1.

Förevarande begäranden om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 32 i rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG (EUT L 9, 2009, s. 12) och artikel 32 i rådets direktiv (EU) 2020/262 av den 19 december 2019 om allmänna regler för punktskatt (EUT L 58, 2020, s. 4).

2.

Dessa begäranden om förhandsavgörande har framställts inom ramen för två tvister mellan, å ena sidan, A och B och, å andra sidan, Hauptzollamt Frankfurt (Oder) (huvudtullkontoret i Frankfurt an der Oder, Tyskland) (nedan kallat skattemyndigheten), angående betalning av en tobaksskatt på cigaretter och andra tobaksvaror som dessa personer transporterade från Polen till Tyskland. Genom denna skatt, som infördes genom Tabaksteuergesetz (lagen om tobaksskatt), tas i denna medlemsstat en punktskatt ut på bland annat tobaksvaror.

3.

I förevarande mål är bland annat artiklarna 32 och 33 i direktiven 2008/118 och 2020/262 relevanta.

4.

I 39 § 2 i Tabaksteuerverordnung (förordning om tobaksbeskattning), i såväl den version som var tillämplig från den 1 juli 2021 till den 28 oktober 2022 som den version som är tillämplig från den 29 oktober 2022, föreskrivs följande:

”Överlåtelse av tobaksvaror, även om det sker utan ersättning, anses inte som eget bruk i den mening som avses i 22 § i [lagen om tobaksskatt], oavsett den kvantitet som överlåts.”

5.

Den 6 augusti 2022 kontrollerades A, vid sin inresa med bil till Tyskland från Polen, av tullmyndigheten. Denna myndighet konstaterade att han transporterade 800 cigaretter med polska skattemärken. A uppgav att han transporterade cigaretterna åt en bekant och att han själv var icke-rökare. Tullmyndigheten påförde tobaksskatt till ett belopp på 144,17 euro och beslagtog cigaretterna vars värde, enligt A, uppgick till 135,83 euro.

6.

A har, inom ramen för sitt överklagande av detta taxeringsbeslut till den hänskjutande domstolen, bland annat gjort gällande att han hade köpt de beslagtagna cigaretterna till sin pappa, som bor i Tyskland och att de, följaktligen ska anses ha köpts för ”eget bruk”. Skattemyndigheten har, som svar på detta argument, anfört att de aktuella cigaretterna, enligt 39 § i förordningen om tobaksbeskattning, infördes i Tyskland i kommersiellt syfte, eftersom de inte var avsedda att rökas av A. Således är dessa cigaretter inte befriade från punktskatt.

7.

Mot denna bakgrund har Finanzgericht Berlin-Brandenburg (Skattedomstolen i Berlin-Brandeburg, Tyskland) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

Ska artikel 32 i [direktiv 2008/118] tolkas på så sätt att begreppet ’eget bruk’, med beaktande av de övriga kriterierna – i synnerhet det som avser kvantitet – omfattar gåvor till nära släktingar, men inte gåvor till andra personer?”

8.

Den 27 april 2023 kontrollerade tullmyndigheten B, som reste in från Polen, vid en kontroll vid den tyska gränsen. B uppgav då att han transporterade två limpor cigaretter och en limpa upphettade tobaksprodukter (Heets) med polska skattemärken. B uppgav, i synnerhet, att de båda cigarettlimporna var avsedda för eget bruk medan tobaksprodukterna för upphettning var till hans dotter. Limpan med upphettade tobaksprodukter (Heets) beslagtogs av tullmyndigheten och en tobaksskatt på 28,63 euro fastställdes för B.

9.

B har, i målet vid den hänskjutande domstolen, bestritt de åtgärder som vidtagits gentemot honom. Enligt skattemyndigheten ska cigaretterna inte befrias från punktskatt. I synnerhet kan Heets-limpan, eftersom B avsåg ge den till sin dotter, enligt 39 § i förordningen om tobaksskatt, inte anses ha förts in i Tyskland för B:s ”eget bruk”.

10.

Mot denna bakgrund har Finanzgericht Berlin-Brandenburg (Skattedomstolen i Berlin-Brandeburg) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

Ska artikel 32 i [direktiv 2020/262] tolkas på så sätt att begreppet ’eget bruk’, med beaktande av de övriga kriterierna – i synnerhet det som avser kvantitet – omfattar gåvor till nära släktingar, men inte gåvor till andra personer?”

11.

I målet vid tribunalen har den tyska och den svenska regeringen samt kommissionen gett in skriftliga yttranden.

12.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 32 i direktiv 2008/118 och artikel 32 i direktiv 2020/262 utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken begreppet eget bruk inte omfattar en enskild persons förvärv av tobaksvaror i en medlemsstat för att överlåta dem utan ersättning till en tredje man i en annan medlemsstat, oberoende av vilken kvantitet av dessa varor som är avsedd att överlåtas.

13.

För att kunna tolka artikel 32 i direktiven 2008/118 och 2020/262, i syfte att besvara den första tolkningsfrågan, vill jag först göra några inledande anmärkningar.

14.

För det första, beträffande uppgifterna i besluten om hänskjutande, är direktiv 2008/118 tidsmässigt tillämpligt på omständigheterna i målet T‑685/24, i vilket händelserna ägde rum i augusti 2022. ( 2 ) Direktiv 2020/262 är tillämpligt på omständigheterna i målet T‑686/24, i vilket händelserna ägde rum i april 2023. ( 3 ) Lydelsen i artikel 32 i direktiv 2020/262 motsvarar, om än inte med exakt samma formulering, i huvudsak, artikel 32 i direktiv 2008/118. ( 4 ) Vidare är de bestämmelser i dessa båda direktiv som är relevanta vid tolkningen av begreppet eget bruk, liksom syftena med dessa direktiv, till stor del överensstämmande. Således kan de båda målen prövas tillsammans.

15.

För det andra rör de nationella målen tobaksvaror, ( 5 ) vilka är ”punktskattepliktiga varor” enligt artikel 1.1 c i direktiven 2008/118 och 2020/262. ( 6 ) I förevarande mål har tobaksvaror som frisläppts för konsumtion i en medlemsstat förvärvats i denna medlemsstat och transporterats till en annan medlemsstats territorium. Av detta följer att omständigheterna i de nationella målen omfattas av bestämmelserna i kapitel V i direktiv 2008/118, med rubriken ”Flyttning och beskattning av punktskattepliktiga varor efter frisläppande för konsumtion” och av kapitel V i direktiv 2020/262, med rubriken ”Flyttning och beskattning av punktskattepliktiga varor efter frisläppande för konsumtion”. I vart och ett av direktiven föreskrivs i detta kapitel tre olika regelsystem, nämligen det som rör enskilda personers förvärv, det som är tillämpligt på varor som levereras eller innehas i kommersiellt syfte och det som gäller för distansförsäljning.

16.

I bestämmelserna om enskilda personers förvärv föreskrivs att punktskatten ska tas ut i den medlemsstat där de punktskattepliktiga varorna förvärvas. För att omfattas av dessa bestämmelser, krävs enligt artikel 32.1 i direktiven 2008/118 och 2020/262 att tre villkor ska vara uppfyllda. För det första ska de punktskattepliktiga varorna förvärvas av en enskild person. För det andra ska dessa varor transporteras av denna person från en medlemsstat till en annan. För det tredje ska dess varor förvärvas för dennes ”eget bruk”. Enligt rättspraxis bör dessa tre villkor, som redan föreskrevs i artikel 8 i direktiv 92/12/EEG, ( 7 ) göra det möjligt att fastställa att de punktskattebelagda varor som har förvärvats i en medlemsstat och sedan transporterats till en annan medlemsstat absolut ska innehas personligen. ( 8 )

17.

I förevarande mål har den hänskjutande domstolen konstaterat att det är fastställt att de båda första villkoren är uppfyllda. Det återstår således att kontrollera om det tredje villkoret, att den enskilda personen har förvärvat de punktskattepliktiga varorna för ”eget bruk”, också kan vara uppfyllt. Denna klassificering av de för ”eget bruk” förvärvade varorna är av väsentlig betydelse, eftersom varor som en enskild person har förvärvat för annat bruk än eget bruk omfattas av bestämmelserna om innehav i kommersiellt syfte i direktiv 2008/118 eller om leverans i kommersiellt syfte enligt direktiv 2020/262. ( 9 ) Enligt artikel 33.1 första stycket i direktiven 2008/118 och 2020/262 ska de punktskattepliktiga varor som omfattas av bestämmelserna om innehav eller leverans i kommersiellt syfte beläggas med punktskatter i destinationsmedlemsstaten när de innehas eller levereras i kommersiellt syfte.

18.

För det tredje, beträffande tolkningen av bestämmelserna om enskilda personers förvärv, slog domstolen i målet Joustra fast att villkoret avseende den enskilda personens ”eget bruk” innebär ”att varorna är till för den förvärvande privatpersonens eget bruk och att bestämmelsen inte omfattar att en privatperson förvärvar varor för andra privatpersoners ”eget bruk”. ( 10 ) Det ska understrykas att denna tolkning hade gjorts avseende en situation där en enskild person hade förvärvat en stor mängd punktskattepliktiga varor (närmare bestämt vin) i en medlemsstat ( 11 ) för eget bruk och för en tredje mans bruk och den del som inte var avsedd för eget bruk hade betalats till personen av denne tredje man.

19.

Dessa faktiska omständigheter i målet Joustra skiljer sig betydligt från de nationella målen i vilka en enskild person har förvärvat varor för att utan ersättning ge dem till tredjemän i förvärvarens familj och där de mängder tobaksprodukter som har förflyttats från en medlemsstat till en annan inte överstiger de referensnivåer som föreskrivs i artikel 32.3 a i direktiven 2008/118 och 2020/262. Den hänskjutande domstolen undrar således, inom ramen för sin första tolkningsfråga, om den tolkning av begreppet en enskild persons ”eget bruk” som EU-domstolen gjorde i målet Joustra även ska tillämpas i de mål som är anhängiga vid den.

20.

För att tribunalen ska kunna besvara den hänskjutande domstolens fråga, bör det först fastställas huruvida begreppet eget bruk i den mening som avses i artikel 32.1 i direktiven 2008/118 och 2020/262 utgör ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas enhetligt inom samtliga medlemsstaters territorium.

21.

I målet EMU Tabac hade domstolen angett att lydelsen i artikel 8 i direktiv 92/12 inte innehöll någon uttrycklig hänvisning till den nationella rättsordningen. ( 12 ) Begreppen i denna bestämmelse, det vill säga begreppen ”enskilda individer”, ”eget bruk” och ”transporterats av dem själva” utgjorde självständiga unionsrättsliga begrepp som, då det inte fanns någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel skulle ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen. ( 13 )

22.

Det ska påpekas att lydelsen i artikel 32.1 i direktiven 2008/118 och 2020/262, i huvudsak, liknar den i artikel 8 i direktiv 92/12. Visserligen lade lagstiftaren, i direktiven 2008/118 och 2020/262, till en andra punkt i artikel 32, som inte fanns med i artikel 8 i direktiv 92/12. Enligt artikel 32.2 i direktiven 2008/118 och 2020/262, ska medlemsstaterna, för att avgöra om de punktskattepliktiga varor som avses i punkt 1 är avsedda för den enskilde personens eget bruk beakta åtminstone de faktorer som nämns i artikel 32.2 a–e i direktiven 2008/118 och 2020/262. Tillägget av denna punkt 2 kan emellertid inte betraktas som en uttrycklig hänvisning till den nationella rättsordningen som kan hindra tribunalen från att ge uttrycken i artikel 32.1 i direktiven 2008/118 och 2020/262 en självständig och enhetlig definition inom unionsrätten. Artikel 32.2 i dessa direktiv föreskriver nämligen inte att begreppet eget bruk ska fastställas enligt medlemsstaternas nationella lagstiftning. Denna bestämmelse fastställer endast en icke-uttömmande förteckning över kriterier som medlemsstaterna ska beakta för att kunna bedöma huruvida förvärvet av punktskattepliktiga varor omfattas av begreppet eget bruk, som utgör ett självständigt begrepp inom unionsrätten.

23.

När det gäller att fastställa huruvida en punktskattepliktig vara är avsedd för en enskild persons eget bruk, inom ramen för tillämpningen av det kriterium som föreskrivs i artikel 32.2 e i direktiven 2008/118 och 2020/262, avseende de punktskattepliktiga varornas kvantitet, har medlemsstaterna visserligen ett visst utrymme för skönsmässig bedömning. Vid tillämpningen av detta kvantitativa kriterium, föreskrivs nämligen i artikel 32.3 att medlemsstaterna kan fastställa referensnivåer, enbart till ledning för bevisningen. Det preciseras att referensnivåerna inte får understiga 800 cigaretter och 1,0 kg röktobak. Av denna flexibilitet som tillåts enligt direktiven 2008/118 och 2020/262 följer att klassificeringen av ett förvärv för en enskild individs eget bruk kan variera från en medlemsstat till en annan.

24.

Eftersom artikel 32.1 i direktiven 2008/118 och 2020/262 inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att fastställa betydelse och räckvidd av begreppet eget bruk, kan dock tolkningen av begreppet i sig inte variera från en medlemsstat till en annan. Om medlemsstaterna exempelvis förfogade över ett utrymme för skönsmässig bedömning för att fastställa huruvida en enskild persons förvärv av punktskattepliktiga varor i en medlemsstat, i syfte att överlåta dessa utan ersättning till tredjeparter i en annan medlemsstat, utgjorde ett förvärv av en enskild individ för ”eget bruk”, skulle det finnas en risk för skillnader i tillämpningen av detta begrepp som skulle kunna strida mot kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten.

25.

Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen och de mål som eftersträvas beaktas, utan också sammanhanget och unionsrättens samtliga bestämmelser. Även en sådan bestämmelses tillkomsthistoria kan ge upplysningar som kan vara relevanta för tolkningen av den. ( 14 )

26.

I vissa språkversioner av artikel 32.1 i direktiven 2008/118 och 2020/262, däribland den engelska (”own use”), den italienska (”uso personale”), den spanska (”uso propio”), den portugisiska (”uso pessoal”), den slovenska (”lastno uporabo”) och den kroatiska (”vlastitu uporabu”), används uttryck som innebär att de punktskattepliktiga varorna måste användas personligen av den enskilda individ som förvärvar dem.

27.

I andra språkversioner används uttryck som innebär att det inte kan uteslutas att de punktskattepliktiga varorna kan användas av en annan person än den enskilda individ som förvärvat dem. Detta gäller bland annat den franska (”besoins propres”), den tyska (”Eigenbedarf”) och den nederländska (”eigen behoeften”). I viss mån skulle nämligen dessa uttryck kunna tillåta att ”eget bruk” anses omfatta vissa förvärv av punktskattepliktiga varor i syfte att överlåta dem utan ersättning till en tredje man.

28.

Således gör inte lydelsen i artikel 32.1 i direktiven 2008/118 och 2020/262 det möjligt att, på ett enhetligt sätt, fastställa huruvida begreppet eget bruk nödvändigtvis kräver att den enskilda individ som har förvärvat tobaksprodukter i en annan medlemsstat använder dem själv.

29.

Det bör kontrolleras om det sammanhang i vilket begreppet eget bruk ingår kan ge några indikationer för att fastställa huruvida detta begrepp ska tolkas så, att det omfattar tobaksprodukter som har förvärvats av en enskild individ i syfte att överlåta dem utan ersättning till en tredje man.

30.

När varor som redan har frisläppts för konsumtion i en medlemsstat förflyttas till en annan medlemsstat, föreskrivs i kapitel V i direktiven 2008/118 och 2020/262 tre olika regelsystem. Det första är tillämpligt på enskilda personers förvärv och föreskrivs i artikel 32 i direktiven 2008/118 och 2020/262. Det andra avser innehav eller leverans i kommersiellt syfte och föreskrivs i artiklarna 33 och 34 i direktiv 2008/118 samt i artiklarna 32 och 43 i direktiv 2020/262. Det tredje rör distansförsäljning och föreskrivs i artikel 36 i direktiv 2008/118 och i artikel 44 i direktiv 2020/262.

31.

Bestämmelserna om innehav eller leverans i kommersiellt syfte är inte tillämpliga när de punktskattepliktiga varorna omfattas av bestämmelserna om distansförsäljning.

32.

Vidare, vad gäller förhållandet mellan bestämmelserna om enskilda personers förvärv och bestämmelserna om innehav i kommersiellt syfte som föreskrevs i direktiv 92/12, har generaladvokaten Jacobs, i sitt förslag till avgörande i målet Joustra, angett att ”de punktskattepliktiga varor som enskilda individer förvärvat för eget bruk och de som de innehaft i kommersiellt syfte utgör ömsesidigt uteslutande kategorier”. ( 15 ) På samma sätt hade domstolen, i målet Metro Cash & Carry Danmark, erinrat om att ”varor som inte innehas för privata ändamål med nödvändighet ska anses innehas för kommersiella ändamål”. ( 16 ) Detta förhållande av ömsesidigt uteslutande mellan bestämmelserna om enskilda personers förvärv och innehav och leverans i kommersiellt syfte följer även av regleringens utveckling. Enligt artikel 33.1 andra stycket i direktiv 2008/118 och artikel 33.2 i direktiv 2020/262 är bestämmelserna om innehav eller leverans i kommersiellt syfte nämligen inte tillämpliga när de punktskattepliktiga varorna omfattas av bestämmelserna om enskilda personers förvärv som föreskrivs i artikel 32.1 i dessa direktiv. När varorna förvärvas av en enskild person i en medlemsstat omfattas således alla varor som inte förvärvas för ”eget bruk” av bestämmelserna om innehav eller leverans i kommersiellt syfte. Den omständigheten att det sistnämnda regelsystemet benämns i kommersiellt syfte innebär inte att en enskild persons överlåtelse utan ersättning automatiskt ska anses falla utanför bestämmelserna om innehav eller leverans i kommersiellt syfte. Det är nämligen endast om en sådan överlåtelse utan ersättning till en tredje man skulle anses vara en situation som omfattas av förvärvarens ”eget bruk” som bestämmelserna om innehav eller leverans i kommersiellt syfte inte ska vara tillämpliga.

33.

I detta hänseende framgår det att för att fastställa om begreppet eget bruk omfattar en enskild persons förvärv av punktskattepliktiga varor som är avsedda att överlåtas utan ersättning till en tredje man, inom ramen för en kontextuell tolkning, så gör en prövning av de kriterier som föreskriv i artikel 32.2 i direktiv 2008/112 och 2020/262 det inte möjligt att dra någon entydig slutsats avseende detta begrepps räckvidd. Bland dessa kriterier, som medlemsstaterna ska använda för att fastställa om punktskattepliktiga varor är avsedda för en enskild persons ”eget bruk”, tillåter nämligen inte de som föreskrivs i artikel 32.2 a–d, på grund av deras allmänna och oprecisa karaktär, att på ett självklart sätt fastställa huruvida en enskild persons överlåtelse av sådana varor utan ersättning till en tredje man ska omfattas av detta begrepp. På samma sätt finns det, vad gäller de referensnivåer som föreskrivs i artikel 32.3 i dessa direktiv, ( 17 ) ingen uppgift som gör det möjligt att fastställa att dessa nivåer, som för övrigt är ganska höga, har bestämts med beaktande av förvärvarens rent personliga användning av dessa varor eller om det rör sig om nivåer från vilka det skulle finnas en risk att förvärvaren överlåter dessa varor utan ersättning till en tredje man.

34.

Eftersom den kontextuella tolkningen inte leder till något slutgiltigt resultat, kommer jag nedan att undersöka tillkomsthistorien och utvecklingen bakom bestämmelserna om enskilda personers förvärv.

35.

Det ska inledningsvis påpekas att kommissionen, i sitt förslag som ledde fram till antagandet av direktiv 92/12, inte hade förslagit att några bestämmelser om enskilda personers förvärv skulle införas. ( 18 ) Med hänsyn till att ingen faktisk harmonisering av punktskatter hade genomförts, hade medlemsstaterna begärt att dessa bestämmelser skulle införas i artikel 8 i detta direktiv, för att de tre villkor som nämns i punkt 16 ovan skulle gälla vid flyttning av de punktskattepliktiga varorna. ( 19 )

36.

Av förarbetena till direktiven 2008/118 ( 20 ) och 2020/262 framgår att bestämmelserna om enskilda personers förvärv, med anledning av systemet med icke-harmoniserade punktskattesatser, var ett av de främsta problemen för medlemsstaterna, särskilt för de som tillämpade högre punktskattesatser än de som gällde i angränsande medlemsstater. ( 21 )

37.

Kommissionen hade, i sitt förslag från 2008, föreslagit flera betydande ändringar av bestämmelserna om enskilda personers förvärv. ( 22 ) Närmare bestämt hade den, trots vissa medlemsstaters vilja att behålla en restriktiv tolkning av principen om fri rörlighet för varor som förvärvats av de enskilda personerna, ( 23 ) föreslagit att alla de punktskattepliktiga varorna skulle kunna avsändas av en enskild person till en annan enskild person utan någon direkt eller indirekt ersättning. Det framgår således av detta förslag att kommissionen ansåg att begreppet eget bruk skulle tolkas så, att det omfattade enskilda personers förvärv för överlåtelse utan ersättning till en tredje man. Vidare hade kommissionen även föreslagit att punktskattepliktiga varor, utom tobaksprodukter, skulle kunna förvärvas av en enskild person för en annan enskild persons räkning. I övrigt hade kommissionen föreslagit att möjlighet för medlemsstaterna att tillämpa referensnivåer skulle tas bort. Det kan konstateras att inget av dessa förslag i syfte att ändra bestämmelserna om enskilda personers förvärv antogs av lagstiftaren i direktiv 2008/118. Det kan således vara så, att lagstiftaren, mot bakgrund av vissa medlemsstaters önskan att bibehålla en restriktiv tolkning av dessa bestämmelser, inte önskade godta kommissionens synsätt att överlåtelser utan ersättning mellan enskilda personer skulle kunna omfattas av begreppet eget bruk.

38.

Vad gäller bestämmelserna om enskilda personers förvärv, inom ramen för förfarandet för antagande av direktiv 2020/262, begränsade kommissionen sig till att göra rent redaktionella ändringar, ( 24 ) vilka mestadels antogs av lagstiftaren. Det ska även påpekas att kommissionen, inom ramen för det förfarande som ledde till antagandet av direktiv 2020/262, valde en rakt motsatt ståndpunkt i förhållande till sitt förslag från 2008. Den angav nämligen att begreppet eget bruk endast avsåg förvärvarens personliga konsumtion och därmed uteslöt presenter avsedda för andra personer. ( 25 ) Även om kommissionens ståndpunkt har ändrats med tiden, förefaller lagstiftarens ståndpunkt således ha förblivit densamma vad gäller bestämmelserna om enskilda personers förvärv, eftersom dessa inte har ändrats materiellt sedan direktiv 92/12.

39.

Direktiven 2008/118 och 2020/262 har till syfte att inrätta ett allmänt harmoniserat system för punktskatter för att säkerställa fri rörlighet för de berörda varorna och för att den inre marknaden ska fungera väl. ( 26 ) Vad gäller bestämmelserna om enskilda personers förvärv, framgår av skäl 27 i direktiv 2008/118 och av skäl 40 i direktiv 2020/262 att detta har till syfte att tillämpa den princip som styr den inre marknaden. Det ska, i detta hänseende erinras om att, såsom framgår av punkt 35 i förevarande förslag till avgörande, lagstiftaren införde dessa bestämmelser i direktiv 92/12 på grund av att det saknade faktisk harmonisering av punktskattesatser och i syfte att för rörlighet av punktskattepliktiga varor inrätta ett krav på att de tre villkor som föreskrivs i artikel 8 i detta direktiv och återges i artikel 32.1 i direktiven 2008/118 och 2020/262 skulle uppfyllas.

40.

Vad gäller direktiv 2008/118, framgår det av rättspraxis att bland de mål som eftersträvas med detta direktiv finns bekämpande av skatteundandragande, skatteflykt och missbruk. ( 27 ) Detta är även ett av de mål som eftersträvas med direktiv 2020/262. Det följer specifikt av skäl 41 i detta direktiv att medlemsstaterna, på grund av att skillnader består mellan de punktskattenivåer för bland annat tobaksvaror som de tillämpar och att dessa skillnader i vissa fall är betydande, bör kunna begränsa risker som underlättar skattebedrägeri, skatteflykt eller skattefusk eller hotar eller undergräver den allmänna ordningen eller skyddet av människors hälsa och liv.

41.

Vad mer specifikt gäller tobaksprodukter, hänvisar artikel 1.1 c i direktiven 2008/118 och 2020/262 till tobaksvaror som omfattas av direktiv 2011/64. ( 28 ) Av skäl 2 i detta direktiv följer emellertid att Unionens skattelagstiftning om tobaksprodukter bör säkerställa att den inre marknaden fungerar korrekt, samtidigt som en hög hälsoskyddsnivå säkerställs enligt vad som krävs i artikel 168 FEUF. Således anser jag att direktiven 2008/118 och 2020/262, i den mån de avser tobaksvaror, ska anses omfattas av den skattelagstiftning som är tillämplig på tobak.

42.

Följaktligen ska begreppet eget bruk tolkas mot bakgrund av målen avseende bekämpande av skatteundandragande, skatteflykt och missbruk samt skydd för människors hälsa.

43.

För det första kan en extensiv tolkning av begreppet eget bruk, som skulle göra det möjligt för en enskild person att förvärva tobaksvaror i en medlemsstat som tillämpar låga punktskatter på dessa varor (förvärvsmedlemsstaten) i syfte att överlåta dem utan ersättning till en tredje man som är bosatt i en annan medlemsstat som tillämpar högre punktskatter (destinationsmedlemsstaten), främja skatteundandragande, skatteflykt eller missbruk.

44.

Det ska, i detta hänseende, erinras om att domstolen har påpekat att marknaden för cigaretter utgör en särskilt god grogrund för utveckling av en olaglig handel. ( 29 ) Möjligheten att utnyttja de bestämmelser som föreskrivs i artikel 32.1 i direktiven 2008/118 och 2020/262 enbart på grundval av ett påstående av den enskilda person som har förvärvat tobaksvarorna om att dessa varor är avsedda att överlåtas utan ersättning till en tredje man i destinationsmedlemsstaten innebär inte bara en risk för skatteundandragande eller skatteflykt utan också för missbruk.

45.

Det finns, särskilt för enskilda personers överlåtelser av tobaksvaror till en tredje man som inte är personens make eller maka eller en familjemedlem som är beroende av vederbörande för sin försörjning, en icke försumbar risk att dessa överlåtelser blir föremål för en direkt eller indirekt ersättning. Mot bakgrund av det betydande flöde av tobak som förflyttas av enskilda personer från förvärvsmedlemsstater som tillämpar låga punktskatter till destinationsmedlemsstater som tillämpar högre skatter ( 30 ) har, såsom den tyska regeringen påpekade i sitt yttrande, de nationella myndigheterna inte kapacitet att kontrollera de ekonomiska flödena mellan förvärvare och av tobaksvaror och dem som de avyttras till. En enskild persons förvärv av tobaksvaror i en medlemsstat vilka i en annan medlemsstat blir föremål för en direkt eller indirekt ersättning från en tredje man till vilken dessa varor har överlåtits, utgör, oberoende av de överlåtna tobaksvarornas kvantitet, en överträdelse av de villkor som föreskrivs i artikel 32.1 i direktiven 2008/118 och 2020/262. Ett sådant handlande, vilket kan likställas med en enskilds persons förvärv av tobaksvaror för en annan enskild persons ”räkning”, åsidosätter nämligen dels kravet på att förvärvet ska ske för ”eget bruk”, dels kravet på att den enskilda personen själv ska transportera varorna. Ett sådant handlande utgör således skatteundandragande eller skatteflykt.

46.

Vidare kan det visserligen med fog antas att en enskild persons överlåtelse av tobaksvaror till sin make eller maka eller en familjemedlem som är beroende av vederbörande för sin försörjning kan ske utan ersättning. Om den enskilda personens make, maka eller familjemedlem som är beroende av vederbörande för sin försörjning ansågs omfattas av denna persons ”eget bruk”, skulle detta emellertid innebära en icke-försumbar risk för missbruk i skattehänseende. En enskild person skulle nämligen kunna göra gällande en sådan tolkning för att motivera rätten att från en medlemsstat till en annan förflytta en kvantitet cigaretter som väsentligt överstiger de referensnivåer som föreskrivs i artikel 32.3 i direktiven 2008/118 och 2020/262. Denna risk för missbruk i skattehänseende är än högre då de ovannämnda referensnivåerna inte är föremål för någon tidsbegränsning. Således skulle en och samma enskilda person som har en make/maka och två släktingar i rakt nedstigande led som är beroende av vederbörande för sin försörjning, under några dagar, från en medlemsstat till en annan kunna förflytta inte mindre än 3200 cigaretter för ”eget bruk”. ( 31 ) I en sådan situation skulle det, under förutsättning att den enskilda person som förvärvar cigaretterna är rökare, vara inte mindre än 2400 cigaretter som förvärvats av denna enskilda person i en förvärvsmedlemsstat för att faktiskt nyttjas av andra personer i en destinationsmedlemsstat. Ett sådant handlande skulle, med hänsyn till den mängd tobak som förflyttats från en medlemsstat till en annan, ha karaktären av missbruk. Eftersom det inte är möjligt för de nationella myndigheterna att kontrollera huruvida överlåtelsen utan ersättning till förmån för den enskilda personens make eller maka eller familjemedlem som är beroende av vederbörande för sin försörjning stämmer överens med verkligheten, kan risken för skatteundandragande dessutom inte uteslutas.

47.

I övrigt föreskrivs, för enskilda som utnyttjar de bestämmelser som återfinns i artikel 32.1 i direktiven 2008/118 och 2020/262, ingen särskild formalitet för nyttjandet av dessa bestämmelser. I en nyligen genomförd studie som gjorts för kommissionens räkning konstaterades, bland annat med anledning av den låga sannolikheten för att enskilda personer skulle kontrolleras vid deras resor, missbruk vid utnyttjandet av dessa bestämmelser. Detta gällde särskilt de kvantiteter av tobak som enskilda förflyttade från förvärvsmedlemsstater som tillämpar en låg punktskattesats till destinationsmedlemsstater som tillämpar en högre punktskattesats. ( 32 ) Även om de uppskattade siffrorna nödvändigtvis är oprecisa, finns det flera siffror i denna studie som förtjänar att uppmärksammas. ( 33 ) I Tyskland uppskattades, exempelvis, de köp som enskilda personer genomfört i andra medlemsstater, år 2023, till 10,5 miljarder cigaretter och 4000 ton finskuren tobak, vilket motsvarade cirka 15,9 procent av den inhemska konsumtionen av cigaretter och cirka 16 procent av den inhemska konsumtionen av finskuren tobak. Detta innebar uteblivna intäkter från punktskatter och mervärdesskatt på cirka 2,8 miljarder euro. Bland medlemsstaterna drabbades Frankrike, där cirka 23,4 procent av den inhemska konsumtionen av cigaretter och cirka 65 procent av den inhemska konsumtionen av finskuren tobak härrörde från enskilda personers köp i andra medlemsstater, år 2023, av en förlust avseende uteblivna intäkter från punktskatter och mervärdesskatt som uppskattades till 4,5 miljarder euro. Vidare representerade, samma år, inflödet av cigaretter från andra medlemsstater en andel av den inhemska konsumtionen på cirka 28,6 procent i Finland, cirka 24,8 procent i Nederländerna, cirka 23,5 procent i Danmark och cirka 22,7 procent i Irland, vilket också motsvarar betydande uteblivna intäkter för dessa medlemsstater.

48.

Mot bakgrund av målet avseende bekämpande av skatteundandragande, skatteflykt och missbruk, kan begreppet eget bruk således, enligt min uppfattning, inte omfatta förvärv av tobaksvaror som en enskild person gjort i en medlemsstat i syfte att överlåta dem utan ersättning till en tredje man, oberoende av den förvärvade tobakens kvantitet.

49.

För det andra ska det erinras om att enligt fast rättspraxis utgör hälsoskyddet ett syfte som väger tyngre än ekonomiska intressen, eftersom detta syfte är av sådan vikt att det kan motivera negativa ekonomiska konsekvenser, till och med betydande sådana. ( 34 ) Beträffande de risker för människors hälsa som följer av tobakskonsumtion, har domstolen redan konstaterat att exponering för tobaksrök orsakar död, sjukdomar och funktionshinder. ( 35 ) Vidare har domstolen med avseende på tobaksvaror slagit fast att skattelagstiftningen utgör ett viktigt och effektivt medel i kampen mot konsumtionen av dessa varor och således ett viktigt och effektivt medel för skyddet av folkhälsan. ( 36 )

50.

En extensiv tolkning av begreppet eget bruk som skulle överstiga en strikt personlig användning av tobaksvaror av en enskild person, som förvärvat dem i en förvärvsmedlemsstat som tillämpar låga punktskattesatser och transporterar dem till en destinationsmedlemsstat som tillämpar högre punktskattesatser, skulle innebära en betydande risk för effektiviteten i skattepolitiken avseende tobaksvaror i destinationsmedlemsstaten och, följaktligen för denna stats politik avseende skydd för folkhälsan.

51.

I synnerhet när en enskild person regelbundet reser till en förvärvsmedlemsstat som tillämpar låga punktskattesatser på tobaksvaror och där regelbundet och i kvantiteter som inte överstiger referensnivåerna köper sådana varor, inte för en strikt personlig användning, utan exempelvis för personens make eller maka som bor med personen i en medlemsstat som tillämpar högre punktskatter, medför överlåtelsen utan ersättning av dessa varor till personens make eller maka att effekterna av skattepolitiken i destinationsmedlemsstaten neutraliseras. Detta handlande medför att maken eller makan till den enskilda person som regelbundet använder varor som härrör från förvärvsmedlemsstaten inte, genom effekten av tobakspriserna i destinationsmedlemsstaten, uppmuntras att minska eller upphöra med sin konsumtion av dessa varor.

52.

Mot bakgrund av målet avseende skydd för människors hälsa, kan begreppet eget bruk således inte tolkas så, att det omfattar förvärv av tobaksvaror i en medlemsstat av en enskild person i syfte att överlåta dem utan ersättning till en tredje man, oberoende av vilken kvantitet som avses överlåtas.

53.

Av detta följer att begreppet eget bruk ska tolkas så, att detta bruk är begränsat till förvärv av tobaksvaror som genomförts för förvärvarens rent personliga användning. Dessa varor får alltså inte bli föremål för en överlåtelse till en tredje man, oberoende av vilken kvantitet av tobaksvaror som avses överlåtas.

54.

Domstolen tolkade visserligen, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, i målet Hauptzollamt B (Kaviar av störarter), ( 37 ) begreppet ”personlig tillhörighet eller tillhörighet som ingår i hushåll”, i den mening som avses i artikel 2 j i förordning nr 338/97, ( 38 ) så, att det omfattar varor som är avsedda att ges bort som gåva till tredje man, förutsatt att det inte finns någon omständighet som påvisar ett kommersiellt syfte. Dessa bestämmelser eftersträvar emellertid inte målet avseende skatteundandragande, skatteflykt och missbruk och inte heller det mål som avser skydd för människors hälsa vilka eftersträvas med direktiven 2008/118 och 2020/262.

55.

När en enskild person vid en kontroll som genomförs av de nationella myndigheterna, uppger sig ha förvärvat tobaksvaror i en medlemsstat i syfte att överlåta dem utan ersättning till en tredje man i en annan medlemsstat, ska således den enskilda personens erkännande av att dessa förvärv, oberoende av deras kvantitet, inte är avsedda för en rent personlig användning räcka för att dessa myndigheter ska vägra att tillämpa artikel 32.1 i direktiven 2008/118 och 2020/262.

56.

Enligt den gällande lagstiftningen, är tolkningen av begreppet eget bruk i den mening som avses i artikel 32.1 i direktiven 2008/118 och 2020/262 även tillämplig på alkoholdrycker enligt artikel 1.1 b i dessa direktiv. Som den svenska regeringen påpekade i sitt yttrande, medför visserligen denna tolkning av begreppet eget bruk att möjligheten för en enskild person att som gåva ge bort alkoholflaskor som har förvärvats i en annan medlemsstat än den där de är avsedda att ges bort utesluts om personen inte utnyttjar bestämmelserna om distansförsäljning eller det förfarande som föreskrivs för leverans i kommersiellt syfte i direktiv 2020/262. Det räcker emellertid i detta hänseende att konstatera att om artikel 32.1 i direktiv 2020/262 innehöll en brist på denna punkt, skulle det, i förekommande fall, ankomma på unionslagstiftaren att avhjälpa detta genom att vidta nödvändiga åtgärder i syfte att ändra denna bestämmelse för att, uttryckligen, föreskriva en möjlighet att tillämpa bestämmelserna om enskilda personers förvärv för att ge bort vinflaskor i present. En sådan situation förefaller möjlig, eftersom unionslagstiftningen avseende alkoholhaltiga drycker, bland annat med avseende på effekterna på människors hälsa, är mindre strikt än den som är tillämplig på tobaksvaror. ( 39 )

57.

Mot denna bakgrund ska den första tolkningsfrågan besvaras så, att artikel 32.1 i direktiven 2008/118 och 2020/262 inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken begreppet eget bruk inte omfattar förvärv av tobaksvaror som genomförs av en enskild person i en medlemsstat i syfte att överlåta dem utan ersättning till en tredje man i en annan medlemsstat, oberoende av vilken kvantitet av dessa varor som är avsedd att överlåtas.

58.

Mot bakgrund av det svar som jag förslår att tribunalen ska ge på den första tolkningsfrågan, anser jag att det saknas anledning att besvara den andra tolkningsfrågan.

59.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att tribunalen ska besvara de tolkningsfrågor som Finanzgericht Berlin-Brandenburg (skattedomstolen i Berlin-Brandeburg) har ställt på följande sätt: