a.

artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen, artiklarna 48.2, 52.3 och 52.4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

b.

artikel 6.3 c i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,

c.

artiklarna 1.3 och 4a i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002,

d.

artikel 6 i direktiv 2012/13/EU (2), och

e.

artikel 3 i direktiv 2013/48/EU (3),

sammantaget tolkas så, att de utgör hinder för sådana nationella bestämmelser som de italienska bestämmelserna i artiklarna 2, 6 och 18 ter i lag nr 69 av den 22 april 2005, enligt vilka Corte di appello (Appellationsdomstolen), som är det behöriga rättsliga organet i den anmodade staten, inte får vägra att överlämna en person till den utfärdande staten för att verkställa en arresteringsorder som utfärdats på grundval av en fällande dom om fängelsestraff vilken meddelats i den utfärdande staten efter en brottmålsprocess som genomfördes utan närvaro av en försvarare som utsetts av den tilltalade eller ex officio av domstolen, och i vart fall utan faktiskt försvar, även för det fallet att den dömde – efter verkställighet av arresteringsordern – har rätt att ta del av den fällande domen och kan överklaga densamma?