92000E2365

SKRIFTLIG FRÅGA E-2365/00

från Alexandros Alavanos (GUE/NGL) till kommissionen

(13 juli 2000)

Ämne: Utfärdande av tillstånd för att utöva yrket som turistguide i Grekland

Grekiska turistguider riskerar administrativa och rättsliga påföljder då de utövar sitt yrke i många av EU:s medlemsstater, eftersom de inte besitter något tillstånd för detta. Detta beror på att det i Grekland inte finns några bestämmelser eller ansvariga organ i detta hänseende.

Enligt ert svar på min fråga E-2775/99(1) är det länsstyrelserna som för närvarande är behöriga myndigheter i Grekland att utfärda dessa intyg med stöd av presidentförordning 33/1993. Det grekiska utvecklingsministeriet och i synnerhet den grekiska turistföreningen har emellertid hittills ständigt vägrat fastställa kriterier för konsolidering av yrket som turistguide och bestämmelser för utfärdande av en särskild handling i vilken det intygas att innehavaren är turistguide.

Avsaknaden av tillstånd hindrar grekiska turistguider från att fritt utöva sitt yrke i andra medlemsstater. Vilka åtgärder har kommissionen mot denna bakgrund för avsikt att vidta för att det så snart som möjligt skall lagstiftas om och upprättas en mekanism för att konsolidera yrket som turistguide och utfärda tillstånd för utövande av detta yrke?

(1) EGT C 225 E, 8.8.2000, s. 204.

Svar från Frederik Bolkestein på kommissionens vägnar

(21 september 2000)

De medlemsstater som i lag reglerar reseledaryrket är skyldiga att öppna yrket för personer som uppfyller de krav på yrkeserfarenhet som fastställs i parlamentets och rådets direktiv 1999/42/EG av den 7 juni 1999, om införande av en ordning för erkännande av kvalifikationer för de former av yrkesverksamhet som omfattas av direktiven om liberalisering och övergångsåtgärder samt om komplettering av den allmänna ordningen för erkännande av kvalifikationer(1) (som upphäver och ersätter rådets direktiv 368/EEG av den 16 juni 1975(2)). När det gäller de administrativa och rättsliga påföljder som grekiska reseledare blivit föremål för i flera medlemsstater bör det dock påpekas att yrkesutövarna i alla händelser måste uppfylla de krav och formaliteter som föreskrivs i värdlandets lagstiftning, såsom att vara inskrivna i ett yrkesregister eller ha erhållit en yrkeslicens, om det med hänsyn till gemenskapslagstiftningen kan anses att kraven måste vara uppfyllda för att tjänsterna skall kunna utföras korrekt. Kravet på en yrkeslicens i värdmedlemsstaten är alltså oberoende av om man har en licens eller ej i ursprungslandet.

När det gäller frågan om de intyg som krävs om arten och varaktigheten av den yrkesaktivitet som utövats i ursprungslandet, är det nödvändigt att de grekiska myndigheterna, d.v.s. prefekterna, verkligen utfärdar dessa för att de grekiska reseledarna skall kunna åberopa direktivet. Det är myndigheternas sak att bestämma på vilka villkor sådana intyg kan utfärdas. Då denna fråga har att göra med den grekiska förvaltningens interna organisation, kan kommissionen inte tvinga de grekiska myndigheterna att införa en licens för reseledare inom det egna landet. Myndigheterna skulle dock inte kunna åberopa interna organisationssvårigheter för att motivera en eventuell vägran att utfärda dessa intyg åt grekiska reseledare som vill utöva yrket i en annan medlemsstat. En sådan vägran skulle innebära att de berörda grekiska medborgarna inte omfattas av direktivet, vilket skulle stå i strid med gemenskapslagstiftningen. Kommissionen har dock ännu inte fått kännedom om någon sådan vägran att utfärda intyg om arten och varaktigheten av yrkesutövning i Grekland. Om frågeställaren skulle vilja förelägga kommissionen dylika fall är den givetvis beredd att undersöka dessa och åtgärda situationen med hjälp av sina fördragsenliga befogenheter, om det skulle visa sig nödvändigt.

(1) EGT L 201, 31.7.1999.

(2) EGT L 167, 30.6.1975.