–

Star Taxi App SRL, inledningsvis genom C. Băcanu och därefter genom G.C.A. Ioniţă, avocați,

–

Unitatea Administrativ Teritorială Municipiul Bucureşti prin Primar General, genom M. Teodorescu, i egenskap av ombud,

–

Nederländernas regering, genom M. Bulterman och J.M. Hoogveld, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom S.L. Kalėda, L. Malferrari, L. Nicolae och Y.G. Marinova, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 56 FEUF, artikel 1 led 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, 1998, s. 37), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG av den 20 juli 1998 (EGT L 217, 1998, s. 18) (nedan kallat direktiv 98/34), artiklarna 2 a, 3.2, 3.4 och 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 2000, s. 1), artiklarna 9, 10 och 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36), samt artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 2015, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Star Taxi App SRL och å andra sidan Unitatea Administrativ Teritorială Municipiul București prin Primar General (den lokala administrativa enheten i kommunen Bukarest, Rumänien) (nedan kallad Bukarests kommun) och Consiliul General al Municipiului București (kommunfullmäktige i Bukarest). Målet rör föreskrifter enligt vilka det krävs förhandstillstånd för att utöva en verksamhet med hjälp av en applikation för smarttelefoner genom vilken personer som vill företa en resa inom en tätort sätts i förbindelse med auktoriserade taxiförare.

3

Genom direktiv 2015/1535 upphävdes och ersattes direktiv 98/34, från och med den 7 oktober 2015, och hänvisningarna till sistnämnda direktiv ska hädanefter anses som hänvisningar till direktiv 2015/1535, i enlighet med artikel 10 andra stycket däri.

4

I synnerhet har artikel 1 första stycket led 2 i direktiv 98/34 ersatts med en identisk lydelse i artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535.

5

I artikel 2 a i direktiv 2000/31 definieras ”informationssamhällets tjänster” som ”tjänster i den mening som avses i artikel [1.1 b i direktiv 2015/1535]”.

6

Artikel 3.2 och 3.4 i direktiv 2000/31 har följande lydelse:

”2.   Medlemsstaterna får inte av skäl som omfattas av det samordnade området begränsa den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat.

…

4.   Medlemsstaterna får vidta åtgärder för undantag från punkt 2 när det gäller någon av informationssamhällets tjänster om följande villkor uppfylls:

7

Artikel 4 i direktivet har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall säkerställa att start och bedrivande av verksamhet som leverantör av informationssamhällets tjänster inte underkastas bestämmelser om förhandstillstånd eller andra krav som har motsvarande effekt.

2.   Punkt 1 påverkar inte tillämpningen av system för tillstånd som inte särskilt och uteslutande avser informationssamhällets tjänster, eller som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänsteområdet [(EGT L 117, 1997, s. 15)].”

8

Skäl 21 i direktiv 2006/123 har följande lydelse:

”Transporttjänster, inklusive lokaltrafik, taxi och ambulanser samt hamntjänster, bör undantas från detta direktivs tillämpningsområde.”

9

Enligt artikel 2.2 d i nämnda direktiv ska direktivet inte tillämpas på tjänster på transportområdet, inbegripet hamntjänster, som omfattas av avdelning V i tredje delen av EG‑fördraget, som nu är avdelning VI i tredje delen av EUF-fördraget.

10

I artikel 3.1 i direktiv 2006/123 anges följande:

”Om bestämmelserna i detta direktiv stridet mot en bestämmelse i en annan gemenskapsrättsakt som reglerar specifika frågor rörande tillträde till och utövande av en tjänsteverksamhet inom särskilda områden eller för särskilda yrken, skall bestämmelsen i den andra gemenskapsrättsakten ges företräde och tillämpas på dessa särskilda områden eller yrken. Detta inbegriper följande rättsakter:

11

I artikel 4.1 i direktiv 2006/123 definieras ”tjänst” som all förvärvsverksamhet som egenföretagare utövar, i regel mot ekonomisk ersättning, enligt artikel 57 FEUF.

12

Kapitel III i direktivet, med rubriken ”Etableringsfrihet för tjänsteleverantörer”, innehåller artiklarna 9–15. I artikel 9 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna får endast kräva tillstånd för tillträde till och utövande av tjänsteverksamhet om följande villkor är uppfyllda:

2.   I den rapport som avses i artikel 39.1 skall medlemsstaterna beskriva hur deras tillståndsförfarande ser ut och ange skäl som visar att de är förenliga med punkt 1 i den här artikeln.

3.   Detta avsnitt skall inte tillämpas på sådana aspekter i tillståndsförfaranden som regleras direkt eller indirekt av andra gemenskapsinstrument.”

13

Artikel 10.1 och 10.2 i direktiv 2006/123 har följande lydelse:

”1.   Tillståndsförfaranden skall grundas på kriterier som hindrar de behöriga myndigheterna från att göra en godtycklig bedömning.

2.   De kriterier som avses i punkt 1 skall vara

14

I kapitel IV i direktivet, som rör fri rörlighet för tjänster, återfinns artikel 16, som har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall respektera tjänsteleverantörernas rätt att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat än den där de är etablerade.

Den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls skall garantera rätten att fritt få tillträde till och utöva tjänsteverksamhet inom dess territorium.

Medlemsstaterna får inte för att tillåta tillträde till eller utövande av en tjänsteverksamhet på sitt territorium ställa krav som inte respekterar följande principer:

2.   Medlemsstaterna får inte begränsa friheten att tillhandahålla tjänster när det gäller en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat genom att ställa något av följande krav:

15

I artikel 1.1 b, e och f i direktiv 2015/1535 föreskrivs följande:

”1.   I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…

16

I artikel 5.1 första stycket i detta direktiv föreskrivs följande:

”Om inte annat följer av artikel 7 ska medlemsstaterna omedelbart till kommissionen överlämna alla utkast till tekniska föreskrifter, såvida inte föreskriften utgör endast en överföring av den fullständiga texten till en internationell eller europeisk standard, då det är tillräckligt med information om den aktuella standarden. De ska också till kommissionen redovisa skälen till varför det är nödvändigt att utfärda en sådan teknisk föreskrift, om dessa skäl inte redan framgår av utkastet.”

17

I artikel 10 andra stycket i direktivet anges följande:

”Hänvisningar till [direktiv 98/34] ska förstås som hänvisningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga IV.”

18

I artikel 1 bis i Legea nr. 38/2003 privind transportul în regim de taxi și în regim de închiriere (lag nr 38/2003 om transport med taxi och hyrfordon) av den 20 januari 2003 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 45 av den 28 januari 2003), i dess ursprungliga version, som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”…

19

I artikel 15 i denna lag föreskrivs följande:

”1.   Taxiförmedling får endast ske inom den ort som avses i det tillstånd som en juridisk person, nedan kallad bokningscentral, innehar och som har utfärdats av behörig myndighet i enlighet med denna lag.

2.   Tillstånd för taxiförmedling kan erhållas genom att inge följande handlingar:

…

5.   Godkända transportörer som tillhandahåller taxitjänster ska anlita en bokningscentral i enlighet med förevarande lag på grundval av ett avtal om förmedling som ingåtts med bokningscentralen på icke-diskriminerande villkor.

6.   Taxiförmedlingstjänster är obligatoriska för samtliga godkända taxitransportörer som utövar sin verksamhet på en ort, med undantag för orter där färre än hundra taxilicenser har utfärdats, i vilket fall tjänsten är fakultativ.

…

8.   Taxiförmedlingsavtal som har ingåtts med godkända transportörer ska innehålla klausuler om parternas skyldigheter att iaktta föreskrifterna i fråga om den tillhandahållna tjänstens kvalitet och lagenlighet och de överenskomna avståndstaxorna.

9.   Taxibilar som betjänas av en bokningscentral kan tillhandahålla transporttjänsten genom att tillämpa en enhetlig taxa eller olika taxor beroende på fordonskategori i enlighet med taxiförmedlingsavtalet.

10.   Bokningscentralen ska på grundval av ett hyresavtal som ingås på icke-diskriminerande villkor tillhandahålla de godkända transportörer som centralen betjänar radiosändare/mottagare för att utrusta taxibilarna.”

20

I Bukarests kommun regleras taxitjänster genom bestämmelserna i Hotărârea Consiliului General al Municipiului București nr. 178/2008 privind aprobarea Regulamentului-cadru, a Caietului de sarcini și a contractului de atribuire în gestiune delegată pentru organizarea și executarea serviciului public de transport local în regim de taxi (kommunfullmäktige i Bukarests beslut nr 178/2008 om att godkända ramföreskrifterna, regelverket och avtalet om koncession genom delegerad förvaltning för organisation och tillhandahållande av lokala allmänna persontransporttjänster med taxi) av den 21 april 2008, i dess lydelse enligt kommunfullmäktige i Bukarests beslut nr 626/2017, av den 19 december 2017 (nedan kallat beslut nr 178/2008).

21

I artikel 3 i bilaga 1 till beslut nr 178/2008 föreskrivs följande:

”De begrepp som används och definieras i lag nr 38/2003 har här samma innebörd och vid tillämpning av förevarande ramföreskrifter gäller följande begrepp:

…

…”

22

Artikel 21 i denna bilaga 1 har följande lydelse:

”1.   Inom Bukarests kommun är taxiförmedlingstjänster obligatoriska för samtliga godkända taxitransportörer och de kan endast tillhandahållas av de bokningscentraler som godkänts av den behöriga tillståndsmyndigheten i Bukarest kommun, på villkor som ger kunden möjlighet att anlita dessa tjänster per telefon eller på annat sätt, inbegripet genom applikationer som är anslutna till internet och som ska bära det namn på bokningscentralen som är angivet i det tillstånd att bedriva förmedling som har utfärdats av den behöriga tillståndsmyndigheten i Bukarests kommun.

…

3   bis. Taxiförmedlingstjänster är obligatoriska för samtliga godkända taxitransportörer som bedriver taxiverksamhet inom Bukarests kommun och dessa tjänster kan endast tillhandahållas av bokningscentraler som har godkänts av den behöriga tillståndsmyndigheten i Bukarest kommun, på villkor som säkerställer att kunden har möjlighet att anlita dessa tjänster per telefon eller på annat sätt (it‑applikationer, beställningar på en bokningscentrals webbplats) och att dessa bokningar vidarebefordras till taxiförare via en radiosändare/mottagare.”

23

I artikel 41.2 bis i nämnda bilaga föreskrivs följande:

”Vid utövandet av taxiverksamhet är taxiförare bland annat skyldiga att inte använda telefoner eller annan mobilutrustning under den tid som transporttjänsten tillhandahålls.”

24

I artikel 59.6 bis i samma bilaga föreskrivs följande:

”Den som åsidosätter de skyldigheter som fastställs i artikel 21.3 bis, vilka är tillämpliga på samtliga likställda verksamheter, oavsett på vilket sätt och i vilken miljö verksamheten utförs, och vilka får till följd att en icke-godkänd förare eller en godkänd taxitransportör kontaktas för att transportera en person eller en grupp av personer inom Bukarests kommun, ska påföras böter mellan 4500 och 5000 [rumänska lei (RON) (mellan cirka 925 och 1025 euro)].”

25

Star Taxi App SRL är ett bolag bildat enligt rumänsk rätt med säte i Bukarest som använder en applikation för smarttelefoner med samma namn för att sätta användare av taxitjänster i förbindelse med taxiförare.

26

Den hänskjutande domstolen har beskrivit hur denna applikation, som kan laddas ned gratis, fungerar enligt följande.

27

När en person önskar företa en resa inom en tätort gör vederbörande en sökning med hjälp av nämnda applikation, i vilken det föreslås en förteckning över tillgängliga taxiförare med fem eller sex typer av fordon med olika taxor. Kunden kan välja en av taxiförarna i förteckningen på grundval av kommentarer och betyg som andra kunder lämnat tidigare, samtidigt som kunden har möjlighet att avstå från att göra någon bokning. Star Taxi App befordrar inte bokningarna till taxiförarna och fastställer inte priset för körningen, vilket betalas direkt till föraren när körningen är avslutad.

28

Star Taxi App tillhandahåller denna tjänst genom att ingå avtal om tillhandahållande av tjänster direkt med taxiförare som är behöriga att utföra transporter med taxi, utan att bolaget väljer ut dem. Syftet med dessa avtal är att tillhandahålla dessa förare en it-applikation, kallad ”STAR TAXI – chaufför”, en smarttelefon på vilken applikationen är installerad och ett SIM-kort med en begränsad mängd uppgifter mot betalning av en månatlig abonnemangsavgift. Vidare kontrollerar Star Taxi App inte kvaliteten på fordonen eller förarna och inte heller förarnas beteenden.

29

Den 19 december 2017 antog kommunfullmäktige i Bukarest beslut nr 626/2017 med stöd av lag nr 38/2003.

30

Den hänskjutande domstolen har härvidlag angett att det sistnämnda beslutet, genom införandet av leden i bis och i ter i artikel 3 i bilaga 1 till beslut nr 178/2008, utvidgade definitionen av ”taxiförmedling” för vilken förhandstillstånd krävs enligt lag nr 38/2003 till att omfatta verksamhet av samma slag som utförs med hjälp av en it-applikation. Genom att ändra artikel 21 i bilagan innebar beslutet även att det blev obligatoriskt att använda taxiförmedlingstjänster för samtliga taxibilar som tillhör godkända transportörer. Dessa tjänster kan således endast tillhandahållas av de taxicentraler som godkänts av den behöriga myndigheten, på villkor som ger kunden möjlighet att använda sig av dessa tjänster per telefon eller på annat sätt, inbegripet med hjälp av applikationer som är kopplade till internet och som ovillkorligen ska ha samma namn som den bokningscentral som anges i tillståndet för taxiförmedling från den behöriga myndigheten. Slutligen infördes genom samma beslut, i led 6 bis i artikel 59 i beslut nr 178/2008, en bestämmelse som innebar att underlåtenhet att iaktta dessa regler hädanefter kan medföra böter på mellan 4500 och 5000 RON (cirka 925 och 1025 euro).

31

Star Taxi App ålades böter på 4500 RON (cirka 925 euro) för att ha åsidosatt dessa föreskrifter.

32

Star Taxi App ansåg emellertid att bolagets verksamhet utgör en av informationssamhällets tjänster, vilken i enlighet med artikel 4 i direktiv 2000/31 inte kan underställas ett system med förhandstillstånd eller något annat krav med motsvarande verkan. Star Taxi App ingav därför ett klagomål med begäran om att beslut nr 626/2017 skulle upphävas. Denna begäran avslogs med motiveringen att det blivit nödvändigt att anta de omtvistade föreskrifterna på grund av det betydande antal beställningar som gjorts hos juridiska personer som saknade tillstånd och att dessa föreskrifter inte stred mot friheten att tillhandahålla tjänster på elektronisk väg, eftersom den reglerade en förmedlingstjänst i samband med persontransport med taxi.

33

Star Taxi App väckte därefter talan vid Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest, Rumänien) om ogiltigförklaring av beslut nr 626/2017.

34

Den hänskjutande domstolen har konstaterat att den tjänst som är aktuell i det nationella målet skiljer sig från den som var aktuell i det mål som gav upphov till domen av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi (C‑434/15, EU:C:2017:981). I nämnda dom fann EU-domstolen att en förmedlingstjänst som syftade till att, med hjälp av en applikation för smarttelefoner, mot ersättning se till att förare som inte var yrkesförare, och som använde sina egna fordon, sammanfördes med personer som ville företa en resa inom en tätort skulle anses utgöra en ”tjänst på transportområdet” i den mening som avses i artikel 2.2 d i direktiv 2006/123, vilken inte omfattas av tillämpningsområdet för friheten att tillhandahålla tjänster i allmänhet, och mer specifikt för direktiv 2006/123 och för direktiv 2000/31. Till skillnad från tillhandahållaren av tjänster i det målet väljer Star Taxi App inte ut förare som inte är yrkesförare som använder sitt eget fordon, utan sluter avtal om tillhandahållande av tjänster med yrkesförare som har befogenhet att utföra taxitransporter. Taxi Star App fastställer inte priset för körningen och uppbär inte betalningen från kunden, som betalar taxiföraren direkt, och Taxi Star App utövar inte heller någon kontroll över fordonens eller förarnas kvalitet eller de sistnämndas beteende.

35

Den hänskjutande domstolen är emellertid osäker på huruvida den tjänst som Star Taxi App tillhandahåller ska anses utgöra en av ”informationssamhällets tjänster” och, om så är fallet, huruvida föreskrifter enligt vilka det krävs förhandstillstånd för att tillhandahålla en sådan tjänst är förenliga med direktiv 2000/31 och ska anmälas till kommissionen innan de antas, i enlighet med artikel 5 i direktiv 2015/1535.

36

Mot denna bakgrund beslutade Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU‑domstolen.

37

Efter att ha beslutat att avgöra målet utan att hålla muntlig förhandling, på grund av hälsoriskerna som följer av coronaviruspandemin, ställde domstolen flera frågor till de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol för skriftliga svar, vilka besvarades av Star Taxi App och kommissionen.

38

Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen i den första frågan har hänvisat till artikel 1 första stycket led 2 i direktiv 98/34. Detta direktiv hade emellertid upphävts och ersatts, innan beslut nr 626/2017 antogs, av direktiv 2015/1535. i vilket det i artikel 10 andra stycket föreskrivs att hänvisningar till direktiv 98/34 ska anses som hänvisningar till direktiv 2015/1535. Således ska förevarande fråga prövas mot bakgrund av artikel 1.1 b i sistnämnda direktiv.

39

Vidare har den hänskjutande domstolen i sin fråga begränsat sig till att ange att den verksamhet som är aktuell i det nationella målet har formen av en tjänst som består i att, med hjälp av en elektronisk applikation, sammanföra taxikunder och taxiförare, vilket emellertid inte uppfyller de kriterier som EU-domstolen angav i punkt 39 i domen av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi (C‑434/15, EU:C:2017:981).

40

Såsom anges i punkterna 26–28 och 34 ovan har dock den hänskjutande domstolen i sitt beslut om hänskjutande mer utförligt och ingående beskrivit hur den aktuella verksamheten organiseras. Det nationella målet avser en förmedlingstjänst som, genom en applikation för smarttelefoner, sammanför personer som vill åka taxi och auktoriserade taxiförare. Det anges vidare att de sistnämnda måste betala en månatlig abonnemangsavgift för användningen av denna applikation, men att tjänsteleverantören varken direkt överför beställningarna till dem eller fastställer priset för körningen, vilket inte heller betalas via denna tjänsteleverantör. Detta ska således beaktas fullt ut vid besvarandet av den första frågan.

41

Den första frågan ska således förstås så, att den avser huruvida artikel 2 a i direktiv 2000/31, som hänvisar till artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535, ska tolkas så, att en tjänst som består i att, med hjälp av en applikation för smarttelefoner, mot ersättning sammanföra personer som vill företa en resa inom en tätort och auktoriserade taxiförare, för vilken tillhandahållaren av nämnda tjänst har slutit avtal om tillhandahållande av tjänster med dessa förare mot betalning av en månatlig abonnemangsavgift, men denne inte förmedlar beställningarna, inte fastställer priset för körningen eller ansvarar för att ta betalt från dessa personer, vilka betalar direkt till taxiföraren, och inte heller utövar någon kontroll över fordonens eller förarnas kvalitet, eller de sistnämndas beteende, utgör en av ”informationssamhällets tjänster”.

42

Enligt artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535 ska med begreppet ”informationssamhällets tjänster” förstås ”tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare”.

43

Det har inte bestritts av vare sig någon av parterna eller av andra berörda som deltagit i förevarande förfarande att den förmedlingsverksamhet som är i fråga i det nationella målet omfattas av begreppet tjänst i den mening som avses i artiklarna 56 och 57 FEUF.

44

Dessutom är det utrett, för det första, att en sådan förmedlingstjänst uppfyller det första villkoret i artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535, det vill säga att den tillhandahålls mot ersättning (se, analogt, dom av den 19 december 2019, Airbnb Ireland, C‑390/18, EU:C:2019:1112, punkt 46).

45

Det saknar härvidlag betydelse att en sådan tjänst tillhandahålls utan ersättning till den person som vill företa eller företar en resa inom en tätort, eftersom tjänsten leder till att tillhandahållaren av tjänsten ingår ett avtal om tillhandahållande av tjänster med varje auktoriserad taxiförare enligt vilket den sistnämnde ska betala en månatlig abonnemangsavgift. Det följer nämligen av fast rättspraxis att ersättningen för en tjänst som en tjänsteleverantör tillhandahåller inom ramen för en ekonomisk verksamhet inte nödvändigtvis betalas av samtliga personer som drar nytta av tjänsten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2016, Mc Fadden, C‑484/14, EU:C:2016:689, punkt 41, och dom av den 4 maj 2017, Vanderborght, C‑339/15, EU:C:2017:335, punkt 36).

46

Eftersom sammanförandet av en person som önskar företa en resa inom en tätort med en auktoriserad taxiförare sker via en elektronisk plattform utan att, å ena sidan, förmedlingsföretaget, och, å andra sidan, denna person eller denna förare är närvarande samtidigt, ska tjänsten vidare anses ha tillhandahållits på distans och på elektronisk väg (se, analogt, dom av den 19 december 2019, Airbnb Ireland, C‑390/18, EU:C:2019:1112, punkt 47), i den mening som avses i det andra och det tredje villkoret i artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535.

47

Slutligen tillhandahålls en sådan tjänst som den som är i fråga i det nationella målet på individuell begäran av tjänstemottagarna, i den mening som avses i det fjärde villkoret i denna bestämmelse, eftersom den förutsätter att det vid samma tidpunkt finns en begäran, gjord med hjälp av it-applikationen Star Taxi, från den person som önskar företa en resa inom en tätort, och en anslutning till denna applikation från en auktoriserad taxiförare som visar att vederbörande är tillgänglig.

48

En sådan tjänst uppfyller således de fyra kumulativa villkor som avses i artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535 och utgör följaktligen i princip en av ”informationssamhällets tjänster” i den mening som avses i direktiv 2000/31.

49

Av domstolens praxis följer emellertid att även om en förmedlingstjänst som uppfyller samtliga dessa villkor i princip utgör en tjänst som är skild från den efterföljande tjänst som den är hänförlig till, i förevarande fall en transporttjänst, och följaktligen ska anses utgöra en av ”informationssamhällets tjänster”, så förhåller det sig på annat sätt om det visar sig att denna förmedlingstjänst utgör en integrerad del av en helhetstjänst som huvudsakligen består av en tjänst som omfattas av en annan rättslig kvalificering (dom av den 19 december 2019, Airbnb Ireland, C‑390/18, EU:C:2019:1112, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

50

Domstolen har härvidlag slagit fast att när en leverantör av förmedlingstjänster skapar ett utbud av lokaltrafiktjänster, som leverantören gör tillgängliga bland annat med hjälp av it-verktyg och som den på ett övergripande sätt sköter administrationen av, till förmån för personer som önskar dra nytta av detta utbud, ska den förmedlingstjänst som tillhandahålls anses utgöra en integrerad del av en helhetstjänst, som huvudsakligen består av en transporttjänst, och den ska således inte anses utgöra en av ”informationssamhällets tjänster” i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2000/31, som hänvisar till artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535, utan anses utgöra en ”tjänst på transportområdet” i den mening som avses i artikel 2.2 d i direktiv 2006/123, på vilken varken direktiv 2000/31, direktiv 2006/123 eller artikel 56 FEUF är tillämpliga (dom av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi, C‑434/15, EU:C:2017:981, punkterna 38–44).

51

I motsats till vad Bukarest kommun har hävdat kan dock en förmedlingstjänst som den som är aktuell i det nationella målet, med hänsyn till dess särdrag, inte anses utgöra en ”tjänst på transportområdet”.

52

För det första framgår det av beslutet om hänskjutande att till skillnad från den förmedlingstjänst som var aktuell i det mål som gav upphov till domen av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi (C‑434/15, EU:C:2017:981), som skapade och tillhandahöll tjänster för resa inom tätort utförda av personer som inte var yrkesförare vilka inte tidigare varit verksamma på marknaden, är den tjänst som är aktuell i det nationella målet begränsad till att göra det möjligt att, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 49 i sitt förslag till avgörande, försätta personer som önskar företa en resa inom en tätort i kontakt med uteslutande auktoriserade taxiförare vars verksamhet redan föreligger och för vars tjänster förmedlingen endast utgör en metod bland andra för att erhålla kunder, och en metod som de dessutom inte är tvungna att använda.

53

För det andra kan en sådan förmedlingstjänst inte anses på ett övergripande sätt sköta administrationen av den efterföljande tjänsten bestående i resan inom en tätort i allmänhet, eftersom tjänsteleverantören inte väljer taxiförarna, och varken fastställer eller uppbär priset för körningen, och inte heller utövar någon kontroll av fordonens och förarnas kvalitet eller de sistnämndas beteende.

54

Härav följer att en förmedlingstjänst som den som Star Taxi App tillhandahåller inte kan anses utgöra en integrerad del av en helhetstjänst vars huvudsakliga del är en transporttjänst och den ska således anses utgöra en av informationssamhällets tjänster i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2000/31.

55

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 a i direktiv 2000/31, som hänvisar till artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535, ska tolkas så, att en tjänst som består i att med hjälp av en applikation för smarttelefoner mot ersättning sammanföra personer som önskar företa en resa inom en tätort och auktoriserade taxiförare, för vilken tillhandahållaren av nämnda tjänst har slutit avtal om tillhandahållande av tjänster med dessa förare mot betalning av en månatlig abonnemangsavgift, men denne inte förmedlar beställningarna, och inte fastställer priset för körningen eller ansvarar för att ta betalt från dessa personer, vilka betalar direkt till taxiföraren, och inte heller utövar någon kontroll över fordonens eller förarnas kvalitet, eller de sistnämndas beteende, utgör en av ”informationssamhällets tjänster” i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

56

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 i direktiv 2015/1535 utgör hinder för att det utan föregående anmälan till Europeiska kommissionen antas föreskrifter såsom de som är aktuella i det nationella målet, närmare bestämt artikel 3, artikel 21.1 och 21.3 bis, artikel 41.2 bis och artikel 59.6 bis i bilaga 1 till beslut nr 178/2008.

57

Det ska påpekas att det i artikel 5.1 i direktiv 2015/1535 föreskrivs att medlemsstaterna, i princip, omedelbart till kommissionen ska överlämna alla utkast till ”tekniska föreskrifter” i den mening som avses i artikel 1.1 f i direktivet och att det följer av fast rättspraxis att om en medlemsstat inte har iakttagit sin skyldighet att i förväg överlämna sådana förslag medför detta att den aktuella ”tekniska föreskriften” inte kan göras gällande mot enskilda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 1996, CIA Security International, C‑194/94, EU:C:1996:172, punkterna 49 och 50), och detta oavsett om det rör sig om ett straffrättsligt förfarande (se bland annat dom av den 4 februari 2016, Ince, C‑336/14, EU:C:2016:72, punkt 84), eller en tvist mellan enskilda (se, bland annat, dom av den 27 oktober 2016, James Elliott Construction, C‑613/14, EU:C:2016:821, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

58

Denna skyldighet att göra en förhandsanmälan är således endast tillämplig när det berörda projektet avser en teknisk föreskrift i den mening som avses i artikel 1.1 f i nämnda direktiv.

59

Den hänskjutande domstolen har således ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 f i direktiv 2015/1535 ska tolkas så, att föreskrifter som antagits av en lokal myndighet, enligt vilka tillhandahållandet av en förmedlingstjänst som syftar till med hjälp av en applikation för smarttelefoner mot ersättning sammanföra personer som önskar göra en resa i tätort med auktoriserade taxiförare, och vilken tjänst utgör en av ”informationssamhällets tjänster” i den mening som avses i artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535, är underkastat ett förhandstillstånd och ett sådant tillstånd redan krävs för andra tillhandahållare av taxibokningstjänster, utgör en ”teknisk föreskrift”, i den mening som avses i artikel 1.1 f i direktiv 2015/1535, och om så är fallet, om artikel 5.1 i direktiv 2015/1535 ska tolkas så, att underlåtenheten att anmäla dessa föreskrifter i förväg till kommissionen medför att de antagna föreskrifterna inte kan göras gällande.

60

Vad gäller klassificeringen av sådana föreskrifter framgår det av artikel 1.1 f första stycket i direktiv 2015/1535 att en ”teknisk föreskrift” är ”tekniska specifikationer och andra krav eller föreskrifter för tjänster, inbegripet tillämpliga administrativa bestämmelser, som är rättsligt eller faktiskt tvingande vid saluföring, tillhandahållande av tjänster, etablering av en aktör som tillhandahåller tjänster eller användning i en medlemsstat eller en större del därav, samt, med undantag av dem som anges i artikel 7, medlemsstaternas lagar och andra författningar som förbjuder tillverkning, import, saluföring eller användning av en produkt eller som förbjuder tillhandahållande eller utnyttjande av en tjänst eller etablering som tillhandahållare av tjänster”.

61

Härav följer att för att nationella föreskrifter som påverkar en av informationssamhällets tjänster ska kunna anses utgöra en ”teknisk föreskrift”, måste dessa inte bara omfattas av kvalificeringen ”föreskrift för tjänster”, såsom denna definieras i artikel 1.1 e i direktiv 2015/1535, utan även vara rättsligt eller faktiskt tvingande för bland annat tillhandahållandet av den berörda tjänsten eller dess användning i en medlemsstat eller en större del därav.

62

Enligt artikel 1.1 e första stycket i direktivet definieras en ”föreskrift för tjänster” som ”ett krav av allmän art rörande tillträde till och utövande av verksamhet med [informationssamhällets tjänster], särskilt bestämmelser om dem som tillhandahåller tjänster, tjänster och tjänstemottagare, med undantag av föreskrifter som inte specifikt avser [informationssamhällets tjänster]”.

63

I artikel 1.1 e andra stycket anges att såvitt avser denna definition ”ska en föreskrift anses särskilt avse informationssamhällets tjänster om föreskriften enligt motiveringen och enligt texten i den normativa delen har till särskilt syfte och föremål att, i sin helhet eller i vissa bestämmelser, uttryckligen och riktat reglera sådana tjänster”. Det tilläggs även att ”en föreskrift inte [ska] anses särskilt avse informationssamhällets tjänster om föreskriften endast indirekt eller accessoriskt gäller sådana tjänster”.

64

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att de rumänska föreskrifter som är aktuella i det nationella målet, oavsett om det rör sig om lag nr 38/2003 eller om beslut nr 178/2008, över huvud taget inte nämner informationssamhällets tjänster. Dessutom avser artikel 3, artikel 21.1 och.21.3 bis samt artikel 41.2 bis i bilaga 1 till beslut nr 178/2008 utan åtskillnad alla typer av taxiförmedlingstjänster, oavsett om de tillhandahålls per telefon eller på annat sätt, såsom genom en it-applikation.

65

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 108 i sitt förslag till avgörande innebär lag nr 38/2003 dessutom en skyldighet för leverantörer av taxiförmedlingstjänster som bedriver sin verksamhet med hjälp av en applikation för smarttelefoner att på samma sätt som för alla andra aktörer som tillhandahåller taxiförmedlingstjänster, inneha utrustning – i förevarande fall radiosändare/mottagare – som helt saknar nytta på grund av den teknik som används för att tillhandahålla denna tjänst.

66

Eftersom sådana föreskrifter som de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inte specifikt avser informationssamhällets tjänster, berör föreskrifterna dessa tjänster endast indirekt eller accessoriskt. Sådana föreskrifter kan således inte anses utgöra en ”föreskrift för tjänster” i den mening som avses i artikel 1.1 e i direktiv 2015/1535 och följaktligen inte heller anses utgöra en ”teknisk föreskrift” i den mening som avses i artikel 1.1 f i direktivet.

67

Härav följer att den skyldighet att i förväg överlämna utkast till ”tekniska föreskrifter” till kommissionen som föreskrivs i artikel 5.1 i direktiv 2015/1535 inte är tillämplig på sådana föreskrifter och att underlåtenhet att överlämna ett utkast av detta slag till kommissionen följaktligen inte, enligt denna direktivsbestämmelse, har någon betydelse för frågan huruvida de planerade föreskrifterna kan göras gällande i en sådan tvist som den som är aktuell i det nationella målet.

68

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 1.1 f i direktiv 2015/1535 ska tolkas så, att föreskrifter antagna av en lokal myndighet, enligt vilka tillhandahållandet av en förmedlingstjänst, som syftar till att med hjälp av en applikation för smarttelefoner mot ersättning sammanföra personer som vill företa en resa inom en tätort och auktoriserade taxiförare, och vilken tjänst utgör en av ”informationssamhällets tjänster” i den mening som avses i artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535, är underkastat ett krav på förhandstillstånd, och ett sådant tillstånd redan krävs för andra tillhandahållare av taxibokningstjänster, inte utgör en ”teknisk föreskrift”, i den mening som avses i artikel 1.1 f i direktiv 2015/1535.

69

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 3.2, 3.4 och 4 i direktiv 2000/31, artiklarna 9, 10 och 16 i direktiv 2006/123 samt artikel 56 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för föreskrifter i en medlemsstat enligt vilka tillhandahållandet av en förmedlingstjänst som syftar till att med hjälp av en applikation för smarttelefoner mot ersättning sammanföra personer vilka vill företa en resa i tätort och auktoriserade taxiförare, och vilken tjänst utgör en av ”informationssamhällets tjänster” i den mening som avses i artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535, till vilken artikel 2 a i direktiv 2000/31 hänvisar, är underkastat ett krav på förhandstillstånd och ett sådant tillstånd redan krävs för andra tillhandahållare av taxibokningstjänster, och det för erhållande av detta tillstånd bland annat krävs att förarna informeras om körningar via en radiosändare/mottagare.

70

Det ska inledningsvis påpekas att det nationella målet rör en tvist mellan Star Taxi App, ett bolag bildat enligt rumänsk rätt med säte i Rumänien, och två rumänska myndigheter, nämligen Bukarests kommun och kommunfullmäktige i Bukarest, och att tvisten följaktligen kännetecknas av omständigheter som i alla avseenden är begränsade till staten Rumänien.

71

Enligt fast rättspraxis ska EUF-fördragets bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster inte tillämpas på en situation där omständigheterna i alla avseenden är begränsade till en och samma medlemsstat (dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten, C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

72

Det framgår vidare av lydelsen i artikel 3.2 i direktiv 2000/31 att denna bestämmelse endast är tillämplig på de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat, eftersom det i punkt 4 i denna artikel föreskrivs en möjlighet för medlemsstaterna att, under vissa villkor, vidta åtgärder för undantag från denna bestämmelse.

73

Detsamma gäller artikel 16 i direktiv 2006/123, som återfinns i kapitel IV i direktivet, som handlar om fri rörlighet för tjänster, vars bestämmelser endast är tillämpliga på tjänster som tillhandahålls i en annan medlemsstat än den där tjänsteleverantören är etablerad, i motsats till bestämmelserna i kapitel III i direktivet, som handlar om tjänsteleverantörers etableringsfrihet, det vill säga artiklarna 9–15 i direktivet, vilka för sin del även är tillämpliga på en situation där samtliga relevanta omständigheter är begränsade till en och samma medlemsstat (dom av den 22 september 2020, Cali Apartments, C‑724/18 och C‑727/18, EU:C:2020:743, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

74

Följaktligen är artikel 56 FEUF, artikel 3.2 och 3.4 i direktiv 2000/31 och artikel 16 i direktiv 2006/123 inte tillämpliga i en sådan tvist som den som är aktuell i det nationella målet.

75

Vad gäller övriga bestämmelser som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, närmare bestämt artikel 4 i direktiv 2000/31, av vilken det varken av ordalydelsen eller av sammanhanget framgår att den endast skulle vara tillämplig på tillhandahållare av informationssamhällets tjänster som är etablerade i en annan medlemsstat (se, analogt, dom av den 30 januari 2018, X och Visser, C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44, punkterna 99 och 100), och artiklarna 9 och 10 i direktiv 2006/123, vilka såsom har erinrats om i punkt 73 ovan även är tillämpliga på rent inhemska situationer, ska det påpekas att de, på olika sätt, innebär en princip om förbud mot tillståndsförfaranden. Under dessa omständigheter ska det fastställas vilken av dessa bestämmelser som kan vara tillämplig på sådana föreskrifter som de som är aktuella i det nationella målet.

76

Såsom framgår av punkterna 43 och 48 ovan omfattas förmedlingstjänsten i det nationella målet inte bara av kvalificeringen som ”tjänst” i den mening som avses i artikel 57 FEUF och följaktligen av artikel 4 led 1 i direktiv 2006/123, utan även av begreppet ”informationssamhällets tjänster” i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2000/31, som hänvisar till artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535.

77

Föreskrifter i en medlemsstat som reglerar en sådan tjänst kan följaktligen omfattas av tillämpningsområdet såväl för direktiv 2000/31 som för direktiv 2006/123, eftersom det framgår av punkterna 49–54 ovan att denna tjänst inte kan anses utgöra en ”tjänst på transportområdet”, vilken enligt artikel 2.2 d i det sistnämnda direktivet jämförd med skäl 21 däri uttryckligen är utesluten från det direktivets tillämpningsområde.

78

Enligt artikel 3.1 i direktiv 2006/123 ska direktivet emellertid inte tillämpas om bestämmelserna strider mot en bestämmelse i en annan unionsrättsakt som reglerar specifika frågor rörande tillträde till eller utövande av en tjänsteverksamhet inom särskilda områden eller för särskilda yrken (dom av den 19 december 2019, Airbnb Ireland, C‑390/18, EU:C:2019:1112, punkt 41).

79

Det ska således prövas huruvida föreskrifter, enligt vilka tillhandahållandet av en förmedlingstjänst, som syftar till att med hjälp av en applikation för smarttelefoner mot ersättning sammanföra personer vilka vill företa en resa i tätort och auktoriserade taxiförare, och vilken tjänst omfattas av beteckningen ”informationssamhällets tjänster”, i den mening som avses i artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535, som artikel 2 a i direktiv 2000/31 hänvisar till, är underkastat ett krav på förhandstillstånd och ett sådant tillstånd redan krävs för andra tillhandahållare av taxibokningstjänster, och det före erhållande av detta tillstånd bland annat krävs att förarna informeras om körningar via en radiosändare/mottagare, omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4 i direktiv 2000/31, och om så är fallet, huruvida sistnämnda bestämmelse strider mot artiklarna 9 och 10 i direktiv 2006/123.

80

När det gäller tillämpligheten av artikel 4 i direktiv 2000/31 framgår det av punkt 1 i denna artikel jämförd med punkt 2 i artikeln att även om medlemsstaterna inte får uppställa krav på förhandstillstånd eller andra krav med motsvarande verkan för rätten att starta och utöva verksamhet som leverantör av informationssamhällets tjänster, avser förbudet i denna bestämmelse emellertid endast medlemsstaternas föreskrifter som särskilt och uteslutande avser ”informationssamhällets tjänster”.

81

Det framgår av beslutet om hänskjutande att beslut nr 626/2017 visserligen huvudsakligen, om än inte uteslutande, avser förmedlingstjänster som med hjälp av en applikation för smarttelefoner har till syfte att mot ersättning sammanföra personer som vill företa en resa inom en tätort och auktoriserade taxiförare, men att beslutet, genom att utvidga tillämpningsområdet för begreppet ”taxiförmedling”, såsom detta definieras i artikel 3 i bilaga 1 till beslut nr 178/2008, till att omfatta även dessa typer av tjänster, begränsar sig till att underkasta dessa informationssamhällets tjänster ett redan existerande krav på förhandstillstånd som är tillämpligt för taxibokningscentralers verksamhet, vilkas verksamhet inte omfattas av kvalificeringen ”informationssamhällets tjänster”.

82

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 69 i sitt förslag till avgörande är en sådan föreskrift, vilket den hänskjutande domstolen har konstaterat medför en skyldighet för Star Taxi App att från den behöriga myndigheten erhålla ett förhandstillstånd för att bedriva sin verksamhet, därmed inte att likställa med inrättandet av ett nytt system med förhandstillstånd som specifikt och uteslutande avser informationssamhällets tjänster.

83

Härav följer att förbudet i artikel 4.1 i direktiv 2000/31 mot varje system med förhandstillstånd eller andra krav som har motsvarande effekt inte är tillämpligt på en sådan föreskrift som den som är aktuell i det nationella målet.

84

Följaktligen kan det inte föreligga någon konflikt mellan denna bestämmelse och artiklarna 9 och 10 i direktiv 2006/123, vilka därmed är tillämpliga på en sådan lagstiftning.

85

Det ska således fastställas huruvida dessa artiklar ska tolkas så, att de utgör hinder för en sådan föreskrift.

86

Härvidlag framgår det av avsnitt 1 i kapitel III i direktiv 2006/123 att det, för att ett nationellt tillståndssystem ska vara förenligt med kraven i direktivet, bland annat krävs att ett sådant system, som till sin natur inskränker friheten att tillhandahålla den berörda tjänsten, uppfyller de villkor som anges i artikel 9.1 i direktivet, nämligen att det ska vara icke-diskriminerande, motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset och proportionellt. Det krävs emellertid också att de kriterier för beviljande av tillstånd som föreskrivs i detta system är förenliga med artikel 10.2 i nämnda direktiv, det vill säga att de är icke-diskriminerande, motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset, proportionella i förhållande till detta syfte avseende allmänintresset, tydliga och entydiga, objektiva, offentliggjorda i förväg samt öppna för insyn och tillgängliga (dom av den 22 september 2020, Cali Apartments, C‑724/18 och C‑727/18, EU:C:2020:743, punkt 57).

87

Av detta följer att bedömningen av om ett tillståndssystem som föreskrivs i en medlemsstats föreskrifter är förenligt med de två artiklar som nämns i föregående punkt, vilka ger uttryck för klara, precisa och ovillkorliga skyldigheter och därmed har direkt effekt, förutsätter att det separat och i följd, görs en bedömning först av huruvida själva principen att införa detta system är berättigad och därefter av de kriterier för att bevilja tillstånd som föreskrivs i systemet (dom av den 22 september 2020, Cali Apartments, C‑724/18 och C‑727/18, EU:C:2020:743, punkt 58).

88

Det ska härvidlag påpekas att beslutet om hänskjutande endast innehåller ett fåtal uppgifter som gör det möjligt för EU-domstolen att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar.

89

Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter bedöma huruvida det system med förhandstillstånd som införts genom den föreskrift som är i fråga i det nationella målet verkligen uppfyller de två typer av krav som domstolen erinrat om i punkterna 86 och 87 ovan (se, analogt, dom av den 22 september 2020, Cali Apartments, C‑724/18 och C‑727/18, EU:C:2020:743, punkt 78).

90

Vad gäller bedömningen av huruvida de kriterier som gäller för de behöriga myndigheternas utövande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning är motiverade, ska det emellertid påpekas, såsom generaladvokaten har angett i punkterna 99 och 100 i sitt förslag till avgörande, att det inte är förenligt med artikel 10.2 i direktiv 2006/123 att för utfärdande av ett tillstånd att tillhandahålla en tjänst uppställa tekniska krav som inte är anpassade för den berörda tjänsten och som därmed ger upphov till omotiverade bördor och kostnader för tjänsteleverantörerna.

91

Så kan bland annat vara fallet, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, avseende en skyldighet för dem som tillhandahåller en förmedlingstjänst som syftar till att, med hjälp av en applikation för smarttelefoner, mot ersättning sammanföra personer som vill företa en resa inom en tätort och auktoriserade taxiförare, att informera dessa förare om körningar med hjälp av en radiosändare/mottagare.

92

En sådan skyldighet, enligt vilken såväl den som tillhandahåller förmedlingstjänsten som taxiförarna åläggs skyldigheten att ha en sådan sändaranordning och som även innebär att den som tillhandahåller förmedlingstjänsten åläggs att förfoga över specifik personal som ansvarar för att informera förarna om körningarna, är nämligen inte bara onödig, utan saknar även helt samband med kännetecknen för en tjänst som är helt knuten till smarttelefonernas tekniska kapacitet och som gör det möjligt att utan inblandning av människor lokalisera såväl taxiförarna som deras potentiella kunder och automatiskt sätta dessa i förbindelse med varandra.

93

Mot bakgrund av det ovanstående ska den andra och den tredje frågan besvaras enligt följande:

94

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: