1.

Begäran om förhandsavgörande från Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien) har ingetts inom ramen för ett förfarande för frivillig rättsvård som med moderns samtycke har inletts av två underåriga flickor med ryskt medborgarskap, vilka är bosatta i Tyskland, i syfte att få tillstånd att försälja de andelar som de var och en har i fast egendom i Bulgarien.

2.

Den hänskjutande domstolen begär svar från EU-domstolen angående anknytningen av dess internationella behörighet till den plats där denna fasta egendom är belägen till följd av bland annat fördraget mellan Folkrepubliken Bulgarien och Sovjetiska socialistiska republikernas union om rättslig hjälp i civil-, handels-, familje- och straffrättsliga frågor, ( 2 ) vilket ingicks före Republiken Bulgarien anslutning till Europeiska unionen. Den hänskjutande domstolen vill få svar på hur en tillämpning av detta fördrag förhåller sig till unionsrätten och särskilt till förordning (EU) 2019/1111 ( 3 ), om det ska anses att förfarandet i det nationella målet omfattas av föräldraansvar.

3.

EU-domstolen har redan tidigare dragit upp konturerna av begreppet föräldraansvar i samband med talan för att göra gällande förmögenhetsrättsliga krav vad avser underåriga. Den har däremot inte haft tillfälle att uttala sig om verkningarna av bilaterala avtal som medlemsstaterna ingått på samma område med tredjeländer före sin anslutning till unionen, trots att förhållandet mellan Bryssel IIb-förordningen och sådana avtal inte är föremål för några särskilda bestämmelser i nämnda förordning.

4.

Med hänseende såväl till det antal medlemsstater som ännu är bundna av avtal vars innehåll är likartat innehållet i det rysk-bulgariska fördraget som till att de situationer där egendom som är belägen i Bulgarien tillhör ryska underåriga kan återkomma är den fråga av betydande vikt som gäller huruvida dessa avtal avviker från Bryssel IIb-förordningen och, om så är fallet, under vilka förhållanden.

5.

I förevarande förfarande ges sålunda EU-domstolen tillfälle att erinra om att de principer som anges i artikel 351 FEUF ska tillämpas på förbindelserna mellan medlemsstaterna och tredjeländer. Inom denna ram ska därför oförenligheten mellan en bestämmelse om behörighet från ett bilateralt avtal och en sådan bestämmelse i Bryssel IIb-förordningen bedömas enligt kriterier som ännu inte har fastställts. Jag kommer att visa på vilket sätt som dessa kriterier kan leda fram till en tolkning i analogi med den som domstolen har gjort i sin praxis rörande vissa förordningar om civilrättsligt samarbete, vilken ska tillämpas så länge som berörda förordningar inte åsidosätter de principer som ligger till grund för detta samarbete.

6.

I artikel 351 första och andra stycket FEUF föreskrivs följande:

”De rättigheter och förpliktelser som följer av avtal som ingåtts före den 1 januari 1958 eller, för stater som senare ansluter sig, före tidpunkten för deras anslutning mellan å ena sidan en eller flera medlemsstater och å andra sidan ett eller flera tredjeländer ska inte påverkas av bestämmelserna i fördragen.

I den mån dessa avtal inte är förenliga med fördragen ska den eller de berörda medlemsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att undanröja det som är oförenligt med fördragen. Medlemsstaterna ska vid behov bistå varandra i detta syfte och i förekommande fall inta en gemensam hållning.”

7.

I skäl 91 i Bryssel IIb-förordningen anges följande:

”Det erinras om att artikel 351 [FEUF] är tillämplig på avtal som en medlemsstat ingått med ett eller flera tredjeländer före tidpunkten för dess anslutning till unionen.”

8.

I artikel 1 i denna förordning, som har rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs i punkt 1 b och punkt 2 e att förordningen är tillämplig på civilrättsliga frågor om tillerkännande, utövande, delegering, upphörande eller begränsande av föräldraansvar, varvid dessa frågor bland annat kan omfatta åtgärder till skydd för barnet i samband med förvaltning av, bevarande av eller förfogande över ett barns egendom.

9.

I artikel 7 i förordningen, som har rubriken ”Allmän behörighet”, föreskrivs i punkt 1 följande:

”Domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i den medlemsstaten vid den tidpunkt då talan väcks.”

10.

I kapitel VIII i Bryssel IIb-förordningen, som omfattar artiklarna 94–99, regleras förhållandet mellan denna förordning och andra instrument.

11.

Artikel 94.2 i förordningen behandlar giltigheten av konventionen av den 6 februari 1931 innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap tillsammans med slutprotokollet till den konventionen mellan vissa medlemsstater (Konungariket Danmark ( 4 ), Republiken Finland och Konungariket Sverige) och tredjeländer (Republiken Island och Konungariket Norge).

12.

I artikel 98 i Bryssel IIb-förordningen, som har rubriken ”Giltighetens omfång” anges i punkt 2 följande:

”De konventioner som avses i artiklarna 95–97 i denna förordning, särskilt 1980[ ( 5 )] och 1996[ ( 6 )] års Haagkonventioner, ska fortsätta att gälla mellan de medlemsstater som är parter i de konventionerna, i överensstämmelse med artiklarna 95–97 i denna förordning 1.”

13.

I artikel 99 i förordningen regleras dess förhållande till bilaterala avtal som ingåtts mellan några av unionens medlemsstater (Konungariket Spanien, Republiken Italien, Republiken Malta samt Republiken Portugal) och Heliga stolen.

14.

I artikel 25 i det rysk-bulgariska avtalet föreskrivs följande:

”1.   Rättsförhållandet mellan föräldrar och barn ska avgöras av lagstiftningen i den avtalspart inom vars territorium dessa har sin gemensamma hemvist.

…

6.   Organen i den avtalspart vars medborgarskap barnet har eller inom vars territorium barnet har sin hemvist eller vistelseort är behöriga att meddela avgöranden i fråga om de rättsförhållanden som anges i punkterna 1, 2, 3, 4 och 5.”

15.

I artikel 30 i avtalet, som har rubriken ”Former av rättshandlingar”, föreskrivs i punkt 2 följande:

”Formen för en rättshandling gällande fast egendom ska avgöras av lagstiftningen i den avtalspart på vars territorium den fasta egendomen är belägen.”

16.

I artikel 18 i Zakon za zadalzheniata i dogovorite (lag om skyldigheter och avtal) ( 7 ) föreskrivs följande:

”För avtal om överföring av egendom eller för styrkande av annan sakrätt i fast egendom krävs en handling upprättad inför notarius publicus.”

17.

I artikel 586.1 i Grazhdanski protsesualen kodeks (civilprocesslagen) ( 8 ) föreskrivs följande:

”Vid upprättandet av en handling inför notarius publicus om överföring av äganderätt eller skapande, överlåtelse, ändring eller uppsägning av en annan sakrätt i en fast egendom ska notarien kontrollera huruvida den person som överför rätten är ägare av en fasta egendomen och om de särskilda förutsättningarna för rättshandlingen föreligger.”

18.

I artikel 130.3 i Semeen kodeks (familjelagen) ( 9 ) föreskrivs följande:

”Förmögenhetsdispositioner rörande fast egendom, lös egendom i form av en formell rättshandling samt rörande insättningar och värdepapper som tillhör barnet får utföras med tillstånd från rayonen sad [distriktsdomstolen] för den ort där barnet är bosatt, om denna förmögenhetsdisposition inte står i strid med barnets intresse.”

19.

Två underåriga ( 10 ) kvinnor, som är ryska medborgare men har hemvist i Tyskland, önskar med sin moders samtycke sälja de andelar i den äganderätt till tre fastigheter i Bulgarien som dessa innehar, varvid köpeskillingen ska överföras till dessa två underårigas tyska bankkonton.

20.

Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia), som i enlighet med ett förfarande för frivillig rättsvård har behörighet att tillåta denna överföring av egendom så att den kan bestyrkas med handling som upprättats inför notarius publicus, önskar klarläggande av sin internationella behörighet.

21.

Den hänskjutande domstolen har uppgett att Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien) under likartade förhållanden har grundat behörighet för de bulgariska domstolarna med avseende på anknytning till plats där fastigheten är belägen på bestämmelser som anger tillämplig lag vid förvärv av sakrätt i fast egendom, nämligen artikel 65.1 i Kodeks na mezhdunarodnoto chastno pravo (lag om internationell privaträtt) ( 11 ) samt artikel 30.2 i det rysk-bulgariska avtalet. Den hänskjutande domstolen har angett att Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) i samma bemärkelse och just i det nationella målet valde detta behörighetskriterium och slog fast att Bryssel IIb-förordningen inte var tillämplig samt hänvisade till artikel 4.1 c i förordning (EG) nr 593/2008 ( 12 ). Dock anser den hänskjutande domstolen att detta avgörande är grundat på artikel 24.1 i förordning (EU) nr 1215/2012 ( 13 ), eftersom det är tillämplig lag och inte internationell behörighet att pröva målet, vilken fastställs i den förstnämnda bestämmelsen.

22.

Den hänskjutande domstolen vill därför veta vad som är tillämpningsområdet för denna bestämmelse och för Bryssel IIb-förordningen vad avser föräldraansvar samt få klarläggande om verkan av det rysk-bulgariska avtalet, vilket inte anges i Bryssel IIb-förordningen såsom avvikelse.

23.

Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

24.

Sökandena i det nationella målet, den spanska och den ungerska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

25.

Efter det att kommissionen hade inkommit med sitt yttrande kompletterade den hänskjutande domstolen sin begäran om förhandsavgörande genom att tillägga att artikel 16 i Bryssel IIb-förordningen inte skulle kunna tillämpas, i händelse av att den situation som berörs i det nationella målet skulle omfattas av denna förordning, med hänvisning till att det huvudförfarande som krävs för godkännande för att få disponera de berörda underårigas egendom ska genomföras av en notarie.

26.

Vid förhandlingen den 12 september 2024 framlade sökandena i det nationella målet, den spanska regeringen och kommission sina muntliga yttranden och besvarade de muntliga frågor som ställdes av domstolen.

27.

För det förfarande som anhängiggjorts vid den hänskjutande bulgariska domstolen vill denna i huvudsak få svar på om det vid internationell behörighet föreligger en konflikt mellan unionsrätten och det rysk-bulgariska fördrag som Republiken Bulgarien ingick före anslutningen till unionen. Om så är fallet vill denna domstol få svar angående den inbördes kopplingen mellan berörda bestämmelser.

28.

Jag föreslår således att domstolen ska behandla den första och den andra tolkningsfrågan tillsammans eftersom de syftar till att utreda vilken förordning (nr 1215/2012 eller Bryssel IIb-förordningen) som är tillämplig i förevarande fall så att det kan anges vilken domstol som har internationell behörighet, varefter den tredje tolkningsfrågan kommer att behandlas, vilken gäller förhållandet mellan nämnda förordning och andra bilaterala instrument än dem som denna avser.

29.

Eftersom talan har väckts inom ett förfarande för frivillig rättsvård kommer jag inledningsvis att ange vad som motiverar ett undanröjande av ett eventuellt tvivel angående att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

30.

En ansökan om godkännande för försäljning av egendom som tillhör underåriga har ingetts till den hänskjutande domstolen inom ramen för ett förfarande för frivillig rättsvård.

31.

Visserligen har talan inte väckts i en tvist mellan parter, ( 14 ) varken i första instans, med tanke på föremålet för begäran, eller efter ett överklagande av ett avgörande i ett förfarande för frivillig rättsvård. ( 15 )

32.

Såsom det bekräftades vid förhandlingen utövar emellertid den hänskjutande domstolen en dömande verksamhet i så måtto att förfarandet inte uteslutande avser att få till stånd en registrering av ett avtal mellan parterna ( 16 ) utan att rätten ska göra en bedömning i form av ett avgörande som kan överklagas ( 17 ).

33.

För det första ska nämligen den hänskjutande domstolen fälla avgörande om en ansökan i enlighet med artikel 130.3 i familjelagen om godkännande för försäljning av fastigheter för underårigas räkning, och i överensstämmelse med deras bästa, ( 18 ) i syfte att inför notarius publicus upprätta en överlåtelsehandling, såsom föreskrivs i artikel 18 i Zakon za zadalzheniata i dogovorite (lag om skyldigheter och avtal).

34.

Det bör dessutom beaktas att ett avgörande i ett förfarande för frivillig rättsvård ligger inom tillämpningsområdet för kapitel IV i Bryssel IIb-förordningen, eftersom det inte uttryckligen har undantagits i definitionen av ordet ”avgörande” i artikel 2.1 i förordningen, och eftersom denna innefattar avgöranden som inte har vunnit laga kraft. ( 19 )

35.

Således måste man, såsom det har förklarats av Hélène Gaudemet-Tallon och Marie-Élodie Ancel, med anledning av den motsvarande definitionen av ordet ”dom” i artikel 2 a i förordning nr 1215/2012 göra åtskillnad mellan två slag av förfaranden för frivillig rättsvård, nämligen ”ett rent receptivt förfarande” och ”avgöranden i förfaranden för frivillig rättsvård” i fråga om vilka domstolen ”utan att behöva avgöra en tvist ’mellan parterna’ ändå ger uttryck för sin åsikt” ( 20 ).

36.

För det andra noterar jag att domstolen i tidigare arvsmål som gäller underåriga har besvarat begäranden om förhandsavgörande rörande internationell behörighet inom ramen för förfaranden för frivillig rättsvård liknande det som utgör saken i förevarande mål. ( 21 )

37.

Följaktligen finner jag att begäran från den hänskjutande domstolen inom ramen för ett förfarande för frivillig rättsvård om förtydliganden avseende dess internationella behörighet kan tas upp till prövning på samma villkor som de förfaranden som domstolen tillåter.

38.

För att kunna besvara begäran om förhandsavgörande, vilken hur det rysk-bulgariska fördraget förhåller sig till unionsrätten, måste man således börja med att undanröja allt tvivel angående vilken förordning om behörighet som ska tillämpas. ( 22 )

39.

Som svar på den hänskjutande domstolens frågor, vilka endast grundar sig på hänvisning till domen av den 6 oktober 2015, Matoušková ( 23 ), föreslår jag att denna domstol analogt och principiellt ska tillämpa den lösning som den valde i domen i målet Schneider.

40.

I det mål som avgjordes genom denna dom handlade den hänskjutande bulgariska domstolen en ansökan om godkännande för försäljning av fast egendom som odelat tillhörde en person ställd under förvaltarskap. ( 24 ) EU-domstolen förklarade att sådant förhandsgodkännande är en åtgärd som enligt lag ska skydda den person som ställts under förvaltarskap, eftersom denna person inte längre själv har rätt att förfoga över sin fasta egendom och att ett sådant godkännande endast ges om avhändandet av den fasta egendomen sker i den skyddade personens intresse. ( 25 )

41.

Domstolen slöt sig därav till att ansökan om godkännande direkt hänförde sig till den berörda fysiska personens rättskapacitet i den mening som avses i artikel 1.2 a i förordning (EG) nr 44/2001 ( 26 ), som undantar denna fråga från artikelns materiella tillämpningsområde. Domstolen framhöll den åtskillnad som bör göras mellan ett sådant förfarande och det som gäller ”’sakrätt i fast egendom’ i den mening som avses i artikel 22.1 i förordning nr 44/2001”, eftersom denna sistnämnda bland annat avser att fastställa vad en fastighet omfattar eller vem som äger den, huruvida fastigheten belastas av andra sakrätter. ( 27 )

42.

Samma bestämmelser återfinns i artiklarna 1.2 a och 24.1 i förordning nr 1215/2012.

43.

I förlängningen av domen i målet Schneider slog EU-domstolen fast att det förhandsgodkännande som begärs av en underårigs rättsliga företrädare inom ramen för ett arvsärende är en åtgärd till skydd för barnet i samband med förvaltning av, bevarande av eller förfogande över dess egendom under utövande av föräldraansvaret enligt artikel 1.1 b och 1.2 e i förordning nr 2201/2003. ( 28 ) Samma bestämmelser återfinns i Bryssel IIb-förordningen, genom vilken den förstnämnda förordningen upphävdes.

44.

I förevarande fall är denna grundval tillämplig i det nationella målet eftersom de underåriga sökandena har sin hemvist i Tyskland och eftersom frågan om behörighet är gränsöverskridande genom att den inbegriper både en tysk och en bulgarisk domstol.

45.

Jag föreslår därför att domstolen ska svara den hänskjutande domstolen, vilken söker en anknytningsgrund för sin internationella behörighet i belägenheten av den fasta egendom som ska säljas att artikel 24.1 i förordning nr 1215/2012 inte kan tillämpas.

46.

Eftersom det förfarande som har anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen faller under Bryssel IIb-förordningen och denna domstol saknar behörighet på grund av den ort där de underåriga sökandenas i det nationella målet har sin hemvist, vilket är det kriterium som fastställs i artikel 7.1 i Bryssel IIb-förordningen, ankommer det på den hänskjutande domstolen att tillförsäkra sig om att en behörighet inte kan följa av tillämpning av andra bestämmelser i denna förordning. ( 29 ) Genom denna kontroll bekräftas en eventuell konflikt mellan bestämmelserna till följd av det rysk-bulgariska fördraget, så som detta tolkats av Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen). ( 30 )

47.

För ändamålet anser kommissionen att den hänskjutande domstolens behörighet skulle kunna grundas på artikel 16.1 i Bryssel IIb-förordningen genom bedömningen att denna domstol avgör i form av anslutningstalan. ( 31 ) Den hänskjutande domstolen har emellertid meddelat EU-domstolen att detta inte är fallet. ( 32 ) Jag konstaterar faktiskt att det enda förfarande som inletts är det som anhängiggjorts vid den bulgariska domstolen. ( 33 ) Eftersom inget av de villkor som angetts av unionslagstiftaren är uppfyllt, ( 34 ) delar jag de förbehåll mot tillämpning av artikel 16 som vid förhandlingen framfördes av den spanska regeringen.

48.

Enligt min åsikt finns det däremot anledning att undersöka om inte en tillämpning av andra bestämmelser i Bryssel IIb-förordningen på grundval av vilka den hänskjutande domstolen har internationell behörighet, gör det möjligt att undvika en oförenlighet med det rysk-bulgariska fördraget.

49.

Jag framhåller härvid att det både i artikel 1.3 i det rysk-bulgariska avtalet och i artikel 10 i Bryssel IIb-förordningen föreskrivs att en domstols behörighet kan grundas på det val som görs av de parter som anhängiggjort nämnda domstol. ( 35 )

50.

Det bör nämligen framhållas att Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) i det avgörande som angetts av den hänskjutande domstolen och ingetts bland de handlingar som domstolen förfogar över hänvisas till artikel 1.2 för att motivera behörigheten för den berörda bulgariska domstolen, enligt vilken medborgarna i en av avtalsparterna har rätt att fritt och utan hinder vända sig till de domstolar i den andra avtalsparten som är behöriga i civilrättsliga, familjerättsliga och straffrättsliga frågor. De kan inställa sig vid dessa och inge ansökningar och överklaganden på samma villkor som medborgarna i denna avtalspart. Det bekräftades vid förhandlingen att detta behörighetskriterium tillämpas av ett flertal bulgariska domstolar.

51.

Således skulle det kunna antas att det är genom att den hänskjutande domstolen konstaterar bristen på samstämmighet mellan det rysk-bulgariska fördraget, vilket i enlighet med rättspraxis från Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) ligger till grund för dess behörighet, och Bryssel IIb-förordningen som EU-domstolen ges anledning att ange om och under vilka förhållanden som de rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet påverkas av förordningen.

52.

Jag erinrar om att denna fråga, vilken gäller fastställelse av de förhållanden under vilka det rysk-bulgariska fördraget inte påverkas av Bryssel IIb-förordningen, vilar på följande två konstateranden:

53.

Vad avser det första konstaterandet noterar jag att den hänskjutande domstolen hänvisar till Varhoven kasatsionen sads (Högsta domstolens) avgörande av den 2 juni 2015 i ett mål som gällde underåriga ryska medborgare. ( 36 ) I avsaknad av uttrycklig bestämmelse i det rysk-bulgariska fördraget om skydd av en underårigs egendom avser kriteriet för vad som är en domstol med internationell behörighet den lag som är tillämplig på avtalsformen. Genom jämförelse mellan tillämpning av artikel 130.3 i familjelagen och artikel 586 i civilprocesslagen samt artikel 30 i det rysk-bulgariska fördraget, enligt vilken lagen på den ort där fastigheten är belägen ska vara gällande, såsom det anges i artikel 65.1 i lagen om internationell privaträtt, ( 37 ) grundade Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) sitt avgörande på denna nationella specialbestämmelse i vilken det för att upprätta förmögenhetsdispositioner rörande en underårigs egendom föreskrivs att notarien ska ha mottagit ett förhandsgodkännande. Med andra ord har det slagits fast att dessa särskilda rättsliga krav motiverar ett avsteg från den allmänna bestämmelsen att behörig domstol är domstolen på den ort där barnet är bosatt, vilken föreskrivs i nationell rätt, ( 38 ) och sammanfaller med den lag som i enlighet med artikel 25,1 i det rysk-bulgariska avtalet är tillämplig på förhållandet mellan föräldrar och barn. Sålunda föreligger en samstämmighet mellan tillämplig lag vid försäljning av fastigheter och internationell behörighet.

54.

Vad avser det andra konstaterandet noterar jag att den hänskjutande domstolen inte hänvisar till skäl 91 i Bryssel IIb-förordningen, där det erinras om att ”artikel 351 [FEUF] är tillämplig på avtal som en medlemsstat ingått med ett eller flera tredjeländer före tidpunkten för dess anslutning till unionen” ( 39 ) och heller inte anger någon svårighet vid bedömningen av domstolens praxis i denna fråga.

55.

Domstolen skulle således kunna begränsa sig till att förklara att i enlighet med första stycket i denna artikel påverkar inte Bryssel IIb-förordningen de rättigheter och skyldigheter som följer av det rysk-bulgariska fördraget.

56.

Även om den hänskjutande domstolen på det formella planet har begränsat sig till att bara fråga om tolkningen av vissa bestämmelser i unionsrätten utgör detta dock inte hinder för att EU-domstolen anger alla aspekter inom tolkningen av unionsrätten som kan vara till gagn i domen i det mål som anhängiggjorts vid denna, vare sig den hänskjutande domstolen tar upp dessa eller ej i sina frågor. Det ankommer på EU-domstolen att för detta ändamål utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i det nationella målet. ( 40 )

57.

Mot bakgrund härav är, som det bekräftades vid förhandlingen, en ingående analys av tillämpningen av artikel 351 FEUF ( 41 ) till gagn.

58.

Inledningsvis kan det understrykas att artikel 351 FEUF inte angavs i de instrument som föregick Bryssel IIb-förordningen, ( 42 ) trots att det, liksom i denna, inte förekom någon bestämmelse om avtal som medlemsstaterna före anslutningen till unionen ingått med tredjeländer (med undantag för Heliga stolen). Detta motiverar inte en avsaknad av rättspraxis från domstolen. På grund av hierarkin bland bestämmelserna ( 43 ) och artikelns mycket tydliga lydelse anser jag nämligen att ett sådant omnämnande inte är oundgängligt.

59.

Följaktligen måste två villkor vara uppfyllda för prövning av frågan om kopplingen mellan det rysk-bulgariska fördraget och Bryssel IIb-förordningen med avseende på artikel 351 FEUF ( 44 ).

60.

För det första måste det rysk-bulgariska fördraget avse en fråga som regleras av Bryssel IIb-förordningen. Så är fallet eftersom detta avtal i förevarande fall syftar till att fastställa behörig domstol ( 45 ) och till att kriteriet anknytning, vilket tillämpats i den nationella rättspraxis som den hänskjutande domstolen redovisat, i ett sådant förfarande som det i det nationella målet ska anses vara den plats där den fasta egendom som tillhör en eller flera underåriga med ryskt medborgarskap är belägen och inte platsen för deras hemvist, varvid detta kriterium är tillämpligt i enlighet med Bryssel IIb-förordningen.

61.

Jag noterar härvid, med beaktande av Ungerns motsatta åsikt rörande samma slag av avtal, att tillämpningen av det rysk-bulgariska fördraget i en situation där de underåriga ryska medborgarna inte är bosatta i Bulgarien utan i en annan medlemsstat inte medför något särskilt problem ( 46 ) eftersom fastighetens belägenhet är det enda kriterium för anknytning som tas upp i begäran om förhandsavgörandet avseende ryska medborgare.

62.

Dessutom har detta kriterium, vilket tillämpats av Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen), utan någon som helst hänvisning till berörd underårigs hemvist ( 47 ) just tillämpats i det nationella målet av Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) genom beslut av den 14 juni 2023. Detta beslut, vilket angetts i begäran om förhandsavgörande och bifogats i de handlingar som översänts till domstolen, bekräftar klart och tydligt de ryska sökandenas val av en bulgarisk domstol, i syfte att erhålla det godkännande som krävs i bulgarisk lagstiftning för upprättande av en handling inför notarius publicus om upphörande av deras äganderätt. Också Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia), som grundade sitt avgörande på tillämplig lagstiftning om sakrätt, hänvisade till artikel 4.1 c i Rom I‑förordningen. ( 48 )

63.

För det andra måste man för att kunna fullfölja analysen av förhållandet mellan Bryssel IIb-förordningen och det rysk-bulgariska fördraget konstatera om det berörda tredjelandet har rättigheter som följer av de det berörda internationella avtalet, i fråga om vilka detta tredjeland kan kräva att de respekteras av den medlemsstat som är part i avtalet. ( 49 )

64.

Med andra ord ska i förbindelserna med ett tredjeland principen om respekt för den lagstiftning som den staten kan åberopa i sitt förhållande till den medlemsstat med vilken den har ingått ett avtal före dess anslutning till unionen vara vägledande vid bedömningen. Genomförandet av det berörda internationella avtalet måste nämligen bygga på ömsesidighet. ( 50 )

65.

Eftersom det i förevarande fall saknas närmare angivelser från den hänskjutande domstolen måste det antas att de ryska myndigheterna skulle ha gjort samma tolkning av fördraget vad avser ryska domstolars behörighet grundad på den plats där den fasta egendomen är belägen ( 51 ) och att efterlevnaden av detta kriterium utgör villkor för erkännande av de avgöranden som meddelats av de bulgariska domstolarna avseende ryska medborgare. ( 52 )

66.

De förbehåll i fråga om behörighet som Ryska federationen och Republiken Bulgarien meddelade vid sin anslutning till 1996 års Haagkonvention, på grundval av artikel 55.1 i denna ( 53 ) styrker en förekomst av en gemensam ståndpunkt avseende företräde för det kriterium som utgörs av den fasta egendomen belägenhet, varvid varje hänvisning till den plats där berörd underårig är bosatt utesluts.

67.

Det måste mot denna bakgrund konstateras att det rysk-bulgariska fördraget, vad avser internationell behörighet för domstolar vid vilka en ansökan om godkännande av försäljning av en fastighet som tillhör en underårig rysk medborgare ålägger Republiken Bulgarien förpliktelser som denna medlemsstat måste iaktta i förhållandet till ett tredjeland, det vill säga Ryska federationen, som i enlighet med artikel 351 första stycket FEUF har rätt att åberopa dessa gentemot nämnda medlemsstat.

68.

På grund av denna bekräftelse av skyldigheten att tillämpa ett kriterium för behörighet enligt det rysk-bulgariska fördraget, ( 54 ) vilket är ett annat än det som gäller inom unionsrätten, måste man behandla den kompletterande fråga som gäller Republiken Bulgariens skyldighet i kraft av artikel 351 andra stycket FEUF att vidta alla lämpliga åtgärder för att undanröja vad som i det rysk-bulgariska fördraget är oförenligt med unionsrätten. ( 55 )

69.

Följaktligen bör man i ett första steg, på grund av förekomsten av konkurrerande behörighetskriterier till följd av tillämpningen av Bryssel IIb-förordningen och det rysk-bulgariska fördraget, fastställa huruvida bestämmelsen om behörighet i avtalet är oförenlig med bestämmelsen i unionsrätten i den mening som avses i artikel 351 andra stycket FEUF.

70.

I likhet med kommissionen anser jag att valet av olika behörighetskriterier i sig inte vållar något större problem. Bilaterala samarbetsavtal ingås nämligen för att det på ett enkelt sätt ska kunna fastställas vilken domstol som är behörig på grundval av särskilda villkor vilka allmänt sett, med avseende på individers personliga frågor, är berörda personers nationalitet eller hemvist i respektive stat eller, i fråga om förmögenhetsrättsliga frågor, egendomarnas belägenhet. Dessutom skulle en motsatt bedömning medföra ett ifrågasättande av den princip som anges i artikel 351 första stycket FEUF.

71.

Det kan å andra sidan heller inte uteslutas att artikel 351 andra stycket FEUF är tillämpligt. I förevarande mål är denna fråga, med barnets bästa för ögonen, inte rent teoretisk på grund av bestämmelserna om domstolbehörighet i på varandra följande förordningar om familjerätt.

72.

Såsom bekräftades vid förhandlingen måste det sålunda inom det civilrättsliga samarbetet ställas frågan vilka lärdomar som bör dras av EU-domstolens praxis rörande hur vissa förordningar på detta område förhåller sig till de konventioner eller avtal i vilka medlemsstaterna är parter och särskilt gäller detta domen av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland ( 56 ), och domen av den 12 oktober 2023, OP (Lagval bestående i att lagen i ett tredjeland ska vara tillämplig i fråga om arv) ( 57 ).

73.

I målet TNT gällde tvisten verkställigheten i en medlemsstat av ett avgörande som meddelats i en annan medlemsstat. Den hänskjutande domstolen frågade om artikel 71 i förordning nr 44/2001 skulle tolkas så, att bestämmelserna om domstolars behörighet, erkännande och verkställighet i ett särskilt avtal skulle tillämpas, såsom bestämmelsen om väckande av talan i artikel 31.2 i konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg ( 58 ) och bestämmelsen om verkställbarhet och verkställighet i artikel 31.3 i samma konvention. ( 59 ) I punkt 49 i denna dom slog domstolen fast att det trots att det i artikel 71 ”föreskrivs att specialkonventionerna ska tillämpas, vad avser områden som regleras av dessa konventioner [får t]illämpning av specialkonventionerna … emellertid inte medföra ett åsidosättande av de principer som ligger bakom det civilrättsliga samarbetet inom unionen”. I punkt 55 i fann domen domstolen därför konkret att ”[a]rtikel 31.3 i CMR-konventionen … således [får] tillämpas inom unionen [endast] om den gör det möjligt att uppnå målen om fri rörlighet för domar på privaträttens område och om ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna inom unionen på villkor som är minst lika fördelaktiga som de villkor som följer av förordning nr 44/2001”.

74.

I målet OP ställdes frågan om införlivande av denna rättspraxis i förbindelserna med ett tredjeland ( 60 ). Domstolen hänvisade till domen i målet TNT och slog fast att ”[s]ystematiken i förordning [(EU)] nr 650/2012 [ ( 61 )][inte] utgör … hinder för att – i enlighet med ett bilateralt avtal som ingåtts mellan en medlemsstat och ett tredjeland innan förordningen antogs, och med hänsyn till undantaget i förordningens artikel 75.1 – en tredjelandsmedborgare med hemvist i den medlemsstat som är bunden av detta bilaterala avtal inte har rätt att välja vilken lag som ska tillämpas på arvet”. ( 62 )

75.

Med en metodisk utgångspunkt skulle det enligt min åsikt av dessa avgöranden kunna framgå under vilka förhållanden som det kan anses att en bestämmelse om internationell behörighet i ett avtal som ingåtts med ett tredjeland är oförenlig med unionsrätten.

76.

Sålunda utgör inte två överväganden som bör beaktas något hinder för ett sådant förslag, nämligen avsaknaden av bestämmelse i Bryssel IIb-förordningen om dess förhållande till vissa internationella instrument och räckvidden av domstolens praxis efter domen i målet TNT, vilken denna i domen i målet OP utvidgade till att omfatta förbindelser med ett tredjeland.

77.

I domen i målet TNT samt i domen i målet OP tolkades visserligen specialbestämmelserna i de berörda förordningarna ( 63 ), där det anges att de inte påverkar avtal som medlemsstaterna har ingått med avseende på samma frågor. ( 64 ).

78.

Den omständigheten att dessa förordningar på grund av skillnaden i förhållande till Bryssel IIb-förordningen innehåller ett påpekande om den allmänna bestämmelsen att de inte påverkar tillämpningen av internationella konventioner och avtal i vilka en eller flera medlemsstater är parter, och därmed inte särskilda bestämmelser om bilaterala avtal som ingåtts mellan ett tredjeland och en medlemsstat, ( 65 ) påverkar enligt min åsikt inte bedömningen av räckvidden för den rättspraxis enligt vilken lagstiftaren har förutsett att konventionerna ska tillämpas vid regelkollision. ( 66 )

79.

Dessa särskilda bestämmelser har nämligen tolkats så, att det genom dem föreskrivs att berörda konventioner ska tillämpas ”inom unionen”. ( 67 ) Med förbehåll för vissa arrangemang ( 68 ) har sålunda tillämpningen av principer inom folkrätten om tillämpning av avtal utvidgats, såsom principen pacta sunt servanda ( 69 ), vilken anges i artikel 351 första stycket FEUF med avseende på förbindelserna med tredjeländer.

80.

Jag vill dessutom påpeka att domstolen i domen i målet TNT ( 70 ) angav en gräns för tillämpningen av bilaterala konventioner eller avtal, nämligen ett åsidosättande av de principer som ligger bakom det rättsliga samarbetet inom unionen på privaträttens område. ( 71 ) Domstolen underströk att detta ingår i förlängningen av dess praxis i fråga om avtal som medlemsstater har ingått med tredjeländer vilka inte får tillämpas på ett sätt som strider mot unionsrättens mål vad gäller relationerna mellan medlemsstaterna. ( 72 )

81.

Domstolen har tillämpat samma gräns för de principer som är tillämpliga inom unionen i domar som meddelats efter domen i målet TNT, i vilka ett tredjelands rättigheter inte berördes. De avsåg även frågor avseende erkännande och verkställighet av beslut som fattats i medlemsstaterna. Det rör sig om dom av den 19 december 2013, Nipponka Insurance ( 73 ), och, vid kollision mellan förordning nr 1215/2012 och CMR, dom av den 21 mars 2024, Gjensidige ( 74 ).

82.

I domen av den 4 september 2014, Nickel & Goeldner Spedition ( 75 ), hänvisade domstolen också på samma sätt till rättspraxis i fråga om de principer som ligger bakom det rättsliga samarbetet inom unionen. Domen gällde tillämpningen av de bestämmelser om domstolars behörighet i artikel 31.1 CMR vilka ger en kärande ett bredare urval än vad som föreskrevs i artikel 5.1 b andra strecksatsen i förordning nr 44/2001 ( 76 ). Domstolen slog fast att en medlemsstat i enlighet med artikel 71.1 i förordningen får tillämpa de berörda reglerna i CMR. ( 77 )

83.

Samtliga dessa domar gäller tillämpningen av bestämmelser i CMR som är bindande för en eller flera medlemsstater.

84.

Emellertid har denna rättspraxis tillämpats analogt vid tillämpningen av ett bilateralt avtal som ingåtts med ett tredjeland. Frågan om tillämplig lag vid arv ( 78 ) har gett domstolen anledning att uttala sig om kopplingen mellan förordning nr 650/2012 och det avtal som före Republiken Polens anslutning till unionen hade ingåtts mellan denna stat och Ukraina. I detta avtal anges tillämplig lag i arvsärenden, men det anges däri inte uttryckligen någon möjlighet att välja en annan lag. ( 79 )

85.

I domen i målet OP slog domstolen fast att artikel 75 i förordning nr 650/2012 ”som i den aktuella unionsrättsakten [ ( 80 )] reglerar förhållandet mellan denna rättsakt och internationella konventioner inte kan ges en innebörd som strider mot de principer som ligger bakom den lagstiftning som artikeln ingår i (se, för ett liknande resonemang, domen i målet [TNT], punkt 51)”. ( 81 )

86.

Domstolen prövade därefter om det bilaterala avtalet var förenligt med unionsrätten genom att undersöka vikten av bestämmelsen inom den berörda förordningen. ( 82 )

87.

Genom att fullborda sin prövning med avseende på artikel 75.1 i förordning nr 650/2012 med en hänvisning till artikel 351 första stycket FEUF underströk domstolen enligt min åsikt nödvändigheten av att dessa bestämmelser tolkas jämförda med varandra i det särskilda fall som gäller förbindelser med tredjeländer. ( 83 )

88.

Rent allmänt sluter jag mig av ovanstående till att i en situation där lagstiftningen i tredjeländer i princip ska ha företräde på grundval av ett bilateralt avtal ( 84 ) har domstolen underförstått angett i vilken mån som bestämmelsen i ett sådant avtal kan anses vara oförenlig med unionsrätten, i överensstämmelse med den bestämmelse som anges i artikel 351 andra stycket FEUF.

89.

Med andra ord har domstolen genom att tillämpa en förlängning av domen i målet TNT ( 85 ) vad avser förhållandet mellan en medlemsstat och ett tredjeland angående tillämplig lag, enligt min uppfattning anlagt ett systemrelaterat synsätt för att undvika att alltför snabbt landa i ett ifrågasättande av ett bilateralt avtal, vilket med tillämpning av artikel 351 första stycket FEUF i princip ska ha företräde framför unionsrätten. ( 86 )

90.

Jag bedömer att denna metod syftar till att inom civilrättsligt samarbete inom unionen urskilja den princip som ligger till grund för bestämmelsen i den berörda förordningen i syfte att bedöma dess betydelse. I förevarande mål gäller det således att fastställa huruvida bestämmelsen i det rysk-bulgariska fördraget är oförenlig med ett grundläggande syfte i Bryssel IIb-förordningen.

91.

Det är först efter denna bedömning av en eventuell oförenlighet som i ett andra steg frågan ställs om huruvida bestämmelserna i artikel 351 andra stycket FEUF ska tillämpas i förbindelserna mellan å ena sidan en eller flera medlemsstater och å andra sidan mellan ett eller flera tredjeländer. ( 87 )

92.

På grund av normhierarkin är tillämpningen av denna bestämmelse således inte förbehållen förordningar där en specialbestämmelse reglerar förhållandet mellan dessa förordningar och internationella avtal som ingåtts med tredjeländer.

93.

De syften som ska uppnås är sålunda flera. Tredjeländers rättigheter i enlighet med artikel 351 första stycket FEUF ( 88 ) ska tryggas, och man ska söka en lösning som står i överensstämmelse med principerna om förutsebarhet vad gäller behörig domstol och ger de rättssökande rättssäkerhet. Dessa principer, vilka motiverar fastställelse av behörighetsregler inom internationella avtal, garanterar att avgöranden erkänns och verkställs. ( 89 )

94.

I förevarande fall ska således i analogi med den metod som tillämpats i domen i målet OP ( 90 ) följande fråga prövas: Åsidosätts den princip som ligger till grund för det rättsliga samarbetet inom unionen i fråga om föräldraansvar, vilken förordar behörighet för domstolen på den plats där det underåriga barnet är bosatt genom det rysk-bulgariska fördrag enligt vilket den domstol som har behörighet att tillåta försäljning av fast egendom som tillhör en underårig är domstolen på den ort där denna belägen?

95.

Jag finner inte att detta är fallet.

96.

Trots att behörighetskriteriet, med beaktande av kravet att eftersträva barnets bästa, i allmänhet är den plats där barnet har hemvist ( 91 ) har unionslagstiftaren föreskrivit ett flertal arrangemang för att uppfylla samma krav, och därvid även exceptionella omständigheter. Förhållandet är detsamma vad avser möjligheten att välja domstol ( 92 ) och, närmare bestämt, att överföra behörigheten till den domstol som är bäst lämpad att bedöma vad som är barnets bästa. ( 93 )

97.

Lagstiftaren har dessutom uttryckligen angett möjligheten av en tvist som rör åtgärder till skydd för barnet i samband med förvaltning eller bevarande av eller förfogande över den egendom som tillhör detta och som befinner sig i en medlemsstat som inte är den där det underåriga barnet har hemvist. ( 94 )

98.

Härvid står Bryssel IIb-förordningen också i överensstämmelse med artiklarna 8 och 9 i 1996 års Haagkonvention.

99.

Härav följer att bestämmelsen om behörig domstol i det rysk-bulgariska fördraget kan tillämpas inom unionen om den med iakttagande av barnets bästa uppfyller det krav som anges i skäl 19 i Bryssel IIb-förordningen. ( 95 )

100.

I förevarande fall finns det följaktligen ingen anledning att eftersöka ”lämpliga åtgärder för att undanröja det som är oförenligt med fördragen” vilket åläggs medlemsstaterna i enlighet med artikel 351 andra stycket FEUF.

101.

För fullständighetens skull vill jag tillägga att det, om domstolen ändå skulle anse att tillämpning av det rysk-bulgariska fördraget skulle stå i strid med unionsrätten, måste den hänskjutande domstolen pröva huruvida eventuella oförenligheter mellan unionsrätten och avtalet kan undvikas genom att avtalet i möjligaste mån och med iakttagande av folkrätten tolkas unionsrättskonformt. ( 96 ) Om det inte går att göra en konform tolkning av avtalet är Republiken Bulgarien skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att undanröja avtalets oförenlighet med unionsrätten, i förekommande fall genom att säga upp det. I avvaktan på ett sådant undanröjande får Republiken Bulgarien enligt artikel 351 första stycket FEUF fortsätta att tillämpa avtalet. ( 97 )

102.

Av ovan anförda skäl föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som ställts av Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien) på följande sätt:

Rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn

ska tolkas så,

att den i enlighet med artikel 351 första stycket FEUF inte påverkar en medlemsstats tillämpning av ett bilateralt avtal med ett tredjeland som ingicks före medlemsstatens anslutning till Europeiska unionen enligt vilket domstolen i den medlemsstat där fastigheten är belägen, vilken ska avgöra målet med beaktande av barnets bästa, ensam är behörig att fatta beslut om en ansökan om tillstånd för försäljning av en fastighet som tillhör en underårig som är medborgare i detta tredjeland.