1)

Utgör artiklarna 1.1 och 2.1 i direktiv 2008/94 (1), med hänsyn till det självständiga begreppet insolvent, hinder för en nationell bestämmelse om införlivande av direktivet – artikel 15.1 och 15.2 i Legea nr. 200/2006 privind constituirea și utilizarea Fondului de garantare pentru plata creanțelor salariale (lag nr 200/2006 om inrättande och användning av Garantifonden för betalning av lönefordringar), jämförd med artikel 7 i Normele metodologice de aplicare a Legii nr. 200/2006 (tillämpningsföreskrifter för lag nr 200/2006) – såsom den tolkats av Înalta Curte de Casație și Justiție – Completul pentru dezlegarea unor chestiuni de drept (Högsta domstolen i Rumänien – avdelningen med behörighet att meddela avgöranden avseende rättsfrågor) genom beslut nr 16/2018, enligt vilken den tremånadersperiod under vilken garantifonden kan överta och betala lönefordringar i stället för en arbetsgivare i konkurs uteslutande hänför sig till det datum då insolvensförfarandet inleddes?

2)

Utgör artiklarna 3 [andra stycket] och 4.2 i direktiv 2008/94 hinder för artikel 15.1 och 15.2 i lag nr 200/2006 om inrättande och användning av Garantifonden för betalning av lönefordringar – såsom den tolkats av Înalta Curte de Casație și Justiție – Completul pentru dezlegarea unor chestiuni de drept i beslut nr 16/2018, enligt vilken den period på högst tre månader, under vilken garantifonden kan överta och betala lönefordringar i stället för en arbetsgivare i konkurs, ska infalla under referensperioden som infaller tre månader omedelbart före och tre månader omedelbart efter inledandet av insolvensförfarandet?

3)

Är det förenligt med det sociala syftet med direktiv 2008/94 och bestämmelserna i artikel 12 a i direktivet att tillämpa en nationell förvaltningspraxis som, på grundval av ett beslut av Curtea de Conturi (Revisionsrätten) och i avsaknad av en konkret nationell bestämmelse om att arbetstagaren är återbetalningsskyldig, går ut på att återkräva belopp från arbetstagaren som påstås ha utbetalats för perioder utanför lagstiftningens ramar eller som har begärts efter utgången av den lagstadgade preskriptionstiden?

4)

Finns det tillräckliga sakliga skäl för åtgärden att från arbetstagaren återkräva ersättning för lönefordringar som fonden har utbetalat via tvångslikvidatorn, i det uttalade syftet att iaktta den allmänna preskriptionstiden, mot bakgrund av tolkningen av begreppet missbruk i den mening som avses i artikel 12 a i direktiv 2008/94?

5)

Är det förenligt med direktivets bestämmelser och syfte att tillämpa en tolkning och nationell förvaltningspraxis där ersättning för lönefordringar som arbetstagarna åläggs att återbetala likställs med en skattefordran på vilken ränta och förseningsavgifter ska utgå?