–

Franklin Mutual Series Funds – Franklin Mutual European Fund, genom S. Haslinger och P.P. Rümmele, Steuerberater,

–

Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll, F. Koppensteiner och A. Wild-Simhofer, samtliga i egenskap av ombud,

–

Spaniens regering, genom A. Pérez-Zurita Gutiérrez och A. Torró Molés, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killman och W. Roels, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 63 FEUF.

2

Begäran har framställts i ett mål angående ett överklagande, ingivet av Finanzamt für Großbetriebe (Skattemyndigheten för stora företag, Österrike) (nedan kallad skattemyndigheten), av en dom från Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen, Österrike) i vilken den sistnämnda biföll den talan som väckts av Franklin Mutual Series Funds – Franklin Mutual European Fund (nedan kallat Franklin) om återbetalning av skatt på inkomst av kapital för år 2013.

3

I artikel 63 FEUF föreskrivs följande:

”1.   Inom ramen för bestämmelserna i detta kapitel ska alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredjeland vara förbjudna.

2.   Inom ramen för bestämmelserna i detta kapitel ska alla restriktioner för betalningar mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredjeland vara förbjudna.”

4

I artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 2009, s. 32) föreskrivs följande:

”1.   Detta direktiv ska tillämpas på företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) som är etablerade inom medlemsstaternas territorier.

2.   Vid tillämpning av detta direktiv, om inte annat följer av artikel 3, avses med fondföretag företag

Medlemsstaterna får tillåta att fondföretag består av flera delfonder.

3.   De företag som avses i punkt 2 kan bildas med stöd av lag, antingen på kontraktsrättslig grund (som värdepappersfonder förvaltade av förvaltningsbolag) eller enligt trustlagstiftning (som ’unit trusts’) eller på associationsrättslig grund (som investeringsbolag).

…”

5

Artikel 10 i avtalet mellan Republiken Österrike och Amerikas förenta stater för att undvika dubbelbeskattning och förhindra skatteflykt beträffande inkomstskatt, vilket ingicks den 31 maj 1996 (BGBl. III, 6/1998) (nedan kallat avtalet mellan Österrike och Förenta staterna), har följande lydelse:

”1.   Utdelning från bolag med hemvist i en avtalsslutande stat till en mottagare med hemvist i den andra avtalsslutande staten får beskattas i denna andra stat.

2.   Utdelningen får emellertid beskattas även i den avtalsslutande stat där det bolag som betalar utdelningen har hemvist och enligt lagstiftningen i denna stat, men om den som uppbär utdelningen är den faktiska betalningsmottagaren, får den skatten inte överstiga

…

b) 15 procent av utdelningens bruttobelopp, i övriga fall.”

6

Enligt 93 § punkterna 1 och 2 Bundesgesetz über die Besteuerung des Einkommens natürlicher Personen (Einkommensteuergesetz 1988) (1988 års federala lag om skatt på fysiska personers inkomst) av den 7 juli 1988 (BGBl, 400/1988), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad EStG 1988), togs inkomstskatt ut genom att källskatt innehölls på inkomst av kapital som uppburits i Österrike och kallades ”skatt på inkomst av kapital”.

7

I 21 § Bundesgesetz über die Besteuerung des Einkommens von Körperschaften (Körperschaftsteuergesetz 1988) (1988 års federala lag om skatt på juridiska personers inkomst av den 7 juli 1988 (BGBl, 401/1988), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad KStG 1988), föreskrevs följande:

”1)   För personer som är begränsat skattskyldiga … ska följande bestämmelser tillämpas:

…

…”

8

I 2 § Bundesgesetz über Investmentfonds (Investmentfondsgesetz 2011) (2011 års lag om investeringsfonder) av den 1 augusti 2011 (BGBl. I, 77/2011), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad InvFG 2011), föreskrevs följande:

”1)   Företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) är företag

2)   Ett fondföretag kan i Österrike endast bildas i form av en värdepappersfond, i den mening som avses i 46 §, som är uppdelad i lika stora andelar i överlåtbara värdepapper vilka ägs gemensamt av andelsägarna. I den mån det i denna federala lag fastställs skyldigheter för ett fondföretag, ska varje positiv skyldighet som följer därav åligga det förvaltningsbolag som förvaltar fondföretaget.

3)   Ett fondföretag kan bestå av olika delfonder. Vid tillämpningen av avsnitt 3 i kapitel 3 i avdelning II [i denna lag] ska varje delfond i ett fondföretag betraktas som ett eget fondföretag. …”

9

I 3 § punkt 2 i denna lag föreskrevs följande:

”2)   I denna federala lag avses med

…

…”

10

I 46 § första stycket i nämnda lag angavs följande:

”Ett fondföretag som har formen av en värdepappersfond i den mening som avses i 2 § punkt 2 har inte rättskapacitet. Det ska bestå av lika stora andelar (andelsbevis) som har sin konkreta motsvarighet i överlåtbara värdepapper. Andelsbevisen är finansiella instrument … De konkretiserar de gemensamt ägda andelarna i fondföretagets tillgångar och andelsägarnas rättigheter gentemot förvaltningsbolaget och depåbanken. Andelsbevisen kan vara utställda på viss person eller på innehavaren. …”

11

I 186 § punkt 1 InvFG 2011 föreskrevs följande:

”Utdelad vinst som härrör från en investeringsfonds inkomster … efter avdrag för därpå belöpande kostnader utgör skattepliktiga intäkter för andelsägaren. …”

12

I 188 § i samma lag föreskrevs följande:

”Bestämmelserna i 186 § ska även tillämpas på utländska investeringsfonder. Som utländsk investeringsfond anses, oberoende av rättslig form, alla tillgångar som omfattas av utländsk rätt och som enligt lag, bolagsordning eller praxis investeras i enlighet med principerna om riskspridning. …”

13

Franklin är ett investeringsbolag med säte i Förenta staterna och är ett av sju ”series”, som är självständiga förmögenhetsmassor, som tillhör en trust med säte i delstaten Delaware (Förenta staterna).

14

Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike), som är den hänskjutande domstolen, har upplyst att enligt amerikansk rätt (Delaware Statutory Trust Act, 12 Del. C., punkt 3801 och följande punkter) är denna trust en självständig juridisk person som kan väcka och bli föremål för talan i domstol och som är den ”civilrättsliga ägaren” av den förmögenhetsmassa som ska hänföras till Franklin. Den sistnämnda är, enligt vad den uppgett i sina ansökningar om återbetalning av källskatt, den ”ekonomiska ägaren” av denna förmögenhetsmassa.

15

Vidare är varje series en juridisk person som kan beskattas enligt amerikansk rätt. En series samtliga inhemska och utländska inkomster, inklusive dem som härrör från kapitalvinster som företaget realiserat, är skattepliktiga i Förenta staterna. För att dessa inkomster ska hänföras till andelsägarna i Förenta staterna krävs att dessa förs vidare. I annat fall hänförs dessa inkomster till series, vilket innebär att de inte är föremål för direkt beskattning hos andelsägarna.

16

När series delar ut minst 90 procent av de skattepliktiga inkomsterna, exklusive realiserade kapitalvinster, har de i Förenta staterna möjlighet att åberopa utdelningen i skattehänseende, vilket skulle kunna leda till att den amerikanska federala skatten på inkomsten minskas till noll.

17

I förevarande fall konstaterade Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen) under det nationella domstolsförfarandet i fråga att Franklin hade fört vidare hela sin inkomst för år 2013, varför bolaget inte hade betalat någon amerikansk federal inkomstskatt för detta år. Nämnda domstol konstaterade vidare följande: Franklin är en fritt överlåtbar fond som är öppen för allmänheten och som huvudsakligen investerar i börsnoterade europeiska aktier. Fonden omfattas i sin hemviststat av den tillsyn som utövas över finansmarknaderna enligt ett regelverk som är jämförbart med unionens och Republiken Österrikes tillsynsregler. Fondens förvaltning sker enligt samma investeringsprinciper och -kriterier som dem som gäller för en investeringsfond med samma namn som är auktoriserad i Luxemburg. Enligt den nämnda domstolen motsvarar Franklins verksamhet i alla väsentliga avseenden – investerarskydd, informationsskyldigheter, däribland prospektskyldigheten, upprättandet av halvårs- och årsrapporter, auktorisering av affärsverksamhet, utövande av effektiv tillsyn och kontroll – en österrikisk investeringsfond och således ett fondföretag i den mening som avses i direktiv 2009/65.

18

År 2013 uppbar Franklin utdelning från två börsnoterade österrikiska aktiebolag, i vilka Franklin innehade andelar som understeg 10 procent. På utdelningen innehölls källskatt avseende skatten på inkomst av kapital enligt en skattesats på 25 procent.

19

Till följd av en ansökan som Franklin lämnat in i sina andelsägares namn och för deras räkning sänkte skattemyndigheten, på grundval av avtalet mellan Österrike och Förenta staterna, skattesatsen på inkomst av kapital till 15 procent och återbetalade till Franklin, för de andelsinnehavare med hemvist i Förenta staterna som omfattades av detta avtal, mellanskillnaden i förhållande till den skatt på inkomst av kapital som hade innehållits som källskatt enligt en skattesats på 25 procent.

20

Franklin ansåg att 21 § punkt 1 led 1a KStG 1988 enligt artikel 63 FEUF även skulle tillämpas på juridiska enheter i tredjeländer och ingav därför i eget namn, med stöd av sistnämnda bestämmelse, ansökningar om återbetalning av den återstående delen av den skatt på inkomst av kapital som innehållits som källskatt på sådana inkomster för år 2013.

21

Skattemyndigheten avslog dessa ansökningar med motiveringen att Franklin inte hade hemvist i en annan medlemsstat eller i en stat som är part i EES-avtalet. Franklin överklagade avslagsbeslutet till Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen), som ogillade överklagandet genom ett avgörande av den 3 oktober 2017.

22

Avgörandet av den 3 oktober 2017 upphävdes av Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen) genom ett avgörande av den 13 januari 2021. Den fann att det, för att avgöra huruvida det finns skäl att återbetala skatten på inkomst av kapital, först måste fastställas, inom ramen för en ”typologisk jämförelse”, huruvida den utländska enheten är jämförbar med en österrikisk juridisk person och därefter vilken enhet som dessa inkomster ska hänföras till. Nämnda domstol fann att om det enda hindret för att hänföra inkomsterna till den berörda utländska enheten var 188 § InvFG 2011, förelåg det en restriktion för den fria rörligheten för kapital vars berättigande måste prövas.

23

Till följd av Verwaltungsgerichtshofs (Högsta förvaltningsdomstolen) avgörande av den 13 januari 2021 förordnade Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen) om att återstoden av det belopp som innehållits som källskatt avseende skatt på inkomst av kapital skulle återbetalas till Franklin. Nämnda domstol fann, efter en ”typologisk jämförelse”, att Franklin motsvarade ett österrikiskt bolag som nämnda inkomster skulle hänföras till även enligt de allmänna bestämmelserna och att 188 § InvFG 2011, som utgjorde hinder för ett sådant hänförande, utgjorde en restriktion för den fria rörligheten för kapital som inte var berättigad.

24

Skattemyndigheten överklagade Bundesfinanzgerichts (Federala skattedomstolen) avgörande till den hänskjutande domstolen och gjorde i huvudsak gällande att det vid nämnda jämförelse skulle beaktas att Franklin var en investeringsfond även i den mening som avses i tillsynslagstiftningen i dess hemstat, att en sådan enhet behövde ha en auktorisation i unionen enligt direktiv 2009/65 och att de enheter med hemvist i landet som kvalificerades som investeringsfonder i den mening som avses i tillsynslagstiftningen och som motsvarade ett fondföretag, utan undantag omfattades av ett system för skattetransparens år 2013. Enligt den hänskjutande domstolen borde en enhet utan hemvist i landet som enligt utländsk tillsynslagstiftning även skulle kvalificeras som investeringsfond och som motsvarade ett fondföretag ha behandlats på samma sätt.

25

Den hänskjutande domstolen har erinrat om att enligt 2 § punkt 2 InvFG 2011 kunde investeringsfonder med hemvist i landet som skulle kvalificeras som fondföretag enligt tillsynslagstiftningen endast bildas i form av värdepappersfonder och hade inte rättskapacitet. De inkomster som dessa företag uppbar, vilka var skattemässigt transparenta enligt 186 § InvFG 2011, hänfördes till andelsägarna, vilka var de enda som beskattades för inkomsterna.

26

Eftersom en sådan investeringsfond med hemvist i landet, som erhöll utdelning som härrörde från en andel på mindre än 10 procent i en kapitalassociation med hemvist i landet, var skattemässigt transparent, var det, enligt den hänskjutande domstolen, därför endast andelsägarna som kunde begära återbetalning eller avräkning av den skatt på inkomst av kapital som innehållits som källskatt. Andelsinnehavare utan hemvist i landet kunde erhålla återbetalning av skatt på inkomst av kapital i enlighet med dubbelbeskattningsavtal med deras hemviststat.

27

Ett österrikiskt bolag som inte kunde jämställas med ett fondföretag kunde däremot, när det erhöll sådan utdelning från andelsinnehav i ett bolag med hemvist i landet, avräkna skatten på inkomst av kapital från sin bolagsskatt. Enligt den hänskjutande domstolen beskattades en sådan juridisk person alltid enligt principerna i bolagsskattelagstiftningen, oberoende av dess affärsverksamhet.

28

Den hänskjutande domstolen har påpekat att de juridiska personer som varken hade sin ledning eller sitt säte i Österrike och som, bland annat med hänsyn till bolagsordningen eller den omständigheten att de var juridiska personer, var jämförbara med en österrikisk juridisk person omfattades av en begränsad skattskyldighet. Enligt 21 § punkt 1 led 1a KStG 1988 kunde ett bolag med hemvist i en medlemsstat i unionen eller i en stat som är part i EES-avtalet, om inkomsten av kapital kunde hänföras till detta bolag och inte dess andelsinnehavare, ansöka om återbetalning av skatt på inkomst av kapital som uppburits på utdelning från ett bolag med hemvist i landet, under förutsättning att 186 § InvFG 2011 inte var tillämplig på bolaget till följd av 188 § i samma lag.

29

Vid prövningen av överklagandet uppkom tvivel vid den hänskjutande domstolen om huruvida unionsrätten kräver att 188 § InvFG 2011 inte ska tillämpas på en utländsk fond som är öppen för allmänheten och som, om den hade sitt säte i Österrike, endast skulle kunna bedriva verksamhet i form av ett fondföretag, inte skulle bli föremål för beskattning och således inte skulle ha kunnat erhålla återbetalning av skatten på inkomst av kapital och inte heller ha kunnat avräkna denna skatt från sin bolagsskatt. Dessa inkomster skulle nämligen obligatoriskt ha hänförts till andelsinnehavarna i enlighet med 186 § InvFG 2011.

30

Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

31

Europeiska kommissionen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, eftersom det inte är nödvändigt att tillämpa artikel 63 FEUF, som har begärts tolkad, för att avgöra det nationella målet. Franklin, som agerar i eget namn, har nämligen inte rätt att ansöka om återbetalning av skatt på inkomst av kapital med stöd av 21 § punkt 1 led 1a KStG 1988, eftersom en sådan ansökan ska inges av andelsägarna under förutsättning att de uppfyller villkoren i denna bestämmelse.

32

Franklins ansökan, som ingavs efter det att bolaget erhållit återbetalning med tillämpning av artikel 10.2 i avtalet mellan Österrike och Förenta staterna, är dessutom oförenlig med den fördelning av beskattningsrätten som Republiken Österrike och Amerikas förenta stater överenskommit om och syftar till att kringgå skyldigheten att visa att den återstående delen av den österrikiska skatten på inkomst av kapital inte helt eller delvis skulle ha kunnat avräknas från den skatt som skulle betalas i Förenta staterna. Nämnda ansökan skulle kunna leda till en obehörig vinst för Franklin, som då skulle erhålla återbetalning av belopp som eventuellt ska återbetalas till någon annan, det vill säga andelsägarna, och skulle till och med kunna anses utgöra missbruk.

33

Domstolen erinrar i detta sammanhang om att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 17 oktober 2024, FA.RO. di YK & C., C‑16/23, EU:C:2024:886, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

34

Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 17 oktober 2024, FA.RO. di YK & C., C‑16/23, EU:C:2024:886, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

35

Inom ramen för det samarbete som har inrättats mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna krävs, likaså enligt fast rättspraxis, att den nationella domstolen noggrant iakttar kraven avseende innehållet i en begäran om förhandsavgörande, vilka uttryckligen anges i artikel 94 i domstolens rättegångsregler, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen (dom av den 17 oktober 2024, FA.RO. di YK & C., C‑16/23, EU:C:2024:886, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

36

Det är följaktligen av avgörande betydelse att begäran om förhandsavgörande, såsom anges i artikel 94 c i domstolens rättegångsregler, innehåller en redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen eller giltigheten av de aktuella unionsrättsliga bestämmelserna och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan de unionsrättsliga bestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet (dom av den 17 oktober 2024, FA.RO. di YK & C., C‑16/23, EU:C:2024:886, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

37

Det är i förevarande fall inte uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att frågeställningen är hypotetisk. EU-domstolen har dessutom tillgång till de uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som krävs för att den ska kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

38

För det första förefaller det – trots den återbetalning som gjorts till andelsägarna till följd av Franklins ansökan, i deras namn, avseende en del av källskatten – inte ha ifrågasatts vid den hänskjutande domstolen att Franklins yrkande avseende den återstående delen av den innehållna källskatten på kapitalinkomster kan tas upp till prövning. Den hänskjutande domstolen har för övrigt inte heller uttryckt några tvivel i detta avseende. De steg i förfarandet som beskrivs i punkterna 20–24 ovan vittnar dessutom om att det nationella målet rör en verklig tvist.

39

För det andra framgår det av begäran om förhandsavgörande att beslutet att neka Franklin återbetalning av källskatt följer av att 188 § InvFG 2011 tillämpas på Franklin, vilket innebär att den skattemässiga behandlingen av den utdelning som Franklin erhåller likställs med den behandling som tillämpas på utdelning till ett österrikiskt fondföretag.

40

Den hänskjutande domstolen har emellertid uttryckt osäkerhet om huruvida det likställande som föreskrivs i 188 § InvFG 2011 ska anses utgöra en restriktion för den fria rörligheten för kapital i den mening som avses i artikel 63 FEUF, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, och huruvida nämnda 188 § följaktligen inte ska tillämpas. Den har därmed i tillräcklig utsträckning redogjort för det samband som den har funnit föreligga mellan den unionsbestämmelse som den begär tolkning av och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.

41

För det tredje saknar kommissionens argument om fördelningen av beskattningsrätten mellan Amerikas förenta stater och Republiken Österrike, om Franklins obehöriga vinst för det fall bolaget beviljas återbetalning och om huruvida en sådan ansökan om återbetalning eventuellt utgör missbruk betydelse vid bedömningen av huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning. Argumenten rör i stället prövningen i sak av målet.

42

Av detta följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

43

Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 63 FEUF ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som innebär att en enhet som saknar hemvist i landet och som uppvisar samma kännetecken som ett fondföretag, i den mening som avses i direktiv 2009/65, men som har rättskapacitet och i detta avseende är jämförbar med en juridisk person med hemvist i landet, saknar rätt till återbetalning av skatt på inkomst av kapital, trots att ett fondföretag med hemvist i landet enligt denna nationella lagstiftning anses vara skattemässigt transparent och inte kan bedriva verksamhet i form av en juridisk person, utgör en restriktion för den fria rörligheten för kapital.

44

Enligt fast rättspraxis innebär artikel 63.1 FEUF ett allmänt förbud mot restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredjeländer (dom av den 2 mars 2023, PrivatBank m.fl., C‑78/21, EU:C:2023:137, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

45

Begreppet restriktion i denna bestämmelse omfattar statliga åtgärder som är diskriminerande genom att de, direkt eller indirekt, medför en skillnad i behandling mellan inhemska kapitalrörelser och gränsöverskridande kapitalrörelser, som inte motsvarar en objektiv skillnad mellan situationerna och som därför kan avhålla fysiska eller juridiska personer från andra medlemsstater eller tredjeländer från att genomföra gränsöverskridande kapitalrörelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2023, PrivatBank m.fl., C‑78/21, EU:C:2023:137, punkterna 48 och 49 och där angiven rättspraxis).

46

Den omständigheten att en medlemsstat behandlar inkomster som överförs till företag för kollektiva investeringar utan hemvist i landet mindre förmånligt än inkomster som överförs till företag för kollektiva investeringar med hemvist i landet kan avhålla företag med hemvist i en annan stat från att investera i den medlemsstaten och utgör följaktligen en restriktion för den fria rörligheten för kapital som i princip är förbjuden enligt artikel 63 FEUF (dom av den 27 februari 2025, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (Det sätt på vilket ett företag för kollektiva investeringar förvaltas) (C‑18/23, EU:C:2025:119, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

47

En nationell lagstiftning som tillämpas utan åtskillnad på aktörer med respektive utan hemvist i landet kan för övrigt utgöra en restriktion för den fria rörligheten för kapital. Det följer nämligen av domstolens praxis att även en åtskillnad som grundar sig på objektiva kriterier i praktiken kan missgynna gränsöverskridande situationer (dom av den 27 februari 2025, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (Det sätt på vilket ett företag för kollektiva investeringar förvaltas) (C‑18/23, EU:C:2025:119, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

48

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet dels att Franklin i det nationella målet önskar erhålla återbetalning av innehållen källskatt med stöd av 21 § punkt 1 led 1a KStG 1988, dels att den hänskjutande domstolen anser att 188 § InvFG 2011 skulle utgöra hinder för en sådan återbetalning om den var tillämplig.

49

I 188 § InvFG 2011 föreskrivs i huvudsak att den skattemässiga transparens som föreskrivs i 186 § InvFG 2011 när det gäller investeringsfonder med hemvist i landet även gäller investeringsfonder utan hemvist i landet, oberoende av deras rättsliga form, under förutsättning att deras tillgångar enligt lag, bolagsordning eller praxis investeras i enlighet med principerna om riskspridning.

50

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att tillämpningen av 188 § InvFG 2011 skulle få till följd att en enhet utan hemvist i landet, såsom Franklin, skulle omfattas av de skatteregler som är tillämpliga på investeringsfonder med hemvist i landet.

51

Med förbehåll för att utdelning till en enhet utan hemvist i landet, såsom Franklin, inte beskattas hårdare i Österrike än utdelning till en investeringsfond med hemvist i landet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, kan den omständigheten att Franklin behandlas likadant som investeringsfonder med hemvist i landet endast utgöra en restriktion, i den mening som avses i artikel 63 FEUF, om Franklin inte var jämförbar med sådana fonder utan skulle anses vara jämförbar med en juridisk person med hemvist i landet som inte är skattemässigt transparent och som kan beviljas återbetalning av skatt på inkomst av kapital, under förutsättning att Franklin uppfyller de villkor som föreskrivs i den tillämpliga lagstiftningen.

52

Vid bedömningen av huruvida en enhet utan hemvist i landet, såsom Franklin, kan anses befinna sig i en situation som med avseende på 186 och 188 §§ InvFG 2011 är objektivt jämförbar med en investeringsfond med hemvist i landet, ska det erinras om att det framgår av domstolens praxis att frågan huruvida en gränsöverskridande situation är jämförbar med en inhemsk situation ska bedömas mot bakgrund av såväl det mål som eftersträvas med de nationella bestämmelserna i fråga som föremålet för och innehållet i dessa bestämmelser. Vidare ska endast de relevanta särskiljande kriterier som anges i den aktuella lagstiftningen beaktas vid bedömningen av huruvida den skillnad i behandling som följer av nämnda lagstiftning återspeglar en objektiv skillnad mellan situationerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2023, L Fund, C‑537/20, EU:C:2023:339, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

53

Vad gäller det förevarande fallet ska det påpekas att 186 § InvFG 2011, enligt vad den hänskjutande domstolen har upplyst, har till syfte att föreskriva en transparent beskattning av investeringsfonder, vilket innebär att inkomsterna hänförs till andelsägarna och att det endast är dessa som är föremål för direkt beskattning.

54

Det framgår av handlingarna i målet att 186 § InvFG 2011 avser den skattemässiga behandlingen av inkomster från företag som bland annat omfattas av 2 § punkt 2 InvFG 2011, jämförd med 46 § i samma lag, det vill säga företag som inte har rättskapacitet men som bedriver investeringsverksamhet och uppfyller vissa villkor avseende anskaffning och investering av kapital, auktorisation och kontroll. Nämnda 186 § rör enligt vad som upplysts inte beskattningen av inkomster för bolag som bedriver affärsverksamhet som inte omfattas av denna typ av villkor.

55

188 § InvFG 2011 avser utländska investeringsfonder, samtidigt som det preciseras att en investeringsfond, oberoende av dess rättsliga form, omfattar alla tillgångar som omfattas av utländsk rätt och som enligt lag, bolagsordning eller praxis investeras i enlighet med principerna om riskspridning. Syftet med nämnda 188 § är således att den ordning som är tillämplig på investeringsfonder med hemvist i landet ska omfatta sådana enheter utan hemvist i landet som uppfyller villkoret om investering av medel i enlighet med principerna om riskspridning.

56

Enligt den hänskjutande domstolen syftar 186 § InvFG 2011 bland annat till att säkerställa att en investeringsfond inte har en avskärmande effekt och att endast andelsägarna beskattas, medan syftet med 188 § InvFG 2011 är att säkerställa skattemässig likabehandling av investeringsfonder med hemvist i landet och investeringsfonder utan hemvist i landet, så att inte heller investeringsfonder utan hemvist i landet får en avskärmande verkan och att beskattningen sker på andelsinnehavarnas nivå.

57

Enligt vad Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen) har konstaterat under det nationella domstolsförfarandet, vilket det erinrats om i punkt 17 ovan, och vad den hänskjutande domstolen har konstaterat, uppvisar en sådan investeringsfond som Franklin samma kännetecken som en österrikisk investeringsfond och ett fondföretag, i den mening som avses i direktiv 2009/65. Utifrån dess verksamhet kan den således, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, likställas med de företag med hemvist i landet som avses i 186 § InvFG 2011.

58

Till skillnad från investeringsfonder med hemvist i landet har Franklin emellertid rättskapacitet och motsvarar i detta avseende, i enlighet med vad Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen) har konstaterat i det nationella domstolsförfarandet, ett bolag med hemvist i landet till vilket inkomsterna även ska hänföras i enlighet med de allmänna bestämmelserna.

59

Det ska således prövas huruvida den omständigheten att Franklin har rättskapacitet innebär att en sådan enhet, mot bakgrund av 186 och 188 § § InvFG 2011, befinner sig i en annan situation än investeringsfonder med hemvist i landet och således medför att dess situation, med avseende på dessa artiklar, inte är objektivt jämförbar med situationen för en investeringsfond med hemvist i landet som omfattas av 186 § InvFG 2011.

60

Domstolen har i detta avseende slagit fast att med avseende på målen att, i huvudsak, undvika dubbelbeskattning av inkomster från investeringar och skattemässigt behandla investeringar som görs indirekt via investeringsfonder på motsvarande sätt som direktinvesteringar, medför den omständigheten att ett företag för kollektiva investeringar har bildats på associationsrättslig grund inte nödvändigtvis att företaget befinner sig i en annan situation än ett företag för kollektiva investeringar bildat på kontraktsrättslig grund (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2022, Veronsaajien oikeudenvalvontayksikkö (Skattebefrielse för investeringsfonder som bildats på kontraktsrättslig grund), C‑342/20, EU:C:2022:276, punkt 73).

61

Sådana mål kan nämligen även uppnås när ett företag för kollektiva investeringar har bildats på associationsrättslig grund, men i den medlemsstat där det är etablerat är befriat från inkomstskatt eller omfattas av ett system för skattetransparens (dom av den 7 april 2022, Veronsaajien oikeudenvalvontayksikkö (Skattebefrielse för investeringsfonder som bildats på kontraktsrättslig grund), C‑342/20, EU:C:2022:276, punkt 74).

62

På samma sätt innebär den omständigheten att en enhet utan hemvist i landet, som uppvisar samma kännetecken som en investeringsfond med hemvist i landet, har rättskapacitet inte nödvändigtvis att den befinner sig i en annan situation än en investeringsfond med hemvist i landet som inte har rättskapacitet, om den utdelning som den förstnämnda enheten erhåller hänförs till dess andelsägare och i den stat där enheten har hemvist inte beskattas hos enheten, utan hos dess andelsägare.

63

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida så är fallet i dess mål. Härvid ska bland annat beaktas att Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen) under det nationella domstolsförfarandet konstaterade att Franklin hade delat ut samtliga inkomster för år 2013, vilket innebar att bolaget inte behövde betala någon amerikansk federal inkomstskatt för detta år. Vidare ska beaktas att Franklin, för andelsinnehavarna med hemvist i Förenta staterna vilka omfattades av avtalet mellan Österrike och Förenta staterna, erhöll en nedsättning av skattesatsen på inkomst av kapital till 15 procent och en återbetalning av mellanskillnaden i förhållande till skattesatsen 25 procent avseende den skatt på inkomst av kapital som innehållits som källskatt. Skattemyndigheten ansåg således att dessa andelsinnehavare var de faktiska betalningsmottagarna för dessa inkomster, i den mening som avses i artikel 10 i detta avtal.

64

Av detta följer att den första och den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 63 FEUF ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som innebär att en enhet som saknar hemvist i landet och som uppvisar samma kännetecken som ett fondföretag, i den mening som avses i direktiv 2009/65, men som har rättskapacitet och i detta avseende är jämförbar med en juridisk person med hemvist i landet, även om ett fondföretag med hemvist i landet enligt denna nationella lagstiftning anses vara skattemässigt transparent och inte kan bedriva verksamhet i form av en juridisk person, saknar rätt till återbetalning av skatt på inkomst av kapital, inte utgör en restriktion för den fria rörligheten för kapital, under förutsättning att de inkomster som den utländska enheten uppbär hänförs till dess andelsägare och i den stat där enheten har hemvist inte beskattas hos enheten, utan hos dess andelsägare.

65

Med hänsyn till svaret på den första och den andra frågan saknas anledning att besvara den tredje frågan.

66

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 63 FEUF ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som innebär att en enhet som saknar hemvist i landet och som uppvisar samma kännetecken som ett företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), men som har rättskapacitet och i detta avseende är jämförbar med en juridisk person med hemvist i landet, även om ett fondföretag med hemvist i landet enligt denna nationella lagstiftning anses vara skattemässigt transparent och inte kan bedriva verksamhet i form av en juridisk person, saknar rätt till återbetalning av skatt på inkomst av kapital, inte utgör en restriktion för den fria rörligheten för kapital, under förutsättning att de inkomster som den utländska enheten uppbär hänförs till dess andelsägare och i den stat där enheten har hemvist inte beskattas hos enheten, utan hos dess andelsägare.