—

ogiltigförklara kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/217 (1) (nedan kallad den omtvistade förordningen) i den del den avser titandioxid, det vill säga skäl 5 i förordningen, bilagorna I och II till den omtvistade förordningen, ändringarna av del 1 i bilaga VI till förordning (EG) nr 1272/2008 (2) i bilaga III till den omtvistade förordningen, och posten om titandioxid i del 3 i bilaga VI till förordning nr 1272/2008 som infördes genom bilaga III till den omtvistade förordningen,

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Den omtvistade förordningen antogs i strid med flera tvingande bestämmelser i förordning (EG) nr 1272/2008 som reglerar klassificeringen av ämnen såsom farliga för människors hälsa genom ”cancerogenitet”, bland annat artikel 36 och avsnitt 3.6 i bilaga I till förordning (EG) nr 1272/2008.

2.

Andra grunden: Den omtvistade förordningen strider mot principen om rättssäkerhet. De ekonomiska aktörerna, inklusive sökandena, förhindras att skaffa sig kännedom om den exakta omfattningen av deras skyldigheter och att vidta lämpliga rättsliga åtgärder. Det föreligger en sådan osäkerhet med avseende på omfattningen av den harmoniserade klassificeringen, den avsedda användningen av anmärkningarna och den omtvistade förordningens betydelse för den legala och rättsliga statusen för produkter som är tillverkade med hjälp av eller innehåller TiO2 och faroklassificering av avfallet från sådana produkter.

3.

Tredje grunden: Förordningen antogs i strid mot proportionalitetsprincipen, eftersom den inte är nödvändig (då cancerframkallande effekter endast observerats i djurförsök där överbelastningen av lungorna legat på en sådan extrem nivå som aldrig kan uppnås i verkligheten ens i det värsta tänkbara scenariot) och eftersom de nackdelar som den harmoniserade klassificeringen av TiO2 leder till är oproportionerliga i förhållande till de syften som eftersträvas.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen använde sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett felaktigt sätt och åsidosatte sin omsorgsplikt när den antog den omtvistade förordningen. För att motivera förordningen baserade sig kommissionen utan vidare på riskbedömningskommitténs utlåtande om TiO2, utan att göra en tillräcklig bedömning av vilket bevisvärde ett sådant utlåtande från riskbedömningskommittén har, varigenom kommissionen åsidosatte sina skyldigheter i det avseendet.

5.

Femte grunden: Genom att anta den omtvistade förordningen åsidosatte kommissionen artikel 37.4 i förordning (EG) nr 1272/2008, dess skyldighet att iaktta god förvaltningssed och sökandenas rätt att yttra sig. Framför allt har sökandena inte fått något lämpligt tillfälle att på ett meningsfullt sätt lämna synpunkter på själva utlåtandet från riskbedömningskommittén, vilket i betydande utsträckning skilde sig från det ursprungliga klassificeringsförslaget både vad gäller den vetenskapliga grund som använts och den slutliga slutsatsen beträffande klassificeringen av TiO2. Om sökandena i stället på ett formellt sätt hade getts tillräckliga möjligheter att lämna synpunkter på utlåtandet från riskbedömningskommittén under tiden för dess antagande, så skulle dessa synpunkter troligen ha lett till ett annat resultat i beslutsprocessen.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen har genom att anta den omtvistade förordningen utan att först utföra och dokumentera en konsekvensbedömning åsidosatt sina åtaganden enligt det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (3) och principen om god förvaltningssed.