1.

Bakgrunden till förevarande tvist är den folkomröstning om självbestämmande som hölls i Katalonien (Spanien) den 1 oktober 2017 och de rättsliga och politiska följderna av detta evenemang. Domstolen har redan haft tillfälle att undersöka följderna av dessa omständigheter ur ett unionsrättsligt perspektiv, eftersom vissa personer som var inblandade i de aktuella händelserna med framgång deltog i valet till Europaparlamentet.

2.

I domen Junqueras Vies ( 2 ) uttalade sig domstolen bland annat om den tidpunkt då en vald kandidat erhåller ställning som parlamentsledamot. Förevarande överklagande avser till stor del tolkningen av denna dom och de lärdomar som följer därav.

3.

I enlighet med domstolens önskemål kommer jag i detta förslag till avgörande att fokusera på den första grunden för överklagandet, som är av yttersta vikt i förevarande fall och som ger upphov till frågor av konstitutionell karaktär för unionsrätten, nämligen frågan om ställningen som parlamentsledamot och befogenhetsfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna vad gäller valet av dessa ledamöter. Denna grund utgör också föremålet för merparten av parternas inlagor.

4.

I artikel 9 i protokoll (nr 7) om Europeiska unionens immunitet och privilegier, ( 3 ) som utgör bilaga till EU- och EUF-fördragen (nedan kallat protokollet), föreskrivs följande:

”Under Europaparlamentets sessioner ska dess ledamöter åtnjuta

Immuniteten ska även vara tillämplig på ledamöterna under resan till och från Europaparlamentets mötesplats.

Immuniteten kan inte åberopas av en ledamot som tas på bar gärning och kan inte hindra Europaparlamentet att utöva sin rätt att upphäva en av dess ledamöters immunitet.”

5.

Akten om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet, som utgör bilaga till rådets beslut 76/787/CECA, EEG, Euratom av den 20 september 1976, ( 4 ) i dess lydelse enligt rådets beslut 2002/772/EG, Euratom av den 25 juni 2002 och av den 23 september 2002 ( 5 ) (nedan kallad valakten), reglerar val till Europaparlamentet på unionsnivå. I artikel 8 första stycket i akten föreskrivs följande:

”Om inte annat följer av bestämmelserna i denna akt skall valförfarandet i varje medlemsstat genomföras enligt de nationella bestämmelserna.”

6.

Artikel 12 i akten har följande lydelse:

”Europaparlamentet skall pröva ledamöternas behörighet. I detta syfte skall Europaparlamentet beakta de valresultat som medlemsstaterna officiellt har tillkännagivit och avgöra sådana tvister som kan uppkomma på grund av bestämmelserna i denna akt, dock inte tvister som uppkommer på grund av nationella bestämmelser som akten hänvisar till.”

7.

I artikel 13.1 i akten föreskrivs följande:

”En plats blir vakant när mandatet för en ledamot av Europaparlamentet upphör på grund av att han begär sitt entledigande, avsätts eller avlider, eller på grund av att mandattiden löper ut.”

8.

Parlamentets interna organisation styrs av dess arbetsordning. I artikel 3 i arbetsordningen för den nionde valperioden (2019–2024) (nedan kallad arbetsordningen) föreskrivs följande:

”1.   Efter allmänna val till Europaparlamentet ska dess ordförande (härefter kallad talman) uppmana de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna att utan dröjsmål meddela parlamentet namnen på de valda ledamöterna, så att alla ledamöter kan tillträda sitt uppdrag i parlamentet från och med öppnandet av det första sammanträdet efter valet.

Samtidigt ska talmannen göra dessa myndigheter uppmärksamma på de relevanta bestämmelserna i [val]akten … och uppmana dem att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att undvika oförenlighet med uppdraget som ledamot av Europaparlamentet.

2.   Varje vald ledamot vars namn meddelats parlamentet ska, innan han eller hon tillträder sitt uppdrag som ledamot, avge en skriftlig förklaring om att han eller hon inte innehar något uppdrag som är oförenligt med uppdraget som ledamot av Europaparlamentet, enligt vad som avses i artikel 7.1 eller 7.2 i [val]akten. Efter allmänna val ska denna förklaring om möjligt avges senast sex dagar före parlamentets första sammanträde efter valet. Fram till dess att ledamöternas behörighet har prövats eller beslut fattats beträffande en eventuell tvist, ska ledamöterna, förutsatt att de undertecknat den ovannämnda skriftliga förklaringen, tillträda sitt uppdrag i parlamentet och i dess organ, och ha alla de rättigheter som följer av uppdraget.

Om det, genom ett faktaunderlag som kan verifieras i källor som är tillgängliga för allmänheten, konstateras att en ledamot innehar ett uppdrag som är oförenligt med uppdraget som ledamot av Europaparlamentet, enligt vad som avses i artikel 7.1 eller 7.2 i [val]akten, ska parlamentet på grundval av information från talmannen förklara platsen vakant.

3.   Med utgångspunkt i ett betänkande från det ansvariga utskottet ska parlamentet omgående genomföra en behörighetsprövning och avgöra giltigheten i varje enskild ny ledamots mandat, samt eventuella tvister som hänvisas till parlamentet till följd av bestämmelserna i [val]akten med undantag av sådana tvister som enligt den akten exklusivt regleras av de nationella bestämmelser som akten hänvisar till.

Utskottets betänkande ska grunda sig på det officiella meddelandet från de enskilda medlemsstaterna om det samlade valresultatet, med namnen på de valda kandidaterna och deras ersättare samt en rangordning baserad på valresultatet.

Giltigheten i en ledamots mandat får inte bekräftas förrän ledamoten har avgett de skriftliga förklaringar som följer av denna artikel och bilaga I till arbetsordningen.

…”

9.

Carles Puigdemont i Casamajó och Antoni Comín i Oliveres har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 6 juli 2022, Puigdemont i Casamajó och Comín i Oliveres/parlamentet (T‑388/19, EU:T:2022:421) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom avvisade tribunalen deras respektive talan om ogiltigförklaring av instruktionen av den 29 maj 2019 från parlamentets talman ( 6 ) om att neka dem tillgång till den särskilda mottagningstjänst och den hjälp som erbjuds nytillträdande parlamentsledamöter (nedan kallad instruktionen av den 29 maj 2019) och talmannens vägran att tillerkänna dem ställning som parlamentsledamöter samt att brådskande ta initiativ till att bekräfta deras immunitet på grundval av artikel 8 i arbetsordningen, som återfinns i en skrivelse som skickades till klagandena den 27 juni 2019 (nedan kallad skrivelsen av den 27 juni 2019).

10.

Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 13–36 i den överklagade domen. Den kan sammanfattas enligt följande.

11.

Carles Puigdemont i Casamajó var ordförande för Generalitat de Cataluña (Kataloniens regionförvaltning, Spanien) och Antoni Comín i Oliveres var ledamot av Gobierno autonómico de Cataluña (den autonoma regionen Kataloniens regering, Spanien) vid tidpunkten då Ley 19/2017 del Parlamento de Cataluña, reguladora del referéndum de autodeterminación (lag 19/2017, av Kataloniens parlament, om folkomröstning om självbestämmande) av den 6 september 2017 ( 7 ) och Ley 20/2017 del Parlamento de Cataluña, de transitoriedad jurídica y fundacional de la República (lag 20/2017, av Kataloniens parlament, om republikens rättsliga och konstituerande övergång) av den 8 september 2017 ( 8 ) antogs, samt då folkomröstningen om självbestämmande hölls, nämligen den 1 oktober 2017, enligt den förstnämnda lagen, vars bestämmelser under tiden hade upphävts efter beslut av Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen, Spanien).

12.

Till följd av att nämnda lagar antagits och nämnda folkomröstning hållits inledde Ministerio fiscal (åklagarmyndigheten, Spanien), Abogado del Estado (statsadvokaten, Spanien) och Partido político VOX (det politiska partiet VOX, Spanien) ett straffrättsligt förfarande mot flera personer, däribland klagandena. De ansåg att klagandena hade begått handlingar som bland annat kunde hänföras till brotten ”ohörsamhet” och ”otillbörligt användande av allmänna medel”. I beslut av den 9 juli 2018 konstaterade Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) att klagandena hade avvikit, till följd av deras flykt från Spanien, och vilandeförklarade det straffrättsliga förfarande som inletts mot dem fram till dess att de skulle återfinnas.

13.

Klagandena ställde därefter upp som kandidater och valdes till parlamentsvalet i Spanien den 26 maj 2019.

14.

Genom instruktionen av den 29 maj 2019 gav parlamentets talman en instruktion till institutionens generalsekreterare om att neka samtliga kandidater som hade valts i Spanien tillträde till ”welcome village” och till den hjälp som institutionen tillhandahåller nyvalda parlamentskandidater (nedan kallad den särskilda mottagningstjänsten) och att skjuta upp deras ackreditering till dess att parlamentet officiellt hade erhållit bekräftelse på att de i enlighet med artikel 12 i valakten hade valts.

15.

Den 13 juni 2019 antog Junta Electoral Central (den centrala valmyndigheten, Spanien) ett beslut om ”[t]illkännagivande av valda ledamöter till Europarlamentet i det val som anordnats den 26 maj 2019” ( 9 ) (nedan kallat tillkännagivandet av den 13 juni 2019). I tillkännagivandet angavs att den centrala valmyndigheten hade vidtagit en ny sammanräkning av rösterna på nationell nivå, fördelat platserna i förhållande till alla kandidaturer och tillkännagivit namnen på de som valts, däribland klagandena. I tillkännagivandet angavs även att de valda kandidaterna den 17 juni 2019 skulle avlägga eden om att respektera den spanska konstitutionen, såsom krävs enligt artikel 224.2 i Ley orgánica 5/1985 de Régimen Electoral General (överordnad lag 5/1985 om allmän valordning) av den 19 juni 1985, ( 10 ) i dess ändrade lydelse (nedan kallad den spanska vallagen).

16.

Genom skrivelse av den 14 juni 2019 begärde klagandena att parlamentets talman skulle beakta det resultat av valet den 26 maj 2019 som framgår av tillkännagivandet av den 13 juni 2019, återkalla sin instruktion av den 29 maj 2019, så att de kunde få tillträde till parlamentets lokaler och tillgång till den särskilda mottagningstjänsten, och slutligen låta dem tillträda sina uppdrag i parlamentet och åtnjuta de rättigheter som följde av deras ställning som parlamentsledamöter från och med den 2 juli 2019, den dag då det första plenarsammanträdet efter valet öppnades.

17.

Den 15 juni 2019 avslog undersökningsdomaren vid Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) en ansökan från klagandena om återkallande av de nationella häktningsbeslut som spanska brottmålsdomstolar hade utfärdat för att kunna få sökandena dömda inom ramen för det straffrättsliga förfarande som anges i punkt 12 ovan. Den 20 juni 2019 nekade den centrala valmyndigheten klagandena möjligheten att genom skriftlig förklaring avgiven vid en notarie i Belgien eller via ombud utsedda genom notariebestyrkt handling upprättad i Belgien avlägga den ed som krävs enligt artikel 224.2 i den spanska vallagen, med motiveringen att denna ed var en handling som personligen skulle utföras vid den centrala valmyndigheten.

18.

Den 17 juni 2019 överlämnade den centrala valmyndigheten en lista till parlamentet över de kandidater som hade valts i Spanien (nedan kallat meddelandet av den 17 juni 2019), där klagandenas namn inte fanns med. Den 20 juni 2019 översände den centrala valmyndigheten ett beslut till parlamentet i vilket den konstaterade att klagandena inte hade avlagt eden om att respektera den spanska konstitutionen och förklarade, i enlighet med artikel 224.2 i den spanska vallagen, att de platser som klagandena hade tilldelats i parlamentet var vakanta och att alla de rättigheter och privilegier som skulle tillkomma dem på grund av deras uppdrag hade upphävts till dess att de skulle avlägga denna ed (nedan kallat meddelandet av den 20 juni 2019).

19.

Genom skrivelse av den 27 juni 2019 (nedan kallad skrivelsen av den 27 juni 2019) svarade parlamentets talman bland annat på klagandenas skrivelse av den 14 juni 2019 och i sak angav att han inte kunde behandla dem som framtida ledamöter av parlamentet, eftersom deras namn inte fanns med på den lista över valda kandidater som officiellt hade meddelats av de spanska myndigheterna.

20.

Klagandena väckte den 28 juni 2019 talan om ogiltigförklaring (som registrerades under målnummer T‑388/19), som var riktad dels mot instruktionen av den 29 maj 2019, dels mot flera akter i skrivelsen av den 27 juni 2019, nämligen, för det första, parlamentets talmans vägran att beakta resultatet av valet den 26 maj 2019, för det andra, parlamentets talmans förklaring att den plats som tilldelats respektive klagande var vakant, för det tredje, parlamentets talmans vägran att tillerkänna klagandena rätten att tillträda sitt uppdrag, utöva mandatet som parlamentsledamot och inta sina platser i parlamentet från och med öppnandet av det första sammanträdet efter valet den 26 maj 2019 och, för det fjärde, parlamentets talmans vägran att brådskande ta initiativ till att bekräfta deras immunitet och privilegier i enlighet med artikel 8 i arbetsordningen.

21.

Samma dag kompletterade klagandena sin talan genom att inge en ansökan om interimistiska åtgärder i syfte att utverka uppskov med verkställigheten av parlamentets olika beslut, som i huvudsak innebar att de inte tillerkändes ställning som parlamentsledamöter. De begärde även att parlamentet skulle föreläggas att vidta alla nödvändiga åtgärder, inbegripet bekräftelse av deras privilegier och immunitet enligt artikel 9 i protokollet, för att göra det möjligt för dem att tillträda sina uppdrag redan vid öppnandet av det första sammanträdet efter valet. Genom beslut av den 1 juli 2019, Puigdemont i Casamajó och Comín i Oliveres/parlamentet, ( 11 ) avslog tribunalens ordförande ansökan om interimistiska åtgärder.

22.

I domen Junqueras Vies slog domstolen bland annat fast att en person som officiellt hade förklarats vald till parlamentet, men som inte tillåtits att uppfylla vissa krav enligt nationell rätt efter en sådan förklaring eller bege sig till Europaparlamentet för att delta i det första sammanträdet, skulle anses åtnjuta immunitet enligt artikel 9 andra stycket i protokollet.

23.

Genom beslut av den 20 december 2019, Puigdemont i Casamajó och Comín i Oliveres/parlamentet ( 12 ) upphävde domstolens vice ordförande tribunalens ordförandes beslut av den 1 juli 2019 att avslå ansökan om interimistiska åtgärder, återförvisade målet till tribunalen och förklarade att rättegångskostnaderna skulle anstå.

24.

Vid plenarsammanträdet den 13 januari 2020 beslutade parlamentet till följd av domen Junqueras Vies att ta hänsyn till att klagandenas hade valts till ledamöter av parlamentet med verkan från den 2 juli 2019 (nedan kallat beslutet av den 13 januari 2020).

25.

Genom beslut av den 19 mars 2020, Puigdemont i Casamajó och Comín i Oliveres/parlamentet ( 13 ) fastslog tribunalens ordförande efter överklagande att det, med hänsyn till beslutet av den 13 januari 2020, inte längre fanns anledning att pröva ansökan om interimistiska åtgärder och förklarade att rättegångskostnaderna skulle anstå.

26.

Tribunalen meddelade den överklagade domen den 6 juli 2022.

27.

Tribunalen fann i punkt 70 i den överklagade domen att klagandenas talan avsåg dels en ogiltigförklaring av instruktionen av den 29 maj 2019, dels en ogiltigförklaring av rättsakten av den 27 juni 2019, det vill säga parlamentets talmans vägran i skrivelsen av den 27 juni 2019 att tillerkänna klagandena ställning som ledamöter av denna institution.

28.

Vad gäller rättsakten av den 27 juni 2019 fann tribunalen bland annat att omöjligheten för klagandena att tillträda sina uppdrag, utöva sina mandat och inta sina platser i parlamentet inte följde av denna rättsakt, utan av tillämpningen av spansk rätt, såsom den framgår av meddelandena av den 17 och den 20 juni 2019, i fråga om vilka parlamentets talman och, mer allmänt, parlamentet inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning (punkt 146 i den överklagade domen). Vad vidare gäller underlåtenheten att vidta åtgärder för att bekräfta och fastställa klagandenas immunitet och privilegier, fann tribunalen i huvudsak att denna underlåtenhet inte kunde anses följa av rättsakten av den 27 juni 2019 (se, bland annat, punkterna 157 och 166 i den överklagade domen). Tribunalen fann således att talan inte kunde tas upp till prövning såvitt avsåg denna rättsakt, med motiveringen att nämnda rättsakt inte hade några bindande rättsverkningar som kunde påverka klagandenas intressen och därför inte kunde överklagas (punkt 167 i den överklagade domen).

29.

Vad gäller instruktionen av den 29 maj 2019 fann tribunalen att den inte hade hindrat klagandena från att vidta de administrativa steg som var nödvändiga för att de skulle kunna tillträda sina tjänster och således inte var orsaken till att det var omöjligt för klagandena att utöva sina mandat från och med öppnandet av parlamentets första sammanträde efter valet. Instruktionen hade på sin höjd berövat klagandena parlamentets hjälp inför tillträdandet (punkterna 184 och 185 i den överklagade domen). Tribunalen avvisade därför talan såvitt avsåg instruktionen av den 29 maj 2019 av samma skäl som anförts beträffande rättsakten av den 27 juni 2019 (punkterna 186 och 187 i den överklagade domen).

30.

Den 16 september 2022 överklagade klagandena den överklagade domen. Parlamentet och Konungariket Spanien inkom med sina svarsinlagor den 8 respektive den 7 december 2022. Genom beslut av domstolens ordförande tilläts parterna att inkomma med replik och duplik.

31.

Klagandena har yrkat att domstolen ska

32.

Parlamentet och Konungariket Spanien har yrkat att domstolen ska

33.

Domstolen beslutade att avgöra målet utan att hålla någon muntlig förhandling.

34.

Till stöd för överklagandet har klagandena åberopat fyra grunder. Som jag redan har angett och i enlighet med domstolens önskemål kommer jag att inrikta mitt förslag till avgörande på den första grunden för överklagandet. Innan domstolen prövar huruvida överklagandet kan vinna bifall på denna grund, ska jag emellertid pröva parlamentets och Konungariket Spaniens tvivel om huruvida förevarande överklagande kan tas upp till prövning.

35.

Parlamentet och Konungariket Spanien har gjort gällande att överklagandet inte kan tas upp till prövning i sin helhet, eftersom klagandena inte har angett exakt vilka punkter i den överklagade domen som ifrågasätts och inte i tillräcklig mån har underbyggt sina grunder, att överklagandet inte är klart och begripligt och att klagandena i själva verket har yrkat att det mål som avgjorts av tribunalen ska omprövas, genom att endast upprepa de argument som framförts vid tribunalen. Parlamentet och Konungariket Spanien har dessutom gjort gällande att ett stort antal specifika grunder och argument inte kan tas upp till prövning.

36.

Klagandena har tillbakavisat dessa invändningar i sin replik och i huvudsak gjort gällande att parlamentet har gjort en felaktig tolkning av, eller missuppfattat, deras överklagande.

37.

För min del anser jag inte att överklagandet i sin helhet ska avvisas. Det är visserligen riktigt att den till viss del är otydlig och repetitiv. I motsats till vad parlamentet och Konungariket Spanien har gjort gällande har klagandena emellertid exakt angett vilka punkter i den överklagade domen som de bestrider, i enlighet med artikel 169.2 i domstolens rättegångsregler, de felaktiga rättstillämpningar som de anser att tribunalen har gjort och de rättsliga argument som de har framfört till stöd för sina påståenden. Enligt rättegångsreglerna krävs det däremot inte att grunderna ska åberopas och argumenten framföras i överklagandet i enlighet med en förutbestämd ordningsföljd eller logik. Även om vissa grunder eller argument i förevarande mål om överklagande faktiskt kan visa sig vara verkningslösa eller till och med ska avvisas, är detta enligt min mening inte fallet vad gäller överklagandet i dess helhet.

38.

Jag övergår således till prövningen i sak av den första grunden för överklagandet.

39.

Den första grunden för överklagandet avser tribunalens vägran att erkänna att instruktionen av den 29 maj 2019 och rättsakten av den 27 juni 2019 kan angripas. Det är denna andra delgrund som enligt min mening är av avgörande betydelse för utgången i det aktuella målet. Jag kommer därför att inleda min bedömning med den andra delgrunden.

40.

Det ska erinras om att rättsakten av den 27 juni 2019 enligt punkt 70 i den överklagade domen består i en vägran av parlamentets talman att tillerkänna klagandena ställning som parlamentsledamöter, vilket kom till uttryck i skrivelsen av den 27 juni 2019.

41.

Denna vägran berodde på att klagandena, trots att de hade förklarats valda till parlamentet genom tillkännagivandet av den 13 juni 2019, inte hade tagits med i meddelandet av den 17 juni 2019, eftersom de inte hade avlagt den ed som föreskrivs i artikel 224.2 i vallagen. Som jag redan nämnt i punkt 28 ovan, ansåg tribunalen att omöjligheten för klagandena att utöva sina mandat inte följde av rättsakten av den 27 juni 2019, utan av tillämpningen av spansk rätt, vilket parlamentet inte kunde bestrida, ( 14 ) varför denna rättsakt inte hade några bindande rättsverkningar som kunde påverka klagandenas intressen och således inte utgjorde någon rättsakt som kunde angripas. ( 15 )

42.

I likhet med parlamentet i dess svarsskrivelse kommer jag inte att bedöma klagandenas argument i den ordning som de framfördes i överklagandet, utan i samma ordning som tribunalens resonemang i den överklagade domen. Eftersom den tredje och den fjärde grunden avser parlamentets talmans vägran att ta initiativ till att bekräfta klagandenas immunitet, som också omfattas av rättsakten av den 27 juni 2019, avser följande överväganden och mina förslag inte denna vägran och påverkar inte frågan huruvida dessa grunder är välgrundade.

43.

Klagandena har kritiserat tribunalen ( 16 ) för att ha missuppfattat de faktiska omständigheterna eller gjort en felaktig rättslig kvalificering av dessa omständigheter i punkterna 81–84 i den överklagade domen, i vilka tribunalen bedömde innehållet i den skrivelse som parlamentets talman skickade till klagandena, som genomför rättsakten av den 27 juni 2019.

44.

Jag anser inte att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna i förevarande mål, eftersom dessa omständigheter sammanfattas i skrivelsen av den 27 juni 2019. I motsats till vad parlamentet har gjort gällande anser jag inte heller att dessa punkter i den överklagade domen endast kan anses utgöra ett konstaterande av de faktiska omständigheterna avseende skrivelsens lydelse. I punkt 76 i den överklagade domen slog tribunalen nämligen fast att frågan huruvida en rättsakt kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt rättspraxis förutsätter en prövning mot bakgrund av objektiva kriterier, ”såsom rättsaktens innehåll”. Mot denna bakgrund ska tribunalens konstateranden i punkterna 81–84 i den överklagade domen således inte enbart förstås som faktiska omständigheter, utan som en rättslig kvalificering av rättsakten av den 27 juni 2019 mot bakgrund av innehållet i den skrivelse genom vilken rättsakten genomfördes.

45.

Klagandena har emellertid enligt min mening fog för att hävda att denna kvalificering är felaktig. Genom att slå fast att parlamentets talman genom skrivelsen av den 27 juni 2019 endast beaktade klagandenas rättsliga ställning ”som han officiellt hade underrättats om av de spanska myndigheterna genom meddelandena av den 17 och den 20 juni 2019”, underlät tribunalen att beakta den verkliga innebörden av denna skrivelse, som är avgörande för att bedöma huruvida skrivelsen är en rättsakt mot vilken talan kan väckas, det vill säga att parlamentets talman i skrivelsen inte uttryckte sitt beslut att beakta valresultatet i tillkännagivandet av den 13 juni 2019, utan endast meddelandena av den 17 och den 20 juni 2019. Detta beslut bekräftas av ordalydelsen i skrivelsen av den 27 juni 2019, enligt vilken parlamentets talman inte kunde behandla klagandena som framtida ledamöter av denna institution ”förrän de spanska myndigheterna hade lämnat ett nytt meddelande”.

46.

Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att skrivelsen av den 27 juni 2019, med hänsyn till dess innehåll, helt saknade beslutskaraktär och inte var slutgiltig, trots att det av skrivelsen tydligt framgick att parlamentets talman hade fattat ett slutligt beslut om att endast beakta meddelandena från de spanska myndigheterna avseende de personer som valts till parlamentet och att bortse från tillkännagivandet av den 13 juni 2019. Detta fel utgör enligt min mening den ”ursprungliga felaktigheten” i den överklagade domen och påverkar resten av tribunalens resonemang om huruvida rättsakten av den 27 juni 2019 kunde angripas. De felaktiga rättstillämpningar som anges nedan bekräftar nämligen denna ursprungliga oegentlighet.

47.

Klagandena har därefter i detalj ( 17 ) kritiserat tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 12 i valakten. Jag anser att denna anmärkning är välgrundad.

48.

I punkterna 97–114 i den överklagade domen redogjorde tribunalen för sin tolkning av artikel 12 i valakten, jämförd med artikel 3 i rättegångsreglerna och mot bakgrund av domstolens praxis, särskilt domen Italien och Donnici/parlamentet. ( 18 ) Härav drog tribunalen slutsatsen att ”när parlamentet vidtar prövningen av ledamöternas behörighet ska det grunda sig på den lista över valda kandidater som de nationella myndigheterna officiellt har meddelat, vilken antagligen har upprättats med beaktande av det officiellt tillkännagivna resultatet och sedan dessa myndigheter har avgjort eventuella tvister grundade på tillämpningen av nationell rätt”. ( 19 )

49.

Därefter tillämpade tribunalen i punkterna 116–119 i den överklagade domen denna tolkning av de ovannämnda bestämmelserna i förevarande fall och drog slutsatsen att meddelandena av den 17 och den 20 juni 2019 återspeglade det officiella valresultatet ”såsom det fastställts efter avgörandet av eventuella tvister som uppkommit på grund av nationell rätt”, ( 20 ) vilket innebar att parlamentets talman inte hade befogenhet att pröva huruvida det fanns fog för att utesluta vissa kandidater, däribland klagandena, från denna lista och – enligt vad som ska förstås – endast beakta detta. Tribunalen likställde således klagandenas underlåtenhet att avlägga den ed som föreskrivs i artikel 224.2 i vallagen med en tvist i den mening som avses i artikel 12 i valakten. Detta likställande framgår tydligt av punkterna 107 och 108 i den överklagade domen och bekräftades uttryckligen i punkt 129 i samma dom. ( 21 ) Enligt min mening utgör den en felaktig tolkning av artikel 12 i valakten som kan påverka tribunalens resonemang i sin helhet avseende rättsakten av den 27 juni 2019.

50.

Jag anser att tribunalens felaktiga resonemang beror på att den gjorde en felaktig tolkning av domen Junqueras Vies i punkterna 85 och 86 i den överklagade domen. Enligt tribunalen gjorde domstolen nämligen i den domen åtskillnad mellan ställningen som parlamentsledamot och utövandet av det mandat som följer av denna ställning. Tribunalen kunde således, samtidigt som den i punkt 90 i den överklagade domen medgav att klagandena hade fått ställning som parlamentsledamöter från och med tillkännagivandet av den 13 juni 2019, i punkterna 107 och 108 i den domen hävda att ett åsidosättande av en sådan skyldighet som den som föreskrivs i artikel 224.2 i vallagen kunde hindra en person som förvärvat denna ställning från att faktiskt tillträda sitt uppdrag, ( 22 ) och således i punkt 118 i nämnda dom dra slutsatsen att det kunde vara motiverat att utesluta en sådan person från listan över valda ledamöter eftersom det var fråga om ”avgörandet av eventuella tvister som uppkommit på grund av nationell rätt”.

51.

Även om domstolen i domen Junqueras Vies gjorde åtskillnad mellan ställningen som ledamot av Europaparlamentet och det mandat som följer därav, var det emellertid endast i tidsmässigt hänseende och för att skilja mellan de respektive perioderna för tillämpningen av parlamentarisk immunitet enligt artikel 9 första och andra styckena i protokollet, såsom tydligt framgår av punkterna 77–81 i den domen. Det finns inget i den domen som kan tyda på att domstolen godtog att en person som hade förvärvat ställning som parlamentsledamot kunde fråntas möjligheten att utöva sitt mandat utan att först förlora denna ställning. Tvärtom var domstolen, i punkt 65 i domen Junqueras Vies, noga med att slå fast att ”mandatperioden för [ledamöterna i parlamentet] är det viktigaste kännetecknet för denna ställning”.

52.

Domen Junqueras Vies fokuserar visserligen på parlamentarisk immunitet, eftersom den utgjorde föremålet för de frågor som hänskjutits för förhandsavgörande i det mål som gav upphov till den domen. Hela det resonemang som ledde fram till domstolens lösning i den domen är emellertid koncentrerat på begreppet ledamot av Europaparlamentet. ( 23 ) Det är just denna ställning som de spanska myndigheterna har försökt att neka klaganden i det nationella mål som gav upphov till den domen och som domstolen bekräftade att han hade förvärvat vid denna tidpunkt och enbart till följd av det officiella tillkännagivandet av valresultatet. ( 24 ) I punkt 70 i domen Junqueras Vies angav domstolen dessutom uttryckligen att ”genom att ’beakta’ de valresultat som medlemsstaterna officiellt har tillkännagett, [utgår Parlamentet] med nödvändighet från att de personer som officiellt har förklarats valda därmed har blivit [ledamöter] av denna institution, varför det ankommer på den att utöva sin befogenhet i förhållande till dem, genom att pröva deras behörighet”.

53.

Att, såsom tribunalen gjorde i den överklagade domen, inte bara i de ovannämnda punkterna utan även i punkt 144 anse att ställningen som parlamentsledamot kan särskiljas från utövandet av det mandat som följer därav, vilket innebär att en person kan hindras från att utöva mandatet samtidigt som denne behåller denna ställning, står således uppenbart i strid med såväl logiken som lydelsen i domen Junqueras Vies. Att godta en sådan lösning skulle innebära att domen förlorar all sin ändamålsenliga verkan, eftersom den skulle ge medlemsstaterna frihet att besluta vem av de personer som valts faktiskt får utöva mandatet, vilket domen just hade till syfte att förhindra.

54.

Den felaktiga tolkningen av domen Junqueras Vies medförde därefter att tribunalen i punkt 118 i den överklagade domen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av valakten, särskilt artikel 12 i denna.

55.

Det följer av denna bestämmelse, såsom den tolkats av domstolen i bland annat domen Donnici, att parlamentet ska beakta den berörda medlemsstatens tillkännagivande av valresultatet, eftersom alla rättsliga frågor som har samband med detta tillkännagivande, inbegripet andra eventuella tvister än dem som uppkommer på grundval av själva valakten, ska avgöras på nationell nivå. ( 25 )

56.

Såsom framgår av domen Junqueras Vies är medlemsstaternas officiella tillkännagivande av valresultatet, i den mening som avses i artikel 12 i valakten och domen Donnici, och ställningen som parlamentsledamot nära förbundna med varandra, i den mening att de personer som förklarats valda får denna ställning vid den tidpunkten och redan genom själva tillkännagivandet. ( 26 ) Härav följer att ”de rättsliga frågor som avser nämnda tillkännagivande”, som avses i punkt 55 i domen Donnici, liksom de ”tvister som kan uppkomma” i den mening som avses i artikel 12 i valakten, endast har samband med ställningen som parlamentsledamot för den berörda personen.

57.

Dessa rättsliga frågor och tvister kan bland annat avse, för det första, det valförfarande som enligt artikel 8 i valakten regleras av medlemsstaternas nationella bestämmelser, ( 27 ) för det andra, de fall där mandattiden löper ut och som räknas upp i artikel 13.1 i valakten och, för det tredje, de oförenligheter som föreskrivs i nationell rätt med stöd av artikel 7.3 i valakten. Det är just på dessa tre ställen som det i valakten hänvisas till de nationella bestämmelser som in fine nämns i artikel 12 i denna akt. En lösning av rättsliga frågor eller tvister kan leda till att den berörda personen inte får eller förlorar sin ställning som parlamentsledamot och, i förekommande fall, till att platsen blir vakant.

58.

En situation där en medlemsstat inte meddelar parlamentet namnet på en person som har förklarats vald, utan att frånta personen mandatet eller på annat sätt ifrågasätta tillkännagivandet av valet, kan däremot inte likställas med en sådan rättslig fråga som avser tillkännagivandet av valresultatet eller en tvist i den mening som avses i artikel 12 i valakten. Denna bestämmelse, såsom den tolkats av domstolen, kräver således inte att parlamentet beaktar ett sådant meddelande utan att göra någon bedömning av huruvida det är välgrundat, särskilt när meddelandet inte på korrekt sätt återger det officiella tillkännagivandet av valresultatet.

59.

Såsom tribunalen konstaterade i punkt 90 i den överklagade domen är parterna dock eniga om att klagandena blev parlamentsledamöter från och med tillkännagivandet av den 13 juni 2019 och att de spanska myndigheterna, i enlighet med vad tribunalen slog fast i punkterna 108 och 152 i den överklagade domen, inte upphävde deras mandat, utan endast tillfälligt upphävde deras rättigheter.

60.

Tribunalens uppgift var således inte att svara på en fråga om befogenhetsfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna, eftersom denna fördelning klart följer av valakten, såsom den tolkats av domstolen, utan att dra konsekvenserna av denna fördelning. Klagandena har emellertid med rätta kritiserat tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 12 i valakten när den i punkt 118 i den överklagade domen fann att meddelandena av den 17 och den 20 juni 2019 återspeglade det officiella valresultatet såsom det fastställts efter det att de tvister som uppkom på grundval av nationell rätt hade avgjorts, varför parlamentets talman inte hade befogenhet att pröva huruvida de var välgrundade. Parlamentets svar på denna invändning, som endast stöder tribunalens felaktiga tolkning, är enligt min mening inte övertygande. ( 28 )

61.

Tribunalens konstaterande i punkt 118 i den överklagade domen, att meddelandena av den 17 och den 20 juni 2019 återspeglade valresultatet i den mening som avses i artikel 12 i valakten, så att parlamentet var tvunget att beakta det, utgör kärnan i tribunalens resonemang. Den felaktiga tolkningen av denna bestämmelse är således avgörande för lösningen i den överklagade domen med avseende på rättsakten av den 27 juni 2019. Den mynnar bland annat ut i slutsatserna i punkterna 146 och 153 i den domen, enligt vilka de olika konsekvenserna för klagandena av vägran att tillerkänna dem ställning som parlamentsledamöter inte följer av rättsakten av den 27 juni 2019 utan av tillämpningen av spansk rätt, vilket återspeglas i meddelandena av den 17 och den 20 juni 2019. Denna felaktiga rättstillämpning är således i sig tillräcklig för att upphäva den överklagade domen i denna del.

62.

Klagandena har även ifrågasatt punkterna 120–123 i den överklagade domen, i vilka tribunalen underkände deras argument att parlamentet, genom beslutet av den 13 januari 2020, hade tillåtit klagandena att inta sina platser i parlamentet, trots att de spanska myndigheterna inte officiellt hade meddelat att de hade valts, vilket visade på att rättsakten av den 27 juni 2019 hade beslutskaraktär. ( 29 )

63.

Såsom parlamentet har hävdat i sin svarsskrivelse, är det riktigt att rättsakten av den 27 juni 2019 ska bedömas som sådan och enligt objektiva kriterier.

64.

Icke desto mindre förefaller det motsägelsefullt att hävda, å ena sidan, att parlamentet var bundet av meddelandena av den 17 och den 20 juni 2019 utan att ha något utrymme för skönsmässig bedömning och, å andra sidan, att det ”beslutade att tillåta” ( 30 ) klagandena att tillträda sitt uppdrag genom beslutet av den 13 januari 2020. Om beslutet av den 13 januari 2020 hade beslutskaraktär, hade rättsakten av den 27 juni 2019 logiskt sett samma karaktär, såvida det inte skulle slås fast att beslutet av den 27 juni 2019 var rättsstridigt, vilket tribunalen inte ens antytt. I motsats till vad tribunalen slog fast i punkt 121 i den överklagade domen innebär parlamentets antagande av beslutet av den 13 januari 2020 ett ifrågasättande av vissa av tribunalens överväganden, nämligen de som anges i punkterna 82–84, 108 och, bland annat, 118 i den domen. Genom att inte beakta de logiska följderna av beslutet av den 13 januari 2020 för att bedöma den rättsliga karaktären av rättsakten av den 27 juni 2019 har tribunalen i vart fall fört ett felaktigt resonemang i motiveringen av den överklagade domen.

65.

Det är vidare vedertaget – vilket tribunalen underförstått angav i punkt 121 i den överklagade domen – att beslutet av den 13 januari 2020 fattades till följd av domen Junqueras Vies. Eftersom denna dom ger en tolkning av unionsrätten med retroaktiv verkan (ex tunc), borde dess verkningar ha beaktats även vid bedömningen av den rättsliga karaktären hos rättsakten av den 27 juni 2019, såsom klagandena med rätta har gjort gällande. Deras rättsliga ställning hade nämligen inte förändrats under tiden från antagandet av denna rättsakt till antagandet av beslutet av den 13 januari 2020.

66.

Tribunalen har även kritiserats för att ha gjort sig skyldig till en felaktig motivering ( 31 ) vad gäller punkterna 128–131 i den överklagade domen, i vilka den bemötte klagandenas argument att Konungariket Spanien saknade befogenhet att anta sådana rättsregler som artikel 224.2 i vallagen. Det vill säga att denna nationella bestämmelse stred mot unionsrätten. Tribunalen fann att varken parlamentet eller tribunalen hade befogenhet att ifrågasätta eller kontrollera nämnda nationella bestämmelse.

67.

Med beaktande av klagandenas argument handlade det emellertid inte om att pröva lagenligheten av själva den aktuella nationella bestämmelsen, utan snarare de följder som Konungariket Spanien och parlamentet tillskriver underlåtenheten att iaktta den skyldighet som föreskrivs i denna nationella bestämmelse. När det gäller dessa följder godtog tribunalen i punkt 152 i den överklagade domen Konungariket Spaniens förklaring, utan att ifrågasätta den, att klagandenas mandat endast skulle ”upphävas” till dess att de avlade den ed som föreskrivs i artikel 224.2 i vallagen, i enlighet med meddelandet av den 20 juni 2019.

68.

Även om artikel 13 i valakten innehåller en uppräkning av ett antal händelser som leder till att en parlamentsledamots mandat upphör, varav vissa kan ha sitt ursprung i tillämpningen av medlemsstaternas nationella rätt, finns det emellertid ingen bestämmelse i denna akt som ger medlemsstaterna rätt att tillfälligt upphäva utövandet av ett sådant mandat, eftersom varje sådant försök uppenbart strider mot unionsrätten. Eftersom Konungariket Spanien, genom meddelandet av den 20 juni 2019, inte får upphäva klagandenas utövande av sina mandat, har de således fog för att hävda att det faktiskt var parlamentets talman som gav meddelandet rättslig verkan genom rättsakten av den 27 juni 2019.

69.

I punkterna 167 och 168 i den överklagade domen kom tribunalen fram till att rättsakten av den 27 juni 2019 inte hade bindande rättsverkningar som kunde påverka klagandenas intressen och att talan mot denna rättsakt följaktligen skulle avvisas.

70.

Enligt min mening har klagandena fog för att hävda att tribunalen kom fram till denna slutsats efter ett resonemang som, såsom jag har framhållit, var behäftat med flera fel, nämligen den felaktiga kvalificeringen av innehållet i skrivelsen av den 27 juni 2019 i punkterna 81–84 i den överklagade domen, den felaktiga tillämpningen av domen Junqueras Vies i punkterna 85, 86 och 144 i den domen, den felaktiga tolkningen av artikel 12 i valakten i punkt 118 i nämnda dom, det inkonsekventa resonemanget om betydelsen av beslutet av den 13 januari 2020 i punkterna 116–123 i samma dom och slutligen underlåtenheten att i punkterna 128–131 i den överklagade domen beakta att det tillfälliga upphävandet av utövandet av klagandenas mandat var rättsstridigt.

71.

I själva verket beslutade parlamentets talman, genom rättsakten av den 27 juni 2019, när denne ställdes inför dels tillkännagivandet av den 13 juni 2019, som han inte kunde vara ovetande om, eftersom det var offentligt, dels meddelandena av den 17 och den 20 juni 2019, att följa båda meddelandena utan att beakta tillkännagivandet och genom att vägra att tillerkänna klagandena ställning som ledamöter av denna institution. Detta beslut ändrades senare genom beslutet av den 13 januari 2020.

72.

Tribunalen åsidosatte således artikel 263 FEUF genom att inte godta att talan kunde väckas mot rättsakten av den 27 juni 2019. Överklagandet ska följaktligen bifallas såvitt avser den första grunden och den överklagade domen ska upphävas i den del den avser denna rättsakt.

73.

Det ska erinras om att parlamentets talman genom instruktionen av den 29 maj 2019 instruerade parlamentets administrativa avdelningar att neka de parlamentsledamöter som valts i Spanien den särskilda mottagningstjänst som var avsedd att underlätta för dem att vidta de administrativa åtgärder som var nödvändiga för att de skulle kunna tillträda sina uppdrag, fram till dess att de spanska myndigheterna officiellt skulle meddela att de hade valts.

74.

I punkterna 169–187 i den överklagade domen prövade tribunalen de grunder som klagandena hade åberopat till stöd för sin talan om ogiltigförklaring av instruktionen av den 29 maj 2019. I slutet av denna bedömning kom tribunalen fram till att instruktionen inte hade haft några bindande rättsverkningar som kunde påverka klagandenas intressen, varför talan mot instruktionen inte kunde tas upp till prövning.

75.

Klagandena har bestritt denna slutsats ( 32 ) och i huvudsak gjort gällande att instruktionen av den 29 maj 2019 och rättsakten av den 27 juni 2019 inte kan åtskiljas, särskilt mot bakgrund av deras påstående att skrivelsen av den 27 juni 2019 endast återgav ett beslut som hade fattats långt innan.

76.

Jag låter mig inte övertygas av dessa argument. Det är visserligen riktigt att tribunalen, i enlighet med sin bedömning av rättsakten av den 27 juni 2019, har ansett att de negativa följderna för klagandena av vägran i instruktionen av den 29 maj 2019 inte var resultatet av instruktionen, utan var en följd av tillämpningen av spansk rätt. Tribunalen drog därefter i punkt 185 i den överklagade domen slutsatsen att även om denna instruktion hade haft rättsverkningar för klagandena, hade dessa upphört från och med meddelandet av den 17 juni 2019. Denna slutsats är emellertid lika felaktig som den del av den överklagade domen som avser bedömningen av rättsakten av den 27 juni 2019.

77.

För det första kan klagandenas argument inte påverka tribunalens bedömning att den särskilda mottagningstjänst som berördes av instruktionen av den 29 maj 2019 inte var nödvändig för att fullgöra de formaliteter som var knutna till tillträdandet av parlamentsledamöternas uppdrag, utan endast utgjorde ett sätt att ge dem teknisk hjälp. Berövandet av sådan hjälp kan emellertid inte långsiktigt påverka de berördas rättsliga ställning.

78.

För det andra anser jag att omöjligheten för klagandena att vidta de åtgärder som krävdes för att tillträda sina uppdrag inte följde av instruktionen av den 29 maj 2019, utan av rättsakten av den 27 juni 2019. Detta bekräftas för övrigt underförstått av klagandena själva, när de hävdar ( 33 ) att omöjligheten bestod fram till beslutet av den 13 januari 2020, genom vilket rättsverkningarna av denna rättsakt åtminstone delvis ogiltigförklarades.

79.

Jag anser därför att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden, i den del den avser tribunalens slutsatser om instruktionen av den 29 maj 2019.

80.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att överklagandet ska vinna bifall såvitt avser den första grunden och att den överklagade domen ska upphävas i den del den avser rättsakten av den 27 juni 2019. Överklagandet ska ogillas såvitt avser denna grund i övrigt.

81.

Enligt artikel 61 i domstolens stadga kan Europeiska unionens domstol, om överklagandet är välgrundat, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande. Klagandena har i andra hand yrkat detta.

82.

För det fall att domstolen skulle följa mitt förslag att bifalla överklagandet såvitt avser den första grunden och upphäva den överklagade domen i den del den avser rättsakten av den 27 juni 2019, anser jag att målet är färdigt för avgörande med avseende på denna rättsakt. Argumenten om huruvida talan kan väckas mot denna rättsakt och dess lagenlighet överlappar nämligen varandra, vilket framgår av Konungariket Spaniens svarsskrivelse, som i praktiken till stor del ägnas åt att försvara rättsaktens lagenlighet. Jag anser att det inte heller är nödvändigt att fastställa några andra faktiska omständigheter än dem som redan fastställts i den överklagade domen för att avgöra tvisten. Jag föreslår därför att domstolen själv prövar klagandenas yrkande om ogiltigförklaring av rättsakten av den 27 juni 2019.

83.

Innan detta yrkande prövas ska det fastställas huruvida klagandena fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad i detta avseende, med hänsyn till att parlamentet genom beslutet av den 13 januari 2020 faktiskt återkallade sitt beslut att inte tillerkänna dem ställning som ledamöter av denna institution och således undanröjde ett stort antal rättsverkningar av rättsakten av den 27 juni 2019. Enligt domstolens praxis kan en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person endast tas upp till prövning om personen har ett berättigat intresse av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras. Varje omständighet som avser upptagande till prövning av en talan om ogiltigförklaring som väckts vid tribunalen kan utgöra en grund avseende tvingande rätt som domstolen, vid prövning av ett överklagande, är skyldig att pröva ex officio. ( 34 ) Domstolen ska således ex officio pröva frågan huruvida klagandena fortfarande har ett berättigat intresse av att rättsakten av den 27 juni 2019 ogiltigförklaras, trots att beslutet av den 13 januari 2020 har antagits.

84.

Jag anser att så är fallet. Såsom tribunalen angav i punkt 122 i den överklagade domen, förklarade parlamentet vid tribunalen att beslutet av den 13 januari 2020 hade fattats ”med hänsyn till den rättsliga osäkerheten kring sökandenas ställning efter domen [Junqueras Vies] och beslutet [Puigdemont i Casamajó och Comín i Oliveres/parlamentet ( 35 )]”. Detta beslut består i att tillfälligt tillåta klagandena att utöva sina mandat in fine med stöd av artikel 3.2 första stycket i arbetsordningen, utan att för den skull pröva deras behörighet, i avvaktan på att de nationella myndigheterna officiellt meddelar att de valts i enlighet med artikel 3.2 första meningen i arbetsordningen.

85.

Parlamentets beslut att inte pröva klagandenas behörighet och giltigheten av artikel 3.2 i arbetsordningen, såsom den tolkats av parlamentet med avseende på valakten, är visserligen inte föremål för förevarande tvist. En ogiltigförklaring av rättsakten av den 27 juni 2019 skulle emellertid göra det möjligt att klargöra klagandenas rättsliga ställning och ge parlamentet möjlighet att anta ett slutligt beslut gentemot dem som inte är provisoriskt utan slutgiltigt och grundat på en korrekt tolkning av de relevanta rättsbestämmelserna. Jag anser således att klagandena fortfarande har ett berättigat intresse av att denna rättsakt ogiltigförklaras.

86.

Genom rättsakten av den 27 juni 2019 vägrade parlamentets talman att tillerkänna klagandena ställning som ledamöter av denna institution, och verkställde därmed meddelandena av den 17 och den 20 juni 2019. I punkt 96 i den överklagade domen definierade tribunalen den rättsliga fråga som den hade att pröva som att den avsåg huruvida parlamentets talman hade befogenhet att ifrågasätta meddelandet av den 17 juni 2019, i vilket klagandenas namn inte angavs, trots att deras namn fanns med i tillkännagivandet av den 13 juni 2019. Klagandena har däremot, ( 36 ) enligt min mening med rätta, påpekat att frågan borde ha formulerats på motsatt sätt och att den borde ha avsett huruvida parlamentets talman hade befogenhet att ifrågasätta detta tillkännagivande på grundval av de aktuella meddelandena.

87.

För det första ska parlamentet, enligt artikel 12 i valakten, när det prövar ledamöternas behörighet ”beakta de valresultat som medlemsstaterna officiellt har tillkännagivit”. I denna bestämmelse anges vidare att parlamentet ska avgöra tvister som uppkommer på grundval av valakten, och inte tvister på grundval av nationella bestämmelser. Med hänsyn till domstolens tolkning i domen Donnici tyder denna formulering på att parlamentet helt saknar utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebär att en medlemsstats tillkännagivande av resultaten utgör en redan föreliggande rättslig situation för parlamentet. ( 37 )

88.

I enlighet med min bedömning i punkterna 55–61 i detta förslag till avgörande kan ett åsidosättande av den skyldighet som föreskrivs i artikel 224.2 i vallagen inte likställas med en tvist som uppkommit på grundval av nationella bestämmelser, i den mening som avses i artikel 12 i valakten, eller med en rättslig fråga som har samband med tillkännagivandet av deras val, i den mening som avses i punkt 55 i domen i målet Donnici, eftersom åsidosättandet inte medför att de förlorar sin ställning som parlamentsledamot.

89.

Det kan således inte anses att meddelandena av den 17 och den 20 juni 2019 upprättades ”med beaktande av det officiellt tillkännagivna resultatet”, såsom tribunalen angav i punkt 114 i den överklagade domen, eftersom de inte på ett troget och fullständigt sätt återspeglade resultatet. Det officiella tillkännagivandet av resultatet var tillkännagivandet av den 13 juni 2019, vilket domstolen uttryckligen bekräftade i domen Junqueras Vies, ( 38 ) och det var av detta tillkännagivande som parlamentet var bundet, utan att kunna ifrågasätta det, precis som det var bundet av de italienska myndigheternas tillkännagivande av den 29 mars 2007 i målet som gav upphov till domen Donnici. ( 39 )

90.

Denna slutsats påverkas inte, i motsats till vad Konungariket Spanien har hävdat, av artikel 8 i valakten, i vilken det föreskrivs att valförfarandet i varje medlemsstat genomförs enligt de nationella bestämmelserna.

91.

Parlamentsledamöter företräder inte medlemsstaterna eller ens folken i dessa medlemsstater, utan enligt artikel 14.2 FEU unionsmedborgarna. De väljs genom allmänna val. I avsaknad av en enhetlig valordning, vilken emellertid föreskrivs i artikel 223 FEUF, regleras valförfarandet i andra hand, och med förbehåll för den harmonisering som sker genom valakten, av den nationella lagstiftningen i de medlemsstater som anordnar val till Europaparlamentet på sina egna territorier. Denna delegering ger medlemsstaterna omfattande befogenheter som går utöver själva valförfarandet, särskilt i fråga om rösträtt och valbarhet samt oförenligheter.

92.

Valförfarandet, som genomförs enligt nationella bestämmelser, leder logiskt sett till att resultatet officiellt tillkännages. Detta har domstolen konstaterat i domen Junqueras Vies, ( 40 ) genom att slå fast att ”medlemsstaterna, på unionsrättens nuvarande stadium, i princip fortfarande har befogenhet att reglera valförfarandet och att, efter det att detta förfarande avslutats, officiellt tillkännage valresultatet”. Det sålunda tillkännagivna resultatet kan ändras i efterhand endast efter ogiltigförklaring av valet av en eller flera personer eller på grundval av någon av de omständigheter som ledde till förlust av ställningen som parlamentsledamot enligt artikel 13.1 i valakten.

93.

En medlemsstat kan däremot inte undergräva den ändamålsenliga verkan av att personer blir parlamentsledamöter enbart på grund av tillkännagivandet av valresultatet, såsom följer av domen Junqueras Vies, ( 41 ) genom att utvidga begreppet valförfarande till att omfatta vilken bestämmelse som helst i dess nationella rätt, genom vilken den vill hindra personer som förklarats valda från att utöva sitt mandat, som enligt denna dom ( 42 ) utgör det viktigaste kännetecknet för denna ställning. En sådan möjlighet skulle inte bara strida mot artiklarna 8, 12 och 13 i valakten, såsom de tolkats i domarna Donnici och Junqueras Vies, utan även mot principen om allmänna val i artikel 14 FEU, enligt vilken parlamentets sammansättning på ett troget och fullständigt sätt ska återge det fria uttrycket för unionsmedborgarnas val, av de personer som medborgarna önskar ska företräda dem. ( 43 )

94.

Som jag redan har haft tillfälle att påpeka ingår den skyldighet som föreskrivs i artikel 224.2 i vallagen inte i valförfarandet enligt spansk rätt. ( 44 ) Man kan således inte hävda motsatsen när det gäller tolkningen av artikel 8 i valakten.

95.

Slutsatsen i punkt 89 i detta förslag till avgörande påverkas inte heller av ordalydelsen i artikel 3.1 och 3.3 i arbetsordningen, i vilken det föreskrivs att parlamentets talman efter valet ska uppmana de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna att meddela namnen på de valda ledamöterna och att parlamentet ska pröva behörigheten och besluta om giltigheten av sina ledamöters mandatperioder på grundval av medlemsstaternas meddelande om valresultatet.

96.

Arbetsordningen är nämligen en rättsakt som avser intern organisation, är hierarkiskt underställd normativa rättsakter, såsom valakten, och får inte avvika från dessa. ( 45 ) Artikel 3.1 och 3.3 i arbetsordningen kan således inte tolkas så, att den utgör hinder för parlamentet att beakta det officiella tillkännagivandet av valresultatet, i enlighet med artikel 12 i valakten, under förevändning att de behöriga myndigheterna i en medlemsstat inte har meddelat detta resultat. En sådan tolkning skulle nämligen påverka giltigheten av ovannämnda bestämmelser i arbetsordningen mot bakgrund av denna rättsakt.

97.

För det andra har parlamentets talman, genom att bekräfta meddelandet av den 20 juni 2019 genom rättsakten av den 27 juni 2019, gett verkan åt det tillfälliga upphävandet av de rättigheter som följer av klagandenas ställning som parlamentsledamöter, vilket beslutats av den centrala valmyndigheten till följd av att den inte iakttagit den skyldighet som föreskrivs i artikel 224.2 i vallagen.

98.

Varken artikel 13 i valakten eller någon annan bestämmelse i unionsrätten ger emellertid en medlemsstat rätt att tillfälligt upphäva parlamentsledamöters rättigheter. Det tillfälliga upphävandet var således rättsstridigt och beslutet av den 27 juni 2019 var behäftat med ytterligare en rättsstridighet.

99.

Genom att beakta rättsakten av den 27 juni 2019 ifrågasatte parlamentets talman således det valresultat som officiellt hade tillkännagetts och verkställde, i strid med artiklarna 12 och 13 i valakten, det tillfälliga upphävandet av klagandenas rättigheter. Jag anser därför att denna rättsakt ska förklaras rättsstridig och att den ska ogiltigförklaras.

100.

Eftersom detta förslag till avgörande är begränsat till bedömningen av den första grunden för överklagandet, kommer jag inte att lämna några förslag beträffande rättegångskostnaderna, eftersom utgången i detta avseende är beroende av hur de övriga grunderna bedöms, i enlighet med artikel 138 i rättegångsreglerna.

101.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska: