–

Makeleio EPE, genom S. Charalampous, dikigoros,

–

Ethniko Symvoulio Radiotileorasis (ESR), genom Z. Chatzipavlou och A. Dimitrakopoulou, båda i egenskap av ombud,

–

Greklands regering, genom Z. Chatzipavlou, K. Konsta, M. Tassopoulou och D. Tsagkaraki, samtliga i egenskap av ombud,

–

Sveriges regering, genom F.-L. Göransson, J. Olsson, A. Runeskjöld och H. Shev, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom O. Gariazzo, L. Malferrari, G. Meessen och D. Triantafyllou, samtliga i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen dels av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) (EUT L 95, 2010, s. 1, och rättelse i EUT L 263, 2010, s. 15), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808 av den 14 november 2018 (EUT L 303, 2018, s. 69) (nedan kallat direktiv 2010/13), dels av artiklarna 20, 21 och 49.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i mål mellan å ena sidan Makeleio E.P.E (nedan kallat Makeleio) (mål C‑555/23) respektive Zougla G.R. A.E (nedan kallat Zougla) (mål C‑556/23), och å andra sidan Ethniko Symvoulio Radiotileorasis (ESR) (Nationella radio- och tv-nämnden, Grekland). Båda målen rör lagenligheten av två beslut som fattats av Nationella radio- och tv-nämnden om att påföra Makeleio och Zougla administrativa sanktionsavgifter med anledning av att bolagen hade sänt undermåligt innehåll och underlåtit att uppfylla skyldigheten att respektera mänsklig värdighet.

3

I skälen 11, 18, 21, 38, 41, 59, 83 och 104 i direktiv 2010/13 anges följande:

…

…

…

…

…

…

…

4

I artikel 1.1 i direktiv 2010/13 föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…

…

…

…”

5

I artikel 2.1 i direktiv 2010/13 föreskrivs följande:

”Varje medlemsstat ska säkerställa att alla audiovisuella medietjänster som sänds av leverantörer av medietjänster under dess jurisdiktion överensstämmer med reglerna i det rättssystem som är tillämpligt på audiovisuella medietjänster avsedda för allmänheten i den medlemsstaten.”

6

I artikel 4.1 i direktiv 2010/13 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska ha frihet att föreskriva att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion ska följa mer detaljerade eller striktare regler inom de områden som samordnas enligt detta direktiv, förutsatt att dessa regler överensstämmer med unionsrätten.”

7

I artikel 6.1 i direktiv 2010/13 föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar medlemsstaternas skyldighet att respektera och skydda mänsklig värdighet ska medlemsstaterna på lämpligt sätt säkerställa att de audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion inte innehåller någon

8

I artikel 9.1 i direktiv 2010/13 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska se till att audiovisuella kommersiella meddelanden som tillhandahålls av medietjänstleverantörer under deras jurisdiktion uppfyller följande krav:

…

…”

9

I skäl 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation (EUT L 321, 2018, s. 36) anges följande:

”… Innehållet i tv-program omfattas av [direktiv 2010/13]. Regleringen av audiovisuell politik och audiovisuellt innehåll syftar till att uppnå mål av allmänintresse, som yttrandefrihet, mediemångfald, opartiskhet, kulturell och språklig mångfald, social inkludering, konsumentskydd och skydd av minderåriga. …”

10

Artikel 2.1 i direktiv 2018/1972 ersatte artikel 2 a i direktiv 2002/21, och har följande lydelse:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

11

I artikel 8 i Nomos 4779/2021 Ensomatosi stin ethniki nomothesia tis Odigias (EE) 2010/13 tou Europaikou Koinovouliou kai tou Symvouliou tis 10is Martiou 2010 gia ton syntonismo orismenon nomothetikon, kanonistikon kai dioikitikon diatakseon ton kraton melon schetika me tin parochi ypiresion optikoakoustikon meson, opos echei tropopoiithi me tin Odigia (EE) 2018/1808 tou Europaikou Koinovouliou kai tou Symvouliou tis 14is Noemvriou 2018 kai alles diatakseis armodiotitas tis Genikis Grammateias Epikoinonias kai Enimerosis (lag 4779/2021 om införlivande med nationell rätt av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2018/1808/EU av den 14 november 2018, och av andra bestämmelser inom behörighetsområdet för generalsekretariatet för kommunikation och information), av den 20 februari 2021 (FEK A’ 27), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad lag 4779/2021), föreskrivs följande:

”Audiovisuella medietjänster får inte innehålla någon uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, börd, religion, funktionshinder, sexuell läggning, könsidentitet eller könskarakteristika.”

12

I artikel 36.1 i lag 4779/2021 föreskrivs följande:

”Om en leverantör av medietjänster med eller utan abonnemang överträder artikel 8 … ska [Nationella radio- och tv-nämnden] påföra sanktionsavgifter enligt Nomos 2644/1998 [– Gia tin parochi syndromitikon radiofonikon kai tileoptikon ypiresion kai synafeis diataxeis (lag 2644/1998 om tillhandahållande av radio- och tv-tjänster mot betalning samt därtill hörande bestämmelser) av den 13 oktober 1998 (FEK A ’233), och enligt Nomos 2328/1995 [– Nomiko kathestos tis idiotikis tileorasis kai tis Topikis radiophonías, ythmisi thematon tis radiotileoptikis agoras kai alles diataxeis (lag 2328/1995 om fastställande av den rättsliga ställningen för privat tv och lokalradio, om reglering av radio- och tv-marknaden och om fastställande av andra bestämmelser), av den 3 augusti 1995 (FEK A’ 159).”

13

I artikel 1 i lag 2328/1995, i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad lag 2328/1995), föreskrivs följande:

”1.   För att starta, etablera och driva privata tv-kanaler som sänds via marknätet på kanaler eller frekvenser som kan mottas med en vanlig antenn krävs tillstånd i enlighet med bestämmelserna i denna lag. Tillstånd utfärdas i allmänhetens intresse och användningen av dem utgör en allmännyttig tjänst. Kanaler som beviljats tillstånd är skyldiga att värna kvalitet i programutbudet, objektivitet i informationen, upprätthållande av pluralism och främjande av kultur genom att sända program med litterärt och konstnärligt innehåll.

2.   Tillstånd att starta, etablera och driva privata tv-kanaler omfattar sändning av en trådlös signal, frekvenskanaler, användning av markstationer eller satelliter …”

14

Artikel 4.1 a i lag 2328/1995 har följande lydelse:

”I samtliga fall av överträdelse av bestämmelser i nationell lagstiftning, unionslagstiftning och internationell rätt som direkt eller indirekt reglerar privata tv-kanaler och, mer allmänt, det sätt som privat tv-verksamhet ska bedrivas … ska [Nationella radio- och tv-nämnden] besluta om en eller flera av följande administrativa sanktioner: …. Avgörande för frågan om vilken administrativ sanktion som ska väljas, och hur denna ska beräknas, är överträdelsens svårighetsgrad, tittarsiffrorna för det program i vilket överträdelsen ägde rum, den andel av marknaden för radio- och tv-tjänster som tillståndshavaren eventuellt har förvärvat och storleken på gjorda eller planerade investeringar. Hänsyn ska även tas till om det är fråga om upprepade fall av överträdelser …”

15

I artikel 4.1 i Nomos 2863/2000 – Ethniko Symvoulio Radiotileorasis kai alles arches kai organa tou tomea parochis radiotileoptikon ypiresion (lag 2863/2000 om Nationella radio- och tv-nämnden samt andra myndigheter och organ på området för radio- och tv-tjänster) av den 29 november 2000 (FEK A ’262), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen, föreskrivs följande:

”Nationella radio- och tv-nämnden ska utöva den direkta statliga kontroll som föreskrivs i Syntagma tis Elladas [(Republiken Greklands konstitution)] på området för tillhandahållande av alla slags radio- och tv-tjänster. Nämndens ställningstaganden sker i form av enskilda verkställbara förvaltningsbeslut. I synnerhet ska nämnden

…

16

I artikel 1.1 i lag 2644/1998 föreskrivs följande:

”Tillhandahållandet av betal-radiotjänster och betal-tv-tjänster står enligt artikel 15 i Republiken Greklands konstitution under direkt statlig kontroll. Sådana tjänster utgör allmännyttiga tjänster vars syfte är att tillhandahålla saklig och opartisk information samt att erbjuda ett programutbud med högt bildnings- och underhållningsvärde. I denna lag avses med tillhandahållande av betal-radiotjänster och betal-tv-tjänster direkt överföring till allmänheten med vilket medium eller vilken teknik som helst (enbart via marknätet eller via kabelnät eller satellit) av radio- och tv-program som är tillgängliga på villkor som uppställts av innehavaren av ett tillstånd i denna lags mening. Med tillhandahållande av betal-radiotjänster och betal-tv-tjänster avses även tillhandahållande av tv-tjänster via andra höghastighetsnät. Detta gäller oberoende av om tjänsteleverantören har erhållit tillstånd från [Nationella radio- och tv-nämnden] för de program som leverantören sänder eller om tjänsteleverantören med stöd av ett särskilt avtal överför program som är godkända i en annan medlemsstat.”

17

I artikel 10 i lag 2644/1998 föreskrivs följande:

”1.   Bestämmelserna i artikel 3.1–3.12, 3.14, 3.17 och 3.22 i [lag 2328/1995] om respekt för människans värdighet och privatliv samt för individens möjligheter att i stort delta i det ekonomiska, sociala och politiska livet, om formerna och villkoren för sändning av radio- och tv-reklam och andra därmed sammanhängande meddelanden, om barnskydd, om säkerställande av politisk pluralism och politiska partiers tillgång till radio- och tv-program samt om skydd av konsumenternas intressen och mer allmänt medborgarnas intressen ska även tillämpas på innehållet i betal-radiotjänster och betal-tv-tjänster.

2.   De etiska regler som antagits i enlighet med artikel 3.2 i Nomos 1866/1989 – Idrysi Ethinkou Symvouliou Radiotileoraseos kai parochi adeion gia tin idrysi kai leitourgia tileoptikon stathmon (lag 1866/1989 om inrättande av Nationella radio- och tv-nämnden och utfärdande av tillstånd att starta och driva tv-kanaler) av den 6 oktober 1989 (FEK A’ 222), samt de etiska regler som har utarbetats av Nationella radio- och tv-nämnden och antagits i enlighet med det förfarande som avses i artikel 3.15 i [lag 2328/1995] ska även tillämpas på audiovisuellt innehåll som sänds av innehavare av tillstånd i denna lags mening …”

18

Enligt artikel 12 i lag 2644/1998 ska Nationella radio- och tv-nämnden ålägga administrativa sanktioner vid överträdelse av bestämmelser i denna lag, i unionsrätten och i internationell rätt som reglerar tillhandahållandet av radio- och tv-tjänster i nämnda lags mening.

19

I artikel 1 i Proedriko diatagma 77/2003 – Kodikas deontologias eidiseografikon kai allon dimosiografikon kai Politikon ekpompon (presidentdekret 77/2003 om etiska regler för nyhetsprogram och andra program med journalistiskt eller politiskt innehåll) av den 28 mars 2003 (FEK A ’75), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallat presidentdekret 77/2003), föreskrivs följande:

”Bestämmelserna i denna lag är tillämpliga på nyhetsprogram och program med journalistiskt eller politiskt innehåll som sänds i statlig och privat radio och tv …”

20

I artikel 2.1 i presidentdekret 77/2003 föreskrivs följande:

”Nyhetsprogram och andra program med journalistiskt eller politiskt innehåll ska hålla den kvalitetsnivå som radio och tv:s samhällsuppdrag och landets kulturella utveckling kräver …”

21

I artikel 4 i presidentdekret nr 77/2003 föreskrivs följande:

”1.   Det är förbjudet att framställa personer på ett sätt som, under särskilda omständigheter, kan uppmuntra en del av allmänheten att förnedra, socialt isolera eller diskriminera dessa personer på grund av bland annat kön, ras, nationalitet, språk, religion, ideologi, ålder, sjukdom, funktionshinder, sexuell läggning eller yrke.

2.   Det är förbjudet att sprida kränkande, rasistiska, främlingsfientliga eller sexistiska budskap eller omdömen eller intoleranta åsikter och, mer allmänt, att göra negativa uttalanden om etniska eller religiösa minoriteter eller andra utsatta eller svaga grupper.”

22

Artikel 9.2 i presidentdekret 77/2003 har följande lydelse:

”Personer som deltar i eller nämns i programmen ska behandlas rättvist, korrekt och värdigt. I synnerhet får deras personlighet, heder och värdighet inte kränkas. Deras privat- och familjeliv, yrkesverksamhet och yttrandefrihet måste också respekteras. Framförande av kritik ska förenas med respekt för i programmen visade eller omnämnda personers rättigheter.”

23

Makeleio och Zougla är bolag bildade enligt grekisk rätt som driver webbtidningar där även audiovisuellt innehåll erbjuds.

24

Den 29 juni 2021 sände Makeleio ett webb-tv-program på sin webbplats www.makeleio.gr, där programledaren pratade om att företrädare för hbt+-gemenskapen hade träffat den grekiska premiärministern för samtal. I samband med detta använde programledaren ett kränkande språkbruk och gjorde i synnerhet stötande och nedsättande uttalanden om homosexuella personer. Programledaren gjorde ironiska kommentarer om homosexuellas sexuella läggning och uppmanade indirekt allmänheten att gå till verbalt eller fysiskt angrepp mot homosexuella. Han nämnde även att han själv hade ägnat sig åt sådana angrepp när han var yngre.

25

Den 22 februari 2021 sände Zougla – via sin webbplats – ett program från en radiostation som också sänder via internet. Programmet sändes på Zouglas webbplats i form av ett webb-tv-program. Under sändningen pratade programledaren om en pågående brottmålsprocess rörande pedofilibrott. I samband med detta gick programledaren till verbalt angrepp mot vissa politiker och gjorde förolämpande och kränkande uttalanden om dem. I synnerhet påstod programledaren att en av dessa politiker ”medvetet hade skyddat barnvåldtäktsmän och pedofiler och tilldelat dessa personer ledande befattningar som gjorde det möjligt för dem att få utlopp för sina sjukliga sexuella böjelser” och att den berörda politikern ”åtminstone [var] att betrakta som anstiftare och medgärningsman” till gärningar i form av pedofili och våldtäkt mot barn som andra anklagats för.

26

Dessa båda program (nedan kallade de omtvistade programmen) anmäldes till Nationella radio- och tv-nämnden där de blev föremål för prövning.

27

Nationella radio- och tv-nämnden fann att det i det program som sänts av Makeleio vid flera tillfällen hade talats om en viss befolkningsgrupp på ett uppenbart nedsättande och kränkande sätt på grundval av de berörda personernas sexuella läggning och att programmet hade innehållit uppmaningar till förödmjukande och social stigmatisering av dem. Mot bakgrund av dessa omständigheter konstaterade Nationella radio- och tv-nämnden i beslut nr 140/2021 först att Makeleio hade brutit mot förbudet i artikel 8 i lag 4779/2021 mot uppmaning till våld eller hat mot en grupp av personer på grund av deras sexuella läggning. Den fann vidare att Makeleio hade åsidosatt skyldigheten att respektera människors värdighet och värde och brutit mot förbudet mot att sända undermåligt innehåll, enligt artikel 1.1 i lag 2328/1995 samt artiklarna 2.1, 4 och 9.2 i presidentdekret 77/2003. Nationella radio- och tv-nämnden ålade därför Makeleio en administrativ sanktionsavgift på 30000 euro för var och en av de två överträdelser som bolaget hade begått.

28

Beträffande det program som sänts av Zougla gjorde Nationella radio- och tv-nämnden följande bedömning. Programledarens antaganden och åsikter, vilka var helt grundlösa och utgjorde förolämpningar mot de personer som nämndes i programmet, förmedlades till allmänheten under den falska förespeglingen att det var fråga om nyheter eller verkliga händelser. Sändningen innebar således en ”extrem kvalitativ försämring” av det vidaresända radioprogrammet och utgjorde en kränkning av de nämnda personernas värdighet. Mot bakgrund av dessa omständigheter fann Nationella radio- och tv-nämnden i beslut nr 99/2021 att Zougla hade åsidosatt skyldigheten att respektera människors värdighet och värde samt brutit mot förbudet mot att sända undermåligt innehåll, enligt artikel 1.1 i lag 2328/1995 samt artiklarna 2.1, 4 och 9.2 i presidentdekret 77/2003. Nationella radio- och tv-nämnden ålade därför Zougla en administrativ sanktionsavgift för var och en av dessa överträdelser, varav den ena uppgick till 40000 euro och den andra till 80000 euro.

29

I skälen till de nyss nämnda besluten – vilka utgör saken i de nationella målen – konstaterade Nationella radio- och tv-nämnden att de bestämmelser i nationell rätt som låg till grund för besluten till sin lydelse endast var tillämpliga på leverantörer av traditionella tv-tjänster, det vill säga tv-tjänster som sänds av tv-operatörer antingen via analoga och digitala marknät eller satellit eller via bredbandsnät.

30

Nämnden ansåg dock att det framgår av de tolkningskriterier för begreppet ”audiovisuell medietjänst” som EU-domstolen fastställde i domen av den 21 oktober 2015, New Media Online (C‑347/14, EU:C:2015:709), att detta begrepp omfattar audiovisuellt innehåll som sänds på internet av en operatör som inte driver en tv-kanal. Mot denna bakgrund tolkade nämnden de aktuella bestämmelserna i nationell rätt på så sätt att de, trots deras lydelse, var tillämpliga även på leverantörer av audiovisuellt innehåll som sänds via internet (nedan kallade leverantörer av webb-tv-tjänster), däribland Makeleio och Zougla.

31

Makeleio och Zougla överklagade Nationella radio- och tv-nämndens beslut till den hänskjutande domstolen, Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen, Grekland).

32

Majoriteten i Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen) ansåg att de nationella bestämmelser som Nationella radio- och tv-nämnden lagt till grund för de överklagade besluten ska tolkas på så sätt att de inte är tillämpliga på leverantörer av webb-tv-tjänster.

33

Mot denna bakgrund beslutade nämnda domstol att vilandeförklara målen och ställa följande frågor – vilka är identiska i målen C‑555/23 och C‑556/23 – till EU-domstolen:

34

EU-domstolens ordförande beslutade den 2 oktober 2023 att förena målen C‑555/23 och C‑556/23 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

35

Såsom framgår av respektive begäran om förhandsavgörande bygger den hänskjutande domstolens frågor på antagandet att sändningen av de omtvistade programmen utgör en audiovisuell medietjänst som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2010/13 och att Makeleio och Zougla därmed utgör ”leverantörer av medietjänster” i direktivets mening.

36

Makeleio har dock i sitt skriftliga yttrande och vid den muntliga förhandlingen hävdat att bolaget inte är en ”leverantör av medietjänster” i direktivets mening och att direktivet därför inte är tillämpligt på bolaget.

37

EU-domstolen erinrar i detta avseende om att behörighetsfördelningen mellan unionsdomstolarna och de nationella domstolarna innebär att det i princip är den nationella domstolens uppgift att kontrollera huruvida de faktiska förutsättningarna för att tillämpa en unionsrättslig norm är uppfyllda i det mål som den har att avgöra. EU-domstolen kan dock när den meddelar ett förhandsavgörande i förekommande fall bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen vid dess tolkning (dom av den 15 mars 2012, SCF, C‑135/10, EU:C:2012:140, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

38

Det ankommer således på EU-domstolen att tillhandahålla den hänskjutande domstolen de uppgifter om tolkningen av begreppet ”audiovisuell medietjänst”, i nämnda direktivs mening, som den behöver för att kunna pröva huruvida sändningen av de omtvistade programmen faktiskt omfattas av detta begrepp och huruvida Makeleio och Zougla, vad gäller dessa program, därmed ska anses utgöra ”leverantörer av medietjänster” i direktivets mening.

39

Det ska i detta sammanhang påpekas att enligt artikel 1.1 a i) i direktiv 2010/13 avses med ”audiovisuell medietjänst” en tjänst enligt definitionen i artiklarna 56 och 57 FEUF som faller under det redaktionella ansvaret hos en leverantör av medietjänster och där tjänsten, eller en särskiljbar del av den, har som huvudsakligt syfte att i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahålla allmänheten program via elektroniska kommunikationsnät i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2002/21.

40

Vidare framgår av artikel 1.1 d i direktiv 2010/13 att med ”leverantör av medietjänster” avses i detta direktiv den fysiska eller juridiska person som har det redaktionella ansvaret för valet av audiovisuellt innehåll för den audiovisuella medietjänsten och som avgör hur det ska struktureras.

41

EU-domstolen gör mot denna bakgrund följande bedömning. För det första framgår det av själva ordalydelsen i artikel 1.1 a i) i direktiv 2010/13, jämförd med artikel 2.1 i direktiv 2018/1972, som har ersatt artikel 2 a i direktiv 2002/21, att såväl förmedling av program via analoga och digitala marksändningar som förmedling av program via internet kan omfattas av begreppet ”audiovisuella medietjänster”, i den mening som avses i direktiv 2010/13.

42

Av detta följer att begreppet ”leverantörer av medietjänster” i direktivets mening omfattar både leverantörer av ovan i punkt 29 nämnda traditionella tv-tjänster och leverantörer av webb-tv-tjänster.

43

För det andra är det i förevarande mål utrett dels att de omtvistade programmen har sänts i informations- eller underhållningssyfte, dels att de har sänts via webbplatser och därmed via elektroniska kommunikationsnät, i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2018/1972.

44

För det tredje framgår av artikel 1.1 b i direktiv 2010/13 att med ”program” i direktivets mening avses ”en uppsättning rörliga bilder … som, oavsett längd, utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller en katalog som har sammanställts av en leverantör av medietjänster, t.ex. långfilmer, videoklipp, sportevenemang, komediserier, dokumentärer, barnprogram och dramaproduktioner”.

45

I det avseendet ska det påpekas att EU-domstolen, i ett mål som rörde tillhandahållandet på en tidnings webbplats av korta videor vilka motsvarar korta utdrag ur lokalnyhetssändningar, sportsändningar eller underhållningssändningar, har slagit fast att sådana videor omfattas av begreppet ”program” i den mening som avses i artikel 1.1 b i direktiv 2010/13 (dom av den 21 oktober 2015, New Media Online, C‑347/14, EU:C:2015:709, punkt 24).

46

EU-domstolen grundade denna bedömning bland annat på att sådana videor, i likhet med ett tv-program, riktar sig till en stor publik och kan ha en klar påverkan på denna, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 2010/13. Domstolen konstaterade vidare att sättet att välja de aktuella videorna inbegrep en möjlighet för internetanvändarna att få tillgång till den video som de var intresserade av vid en tidpunkt som de valde och på deras egen begäran utifrån en katalog eller lista som sammanställts av den som drev den aktuella webbtidningen. Domstolen fann därför att ett sådant sätt att välja videor inte skiljer sig från det som erbjuds inom ramen för audiovisuella medietjänster på begäran, vilka omfattas av direktivets tillämpningsområde. Slutligen konstaterade domstolen att videor som handlar om nyheter konkurrerar med de nyhetstjänster som erbjuds av leverantörer av tv-sändningar, medan videor som handlar om kulturella evenemang, sportevenemang, eller underhållningsreportage, konkurrerar med musikkanaler, sportkanaler och underhållningsprogram (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2015, New Media Online, C‑347/14, EU:C:2015:709, punkterna 21 och 23).

47

Vad gäller det nu aktuella fallet påpekade Nationella radio- och tv-nämnden vid den muntliga förhandlingen följande angående det av de omtvistade programmen som sändes av Makeleio. Detta program sändes dagligen via webb-tv på Makeleios webbplats under flera timmar. Programmet hade sitt eget namn och leddes alltid av samma journalist. Under sändningen visades Makeleios logotyp på skärmen och bolaget publicerade på sin webbplats information om att programmet sändes varje dag och om sändningstiderna. Programmet sändes ursprungligen linjärt och publicerades därefter på internet för att allmänheten skulle kunna ta del av det när som helst. På Makeleios webbplats fanns en förteckning där man kunde söka efter tidigare program. Enligt Nationella radio- och tv-nämnden gällde det som nyss beskrivits även för det av de omtvistade programmen som sändes av Zougla.

48

Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning får de omtvistade programmen således anses utgöra videor som ingår i en programtablå eller en katalog i det audiovisuella utbud som tillhandahålls inom ramen för en tidnings nätupplaga. Programmen omfattas därmed av begreppet ”program” i den mening som avses i artikel 1.1 b i direktiv 2010/13.

49

För det fjärde ska något sägas om vilka kriterier som den hänskjutande domstolen ska beakta vid bedömningen av vad som är det ”huvudsaklig[a] syfte[t]” – i den mening som avses i artikel 1.1 a i) i direktiv 2010/13 – med en tjänst som består i att en tidning tillhandahåller videor på sin webbplats. I detta avseende har domstolen slagit fast att det vid en sådan bedömning ska göras en prövning av huruvida tjänsten som sådan är fristående, vad gäller innehåll och funktion, i förhållande till den journalistiska verksamhet som bedrivs av den som tillhandahåller den aktuella webbplatsen, och inte endast är ett komplement som är oskiljbart från denna verksamhet, särskilt på grund av kopplingarna mellan det audiovisuella utbudet och textutbudet (dom av den 21 oktober 2015, New Media Online, C‑347/14, EU:C:2015:709, punkt 37).

50

Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida de omtvistade programmen är fristående, vad gäller innehåll och funktion, i förhållande till webbtidningsutgivarens tidningsartiklar. Om så är fallet omfattas programmen av tillämpningsområdet för direktiv 2010/13. Om de omtvistade programmen däremot endast framstår som en oskiljbar del av utgivarens journalistiska verksamhet, särskilt på grund av kopplingarna mellan det audiovisuella utbudet och textutbudet, omfattas de inte av direktivets tillämpningsområde.

51

Därvid framgår av domstolens praxis att den omständigheten att det är möjligt att komma åt och titta på videor som erbjuds på en tidnings webbplats utan att ta del av artiklar i tidningens nätupplaga talar för att en tjänst bestående i att tillhandahålla videor på en sådan webbplats kulle kunna anses vara fristående, vad gäller innehåll och funktion, i förhållande till den journalistiska verksamhet som bedrivs av den som tillhandahåller webbplatsen, och att nämnda tjänst därmed utgör en separat tjänst i förhållande till övriga tjänster som erbjuds av denne (dom av den 21 oktober 2015, New Media Online, C‑347/14, EU:C:2015:709, punkt 36).

52

För det femte kan det konstateras att enligt artikel 1.1 c i direktiv 2010/13 avses med ”redaktionellt ansvar” att utöva faktisk kontroll över såväl valet av program som hur de ska struktureras, antingen i en kronologisk programtablå, när det gäller tv-sändningar, eller i en katalog, när det gäller audiovisuella medietjänster på begäran.

53

Vad gäller en tjänst som består i att tillhandahålla videor på en tidnings webbplats gör EU-domstolen följande bedömning. En faktisk kontroll i nyss nämnd mening kan bland annat avse publicering och avlägsnande av videor, vilka dagar och vilken tid videor ska sändas på webbplatsen samt hur länge de ska finnas tillgängliga för internetanvändarna. Den kan även avse webbplatsens struktur, hur videorna ska presenteras och väljas ut samt söksystemet för videor och uppdateringen av innehållet på webbplatsen.

54

Det ankommer visserligen på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida Makeleio och Zougla, vad gäller de omtvistade programmen, har ett sådant redaktionellt ansvar som avses i artikel 1.1 c i direktiv 2010/13, men de omständigheter som nämns i punkt 47 ovan tyder på att så är fallet. Vid förhandlingen bekräftade Makeleio att programledaren för det omtvistade programmet var en journalist som var anställd av bolaget för att göra direktsändningar och för att dagligen leda detta program. Denna omständighet, i kombination med att Makeleio hade beslutat att sända det omtvistade programmet, tyder på att bolaget hade det redaktionella ansvaret för programmet.

55

Mot bakgrund av vad som anförts ovan i punkterna 37–54 finner EU-domstolen – med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra – att tolkningsfrågorna således ska besvaras med utgångspunkt i dels att Makeleio och Zougla är ”leverantörer av medietjänster”, i den mening som avses i direktiv 2010/13, däribland leverantörer av webb-tv-tjänster, dels att sändningen av de omtvistade programmen utgör en ”audiovisuell medietjänst” i direktivets mening.

56

Europeiska kommissionen har i sitt skriftliga yttrande uttryckt tvivel om den hänskjutande domstolens tolkning av den nu aktuella nationella lagstiftningen. Enligt denna tolkning omfattas inte leverantörer av webb-tv-tjänster av de nationella bestämmelser i vilka det föreskrivs en skyldighet att vid äventyr av administrativa sanktioner respektera mänsklig värdighet och ett förbud, också det förenat med administrativa sanktioner, mot att sända undermåligt innehåll.

57

EU-domstolen vill i detta avseende påpeka att det framgår av fast rättspraxis att den, vad gäller tolkningen av bestämmelser i den nationella rättsordningen, i princip är skyldig att grunda sig på de rättsliga kvalificeringar som framgår av beslutet om hänskjutande. EU-domstolen är nämligen inte behörig att tolka en medlemsstats nationella rätt (dom av den 5 december 2023, Deutsche Wohnen, C‑807/21, EU:C:2023:950, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

58

Tolkningsfrågorna ska följaktligen besvaras med utgångspunkt i att den nu aktuella nationella lagstiftningen inte är tillämplig på leverantörer av webb-tv-tjänster.

59

Inledningsvis kan konstateras att det framgår av besluten om hänskjutande att den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av den nu aktuella nationella lagstiftningen, vill få klarhet i huruvida tillämpningsområdet för direktiv 2010/13 omfattar dels skyldigheten att respektera mänsklig värdighet, dels förbudet mot att sända undermåligt innehåll.

60

Syftet med direktiv 2010/13 är, såsom framgår av direktivets rubrik och skäl 11, att samordna vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster, vilket i sin tur syftar till att fullborda en verklig inre marknad för denna typ av tjänster. För detta ändamål föreskrivs i direktivet en minimiuppsättning samordnade regler som gäller för samtliga audiovisuella medietjänster. Såsom framgår av skäl 18 i direktiv 2010/13 och skäl 7 i direktiv 2018/1972, avser vissa av dessa regler innehållet i sådana tjänster.

61

Det ska dock påpekas, i likhet med vad generaladvokaten gjort i punkt 72 i sitt förslag till avgörande, att direktiv 2010/13 inte påverkar innehållet i audiovisuella medietjänster utöver vad som följer av i direktivet angivna minimikrav. Att direktivet inte har en sådan påverkan är dessutom ett uttryck för unionslagstiftarens avsikt att ge leverantörerna av audiovisuella medietjänster verklig makt över innehållet i tjänsterna (se skäl 38 i direktivet).

62

Direktiv 2010/13 saknar således reglering beträffande själva kvaliteten på innehållet i de program som omfattas av dess tillämpningsområde. Direktivet innehåller inte heller någon bestämmelse som ger grund för ett förbud mot att sända innehåll av dålig eller undermålig kvalitet.

63

Ett förbud mot att sända undermåligt innehåll omfattas följaktligen inte av tillämpningsområdet för direktiv 2010/13, eftersom ett sådant förbud går utöver de i direktivet angivna minimikraven.

64

Vad gäller förevarande fall kan dock följande konstateras. Av uppgifterna i respektive begäran om förhandsavgörande framgår att Nationella radio- och tv-nämnden kvalificerade innehållet i de omtvistade programmen som ”undermåligt”, vilket nämnden också bekräftade vid den muntliga förhandlingen. Programmens innehåll ansågs därmed falla in under det i den nu aktuella nationella lagstiftningen angivna förbudet mot att sända undermåligt innehåll och detta enbart på grund av att innehållet ansågs kränka mänsklig värdighet.

65

Mot bakgrund av omständigheterna i de nationella målen får den hänskjutande domstolen således anses ha ställt den första frågan i respektive mål för att få klarhet i huruvida direktiv 2010/13 ska tolkas på så sätt att tillämpningsområdet för detta direktiv omfattar en nationell lagstiftning genom vilken samtliga medietjänstleverantörer, med undantag för dem som sänder sitt innehåll via internet, åläggs en skyldighet att vid äventyr av administrativa sanktioner respektera mänsklig värdighet och inte sända innehåll som kränker detta grundläggande värde.

66

EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Artikel 6.1 i direktiv 2010/13 ingår bland bestämmelserna som är tillämpliga på audiovisuella medietjänster (kapitel III i direktivet). I denna bestämmelse åläggs medlemsstaterna en skyldighet att på lämpligt sätt säkerställa att audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av leverantörer under deras jurisdiktion inte innehåller någon uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i stadgan eller någon offentlig uppmaning till att begå terroristbrott, och denna detta ”utan att det påverkar medlemsstaternas skyldighet att respektera och skydda mänsklig värdighet”.

67

Genom sistnämnda passus har unionslagstiftaren således infört en skyldighet för medlemsstaterna att inte bara respektera, utan även skydda mänsklig värdighet vid genomförandet av artikel 6.1 i direktiv 2010/13. Denna skyldighet innebär i synnerhet, såsom framgår vid en läsning av hela bestämmelsen, att det ankommer på medlemsstaterna att vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att innehållet i audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av leverantörer under deras jurisdiktion inte kränker mänsklig värdighet.

68

Det följer således av ordalydelsen i artikel 6.1 i direktiv 2010/13 att skyldigheten att respektera mänsklig värdighet och förbudet mot spridning av innehåll som kränker detta grundläggande värde omfattas av denna bestämmelse.

69

Det kan vidare konstateras att den nu angivna tolkningen vinner stöd av det sammanhang som artikel 6.1 i direktiv 2010/13 ingår i.

70

Det framgår nämligen av artikel 1.1 a ii i direktiv 2010/13 att audiovisuella kommersiella meddelanden omfattas av begreppet ”audiovisuell medietjänst” i direktivets mening. Enligt artikel 9 i direktivet, som också ingår bland bestämmelserna i kapitel III, är medlemsstaterna skyldiga att se till att sådana meddelanden uppfyller vissa krav, däribland det i punkt 1 c i) angivna kravet på att inte kränka mänsklig värdighet. Detta visar att unionslagstiftaren, inom de av direktivet samordnade områdena, har velat införa en förbudsgrund som specifikt avser kränkning av mänsklig värdighet, och detta som en naturlig följd av skyldigheten att respektera detta grundläggande värde.

71

Slutligen ska det påpekas att det framgår av skäl 104 i direktiv 2010/13 att direktivet syftar till att skapa ett område utan inre gränser för audiovisuella medietjänster samtidigt som ett starkt skydd av allmänintresset säkerställs, däribland skyddet för mänsklig värdighet. Dessutom framgår av skäl 59 i direktivet att införandet av regler av det slag som anges i artikel 6 motiveras av skäl som särskilt avser att skydda mänsklig värdighet i alla audiovisuella medietjänster.

72

Det sagda innebär att det är förenligt med både de mål som eftersträvas med direktiv 2010/13 som helhet och de som specifikt eftersträvas med artikel 6.1 i direktivet att tolka den bestämmelsen på så sätt att den innefattar en skyldighet att respektera mänsklig värdighet och ett förbud mot att sända innehåll som kränker detta grundläggande värde.

73

Vid en bokstavlig, kontextuell och teleologisk tolkning av artikel 6.1 i direktiv 2010/13 finner EU-domstolen således att den bestämmelsen innefattar en skyldighet att respektera mänsklig värdighet och ett förbud mot att sända innehåll som kränker detta grundläggande värde samt att nämnda skyldighet och förbud därmed faller in under direktivets tillämpningsområde.

74

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan i respektive mål besvaras enligt följande. Direktiv 2010/13 ska tolkas på så sätt att detta direktiv, och särskilt dess artikel 6.1, äger tillämpning på en nationell lagstiftning genom vilken samtliga medietjänstleverantörer, med undantag för dem som sänder sitt innehåll via internet, åläggs en skyldighet att vid äventyr av administrativa sanktioner respektera mänsklig värdighet och inte sända innehåll som kränker detta grundläggande värde.

75

Mot bakgrund av svaret på den första frågan i respektive mål, och med hänsyn till vad som anförts i punkt 64 ovan, får den hänskjutande domstolen anses ha ställt den andra frågan i respektive mål för att få klarhet i huruvida artikel 4.1 i direktiv 2010/13, jämförd med principen om likabehandling, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning genom vilken samtliga medietjänstleverantörer, med undantag för dem som sänder sitt innehåll via internet, åläggs en skyldighet att vid äventyr av administrativa sanktioner respektera mänsklig värdighet och inte sända innehåll som kränker detta grundläggande värde.

76

EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. I tidigare praxis, rörande rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, 1989, s. 23; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 3), vilket i sin ändrade lydelse har kodifierats genom direktiv 2010/13, har domstolen slagit fast att det i ett direktiv av det slaget inte genomförs någon fullständig harmonisering av de områden som det är tillämpligt på, utan att det därigenom införs minimikrav för sändningar som härrör från och är avsedda för mottagning inom unionen (dom av den 18 juli 2013, Sky Italia, C‑234/12, EU:C:2013:496, punkt 12 och där angiven rättspraxis).

77

I detta avseende ska följande påpekas. Av artikel 4.1 samt skälen 41 och 83 i direktiv 2010/13 framgår att medlemsstaterna, för att säkerställa att konsumenternas intressen som tv-tittare skyddas till fullo och på rätt sätt, ges möjlighet att inom de genom direktivet samordnade områdena införa mer detaljerade eller striktare bestämmelser och, under vissa omständigheter, särskilda villkor, för programföretag som står under deras jurisdiktion. Detta gäller dock under förutsättning att dessa bestämmelser är förenliga med unionsrätten, särskilt dess allmänna principer (dom av den 3 februari 2021, Fussl Modestraße Mayr, C‑555/19, EU:C:2021:89, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

78

Det kan dock konstateras att en nationell lagstiftning som innebär krav på att respektera mänsklig värdighet och att inte sända innehåll som kränker detta grundläggande värde inte gör något annat än att införa en skyldighet att respektera mänsklig värdighet och en förbudsgrund avseende kränkning av mänsklig värdighet av det slag som anges i artikel 6.1 i direktiv 2010/13. En sådan lagstiftning kan således inte anses innehålla ”mer detaljerade” eller ”striktare” regler, i den mening som avses i artikel 4.1 i direktivet, och omfattas därmed inte av den bestämmelsen.

79

Det nu anförda innebär att den andra frågan inte ska besvaras mot bakgrund av artikel 4.1 i direktiv 2010/13, utan mot bakgrund av artikel 6.1 i direktivet.

80

EU-domstolen finner i detta avseende att en nationell lagstiftning som begränsar sig till att införa krav som följer av direktivets minimiregler, såsom den i artikel 6.1 angivna skyldigheten att respektera mänsklig värdighet och att inte sända innehåll som kränker detta grundläggande värde, måste gälla för samtliga medietjänstleverantörer som står under den berörda medlemsstatens jurisdiktion.

81

Om så inte var fallet skulle nämligen en sådan nationell lagstiftning – förutom att strida mot vad som anges i direktiv 2010/13 om vilken personkrets som detta direktiv, däribland dess artikel 6.1, äger tillämpning på – äventyra uppnåendet av direktivets mål att inrätta en inre marknad för audiovisuella medietjänster samt uppnåendet av det mål som eftersträvas med artikel 6.1 i direktivet, nämligen att mänsklig värdighet ska skyddas i alla audiovisuella medietjänster.

82

Av detta följer att artikel 6.1 i direktiv 2010/13 utgör hinder för en nationell lagstiftning genom vilken endast vissa medietjänstleverantörer åläggs en skyldighet att respektera mänsklig värdighet och att inte sända innehåll som kränker detta grundläggande värde.

83

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan i respektive mål besvaras enligt följande. Artikel 6.1 i direktiv 2010/13 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning genom vilken samtliga medietjänstleverantörer, med undantag för dem som sänder sitt innehåll via internet, åläggs en skyldighet att vid äventyr av administrativa sanktioner respektera mänsklig värdighet och inte sända innehåll som kränker detta grundläggande värde.

84

Mot bakgrund av svaret på den första och den andra frågan i respektive mål, och med hänsyn till vad som anförts i punkt 64 ovan, får den hänskjutande domstolen anses ha ställt den tredje frågan i respektive mål för att få klarhet i huruvida den straffrättsliga legalitetsprincipen, som slås fast i artikel 49.1 första meningen i stadgan, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för att en nationell lagstiftning genom vilken samtliga medietjänstleverantörer, med undantag för dem som sänder sitt innehåll via internet, åläggs en skyldighet att vid äventyr av administrativa sanktioner respektera mänsklig värdighet och inte sända innehåll som kränker detta grundläggande värde ges en extensiv tolkning, med stöd av principen om unionsrättskonform tolkning av nationell rätt, så att den även omfattar den sistnämnda kategorin medietjänstleverantörer.

85

EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Enligt fast rättspraxis är de nationella domstolarna vid tillämpningen av nationell rätt skyldiga att i möjligaste mån tolka den nationella rätten mot bakgrund av det aktuella direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som avses i direktivet och därmed följa artikel 288 tredje stycket FEUF. Denna skyldighet att göra en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt följer av EUF-fördragets systematik, i det att den gör det möjligt för de nationella domstolarna att inom ramen för sin behörighet säkerställa att unionsrätten ges full verkan när de avgör de mål som anhängiggjorts vid dem (dom av den 24 januari 2012, Dominguez, C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

86

Principen om unionsrättskonform tolkning innebär att de nationella domstolarna ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av vedertagna tolkningsmetoder i denna rätt, för att säkerställa att det aktuella direktivet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med direktivets syfte (dom av den 24 januari 2012, Dominguez, C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

87

Domstolen har dock slagit fast att principen om unionsrättskonform tolkning begränsas av de allmänna rättsprinciper som utgör en del av unionsrätten, däribland av den straffrättsliga legalitetsprincipen, som slås fast i artikel 49.1 första meningen i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2012, Caronna, C‑7/11, EU:C:2012:396, punkt 52 och där angiven rättspraxis, dom av den 24 mars 2021, Prefettura Ufficio territoriale del governo di Firenze, C‑870/19 och C‑871/19, EU:C:2021:233, punkt 49 och där angiven rättspraxis, och dom av den 14 oktober 2021, Ministerul Lucrărilor Publice, Dezvoltării şi Administraţiei (C‑360/20, EU:C:2021:856, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

88

Den straffrättsliga legalitetsprincipen utgör ett särskilt uttryck för den allmänna rättssäkerhetsprincipen. Principen innebär bland annat att lagen ska innehålla tydliga definitioner av vilka gärningar som utgör brott och av brottens påföljder, och detta för att den enskilde ska kunna förutse vilka gärningar som utgör brott och hur påföljderna bestäms (dom av den 10 september 2024, Neves 77 Solutions, C‑351/22, EU:C:2024:723, punkt 103 och där angiven rättspraxis). Detta villkor är uppfyllt när den enskilde av den relevanta bestämmelsens ordalydelse, och vid behov med ledning av de nationella domstolarnas tolkning av denna, kan utläsa vilka handlingar och underlåtenheter som medför straffrättsligt ansvar (dom av den 14 september 2023, kommissionen och IGG/Dansk Erhverv, C‑508/21 P och C‑509/21 P, EU:C:2023:669, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

89

Vad särskilt gäller ett fall som rör omfattningen av det straffrättsliga ansvar som följer av en lag som har antagits för att genomföra ett direktiv har domstolen slagit fast följande. En princip som följer av den straffrättsliga legalitetsprincipen, och mer allmänt av principen om rättssäkerhet, är principen om förbud mot extensiv tillämpning av strafflag till nackdel för den tilltalade. Denna princip utgör hinder för att vidta lagföringsåtgärder med anledning av en gärning vars straffbarhet inte tydligt framgår av lagen (dom av den 12 december 1996, X, C‑74/95 och C‑129/95, EU:C:1996:491, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

90

Det står således klart att skyldigheten för en nationell domstol att göra en direktivkonform tolkning av nationell rätt begränsas av den straffrättsliga legalitetsprincipen. Såsom domstolen slagit fast vid upprepade tillfällen kan ett direktiv nämligen inte i sig – utan hänsyn till en lag som en medlemsstat antagit för att genomföra det – läggas till grund för ett fastställande eller en skärpning av straffansvaret för den som agerar i strid med direktivets bestämmelser (se dom av den 28 juni 2012, Caronna, C‑7/11, EU:C:2012:396, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

91

Slutligen ska det påpekas att den straffrättsliga legalitetsprincipen är tillämplig även med avseende på gärningar som inte utgör brott och icke-straffrättsliga påföljder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 2010, SGS Belgium m.fl., C‑367/09, EU:C:2010:648, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

92

Av punkt 82 ovan framgår att artikel 6.1 i direktiv 2010/13 utgör hinder för en nationell lagstiftning genom vilken samtliga medietjänstleverantörer, med undantag för dem som sänder sitt innehåll via internet, åläggs en skyldighet att vid äventyr av administrativa sanktioner respektera mänsklig värdighet och inte sända innehåll som kränker detta grundläggande värde.

93

En sådan nationell lagstiftning skulle således behöva tolkas i överensstämmelse med artikel 6.1 i direktiv 2010/13, med innebörden att även medietjänstleverantörer som sänder sitt innehåll via internet omfattas av den i lagstiftningen angivna skyldigheten och därmed kan åläggas administrativa sanktioner vid överträdelse av denna skyldighet.

94

I ett fall där en nationell lagstiftning inte ålägger medietjänstleverantörer som sänder sitt innehåll via internet en skyldighet att vid äventyr av administrativa sanktioner respektera mänsklig värdighet och inte sända innehåll som kränker detta grundläggande värde, och inte heller innehåller bestämmelser om att sådana medietjänstleverantörer ska åläggas administrativa sanktioner vid överträdelse av nämnda skyldighet, gäller dock enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen ett förbud mot att ålägga sådana medietjänstleverantörer administrativa sanktioner vid överträdelse av nämnda skyldighet, och detta trots att en nationell lagstiftning av nämnda slag strider mot artikel 6.1 i direktiv 2010/13 (se, analogt, dom av den 28 juni 2012, Caronna, C‑7/11, EU:C:2012:396, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

95

Det nu sagda innebär att en tolkning som den ovan i punkt 93 angivna skulle stå i strid med den straffrättsliga legalitetsprincipen och därmed med de gränser som följer av ett direktivs själva beskaffenhet. Såsom framgår av ovan i punkt 90 angiven rättspraxis utgör dessa gränser nämligen hinder för att ett direktiv i sig – utan hänsyn till en lag som en medlemsstat antagit för att genomföra det – läggs till grund för ett fastställande eller en skärpning av straffansvaret för den som agerar i strid med direktivets bestämmelser.

96

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Den straffrättsliga legalitetsprincipen, som slås fast i artikel 49.1 första meningen i stadgan, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för att en nationell lagstiftning genom vilken samtliga medietjänstleverantörer, med undantag för dem som sänder sitt innehåll via internet, åläggs en skyldighet att vid äventyr av administrativa sanktioner respektera mänsklig värdighet och inte sända innehåll som kränker detta grundläggande värde ges en extensiv tolkning, med stöd av principen om unionsrättskonform tolkning av nationell rätt, så att den även omfattar den sistnämnda kategorin medietjänstleverantörer.

97

Mot bakgrund av svaret på den första frågan i respektive mål, och med hänsyn till vad som anförts i punkt 64 ovan, saknas det anledning att besvara den fjärde och den femte frågan i respektive mål.

98

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande: