1.

Begäran om förhandsavgörande i tre fall från Finanzgericht Hamburg (Skattedomstolen i Hamburg, Tyskland) avser tolkningen av unionsrätten såvitt avser enskildas rätt till ränta som ett rättsmedel grundat på unionsrätten, såsom denna rätt fastställts i EU-domstolens praxis. De rör krav på betalning av ränta på belopp som felaktigt uppburits i strid med unionsrätten i tre olika fall, avseende för det första försenad utbetalning av exportbidrag för jordbruksprodukter och återbetalning av ekonomiska sanktioner som felaktigt påförts i samband med sådana bidrag, för det andra återbetalning av antidumpningstullar och, för det tredje, återbetalning av importtullar.

2.

De frågor som ställts i förevarande mål ger EU-domstolen tillfälle att precisera och utveckla sin praxis vad gäller rätten till ränta, och särskilt att besvara frågan i vilka situationer som ett åsidosättande av unionsrätten ger upphov till en sådan rätt grundat på unionsrätten. EU-domstolen har därutöver anmodats att klargöra förutsättningarna för när rätten till ränta kan begränsas i unionslagstiftningen respektive i nationell lagstiftning.

3.

Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen ( 2 ) upphävdes och ersattes av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 450/2008 av den 23 april 2008 om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex) ( 3 ), som i sin tur upphävdes och ersattes av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen. ( 4 )

4.

I artikel 241 i gemenskapens tullkodex föreskrevs följande:

”Om tullmyndigheterna återbetalar import- eller exporttullar eller kredit- eller dröjsmålsränta som uppburits vid betalning av dessa tullar, skall de inte behöva betala ränta för detta. Ränta skall emellertid betalas

…”

5.

I artikel 116.6 i unionens tullkodex föreskrivs följande:

”Vid återbetalning behöver de berörda tullmyndigheterna inte betala ränta.

Ränta ska dock betalas om ett beslut att bevilja återbetalning inte genomförs inom tre månader från den dag då beslutet fattades, såvida inte underlåtenheten att iaktta tidsfristen låg utanför tullmyndigheternas kontroll.

I sådana fall ska ränta betalas från och med den dag då tremånadersperioden löper ut till och med dagen för återbetalning. Räntesatsen ska fastställas i enlighet med artikel 112.”

6.

Enligt den hänskjutande domstolen är Abgabenordnung (skattelagen, BGBl. 2002 I, s. 3866) tillämplig tysk lag, i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad AO).

7.

§ 3 i AO har följande lydelse:

”…

3) Import- och exporttullar enligt artikel 5 led 20 och 21 i unionens tullkodex ska utgöra skatter i den mening som avses i denna lag …

4) Med ’tilläggsbetalning av skatt’ avses … ränta enligt §§ 233–237, … ränta på import- och exporttullar enligt artikel 5 led 20 och 21 i unionens tullkodex …

…”

8.

§ 233 i AO har följande lydelse:

”Anspråk till följd av skatteskuldförhållandet (§ 37) ska löpa med ränta endast i den mån detta föreskrivs i lag …”

9.

§ 236 i AO har följande lydelse:

”1) Om en fastställd skatt sätts ned eller om skatterestitution beviljas genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande eller på grundval av ett sådant avgörande, ska, om inte annat följer av punkt 3) nedan, ränta utgå på det belopp som ska återbetalas eller gottskrivas från den dag då målet anhängiggjordes vid domstol till och med utbetalningsdagen …

…”

10.

I mål C‑415/20 är därutöver Gesetz zur Durchführung der gemeinsamen Marktorganisationen und der Direktzahlungen (lagen om genomförande av den gemensamma organisationen av marknaden och direktbetalningar, BGBl. 2017 I, s. 3746) tillämplig lag, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad MOG).

11.

§ 14 i MOG har följande lydelse:

”1) Anspråk på återbetalning av förmåner ska, liksom belopp som ska erläggas på grund av underlåtenhet att uppfylla andra förpliktelser, löpa med ränta med basräntesatsen plus fem procentenheter från förfallodagen. Skatt som inte betalas i rätt tid ska löpa med ränta med basräntesatsen plus fem procentenheter från förfallodagen. Den första och den andra meningen ska inte tillämpas om annat föreskrivs i sådana bestämmelser som avses i § 1 2).

2) Anspråk på förmåner och anspråk till följd av interventioner ska löpa med ränta från den dag då målet anhängiggörs vid domstol enligt §§ 236, 238 och 239 i AO. I övrigt ska sådana anspråk inte löpa med ränta.”

12.

Enligt beslutet om hänskjutande är Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions GmbH (nedan kallat Gräfendorfer) ett tyskt bolag som exporterar slaktkroppar av fjäderfä till tredjeland.

13.

Under perioden mellan januari och juni 2012 nekade Hauptzollamt Hamburg (huvudtullkontoret i Hamburg, Tyskland) att bevilja Gräfendorfer exportbidrag med motiveringen att slaktkropparna av fjäderfä inte var av god marknadsmässig kvalitet, eftersom de inte var helt plockade eller innehöll alltför mycket inälvor (slaktbiprodukter). Med stöd av tillämplig unionslagstiftning ( 5 ) påfördes Gräfendorfer även sanktioner av huvudtullkontoret i Hamburg på grund av att bolaget hade ansökt om ett större exportbidrag än vad det hade rätt till.

14.

Finanzgericht Hamburg (Skattedomstolen i Hamburg) fann därefter, inom ramen för mål där talan väckts av andra personer än Gräfendorfer, ( 6 ) på grundval av EU-domstolens dom av den 24 november 2011 i de förenade målen Gebr. Stolle, ( 7 ) att förekomsten av ett litet antal fjädrar inte utgjorde hinder för exportbidrag och att sammanlagt högst fyra slaktbiprodukter var tillåtligt. Huvudtullkontoret i Hamburg biföll följaktligen Gräfendorfers administrativa klagomål och beviljade bolaget de begärda exportbidragen samt kompensation för de påförda sanktionerna.

15.

Genom skrivelse av den 16 april 2015 begärde Gräfendorfer att huvudtullkontoret i Hamburg skulle betala ränta på den försenade utbetalningen av exportbidragen och på de återbetalade sanktionerna. Huvudtullkontoret i Hamburg avslog denna begäran genom beslut av den 22 juli 2015. Genom beslut av den 18 april 2018 avslog huvudtullkontoret i Hamburg även Gräfendorfers administrativa klagomål mot beslutet av den 22 juli 2015.

16.

Den 23 maj 2018 överklagade Gräfendorfer detta avslagsbeslut vid den hänskjutande domstolen. Till stöd för sitt överklagande har bolaget åberopat unionsrätten och den rätt till ränta som följer av EU-domstolens praxis. Huvudtullkontoret i Hamburg har bland annat gjort gällande att dess vägran att vid den tidpunkten bevilja exportbidrag inte stred mot unionsrätten, utan var förenlig med tillämplig unionslagstiftning och nationell rättspraxis. Det är endast till följd av EU-domstolens dom och den hänskjutande domstolens senare avgöranden som Gräfendorfer har fått rätt till exportbidrag och under sådana omständigheter kan Gräfendorfer inte kräva ränta på det korrigerade beloppet. Huvudtullkontoret i Hamburg har här åberopat EU-domstolens dom av den 18 januari 2017 i målet Wortmann. ( 8 )

17.

Den hänskjutande domstolen har angett att det inte finns någon bestämmelse i unionslagstiftningen eller i nationell lagstiftning som är tillämplig på tvisten i det nationella målet och som gör det möjligt att bifalla Gräfendorfers begäran om ränta på den försenade utbetalningen av exportbidragen eller på de återbetalade sanktionerna. Utgången i målet beror således på huruvida dessa anspråk kan grundas på den unionsrättsliga rätten till ränta i enlighet med EU-domstolens praxis.

18.

Finanzgericht Hamburg (Skattedomstolen i Hamburg) finner det oklart huruvida en unionsrättsligt grundad rätt till ränta uppkommer vid ett sådant åsidosättande av unionsrätten som det som är aktuellt i detta mål, och har därför beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

19.

Enligt beslutet om hänskjutande är F. Reyher Nchfg. GmbH & Co. KG (nedan kallat Reyher) ett tyskt bolag som under åren 2010 och 2011 till EU importerade fästdon från ett bolag i Indonesien, vilket är ett dotterbolag till ett bolag registrerat i Kina.

20.

Hauptzollamt Hamburg (huvudtullkontoret i Hamburg) ansåg att dessa fästdon hade sitt ursprung i Kina och att de vid importen till unionen skulle påföras antidumpningstull i enlighet med förordning nr 91/2009. ( 9 ) Under år 2013 meddelade huvudtullkontoret i Hamburg därför flera beslut varigenom Reyher påfördes antidumpningstull, som bolaget betalade. Reyher överklagade därefter besluten till Finanzgericht Hamburg (Skattedomstolen i Hamburg) och bestred påförandet av denna tull.

21.

Genom dom av den 3 april 2019, som har vunnit laga kraft, biföll Finanzgericht Hamburg (Skattedomstolen i Hamburg) Reyhers överklagande och undanröjde den antidumpningstull som bolaget påförts på den grunden att huvudtullkontoret i Hamburg inte hade visat att de fästdon som Reyher importerat till unionen hade sitt ursprung i Kina.

22.

I maj 2019 återbetalade huvudtullkontoret i Hamburg den antidumpningstull som Reyher hade erlagt. Det avslog emellertid Reyhers begäran om ränta på denna tull och avslog därefter Reyher administrativa klagomål mot detta avslagsbeslut.

23.

Den 10 februari 2020 överklagade Reyher detta avslagsbeslut vid den hänskjutande domstolen. Även om parterna är oense om huruvida betalning av ränta är utesluten på grundval av artikel 116.6 i unionens tullkodex, anser den hänskjutande domstolen att det inte är denna tullkodex utan den tidigare tullkodexen för gemenskapen som är tillämplig på omständigheterna i målet. Enligt artikel 241 i gemenskapens tullkodex ska ränta betalas om nationella bestämmelser så föreskriver. Den hänskjutande domstolen anser därför att Reyher med stöd av § 236 1) i AO kan begära ränta från den dag då domstolsförfarandet inleddes. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida Reyher har rätt till ränta för tiden från det att den felaktiga antidumpningstullen betalades till dess att domstolsförfarandet inleddes.

24.

Finanzgericht Hamburg (Skattedomstolen i Hamburg) är inte klar över huruvida Reyher kan åberopa den rätt till ränta som följer av unionsrätten i enlighet med EU-domstolens praxis vad gäller den ränta som bolaget inte kan göra anspråk på med stöd av nationell rätt och har därför beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Föreligger det ett åsidosättande av unionsrätten, vilket är en förutsättning för den unionsrättsliga rätten till ränta såsom den har utvecklats av Europeiska unionens domstol, när en myndighet i en medlemsstat påför tull i enlighet med unionsrätten, men en domstol i medlemsstaten senare finner att de faktiska förutsättningarna för uppbörd av denna tull inte är uppfyllda?”

25.

Enligt beslutet om hänskjutande är Flexi Montagetechnik GmbH & Co. KG (nedan kallat Flexi Montagetechnik) ett tyskt bolag som importerade hakbultar som används vid tillverkningen av hundkoppel till EU.

26.

Hauptzollamt Kiel (huvudtullkontoret i Kiel, Tyskland) ansåg, efter en extern tullkontroll, att dessa hakbultar inte skulle klassificeras under nummer 8308 i Kombinerade nomenklaturen (nedan kallad KN), vilket medförde en tulltaxa på 2,7 procent, såsom Flexi Montagetechnik hade deklarerat, utan som varor klassificerade under KN-nummer 7907, vilket medförde en tulltaxa på 5 procent, och således var belagda med importtull till ett högre belopp än det som Flexi Montagetechnik hade betalat. Huvudtullkontoret i Kiel meddelade två beslut om uppbörd av importtull i efterhand, vilken Flexi Montagetechnik betalade i mars 2014. I september 2014 överklagade Flexi Montagetechnik därefter dessa beslut vid domstol.

27.

Genom dom av den 20 juni 2017 upphävde Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen, Tyskland) dessa beslut på den grunden att uppbörden av importtull i efterhand var rättsstridig eftersom hakbultarna skulle ha klassificerats under KN-nummer 8308, såsom Flexi Montagetechnik hade gjort.

28.

I oktober 2017 återbetalade huvudtullkontoret i Kiel den importtull som Flexi Montagetechnik hade erlagt. Det vägrade dock att betala ränta på denna tull för tiden från betalningsdagen fram till dagen för återbetalningen, och avslog därefter Flexi Montagetechniks administrativa klagomål mot detta avslagsbeslut.

29.

Den 8 februari 1999 överklagade Flexi Montagetechnik detta avslagsbeslut vid den hänskjutande domstolen. Under förfarandets gång har huvudtullkontoret i Kiel beviljat Flexi Montagetechnik ränta för tiden från det att besluten om uppbörd i efterhand (september 2014) överklagades till dess att importtullen återbetalades (oktober 2017). Parterna tvistar dock fortfarande om huruvida Flexi Montagetechnik även kan kräva ränta för tiden från det att den rättsstridigt påförda importtullen betalades in (mars 2014) till dess att besluten om uppbörd i efterhand (september 2014) överklagades.

30.

Finanzgericht Hamburg (Skattedomstolen i Hamburg) är inte klar över huruvida Flexi Montagetechnik kan åberopa den rätt till ränta som följer av unionsrätten i enlighet med EU-domstolens praxis vad gäller den ränta som bolaget inte kan göra anspråk på med stöd av nationell rätt och har därför beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Föreligger det ett åsidosättande av unionsrätten, vilket en förutsättning för den unionsrättsliga rätten till ränta såsom den har utvecklats av Europeiska unionens domstol, när en myndighet i en medlemsstat påför tull i strid med rättsligt giltiga unionsrättsliga bestämmelser och en domstol i medlemsstaten fastställer att unionsrätten därmed har åsidosatts?”

31.

EU-domstolens ordförande beslutade den 9 oktober 2020 att förena målen C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

32.

Skriftliga yttranden har ingetts till EU-domstolen av Gräfendorfer, Reyher, Flexi Montagetechnik, den nederländska regeringen och Europeiska kommissionen. Dessa parter har även besvarat EU-domstolens skriftliga frågor i enlighet med artikel 62.1 i rättegångsreglerna.

33.

Den hänskjutande domstolen söker vägledning i flera frågor avseende den unionsrättsligt grundade rätten till ränta såsom den utvecklats i EU-domstolens praxis.

34.

Den hänskjutande domstolen ifrågasätter inte att rätten till ränta följer av unionsrätten, men vill få klarhet i huruvida en sådan rätt föreligger i de olika fall av åsidosättande av unionslagstiftningen som den har ställts inför.

35.

Den första frågan, som ligger till grund för alla tre målen, rör i huvudsak huruvida det har någon betydelse hur överträdelsen av unionsrätten har skett för att det ska uppstå en unionsrättsligt grundad rätt till ränta. Dessutom aktualiseras indirekt frågan huruvida det har någon betydelse att åsidosättandet av unionsrätten har slagits fast av de nationella domstolarna och inte av EU-domstolen.

36.

Den andra frågan som ligger till grund för dessa mål är i huvudsak huruvida och under vilka förutsättningar denna unionsrättsligt grundade rätt till ränta kan begränsas. Målen C‑419/20 och C‑427/20 lyfter frågan huruvida den unionsrättsligt grundade begränsningen av rätten till ränta i unionens tullagstiftning är tillämplig, medan alla de tre målen aktualiserar frågan om möjligheten att begränsa denna rätt genom nationell lagstiftning.

37.

För att besvara dessa frågor kommer jag först att behandla rätten till ränta såsom den har utvecklats i EU-domstolens praxis vad gäller återbetalning av belopp som betalats i strid med unionsrätten (avsnitt A). Därefter kommer jag att undersöka om det, för att rätten till ränta ska uppstå enligt unionsrätten, har någon betydelse hur överträdelsen av unionsrätten har skett (avsnitt B.1), varefter jag kommer att resonera kring huruvida det har någon betydelse om åsidosättandet av unionsrätten fastställs av de nationella domstolarna eller av EU-domstolen (avsnitt B.2). Slutligen kommer jag att beröra de möjliga motiveringarna till de begränsningar som lagts på rätten till ränta, såväl i unionsrätten (avsnitt C.1) som i nationell rätt (avsnitt C.2).

38.

Min bedömning kommer att visa att rätten till ränta är en unionsrättslig huvudregel som är tillämplig i samtliga fall där den betalning som ska erläggas enligt unionsrätten sker för sent, oavsett om det rör sig om återbetalning av felaktigt betalda penningbelopp eller om försenad utbetalning av förmåner som en person har rätt till enligt unionsrätten. En sådan huvudregel kan begränsas genom unionslagstiftning eller genom nationell lagstiftning, förutsatt att en sådan begränsning motiveras av ett godtagbart allmänintresse och står i proportion till detta intresse. Jag kommer mot denna bakgrund att granska den begränsning som införts genom unionens tullagstiftning samt den begränsning som finns i tillämplig nationell rätt.

39.

Det bör inledningsvis påpekas att den unionsrättsliga rätten till ränta har utvecklats tillsammans med EU-domstolens praxis avseende rätten till återbetalning av belopp som felaktigt betalats i strid med unionsrätten.

40.

Det är inte något nytt med att olika avgifter påförs i strid med unionsrätten. I tidig rättspraxis ställdes EU-domstolen exempelvis inför avgifter för fytosanitär kontroll, ( 10 ) exportavgifter, ( 11 ) avgifter för hygienkontroller vid import, ( 12 ) avgifter på slaktade grisar avsedda för framställning av bacon, ( 13 ) konsumtionsskatt på bananer ( 14 ) och avgifter uppburna vid nyregistrering av aktiebolag och bolag med begränsat ansvar. ( 15 ) Mer aktuella mål har rört betalning i förskott av bolagsskatt på utdelningar som ett dotterbolag ger till sitt moderbolag, ( 16 ) överdebiterad mervärdesskatt, ( 17 ) utsläppsskatt respektive miljöskatt för motorfordon ( 18 ) och för mycket inbetald skatt på elförbrukning, ( 19 ) för att bara nämna några få.

41.

I de fall sådana avgifter befanns strida mot unionsrätten begärde de personer som betalat dem att de skulle återbetalas. Dessa krav åtföljdes ofta av anspråk på ränta.

42.

Unionslagstiftningen innehåller emellertid inte några skriftliga allmänna regler om vilka rättigheter eller rättsmedel som står till buds för personer som betalat in belopp i strid med unionsrätten. Detta rättsområde har således utvecklats, och fortsätter att utvecklas, genom EU-domstolens rättspraxis. Nedan följer en kort översikt över denna rättspraxis som jag förstår den.

43.

Det följer av fast rättspraxis att rätten att erhålla återbetalning av belopp som i en medlemsstat har tagits ut i strid med unionsregler utgör en följd av och ett komplement till de rättigheter som enskilda har tillerkänts i unionsbestämmelserna, såsom dessa har tolkats av EU-domstolen. Medlemsstaterna är således i princip skyldiga att återbetala de belopp som har tagits ut i strid med unionsrätten. ( 20 )

44.

Enligt min mening framgår det tydligt av denna rättspraxis att rätten till återbetalning i sig är en rättighet som följer av unionsrätten i de fall en person har betalat belopp i strid med unionsrätten. ( 21 )

45.

EU-domstolen har vidare slagit fast att enskilda, när en medlemsstat har tagit ut skatter i strid med unionsbestämmelserna, ska ha rätt till återbetalning inte bara av den rättsstridigt uppburna skatten, utan också av de belopp som betalats till denna medlemsstat eller som innehållits av densamma i direkt anslutning till denna skatt. Detta omfattar även förluster i form av att betalda penningbelopp inte varit disponibla. ( 22 )

46.

EU-domstolen har därtill förklarat att det framgår av denna praxis att principen om att medlemsstaterna är skyldiga att betala ränta på skatter som tagits ut i strid med unionsrätten följer av unionsrätten. ( 23 )

47.

Jag tolkar angiven rättspraxis så, att närhelst en rätt till återbetalning uppkommer enligt unionsrätten är den förenad med en rätt till ränta. En sådan tolkning av rättspraxis stöds av EU-domstolens generaladvokater ( 24 ) och av doktrinen. ( 25 )

48.

En fråga som emellertid fortfarande inte har fått ett tydligt svar i rättspraxis är huruvida ränta alltid ska erläggas när rätten till återbetalning grundar sig på unionslagstiftningen, eller om det finns situationer då unionsrätten ger rätt till återbetalning, men inte kräver betalning av ränta. Vidare har det ännu inte klargjorts huruvida rätten till ränta endast uppkommer i kombination med rätten till återbetalning enligt unionsrätten, eller om den även aktualiseras i andra fall där den betalningsförpliktelse som har fullgjorts för sent har sin direkta grund i unionsrätten (såsom exportbidragen i mål C‑415/20).

49.

Även svaret på denna fråga måste enligt min mening sökas i unionsrätten och är inte avhängigt de nationella rättsordningarna. Med andra ord är omfattningen av rätten till ränta inte en fråga som omfattas av nationell processrättslig autonomi. Detta begrepp avser medlemsstaternas behörighet att i sina rättsordningar reglera sak- och processrättsliga frågor som är relevanta för utövandet av unionsrättsliga rättigheter till ett rättsmedel (såsom rätten till återbetalning eller rätten till skadestånd enligt unionsrätten) när de unionsrättsliga bestämmelser som krävs för deras genomförande saknas. Frågan huruvida rätten till ränta uppkommer i alla eller endast i vissa fall då rätten till återbetalning har aktualiserats, eller även i andra situationer där betalningsskyldigheten grundar sig på unionsrätten, är emellertid en fråga om huruvida denna rätt existerar och inte om dess genomförande, och är således uteslutande en unionsrättslig fråga. Frågan huruvida en sådan rättighet, när den existerar enligt unionsrätten, kan begränsas av de nationella rättsordningarna är däremot en annan fråga, som jag kommer att behandla separat nedan (se avsnitt C.2).

50.

En av de frågor som aktualiserats i förevarande mål avser huruvida det är av betydelse, i den mening som avses i EU-domstolens praxis avseende återbetalning av felaktigt betalda belopp jämte ränta, hur åsidosättandet av unionsrätten gick till. Närmare bestämt uppkommer frågan huruvida ränta endast ska utgå i de fall där den unionsrättsliga eller nationella bestämmelse som utgör den rättsliga grunden för påförandet av de felaktigt uppburna beloppen upphävs eller ogiltigförklaras, såsom den nederländska regeringen har hävdat, eller om ränta ska utgå för alla typer av överträdelser av unionsrätten, såsom den hänskjutande domstolen, Gräfendorfer, Reyher, Flexi Montagetechnik och kommissionen har angett.

51.

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende förklarat att den gemensamma nämnaren för de mål där EU-domstolen fann att klagandena hade en unionsrättsligt grundad rätt till ränta var att rätten till återbetalning uppstod efter det att den rättsliga grunden för betalningen hade ogiltigförklarats av EU-domstolen. ( 26 )

52.

Däremot har åsidosättandet av unionsrätten i förevarande mål sin grund i att de behöriga nationella myndigheterna gjorde en felaktig tolkning av unionsrätten eller en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna vid tillämpningen av rättsligt giltiga unionsrättsliga bestämmelser. I mål C‑415/20 bestod åsidosättandet i en felaktig tolkning av gällande unionslagstiftning, vilket medförde att klaganden nekades betalning av exportbidrag och dessutom påfördes sanktioner av den behöriga nationella myndigheten. I mål C‑419/20 bestod åsidosättandet i att den behöriga nationella myndigheten gjorde en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, vilket ledde till påförandet av antidumpningstullar som inte skulle betalas enligt gällande unionslagstiftning. I mål C‑427/20 påfördes importtullar på grund av en felaktig tolkning av gällande unionslagstiftning från den behöriga nationella myndighetens sida.

53.

Det är korrekt att de mål som den hänskjutande domstolen har hänvisat till avsåg situationer där den rättsliga grunden för betalningen ogiltigförklarades. Domen i de förenade målen Zuckerfabrik Jülich ( 27 ) rörde betalning av ränta på felaktigt inbetalda produktionsavgifter inom sockersektorn på grundval av unionsförordningar som EU-domstolen hade ogiltigförklarat. Domen i målet Irimie ( 28 ) avsåg betalning av ränta på en återbetald utsläppsskatt som hade införts i nationell rätt och som på grundval av EU-domstolens tolkning befanns strida mot unionsrätten. Slutligen rörde domen i målet Wortmann ( 29 ) betalning av ränta i samband med återbetalning av antidumpningstullar som erlagts av klaganden i enlighet med en unionsförordning som delvis hade ogiltigförklarats av EU-domstolen.

54.

Det ska emellertid påpekas att det, för det första, finns mål som avgjorts av EU-domstolen, där grunden för betalning av ränta inte var en ogiltigförklaring av den rättsliga grunden för betalningen, utan något annat åsidosättande av unionsrätten. Ett sådant mål har den hänskjutande domstolen själv hänvisat till. ( 30 ) För det andra finns det enligt min mening viktiga begreppsmässiga skäl som talar för ett svar av innebörden att det föreligger en unionsrättslig rätt till ränta oavsett hur åsidosättandet av unionsrätten går till. Med andra ord är det enligt min mening inte motiverat att begränsa rätten till ränta till enbart de fall där den rättsliga grunden för betalningen har ogiltigförklarats. För att förklara detta ställningstagande är det nödvändigt att först undersöka vilka skäl som ligger till grund för EU-domstolens praxis om rätten till ränta.

55.

När en person har betalat ett penningbelopp i strid med unionsrätten uppkommer samtidigt en rätt att återfå detta belopp, även om detta bekräftas av EU-domstolen eller av den nationella domstolen först vid ett senare tillfälle. Det följer av den rättspraxis som anges i punkt 43 i detta förslag till avgörande, i vilken EU-domstolen förklarar att rätten att erhålla återbetalning av skatter och avgifter som har tagits ut i en medlemsstat i strid med unionsrätten utgör en följd av och ett komplement till de rättigheter att inte erlägga dessa belopp som enskilda har tillerkänts i unionsbestämmelserna. Mellan den tidpunkt då rätten till återbetalning uppstod och den dag då återbetalningen sker förflyter en tid, ibland till och med avsevärd tid. ( 31 ) Räntan tjänar till att kompensera för den tid som förflutit.

56.

Skyldigheten att betala ränta utgör nämligen inte en bestraffning av eller en sanktion mot den behöriga nationella myndigheten till följd av den begångna överträdelsen av unionsrätten, utan syftar snarare till att säkerställa att enskilda erhåller lämplig kompensation för den skada de lidit till följd av att de belopp som felaktigt uppburits i strid med unionsrätten inte varit disponibla. Med andra ord vilar rätten till ränta på tanken att enskilda ska tillerkännas fullständig kompensation för den tid som försuttits (in integrum) genom att det har varit omöjligt att använda dessa belopp. ( 32 )

57.

Eftersom detta helt enkelt är ett sätt att komma till rätta med penningvärdesförlusten över tid, beror rätten till ränta inte på huruvida den behöriga nationella myndigheten ansåg sig agera i enlighet med unionsrätten, vilken först senare tolkades på ett annat sätt än vad nämnda myndighet då ansåg vara en korrekt tillämpning av unionsrätten. De farhågor som den hänskjutande domstolen har framfört i detta avseende, av innebörd att dessa myndigheter kanske inte är skyldiga att betala ränta på grund av att de var i god tro när de uppbar avgifterna, saknar således relevans för uppkomsten av rätten till ränta.

58.

Rätten till ränta är inte samma sak som rätten till skadestånd. I mål om återbetalning uppstår denna rätt till följd av att penningbelopp har erlagts i strid med unionsrätten och den är inte avhängig att den behöriga nationella myndighet som begick överträdelsen av unionsrätten befinns vara ansvarig. Anledningen till att den behöriga nationella myndigheten uppbar penningbelopp i strid med unionsrätten saknar således betydelse. På samma sätt som rätten till återbetalning såsom ett unionsrättsligt rättsmedel endast utgör en reaktion på den objektiva omständigheten att det inte fanns någon skyldighet att erlägga dessa belopp, utgör rätten till ränta en reaktion på den omständigheten att tid har förflutit.

59.

I mål där rättsmedlet återbetalning aktualiseras täcker räntan den tidsperiod under vilken en person borde ha förfogat över penningbeloppen men inte hade tillgång till dem, utan att det är nödvändigt att undersöka varför den behöriga nationella myndigheten åsidosatte unionsrätten. Överträdelsen är tillräcklig i sig. Frågan om ränta handlar helt enkelt om den tid som förflutit och är således skild från frågan om eventuell befrielse från påföljd för åsidosättandet av unionsrätten.

60.

Rättspraxis ger stöd för en sådan ekonomisk motivering till rätten till ränta. EU-domstolen har först framhållit det ekonomiska syftet med rätten till återbetalning. Den har funnit att ”rätten till återbetalning av felaktigt betalda belopp syftar till att avhjälpa följderna av skattens eller avgiftens oförenlighet med unionsrätten, genom att den ekonomiska kostnad som skatten eller avgiften inneburit för den ekonomiska aktör som slutligen burit den undanröjs”. ( 33 ) I en rad nyligen avgjorda mål har EU-domstolen vidare, såsom anges i punkt 45 i detta förslag till avgörande, förklarat att unionsrätten kräver att rättsstridigt uppburna belopp återbetalas jämte ränta, eftersom räntan täcker ”förluster i form av att penningbelopp inte … [varit] disponibla” på grund av betalningen. ( 34 )

61.

För att återställa iakttagandet av unionsrätten krävs därför betalning av ränta för att återskapa en situation som ligger närmast möjligt den situation som skulle ha förelegat om unionsrätten inte hade åsidosatts. Syftet är således att återställa unionsrättens ändamålsenliga verkan.

62.

Ett alternativ, eller möjligen ytterligare, förklaring till att ränta ska beviljas är, såsom den hänskjutande domstolen, Gräfendorfer och Flexi Montagetechnik har gjort gällande, begreppet obehörig vinst. ( 35 )

63.

Generaladvokaten Sharpston stödde sig på det begreppet i sitt förslag till avgörande i de förenade målen Zuckerfabrik Jülich m.fl., ( 36 ) vilka också avsåg återbetalning av belopp som infordrats av nationella myndigheter, men som uppburits till förmån för unionens budget på ogiltiga unionsrättsliga grunder.

64.

Vidare har EU-domstolen hänvisat till obehörig vinst i sina domar av den 16 december 2008, Masdar (UK)/kommissionen, ( 37 ) och av den 9 juli 2020, Republiken Tjeckien/kommissionen, ( 38 ) för att motivera möjligheten att väcka talan om återbetalning från unionen med stöd av artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF. EU-domstolen betonade där att om en person gjort en förlust som inneburit en vinst för någon annan, utan att denna vinst har någon som helst rättslig grund, så har vederbörande i allmänhet rätt att återfå vad som motsvarar det förlorade beloppet av den som gjort vinsten. Enligt EU-domstolen måste den som vill väcka en talan om återbetalning ur unionens budget kunna styrka att svaranden gjort en vinst utan giltig rättslig grund och att sökanden gjort en förlust med anledning av nämnda vinst.

65.

Även om begreppet obehörig vinst kan utgöra en godtagbar grund för en talan som väcks av en medlemsstat om återbetalning av belopp som felaktigt betalats in till unionens budget, är det enligt min mening inte nödvändigt att hänvisa till detta begrepp för att motivera betalning av ränta i sådana situationer som i förevarande mål. Det kan till och med skapa hinder för betalning av ränta. På grund av hur unionens förvaltning är organiserad uppbärs ofta olika belopp av nationella myndigheter till förmån för unionens budget. I linje med den rättspraxis som omnämnts i föregående punkt i detta förslag till avgörande måste en person som har betalat belopp som uppburits felaktigt visa att de nationella myndigheter som mottagit dessa belopp har gjort en vinst. Om dessa belopp har överförts till unionens budget, kan det vara omöjligt att bevisa att de nationella myndigheterna har gjort en vinst.

66.

I stället för att grunda sig på logiken med obehörig vinst är rätten till ränta fokuserad på den andra sidan av detta förhållande – den oskäliga förlusten. Den syftar till att säkerställa unionsrättens effektivitet genom att återbörda den person som gjort en förlust i strid med unionsrätten till den situation som skulle ha förelegat om överträdelsen inte hade ägt rum. Vad som är av betydelse är således klagandens förlust, snarare än de nationella myndigheternas vinst. Den unionsrättsligt grundade rätten till ränta kräver inte bevis om vinst. ( 39 )

67.

Jag anser att den ekonomiska motivering till att det föreligger en rätt till ränta som EU-domstolen har erbjudit stöder slutsatsen att denna rätt, enligt unionsrätten, uppkommer varje gång en person gör en förlust i strid med unionsrätten, utan att det behöver undersökas huruvida det rättssubjekt som begick överträdelsen handlade i god tro eller inte, och huruvida vederbörande gjorde en vinst.

68.

Om det godtas att unionsrätten medger rätt till ränta för att återställa sin ändamålsenliga verkan genom att kompensera för penningvärdesförlusten under den tid då en enskild var berövad ett penningbelopp i strid med unionsrätten, finns det ingen anledning att göra åtskillnad mellan överträdelser av unionsrätten i olika situationer.

69.

Ränta ska betalas, oberoende av om åsidosättandet berodde på en ogiltig unionsrättslig eller nationell rättslig grund för betalningen, en felaktig tolkning av unionslagstiftningen eller av nationell genomförandelagstiftning, en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna vilket ledde till att penningbelopp uppbars i strid med unionsrätten, eller någon annan överträdelse.

70.

Enligt min mening kan det anses framgå av rättspraxis att rätten till ränta alltid uppkommer när ett penningbelopp ska betalas enligt unionsrätten för att kompensera för den tid som förflutit från den tidpunkt då rätten till betalning uppstod fram till dess att betalningen verkställdes. ( 40 ) Rätten till ränta till följd av åsidosättandet av den unionsrättsliga bestämmelse som ger rätt att erhålla en betalning eller att inte betala uppkommer från och med den tidpunkt då denna rätt åsidosätts, och den tjänar till att återställa unionsrättens ändamålsenliga verkan.

71.

Då rätten till återbetalning har uppkommit till följd av att den rättsliga grunden för den betalning som stred mot unionsrätten har ogiltigförklarats är det således nödvändigt att betala ränta för att återställa den situation som skulle ha förelegat om inte den handling för att genomföra den rättsakt som ogiltigförklarades hade företagits. ( 41 )

72.

Likaså är det av liknande skäl nödvändigt att betala ränta i de fall då återbetalning begärs på grund av en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna eller en felaktig tolkning av lagstiftningen. I mål C‑415/20 skulle klaganden inte ha tvingats att betala ekonomiska sanktioner om den behöriga nationella myndigheten hade tolkat unionsrätten på ett korrekt sätt. För att återställa den situation som skulle ha förelegat om åsidosättandet av unionsrätten inte hade inträffat, är det inte tillräckligt att enbart återbetala dessa sanktioner, utan även nödvändigt att betala ränta för att kompensera för den tid som förflutit. Endast på det sättet kan som unionsrättens effektivitet återställas.

73.

Detta resonemang är även tillämpligt i målen C‑419/20 och C‑427/20. Unionsrättens ändamålsenliga verkan kan endast återställas om klagandena ”återförs” till en situation där det inte har skett något åsidosättande av unionsrätten genom en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna eller genom en felaktig tolkning av unionsrätten. Detta kräver kompensation för den penningvärdesförlust som klagandena har lidit på grund av åsidosättandet av unionsrätten.

74.

Detta synsätt bekräftas av senare rättspraxis, i vilken EU-domstolen har slagit fast att ränta ska betalas även när klagandenas rätt till återbetalning inte beror på en ogiltigförklaring av den rättsliga grunden för betalningen, utan på en felaktig tolkning av lagstiftningen eller av de faktiska omständigheterna vilken ledde till den felaktiga betalningen. I domen i målet Littlewoods Retail ( 42 ) betalade klaganden för mycket mervärdesskatt på grund av att relevant unionsrätt och relevant nationell rätt tolkades på ett felaktigt sätt. I domen i målet Hauptzollamt B ( 43 ) var återbetalningen en följd av felaktigt beräknad elskatt. I båda målen fann EU-domstolen att klagandena hade rätt till ränta grundat på unionsrätten.

75.

Omständigheterna i mål C‑415/20, i vilket klaganden under en viss tid var berövad de exportbidrag som denne hade rätt till enligt unionsrätten, skiljer sig från målen om återbetalning. I dessa mål har nämligen rätten till ränta uppkommit till följd av ett åsidosättande av rätten att inte betala, medan rätten till ränta i mål C‑415/20 har gjorts gällande inom ramen för rätten att erhålla betalning. Den hänskjutande domstolens andra fråga i det målet avser således i huvudsak huruvida rätten till ränta endast uppkommer tillsammans med rätten till återbetalning, eller om den även uppkommer när en enskilds rätt till betalning grundar sig direkt på unionsrätten.

76.

Om, såsom jag har föreslagit, rätten till ränta enligt unionsrätten motiveras av behovet av att återställa unionsrättens effektivitet genom att kompensera för den tid som förlupit under vilken en enskild varit berövad ett penningbelopp i strid med unionsrätten, uppkommer även rätten till ränta när överträdelsen består i att en enskild nekas en betalning som vederbörande hade rätt till enligt unionsrätten. Ränta ska under de omständigheter som föreligger i mål C‑415/20 betalas för tiden mellan den tidpunkt då rätten till exportbidrag uppstod och den tidpunkt då dessa exportbidrag betalades ut.

77.

Sammanfattningsvis är det min mening att EU-domstolens praxis ska förstås så, att den som regel inbegriper rätten till ränta i alla situationer där penningbelopp som ska betalas på grundval av unionsrätten betalas för sent i strid med unionsrätten.

78.

Följaktligen anser jag att EU-domstolens praxis avseende rätten till ränta är tillämplig på exportbidrag som felaktigt nekats och på ekonomiska sanktioner som felaktigt har påförts av den behöriga nationella myndigheten i strid med unionsrätten, såsom i mål C‑415/20. Den är även tillämplig på återbetalning av antidumpningstullar som tagits ut på grundval av felaktigt fastställda faktiska omständigheter, såsom i mål C‑419/20, och på återbetalning av importtullar som felaktigt uppburits på grund av en felaktig tolkning av unionsrätten, såsom i mål C‑427/20. I alla dessa situationer är syftet med betalningen av ränta detsamma, det vill säga att kompensera för den penningvärdesförlust som förorsakats av den tid som förflutit från den tidpunkt då rätten till de ifrågavarande penningbeloppen uppstod till dess att de betalades.

79.

Om EU-domstolens praxis tolkades så, att den var begränsad till situationer där en unionsrättsakt eller en nationell rättsakt upphävs eller ogiltigförklaras av EU-domstolen, skulle detta motverka själva syftet med denna rättspraxis, vilket är att, oavsett hur unionsrätten åsidosätts, säkerställa att enskilda tillerkänns rätt till ränta för att återupprätta unionsrättens effektivitet.

80.

Tolkningen av begreppet åsidosättande av unionsrätten i EU-domstolens praxis avseende återbetalning av felaktigt uppburna belopp ger i förevarande mål även indirekt upphov till den närbesläktade frågan huruvida det har någon betydelse om det är de nationella domstolarna eller EU-domstolen som fastställer att unionsrätten har åsidosatts.

81.

Denna fråga bör enligt min mening besvaras nekande.

82.

Såsom EU-domstolen har slagit fast ankommer det på de nationella domstolarna och EU-domstolen att i enlighet med artikel 19 FEU säkerställa att unionsrätten tillämpas fullt ut i samtliga medlemsstater och att säkerställa domstolsskyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten. ( 44 ) Nationella domstolar fullgör nämligen, i samverkan med EU-domstolen, en uppgift som tillerkänts dem gemensamt för att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkningen och tillämpningen av fördragen. ( 45 )

83.

Genom det system som införts med stöd av artikel 267 FEUF har således ett direkt samarbete inrättats mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, varigenom de nationella domstolarna aktivt tar del i att unionsrätten ges en korrekt tillämpning och enhetlig tolkning samt i att enskildas rättigheter enligt denna rättsordning skyddas. De funktioner som de nationella domstolarna respektive EU-domstolen har tilldelats är således nödvändiga för att bibehålla karaktären av den rättsordning som inrättats genom fördragen. ( 46 )

84.

Härav följer att de nationella domstolarna, vid sidan av EU-domstolen, spelar en avgörande roll i egenskap av ”allmänna” domstolar i unionens rättsordning. ( 47 ) Om en nationell domstol fastställer att unionsrätten har åsidosatts, har detta därför samma värde som om EU-domstolen fastställer den rätt till återbetalning av felaktigt uppburna belopp jämte ränta som enskilda tilldelats genom unionsrätten.

85.

Det ska även framhållas att detta synsätt tycks återspeglas i EU-domstolens praxis i detta sammanhang. I domen i målet Wortmann ( 48 ) angav EU-domstolen att det vid återbetalning av tullar till följd av att påförandet av tullbeloppen var oförenligt med unionsrätten, ”vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera”, enligt unionsrätten finns en skyldighet för medlemsstaterna att utge motsvarande ränta.

86.

Jag anser därför att det föreligger ett åsidosättande av unionsrätten som medför rätt till ränta, oavsett om det är de nationella domstolarna eller EU-domstolen som fastställer denna överträdelse.

87.

Den hänskjutande domstolen anser att i alla de tre målen har klagandena endast rätt till ränta för hela den period de var berövade penningbeloppen i strid med unionsrätten om det föreligger en unionsrättslig rätt till ränta. I de föregående avsnitten i detta förslag till avgörande har jag uttryckt uppfattningen att unionsrätten faktiskt ger klagandena rätt till ränta.

88.

Det framgår emellertid av besluten om hänskjutande att den hänskjutande domstolen anser att klagandena, i vart fall i målen C‑419/20 och C‑427/20, är berättigade till ränta enligt nationell rätt för tiden från det att domstolsförfarandet inleddes till och med dagen för återbetalning, medan klaganden i mål C‑415/20 inte är berättigad till någon ränta enligt nationell rätt, eftersom denne inte har väckt talan vid domstol om utbetalning av exportbidragen.

89.

I detta avseende anser jag att det saknar betydelse huruvida nationell rätt ger klagandena rätt till ränta i de förevarande målen, eftersom denna rätt har uppstått med stöd direkt av unionsrätten. Vad som är av relevans för den hänskjutande domstolens avgörande är därför inte huruvida ränta kan tillerkännas med stöd av unionsrätten för tiden fram till dess att domstolsförfarandet inleds, utan snarare huruvida de nationella rättsliga bestämmelserna lagligen kan begränsa denna unionsrättsligt grundade rätt att göra anspråk på ränta för denna tidsperiod, eller villkora den med krav på att talan måste väckas vid domstol.

90.

Likaså uppstår frågan huruvida klagandena med stöd av unionens tullagstiftning kan fråntas den rätt till ränta som de annars är berättigade till enligt unionsrätten.

91.

De rättigheter som följer av unionsrätten, inbegripet rätten till ränta, kan under vissa förutsättningar begränsas genom antingen unionslagstiftning eller nationell lagstiftning.

92.

I princip måste två förutsättningar vara uppfyllda för att en begränsning av unionsrättsliga rättigheter ska kunna godtas. För det första ska den lagstiftning som begränsar den unionsrättsligt grundade rättigheten motiveras av ett mål av allmänt samhällsintresse som är godtagbart enligt unionsrätten, och för det andra ska denna lagstiftning vara proportionerlig i förhållande till detta mål.

93.

Det är mot denna bakgrund som jag nu kommer att granska två lagstiftningsåtgärder av begränsande karaktär som är av relevans i förevarande mål, varav den ena är unionsrättslig och den andra finns intagen i nationell rätt.

94.

En av de frågor som behöver besvaras i förevarande mål är huruvida artikel 241 i gemenskapens tullkodex och artikel 116.6 i unionens tullkodex (till vilka jag kommer att hänvisa gemensamt) är tillämpliga på omständigheterna i de mål som är anhängiga vid den hänskjutande domstolen.

95.

Dessa unionsrättsliga bestämmelser begränsar och utesluter, med vissa förbehåll, betalning av ränta i händelse av att de behöriga nationella myndigheterna återbetalar tull. De kan således vara av relevans för den återbetalning av importtullar som är omtvistad i mål C‑427/20 samt för den återbetalning av antidumpningstullar som är omtvistad i mål C‑419/20.

96.

Enligt de argument som framförts av den nederländska regeringen är den regel i tullkodexen som utesluter betalning av ränta tillämplig på omständigheterna i målen C‑419/20 och C‑427/20, vilket är anledningen till att ränta inte ska utgå i dessa mål. Gräfendorfer, Reyher, Flexi Montagetechnik och kommissionen har motsatt sig detta. De har med hänvisning till domen i målet Wortmann gjort gällande att den regel i tullkodexen som utesluter betalning av ränta inte är tillämplig på omständigheterna i dessa mål.

97.

Den nederländska regeringen har i sin argumentation utgått ifrån att den regel i tullkodexen som utesluter betalning av ränta är huvudregeln. Den har hänvisat till EU-domstolens bedömning i domen i målet Wortmann som ett undantag från denna regel.

98.

I motsats till denna ståndpunkt anser jag att den omtvistade regeln i tullkodexen inte är huvudregeln, utan snarare ett undantag från den unionsrättsliga huvudregeln att ränta ska betalas i situationer som rör återbetalning av belopp som betalats i strid med unionsrätten. Det är just för att huvudregeln kräver betalning av ränta som det var nödvändigt att utesluta den genom en uttrycklig bestämmelse.

99.

Eftersom regeln i tullkodexen innebär en begränsning av huvudregeln måste den vara motiverad och proportionerlig i förhållande till den motivering som ges. I avsaknad av en sådan motivering skulle den regel i tullkodexen som utesluter ränta vid återbetalning vara ogiltig. ( 49 )

100.

Domen i målet Wortmann ( 50 ) erbjöd en sådan motivering till den ifrågavarande regeln i tullkodexen, ( 51 ) men begränsade samtidigt dess tillämpningsområde till enbart vissa typer av situationer. Jag kommer att förklara att detta var nödvändigt för att säkerställa tullkodexens lagenlighet och att denna regel, av samma skäl, inte är tillämplig i förevarande mål.

101.

EU-domstolen följde generaladvokatens förslag och fann i domen i målet Wortmann att den legislativa bakgrunden till artikel 241 i tullkodexen visar att den avser ”fall där det, efter det att tullmyndigheten har frigjort de berörda varorna, framgår att de importtullar som inledningsvis uttagits ska nedsättas och att samtliga eller en del av de importtullar som betalats av en aktör därför ska återbetalas till denne”. ( 52 )

102.

Såsom generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona förklarade granskar ”tullmyndigheten i vissa fall inte … varorna innan den lämnar ut dem och [kontrollerar] först senare … att importen skett enligt föreskrifterna. Om det vid denna senare tidpunkt ska fastställas ett nytt belopp, kan det leda till att importören får betala det belopp som återstår att kräva (det inledningsvis fastställda beloppet var för lågt) eller till att myndigheten får betala tillbaka det överskjutande beloppet”. ( 53 ) I båda fallen utesluter tullkodexen betalning av ränta. ( 54 )

103.

Tullkodexens begränsning av huvudregeln om krav på betalning av ränta motiveras således av att den möjliggör ett snabbt tullklareringssystem och ett snabbt frigörande av varor för utsläppande på marknaden. ( 55 )

104.

För att denna regel ska stå i proportion till det mål som eftersträvas, måste dess tillämplighet, såsom jag har förklarat i föregående punkter i detta förslag till avgörande, begränsas till tullklareringsförfaranden. Det är sådana situationer där antingen tullmyndigheten eller en aktör kort tid efter den ursprungliga tullklareringen begär en korrigering av tullen, och båda parterna godtar denna korrigering. Om det däremot skulle uppstå en tvist skulle situationen falla utanför tillämpningsområdet för undantaget i tullkodexen som utesluter betalning av ränta.

105.

En sådan bedömning bekräftas av domen i målet Wortmann, enligt vilken regeln i tullkodexen som utesluter ränta inte är tillämplig i situationer där återbetalningen av tull beror på fel vid beräkningen av tullbeloppet som inte hade sin grund i det snabba tullklareringsförfarandet. I det målet var den således inte tillämplig på betalningen av ränta vid återbetalning av antidumpningstullar som påförts på grundval av en unionsförordning som delvis hade ogiltigförklarats av EU-domstolen.

106.

Den nederländska regeringen har gjort gällande att domen i målet Wortmann endast undantog fall från tullkodexens tillämpningsområde där återbetalningen sker efter det att den rättsliga grunden för betalningen har ogiltigförklarats, vilket var fallet i den domen.

107.

Enligt min mening skulle emellertid en sådan tolkning inte vara förenlig med motiveringen till denna regel såsom den presenterades i domen i målet Wortmann, som är att möjliggöra ett snabbt tullklareringssystem och är vad generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona kallade ”omständigheter som normalt föreligger”. ( 56 ) Om inte situationer som faller utanför ”normala” tullklareringsförfaranden utesluts från tullkodexens tillämpningsområde, riskerar denna regel att bli ogiltigförklarad på grund av att den inte står i proportion till sitt berättigande syfte. Detta inbegriper inte enbart sådana situationer där återbetalning sker efter det att den rättsliga grunden för betalningen har ogiltigförklarats.

108.

I förevarande mål har de behöriga nationella myndigheternas felaktiga bedömning inte korrigerats inom ramen för ”normala” snabba tullklareringsförfaranden. Korrigeringen av tullarna var snarare ett resultat av verkställandet av de nationella domstolarnas domar, i vilka det konstaterades att tullarna hade uppburits i strid med unionsrätten. Sådana situationer omfattas inte av undantaget i tullkodexen.

109.

Jag anser följaktligen att artikel 241 i gemenskapens tullkodex och artikel 116.6 i unionens tullkodex inte kan tillämpas för att utesluta betalning av ränta under de omständigheter som föreligger i förevarande mål och att dessa mål omfattas av huvudregeln om rätt till ränta enligt EU-domstolens praxis.

110.

Normalt bedöms nationella bestämmelser som begränsar unionsrättsliga rättsmedel inom ramen för en analys av begreppet nationell processuell autonomi. Jag avser inte att i detta förslag till avgörande diskutera lämpligheten av begreppet ”nationell processuell autonomi”. ( 57 ) Det räcker med att konstatera att detta begrepp innebär ett erkännande av att det ankommer på medlemsstaterna att reglera de sak- och förfarandefrågor som är relevanta för utövandet av unionsrättsliga rättsmedel. Denna nationella processuella autonomi föreligger i avsaknad av relevant unionslagstiftning. Den styrs emellertid av principerna om likvärdighet och effektivitet. ( 58 )

111.

Nationella bestämmelser som begränsar unionsrättsligt grundade rättigheters effektivitet kan emellertid fortfarande vara motiverade, under förutsättning att de eftersträvar ett berättigat mål på ett proportionerligt sätt.

112.

Denna ”processuella rimlighetsregel”, såsom den har kallats i doktrinen, ( 59 ) formulerades av EU-domstolen i domarna av den 14 december 1995 i de förenade målen van Schijndel och van Veen ( 60 ) och i målet Peterbroeck, ( 61 ) och har bekräftats i senare rättspraxis. ( 62 ) EU-domstolen har med avseende på effektivitetsprincipen slagit fast att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell regel medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten måste bedömas med beaktande av regelns ställning i det samlade förfarandet, förfarandets förlopp och förfarandets särdrag vid de olika nationella instanserna. Nationella bestämmelser som har ett legitimt syfte, såsom en ändamålsenlig handläggning, respekten för principen om rätten till försvar eller rättssäkerhetsprincipen, är således förenliga med effektivitetsprincipen, i den mån de på ett proportionerligt sätt säkerställer ett sådant berättigat mål. Detta ska i det enskilda fallet kontrolleras av den berörda nationella domstolen.

113.

Det är mot bakgrund av denna analytiska ram som den nationella lagstiftning som begränsar rätten till ränta i förevarande mål ska bedömas.

114.

Enligt den hänskjutande domstolen begränsar de nationella bestämmelser som är tillämpliga i alla tre målen den tidpunkt från vilken ränta ska utgå till den dag då överklagande inges till behörig nationell domstol.

115.

Det ska inledningsvis påpekas att det inte förefaller finnas anledning att betvivla att dessa regler är förenliga med likvärdighetsprincipen. ( 63 )

116.

När det gäller effektivitetsprincipen finns det emellertid enligt min mening starka indikationer på att de omtvistade nationella bestämmelserna inte är förenliga med denna princip.

117.

Enligt EU-domstolens praxis ( 64 ) kräver unionsrätten i princip att ränta erläggs för hela perioden från den dag då de belopp som uppburits eller innehållits i strid med unionsrätten erlades eller inte betalades ut till och med den dag då dessa belopp återbetalas. Detta säkerställer en adekvat ersättning för förluster som orsakats av att dessa belopp inte varit disponibla.

118.

I domen i målet Irimie ( 65 ) konstaterade EU-domstolen således att ett system som begränsar räntan till ränta som löper från och med dagen efter det datum då ansökan om återbetalning av den felaktigt uppburna skatten gjordes inte är förenligt med effektivitetsprincipen. Det bör dessutom påpekas att generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i sitt förslag till avgörande i målet Wortmann ( 66 ) ansåg att detsamma gällde för den tyska lagstiftning som är omtvistad i förevarande mål.

119.

Jag instämmer i denna åsikt. Nationell lagstiftning som föreskriver att ränta endast ska utgå från den dag då överklagande inges till en domstol fråntar enskilda rätten till adekvat ersättning för hela den period under vilken de åsamkats förluster på grund av att de berövats möjligheten att förfoga över de felaktigt uppburna beloppen, såsom en effektiv tillämpning av rätten till ränta kräver.

120.

Såsom Gräfendorfer, Reyher och Flexi Montagetechnik har påpekat kan, under omständigheter sådana som dem i förevarande mål, den tid som förlöper från betalningen av de felaktigt uppburna beloppen till dess att överklagande inges till en domstol vara flera år, med hänsyn till det administrativa klagomålsförfarande som föregår ett överklagande till domstol. Följaktligen anser jag inte att de nationella bestämmelser som är tillämpliga i alla de tre målen uppfyller de krav som följer av effektivitetsprincipen.

121.

Den hänskjutande domstolen har angett att det finns en ytterligare omständighet som endast föreligger i mål C‑415/20 och som gäller betalning av ränta på den försenade utbetalningen av exportbidragen. Enligt den hänskjutande domstolen framgår det av tillämplig nationell rätt ( 67 ) att ränta, vid försenad utbetalning av förmåner, ska utgå från och med den dag då en aktör inger ett överklagande till domstol om utbetalning av sådana förmåner. Om en sen utbetalning verkställs utan att ett överklagande har ingetts till en domstol, det vill säga om den behöriga nationella myndigheten beslutar att betala ut exportbidragen, så har aktören dock inte rätt till ränta. Om aktören, såsom var fallet i detta mål, endast har ingett ett administrativt klagomål till den behöriga nationella myndigheten och avvaktat beslutet i ett pilotfall, efter vilket denna myndighet betalade ut exportbidragen utan ränta, har aktören följaktligen inte någon rätt till ränta alls.

122.

Sådana nationella bestämmelser är enligt min mening inte förenliga med effektivitetsprincipen. Det följer av EU-domstolens praxis att det föreligger en rätt till ränta grundad på unionsrätten och således oberoende av nationell rätt. En aktör till vilken exportbidragen har utbetalats för sent har därför rätt till ränta. Den omständigheten att en sådan rättighet villkoras av att ett domstolsförfarande inleds innebär att enskilda, såsom klaganden i mål C‑415/20 som inte överklagade till domstol om utbetalning av sådana exportbidrag, berövas den rätt som de åtnjuter enligt unionsrätten.

123.

Även om de omtvistade nationella reglerna, såsom de har beskrivits av den hänskjutande domstolen, minskar den ändamålsenliga verkan av den unionsrättsligt grundade rätten till ränta, hindrar detta inte att sådana regler, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i fallet, kan vara tillåtna enligt unionsrätten. Detta är endast möjligt under förutsättning att dessa bestämmelser står i proportion till den inhemska rättsordningens väsentliga intressen.

124.

I förevarande mål har EU-domstolen emellertid inte tillgång till några uppgifter som gör det möjligt att bedöma huruvida de nationella bestämmelser som begränsar rätten till ränta är motiverade. Såvitt avser de nationella bestämmelser enligt vilka rätten till ränta villkoras av att överklagande inges till domstol, har den hänskjutande domstolen uppgett att sådana regler kan förklaras av marknadsaktörernas självständiga beslutsfattande, det vill säga att ett beslut att avvakta utgången av ett pilotfall, i stället för att överklaga till domstol, kan ses som ett sätt att utöva en sådan autonomi varigenom marknadsaktören avstår från sin rätt till ränta. Jag kan inte se det offentliga målet med sådana regler. Tvärtom anser jag snarare att de leder till en onödig ökning av rättsliga förfaranden. Inom ramen för behörighetsfördelningen mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, vilka båda fungerar som europeiska domstolar (se punkterna 82–84 i detta förslag till avgörande), ankommer det emellertid på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida de omtvistade nationella bestämmelserna är motiverade och proportionerliga.

125.

Avslutningsvis kan de omtvistade nationella bestämmelserna, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, inte anses uppfylla de krav som följer av effektivitetsprincipen, eftersom de begränsar betalningen av ränta på återbetalningspliktiga belopp som felaktigt uppburits eller betalats ut för sent av den behöriga nationella myndigheten i strid med unionsrätten.

126.

Konsekvensen av en sådan unionsrättslig slutsats är att den hänskjutande domstolen antingen kan tolka dessa nationella bestämmelser på ett sätt som säkerställer en effektiv tillämpning av rätten till ränta eller, om detta skulle visa sig vara omöjligt, avstå från att tillämpa dem i förevarande mål.

127.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att EU-domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Finanzgericht Hamburg (Skattedomstolen i Hamburg, Tyskland) på följande sätt:

Mål C‑415/20

Mål C‑419/20

Det föreligger ett åsidosättande av unionsrätten, vilket är en förutsättning för den unionsrättsliga rätten till ränta såsom den har utvecklats av EU-domstolen, när den behöriga nationella myndigheten påför tull med tillämpning av unionsrätten, men en nationell domstol senare finner att de faktiska förutsättningarna för uppbörd av denna tull inte är uppfyllda.

Mål C‑427/20

Det föreligger ett åsidosättande av unionsrätten, vilket är en förutsättning för rätten till ränta enligt unionsrätten såsom den har utvecklats av EU-domstolen, när den behöriga nationella myndigheten påför tull i strid med rättsligt giltiga unionsrättsliga bestämmelser och en nationell domstol fastställer att unionsrätten därmed har åsidosatts.