–

Repubblika, genom J. Azzopardi, avukat, S. Busuttil, advocate, och T. Comodini Cachia, avukat,

–

Maltas regering, genom V. Buttigieg och A. Buhagiar, båda i egenskap av ombud, biträdda av D. Sarmiento Ramirez-Escudero och A. Ferreres Comella, abogados,

–

Belgiens regering, genom C. Pochet, M. Jacobs och L. Van den Broeck, samtliga i egenskap av ombud,

–

Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och C.S. Schillemans, båda i egenskap av ombud,

–

Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud,

–

Sveriges regering, genom C. Meyer-Seitz, H. Shev, H. Eklinder, R. Shahsavan Eriksson, A.M. Runeskjöld, M. Salborn Hodgson, O Simonsson och J. Lundberg, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, inledningsvis genom K. Mifsud-Bonnici, P.J.O. Van Nuffel, H. Krämer och J. Aquilina, därefter av K. Mifsud-Bonnici, P.JO. Van Nuffel och J. Aquilina, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 19 FEU och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Repubblika, en förening som är registrerad som juridisk person på Malta och som verkar för att främja rättsskyddet och rättsstatsprincipen i denna medlemsstat å ena sidan, och Il-Prim Ministru (premiärministern, Malta) å den andra, angående en talan som väckts med stöd av allmän talerätt avseende huruvida vissa bestämmelser i den maltesiska grundlagen (nedan kallad grundlagen) om förfarandet för att utnämna domare är förenliga med unionsrätten.

3

Kapitel VIII i grundlagen innehåller bestämmelser om domstolsväsendet, inklusive bestämmelser om förfarandet för att utnämna domare.

4

I artikel 96 i kapitel VIII i grundlagen föreskrivs följande:

”1)   Imħallfin (domarna i de högre domstolarna) utses av presidenten, i enlighet med premiärministerns rekommendation.

2)   Endast personer som under en eller flera perioder som sammanlagt uppgår till minst tolv år antingen har utövat advokatyrket i Malta eller tjänstgjort som Maġistrat (domare i lägre domstolar i Malta), eller delvis har utövat advokatyrket och delvis tjänstgjort som domare, kan utses till domare i de högre domstolarna.

3)   Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4, ska den kommitté för domarutnämningar som inrättats i enlighet med artikel 96A i denna grundlag ha gjort den utvärdering som avses i artikel 96A.6 led c, d eller e, innan premiärministern i enlighet med punkt 1 utfärdar rekommendationer i fråga om utnämningen av domare till de högre domstolarna, [med undantag för Prim Imħallef (Högsta domstolens ordförande)].

4)   Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 kan premiärministern välja att inte efterkomma resultatet av den utvärdering som avses i punkt 3,

såvida premiärministern eller Ministru responsabbli għall-ġustizzja (justitieministern), efter att ha utövat sin rätt enligt denna punkt,

Det första förbehållet i denna punkt är emellertid inte tillämpligt vid utnämningen av Högsta domstolens ordförande.”

5

Artikel 96A i grundlagen har följande lydelse:

”1)   I enlighet med artikel 101A i denna grundlag ska det inrättas en kommitté för domarutnämningar, nedan i denna artikel benämnd ’kommittén’, vilken ska vara en underkommitté till Kummissjoni għall-Amministrazzjoni tal-ġustizzja (kommissionen för organisationen av domstolsväsendet) och ha följande sammansättning:

2)   Kommittén ska ledas av Högsta domstolens ordförande eller, i dennes frånvaro, den domare som ersätter Högsta domstolens ordförande i enlighet med punkt 3 d.

3)   

…

4)   Vid utövandet av sina uppgifter ska ledamöterna i kommittén agera oavhängigt och inte ta instruktioner eller stå under kontroll av någon annan person eller myndighet.

…

6)   Kommitténs uppgifter ska bestå i att:

varvid den bedömning som avses i led d ska göras senast sextio dagar efter det att kommittén mottagit intresseanmälan, och de rekommendationer som avses i led e och f ska utfärdas senast trettio dagar efter det att de begärts, eller inom en annan tidsfrist som justitieministern, med godkännande från kommittén, fastställer genom beslut som offentliggörs i Gazzetta tal-Gvern ta’ Malta.

7)   Kommitténs sammanträden ska vara konfidentiella och hållas inför lyckta dörrar, kommitténs ledamöter eller sekreterare ska inte kunna kallas att vittna inför domstol eller något annat organ i fråga om handlingar som har mottagits av kommittén eller i fråga om ärenden som har behandlats av eller kommunicerats till kommittén.

8)   Kommittén reglerar sitt eget förfarande och är skyldig att, med justitieministerns godkännande, offentliggöra de kriterier som ligger till grund för dess utvärderingar.”

6

I artikel 97 i grundlagen anges följande:

”1)   Utan att det påverkar tillämpningen av övriga bestämmelser i denna artikel ska en domare i en högre domstol lämna sitt ämbete när vederbörande fyller sextiofem år.

2)   En domare i en högre domstol kan endast skiljas från sin tjänst av presidenten, på ansökan av representanthuset med stöd av minst två tredjedelar av ledamöterna, på grund av visad oförmåga att utföra sitt ämbete (antingen på grund av kroppslig eller mental oförmåga eller av andra skäl) eller på grund av misskötsel.

3)   Parlamentet får i lag reglera förfarandet avseende en sådan ansökan och utredning, samt bevisningen för oförmåga eller misskötsel hos en domare i en högre domstol i enlighet med föregående punkt.”

7

I artikel 100 grundlagen föreskrivs följande:

”1)   Domare i de lägre domstolarna ska utses av presidenten i enlighet med premiärministerns rekommendation.

2)   Endast personer som under en eller flera perioder som sammanlagt uppgår till minst sju år har utövat advokatyrket på Malta kan utses till domare i en lägre domstol.

3)   Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4 i denna artikel ska en domare i en lägre domstol lämna sitt ämbete när vederbörande fyller sextiofem år.

4)   Bestämmelserna i artikel 97.2 och 97.3 i denna grundlag ska tillämpas på domare i lägre domstolar.

5)   Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 6, ska den kommitté för domarutnämningar som inrättats i enlighet med artikel 96A i denna grundlag ha gjort den utvärdering som avses i artikel 96A.6 led c, d eller e, innan premiärministern i enlighet med punkt 1 utfärdar rekommendationer i fråga om utnämningen av domare till de lägre domstolarna.

6)   Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 5 kan premiärministern välja att inte efterkomma resultatet av den utvärdering som avses i punkt 5,

såvida premiärministern eller justitieministern, efter att premiärministern har utövat sin rätt enligt denna punkt,

8

I artikel 101B.1 i grundlagen anges följande:

”Det ska inrättas en kommitté för domare i de högre och lägre domstolarna … vilken ska vara en underkommitté till kommissionen för organisationen av domstolsväsendet och vara sammansatt av tre domare som inte är ledamöter i nyssnämnda kommission, vilka ska utses bland domare i de högre och lägre domstolarna enligt de regler som fastställts av denna kommission, så att två av de tre ledamöterna ska vara domare i de lägre domstolarna i fråga om disciplinärenden mot domare i de domstolarna, och två av de tre ledamöterna ska vara domare i de högre domstolarna i fråga om disciplinärenden mot domare i de domstolarna.”

9

Den 25 april 2019 väckte Repubblika, i enlighet med artikel 116 i grundlagen och med stöd av allmän talerätt, talan vid den hänskjutande domstolen med yrkande om att denna domstol skulle fastställa att Malta hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, genom att ha infört det nu gällande systemet för utnämning av domare enligt artiklarna 96, 96A och 100 i grundlagen. Sökanden yrkade även att samtliga domarutnämningar som skett inom ramen för det gällande systemet sedan detta förfarande inletts ska förklaras ogiltiga och utan verkan, och att ytterligare domare inte får utnämnas annat än i enlighet med rekommendationerna i Europeiska kommissionens yttrande nr 940/2018 om demokrati genom lag (nedan kallad Venedigkommissionen) av den 17 december 2018 om grundlagsbestämmelser, maktfördelningsprincipen, samt rättsväsendets och brottsbekämpningens oberoende i Malta [CDL-AD (2018)028], samt artikel 19.1 FEU och artikel 47 i stadgan.

10

Till stöd för sin talan gjorde Repubblika gällande att premiärministerns utrymme för skönsmässig bedömning vid domarutnämningar, såsom detta kommer till uttryck i artiklarna 96, 96A och 100 i grundlagen, ger upphov till tvivel om domarnas oavhängighet. I detta avseende framhöll Repubblika att ett antal domare som tillsatts sedan 2013 varit mycket aktiva i Partit laburista (arbetarpartiet), som sitter i regeringen, eller har utnämnts på ett sådant sätt att det kan förmodas att den politiska makten inkräktar på den dömande makten.

11

Repubblika preciserade även att den särskilt bestrider samtliga utnämningar som skedde den 25 april 2019, då tre domare vid lägre domstolar utsågs till domare vid högre domstolar, och tre nya domare utsågs till lägre domstolar (nedan kallade utnämningarna av den 25 april 2019), samt alla eventuella senare utnämningar. I detta hänseende hävdade Repubblika att dessa utnämningar skedde i strid med Venedigkommissionens yttrande nr 940/2018 av den 17 december 2018.

12

Premiärministern anser däremot att utnämningarna av den 25 april 2019 är förenliga med grundlagen och unionsrätten. Det finns inget som skiljer dessa utnämningar från någon annan utnämning av domare som skett sedan grundlagen antogs 1964, med undantag för det förhållandet att till skillnad från de utnämningar som skedde före 2016, kontrollerades kvalifikationerna hos de kandidater som sökt de aktuella tjänsterna under 2019 av den kommitté för domarutnämningar som inrättats genom artikel 96A i grundlagen. Repubblikas argument avser således i själva verket samtliga domarutnämningar som skett till och med dags dato.

13

Premiärministern anser att det aktuella utnämningsförfarandet uppfyller kraven i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, såsom dessa har tolkats av EU-domstolen.

14

Den hänskjutande domstolen anser att den aspekt som behöver prövas av EU‑domstolen, mot bakgrund av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, avser det utrymme för skönsmässig bedömning som premiärministern tilldelats enligt artiklarna 96, 96A och 100 i grundlagen inom ramen för förfarandet för att utnämna domare. Enligt den hänskjutande domstolen uppkommer dessutom frågan huruvida den ändring av grundlagen som gjordes 2016 resulterade i en förbättring av detta förfarande.

15

Mot denna bakgrund beslutade Prim’Awla tal-Qorti Ċivili – Ġurisdizzjoni Kostituzzjonali (Första avdelningen vid civildomstolen, i egenskap av författningsdomstol, Malta) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

16

Inom ramen för sin begäran om förhandsavgörande har Prim’Awla tal-Qorti Ċivili – Ġurisdizzjoni Kostituzzjonali (Första avdelningen vid civildomstolen, i egenskap av författningsdomstol) ansökt om att förevarande begäran om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 105 i domstolens rättegångsregler.

17

Till stöd för sin ansökan har den hänskjutande domstolen i huvudsak gjort gällande att de frågor som är aktuella i förevarande mål är av nationellt intresse, eftersom svaret på dessa frågor kan påverka dels rättssäkerheten av de avgöranden som redan meddelats av de maltesiska domstolarna, inklusive de avgöranden som meddelats av de domare som utnämndes i april 2019, dels grunderna för och kontinuiteten i det maltesiska domstolsväsendet. Det förhåller sig dessutom så, att inom en snar framtid kommer ett flertal domare uppnå pensionsåldern, och så länge som förevarande mål inte är avgjort kommer de kvarvarande domarnas arbetssituation pressas på ett sätt som kan inverka menligt på den grundläggande rätten till en rättvis rättegång inom skälig tid, såvida inte de pensionerade domarna ersätts av nya.

18

Det föreskrivs i artikel 105.1 i rättegångsreglerna att EU-domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, får besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

19

I detta hänseende ska det erinras om att sådan skyndsam handläggning av ett mål utgör ett processrättsligt instrument som är avsett att hantera högst trängande fall (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 48).

20

Det framgår även av domstolens praxis att förfarandet för skyndsam handläggning inte kan tillämpas när den känsliga och komplicerade karaktären av de rättsliga problem som ett mål ger upphov till svårligen lämpar sig för tillämpningen av ett sådant förfarande, särskilt när det inte framstår som lämpligt att förkorta den skriftliga delen av förfarandet vid domstolen (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 49).

21

I förevarande fall beslutade domstolens ordförande den 19 december 2019, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att avslå den hänskjutande domstolens ansökan som avses i punkt 16 ovan.

22

Först och främst har den hänskjutande domstolen själv kommit till slutsatsen att det nationella målet inte är så brådskande att det motiverar interimistiska åtgärder. Vidare kan omfattningen av de verkningar som EU-domstolens dom i förevarande mål kan få för det maltesiska rättssystemet inte i sig anses motivera en skyndsam handläggning. Slutligen ger förevarande mål upphov till känsliga och komplicerade frågor som motiverar att det inte görs undantag från de ordinarie processuella regler som är tillämpliga i mål om förhandsavgörande.

23

Samma dag beslutade domstolens ordförande även att förevarande mål skulle handläggas med förtur, i enlighet med artikel 53.3 i rättegångsreglerna.

24

Vid förhandlingen den 27 oktober 2020 upplystes EU-domstolen om att vissa ändringar hade gjorts i grundlagen under juli 2020, till följd av de rekommendationer avseende systemet för domarutnämningar som framgick av Venedigkommissionens yttrande nr 940/2018 av den 17 december 2018, och att dessa ändringar hade varit föremål för Venedigkommissionens yttrande nr 993/2020 av den 8 oktober 2020 om tio lagar och lagförslag för införlivande av de lagförslag som lagts fram i Venedigkommissionens yttrande av den 17 december 2018 (CDL-AD (2020)019).

25

Den polska regeringen anser att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till prövning av två skäl.

26

Denna regering har för det första påpekat att den hänskjutande domstolen har hänskjutit sina tolkningsfrågor till EU-domstolen för att den, beroende på svaren på frågorna, ska kunna avgöra huruvida de aktuella maltesiska bestämmelserna är förenliga med unionsrätten. Behörigheten att med stöd av artiklarna 258 och 259 FEUF bedöma huruvida nationella bestämmelser är förenliga med unionsrätten tillkommer dock endast EU-domstolen och inte de nationella domstolarna, och det är endast Europeiska kommissionen eller en medlemsstat som kan inleda ett förfarande enligt dessa unionsrättsliga bestämmelser. En nationell domstol kan därför inte – utan att kringgå det förfarande som föreskrivs i artiklarna 258 och 259 FEUF – avgöra huruvida den nationella rätten är förenlig med unionsrätten på grundval av den tolkning av unionsrätten som ges inom ramen för en begäran om förhandsavgörande, eftersom EU-domstolen själv inte anser sig vara behörig att göra en sådan prövning inom ramen för ett sådant förfarande. EU-domstolens tolkning av unionsrätten i förevarande mål kan således inte anses vara nödvändig för att avgöra det nationella målet i den mening som avses i artikel 267 FEUF.

27

Såsom framgår av förevarande begäran om förhandsavgörande ska det härvidlag påpekas att den hänskjutande domstolen anser att det är nödvändigt att EU‑domstolen tolkar artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, med anledning av de tvivel som uppkommit inom ramen för en talan som väckts med stöd av allmän talerätt i enlighet med nationell rätt, om huruvida den nationella regleringen av förfarandet för att utnämna domare är förenlig med dessa unionsrättsliga bestämmelser.

28

Förfarandet för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF utgör just ett förfarande för direkt samarbete mellan EU-domstolen och domstolarna i medlemsstaterna. Inom ramen för detta förfarande – som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU‑domstolen – ankommer det också uteslutande på den nationella domstolen att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken, som relevansen av de frågor som ställts till domstolen. EU-domstolen är endast behörig att tolka eller pröva giltigheten av en unionsrättsakt på grundval av de uppgifter om de faktiska omständigheterna som har lämnats av den nationella domstolen (dom av den 25 oktober 2017, Polbud – Wykonawstwo, C‑106/16, EU:C:2017:804, punkt 27, och dom av den 30 maj 2018, Dell’Acqua,C‑370/16, EU:C:2018:344, punkt 31).

29

När det gäller EU-domstolens uppgift ska det göras en åtskillnad beroende på om den, som i förevarande fall, ska ta ställning till en begäran om förhandsavgörande eller om det rör sig om en talan om fördragsbrott. Medan EU-domstolen inom ramen för en talan om fördragsbrott ska pröva huruvida den åtgärd eller den nationella praxis som ifrågasatts av kommissionen eller en annan medlemsstat än den berörda medlemsstaten – i allmän bemärkelse och utan att det är nödvändigt att ett mål är anhängiggjort i detta avseende vid de nationella domstolarna – strider mot unionsrätten, är EU-domstolens uppgift i ett mål om förhandsavgörande däremot att bistå den hänskjutande domstolen vid avgörandet av det konkreta mål som är anhängigt vid den (dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 47).

30

Det ska även erinras om att det visserligen inte ankommer på EU-domstolen att inom ramen för en begäran om förhandsavgörande ta ställning till huruvida nationella rättsregler är förenliga med unionsrätten, men den är däremot behörig att tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla sådana uppgifter om unionsrättens tolkning som gör det möjligt för den domstolen att pröva en sådan fråga om förenlighet för att kunna döma i det mål som anhängiggjorts vid den (dom av den26 januari 2010, Transportes Urbanos y Servicios Generales,C‑118/08, EU:C:2010:39, punkt 23 och där angiven rättspraxis). Det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra en sådan bedömning, mot bakgrund av EU-domstolens tolkning.

31

Härav följer att den invändning som den polska regeringen har framställt och som det hänvisats till i punkt 26 ovan, nämligen att det skulle utgöra ett kringgående av artiklarna 258 och 259 FEUF att besvara de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt i förevarande mål med stöd av artikel 267 FEUF, inte kan godtas.

32

För det andra har den polska regeringen påpekat att artikel 19.1 andra stycket FEU, som anger att medlemsstaterna ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten, inte ändrar innehållet i principen om tilldelade befogenheter eller omfattningen av unionens befogenheter. Tvärtom bygger denna bestämmelse på antagandet att det, i avsaknad av befogenhet för unionen i fråga om organisationen av rättsskipningen, åligger medlemsstaterna att utse behöriga domstolar och föreskriva lämpliga processuella regler som är ägnade att skydda de rättigheter som tillkommer enskilda genom unionens rättsordning. Det går följaktligen inte att utläsa någon särskild regel i artikel 19.1 andra stycket FEU avseende utnämningen av domare eller organisationen av nationella domstolar. Vad gäller artikel 47 i stadgan är denna bestämmelse inte tillämplig i förevarande fall. Repubblika har nämligen väckt talan med stöd av allmän talerätt men inte åberopat någon subjektiv rättighet som följer av unionsrätten. I förevarande fall föreligger det således inte någon ”tillämpning” av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

33

I detta avseende är det tillräckligt att påpeka att de invändningar som den polska regeringen har framställt i huvudsak avser själva räckvidden av unionsrätten, särskilt artikel 19 FEU och artikel 47 i stadgan, och således tolkningen av dessa bestämmelser. Dylika argument hänför sig till prövningen i sak av tolkningsfrågorna, och de kan således inte ligga till grund för att dessa frågor ska avvisas (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 80).

34

Tolkningsfrågorna kan följaktligen tas upp till prövning.

35

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att de kan tillämpas i ett mål där talan har väckts vid en nationell domstol enligt nationell rätt, med yrkande om att denna domstol ska avgöra huruvida nationella bestämmelser avseende förfarandet för att utnämna domare i den medlemsstat där nämnda domstol är belägen är förenliga med unionsrätten.

36

Vad för det första gäller det materiella tillämpningsområdet för artikel 19.1 andra stycket FEU, ska det erinras om att denna bestämmelse avser ”de områden som omfattas av unionsrätten”, oavsett i vilken situation medlemsstaterna tillämpar denna rättsordning, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses,C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 29, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel)C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 111 och där angiven rättspraxis).

37

Enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska varje medlemsstat bland annat säkerställa att de instanser som i egenskap av ”domstolar”, i den mening som avses i unionsrätten, tillhör dess system av rättsmedel inom de områden som omfattas av unionsrätten, och som därmed i denna egenskap kan avgöra mål med tillämpning eller tolkning av unionsrätten, uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 112 och där angiven rättspraxis).

38

Det är härvidlag ostridigt att de maltesiska domstolarna kan anmodas att tolka eller tillämpa unionsrätten och att de därmed, i egenskap av ”domstolar” i den mening som avses i unionsrätten, tillhör det maltesiska systemet av rättsmedel inom ”de områden som omfattas av unionsrätten” i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, vilket innebär att dessa domstolar måste uppfylla de krav som uppställs på ett effektivt domstolsskydd (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 114 och där angiven rättspraxis).

39

Det framgår dessutom av begäran om förhandsavgörande och av punkterna 9–11 ovan att den hänskjutande domstolen har att pröva ett mål inom ramen för en taleform som föreskrivs i nationell rätt, varvid Repubblika har bestridit att bestämmelserna avseende förfarandet för att utnämna maltesiska domare är förenliga med de krav på ett oberoende rättsväsende som uppställs i unionsrätten. Artikel 19.1 andra stycket FEU är dock tillämplig inom ramen för en talan som syftar till att ifrågasätta huruvida bestämmelser i nationell rätt som påstås kunna påverka domstolarnas oavhängighet är förenliga med unionsrätten (se, analogt, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses,C‑64/16, EU:C:2018:117, punkterna 11–13 och 46–52).

40

Vad för det andra gäller artikel 47 i stadgan ska det erinras om att denna bestämmelse stadfäster principen om ett effektivt domstolsskydd, och därigenom garanteras var och en vars unionsrättsliga fri- och rättigheter har kränkts en rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol (dom av den 27 juni 2013, Agrokonsulting‑04, C‑93/12, EU:C:2013:432, punkt 59, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m. fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

41

Såsom framgår av artikel 47 första stycket i stadgan förutsätter således erkännandet av rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol att den som i ett enskilt fall åberopar denna rätt gör gällande fri- eller rättigheter som garanteras i unionsrätten (dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rätt att överklaga en begäran om upplysningar i skattefrågor),C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkt 55, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 88).

42

Det framgår emellertid inte av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande att Repubblika, inom ramen för det nationella målet, har åberopat en rättighet som tillkommer denna förening enligt en unionsrättslig bestämmelse. I det nationella målet ifrågasätts nämligen huruvida grundlagsbestämmelserna avseende domarutnämningar är förenliga med unionsrätten.

43

Repubblika har förvisso även bestridit lagenligheten av utnämningarna av den 25 april 2019 och alla eventuella senare utnämningar som inte är förenliga med rekommendationerna i Venedigkommissionens yttrande nr 940/2018 av den 17 december 2018, samt artikel 19.1 FEU och artikel 47 i stadgan. Repubblikas invändning i detta avseende grundar sig emellertid endast på påståendet att de grundlagsbestämmelser som låg till grund för utnämningarna strider mot unionsrätten, utan att ha gjort gällande att det till följd av dessa utnämningar har skett ett åsidosättande av en rättighet som tillkommer föreningen enligt någon unionsrättslig bestämmelse.

44

Under dessa omständigheter och i enlighet med artikel 51.1 i stadgan är dess artikel 47 således inte tillämplig i det nationella målet.

45

Eftersom medlemsstaterna enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska tillhandahålla sådana möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd i den mening som avses i bland annat artikel 47 i stadgan, inom de områden som omfattas av unionsrätten, måste sistnämnda bestämmelse likväl beaktas i vederbörlig ordning vid tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU (dom av den 14 juni 2017, Online Games m.fl., C‑685/15, EU:C:2017:452, punkt 54, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 143 och där angiven rättspraxis).

46

Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den kan tillämpas i ett mål där talan har väckts vid en nationell domstol enligt nationell rätt, med yrkande om att denna domstol ska avgöra huruvida nationella bestämmelser avseende förfarandet för att utnämna domare i den medlemsstat där nämnda domstol är belägen är förenliga med unionsrätten. Vid tolkningen av nämnda artikel 19.1 andra stycket FEU ska artikel 47 i stadgan beaktas i vederbörlig ordning.

47

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den utgör hinder mot nationella bestämmelser som ger premiärministern i den berörda medlemsstaten bestämmanderätt i förfarandet för att utnämna domare, samtidigt som det föreskrivs att ett organ som bland annat ska utvärdera kandidaterna till en domartjänst och ge rekommendationer till premiärministern ska medverka i detta förfarande.

48

Härvidlag ska det erinras om att det visserligen är medlemsstaterna som har befogenhet att organisera domstolsväsendet i respektive stat, men de är likväl skyldiga att därvid iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten. Detta kan bland annat gälla nationella bestämmelser om förfarandet för att anta beslut om utnämning av domare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 68 och där angiven rättspraxis, samt punkt 79).

49

I enlighet med artikel 19 FEU ankommer det på de nationella domstolarna och på EU-domstolen att säkerställa att unionsrätten tillämpas fullt ut i samtliga medlemsstater, och att säkerställa domstolsskyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 108).

50

Såsom föreskrivs i artikel 19.1 andra stycket FEU ankommer det på medlemsstaterna att inrätta ett system med sådana möjligheter till överklagande som behövs för att garantera ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten, och säkerställa att de domstolar som omfattas av detta system och som kan avgöra mål med tillämpning eller tolkning av unionsrätten uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkterna 109 och 112 och där angiven rättspraxis).

51

I detta sammanhang ska det erinras om att oavhängigheten hos medlemsstaternas domstolar är av grundläggande betydelse för unionens rättsordning i ett flertal avseenden (dom av den 9 juli 2020, Land Hessen,C‑272/19, EU:C:2020:535, punkt 45). Sådan oavhängighet är således nödvändig för att det system för domstolssamarbete som kommer till uttryck i möjligheten att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF ska kunna fungera väl. Denna möjlighet kan endast användas av en domstol som har till uppgift att tillämpa unionsrätten och som uppfyller bland annat detta krav på oavhängighet (se, bland annat, dom av den 21 januari 2020, Banco de Santander,C‑274/14, EU:C:2020:17, punkt 56 och där angiven rättspraxis). Detta krav på oavhängiga domstolar – vilket är oupplösligen förbundet med rättskipningsuppdraget – är en del av kvintessensen i rätten till ett effektivt domstolsskydd och av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan, och denna är av vital betydelse för att garantera att samtliga rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten skyddas och att medlemsstaternas gemensamma värden enligt artikel 2 FEU, bland annat rättsstatsprincipen, upprätthålls (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen, C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232, punkterna 70 och 71, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 116 och där angiven rättspraxis).

52

Medan artikel 47 i stadgan bidrar till iakttagandet av rätten till ett effektivt domstolsskydd för enskilda som i ett visst fall gör gällande en rättighet som tillkommer dem enligt unionsrätten, syftar artikel 19.1 andra stycket FEU till att garantera att det system med möjligheter till överklagande som varje medlemsstat ska ha inrättat verkligen säkerställer ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten.

53

Enligt domstolens fasta praxis förutsätter de garantier för oavhängighet och opartiskhet som erfordras enligt unionsrätten att det finns regler – särskilt vad gäller en domstols sammansättning, utnämningar, tjänsternas varaktighet och grunderna för medlemmarnas röstnedläggelse, jäv och återkallande av röst – som utesluter allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande domstolens pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och dess neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras (dom av den 19 september 2006, Wilson,C‑506/04, EU:C:2006:587, punkt 53, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 66, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 117 och där angiven rättspraxis).

54

Enligt maktfördelningsprincipen, som är kännetecknande för hur en rättsstat fungerar, ska domstolarnas oavhängighet garanteras särskilt gentemot den lagstiftande och den verkställande makten (dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 124, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 118).

55

Domarna måste därvid skyddas gentemot yttre inblandning eller påtryckningar som skulle kunna äventyra deras oavhängighet. De regler som det hänvisats till i punkt 53 ovan ska särskilt göra det möjligt att utesluta inte bara all direkt påverkan i form av instruktioner utan även mer indirekt påverkan som kan inverka på domarnas beslutsfattande (dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet), C‑619/18, EU:C:2019:531, punkt 112, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 119).

56

Vad särskilt gäller villkoren för meddelande av beslut om utnämning av domare, har EU-domstolen redan slagit fast att blott den omständigheten att det är en medlemsstats president som tillsätter domstolsledamöter inte i sig kan anses innebära att dessa ledamöter står i ett beroendeförhållande till presidenten, inte heller att det går att ifrågasätta deras opartiskhet, såvida dessa ledamöter – när de väl har tillsatts – inte blir föremål för påtryckningar och inte mottar några instruktioner för sin tjänsteutövning (dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 133, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 122).

57

EU-domstolen har emellertid också uttalat att det även fortsättningsvis är nödvändigt att försäkra sig om att de materiella rekvisit och de handläggningsregler som är tillämpliga då sådana tillsättningsbeslut ska antas är utformade på ett sådant sätt att de utesluter allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande de aktuella domarnas pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och deras neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras, när de väl har tillsatts, och att det därvid är viktigt att dessa rekvisit och handläggningsregler utformas på ett sätt så att de krav som det erinrats om i punkt 55 ovan kan iakttas (dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkterna 134 och 135, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 123).

58

I förevarande fall hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida nationella bestämmelser som ger premiärministern i den berörda medlemsstaten bestämmanderätt i förfarandet för att utnämna domare, samtidigt som det föreskrivs att ett organ som bland annat ska utvärdera kandidaterna till domartjänster och ge rekommendationer till premiärministern ska medverka i förfarandet, är förenliga med artikel 19.1 andra stycket FEU.

59

Såsom även framgår av handlingarna i målet ska det i detta avseende för det första påpekas att grundlagsbestämmelserna avseende domarutnämningar har förblivit oförändrade sedan de antogs 1964 till och med den reform av grundlagen som skedde år 2016, varigenom kommittén för domarutnämningar inrättades i enlighet med artikel 96A i grundlagen. Före denna reform begränsades premiärministerns befogenhet endast av kravet att kandidaterna till en domartjänst måste uppfylla de villkor som föreskrivs i grundlagen för att kunna utnämnas till en sådan tjänst.

60

Republiken Malta tillträdde således unionen i enlighet med de grundlagsbestämmelser som var i kraft före denna reform, i enlighet med artikel 49 FEU.

61

I denna artikel 49 föreskrivs en möjlighet för varje europeisk stat att ansöka om att bli medlem av unionen, och det preciseras även att unionen omfattar stater som frivilligt och otvunget ansluter sig till, respekterar och förbinder sig att främja de gemensamma värden som nu anges i artikel 2 FEU.

62

Av artikel 2 FEU följer närmare bestämt att Europeiska unionen ska bygga på värden – däribland rättsstaten – som ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av bland annat rättvisa. Härvidlag ska det erinras om att det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna och, i synnerhet, deras domstolar bygger på den grundläggande premissen att medlemsstaterna delar en rad gemensamma värden som ligger till grund för unionen i enlighet med vad som anges i artikel 2 FEU (se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 168, och dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses,C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 30).

63

Detta innebär att för att en medlemsstat ska komma i åtnjutande av samtliga rättigheter som följer av att fördragen tillämpas på denna medlemsstat, måste den respektera de värden som anges i artikel 2 FEU. En medlemsstat kan således inte ändra sin lagstiftning på ett sådant sätt att skyddet av rättsstatsprincipen sänks, ett värde som bland annat konkretiseras i artikel 19 FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 108).

64

Det ankommer således på medlemsstaterna att, mot bakgrund av detta värde, avstå från varje åtgärd som kan medföra att deras lagstiftning om organisationen av rättsväsendet försämras, genom att inte införa regler som kan äventyra domarnas oavhängighet (se, analogt, dom av den 17 december 2020, Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet), C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:1033, punkt 40).

65

I detta sammanhang har domstolen redan slagit fast att artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den utgör hinder mot nationella bestämmelser om organisationen av domstolsväsendet som kan anses utgöra en försämring av skyddet för rättsstatens värde i den berörda medlemsstaten, särskilt vad gäller garantier för domstolars oavhängighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2019A.K. m.fl., (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153).

66

Däremot kan den omständigheten att ett sådant organ som den kommitté för domarutnämningar som inrättades i samband med grundlagsreformen 2016, genom artikel 96A i denna grundlag, deltar i förfarandet för att utnämna domare i princip bidra till att detta förfarande blir mindre godtyckligt, eftersom premiärministerns utrymme för skönsmässig bedömning begränsas vid utövandet av den befogenhet som denne har i detta avseende. Ett sådant organ måste också vara tillräckligt oavhängigt i förhållande till den lagstiftande och verkställande makten och i förhållande till den myndighet som ska motta organets rekommendation med ett utlåtande om kandidaterna till en domartjänst (se, analogt, som av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkterna 137 och 138, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkterna 124 och 125).

67

I förevarande fall förefaller de regler som den hänskjutande domstolen har hänvisat till kunna säkerställa att kommittén för domarutnämningar är oavhängig i förhållande till den lagstiftande och verkställande makten. Detsamma gäller bestämmelserna i artikel 96A.1–96A.3 i grundlagen om kommitténs sammansättning och förbudet för politiskt aktiva personer att ingå i den, skyldigheten enligt artikel 96A.4 i grundlagen för kommitténs ledamöter att agera oavhängigt och inte ta instruktioner eller stå under kontroll av någon annan person eller myndighet, samt skyldigheten för kommittén att, med justitieministerns godkännande, offentliggöra de bedömningskriterier som ligger till grund för dess beslut. Denna sistnämnda skyldighet har för övrigt iakttagits, vilket även generaladvokaten påpekade i punkt 91 i sitt förslag till avgörande.

68

I förevarande mål har den hänskjutande domstolen inte heller uttryckt några tvivel beträffande villkoren för att utse ledamöterna i den kommitté för domarutnämningar som inrättades med stöd av artikel 96A i grundlagen eller vad gäller det sätt på vilket detta organ konkret fullgör sitt uppdrag.

69

Det förefaller således som att inrättandet enligt artikel 96A i grundlagen av kommittén för domarutnämningar stärker garantierna för domarnas oavhängighet.

70

Såsom bland annat kommissionen har framhållit ska det för det andra noteras att även om premiärministern enligt de nationella bestämmelser som är aktuella i det nationella målet har betydande befogenhet att utnämna domare, begränsas denna befogenhet av de villkor avseende yrkeserfarenhet som kandidaterna till domartjänster måste uppfylla och som föreskrivs i artiklarna 96.2 och 100.2 i grundlagen.

71

Premiärministern kan visserligen besluta att lägga fram ett förslag till presidenten om utnämning av en kandidat som inte har rekommenderats av den kommitté för domarutnämningar som inrättats genom artikel 96A i grundlagen, men i ett sådant fall är premiärministern ändå skyldig att i enlighet med artiklarna 96.4 och 100.6 i grundlagen redogöra för sina skäl för ett sådant beslut för representanthuset och – när fråga inte är om ordföranden för Högsta domstolen – för allmänheten genom ett meddelande som ska offentliggöras i Gazzetta tal-Gvern ta’ Malta. Såvida premiärministern endast använder sig av denna möjlighet i undantagsfall, och strikt och faktiskt iakttar denna motiveringsskyldighet, kan en sådan befogenhet inte anses ge upphov till rimliga tvivel om de utvalda kandidaternas oberoende.

72

Med hänsyn till dessa omständigheter tycks de nationella bestämmelser om domarutnämningar som är aktuella i det nationella målet inte i sig vara ägnade att föranleda rimligt tvivel hos enskilda rättssubjekt beträffande de aktuella domarnas pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter, särskilt i förhållande till direkt eller indirekt påverkan från den lagstiftande och den verkställande makten, samt beträffande dessa domares opartiskhet i förhållande till de intressen som konfronteras, och att dessa bestämmelser således skulle kunna leda till att dessa domare inte framstår som oavhängiga eller opartiska, vilket skulle inverka menligt på det förtroende som sådana rättssubjekt ska kunna hysa för domstolsväsendet i ett demokratiskt samhälle och en rättsstat.

73

Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot nationella bestämmelser som ger premiärministern i den berörda medlemsstaten bestämmanderätt i förfarandet för att utnämna domare, samtidigt som det föreskrivs att ett oberoende organ som bland annat ska utvärdera kandidaterna till en domartjänst och ge rekommendationer till premiärministern ska medverka i detta förfarande.

74

Med hänsyn till svaret på den andra frågan saknas det anledning att besvara den tredje frågan.

75

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: