–

HB, genom C. Orgler, Rechtsanwalt,

–

Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och F. Werni, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom O. Serdula, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tysklands regering, genom J. Möller och A. Hoesch, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och D. Recchia, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens (EUT L 283, 2008, s. 36).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan IEF Service GmbH och HB angående beviljande av ersättning till HB för utestående lönefordringar på grund av arbetsgivarens insolvens.

3

Artikel 1.1 i direktiv 2008/94 har följande lydelse:

”Detta direktiv ska tillämpas på fordringar som arbetstagare på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden har gentemot arbetsgivare som är att anse som insolventa enligt artikel 2.1.”

4

I artikel 2.1 i direktivet föreskrivs följande:

”I detta direktiv ska en arbetsgivare anses vara insolvent när en ansökan har inlämnats om att inleda ett kollektivt förfarande som grundas på arbetsgivarens insolvens i enlighet med respektive medlemsstats lagar och andra författningar och som innebär att arbetsgivarens tillgångar helt eller delvis tas i anspråk och att en förvaltare eller en person som utövar en liknande funktion utses, samt när den myndighet som är behörig enligt dessa lagar och andra författningar

5

I artikel 3 första stycket i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska, om inte annat följer av artikel 4, vidta nödvändiga åtgärder för att se till att garantiinstitutionerna säkerställer betalning av arbetstagarnas utestående fordringar som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden, inbegripet betalning av avgångsvederlag, förutsatt att nationell lagstiftning föreskriver det, när anställningsförhållandet upphör.”

6

I artikel 9 i samma direktiv, som ingår i kapitel IV med rubriken ”Bestämmelser om gränsöverskridande situationer”, föreskrivs följande i punkt 1:

”När ett företag som är verksamt på minst två medlemsstaters territorium är insolvent i den mening som avses i artikel 2.1, ska institutionen i den medlemsstat på vilkens territorium arbetstagarna normalt utför eller utförde sitt arbete vara behörig institution för betalningen av utestående fordringar till arbetstagarna.”

7

I artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012 (EUT L 149, 2012, s. 4) (nedan kallad förordning nr 883/2004), som har rubriken ”Sakområden”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Denna förordning ska tillämpas på all lagstiftning om de grenar av den sociala tryggheten som rör

8

Artikel 12 i förordningen har rubriken ”Särskilda bestämmelser”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”En person som arbetar som anställd i en medlemsstat hos en arbetsgivare som normalt bedriver sin verksamhet i den medlemsstaten ska, när arbetsgivaren sänder ut personen för att för arbetsgivarens räkning utföra ett arbete i en annan medlemsstat, fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten, under förutsättning att detta arbete inte förväntas vara längre än 24 månader och att personen inte sänds ut för att ersätta någon annan utsänd person.”

9

I artikel 13 i förordningen, med rubriken ”Verksamhet i två eller flera medlemsstater”, föreskrivs följande i punkt 1:

”En person som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater ska

10

I artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 284, 2009, s. 1), med rubriken ”Rättsverkan för handlingar och styrkande underlag som utfärdats i en annan medlemsstat”, föreskrivs följande i punkt 1:

”De handlingar som en medlemsstats institution utfärdar för att intyga en persons ställning vid tillämpningen av [förordning nr 883/2004] och [denna förordning] samt de styrkande underlag som ligger till grund för utfärdandet av handlingarna, ska godtas av de andra medlemsstaternas institutioner så länge som de inte dras tillbaka eller förklaras ogiltiga av den medlemsstat där de har utfärdats.”

11

Artikel 19 i förordningen har rubriken ”Tillhandahållande av information till berörda personer och arbetsgivare”. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”På begäran av den berörda personen eller av arbetsgivaren, ska den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig enligt avdelning II i [förordning nr 883/2004], utfärda ett intyg om att sådan lagstiftning är tillämplig och, i förekommande fall, ange till och med vilken dag och på vilka villkor.”

12

I 1 § stycket 1 i Insolvenz-Entgeltsicherungsgesetz (lag om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, BGBl. 324/1977, senast ändrad genom BGBl. I 218/2021) (nedan kallad IESG) föreskrivs följande:

”Arbetstagare, egenföretagare i den mening som avses i 4 § stycke 4 i Allgemeines Sozialversicherungsgesetz [(allmän lag om socialförsäkring] BGBl., 189/1955) (nedan kallad ASVG)], hemarbetare och deras efterlevande samt deras rättsinnehavare till följd av dödsfall (förmånstagare) har rätt till lönegarantiersättning för fordringar som garanteras i enlighet med stycke 2, om de omfattas eller har omfattats av ett anställningsförhållande (självständig yrkesutövare, uppdragsförhållande) och anses (ansågs) som anställda inom landet i enlighet med 3 § stycke 1 eller stycke 2 a–d ASVG och ett förfarande inleds i landet mot arbetsgivarens (uppdragsgivarens) tillgångar i enlighet med insolvenslagstiftningen.”

13

12 § stycke 1 i denna lag har följande lydelse:

”Lönegarantifondens utgifter vid arbetsgivarens insolvens ska täckas av

…

14

I 3 § ASVG föreskrivs följande:

”1.   Arbetstagare ska anses vara verksamma inom landet när deras anställningsort … är belägen inom landet, liksom egenföretagare vars etableringsort är belägen inom landet.

2.   Följande personer anses även vara verksamma i landet:

…

15

I 4 § stycke 1 i denna lag föreskrivs följande:

”Följande personer omfattas (helförsäkrade) enligt denna förbundslag av sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring och pensionsförsäkring, under förutsättning att anställningen i fråga inte är undantagen från full försäkring enligt 5 och 6 §§ eller endast ger delvis försäkring i enlighet med 7 §:

16

HB var sedan den 1 juli 2017 anställd som direktör för den strategiska affärsutvecklingen av S GmbH, med säte i Graz (Österrike). Bolaget erbjöd även sina tjänster i Tyskland och samarbetade där med en egenföretagande försäljningsingenjör, men hade inga andra medarbetare i Tyskland.

17

I HB:s anställningsavtal angavs att centrum för HB:s verksamhet och hans normala arbetsplats var placerade i Österrike. HB ledde två avdelningar och var ansvarig för de anställda vid kontoret i Graz. I praktiken arbetade HB växelvis en vecka på kontoret i Graz och en vecka från sin bostad i Tyskland, där HB:s huvudsakliga hemvist var belägen.

18

HB innehar ett intyg utfärdat av ett tyskt försäkringsorgan i enlighet med artikel 19.2 i förordning nr 987/2009, i vilket det anges att tysk lagstiftning är tillämplig på HB i fråga om social trygghet.

19

Den 4 juni 2019 inleddes ett rekonstruktionsförfarande mot S.

20

IEF Service företräder ersättningsfonden vid arbetsgivarens insolvens, det vill säga den österrikiska garantiinstitutionen, i den mening som avses i direktiv 2008/94.

21

HB framställde en begäran om lönegarantiersättning för sina utestående lönefordringar fram till dess att rekonstruktionsförfarandet inleddes. Begäran ingavs till såväl IEF Service som den tyska garantiinstitutionen. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande har förfarandet i Tyskland ännu inte avgjorts.

22

Genom dom av den 14 oktober 2019 biföll Landesgericht für Zivilrechtssachen Graz (Regionala domstolen för civilrättsliga mål i Graz, Österrike) HB:s krav.

23

IEF Service överklagade denna dom till Oberlandesgericht Graz (Regionala överdomstolen i Graz, Österrike) som fastställde domen genom en dom av den 18 juni 2020.

24

Under dessa omständigheter överklagade IEF Service denna dom till Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike), den hänskjutande domstolen.

25

Den hänskjutande domstolen anser, såsom framgår av domen av den 6 september 2018, Alpenrind m.fl. (C‑527/16, EU:C:2018:669), att ett giltigt A1-intyg som utfärdats av den behöriga institutionen i en medlemsstat i enlighet med artikel 19.2 i förordning nr 987/2009 är bindande inte bara för institutionerna i den medlemsstat där verksamheten utövas, utan även för domstolarna i den medlemsstaten.

26

Trots att HB har ingått sitt anställningsavtal i Österrike och arbetat halvtid vid bolaget S säte i Österrike, uppfyller han således villkoren för obligatorisk försäkring i bosättningsstaten, det vill säga Tyskland, eftersom den tyska lagstiftningen är tillämplig i förevarande fall. I enlighet med denna lagstiftning skulle han dessutom förmodligen åtminstone fiktivt anses ha en arbetsplats i Tyskland.

27

Den österrikiska lagstiftaren har genomfört bestämmelserna i direktiv 2008/94/EG i 1 § stycke 1 IESG genom att föreskriva att det är fråga om en anställning inom landet om det föreligger ett ”anställningsförhållande” i den mening som avses i 3 § styckena 1 eller 2 punkterna a–d ASVG. I detta fall skulle det finnas ett krav på obligatorisk försäkring i Österrike.

28

Enligt praxis från Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen) ger 1 § stycke 1 IESG inte rätt till lönegarantiersättning när en arbetstagare som är anställd utomlands inte omfattas av krav på obligatorisk försäkring i Österrike på grund av sin verksamhet.

29

Eftersom HB i förevarande fall delar sin arbetstid lika mellan Österrike och Tyskland samtidigt som han omfattas av det tyska systemet för social trygghet, uppkommer frågan huruvida artikel 9 i direktiv 2008/94, som avser gränsöverskridande situationer, ska tillämpas. Den hänskjutande domstolen anser att svaret på denna fråga beror på huruvida de tjänster som S erbjuder i Tyskland, det konstaterade samarbetet med en egenföretagande försäljningsingenjör i denna medlemsstat och det regelmässiga arbete som HB har utfört från sin bostad i Tyskland utgör tillräcklig anknytning för att arbetsgivaren ska anses ha en ”varaktig ekonomisk närvaro” i Tyskland, i den mening som avses i dom av den 16 oktober 2008, Holmqvist (C‑310/07, EU:C:2008:573), och dom av den 10 mars 2011, Defossez (C‑477/09, EU:C:2011:134).

30

Om detta var fallet är det nödvändigt att klargöra – mot bakgrund av att arbetstiden har fördelats lika och arbetet har haft samma innehåll samt med tillämpning av kriterierna för bosättning och krav på obligatorisk försäkring för HB – i vilken stat arbetet ”normalt” utförs i den mening som avses i artikel 9.1 i direktiv 2008/94/EG, för att sedan kunna fastställa den nationella garantiinstitutionens behörighet.

31

Den hänskjutande domstolen har tillagt att även om det inte nödvändigtvis finns något samband mellan avgiftsskyldigheten och anspråk på lönegaranti (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 2016, Stroumpoulis m.fl., C‑292/14, EU:C:2016:116, punkt 68), förefaller det vara förenligt med syftet med de grundläggande friheterna att undvika att belasta de arbetsgivare med dubbla avgifter vars arbetstagare arbetar i två medlemsstater och som därför garanteras rätt till ersättning vid insolvens, finansierad genom avgifter.

32

Mot denna bakgrund beslutade Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen) att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

Om fråga 1 besvaras jakande:

Om fråga 2 besvaras jakande:

33

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 9.1 i direktiv 2008/94 ska tolkas så, att vid fastställandet av vilken medlemsstat vars garantiinstitution är behörig att betala arbetstagares utestående fordringar, ska den arbetsgivare som är insolvent anses vara verksam i minst två medlemsstater, i den mening som avses i den bestämmelsen, när det i anställningsavtalet för den berörda arbetstagaren föreskrivs att centrum för vederbörandes verksamhet och dennes normala arbetsplats är förlagda till den medlemsstat där arbetsgivaren har sitt säte, men arbetstagaren till en lika stor del av arbetstiden utför sina arbetsuppgifter på distans från en annan medlemsstat där arbetstagaren har sin huvudsakliga bosättning.

34

För att besvara denna fråga erinrar domstolen inledningsvis om att medlemsstaterna enligt artikel 3 första stycket i direktiv 2008/94 ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att garantiinstitutionerna, om inte annat följer av artikel 4 i direktivet, säkerställer betalning av arbetstagarnas utestående fordringar som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden, inbegripet betalning av avgångsvederlag, förutsatt att nationell lagstiftning föreskriver det, när anställningsförhållandet upphör.

35

I artikel 9.1 i direktiv 2008/94, som avser ”gränsöverskridande situationer”, föreskrivs att när ett företag som är verksamt på minst två medlemsstaters territorium är insolvent i den mening som avses i artikel 2.1 i direktivet, ska institutionen i den medlemsstat inom vars territorium arbetstagarna normalt utför eller utförde sitt arbete vara behörig institution för betalningen av utestående fordringar till arbetstagarna.

36

För att bedöma huruvida artikel 9.1 i direktiv 2008/94 är tillämplig i ett sådant fall som det som avses ovan i punkt 33, ska det prövas huruvida arbetsgivaren ”är [verksam] på minst två medlemsstaters territorium” i den mening som avses i denna bestämmelse.

37

I det mål som avgjordes genom domen av den 16 oktober 2008, Holmqvist (C‑310/07, EU:C:2008:573), skulle domstolen tolka artikel 8a.1 i rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (EGT L 283, 1980, s. 23), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/74/EG av den 23 september 2002 (EGT L 270, 2002, s. 10), vars lydelse är identisk med lydelsen i artikel 9.1 i direktiv 2008/94.

38

Domstolen har slagit fast att även om artikel 8a.1 i direktiv 80/987, i ändrad lydelse enligt direktiv 2002/74, inte innebär något högt krav på anknytning, utan avser en svagare anknytning än ett företags närvaro genom såväl en filial som ett fast driftsställe, saknas det anledning att följa resonemanget enligt vilket det skulle vara tillräckligt att arbetstagaren utför arbete i en annan medlemsstat för sin arbetsgivares räkning, och att arbetet i den andra medlemsstaten grundas på ett behov eller en anvisning från arbetsgivarens sida, för att ett företag ska anses vara verksamt på den andra medlemsstatens territorium (dom av den 16 oktober 2008, Holmqvist, C‑310/07, EU:C:2008:573, punkt 29).

39

Begreppet ”verksamhet” i nämnda bestämmelse ska nämligen förstås så, att det avser omständigheter hänförliga till en annan medlemsstats territorium som innefattar en viss varaktighet. Denna varaktighet innebär att en eller flera arbetstagare ska vara varaktigt anställda på den andra medlemsstatens territorium (dom av den 16 oktober 2008, Holmqvist,C‑310/07, EU:C:2008:573, punkt 30).

40

Med hänsyn till de olika formerna av gränsöverskridande arbete, till de förändringar som arbetsförhållandena nyligen har genomgått och till de framsteg som skett i fråga om telekommunikationer, kan det visserligen inte med framgång hävdas att ett företag nödvändigtvis måste ha en materiell infrastruktur för att ha en varaktig ekonomisk närvaro i en annan medlemsstat än den i vilken det har sitt säte. De olika delarna av ett anställningsförhållande kan nämligen numera skötas på distans. Detta gäller särskilt förmedlingen av instruktioner till arbetstagaren, arbetstagarens rapporter till sin arbetsgivare och löneutbetalningar (dom av den 16 oktober 2008, Holmqvist, C‑310/07, EU:C:2008:573, punkt 32).

41

För att ett företag som är etablerat i en medlemsstat ska anses vara verksamt på en annan medlemsstats territorium, krävs det dock att företaget har en varaktig ekonomisk närvaro, i form av personella resurser, som gör det möjligt för företaget att bedriva verksamhet i den andra medlemsstaten (dom av den 16 oktober 2008, Holmqvist, C‑310/07, EU:C:2008:573, punkt 34).

42

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att även om HB de facto utförde hälften av arbetet, i tidsmässigt hänseende, från bostaden i Tyskland, var centrum för detta arbete – som bestod i att leda två avdelningar och vara ansvarig för de anställda vid arbetsgivarens kontor i Österrike – i enlighet med anställningsavtalet och i praktiken förlagd till den sistnämnda medlemsstaten.

43

Den omständigheten att HB:s arbetsgivare inte hade några andra anställda i Tyskland, med undantag för en egenförtagande försäljningsingenjör som arbetade för arbetsgivaren i Tyskland, bekräftar dessutom att HB:s verksamhet inte kunde ha en anknytning till någon form av varaktig närvaro för denna arbetsgivare i nämnda medlemsstat.

44

Domstolen konstaterar mot bakgrund av den rättspraxis som nämnts ovan i punkterna 38–41 att en sådan arbetsgivare som HB:s arbetsgivare under dessa omständigheter inte kan anses som verksam på minst två medlemsstaters territorium i den mening som avses i artikel 9.1 i direktiv 2008/94.

45

Denna slutsats påverkas inte av att HB innehar ett intyg som utfärdats i enlighet med artikel 19.2 i förordning nr 987/2009, enligt vilket HB omfattas av tysk lagstiftning. Även om detta intyg, såsom Europeiska kommissionen har påpekat i sina skriftliga yttranden, vilket framgår av artikel 5.1 i förordning nr 987/2009, är bindande med avseende på de skyldigheter som följer av de nationella lagstiftningar om social trygghet som avses i den samordning som införts genom förordning nr 883/2004, saknar ett sådant intyg emellertid betydelse för fastställandet av i vilken medlemsstat HB ska göra gällande sina utestående lönefordringar i enlighet med direktiv 2008/94.

46

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 9.1 i direktiv 2008/94 ska tolkas så, att vid fastställandet av vilken medlemsstat vars garantiinstitution är behörig att betala arbetstagares utestående fordringar, ska den arbetsgivare som är insolvent inte anses vara verksam i minst två medlemsstater, i den mening som avses i den bestämmelsen, när det i anställningsavtalet för den berörda arbetstagaren föreskrivs att centrum för vederbörandes verksamhet och dennes normala arbetsplats är förlagda till den medlemsstat där arbetsgivaren har sitt säte, men arbetstagaren till en lika stor del av arbetstiden utför sina arbetsuppgifter på distans från en annan medlemsstat där arbetstagaren har sin huvudsakliga bosättning.

47

Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra och den tredje frågan.

48

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:

Artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens

ska tolkas så,

att vid fastställandet av vilken medlemsstat vars garantiinstitution är behörig att betala arbetstagares utestående fordringar, ska den arbetsgivare som är insolvent inte anses vara verksam i minst två medlemsstater, i den mening som avses i den bestämmelsen, när det i anställningsavtalet för den berörda arbetstagaren föreskrivs att centrum för vederbörandes verksamhet och dennes normala arbetsplats är förlagda till den medlemsstat där arbetsgivaren har sitt säte, men arbetstagaren till en lika stor del av arbetstiden utför sina arbetsuppgifter på distans från en annan medlemsstat där arbetstagaren har sin huvudsakliga bosättning.