1

Till följd av ett klagomål från en sammanslutning som företräder europeiska tillverkare av aluminiumprofiler (nedan kallade den berörda produkten) offentliggjorde Europeiska kommissionen den 14 februari 2020 ett tillkännagivande om inledande av ett antidumpningsförfarande beträffande import till Europeiska unionen av den berörda produkten med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT C 51, 2020, s. 26), enligt artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (EUT L 176, 2016, s. 21), i ändrad lydelse (nedan kallad grundförordningen).

2

För att genomföra antidumpningsförfarandet och antidumpningsundersökningen beslutade kommissionen, i enlighet med artikel 17 i grundförordningen, att stödja sig på ett stickprov av icke-närstående importörer. Sökandebolaget, Airoldi Metalli SpA, som importerar den berörda produkten, inkluderades bland dessa importörer.

3

Sökandebolaget yttrade sig vid flera tillfällen under förfarandet, bland annat som svar på kommissionens förfrågningar, och hördes av kommissionen den 29 juni 2020. Sökandebolaget begärde vidare att förfarandet skulle vilandeförklaras på grund av hälsokrisen, utan att kommissionen efterkom denna begäran.

4

Den 23 juni 2020 ingav den klagande sammanslutningen en ansökan om registrering av den produkt som berördes av antidumpningsundersökningen med tillämpning av artikel 14.5 i grundförordningen. Syftet med ansökan var att antidumpningstullar därefter skulle kunna tillämpas på import av nämnda produkt från och med dagen för registreringen. Den 6 juli 2020 meddelade sökandebolaget kommissionen att det motsatte sig registreringen.

5

Den 21 augusti 2020 antog kommissionen genomförandeförordning (EU) 2020/1215 om registrering av aluminiumprofiler med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 275, 2020, s. 16). Denna förordning bestreds vid tribunalen av såväl sökandebolaget (mål T‑611/20) som två kinesiska företag, Guangdong Haomei New Materials Co. Ltd och Guangdong King Metal Light Alloy Technology Co. Ltd, vilka producerar och exporterar den berörda produkten (mål T‑604/20). Tribunalen ogillade den första talan genom beslut av den 28 september 2021, Airoldi Metalli/kommissionen (T‑611/20, ej publicerat, EU:T:2021:641), med motiveringen att sökandebolaget inte hade något berättigat intresse av att få nämnda förordning prövad.

6

Till följd av nya synpunkter från bland annat sökandebolaget antog kommissionen den 12 oktober 2020 genomförandeförordning (EU) 2020/1428 om införande av en provisorisk antidumpningstull på import av stänger, profiler och rör av aluminium med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 336, 2020, s. 8) (nedan kallad den angripna förordningen).

7

I den angripna förordningen föreskrivs bland annat följande:

”Artikel 1

1.   En provisorisk antidumpningstull ska införas på import av [den berörda produkten].

2.   Följande provisoriska antidumpningstullsatser ska tillämpas på nettopriset fritt unionens gräns, före tull, för den produkt som beskrivs i punkt 1 och som tillverkas av nedanstående företag:

3.   De individuella tullsatser som anges för de företag som nämns i punkt 2 ska tillämpas på villkor att det för medlemsstaternas tullmyndigheter uppvisas en giltig faktura som ska innehålla en försäkran, vilken är daterad och undertecknad av en tjänsteman vid den enhet som utfärdat fakturan och av vilken ska framgå dennes/dennas namn och befattning, med följande lydelse: ”Jag intygar härmed att (kvantitet) av (den berörda produkten) som säljs på export till Europeiska unionen och som omfattas av denna faktura har tillverkats av (företagets namn och adress) (Taric‑tillläggsnummer) i [det berörda landet]. Jag försäkrar att uppgifterna i denna faktura är fullständiga och korrekta.” Om ingen sådan faktura uppvisas ska den tullsats som gäller för ”Alla övriga företag” tillämpas.

4.   Övergång till fri omsättning i unionen av den produkt som avses i punkt 1 ska förutsätta att det ställs en säkerhet som motsvarar nivån på den provisoriska tullsatsen.

…

Artikel 2

1.   Berörda parter ska lämna sina skriftliga synpunkter på denna förordning till kommissionen inom 15 kalenderdagar från dagen för denna förordnings ikraftträdande.

2.   Berörda parter som vill begära att bli hörda av kommissionen ska lämna sin begäran inom fem kalenderdagar från dagen för denna förordnings ikraftträdande.

3.   Berörda parter som vill begära att bli hörda av förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden ska lämna sin begäran inom fem kalenderdagar från dagen för denna förordnings ikraftträdande. Förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden ska behandla en begäran som inges efter denna tidsfrist och får om det är lämpligt besluta om huruvida en sådan begäran ska godtas.

Artikel 3

1.   Tullmyndigheterna åläggs härmed att upphöra med den registrering av import som infördes genom artikel 1 i genomförandeförordning (EU) 2020/1215 om registrering av import av aluminiumprofiler med ursprung i Folkrepubliken Kina.

2.   Uppgifter som insamlats avseende produkter som importerats till EU för förbrukning högst 90 dagar före dagen för denna förordnings ikraftträdande ska bevaras till dess att eventuella slutgiltiga åtgärder har trätt i kraft eller till dess att detta förfarande har avslutats.”

8

Efter det att talan hade väckts i förevarande mål antog kommissionen genomförandeförordning (EU) 2021/546 av den 29 mars 2021 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den provisoriska tull som införts på import av aluminiumprofiler med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 109, 2021, s. 1) (nedan kallad den slutgiltiga förordningen).

9

Enligt den slutgiltiga förordningen gäller följande:

”Artikel 1

1.   Härmed införs en slutgiltig antidumpningstull på import av [den berörda produkten].

2.   Följande slutgiltiga antidumpningstullsatser ska tillämpas på nettopriset fritt unionens gräns, före tull, för de produkter som beskrivs i punkt 1 och som tillverkats av nedanstående företag:

3.   De individuella tullsatser som anges för de företag som nämns i punkt 2 ska tillämpas på villkor att det för medlemsstaternas tullmyndigheter uppvisas en giltig faktura innehållande en försäkran, som är daterad och undertecknad av en tjänsteman vid den enhet som utfärdat fakturan och av vilken ska framgå hans eller hennes namn och befattning, med följande lydelse: ”Jag intygar härmed att den (kvantitet) av (den berörda produkten) som säljs på export till Europeiska unionen och som omfattas av denna faktura har tillverkats av [företagets namn och adress] [Taric‑tilläggsnummer] i [det berörda landet]. Jag försäkrar att uppgifterna i denna faktura är fullständiga och korrekta.” Om ingen sådan faktura uppvisas ska den tullsats som gäller för alla övriga företag tillämpas.

…

Artikel 2

De belopp för vilka säkerhet ställts i form av provisoriska antidumpningstullar i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2020/1428 ska tas ut slutgiltigt. De belopp för vilka säkerhet ställts utöver den slutgiltiga antidumpningstullsatsen ska frisläppas.

Artikel 3

Ingen slutgiltig antidumpningstull ska tas ut retroaktivt på den registrerade importen. Uppgifter som samlats in i enlighet med artikel 1 i genomförandeförordning (EU) 2020/1215 ska inte längre bevaras.

…”

10

Sökandebolaget väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 21 december 2020.

11

Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 11 mars 2021 ansökte Europaparlamentet om att få intervenera till stöd för kommissionen.

12

Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 12 mars 2021 framställde kommissionen en invändning om rättegångshinder enligt artikel 130 i tribunalens rättegångsregler. Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 8 april 2021 tillkännagav kommissionen att den slutgiltiga förordningen hade antagits den 29 mars 2021 och att förordningen skulle offentliggöras. Sökandebolaget yttrade sig angående invändningen om rättegångshinder den 28 april 2021. Sökandebolaget väckte talan mot den slutgiltiga förordningen den 9 juni 2021 (mål T‑328/21).

13

Sökandebolaget har yrkat att tribunalen ska

14

Sökandebolaget har också begärt att tribunalen ska anmoda kommissionen, som en åtgärd för processledning, att inkomma med samtliga interna handlingar som utgör förarbetena till den angripna förordningen och registreringen av importen i fråga.

15

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

16

Enligt artikel 130.1 och 130.7 i tribunalens rättegångsregler får tribunalen, om svaranden begär det, meddela beslut i fråga om rättegångshinder eller tribunalens behörighet utan att själva saken prövas. Eftersom kommissionen i förevarande mål har yrkat att tribunalen ska meddela beslut i fråga om rättegångshinder och tribunalen anser sig ha tillräckliga upplysningar genom handlingarna i målet, beslutar tribunalen att meddela beslut i frågan utan vidare handläggning.

17

Kommissionen har gjort gällande att förevarande talan inte kan tas upp till sakprövning. För det första är den angripna förordningen inte en rättsakt mot vilken talan kan väckas, för det andra har sökandebolaget inte, eller inte längre, något intresse av att bestrida förordningen och för det tredje har sökandebolaget inte heller talerätt med avseende på den angripna förordningen.

18

Vad gäller den grund för avvisning som avser att talan inte kan väckas mot den angripna förordningen, har kommissionen gjort gällande att förordningen är en provisorisk åtgärd som vidtas i avvaktan på resultatet av undersökningen, med den enda följden att det ställs en säkerhet som syftar till att, vid behov, möjliggöra ett senare uttag av de fastställda provisoriska tullarna utan att någon tull tas ut i detta skede. Det rör sig således om en förberedande rättsakt som enligt grundförordningen följs antingen av en rättsakt som avslutar antidumpningsförfarandet utan att åtgärder vidtas, eller av en förordning om införande av slutgiltiga antidumpningstullar. Kommissionen har tillagt att den omständigheten att sökandebolaget inte direkt kan bestrida den angripna förordningen inte fråntar sökandebolaget rätten till domstolsskydd, eftersom de eventuella rättsstridigheter som denna förordning är behäftad med, skulle kunna åberopas till stöd för en talan mot den rättsakt genom vilken den slutgiltiga tullen införs, i vilken den beredande förordningen ingår. För det fall talan skulle tas upp till sakprövning skulle tribunalen, enligt kommissionen, dessutom behöva göra en bedömning av de frågor som kommissionen senare kommer att ta ställning till vid ett eventuellt fastställande av slutgiltiga antidumpningstullar, vilket skulle vara oförenligt med kraven på god rättsskipning och ett korrekt genomförande av det administrativa förfarandet vid kommissionen.

19

Sökandebolaget är däremot av den uppfattningen att den angripna förordningen är en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Denna förordning har nämligen omedelbara, bindande, självständiga och slutgiltiga negativa konsekvenser för sökandebolagets faktiska och rättsliga situation, vilka inte kan påverkas av antagandet av den slutgiltiga förordningen. Sökandebolaget har i detta avseende åberopat de sanktionsåtgärder som skulle kunna vidtas mot bolaget om det inte iakttog sin skyldighet att ställa de säkerheter som föreskrivs i den angripna förordningen. Sökandebolaget har även framhållit den skada som har samband med kostnaderna för ställandet av säkerhet för de belopp som slutligen frigjordes genom den slutgiltiga förordningen och de problem vad gäller tillgången till den berörda produkten som uppstod till följd av att den angripna förordningen trädde i kraft.

20

Enligt artikel 263 FEUF kan en talan om ogiltigförklaring väckas mot rättsakter som inte är rekommendationer och yttranden, och som har rättsverkan i förhållande till tredje man.

21

Vid bedömningen av huruvida en rättsakt kan bli föremål för en sådan talan om ogiltigförklaring ska innehållet i rättsakten beaktas. Den form i vilken rättsakten har antagits saknar i princip betydelse i detta avseende. Endast åtgärder som är avsedda att ha bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning utgör rättsakter eller beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring (dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 9, dom av den19 januari 2017, kommissionen/Total och Elf Aquitaine, C‑351/15 P, EU:C:2017:27, punkterna 35 och 36, och beslut av den 15 mars 2019, Silgan Closures och Silgan Holdings/kommissionen, T‑410/18, EU:T:2019:166, punkterna 12 och 13).

22

När det rör sig om rättsakter som utarbetas i flera steg är det i princip endast de åtgärder genom vilka institutionens ställningstagande slutgiltigt slås fast efter förfarandet som utgör rättsakter mot vilka talan kan väckas, med undantag för mellankommande åtgärder som syftar till att förbereda det slutliga beslutet (dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 10, och beslut av den 10 december 1996, Söktas/kommissionen, T‑75/96, EU:T:1996:183, punkt 27).

23

Det skulle endast kunna vara på annat sätt om de rättsakter eller beslut som antas under det förberedande förfarandet inte enbart hade samtliga ovan beskrivna rättsliga kännetecken, utan dessutom i sig själva utgjorde slutet på ett särskilt förfarande som skiljer sig från det som gör det möjligt för institutionen att fatta ett beslut i saken (dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 11, och beslut av den 2 juni 2004, Pfizer/kommissionen, T‑123/03, EU:T:2004:167, punkt 23) och således hade självständiga, omedelbara, och oåterkalleliga rättsverkningar vilka motiverade att nämnda rättsakter eller beslut kunde utgöra föremål för ogiltigförklaring, eftersom den rättsstridighet som de är behäftade med inte skulle kunna avhjälpas genom en talan mot det slutliga beslut i vars beredande den ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Tognoli m.fl./parlamentet, C‑431/20 P, EU:C:2021:807, punkterna 42, 44 och 51 och där angiven rättspraxis). Det har i detta avseende redan slagits fast att den rättsakt genom vilken kommissionen inledde ett antidumpningsförfarande var en rent förberedande åtgärd mot vilken talan inte kunde väckas, eftersom rättsakten inte omedelbart och oåterkalleligen påverkade de berörda företagens rättsliga ställning, varmed det inte var befogat att ta upp en talan om ogiltigförklaring till sakprövning redan innan det administrativa förfarande hade avslutats (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 14 mars 1996, Dysan Magnetics och Review Magnetics/kommissionen, T‑134/95, EU:T:1996:38, punkterna 21–23 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, beslut av den 25 maj 1998, Broome & Wellington/kommissionen, T‑267/97, EU:T:1998:108, punkterna 26–29).

24

I förevarande fall ska följaktligen verkningarna och den rättsliga karaktären av den angripna förordningen, som antagits i enlighet med artikel 7 i grundförordningen, bedömas mot bakgrund av dess funktion inom ramen för antidumpningsförfarandet och mot bakgrund av den rättsakt genom vilken detta förfarande avslutas med tillämpning av artikel 9 i grundförordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 13, och beslut av den 15 mars 2019, Silgan Closures och Silgan Holdings/kommissionen, T‑410/18, EU:T:2019:166, punkt 16).

25

Såsom framgår av bestämmelserna i grundförordningen utgör förordningen om införande av provisoriska antidumpningstullar ett mellanliggande steg mellan det tillkännagivande om inledande som regleras i artikel 5 i grundförordningen, vilket utgör inledandet av antidumpningsförfarandet, och avslutandet av detta förfarande, vilket antingen tar sig uttryck i införandet av slutgiltiga tullar eller genom underlåtenhet att fastställa tullar enligt artikel 9 i grundförordningen. Syftet med en sådan förordning om införande av provisoriska tullar är nämligen, enligt den formulering som använts sedan tillkomsten av de första förordningarna om skydd mot dumpning, att säkerställa ett ”adekvat skydd” av unionen så snart en preliminär granskning visar att dumpning föreligger och att ”förhindra att skada uppkommer under förfarandet” genom att fastställa provisoriska antidumpningstullar vilka därefter kan tas ut retroaktivt när förfarandet avslutas (se trettonde skälet i rådets förordning (EEG) nr 459/68 av den 5 april 1968 om skydd mot dumpning, bidrag eller subventioner från länder som inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 93, 1968, s.1), och artikel 11 i rådets förordning (EEG) nr 3017/79 av den 20 december 1979 om skydd mot dumpad eller subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 339, 1979, s. 1)). Förordningen om införande av provisoriska antidumpningstullar utgör på så sätt en del av antidumpningsförfarandet och syftar till att säkerställa dess verkan.

26

Som en del av antidumpningsförfarandet informerar förordningen som fastställer de provisoriska antidumpingtullarna de berörda parterna, särskilt importörerna, om de viktigaste omständigheterna och övervägandena som ligger till grund för införandet av provisoriska åtgärder och ger dem möjlighet att inkomma med synpunkter inför fastställandet av de slutgiltiga åtgärder som ska vidtas (artikel 2 i den angripna förordningen. Se även artiklarna 19a och 20 i grundförordningen). Att det rör sig om en sammanhängande helhet blir ännu tydligare av att kommissionen, sedan ikraftträdandet av grundförordningen år 2016, antar samtliga rättsakter som utgör antidumpningsförfarandet, från tillkännagivande om inledande till införande av slutgiltiga antidumpningstullar, medan det tidigare var Europeiska unionens råd som införde de slutgiltiga tullarna (se bland annat artikel 9 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, 2009, s. 51)). Det är för övrigt anmärkningsvärt att det i skäl 32 i grundförordningen talas om de provisoriska åtgärdernas ”logiska placering i tiden i förhållande till antagandet av slutgiltiga åtgärder”. Härigenom skiljer sig den lagstiftning som är tillämplig i förevarande fall från den lagstiftning som var i kraft i det mål som avgjordes genom domen av den 21 februari 1984, Allied Corporation m.fl./kommissionen (239/82 och 275/82, EU:C:1984:68), vilken för övrigt inte har åberopats av sökandebolaget till stöd för att talan kan väckas mot den angripna förordningen. I det målet prövade domstolen huruvida de två omtvistade provisoriska förordningarna var välgrundade, dock utan att uttryckligen uttala sig om huruvida det var möjligt att väcka talan mot dessa förordningar som inte hade följts av antagandet av en slutgiltig förordning.

27

Av detta följer att den angripna förordningen, i den del den inför provisoriska antidumpningstullar, inte kan anses utgöra slutpunkten för ett annat förfarande än det som avslutas genom att slutgiltiga tullar fastställs eller genom att sådana tullar inte fastställts. På samma sätt som tillkännagivandet om inledande av antidumpningsförfarandet i rättspraxis betecknas som förberedande rättsakt, vilket det erinras om i punkt 23 ovan, har den angripna förordningen en förberedande funktion i förhållande till de rättsakterna som avslutar antidumpningsförfarandet mot vilka talan kan väckas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 2003, Eurocoton m.fl./rådet, C‑76/01 P, EU:C:2003:511, punkt 72 och där angiven rättspraxis, se även, analogt, beslut av den 25 maj 1998, Broome & Wellington/kommissionen, T‑267/97, EU:T:1998:108, punkt 33, och dom av den 17 december 2010, EWRIA m.fl./kommissionen, T‑369/08, EU:T:2010:549, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

28

Den angripna förordningen påverkar inte heller sökandebolagets rättsliga ställning omedelbart och oåterkalleligt.

29

Artikel 2 i den angripna förordningen innebär nämligen inte något krav på att samarbeta i undersökningen, utan det föreskrivs endast en möjlighet för berörda parter, däribland importörerna, att inkomma med synpunkter eller att yttra sig. Även om presens indikativ används i denna bestämmelse ska den läsas mot bakgrund av artiklarna 19a och 20 i grundförordningen (se punkt 26 ovan) och således tolkas så, att den endast skapar processuella garantier till förmån för de berörda parterna och endast ger upphov till verkningar av en rättegångshandling som, utanför den aktuella processen, inte påverkar sökandens rättsliga ställning (se, analogt, beslut av den 14 mars 1996, Dysan Magnetics och Review Magnetics/kommissionen, T‑134/95, EU:T:1996:38, punkt 27, och dom av den 15 mars 2019, Silgan Closures och Silgan Holdings/kommissionen, T‑410/18, EU:T:2019:166, punkterna 17 och 19 och där angiven rättspraxis).

30

På samma sätt ålägger den angripna förordningen varken en importör som sökandebolaget eller andra berörda ekonomiska aktörer någon skyldighet att ändra eller ompröva sina affärsmetoder (se, analogt, dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 19, och beslut av den 10 december 1996, Söktas/kommissionen, T‑75/96, EU:T:1996:183, punkt 41). I synnerhet är de prishöjningar och problem med tillgången till den berörda produkten samt de därmed sammanhängande förseningarna i anskaffningen av densamma, vilka sökandebolaget har åberopat, även om de föreligger, endast faktiska och ekonomiska konsekvenser av den angripna förordningen vilka inte kan anses utgöra bindande rättsverkningar som påverkar sökandebolagets rättsliga ställning.

31

Det ska medges att antidumpningstullar införs genom artikel 1 i den angripna förordningen. Dessa tullar är emellertid, per definition, provisoriska och behöver inte betalas av importörerna i detta skede. Huruvida de ska tas ut eller ej beslutas först senare, i enlighet med artikel 10.2 i grundförordningen, i samband med att antidumpningsförfarandet avslutas. De skadliga verkningar som sökandebolaget tillskriver den angripna förordningen, vilka tas upp i punkt 30 ovan, följer under alla omständigheter endast av de ekonomiska aktörernas förhandsreaktioner med anledning av de ekonomiska effekter som ett faktiskt införande av antidumpningstullar kan få, för det fall de ska betalas enligt den slutgiltiga förordning som antas i slutet av antidumpningsförfarandet. För det fall sådana verkningar uppstår är de således inte en omedelbar eller oåterkallelig följd av den angripna förordningen.

32

I den angripna förordningen föreskrivs således inte någon skyldighet som har omedelbara och oåterkalleliga verkningar.

33

Den omständigheten att det i artikel 1.4 i den angripna förordningen även föreskrivs att import av den berörda produkten till unionen förutsätter att det ställs en säkerhet som motsvarar nivån på den provisoriska tullsatsen gör det inte heller möjligt att dra slutsatsen att talan kan väckas mot den angripna förordningen. Denna skyldighet att ställa säkerhet för import av den berörda produkten under den angripna förordningens giltighetstid, även om den är förenad med sanktioner, såsom sökandebolaget har gjort gällande, syftar till att säkerställa betalningen av tullarna för det fall det slutligen beslutas att de ska tas ut och är således beroende av denna betalningsskyldighet som beslutas och åläggs först senare. Det har således slagits fast i fast rättspraxis att när de belopp som garanteras genom den provisoriska antidumpningstullen tas ut i sin helhet genom en slutgiltig förordning, kan ingen självständig rättslig verkan som följer av förordningen om provisorisk tull åberopas, eftersom den slutgiltiga förordningen i det fallet med retroaktiv verkan ersätter den provisoriska förordningen (beslut av den 30 juni 1998, BSC Footwear Supplies m.fl./kommissionen, T‑73/97, EU:T:1998:147, punkt 13, dom av den 11 januari 2013, Charron Inox och Almet/kommissionen och rådet, T‑445/11 och T‑88/12, ej publicerad, EU:T:2013:4, punkt 30, och dom av den 10 november 2014, DelSolar (Wujiang)/kommissionen, T‑320/13, ej publicerad, EU:T:2014:969, punkt 56).

34

Det har i och för sig även fastställts att för det fall, såsom är fallet här (se artikel 1.2 i den angripna förordningen, vilken återges ovan i punkt 7, och artikel 1.2 i den slutgiltiga förordningen, vilken återges ovan i punkt 9), en del av det belopp som garanteras med tillämpning av förordningen om införande av en provisorisk antidumpningstull frigörs på grund av att den fastställda slutgiltiga tullsatsen är lägre än den provisoriska tullsatsen, kan eventuella självständiga eller oberoende verkningar som endast kan tillskrivas förordningen om införande av en provisorisk antidumpningstull fastställas efter det att förordningen om införande av en slutgiltig antidumpningstull har trätt kraft utan att dessa finns med (dom av den 11 juli 1990, Nemayp och Neshintensiva, C‑160/87, EU:C:1990:295, punkt 15, beslut av den 30 juni 1998, BSC Footwear Supplies m.fl./kommissionen, T‑73/97, EU:T:1998:147, punkt 15, och beslut av den 11 januari 2013, Charron Inox och Almet/kommissionen och rådet, T‑445/11 och T‑88/12, ej publicerat, EU:T:2013:4, punkt 30). När unionsdomstolen fastställde detta med beaktande av det senare antagandet av en definitiv förordning skedde detta emellertid inte i samband med att den uttalade sig om det villkor för att väcka talan som är i fråga i förevarande fall, vilket prövas i samband med att talan väcks (se dom av den 22 juni 2016, Whirlpool Europe/kommissionen, T‑118/13, EU:T:2016:365, punkt 49 och där angiven rättspraxis), utan i samband med att den uttalade sig om det specifika villkor som avser ett berättigat intresse av att få saken prövad vilket ska fortbestå efter det att talan väckts och vars fortbestånd bedöms i samband med att domstolen meddelar sitt beslut (se dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen, C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 61 och där angiven rättspraxis). Denna rättspraxis bekräftar således, som ett komplement till övervägandena i punkt 33 ovan, att skyldigheten att ställa en säkerhet för att täcka de provisoriska tullarna inte har självständiga och oåterkalleliga rättsverkningar vid tidpunkten för bedömningen av huruvida talan kan tas upp till sakprövning, eftersom uppkomsten av sådana verkningar är beroende av antagandet av och innehållet i den efterföljande slutgiltiga förordningen.

35

Av detta följer att vid den tidpunkt då förevarande talan väcktes, vid vilken antidumpningsförfarandet ännu inte hade avslutats och som också utgör den tidpunkt vid vilken möjligheten att ta upp talan till sakprövning ska bedömas (se punkt 34 ovan), kan skyldigheten att ställa en säkerhet för att täcka de provisoriska tullarna inte anses ha självständiga och oåterkalleliga verkningar.

36

Skyldigheten att ställa en säkerhet skiljer sig således från skyldigheten att avbryta utbetalningen vilken följer av ett beslut att inleda det formella granskningsförfarandet avseende statligt stöd, vilka enligt fast rättspraxis kan utgöra rättsakter mot vilka talan kan väckas (dom av den 30 juni 1992, Spanien/kommissionen, C‑312/90, EU:C:1992:282, punkterna 21–24, dom av den 24 oktober 2013, Deutsche Post/kommissionen, C‑77/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:695, punkterna 51–55, och dom av den 9 september 2009, Diputación Foral de Álava m.fl./kommissionen, T‑30/01–T‑32/01 och T‑86/02–T‑88/02, EU:T:2009:314, punkt 350). Skyldigheten att avbryta utbetalningen av stöd föreligger nämligen redan när nämnda beslut träder i kraft och hindrar genomförandet av stödåtgärden i fråga fram till dess att det beslut genom vilket det formella granskningsförfarandet avslutas fattas, oavsett beslutets innebörd och utan att beslutet kan ändra genomförandeperioden.

37

Att slå fast att en provisorisk förordning utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas skulle dessutom skada god rättskipning och den institutionella jämvikten. Att tillåta att förevarande talan tas upp till sakprövning skulle nämligen leda till att tribunalen uttalar sig om grunder som oftast liknar dem som åberopas till stöd för talan mot den slutgiltiga förordningen, vilket för övrigt är fallet i förevarande mål, medan kommissionen under tiden slutgiltigt har tagit ställning till de frågor som väckts genom dessa grunder med beaktande av de kompletterande uppgifter som framkommit under det förfarande som följde på antagandet av den provisoriska förordningen. Förutom den förväxling som på detta sätt sker av det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet, vilket kommissionen med rätta har betonat, samt tribunalens svårigheter att ta ställning till konstaterandena om förekomsten av dumpning och den provisoriska fastställelsen av en antidumpningstull när dessa konstateranden och denna procentsats i förekommande fall kan komma att ändras senare inom ramen för kommissionens slutgiltiga bedömning, ska det även, med tanke på det rättsliga skyddet, framhållas att prövningen i en instans av om den provisoriska förordningen är välgrundad är bristfällig. I den mån den slutliga bedömningen görs på grundval av uppgifter som delvis skiljer sig från dem som beaktades vid den preliminära bedömningen, innebär en eventuell ogiltigförklaring av den provisoriska förordningen inte nödvändigtvis att kommissionen är skyldig att tillämpa konsekvenserna av domen om ogiltigförklaring på den slutliga förordningen enligt artikel 266 FEUF, vilket innebär att en part som anser sig ha lidit skada av den provisoriska förordningen under alla omständigheter även kan behöva väcka talan mot den slutgiltiga förordningen för att försäkra sig om att hans situation verkligen och fullt ut återställs (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 20, och beslut av den 4 april 2015, SolarWorld et Solsonica/kommissionen, T‑393/13, ej publicerat, EU:T:2015:211, punkterna 66–69).

38

Det ska understrykas att den omständigheten att förevarande talan inte kan tas upp till sakprövning inte innebär att sökandebolaget berövas det domstolsskydd som det har rätt till. Sökandebolaget kan nämligen, om det anser att det är befogat, väcka talan om ansvar enligt artikel 268 FEUF, med hänvisning till att den proviska förordningen är rättsstridig i det avseende som bolaget har åberopat till stöd för förevarande talan och begära ersättning för den skada som det anser sig ha lidit, vilken består i kostnader för att ställa den säkerhet som motsvarar de belopp som slutligen frigjordes genom den slutgiltiga förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2000, Fresh Marine/kommissionen, T‑178/98, EU:T:2000:240, punkterna 45–52, och beslut av den 14 april 2015, SolarWorld och Solsonica/kommissionen, T‑393/13, ej publicerat, EU:T:2015:211, punkterna 51 och 52 och där angiven rättspraxis).

39

Av det ovan anförda följer att den angripna förordningen är en förberedande rättsakt som antogs under antidumpningsförfarandet och som följaktligen inte kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring.

40

Det kan tilläggas, för fullständighetens skull, att även om det antas att den angripna förordningen är en rättsakt mot vilken talan kan väckas, ska det i förevarande fall fastställas att sökandebolaget har förlorat sitt berättigade intresse av att begära ogiltigförklaring av den till följd av antagandet av den slutgiltiga förordningen.

41

Det följer av fast rättspraxis att en sökandes berättigade intresse av att få saken prövad, vad avser talans föremål, ska föreligga när talan väcks med risk för att den annars avvisas. Det berättigade intresset av att få saken prövad ska bestå fram till domstolsavgörandet, vilket förutsätter att utgången av talan kan medföra en fördel för den som väckt den. Rätten kan i annat fall fastställa att det saknas anledning att döma i saken (se dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen, C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 61 och där angiven rättspraxis). Både tribunalen och domstolen har konsekvent slagit fast att sökande i princip inte längre har något intresse av att bestrida en provisorisk förordning när en definitiv förordning antas under det förfarande som rör ogiltigförklaring av den förstnämnda förordningen, såsom är fallet i förevarande mål (se punkterna 8, 9 och 12 ovan) (dom av den 5 oktober 1988, Brother Industries/kommissionen, 56/85, EU:C:1988:463, punkt 6, beslut av den 10 mars 2016,SolarWorld/kommissionen, C‑312/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:162, punkt 25, och beslut av den 11 januari 2013, Charron Inox och Almet/kommissionen och rådet, T‑445/11 och T‑88/12, ej publicerat, EU:T:2013:4, punkt 30).

42

Det har i och för sig medgetts att en sökande, utöver ett berättigat intresse av att väcka skadeståndstalan, kan ha ett berättigat intresse av att väcka talan om ogiltigförklaring av en förordning som inför provisoriska tullar trots att en förordning som inför definitiva tullar har antagits, men endast med avseende på belopp för vilka säkerhet ställts med tillämpning av förordningen om införande av den provisoriska tullen och som frigjorts med anledning av att den slutgiltiga tullsatsen visat sig vara lägre än den provisoriska tullsatsen, såsom är fallet i förevarande fall (se punkt 34 ovan), och i den mån som ekonomisk skada görs gällande med avseende på nämnda belopp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 1990, Neotype Techmashexport/kommissionen och rådet, C‑305/86 och C‑160/87, EU:C:1990:295, punkt 15, och beslut av den 11 januari 2013, Charron Inox och Almet/kommissionen och rådet, T‑445/11 och T‑88/12, ej publicerat, EU:T:2013:4, punkt 30). I detta avseende krävs inte en exakt beräkning av den aktuella skadan, såsom det krävs vid en skadeståndstalan, med det är, med hänsyn till ovannämnda svårigheter, vilka är en följd av att en talan mot en provisorisk förordning prövas samtidigt som talan även väckts mot den slutgiltiga förordningen, särskilt för att säkerställa god rättsskipning, nödvändigt att se till att skadan verkligen är styrkt (se punkt 37 ovan).

43

I förevarande mål har sökandebolaget emellertid inte lämnat några uppgifter om, och än mindre visat, att det faktiskt har genomfört importen och ställt de säkerheter som hänför sig till tillämpningstiden för förordningen om provisorisk tull, vilken inföll mellan den 14 oktober 2020 till och den 31 mars 2021. Sökandebolaget har i huvudsak inskränkt sig till att på ett allmänt och oprecist sätt hänvisa till de kostnader som är förenade med en säkerhet, vars hypotetiska karaktär bekräftas av att de berörda garanterna inte har angetts närmare (i allmänna ordalag hänvisas det till en bank eller ett försäkringsbolag) och av att sifferuppgifter saknas. Än mindre har sökandebolaget lämnat några närmare uppgifter om de kostnader som är knutna till den del av säkerheten som särskilt syftar till att täcka de tullbelopp som frigjordes genom den slutgiltiga förordningen.

44

Sökandebolaget kan följaktligen inte anses ha styrkt sitt berättigade intresse av att fullfölja förevarande talan trots antagandet av den slutgiltiga förordningen.

45

Av det ovan anförda följer att talan ska ogillas och att det, under alla omständigheter, inte längre finns anledning att döma i saken.

46

Under dessa omständigheter finns det inte längre anledning att pröva parlamentets interventionsansökan eller sökandebolagets accessoriska yrkande om företeende av handlingar (se punkt 14 ovan).

47

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandebolaget ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandebolaget har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

48

I enlighet med artikel 144.10 i rättegångsreglerna ska parlamentet, sökandebolaget och kommissionen var och en bära sina rättegångskostnader i den mån de hänför sig till interventionsansökan.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

följande: