–

TL, genom L.C. Esteves, advogado,

–

Portugals regering, genom P. Almeida, P. Barros da Costa, och C. Chambel Alves, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom B. Rechena och M. Wasmeier, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1–3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 2010, s. 1) och av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan TL och Ministério Público (Åklagarmyndigheten, Portugal), angående följderna av att TL inte har biståtts av en tolk och att olika handlingar avseende det straffrättsliga förfarandet mot TL inte har översatts.

3

I skälen 5–7, 9, 14, 17, 22 och 33 i direktiv 2010/64 anges följande:

…

…

…

…

…

4

I artikel 1 i direktiv 2010/64, som bär rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

”1.   I detta direktiv fastställs bestämmelser om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden och förfaranden för verkställighet av en europeisk arresteringsorder.

2.   Den rättighet som avses i punkt 1 ska tillämpas på personer från den tidpunkt när de, genom ett officiellt meddelande eller på annat sätt, av en medlemsstats behöriga myndigheter görs medvetna om att de är misstänkta eller anklagade för att ha begått ett brott fram till dess att förfarandena avslutas, vilket ska förstås som det slutgiltiga avgörandet av frågan om de har begått brottet, inbegripet, i tillämpliga fall, bestämning av påföljd och slutligt avgörande av eventuellt överklagande.”

5

I artikel 2 i nämnda direktiv, med rubriken ”Rätt till tolkning”, föreskrivs följande:

1.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade som inte talar eller förstår förfarandespråket utan dröjsmål får tolkning under det straffrättsliga förfarandet inför utredande och rättsliga myndigheter, inbegripet under polisförhör, alla domstolsförhandlingar och eventuella nödvändiga interimistiska förfaranden.

2.   I de fall där detta är nödvändigt för att garantera att förfarandena går rättvist till ska medlemsstaterna se till att tolkning finns tillgänglig för kommunikationen mellan misstänkta eller tilltalade och deras försvarare i direkt samband med ett förhör eller en förhandling under förfarandena eller i samband med ett överklagande eller andra framställningar som görs under förfarandet.

…

5.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade, i enlighet med förfaranden i nationell lagstiftning, har rätt att angripa ett beslut om att det inte finns något behov tolkning och, i de fall där tolkning har tillhandahållits, har möjlighet att klaga på att tolkningens kvalitet är otillräcklig för att garantera att förfarandena går rättvist till.

…”

6

I artikel 3 i samma direktiv, med rubriken ”Rätt till översättning av väsentliga handlingar”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade som inte förstår eller talar förfarandespråket inom rimlig tid får en skriftlig översättning av alla handlingar som är väsentliga för att garantera att de kan utöva sin rätt till försvar och för att garantera att förfarandena går rättvist till.

2.   Till väsentliga handlingar hör beslut om frihetsberövande, anklagelser eller åtal samt domar.

3.   De behöriga myndigheterna ska besluta om någon annan handling är väsentlig i ett visst ärende. Misstänkta eller tilltalade eller deras försvarare får ge in en motiverad ansökan i detta hänseende.

…

5.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade, i enlighet med förfaranden i nationell lagstiftning, har rätt att angripa ett beslut om att det inte finns något behov av översättning av handlingar eller avsnitt i handlingar och, i de fall där en översättning har tillhandahållits, har möjlighet att klaga på att översättningens kvalitet är otillräcklig för att garantera att förfarandena går rättvist till.

…”

7

I skälen 5, 7, 8, 10, 19, 25 och 40–42 i direktiv 2012/13 anges följande:

…

…

…

…

…

8

I artikel 1 i direktivet, med rubriken ”Syfte”, anges följande:

”Detta direktiv fastställer bestämmelser om misstänkta eller tilltalade personers rätt till information om deras rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem. …”

9

I artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Detta direktiv är tillämpligt från den tidpunkt då personer underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott fram till dess att förfarandena har avslutats, med vilket ska förstås det slutgiltiga avgörandet i frågan huruvida den misstänkta eller tilltalade personen har begått brottet samt i förekommande fall även under rättegång och i väntan på beslut om ett eventuellt överklagande.”

10

I artikel 3 i samma direktiv, med rubriken ”Rätten att bli informerad om rättigheter”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål underrättas om åtminstone följande processuella rättigheter, så som dessa tillämpas enligt nationell rätt, för att dessa rättigheter ska kunna utövas effektivt:

…

d) Rätten till tolkning och översättning.

…

2.   Medlemsstater ska se till att den information som lämnas enligt punkt 1 ska ges muntligen eller skriftligen, på ett enkelt och lättillgängligt språk, med beaktande av utsatta misstänkta eller tilltalade personers eventuella särskilda behov.”

11

I artikel 92 i Código do Processo Penal (straffprocesslagen) (nedan kallad CPP), med rubriken ”Språk som ska användas i processhandlingar samt förordnande av tolk”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

”1.   Portugisiska ska användas för samtliga processhandlingar, såväl skriftliga som muntliga, vid äventyr av ogiltighet.

2.   När en person som inte förstår eller inte behärskar portugisiska ska delta i förfarandet, ska en lämplig tolk förordnas, utan kostnad för denna person …”

12

Artikel 120 CPP har följande lydelse:

”1.   Varje ogiltighetsgrund som inte nämns bland dem som avses i föregående artikel måste åberopas av de berörda personerna och omfattas av bestämmelserna i denna och i följande artikel.

2.   Följande utgör ogiltighetsgrunder som måste åberopas, utöver dem som föreskrivs i andra bestämmelser:

…

…

3.   De ogiltighetsgrunder som anges i föregående punkter måste åberopas enligt följande:

…”

13

I artikel 122 CPP, med rubriken ”Ogiltighetsförklaringens verkningar” föreskrivs följande i punkt 1:

”En ogiltighetsförklaring medför att den akt som avses blir ogiltig, liksom de akter som är beroende av denna och som kan påverkas av denna.”

14

Artikel 196 CPP, som rör ”försäkran om identitet och bosättning” (”Termo de Identidade e residência”), har följande lydelse:

”1.   Domstolen eller polismyndigheten ska kräva att varje misstänkt eller tilltalad person ska lämna en försäkran om identitet och bosättning, även om personen redan har identifierats …

2.   Den misstänkte eller tilltalade ska … ange sin bostadsadress, arbetsplats eller annan adress som han eller hon väljer att uppge.

3.   I försäkran ska anges att den misstänkte eller tilltalade informerats om följande skyldigheter och getts följande ytterligare information:

…”

15

Den 10 juli 2019 delgavs TL, som är moldavisk medborgare och som inte behärskar det portugisiska språket, i Portugal misstanke om våldsamt motstånd och tvång mot tjänsteman, vårdslöshet i trafik och olovlig körning. Beslutet översattes till rumänska, som är det officiella språket Moldavien.

16

Samma dag upprättade de behöriga myndigheterna försäkran om identitet och bosättning, utan medverkan av en tolk och utan att denna försäkran översattes till rumänska.

17

Genom dom av den 11 juli 2019, som vann laga kraft den 26 september 2019, dömdes TL till tre års fängelse, villkorligt med prövotid omfattande samma tid, jämte en kompletterande påföljd i form av förbud att framföra motorfordon under en period på tolv månader samt 80 dagsböter på 6 euro, motsvarande ett totalt belopp på 480 euro. Vid den muntliga förhandlingen bistods TL av ett ombud och en tolk.

18

För att kontrollera att TL följde de förhållningsregler som föreskrevs i domen av den 11 juli 2019 försökte de behöriga myndigheterna förgäves ta kontakt med TL på den adress som angavs i försäkran om identitet och bosättning.

19

TL kallades då att inställa sig genom ett beslut som meddelades av Tribunal Judicial da Comarca de Beja (Distriktsdomstolen i Beja), den 7 januari 2021, vilket delgavs honom den 12 januari 2021 på den adress som angavs i försäkran om identitet och bosättning, för att yttra sig över sin underlåtenhet att följa de förhållningsregler som föreskrevs i domen av den 11 juli 2019. Den 6 april 2021 skedde en ny delgivning av detta beslut på samma adress. Dessa två delgivningar skedde på portugisiska.

20

Den 9 juni 2021 undanröjde nämnda domstol – i TL:s frånvaro – den villkorliga domen. Detta beslut, som delgavs TL på samma adress och delgavs dennes ombud den 25 juni 2021, vann laga kraft den 20 september 2021.

21

Den 30 september 2021 greps TL på sin nya adress för verkställighet av sitt straff. Han är frihetsberövad sedan detta datum.

22

Den 11 oktober 2021 anlitade TL en ny advokat och ingav den 18 november 2021 en ansökan om ogiltigförklaring av bland annat försäkran om identitet och bosättning, beslutet av den 7 januari 2021 genom vilket han kallades att inställa sig och beslutet av den 9 juni 2021 att undanröja den villkorliga domen.

23

Till stöd för sin begäran gjorde TL gällande att han bytt bostadsort efter det att försäkran om identitet och bosättning upprättats, varför han inte kunde nås på den adress som hade angetts i denna försäkran och att han följaktligen inte kunnat ta del av dessa beslut. Han preciserade att han inte hade meddelat sin ändrade adress, eftersom han inte visste om att han var skyldig att göra det och inte kände till följderna av en sådan underlåtenhet, eftersom detta anges i försäkran om identitet och bosättning, som inte hade översatts till rumänska. Han hade inte heller fått hjälp av tolk vare sig vid detta tillfälle eller vid upprättandet av beslutet om misstanke. Slutligen har varken beslutet av den 7 januari 2021, genom vilken TL kallades att inställa sig till följd av sin underlåtenhet att iaktta de skyldigheter som gällde under prövotiden, eller beslutet om att undanröja den villkorliga domen av den 9 juni 2021, översatts till ett språk som han talar eller förstår.

24

Tribunal Judicial da Comarca de Beja (Distriktsdomstolen i Beja), som prövade begäran i första instans, avslog denna begäran med motiveringen att även om det skulle visa sig att det förekommit sådana förfarandefel som TL åberopat, skulle de ändå anses avhjälpta, eftersom han inte hade åberopat dessa förfarandefel inom den frist som föreskrivs i artikel 120.3 CPP.

25

Den hänskjutande domstolen, till vilken förstainstansdomstolens beslut har överklagats, hyser tvivel om huruvida denna bestämmelse i nationell rätt är förenlig med direktiven 2010/64 och 2012/13, jämförda med artikel 6 i Europakonventionen.

26

Den hänskjutande domstolen har för det första konstaterat att dessa direktiv ännu inte har införlivats med portugisisk rätt, trots att införlivandefristen för vart och ett av dem har löpt ut. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att de relevanta bestämmelserna i nämnda direktiv har direkt effekt och således är direkt tillämpliga i det mål den har att avgöra, eftersom dessa bestämmelser är ovillkorliga, tillräckligt klara och precisa och ger enskilda rätt till tolkning, översättning och information vid straffrättsliga förfaranden.

27

För det andra anser den hänskjutande domstolen att de rättsakter som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, det vill säga försäkran om identitet och bosättning samt beslutet av den 7 januari 2021 genom vilket TL kallades att inställa sig och beslutet av den 9 juni 2021 att undanröja den villkorliga domen, omfattas av begreppet ”väsentliga handlingar”, i den mening som avses i artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2010/64, på grund av sådana handlingars betydelse för misstänkta och tilltalades rätt till försvar och med hänsyn till den information om förfarandet som lämnas där. I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen särskilt påpekat att den berörda personen genom försäkran om identitet och bosättning underrättas om sina skyldigheter vad gäller dennes bostadsort och, särskilt, skyldigheten att underrätta myndigheterna om adressbyte.

28

Mot bakgrund av dessa överväganden vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den är skyldig att underlåta att tillämpa den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, i den del denna, såsom i förevarande fall, föreskriver att den berörda personen är skyldig att åberopa de aktuella förfarandefelen – bestående i att denne inte biståtts av en tolk och att handlingar som är väsentliga för det nationella målet inte översatts till ett språk som denne förstår – inom en viss tidsfrist, vid äventyr av preklusion.

29

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal da Relação de Évora (Appellationsdomstolen i Évora, Portugal) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Kan artiklarna 1–3 i [direktiv 2010/64] och artikel 3 i [direktiv 2012/13], för sig eller jämförda med artikel 6 i Europakonventionen, tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för en nationell bestämmelse som innebär att ett beslut att inte förordna en tolk eller att inte tillhandahålla en översättning av väsentliga processhandlingar till en misstänkt eller tilltalad som inte förstår rättegångsspråket anses vara behäftat med så kallad relativ ogiltighet – under förutsättning att denna ogiltighetsgrund har åberopats – och som medger att denna typ av ogiltighet kan avhjälpas på grund av att viss tid förflutit?”

30

Den hänskjutande domstolen har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål enligt artikel 23a första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

31

Domstolen konstaterar att de villkor som föreskrivs för att tillämpa detta förfarande är uppfyllda i förevarande fall.

32

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av bestämmelserna i direktiven 2010/64 och 2012/13, vilka omfattas av de områden som avses i avdelning V i tredje delen i EUF-fördraget om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Denna begäran kan följaktligen vara föremål för handläggning enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

33

Vad vidare gäller kravet på skyndsamhet framgår det av fast rättspraxis att detta kriterium är uppfyllt när den berörda personen i det nationella målet vid tidpunkten för begäran om förhandsavgörande är frihetsberövad och frågan om han eller hon ska vara fortsatt frihetsberövad är beroende av utgången i det nationella målet (dom av den 28 april 2022, C och CD (Rättsliga hinder för verkställighet av ett beslut om överlämnande), C‑804/21 PPU, EU:C:2022:307, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

34

Det framgår av den hänskjutande domstolens beskrivning av de faktiska omständigheterna att TL, som är berörd i det nationella målet, faktiskt var frihetsberövad vid tidpunkten för begäran om förhandsavgörande.

35

Den hänskjutande domstolen har dessutom bett EU-domstolen att klargöra huruvida det är förenligt med unionsrätten att under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet tillämpa en nationell lagstiftning enligt vilken möjligheten att åberopa vissa fel som begåtts i ett brottmål och som bland annat har lett till att den villkorliga domen undanröjts, med följden att den berörda personens fängelsestraff ska verkställas, är beroende av en tidsfrist, vilket innebär att den hänskjutande domstolen, beroende på EU‑domstolens svar på den ställda frågan, kan vara skyldig att ogiltigförklara de aktuella rättsakterna på grund av dessa förfarandefel och besluta att TL ska försättas på fri fot.

36

Under dessa omständigheter beslutade EU-domstolens första avdelning den 12 maj 2022, på grundval av referentens förslag och efter att ha hört generaladvokaten, att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål.

37

Inom ramen för det samarbetsförfarande som föreskrivs i artikel 267 FEUF utgör den omständigheten att den hänskjutande domstolen, formellt sett, har begränsat sina frågor till att avse tolkningen av en viss bestämmelse i unionsrätten inte hinder för att EU‑domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer härvidlag på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 15 juli 2021, DocMorris, C‑190/20, EU:C:2021:609, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

38

Eftersom tolkningsfrågan avser artiklarna 1–3 i direktiv 2010/64 och artikel 3 i direktiv 2012/13, betraktade var för sig eller tillsammans med artikel 6 i Europakonventionen, ska det erinras om att denna bestämmelse garanterar rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar, som enligt artikel 6.3 innefattar rätten för var och en som blivit anklagad för brott att utan dröjsmål, på ett språk som han eller hon förstår, och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom eller henne, samt att kostnadsfritt få hjälp av en tolk om han eller hon inte talar eller förstår det språk som används i huvudförhandlingen.

39

Vidare preciseras det i artikel 52.3 i stadgan att i den mån denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som i den konventionen. Enligt förklaringarna till artikel 47 och artikel 48.2 i stadgan, vilka, såsom framgår av artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.7 i stadgan, ska beaktas vid tolkningen av densamma, motsvarar dessa bestämmelser artikel 6.1 respektive artikel 6.2 och 6.3 i Europakonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 101).

40

När det gäller tolkningen av de direktiv som är i fråga i målet vid den nationella domstolen erinrar domstolen om att dessa direktiv, enligt skälen 5–7, 9 och 33 i direktiv 2010/64 samt artikel 1 i samma direktiv och skälen 5, 7, 8, 10 och 42 i direktiv 2012/13 samt artikel 1 i samma direktiv, syftar till att fastställa gemensamma minimiregler för skydd av de garantier och processuella rättigheter som följer av artikel 47 och artikel 48.2 i stadgan samt av artikel 6 i Europakonventionen, särskilt när det gäller tolkning, översättning och information i straffrättsliga förfaranden, och att dessa regler bör tolkas och tillämpas i överensstämmelse med dessa rättigheter och dessa garantier, för att på så sätt öka det ömsesidiga förtroendet för medlemsstaternas straffrättsliga system och på så sätt göra det rättsliga samarbetet på detta område mer effektivt.

41

Enligt artikel 2.1 i direktiv 2010/64 ska medlemsstaterna således se till att misstänkta eller tilltalade som inte talar eller förstår förfarandespråket utan dröjsmål får tolkning under det straffrättsliga förfarandet inför utredande och rättsliga myndigheter, medan artikel 3.1 i detta direktiv kräver att medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade som inte förstår eller talar förfarandespråket inom rimlig tid får en skriftlig översättning av alla handlingar som är väsentliga för att garantera att de kan utöva sin rätt till försvar och för att garantera att förfarandena går rättvist till. Vad avser artikel 3.1 d i direktiv 2012/13 föreskriver denna bestämmelse att medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål underrättas om deras rätt till tolkning och översättning, så att denna rätt kan utövas effektivt.

42

Det kan således konstateras det nationella målet framför allt rör artikel 2.1 och artikel 3.1 i direktiv 2010/64 samt artikel 3.1 d i direktiv 2012/13, och att dessa bestämmelser konkretiserar de grundläggande rättigheterna till en rättvis rättegång och rätten till försvar enligt bland annat artikel 47 och artikel 48.2 i stadgan, varvid dessa bestämmelser ska tolkas mot bakgrund av dessa artiklar.

43

Under dessa omständigheter konstaterar EU-domstolen att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 2.1 och artikel 3.1 i direktiv 2010/64 samt artikel 3.1 d i direktiv 2012/13, jämförda med artikel 47 och artikel 48.2 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ett åsidosättande av de rättigheter som slås fast i nämnda bestämmelser i dessa direktiv endast på ett meningsfullt sätt kan åberopas av den som åtnjuter dessa rättigheter, och enligt vilken ett sådant åsidosättande måste åberopas inom en viss tidsfrist, vid äventyr av preklusion.

44

Det framgår av beslutet om hänskjutande att TL inte fick bistånd av tolk vid upprättandet av försäkran om identitet och bosättning och att denna handling inte har översatts till ett språk som han talar eller förstår. Dessutom har varken beslutet av den 7 januari 2021, genom vilket han kallades att inställa sig till följd av sin underlåtenhet att iaktta de skyldigheter som gällde under prövotiden, eller beslutet av den 9 juni 2021 att undanröja den villkorliga domen, översatts till ett språk som TL förstår.

45

Även om det i beslutet om hänskjutande inte uttryckligen anges att TL, i samband med att han delgavs misstanke, inte underrättades om sin rätt att få tillgång till en tolk och översättning av väsentliga handlingar i det straffrättsliga förfarandet mot honom, förefaller det som om den hänskjutande domstolen utgår från den implicita premissen att sådan information inte har lämnats, vilket är skälet till att den hänskjutande domstolen inte bara har frågat EU‑domstolen om tolkningen av direktiv 2010/64, utan även av direktiv 2012/13.

46

I samma beslut anges slutligen att artikel 92.2 CPP, som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskriver att en tolk ska förordnas i förfaranden som rör en person som inte förstår eller behärskar portugisiska, varvid det i artikel 120 CPP anges att underlåtenhet att förordna en tolk när det upprättas en handling med den berörda personens bistånd kan medföra att denna rättsakt ska ogiltigförklaras, under förutsättning dels att det är den berörda personen som ansöker om ogiltigförklaring, dels att denna ansökan görs innan förfarandet med att upprätta denna handling har avslutats.

47

Det är således mot bakgrund av detta sammanhang som frågan, såsom den omformulerats i punkt 43 i förevarande dom, ska prövas.

48

För att besvara denna fråga konstaterar domstolen för det första att även för det fall att det skulle anses att artikel 2.1 och artikel 3.1 i direktiv 2010/64 samt artikel 3.1 d i direktiv 2012/13 inte har införlivats eller att de har införlivats på ett ofullständigt sätt i den portugisiska rättsordningen – vilket är ett antagande som den hänskjutande domstolen anser vara fastställt, medan den portugisiska regeringen förefaller bestrida det – så kan TL åberopa de rättigheter som följer av dessa bestämmelser, eftersom dessa bestämmelser, såsom den hänskjutande domstolen och samtliga berörda parter i målet vid EU-domstolen har påpekat, har direkt effekt.

49

Domstolen erinrar om att enskilda i alla de fall då bestämmelserna i ett direktiv med avseende på innehållet framstår som tillräckligt precisa och ovillkorliga har rätt att åberopa dem inför nationell domstol gentemot den berörda medlemsstaten, dels när direktivet inte har införlivats med nationell rätt inom tidsfristen, dels när det inte har införlivats på ett korrekt sätt (dom av den 14 januari 2021, RTS infra och Aannemingsbedrijf Norré-Behaegel, C‑387/19, EU:C:2021:13, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

50

Domstolen har i detta sammanhang preciserat att en unionsrättslig bestämmelse är ovillkorlig när den medför en skyldighet som inte är förenad med något villkor eller när den, för att kunna verkställas eller medföra verkningar, inte är beroende av att vare sig unionsinstitutionerna eller medlemsstaterna antar någon rättsakt och att en bestämmelse är tillräckligt preciserad för att kunna åberopas av en enskild och tillämpas av en domstol när det genom bestämmelsen på ett klart sätt föreskrivs en skyldighet (dom av den 14 januari 2021, RTS infra och Aannemingsbedrijf Norré-Behaegel, C‑387/19, EU:C:2021:13, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

51

Domstolen har dessutom slagit fast att även om medlemsstaterna enligt ett direktiv har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när de antar närmare bestämmelser för att genomföra direktivet, kan en bestämmelse i detta direktiv anses vara ovillkorlig och precis, om medlemsstaterna därigenom i otvetydiga ordalag åläggs en precis skyldighet att uppnå ett visst resultat, som inte är villkorad vad gäller tillämpningen av den regel som anges i bestämmelsen (dom av den 14 januari 2021, RTS infra och Aannemingsbedrijf Norré-Behaegel, C‑387/19, EU:C:2021:13, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

52

Eftersom artikel 2.1 och artikel 3.1 i direktiv 2010/64 samt artikel 3.1 d i direktiv 2012/13, såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 58–62 i sitt förslag till avgörande, på ett precist och ovillkorligt sätt anger innehållet i och räckvidden av de rättigheter som tillkommer misstänkta eller tilltalade personer vad gäller att få bistånd av tolk och översättning av väsentliga handlingar samt att informeras om dessa båda rättigheter, ska dessa bestämmelser anses ha direkt effekt, vilket innebär att alla berörda personer kan åberopa dessa bestämmelser gentemot medlemsstaten vid de nationella domstolarna.

53

För det andra ska det påpekas att de tre processhandlingar som är i fråga i det nationella målet, det vill säga försäkran om identitet och bosättning, beslutet av den 7 januari 2021, genom vilket TL kallades att inställa sig och beslutet av den 9 juni 2021 att undanröja den villkorliga domen, omfattas av tillämpningsområdet för direktiven 2010/64 och 2012/13. Dessa handlingar utgör väsentliga handlingar, varför TL enligt artikel 3.1 i det första av dessa direktiv borde ha fått en skriftlig översättning av dem.

54

Det ska härvidlag erinras om att de rättigheter som erkänns i artikel 1.2 i direktiv 2010/64 och artikel 2.1 i direktiv 2012/13 enligt dessa bestämmelser ska tillämpas på personer från den tidpunkt när de av en medlemsstats behöriga myndigheter underrättas om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott fram till dess att det straffrättsliga förfarandet avslutas, vilket ska förstås som det slutgiltiga avgörandet av frågan om de har begått brottet, inbegripet, i tillämpliga fall, bestämning av påföljd och slutligt avgörande av eventuellt överklagande.

55

Det framgår således av de bestämmelser som omnämns i föregående punkt att dessa direktiv är tillämpliga på straffrättsliga förfaranden i den mån dessa förfaranden syftar till att fastställa huruvida den misstänkta eller tilltalade har begått ett brott (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2021, AB m.fl. (Återkallande av en amnesti), C‑203/20, EU:C:2021:1016, punkt 69).

56

Däremot kan ett förfarande som inte har till syfte att fastställa en persons straffrättsliga ansvar, såsom ett lagstiftningsförfarande avseende återkallande av en amnesti eller ett domstolsförfarande som syftar till att kontrollera att detta återkallande är förenligt med den nationella konstitutionen, inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2012/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2021, AB m.fl. (Återkallande av en amnesti), C‑203/20, EU:C:2021:1016, punkterna 70 och 71).

57

Domstolen har även slagit fast att ett särskilt förfarande, såsom ett förfarande som syftar till att få till stånd ett erkännande av ett slutligt avgörande som har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat och som den berörda personen redan har fått översatt i enlighet med artikel 3 i direktiv 2010/64, inte omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, eftersom ett sådant förfarande per definition äger rum efter det slutgiltiga avgörandet av frågan om den misstänkta eller tilltalade personen har begått brottet och, i tillämpliga fall, efter bestämningen av påföljd, och eftersom en ny översättning av detta domstolsavgörande inte är nödvändig för att skydda vederbörandes rätt till försvar eller rätt till ett effektivt domstolsskydd och således inte är motiverad mot bakgrund av de mål som eftersträvas med nämnda direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2016, Balogh, C‑25/15, EU:C:2016:423, punkterna 37–40).

58

Det ska i detta sammanhang påpekas att direktiv 2010/64, såsom framgår av bland annat skälen 14, 17 och 22 i samma direktiv, syftar till att garantera misstänkta eller tilltalade personer som inte talar eller förstår förfarandespråket en rätt till tolkning och översättning – genom att göra det lättare att utöva nämnda rätt – för att säkerställa dessa personers rätt till en rättvis rättegång. Det föreskrivs således i artikel 3.1 och 3.2 i direktivet att medlemsstaterna ska se till att dessa personer inom rimlig tid får tillgång till en skriftlig översättning av alla väsentliga handlingar, vilket bland annat omfattar beslut om frihetsberövande, anklagelser eller åtal samt alla avgöranden som riktas mot dem, för att göra det möjligt för dem att utöva sin rätt till försvar och för att säkerställa att förfarandena går rättvist till (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2016, Balogh, C‑25/15, EU:C:2016:423, punkt 38).

59

I motsats till vad som var fallet i de mål som avgjordes genom dom av den 16 december 2021, AB m.fl. (Återkallande av en amnesti) (C‑203/20, EU:C:2021:1016), och dom av den 9 juni 2016, Balogh (C‑25/15, EU:C:2016:423), utgör de tre processhandlingar som är aktuella i det nationella målet, såsom har påpekats av såväl den hänskjutande domstolen som samtliga berörda parter i förfarandet vid EU-domstolen, en integrerad del av förfarandet för att fastställa TL:s straffrättsliga ansvar, varför tillämpningen av direktiven 2010/64 och 2012/13 på dessa processhandlingar är fullt motiverad med hänsyn till de mål som dessa direktiv eftersträvar.

60

Vad gäller försäkran om identitet och bosättning framgår det av beslutet om hänskjutande och av artikel 196 CPP att denna försäkran – vilken, som ett led i det straffrättsliga förfarandet, ska upprättas så snart en person misstänks – utgör en förberedande tvångsåtgärd som föreskriver ett antal skyldigheter för denna person, tillsammans med processuella följder, om dessa skyldigheter inte iakttas, som bland annat gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att få kännedom om den adress som personen förväntas vara anträffbar på, i och med att vederbörande bland annat ska uppge varje ändring i detta avseende. Denna tvångsåtgärd fortsätter att gälla fram till dess att det straff som samma person i förekommande fall dömts till har avtjänats. Om nämnda tvångsåtgärd inte iakttas kan detta leda till att ett villkorligt utdömt straff undanröjs. Med hänsyn till de skyldigheter och de betydande konsekvenser som försäkran om identitet och bosättning medför för den berörda personen under hela det straffrättsliga förfarandet och den omständigheten att vederbörande informeras om denna skyldighet och dessa konsekvenser genom denna försäkran, har den hänskjutande domstolen med rätta ansett att det rör sig om en ”väsentlig handling”, i den mening som avses i artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2010/64. I punkt 3 i denna bestämmelse anges dessutom att ”[d]e behöriga myndigheterna ska besluta om någon annan handling är väsentlig i ett visst ärende”.

61

Enligt artikel 2.1 och artikel 3.1 i direktiv 2010/64 hade TL således rätt till en skriftlig översättning av försäkran om identitet och bosättning och till bistånd av tolk vid upprättandet av denna försäkran. Enligt artikel 3.1 d i direktiv 2012/13 hade TL dessutom rätt att bli underrättad om dessa rättigheter. Det framgår av skäl 19 i sistnämnda direktiv att den information som avses i detta direktiv bör tillhandahållas i god tid inom ramen för förfarandet och senast före det första officiella förhöret med den misstänkta eller tilltalade personen, så att denne effektivt kan utöva sina processuella rättigheter i praktiken.

62

Den portugisiska regeringen har under förhandlingen vid EU-domstolen anfört att de rättigheter som föreskrivs i de bestämmelser som omnämns i föregående punkt i allmänhet iakttas i straffrättsliga förfaranden i Portugal mot personer som inte förstår portugisiska. Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att så inte är fallet i det nationella målet, eftersom TL inte har underrättats om skyldigheten enligt artikel 196 CPP att inte byta bosättningsort utan att meddela sin nya adress och eftersom han därför inte kunnat iaktta denna skyldighet. Detta har fått till följd att de myndigheter som ansvarar för kontroll av att de skyldigheter som gäller under prövotiden utan framgång försökt ta kontakt med TL på den adress som angavs i försäkran om identitet och bosättning. Samtidigt har beslutet av den 7 januari 2021 genom vilket TL kallades att inställa sig till följd av sin underlåtenhet att iaktta dessa skyldigheter och beslutet av den 9 juni 2021 att undanröja den villkorliga domen delgivits honom på denna adress och inte på hans nya adress, vilket har gjort det omöjligt för TL att ta del av dessa beslut.

63

Vidare konstaterar domstolen, i likhet med vad den portugisiska regeringen och kommissionen har påpekat, att nämnda beslut utgör processhandlingar som kompletterar den fällande domen mot den berörda personen och som fortfarande ingår i det straffrättsliga förfarandet, i den mening som avses i direktiven 2010/64 och 2012/13.

64

Det är nödvändigt att tillämpa direktiven 2010/64 och 2012/13 på processhandlingar avseende ett eventuellt beslut att undanröja ett villkorligt fängelsestraff som den berörda personen dömts till, utan att ha fått hjälp med att, på sitt eget språk, förstå de väsentliga handlingar som har upprättats under det straffrättsliga förfarandet, mot bakgrund av syftet med dessa direktiv, nämligen att säkerställa iakttagandet av rätten till en rättvis rättegång, såsom den slås fast i artikel 47 i stadgan, och rätten till försvar, såsom den garanteras i artikel 48.2 i samma stadga, och därmed stärka det ömsesidiga förtroendet för medlemsstaternas straffrättsliga system för att öka effektiviteten i det rättsliga samarbetet på detta område.

65

Dessa grundläggande rättigheter skulle nämligen kränkas om en person, som dömts för ett brott till ett villkorligt fängelsestraff med prövotid, inte hade möjlighet att yttra sig om bland annat skälen till att han eller hon underlåtit att följa de skyldigheter som gällde under prövotiden, på grund av att kallelsen till förhandlingen om ett eventuellt beslut att undanröja den villkorliga domen inte översatts eller på grund av att tolk saknades vid förhandlingen. En sådan möjlighet förutsätter således dels att den berörda personen erhåller kallelsen till förhandlingen om ett eventuellt undanröjande av den villkorliga domen på ett språk som denne talar eller förstår, eftersom denne annars inte kan anses ha vederbörligen kallats till förhandlingen och informerats om skälen till kallelsen, dels att denne vid behov kan få bistånd av tolk vid förhandlingen för att faktiskt kunna förklara varför denne inte har iakttagit de skyldigheter som gällde under prövotiden, vilket i förekommande fall kan vara helt legitimt och således motivera att den villkorliga domen ska bestå.

66

Eftersom det är beslutet att undanröja den villkorliga domen som leder till att den berörda personen får avtjäna sitt fängelsestraff, ska detta beslut dessutom översättas när denna person inte talar eller förstår förfarandespråket, bland annat för att vederbörande ska kunna förstå de skäl som ligger till grund för nämnda beslut och, i förekommande fall, kunna överklaga det.

67

Denna tolkning stöds av systematiken i direktiv 2010/64. Enligt artikel 1.2 i direktivet rör denna bestämmelse uttryckligen ”bestämning av påföljd” och enligt artikel 3.2 omfattar begreppet ”väsentliga handlingar” uttryckligen ”beslut om frihetsberövande”, varför det vore orimligt att från direktivets tillämpningsområde utesluta rättsakter som rör ett eventuellt undanröjande av en villkorlig dom, eftersom dessa rättsakter i slutändan kan leda till att den berörda personen faktiskt frihetsberövas, vilket är det mest ingripande som kan hända någons grundläggande rättigheter under ett straffrättsligt förfarande.

68

Domstolen har dessutom redan slagit fast att en person, när denne erhåller en processhandling som endast är utfärdad på det aktuella förfarandespråket trots att denna inte behärskar detta språk, inte kan förstå vad denne anklagas för och således inte på ett verkningsfullt sätt kan utöva sin rätt till försvar om denne inte erhåller en översättning av nämnda handling till ett språk som vederbörande förstår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 oktober 2017, Sleutjes, C‑278/16, EU:C:2017:757, punkt 33).

69

Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att varken beslutet av den 7 januari 2021, genom vilket TL kallades att inställa sig, eller beslutet av den 9 juni 2021 att undanröja den villkorliga domen hade översatts till rumänska. TL informerades dessutom inte om rätten att få en översättning av dessa beslut. Slutligen framgår det inte av de handlingar som domstolen har tillgång till om TL, vid förhandlingen om hans underlåtenhet att iaktta de skyldigheter som gällde under prövotiden, fått bistånd av tolk eller ens informerats om denna rätt.

70

Under dessa omständigheter och såsom framgår av punkterna 61 och 69 i förevarande dom har TL:s rättigheter enligt artikel 2.1 och artikel 3.1 i direktiv 2010/64 samt artikel 3.1 d i direktiv 2012/13 åsidosatts inom ramen för det straffrättsliga förfarande som är aktuellt i det nationella målet.

71

Vad för det tredje gäller följderna av dessa åsidosättanden, framgår det av den hänskjutande domstolens konstateranden att åsidosättandet av rätten till bistånd av tolk, enligt den portugisiska rättsordningen, utgör ett förfarandefel som i enlighet med artikel 120 CPP medför att motsvarande processhandlingar blir ogiltiga. Enligt punkt 2 c i denna artikel ankommer det dock på den berörda personen att göra gällande att denna rättighet har åsidosatts. Det följer emellertid av punkt 3 a i samma artikel att detta förfarandefel, när det gäller en begäran om ogiltigförklaring av en handling i vars upprättande den berörda personen har deltagit, måste åberopas innan förfarandet med att upprätta denna handling har avslutats, vid äventyr av preklusion.

72

Som svar på en fråga som domstolen ställde vid förhandlingen bekräftade den portugisiska regeringen att artikel 120 CPP även är tillämplig på åberopandet av förfarandefel avseende åsidosättande av rätten till översättning av väsentliga handlingar i det straffrättsliga förfarandet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, liksom huruvida denna bestämmelse är tillämplig på åsidosättandet av rätten att bli informerad om sin rätt till bistånd av tolk och översättning av väsentliga handlingar.

73

Vidare åläggs medlemsstaterna i artikel 2.5 och artikel 3.5 i direktiv 2010/64 att se till att berörda personer, i enlighet med förfaranden i nationell lagstiftning, har rätt att bestrida ett beslut om att det inte finns något behov av tolkning eller översättning.

74

Varken i detta direktiv eller i direktiv 2012/13 anges emellertid vilka följderna blir av ett åsidosättande av de rättigheter som föreskrivs i direktiven, exempelvis, såsom är fallet i det nationella målet, där den berörda personen varken har underrättats om ett sådant beslut eller om sin rätt till bistånd av tolk och översättning av de aktuella handlingarna, eller ens underrättats om att vissa av dessa handlingar har upprättats.

75

Det följer av fast rättspraxis att formerna för genomförandet av de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten i avsaknad av särskilda bestämmelser på området bestäms av medlemsstaternas nationella rättsordningar enligt principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

76

Vad gäller likvärdighetsprincipen finns det, med förbehåll för den prövning som ska göras av den hänskjutande domstolen, inget i de handlingar som ingetts till EU-domstolen som tyder på att en sådan princip skulle åsidosättas genom att artikel 120 CPP tillämpades på åsidosättanden av de rättigheter som följer av direktiven 2010/64 och 2012/13. I denna artikel regleras nämligen de villkor under vilka en ogiltighet kan åberopas, oavsett om denna ogiltighet beror på överträdelse av en regel som har sin grund i bestämmelser i nationell rätt eller i bestämmelser i unionsrätten.

77

När det gäller effektivitetsprincipen ska det erinras om att även om direktiven 2010/64 och 2012/13 inte reglerar de närmare bestämmelserna för hur de rättigheter som föreskrivs däri ska upprätthållas, får dessa närmare bestämmelser inte undergräva syftet med dessa direktiv, nämligen att garantera att straffrättsliga förfaranden går rättvist till eller att misstänkta och tilltalade personers rätt till försvar iakttas under förfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2015, Covaci, C‑216/14, EU:C:2015:686, punkt 63, och dom av den 22 mars 2017, Tranca m.fl., C‑124/16, C‑188/16 och C‑213/16, EU:C:2017:228, punkt 38).

78

Skyldigheten för nationella myndigheter enligt artikel 3.1 d i direktiv 2012/13 att informera misstänkta och tilltalade om deras rätt till tolkning och översättning enligt artikel 2.1 och artikel 3.1 i direktiv 2010/64 är av väsentlig betydelse för den faktiska garantin av dessa rättigheter och således för iakttagandet av artikel 47 och artikel 48.2 i stadgan. Utan denna information kan den berörda personen nämligen varken känna till förekomsten och omfattningen av dessa rättigheter eller göra dem gällande, vilket innebär att vederbörande inte till fullo kan utöva sin rätt till försvar och få en rättvis rättegång.

79

Att kräva att den person som berörs av ett straffrättsligt förfarande som genomförs på ett språk som denne inte talar eller förstår måste göra gällande – inom en viss tidsfrist vid äventyr av preklusion – att vederbörande inte har informerats om sin rätt till tolkning och översättning enligt artikel 2.1 och artikel 3.1 i direktiv 2010/64, skulle således innebära att rätten att bli informerad, som garanteras i artikel 3.1 d i direktiv 2012/13, blir innehållslös och därmed undergräva denna persons rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan och till respekt för rätten till försvar enligt artikel 48.2 i stadgan. I avsaknad av sådan information har nämnda person nämligen inte kännedom om att hans eller hennes rätt till information har åsidosatts och saknar därmed möjlighet att göra gällande detta åsidosättande.

80

En sådan slutsats gör sig även gällande av samma skäl när det gäller rätten till tolkning och översättning enligt artikel 2.1 respektive artikel 3.1 i direktiv 2010/64 när den berörda personen inte har underrättats om förekomsten och omfattningen av dessa rättigheter.

81

Eftersom det i beslutet om hänskjutande, såsom har påpekats i punkt 45 i förevarande dom, inte uttryckligen anges att TL, i samband med att han delgavs misstanke, inte underrättades om sin rätt att få tillgång till en tolk och översättning av väsentliga handlingar i det straffrättsliga förfarandet mot honom, ankommer det på den hänskjutande domstolen att i förekommande fall kontrollera huruvida han erhållit denna information eller inte.

82

Vidare krävs det, även när den berörda personen faktiskt har mottagit sådan information i rätt tid, såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 83–87 i sitt förslag till avgörande, att vederbörande har kännedom om förekomsten av och innehållet i den väsentliga handlingen i fråga samt om verkningarna av denna, för att kunna göra gällande ett åsidosättande av hans eller hennes rätt till översättning av handlingen eller rätten till bistånd av tolk när denna handling upprättas, som garanteras i artiklarna 2.1 och 3.1 i direktiv 2010/64, och därmed kunna få en rättvis rättegång där dennes rätt till försvar iakttas, i enlighet med artikel 47 och artikel 48.2 i stadgan.

83

Följaktligen skulle särskilt effektivitetsprincipen åsidosättas om den frist som enligt en nationell processrättslig bestämmelse gäller för möjligheten att åberopa ett åsidosättande av de rättigheter som följer av artikel 2.1 och artikel 3.1 i direktiv 2010/64 samt artikel 3.1 d i direktiv 2012/13 skulle börja löpa redan innan den berörda personen har informerats, på ett språk som han eller hon talar eller förstår, dels om förekomsten och räckvidden av rätten till tolkning och översättning, dels om förekomsten av och innehållet i den väsentliga handlingen i fråga samt om verkningarna av denna (se, analogt, dom av den 15 oktober 2015, Covaci, C‑216/14, EU:C:2015:686, punkterna 66 och 67).

84

Det framgår emellertid av de konstateranden som gjorts av den hänskjutande domstolen, vilken är ensam behörig att tolka bestämmelserna i nationell rätt, att om enbart artikel 120 CPP tillämpas på situationen i det nationella målet, såsom förefaller ha gjorts av domstolen i första instans, blir det inte möjligt att uppfylla de krav som följer av föregående punkt.

85

Det framgår särskilt av de uppgifter som EU-domstolen har tillgång till att ogiltigheten av en rättsakt som den berörda personen har hjälpt till med att upprätta enligt artikel 120.3 a CPP måste åberopas innan förfarandet med att upprätta denna handling har avslutas, vid äventyr av preklusion.

86

Detta innebär, särskilt för en sådan rättsakt som försäkran om identitet och bosättning, att en person som befinner sig i TL:s ställning i praktiken berövas möjligheten att göra gällande att denna handling är ogiltig. När denna person, som inte behärskar förfarandespråket, inte kan förstå delgivningen av processhandlingen och dess följder, har personen nämligen inte tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma huruvida denne behöver bistånd av tolk när denna upprättas eller en skriftlig översättning av denna handling, vilken kan förefalla som en ren formalitet. Det blir dessutom härigenom svårt att i ett senare skede hävda att nämnda handling är ogiltig, dels eftersom den berörda personen inte har fått information om rätten att få tillgång till en sådan översättning och till bistånd av tolk, dels eftersom fristen för att åberopa denna ogiltighet i princip upphör omedelbart enbart på grund av att den aktuella handlingen har upprättats.

87

Under dessa omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att kontrollera om den kan komma fram till en tolkning av den nationella lagstiftningen som gör det möjligt att iaktta de krav som följer av punkt 83 i förevarande dom och således säkerställa att rätten till försvar kan iakttas i ett rättsligt förfarande.

88

För det fall att den hänskjutande domstolen skulle finna att en sådan tolkning av den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet inte är möjlig, ska det erinras om att principen om unionsrättens företräde innebär att en nationell domstol som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelser är skyldig att, om den inte kan tolka den nationella lagstiftningen i enlighet med kraven i unionsrätten, i stället säkerställa att kraven i unionsrätten ges full verkan i det mål som den har att avgöra genom att, på eget initiativ, om det behövs, underlåta att tillämpa varje nationell lagstiftning eller praxis, även senare sådan, som strider mot en bestämmelse i unionsrätten som har direkt effekt, utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna lagstiftning eller praxis genom lagstiftning eller på annan konstitutionell väg (dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg‑Fürstenfeld (Direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 37).

89

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 2.1 och artikel 3.1 i direktiv 2010/64 samt artikel 3.1 d i direktiv 2012/13, jämförda med artikel 47 och artikel 48.2 i stadgan samt effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken åsidosättandet av de rättigheter som föreskrivs i dessa direktiv måste åberopas av den som åtnjuter dessa rättigheter inom en viss tidsfrist, vid äventyr av preklusion, när denna frist börja löpa redan innan den berörda personen har informerats, på ett språk som han eller hon talar eller förstår, dels om förekomsten och räckvidden av rätten till tolkning och översättning, dels om förekomsten av och innehållet i den väsentliga handlingen i fråga samt om verkningarna av denna.

90

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 2.1 och artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden och artikel 3.1 d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden, jämförda med artikel 47 och artikel 48.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken åsidosättandet av de rättigheter som föreskrivs i dessa direktiv måste åberopas av den som åtnjuter dessa rättigheter inom en viss tidsfrist, vid äventyr av preklusion, när denna frist börja löpa redan innan den berörda personen har informerats, på ett språk som han eller hon talar eller förstår, dels om förekomsten och räckvidden av rätten till tolkning och översättning, dels om förekomsten av och innehållet i den väsentliga handlingen i fråga samt om verkningarna av denna.