1.

Republiken Lettland har yrkat att domstolen ska fastställa att Konungariket Sverige har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 14.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem. ( 2 ) Föremålet för talan är sättet att ta ut den avgift som vissa banker årligen ska betala in till insättningsgarantisystemet i en medlemsstat, i en situation där bankfilialer belägna i andra medlemsstater har överlåtits, vilket enligt artikel 14.3 i direktivet ska medföra att de avgifter som under de senaste tolv månaderna före överlåtelsen har betalats in för dessa filialer till insättningsgarantisystemet i den stat där banken har sitt huvudkontor ska överföras till de nationella insättningsgarantisystem som, efter dessa överlåtelser, är behöriga. Republiken Lettland har även yrkat att domstolen ska fastställa att Konungariket Sverige har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 4.3 FEU genom att vägra att överföra dessa avgifter, eftersom detta agerande har försvårat integreringen av den inre marknaden och har undergrävt principen om ömsesidigt förtroende ( 3 ) mellan medlemsstaterna.

2.

Republiken Estland, Republiken Litauen och Europeiska kommissionen har intervenerat till stöd för Republiken Lettland. Banken hade sitt huvudkontor i Sverige och de överlåtna filialerna låg i Estland, Lettland och Litauen.

3.

Med hänsyn till att det är mycket sällan som det väcks mellanstatlig talan om fördragsbrott ( 4 ) utgör detta ärende ett tillfälle för domstolen att precisera villkoren för upptagande till prövning av en talan om fördragsbrott grundad på artikel 259 FEUF.

4.

Som avslutning på mitt resonemang kommer jag att föreslå att domstolen ska konstatera att talan kan tas upp till prövning, men ska ogillas i sak, eftersom en rent teleologisk tolkning av ett direktiv inte kan utgöra grund för en talan om fördragsbrott när bestämmelserna i direktivet är tydliga och har tolkats bokstavligt och det inte har visats att det föreligger en allmängiltig och varaktig praxis som är oförenlig med direktivet.

5.

Tillämpliga i detta mål är skälen 3 och 37 samt artiklarna 6.1, 7.1, 10.1, 10.2, 10.6, 10.8, 13.1 och 14.1–14.4 i direktiv 2014/49.

6.

I 13 § i lagen om insättningsgaranti ( 5 ) av den 20 december 1995 föreskrivs att garantimyndigheten årligen ska bestämma hur stort belopp som ska betalas i avgift och att avgiften ska betalas inom en månad från dagen för beslutet.

7.

I 14 § i samma lag anges att om ett kreditinstitut helt eller delvis övergår till att omfattas av ett annat insättningsgarantisystem, ska de avgifter som kreditinstitutet har betalat in under de senaste tolv månaderna före övergången överföras till det andra insättningsgarantisystemet.

8.

En europeisk finanskoncern med huvudkontor i Sverige (Nordea Bank AB) som betalade insättningsgarantiavgift till det svenska insättningsgarantisystemet, inbegripet för sina filialer belägna i andra medlemsstater, omstrukturerades under åren 2017 och 2018.

9.

Den 1 oktober 2017 överlät koncernen tre av sina filialer, ( 6 ) vilka låg i Estland, Lettland respektive Litauen, till en annan bank. Dessa medlemsstaters respektive insättningsgarantimyndighet anmodade den svenska insättningsgarantimyndigheten att föra över de avgifter som hade betalats in för var och en av de överlåtna filialerna. Genom beslut av den 3 oktober 2017 avslog den svenska insättningsgarantimyndigheten dessa myndigheters respektive begäran med motiveringen att ingen avgift hade betalats in under de senaste tolv månaderna före den 1 oktober 2017.

10.

Den 1 oktober 2018 flyttade Nordea Bank, som hade överlåtit nämnda filialer, sitt huvudkontor från Sverige till Finland. På anmodan av den finska insättningsgarantimyndigheten överförde den svenska insättningsgarantimyndigheten, den 4 oktober och den 13 november 2018, de avgifter som finanskoncernen hade betalat in under de senaste tolv månaderna före den 1 oktober 2018.

11.

I Sverige ska avgiften till insättningsgarantisystemet avseende perioden januari till december betalas in inom en månad från insättningsgarantimyndighetens beslut om fastställande av avgiftsbeloppet. ( 7 ) Myndighetens årliga beslut för år 2016 antogs den 2 september 2016 och Nordea Bank betalade in sin avgift den 30 september 2016. ( 8 ) Myndighetens beslut för år 2017 antogs den 14 september 2017 och avgiften betalades in den 13 oktober 2017. ( 9 ) För år 2018 meddelade nämnda myndighet sitt årliga beslut den 27 september 2018 och Nordea Bank betalade in sin avgift den 28 september 2018. ( 10 )

12.

Republiken Lettland och Republiken Litauen överklagade inte beslutet att vägra överföra de avgifter som hade betalats in till det svenska insättningsgarantisystemet till svensk domstol.

13.

Republiken Estlands överklagande av avslagsbeslutet, däremot, ogillades genom dom av den 15 maj 2018 från Kammarrätten i Stockholm (Sverige) av det skälet att unionsrätten har införlivats korrekt i svensk rätt. Genom dom av den 7 november 2018 avslog Högsta förvaltningsdomstolen (Sverige) Republiken Estlands ansökan om prövningstillstånd avseende kammarrättens dom och avslog dess begäran om att ett förhandsavgörande skulle inhämtas, eftersom den ansåg att tvisten inte avsåg en tolkning av unionsrätten som krävde ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

14.

Som svar på en skrivelse av den 27 mars 2019 från den lettiska insättningsgarantimyndigheten medgav kommissionen i en skrivelse av den 9 oktober 2020 att den ofullständiga formuleringen av artikel 14.3 i direktiv 2014/49 inte föreskriver specifika åtgärdsscenarier i de fall då en nationell insättningsgarantimyndighet har fattat beslut om att exempelvis förlänga tidsfristen för inbetalning av avgifterna och att detta skapar utrymme för olika tolkningar.

15.

Den estniska, den lettiska och den litauiska insättningsgarantimyndigheten inledde ett medlingsförfarande med den svenska insättningsgarantimyndigheten inför Europeiska bankmyndigheten (EBA), som avslutade ärendet år 2019, eftersom ingen överenskommelse hade nåtts.

16.

Den 10 maj 2021 ingav Republiken Lettland, i enlighet med artikel 259 andra och tredje styckena FEUF, en begäran om att kommissionen skulle avge ett motiverat yttrande (nedan kallat det ursprungliga klagomålet). Efter att ha anmodat Konungariket Sverige att inkomma med synpunkter och efter att ha hört parterna utfärdade kommissionen den 30 juli 2021 ett motiverat yttrande. Däri ger kommissionen uttryck för sin åsikt att Konungariket Sverige har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 14.3 i direktiv 2014/49, jämförd med artikel 10.1 i samma direktiv, genom att vägra att till det lettiska insättningsgarantisystemet överföra de avgifter som Nordea Bank hade betalat in för sin lettiska filial under de senaste tolv månaderna före överlåtelsen. Däri framgår även att kommissionen däremot anser att påståendet att Konungariket Sverige har åsidosatt principen om lojalt samarbete, vilken fastställs i artikel 4.3 FEU, inte har styrkts.

17.

Genom ansökan av den 30 december 2021 har Republiken Lettland väckt talan om fördragsbrott vid EU-domstolen mot Konungariket Sverige med yrkande om att domstolen ska

18.

Genom beslut av den 19, den 25 respektive den 30 maj 2022 tilläts Republiken Estland, Republiken Litauen och kommissionen att intervenera till stöd för Republiken Lettland.

19.

Medan Republiken Litauen stöder samtliga yrkanden i ansökan, stöder Republiken Estland endast det första och det tredje yrkandet och kommissionen endast det första yrkandet.

20.

Konungariket Sverige har yrkat att domstolen ska

21.

Konungariket Sverige vill inledningsvis få klarhet i huruvida dess tolkning av artikel 14.3 i direktiv 2014/49 kan ifrågasättas inom ramen för en talan om fördragsbrott, trots att Republiken Lettland, för det första, hade möjlighet att överklaga den svenska insättningsgarantimyndighetens beslut till svenska nationella domstolar och trots att en talan om fördragsbrott, för det andra, inte kan tas upp till prövning om det endast har yrkats en tolkning av unionsrätten. Konungariket Sverige har tillagt att det dessutom rör sig om en bestämmelse om minimiharmonisering.

22.

Vad gäller det första yrkandet, avseende ett åsidosättande av artikel 14.3 i direktiv 2014/49, anser Konungariket Sverige att Republiken Lettland under domstolsförfarandet har ändrat föremålet för tvisten, eftersom den inte har hänvisat till artikel 10 i direktivet, vilken det hänvisades till under den utfrågning som kommissionen anordnade mellan de båda medlemsstaterna den 1 juli 2021.

23.

Konungariket Sverige har gjort gällande att det andra yrkandet, avseende ett åsidosättande av principen om lojalt samarbete, vilken grundar sig på artikel 4.3 FEU, ska ogillas, eftersom Republiken Lettland under det administrativa förfarandet grundade sig på ett åsidosättande av principen om likabehandling med hänsyn till den behandling som förbehölls Republiken Finland, vars insättningsgarantisystem befann sig i samma situation som det lettiska insättningsgarantisystemet.

24.

När det gäller Republiken Lettlands yrkande att avgifterna från det svenska insättningsgarantisystemet ska överföras till det lettiska insättningsgarantisystemet har Konungariket Sverige angett att en talan om fördragsbrott inte kan syfta till utbetalning av kompensation.

25.

Republiken Lettland har i repliken angett dels att direktiv 2014/49, även om det anses innebära en minimiharmonisering, måste tolkas på ett sådant sätt att det garanteras att dess mål att förbättra och säkerställa banksystemets stabilitet och skyddet för insättare faktiskt uppnås, dels att det för en talan om fördragsbrott enligt artikel 259 FEUF inte krävs att de nationella rättsmedlen har uttömts.

26.

Vad gäller det första yrkandet, avseende fastställande av att Konungariket Sverige har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter, nekar Republiken Lettland till att ha ändrat föremålet för tvisten, vilket inte vare sig har utvidgats eller ändrats i förhållande till det ursprungliga klagomålet, som grundades på artikel 14.3 i direktiv 2014/49, och anser att rättspraxisen avseende kommissionens talan om fördragsbrott bör tillämpas analogt. Enligt denna praxis måste det inte råda fullständig överensstämmelse mellan anmärkningarna i det motiverade yttrandet och yrkandena i ansökan, under förutsättning att föremålet för förfarandet, såsom det angetts i det motiverade yttrandet, inte har utvidgats eller ändrats.

27.

Vad gäller Republiken Lettlands tredje yrkande har den gjort gällande att den underlåtenhet som Konungariket Sverige kritiseras för inte endast måste fastställas, utan även måste upphöra, och att detta upphörande endast kan ta formen av en överföring till det lettiska insättningsgarantisystemet av de avgifter som nekats, vilket inte motsvarar en kompensation.

28.

Republiken Lettland har inte bestritt att Konungariket Sverige faktiskt har införlivat artikel 14.3 i direktiv 2014/49, men anser att den inte ska tolkas på det formella och bokstavliga sätt som Konungariket Sverige har gjort, utan ska jämföras med artikel 10.1 i samma direktiv. Den anser att det utgör en klar underlåtenhet att inte överföra de avgifter som tagits ut för den lettiska filialens verksamhet.

29.

Artikel 14.3, i vilken det anges att ”[o]m ett kreditinstitut upphör att delta i ett insättningsgarantisystem och går över till ett annat insättningsgarantisystem ska de avgifter som betalats in under de senaste tolv månaderna före det att kreditinstitutet dragit sig ur systemet … överföras till det andra insättningsgarantisystemet”, ska enligt Republiken Lettland tolkas med beaktande av dess sammanhang och de mål som eftersträvas. Den har tillagt att skäl 3 i direktivet är tydligt på denna punkt, eftersom det där anges att detta ”direktiv utgör ett viktigt instrument för att förverkliga den inre marknaden med avseende på etableringsfrihet för kreditinstitut och friheten för sådana institut att tillhandahålla tjänster, samtidigt som banksystemet görs stabilare och skyddet för insättarna ökas”. Republiken Lettland har av detta dragit slutsatsen att i fall av övergång till ett annat insättningsgarantisystem bör värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem erhålla samtliga de avgifter som har beräknats och krävts in för den överlåtna verksamheten avseende en period om tolv månader, oavsett när avgifterna faktiskt betalats in. Den har preciserat att Konungariket Sveriges formella tolkning av denna artikel fråntar direktiv 2014/49 dess ändamålsenliga verkan, särskilt som Konungariket Sverige tillåter en frist på över ett år för att erlägga avgiften.

30.

Republiken Lettland har tillagt att enligt logiken i det system som har inrättats genom direktiv 2014/49 ska avgifterna avseende de senaste tolv månaderna före en verksamhetsöverlåtelse överföras till värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem, eftersom detta vid tidpunkten för överlåtelsen blir ansvarigt för utbetalning av insättningsgarantin till de insättare som berörs av verksamheten i fråga. Den har angett att ett liknande system tillämpas när en filials insättare måste ersättas: de ersätts av värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem efter instruktioner från hemmedlemsstatens insättningsgarantisystem, som före utbetalningen till insättarna ska tillhandahålla de medel som krävs och ska kompensera värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem för alla kostnader som det ådragit sig.

31.

Kommissionen stöder Republiken Lettlands resonemang och har preciserat att artikel 10.1, i vilken det föreskrivs att avgiften ska betalas minst årligen, ska jämföras med artikel 14.3 i direktiv 2014/49, eftersom det finns ett grundläggande samband mellan dessa båda bestämmelser när det gäller att säkerställa uppnåendet av direktivets mål, bland annat solidariteten mellan kreditinstituten, om ett av dem inte kan infria sina förpliktelser, såsom det anges i skäl 37 i direktivet. ( 12 ) Enligt kommissionen är avgifterna tänkta som vederlag för insättningsgarantin för en viss period och ska således överföras när ansvaret för insättningsgarantin övergår till ett annat insättningsgarantisystem.

32.

Republiken Estland och Republiken Litauen har instämt i Republiken Lettlands resonemang, eftersom det svenska insättningsgarantisystemet av samma skäl som de ovan angivna har vägrat att efter överlåtelsen av filialerna i dessa båda medlemsstater överföra de avgifter som tagits ut för filialernas verksamhet till dessa medlemsstaters nationella insättningsgarantisystem.

33.

Konungariket Sverige har tvärtom gjort gällande att en teleologisk tolkning inte kan användas för att åtgärda en lucka i artikel 14.3 i direktiv 2014/49, i vilken det inte föreskrivs en heltäckande lösning för överföring av medel från ett system till ett annat. Denna artikel borde omformuleras för att beakta de situationer som inte täcks, såsom EBA och European Forum of Deposit Insurers ( 13 ) har föreslagit. Konungariket Sverige har även, bland annat på grund av att beloppet av de insättningar som ett kreditinstitut garanterar inte står i proportion till avgiftens miniminivå, invänt mot den betydelse som kommissionen fäst vid följderna av en bokstavstolkning av nämnda artikel, det vill säga de allvarliga följderna för förverkligandet av den inre marknaden och undergrävandet av förtroendet för insättningsgarantisystemet och samarbetet mellan medlemsstaterna. Konungariket Sverige anser dessutom att frågan om sambandet mellan överlåtelsen av verksamhet, och således risken i en annan medlemsstat, och överföringen av avgifter inte är tydligt reglerad.

34.

Konungariket Sverige anser att artikel 10 i direktiv 2014/49 är utformad på ett sätt som är vanligt i unionsrätten och att det i den inte åläggs vare sig något specifikt datum för inbetalning eller något krav på att den avgift som tas ut minst årligen ska avse en viss avgiftsperiod (bland annat i fall av tvister om avgiftsbeloppet).

35.

Konungariket Sverige ser en motsägelse i Republiken Lettlands resonemang. Sverige menar att om inbetalningen ska göras avseende avgiftsperioden (vilket inte är en bokstavstolkning av artikel 14.3 i direktiv 2014/49), så saknar datumet för den minst årliga inbetalningen betydelse.

36.

Republiken Lettland har angett att enligt domstolens praxis följer det av principen om lojalt samarbete, vilken skyddas av artikel 4.3 FEU, att medlemsstaterna är skyldiga att dels vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa unionsrättens tillämplighet och verkan samt undanröja de otillåtna följderna av en överträdelse av unionsrätten, dels respektera och bistå varandra när de fullgör uppgifter som följer av fördragen. Republiken Lettland har av detta dragit slutsatsen att det svenska insättningsgarantisystemets vägran att till det lettiska insättningsgarantisystemet överföra de avgifter som det erhållit för den lettiska filialen strider mot principen om lojalt samarbete samt mot principen om likabehandling, eftersom det svenska insättningsgarantisystemet i en jämförbar rättslig situation gick med på att överföra avgifter till det finska insättningsgarantisystemet.

37.

Konungariket Sverige har bestritt tanken att en bokstavlig tillämpning av artikel 14.3 i direktiv 2014/49 skulle kunna utgöra ett åsidosättande av principen om lojalt samarbete. Det har tillagt att i en majoritet av de fall där avgifter överförts är det datumet för den faktiska inbetalningen som har beaktats av insättningsgarantisystemet i hemmedlemsstaten. Konungariket Sverige har vidare angett att det finska insättningsgarantisystemets begäran behandlades annorlunda, eftersom avgifter hade betalats in under de senaste tolv månaderna före flytten av huvudkontoret.

38.

Vad gäller föremålet för en talan om fördragsbrott är domstolens fasta praxis tydlig på två punkter.

39.

Domstolen har för det första erinrat om att det förfarande som föreskrivs i artikel 259 FEUF syftar till att fastställa en medlemsstats överträdelser av unionsrätten och att få dessa att upphöra. ( 14 ) Av detta följer att en talan som väcks med stöd av denna artikel inte kan tas upp till prövning om den avser framtida eller eventuella fördragsbrott eller om den endast syftar till att få till stånd en tolkning av unionsrätten. ( 15 )

40.

I motsats till vad Konungariket Sverige har gjort gällande kan Republiken Lettlands talan om fördragsbrott, vilken avser förstnämnda medlemsstats agerande vad gäller betalning av avgifter från det svenska insättningsgarantisystemet till det lettiska insättningsgarantisystemet, således tas upp till prövning, eftersom den syftar till att fastställa ett tidigare fördragsbrott, och det endast är av detta skäl som sistnämnda medlemsstat har begärt att domstolen ska tolka direktiv 2014/49 beträffande det sätt på vilket överföringen av avgifter ska ske vid överlåtelse av verksamhet som har samband med insättningar mellan två medlemsstater. Kommissionen har dessutom, åtminstone delvis, anslutit sig till Republiken Lettlands tolkning av direktivet, i sitt motiverade yttrande av den 30 juli 2021. Det har inte heller bestritts att Konungariket Sverige har införlivat artikel 14.3 i nämnda direktiv. Eftersom Republiken Lettlands första yrkande i ansökan inte syftar till att domstolen ska tolka ett direktiv, utan till att den ska fastställa en överträdelse av en bestämmelse i ett direktiv, såsom den har tolkats av denna medlemsstat och av kommissionen, anser jag att detta yrkande kan tas upp till prövning.

41.

Domstolen har för det andra erinrat om att det i en talan om fördragsbrott inte får framställas något annat yrkande än att domstolen ska fastställa det påstådda fördragsbrottet, så att fördragsbrottet kan upphöra. Vidare kan det inte yrkas att domstolen ska ålägga en medlemsstat att anta ett specifikt handlingssätt för att följa unionsrätten. ( 16 )

42.

Republiken Lettland har dock inte endast yrkat att domstolen ska fastställa det påstådda fördragsbrottet, utan har även yrkat att den ska ålägga Konungariket Sverige att till det lettiska insättningsgarantisystemet överföra de avgifter som inbetalats till det svenska insättningsgarantisystemet för verksamheten i Nordea Banks lettiska filial, subsidiärt även i det fall att domstolen skulle tolka artikel 14.3 i direktiv 2014/49 restriktivt. Republiken Lettlands yrkande avseende en överföring av avgifterna mellan det svenska insättningsgarantisystemet och det lettiska insättningsgarantisystemet bör följaktligen avvisas.

43.

Vad vidare gäller frågan om huruvida föremålet för tvisten har ändrats mellan det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet ska det påpekas att med beaktande av det är så sällan som det har väckts mellanstatlig talan om fördragsbrott ( 17 ) har det inte heller uppkommit fråga om analog tillämpning av domstolens praxis avseende talan om fördragsbrott som väckts av kommissionen med stöd av artikel 258 FEUF. Förevarande mål är ett tillfälle för domstolen att klargöra situationen.

44.

Domstolen har nämligen slagit fast att vid en talan om fördragsbrott är syftet med det administrativa förfarandet att ge den berörda medlemsstaten möjlighet dels att fullgöra sina skyldigheter enligt unionsrätten, dels att på ett ändamålsenligt sätt bemöta de anmärkningar som framställts av kommissionen. Härav följer att föremålet för en talan som har väckts med stöd av artikel 258 FEUF avgränsas genom det administrativa förfarande som avses i denna bestämmelse och därför inte kan utvidgas under domstolsförfarandet. ( 18 )

45.

Domstolen har av detta dragit slutsatsen att kommissionens motiverade yttrande och talan ska vila på samma argumentation och grunder. Detta innebär att domstolen inte kan pröva en anmärkning som inte har framställts i det motiverade yttrandet, vilket ska innehålla en konsekvent och utförlig redogörelse för skälen till att kommissionen anser att den berörda medlemsstaten har underlåtit att fullgöra en av sina skyldigheter enligt fördraget. ( 19 ) Detta krav är emellertid inte så långtgående att det i samtliga fall måste råda fullständig överensstämmelse mellan anmärkningarna i det motiverade yttrandet och yrkandena i ansökan, under förutsättning att tvisteföremålet, såsom den angetts i det motiverade yttrandet, inte har utvidgats eller ändrats. ( 20 )

46.

I artikel 259 fjärde stycket FEUF föreskrivs emellertid att om kommissionen inte har avgett ett motiverat yttrande inom tre månader efter det att saken lagts fram för den, ska detta inte hindra medlemsstaten från att anhängiggöra ärendet vid domstolen. I detta fall kan det motiverade yttrandet inte tjäna till att avgränsa domstolens prövning.

47.

Eftersom det framgår av artikel 259 andra stycket FEUF att det administrativa förfarandet är obligatoriskt vid en mellanstatlig talan om fördragsbrott, kan den första delen av resonemanget ( 21 ) enligt min mening överföras fullständigt inom ramen för detta förfarande. För att avgränsa tvisteföremålet borde däremot huvudsakligen medlemsstatens begäran till kommissionen beaktas, samt det motiverade yttrandet, om ett sådant har avgetts.

48.

Vad gäller det första av de påstådda fördragsbrotten framgår det av kommissionens motiverade yttrande att det, tvärtemot vad Konungariket Sverige har påstått, endast var till stöd för en teleologisk tolkning av artikel 14.3 i direktiv 2014/49 som artikel 10.1 i direktivet, på initiativ av Republiken Lettland, diskuterades under det administrativa förfarandet. Dessutom hänvisas det inte till denna artikel vare sig i yrkandena i det ursprungliga klagomålet eller i yrkandena i Republiken Lettlands ansökan. Hänvisningen i ansökan och det ursprungliga klagomålet till artikel 10 är dessutom formulerad på liknande sätt, utan att det hävdas att denna artikel har åsidosatts. Den första invändningen om rättegångshinder bör följaktligen avslås.

49.

Vad gäller det andra av de påstådda fördragsbrotten, avseende ett åsidosättande av principen om lojalt samarbete, framgår det av Republiken Lettlands ursprungliga klagomål, i motsats till vad som är fallet med det motiverade yttrandets sammanfattning av Republiken Lettlands yrkanden, att den till grund för sitt yrkande gjorde gällande både att Konungariket Sverige har tolkat artikel 14.3 i direktiv 2014/49 felaktigt och därigenom har åsidosatt direktivets mål och att det lettiska insättningsgarantisystemet och det finska insättningsgarantisystemet har behandlats olika. Konungariket Sverige har således haft möjlighet att framföra sina argument på dessa båda punkter och föremålet för tvisten har varken ändrats eller utvidgats under domstolsförfarandet. Även den andra invändningen om rättegångshinder bör således avslås.

50.

Vad gäller den omständigheten att de nationella rättsmedlen inte har uttömts är rättegångsdeltagarna, inbegripet Konungariket Sverige i dupliken, eniga om att artikel 259 FEUF inte föreskriver ett sådant krav. Den tredje invändningen om rättegångshinder bör avslås.

51.

Det är ostridigt att Konungariket Sverige ordagrant har införlivat artikel 14.3 i direktiv 2014/49 i sin nationella lagstiftning, eftersom det i 14 § i lagen om insättningsgaranti föreskrivs att om ett kreditinstitut övergår till att omfattas av ett annat insättningsgarantisystem, ska de avgifter som kreditinstitutet har betalat in under de senast tolv månaderna före övergången överföras till det andra insättningsgarantisystemet. Vid tillämpningen av denna regel beaktade Konungariket Sverige det datum då avgifterna hade betalats in, såsom det föreskrivs i artikel 14.3 i direktiv 2014/49. Detta fick till följd att inga avgifter fördes över till det estniska, det lettiska och det litauiska insättningsgarantisystemet, eftersom avgifterna hade betalats in på ett datum före eller efter tolvmånadersperioden före kreditinstitutets övergång, samt att två överföringar gjordes till det finska insättningsgarantisystemet.

52.

Republiken Lettland, som stöds av kommissionen samt av Republiken Estland och Republiken Litauen, har huvudsakligen gjort gällande att det inte ska göras en bokstavstolkning av artikel 14.3 i direktiv 2014/49, utan en rent teleologisk tolkning, som grundar sig på dels en jämförelse mellan denna bestämmelse och artikel 10 i direktivet, dels direktivets mål, vilka anges i skälen 3 och 37, det vill säga att förverkliga den inre marknaden samtidigt som banksystemet görs stabilare och skyddet för insättarna ökas samt skapa solidaritet mellan alla kreditinstitut på en viss finansiell marknad. Republiken Lettland samt Republiken Estland, Republiken Litauen och kommissionen har av detta slutit sig till att överföringen av avgifterna bör motsvara den överföring av ansvar mellan insättningsgarantisystemen som följer av ett kreditinstituts övergång.

53.

För det första ska det påpekas att det vid första anblicken, vid en jämförelse mellan artikel 14.3 och artikel 10.1 andra stycket i direktiv 2014/49, förefaller som om det kan anses antingen att inbetalningen av avgiften till insättningsgarantisystemet ska göras varje år på ett bestämt datum, eller att inbetalningen ska avse avgiften för de senaste tolv månaderna.

54.

För att betala in avgiften på ett bestämt datum krävs att girering kan göras under årets alla dagar, vilket inte nödvändigtvis är möjligt.

55.

När det gäller synsättet att den avgift som ska överföras, utifrån en jämförelse mellan artikel 14.3 och artikel 10.1 andra stycket i direktiv 2014/49, är den som betalats för de senaste tolv månaderna före kreditinstitutets övergång, kan det konstateras att detta resonemang inte är logiskt. Om det belopp som ska betalas motsvarade en period (de senaste tolv månaderna) vore det, såsom Konungariket Sverige har påpekat, inte nödvändigt att, såsom det görs i artikel 10.1 andra stycket i direktivet, ange att avgiften ska tas ut årligen.

56.

Utformningen av artikel 10.1 andra stycket liknar dessutom den som använts avseende bidragen till finansieringsarrangemang i fråga om bankresolution ( 22 ) eller till den gemensamma resolutionsfonden, ( 23 ) avseende vilken det föreskrivs att bidragen ska samlas in ”minst en gång per år”, vilket ger medlemsstaterna ett utrymme att skönsmässigt organisera insamlingen. I fråga om bankresolution föreskrivs det emellertid inte att bidragen ska överföras i fall av övergång till ett annat finansieringsarrangemang.

57.

Den frist på en månad som tillåts enligt 13 § i lagen om insättningsgaranti för att betala in den infordrade avgiften förefaller inte att strida mot artikel 10.1 andra stycket i direktiv 2014/49, i vilket det inte föreskrivs någon annan skyldighet än att minst årligen betala in avgiften till insättningsgarantisystemet. I artikel 14.3 i direktivet hänvisas det för övrigt endast till betalningar som har gjorts ”under de senaste tolv månaderna före det att kreditinstitutet dragit sig ur systemet”.

58.

Mot bakgrund av vad som förefaller att vara en defekt i utformningen av den ursprungliga texten i direktiv 2014/49 tog kommissionen i sitt förslag av den 18 april 2023 om ändring av detta direktiv tillfället att precisera lydelsen i artikel 14.3 i direktivet genom att ange att i fall av övergång av ett kreditinstitut eller en del av dess verksamhet mellan två olika medlemsstaters insättningsgarantisystem, ska hemmedlemsstatens insättningsgarantisystem till värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem överföra de avgifter som har betalats eller ska betalas för de senaste tolv månader som föregår ändringen av deltagandet i insättningsgarantisystem. ( 24 )

59.

För det andra ska det påpekas att det i artikel 10.2 i direktiv 2014/49 anges att de tillgängliga finansiella medlen i ett insättningsgarantisystem åtminstone ska nå upp till en målnivå på 0,8 procent av beloppet på dess deltagares garanterade insättningar. Även om det, i motsats till vad Konungariket Sverige har gjort gällande, vid den tidpunkt då avgiften fastställs faktiskt finns ett samband mellan avgiftsbeloppet till insättningsgarantisystemet och beloppet av de insättningar som garanteras, ( 25 ) måste det konstateras att detta samband inte längre föreligger så snart (och så länge) som denna målnivå uppnås.

60.

I artikel 10.2 andra stycket i direktivet föreskrivs nämligen att ”[o]m den finansiella styrkan [hos insättningsgarantisystemet] inte når upp till målnivån ska betalningen av avgifter återupptas minst till dess att målnivån har uppnåtts igen”.

61.

När ett nytt kreditinstitut går med i ett insättningsgarantisystem ökar detta därför automatiskt det totala beloppet av de insättningar som garanteras, och detta kan medföra att deltagarna i insättningsgarantisystemet anmodas att göra inbetalningar. Om kreditinstitutet i fråga kommer från ett insättningsgarantisystem i en annan medlemsstat, bör övergången i förekommande fall åtföljas av en överföring av den avgift som det har betalat in till insättningsgarantisystemet i hemmedlemsstaten under de senaste tolv månaderna före övergången och ska inte medföra att deltagarna i insättningsgarantisystemet anmodas att göra nya inbetalningar, i den mån som den överförda avgiften täcker andelen nya insättningar som garanteras.

62.

När ett kreditinstitut från ett tredjeland går med i ett insättningsgarantisystem i en medlemsstat åtföljs detta emellertid inte av en överföring av avgifter, och samtliga kreditinstitut som deltar i insättningsgarantisystemet måste bidra till uppnåendet av målnivån, eventuellt genom att betalningen av avgifter återupptas eller att avgiften höjs.

63.

På samma sätt medför en övergång av ett kreditinstitut från ett insättningsgarantisystem i en medlemsstat för vilket målnivån har uppnåtts, och till vilket kreditinstitutet därför inte har betalat in någon avgift under de senaste tolv månaderna, inte endast att det inte görs någon överföring av avgifter till värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem, utan kan till och med, såsom det anges ovan i punkt 62, medföra en höjning av avgifterna till värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem på grund av det ökade beloppet av de garanterade insättningarna och således av målnivån.

64.

Det finns således många situationer där ett kreditinstituts övergång till ett annat insättningsgarantisystem inte medför en överföring av avgifter till det insättningsgarantisystemet. Det är följaktligen svårt att grunda sina argument på de följder som övergången av ett kreditinstitut och tillhörande ansvar har för överföringen av avgifter.

65.

Vad för det tredje gäller de mål för direktiv 2014/49 som anges i skälen 3 och 37 anser jag inte att de motiverar en rent teleologisk tolkning av artikel 14.3 i direktivet.

66.

Eftersom det, såsom det har angetts ovan, inte finns något strikt samband mellan överföringen av ansvar och överföringen av avgifter, måste slutsatsen även dras att unionslagstiftaren accepterade denna oöverensstämmelse samtidigt som det eftersträvas att bevara banksystemets stabilitet, skydda insättarna och skapa solidaritet mellan kreditinstituten.

67.

Banksystemets stabilitet bevaras under alla omständigheter framför allt genom insättningsgarantin, som syftar till att förhindra massuttag av insatta belopp från bankinstituten. På samma sätt skyddas insättarna genom inrättandet av en garantinivå på 100000 euro per insättare och per kreditinstitut i den händelse insättningarna blir indisponibla. ( 26 ) Den solidaritet mellan alla kreditinstitut som nämns i skäl 37 i direktiv 2014/49 avser dessutom kreditinstitut på en viss finansiell marknad och inte alla kreditinstitut i unionen; det är därför inte inkonsekvent att låta övriga kreditinstitut i ett insättningssystem bära bördan av det eventuella ansvar som orsakas av att ett nytt kreditinstitut går över till det insättningsgarantisystemet utan att några avgifter överförs.

68.

Det är därför svårt att fastställa att Konungariket Sverige har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 14.3 i direktiv 2014/49 genom att föreskriva att endast de avgifter som inbetalats till insättningsgarantisystemet under de senaste tolv månaderna före kreditinstitutets övergång ska överföras till värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem, och detta även om denna bestämmelse jämförs med artikel 10.1 andra stycket i direktivet.

69.

När det gäller den frist på en månad efter insättningsgarantimyndighetens beslut som medges för inbetalning av avgiften följer det av rättspraxis att en tillräckligt allmängiltig och varaktig praxis som inte är förenlig med ett korrekt införlivande av ett direktiv kan utgöra föremål för en talan om fördragsbrott. ( 27 )

70.

Även om införandet av en sådan frist i förevarande fall inte förefaller strida mot direktiv 2014/49, ska det undersökas om det svenska insättningsgarantisystemet tillämpar en allmängiltig och varaktig praxis som inte är förenlig med direktivet eller med lagen om dess införlivande och som utgör ett åsidosättande av den princip om överföring av avgifter som föreskrivs i artikel 14.3 i direktivet.

71.

Avgiften för år 2016 beslutades den 2 september 2016 och betalades in den 30 september 2016, det vill säga inom fristen på en månad. Vad gäller avgiften för år 2017, vilken beslutades den 14 september 2017, betalades den in den 13 oktober 2017. Avgiften för år 2018, slutligen, beslutades den 27 september 2018 och betalades in följande dag.

72.

I artikel 14.4 andra stycket i direktiv 2014/49 anges att ”[o]m ett kreditinstitut har för avsikt att övergå från ett insättningsgarantisystem till ett annat i enlighet med detta direktiv ska det anmäla en sådan avsikt minst sex månader i förväg”.

73.

Nordea Bank borde således senast den 1 april 2017 ha meddelat det svenska insättningsgarantisystemet om sin avsikt att överlåta sina filialer den 1 oktober 2017. Likaså borde Nordea Bank senast den 1 april 2018 ha underrättat det svenska insättningsgarantisystemet om sin avsikt att flytta sitt huvudkontor till Finland.

74.

Även om det kan verka förvånande att den svenska insättningsgarantimyndigheten varje år under de tre år som granskats ändrade datum för sitt beslut om det avgiftsbelopp som skulle betalas in till insättningsgarantisystemet, räcker detta inte för att visa att det förelåg en allmängiltig, varaktig och avsiktlig praxis som syftade till att förhindra att avgifterna överfördes till ett annat insättningsgarantisystem.

75.

När Nordea Bank bestämde att filialerna skulle överlåtas den 1 oktober 2017 visste detta kreditinstitut att avgiften för år 2016 inte skulle överföras, eftersom den hade betalats in den 30 september 2016. När Nordea Bank den 13 oktober 2017, det vill säga efter den 30 september 2017, betalade in sin avgift för år 2017 kunde Nordea Bank inte heller vara omedvetet om att denna avgift inte skulle överföras till insättningsgarantisystemen i de överlåtna filialernas värdmedlemsstater. Likaså visste Nordea Bank, när det fastställde flytten av sitt huvudkontor till den 1 oktober 2018 och betalade sin avgift för år 2018 dagen efter beslutet om fastställande av avgiftsbeloppet, det vill säga den 28 september 2018, att dess avgifter för åren 2017 och 2018 skulle överföras till det finska insättningsgarantisystemet.

76.

Eftersom tre år inte är en tillräckligt lång tid för att fastställa att en allmängiltig och varaktig praxis föreligger, har det inte visats att det svenska insättningsgarantisystemet tillämpar en sådan praxis som automatiskt ledde till en vägran att överföra avgifterna. Den omständigheten att avgifterna inte överfördes berodde dessutom på Nordea Banks val av datum för inbetalningen av avgifterna till det svenska insättningsgarantisystemet.

77.

Som slutsats anser jag att Konungariket Sverige inte har underlåtit att fullgöra de skyldigheter som följer av artikel 14.3 i direktiv 2014/49, jämförd med artikel 10.1 andra stycket i direktivet, och att talan följaktligen bör ogillas såvitt avser det första yrkandet.

78.

Det ska erinras om att enligt domstolens fasta praxis ”följer det av principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU att medlemsstaterna är skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa unionsrättens tillämplighet och verkan”, ( 28 ) men att ”[e]tt åsidosättande av den allmänna skyldigheten till lojalt samarbete som följer av artikel 4.3 FEU endast kan konstateras om den avser ett annat agerande än det som utgör ett åsidosättande av specifika skyldigheter som åsidosättandet består i”. ( 29 )

79.

De båda skäl som låg till grund för Republiken Lettlands begäran till kommissionen ska därför undersökas.

80.

Vad för det första gäller påståendet att artikel 14.3 i direktiv 2014/49 har tolkats felaktigt, varigenom direktivets mål har åsidosatts, avser detta påstående i själva verket samma agerande som det som låg till grund för det första yrkandet, eftersom vägran att överföra avgifterna hade ett direkt samband med tolkningen av artikel 14.3. Såsom generaladvokaten Ćapeta har angett utgör den omständigheten att en medlemsstat tolkar unionsrätten på ett annat sätt än kommissionen i sig inget åsidosättande av principen om lojalt samarbete från den medlemsstatens sida. ( 30 ) Det samma gäller om en medlemsstat tolkar unionsrätten på ett annat sätt än en annan medlemsstat. Det finns således ingen grund för det yrkande som baseras på detta skäl.

81.

Vad för det andra gäller påståendet att likabehandlingsprincipen har åsidosatts, eftersom begärandena från det estniska, det lettiska och det litauiska insättningsgarantisystemet inte behandlades på samma sätt som begäran från det finska insättningsgarantisystemet, ska det påpekas att även detta påstående vilar på den omtvistade tolkningen av artikel 14.3 i direktiv 2014/49.

82.

Ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen kan i varje fall endast konstateras om lika situationer har behandlats olika eller olika situationer har behandlats olika.

83.

I förevarande fall är situationerna för, å ena sidan, det estniska, det lettiska och det litauiska insättningsgarantisystemet och, å andra sidan, det finska insättningsgarantisystemet emellertid olika. Under de senaste tolv månaderna före övergången till ett annat insättningsgarantisystem, det vill säga mellan den 1 oktober 2016 och den 30 september 2017, betalades det nämligen inte in några avgifter till det svenska insättningsgarantisystemet för de överlåtna filialernas verksamhet, medan det under de senaste tolv månaderna före flytten av huvudkontoret till Finland betalades in avgifter till det svenska insättningsgarantisystemet, vilka överfördes till det finska insättningsgarantisystemet. Det kan således inte mot bakgrund av detta skäl göras gällande att skyldigheten till lojalt samarbete har åsidosatts.

84.

Talan kan inte bifallas såvitt avser det yrkande som grundats på att principen om lojalt samarbete inte har iakttagits.

85.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen beslutar följande: