionen emellertid att restriktioner och bevarande- och förvaltningsåtgärder i den här zonen inte bara skall gälla för fartyg från de berörda kuststaterna, utan också för andra fartyg som har rätt att fiska i dessa vatten.

Sådana åtgärder måste vara icke-diskriminerande, och därför innehåller artikeln vissa skyddsförfaranden. Myndigheterna i övriga berörda medlemsstater involveras i förfarandet (se andra strecksatsen i punkt 1 och punkt 2). Medlemsstaterna och de relevanta regionala rådgivande organen kan lämna in skriftliga kommentarer till kommissionen som då måste godkänna eller avslå åtgärden inom 15 arbetsdagar. Medlemsstaterna kan hänskjuta kommissionens beslut till rådet som med kvalificerad majoritet kan fatta ett annat beslut.

Bestämmelsen innebär inte att befogenheter överförs. Enligt proportionalitetsprincipen i artikel 5 i EG-fördraget skall gemenskapens åtgärder begränsas till vad som är nödvändigt för att nå målen i EG-fördraget. I linje därmed anser kommissionen att sådana bevarande- och förvaltningsåtgärder i den här zonen som tidigare inte har vidtagits av gemenskapen nu kan vidtas av den berörda kuststaten.

I fråga om att åtgärderna måste följa neutralitetsprincipen ger de skyddsförfaranden som nämns ovan garantier för detta.

(1) EGT L 125, 27.4.1998.