1.

I det nationella målet råder oenighet om en polsk domstols internationella behörighet för att pröva en tvist mellan ett bolag till vilket en person som hade lidit skada på grund av en trafikolycka i Polen hade överlåtit sina rättigheter, och det försäkringsföretag i Danmark som täcker riskerna för den person som vållade olyckan.

2.

I sin begäran om förhandsavgörande vill den polska domstolen att EU‑domstolen ska tolka de särskilda behörighetsreglerna vid försäkringstvister i avsnitt 3 i kapitel II i förordning (EU) nr 1215/2012, ( 2 ) jämfört med artikel 7.2 och 7.5 i samma förordning. Enligt den sistnämnda artikeln är domstolen för den ort där skadan inträffade behörig (punkt 2). Om talan avser en tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller annan etablering, är domstolen för den ort där denna är belägen behörig (punkt 5).

3.

I den dom som domstolen meddelar (och som läggs till de domar den tidigare har meddelat rörande försäkringsavsnittet), ( 3 ) kan den dessutom pröva sambandet mellan artikel 7.5 i förordningen och direktiv 2009/138/EG. ( 4 )

4.

I skäl 16 anges följande:

”Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsgrunder i de fall där det finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta en korrekt rättskipning. Detta kriterium om nära anknytning bör säkerställa ökad rättssäkerhet och förhindra att svaranden kan stämmas i en domstol i en medlemsstat som han eller hon inte rimligen kunde förutse …”

5.

Artikel 4.1 har följande lydelse:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”

6.

I artikel 5.1 föreskrivs följande:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.”

7.

I artikel 7 föreskrivs följande:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

…

…

8.

Behörighetsbestämmelserna för försäkringstvister finns i artiklarna 10–16 i förordningen, vilka ingår i avsnitt 3 i kapitel II.

9.

Artikel 10 har följande lydelse:

”För försäkringstvister gäller i fråga om domstols behörighet bestämmelserna i detta avsnitt, om inte annat följer av artiklarna 6 och 7.5.”

10.

Artikel 145 (”Villkor för etablering av filial”) har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att ett försäkringsföretag som önskar etablera en filial inom en annan medlemsstats territorium underrättar hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter därom.

Ett företags stadigvarande närvaro inom en medlemsstats territorium ska betraktas som en filial, även om närvaron inte har formen av en filial utan endast består av ett kontor som förestås av företagets egen personal eller av någon som är fristående från företaget men har en stående fullmakt att företräda företaget på samma sätt som en agentur.

…”.

11.

Artikel 151 (”Icke-diskriminering av personer som framställer anspråk”) har följande lydelse:

”Värdmedlemsstaten ska kräva att skadeförsäkringsföretaget ser till att personer som framställer anspråk i anledning av händelser som inträffat inom dess territorium, inte kommer i en mindre förmånlig ställning till följd av det förhållandet att företag som försäkrar risker klassificerade enligt försäkringsklass 10 i del A i bilaga I, med undantag för fraktförares ansvar, gör detta inom ramen för tillhandahållande av tjänster i stället för att ha ett etableringsställe i den staten.”

12.

Artikel 152 (”Representant”) har följande lydelse:

”1.   För de ändamål som anges i artikel 151 ska värdmedlemsstaten kräva att skadeförsäkringsföretaget utser en representant, bosatt eller etablerad inom medlemsstatens territorium, som ska inhämta alla upplysningar som behövs om försäkringsfall, och som har fullmakt att företräda företaget i förhållande till skadelidande som skulle kunna framställa anspråk, innefattande rätt för representanten att betala ersättningar i anledning av sådana anspråk och att företräda företaget, eller vid behov låta det företrädas, inför den medlemsstatens domstolar och myndigheter i angelägenheter som rör sådana försäkringsfall.

…”.

13.

CNP spółka z ograniczoną odpowiedzialnością (nedan kallat CNP) är ett bolag med begränsat ansvar med säte i Polen.

14.

Gefion Insurance A/S (nedan kallat Gefion) är ett försäkringsföretag med säte i Danmark.

15.

Crawford Polska sp. z o.o. (nedan kallat Crawford Polska), som har säte i Polen, är befullmäktigad företrädare för Gefion ( 6 ) för ”fullständig skadereglering” och för att ”företräda Gefion i samtliga förfaranden … vid domstol och andra myndigheter”.

16.

Polins spółka z ograniczoną odpowiedzialnością (nedan kallat Polins) är ett annat företag med säte i Żychlin (Polen), som också företräder Gefion i Polen. ( 7 )

17.

Den 28 februari 2018 inträffade en trafikolycka i Polen, där den skadelidandes och den skadevållandes motorfordon var inblandade. Den skadevållande hade vid tidpunkten för trafikolyckan ingått ett avtal med Gefion om ansvarsförsäkring för motorfordon.

18.

Under tiden som den skadelidandes motorfordon reparerades ingick den skadelidande den 1 mars 2018 ett avtal med reparationsverkstaden avseende hyra av ersättningsfordon mot vederlag.

19.

Vid regleringen av uthyrningstjänsten överlät den skadelidande sin fordran på ersättning för hyreskostnaderna gentemot motparten, till reparationsverkstaden. Efter hyrestidens utgång utfärdade verkstaden en faktura som inkluderade mervärdesskatten för tjänsten.

20.

Den 25 juni 2018 förvärvade CNP, genom ett avtal om överlåtelse av fordran, rätten att driva in en förfallen fordran avseende ersättning för kostnaderna för uthyrning av ersättningsfordonet från Gefion, från reparationsverkstaden.

21.

Samma dag begärde CNP att Gefion skulle betala det fakturerade hyresbeloppet. Betalningsanmodan skickades till Polins adress.

22.

Crawford Polska reglerade skadan för Gefions räkning. För Gefions räkning kontrollerade Crawford Polska delvis fakturan och medgav en del av den begärda ersättningen för uthyrningskostnaden.

23.

I samma dokument underrättades CNP om möjligheten att inge klagomål till Crawford Polska i egenskap av befullmäktigad företrädare för försäkringsföretaget. I beslutet angående skadan underrättades även om möjligheten att väcka talan mot Gefion antingen vid behörig domstol enligt allmänna bestämmelser eller vid behörig domstol där försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare eller berättigad part enligt försäkringsavtalet har hemvist eller säte.

24.

CNP väckte talan mot Gefion den 20 augusti 2018 vid Sąd Rejonowy w Białymstoku (Regionala domstolen i Białystok, Polen). I motiveringen avseende domstolens behörighet hänvisade CNP till den information som Gefion gjort tillgänglig för allmänheten, nämligen att dess huvudsakliga företrädare i Polen är Polins. CNP begärde att delgivning till Gefion skulle ske på Polins adress.

25.

I egenskap av motpart yrkade Gefion att talan skulle avvisas på grund av att den polska domstolen saknade behörighet. Artikel 5.1 i förordningen åberopades som relevant bestämmelse avseende domstols behörighet. Gefion gjorde gällande att CNP inte är försäkringstagare, försäkrad eller förmånstagare, utan endast en näringsidkare som köper upp fordringar på grund av försäkringsavtal och inte omfattas av möjligheten att väcka talan vid en domstol i en annan medlemsstat än den där försäkringsgivaren har säte.

26.

CNP anförde att Gefion finns upptagen i förteckningen över i Polen anmälda försäkringsföretag i EU-medlemsstater eller Eftastater, vilka kontrolleras av Komisja Nadzoru Finansowego (finanstillsynsmyndigheten, Polen), att Gefion säljer försäkringar i Polen och att det inte är godtagbart att den som övertar en fordran från den skadelidande, förvägras möjligheten att kräva ersättning för reparationskostnaden vid domstolen på den ort där skadehändelsen inträffade och på den ort där reparationen utfördes.

27.

Mot denna bakgrund har Sąd Rejonowy w Białymstoku (Regionala domstolen i Białystok) beslutat att ställa följande frågor till domstolen:

28.

Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolen den 13 december 2019.

29.

CNP, Gefion, Republiken Polens regering och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Det har inte ansetts nödvändigt att hålla förhandling.

30.

På uppmaning av domstolen handlar detta förslag till avgörande bara om den andra tolkningsfrågan. Som framgår ovan efterfrågar den hänskjutande domstolen där en tolkning av begreppet ”filial, agentur eller annan etablering” i artikel 7.5 i förordningen, under förhållanden som de som här är aktuella.

31.

Jag anser att svaret på denna fråga följer av domstolens rättspraxis rörande den bestämmelsen, sedan den fördes in i 1968 års Brysselkonvention, ( 8 ) vilket jag ska återkomma till nedan.

32.

Eftersom den hänskjutande domstolen och några av de som har avgett yttranden i förevarande mål i varierande utsträckning har föreslagit att prövningen även ska omfatta andra bestämmelser rörande försäkringar (Solvens II-direktivet), ska jag även behandla dessa.

33.

Artikel 7.5 i förordningen föregicks närmast av artikel 5.5 i förordning (EG) nr 44/2001 ( 9 ) och den föregicks i sin tur av artikel 5.5 i 1968 års Brysselkonvention. Bestämmelsens lydelse har inte ändrats.

34.

Domstolen har tolkat dessa tre instrument i domar som har gett upphov till en fast rättspraxis, ( 10 ) vilken svaret på tolkningsfrågan självklart måste rätta sig efter. På så sätt säkerställs kontinuiteten vad beträffar tolkningen av detta instrument och dess föregångare, i enlighet med skäl 34 i förordningen.

35.

Artikel 7.5 i förordningen finns i avsnitt 2 (”Särskilda behörighetsbestämmelser”) i kapitel II. Den ska tillämpas vid försäkringstvister eller, mer precist, vid tvister som omfattas av tillämpningsområdet för avsnitt 3 (”Behörighet vid försäkringstvister”) i samma kapitel, när de föreskrivna kraven är uppfyllda. ( 11 ) Detta följer av förbehållet i artikel 10 i förordningen. ( 12 )

36.

Kriterierna för tolkning av artikel 7.5 i förordningen, vilka jag ska behandla nedan, skiljer sig inte åt beroende på om det finns en part i tvisten som är ”svagare” än den andra eller inte. Denna omständighet påverkar inte det sätt på vilket den bestämmelsen ska tolkas eller tillämpas. ( 13 )

37.

Min uppfattning är följaktligen densamma oavsett om domstolen besvarar den första frågan jakande eller nekande, och därmed finner att del 3 i kapitel II i förordningen ska tillämpas i det nationella målet. I det sistnämnda fallet erbjuds käranden behörighetsgrunden i artikel 7.5 i förordningen genom den interna hänvisning som finns i artikel 10 i samma förordning.

38.

Artikel 7.5 i förordningen innehåller en särskild behörighetsregel som innebär ett undantag från huvudregeln att domstolarna där svaranden har hemvist ska ha internationell behörighet.

39.

Eftersom det är en särskild behörighetsregel ska den tolkas strikt och den får endast tillämpas i de fall som uttryckligen anges i förordningen. ( 14 )

40.

Bestämmelsen ska dessutom tolkas autonomt. ( 15 )

41.

I likhet med alla andra särskilda behörighetsregler i artikel 7 i förordningen, bygger regeln i punkt 5 på att det finns nära anknytning mellan tvisteföremålet och de domstolar som eventuellt kan komma att pröva tvisten. Denna anknytning motiverar att de tilldelas behörighet för att säkerställa en god rättskipning och ett ändamålsenligt förfarande. ( 16 )

42.

När det ska fastställas om en talan vid domstol rörande verksamheten vid en filial, agentur eller annan etablering tillhörande ett företag med säte i en medlemsstat har tillräcklig anknytning till en annan stat, ( 17 ) krävs det enligt domstolens rättspraxis att två rekvisit ska vara uppfyllda: a) det ena, som jag kallar ”det subjektiva rekvisitet”, rör enheterna i fråga, och b) det andra, som jag kallar ”det objektiva rekvisitet”, rör den verksamhet som föranlett tvisten.

43.

För att klarlägga huruvida det är fråga om en filial, agentur eller annan etablering (i den mening som avses i artikel 7.5 i förordningen), krävs en specifik bedömning av sakförhållanden. ( 18 ) Det är även nödvändigt för att kunna avgöra om det finns en tillräcklig anknytning mellan tvisteföremålet och verksamheten vid filialen, agenturen eller etableringen.

44.

Uppgiften att fastställa de faktiska omständigheterna, vilket kräver en bedömning i det enskilda fallet, ankommer inte på EU-domstolen utan på den nationella domstolen.

45.

Begreppen ”filial”, ”agentur” eller ”annan etablering” ( 19 ) förutsätter att det finns ett verksamhetscentrum eller en ”enhet” som varaktigt framträder utåt som en förlängning av ett huvudkontor. ( 20 )

46.

Ett sådant verksamhetscentrum ska ha en affärsledning och vara materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne - ”trots att han vet att det eventuellt uppkommer ett rättsförhållande med det företag till vilket centrumet hör och som har sitt säte i utlandet - inte behöver vända sig direkt till detta företag”. ( 21 )

47.

Det bör göras skillnad mellan den inre och den yttre verksamhetssfären vid en enhet som fungerar som ”filial, agentur eller annat etableringsställe” för huvudkontoret.

48.

Domstolen, som har funnit att båda dessa sfärer är relevanta, ( 22 ) tillmäter det sätt på vilket de två enheterna genom sitt agerande framträder utåt tillmäts särskild betydelse, som en faktor som kan avgöra om det finns en nära anknytning mellan senare tvister och den domstol som prövar dem. ( 23 )

49.

I enlighet med detta kriterium har domstolen funnit följande vad beträffar tolkningen av artikel 7.5 i förordningen:

50.

Vad beträffar artikel 7.5 i förordningen ska tvisten röra rättshandlingar som avser en filials, agenturs eller annan etablerings verksamhet eller förpliktelser som den har åtagit sig i huvudkontorets namn. ( 26 )

51.

Enligt domstolen är så fallet när tvisten är en följd av verksamheten vid filialen, agenturen eller etableringen. Artikel 7.5 i förordningen ska däremot inte tillämpas när det finns inte finns något som visar att dessa enheter var inblandade i rättsförhållandet mellan parterna i det nationella målet. ( 27 )

52.

Domstolen har vidare särskilt slagit fast att en tvist om utomobligatoriskt ansvar ( 28 ) kan uppkomma till följd av en filials verksamhet, om den ”faktiskt ha[r] deltagit i åtminstone vissa av de skadevållande handlingarna”. ( 29 )

53.

Av handlingarna i målet framgår att två olika företag företräder Gefion i Polen: Polins och Crawford Polska.

54.

Enligt den hänskjutande domstolen medför den omständigheten svårigheter när det gäller att fastställa exakt vilken enhet som ansvarar för regleringen av skadan och för att föra talan mot försäkringsföretaget. ( 30 )

55.

Hur berättigade dessa bekymmer än må vara ska de inte behandlas inom ramen för detta förslag till avgörande, utan det ska bara handla om tolkningen av artikel 7.5 i förordningen. ( 31 )

56.

Det är däremot viktigt att få klarlagt ordentligt vilken av de två enheter som företräder försäkringsföretaget i Polen som tillskrivs den verksamhet som föranlett tvisten. Granskningen av de faktorer som definierar en filial, agentur eller annan etablering enligt artikel 7.5 i förordningen, ska göras med avseende på den enheten.

57.

Beslutet att begära förhandsavgörande är inte så tydligt som man skulle önska på den punkten. Jag lutar emellertid mot uppfattningen att det företaget är Crawford Polska. Den slutsatsen skulle kunna dras av beslutet att begära förhandsavgörande, i vilket det dessutom anges att tvisten har sitt ursprung i den skadereglering som just Crawford Polska gjorde. ( 32 )

58.

Med förbehåll för att det i slutändan ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva detta, ska jag således utgå från att det är Crawford Polska som är den relevanta enheten med avseende på artikel 7.5 i förordningen.

59.

För att kunna besvara den andra tolkningsfrågan måste det dels klargöras huruvida Crawford Polska uppfyller villkoren för en filial, agentur eller annan etablering i artikel 7.5 i förordningen och dels i vilken mån företaget aktivt medverkade i de händelser som gav upphov till den nationella tvisten.

60.

Båda dessa aspekter är av uppenbart faktiskt karaktär och det är bara den hänskjutande domstolen som har lämpliga förutsättningar att pröva dem, mot bakgrund av dess närhet till de faktiska omständigheterna. Jag ska därför nöja mig med att göra några påpekanden.

61.

Det första rör Gefions invändning mot att beteckna Crawford Polska som en filial, agentur eller annan etablering, eftersom det enligt Gefion är en självständig enhet som även ansvarar för att reglera skador för andra försäkringsgivares och enheters räkning. ( 33 )

62.

Enligt min uppfattning medför ingen av dessa två faktorer (självständighet och avsaknad av ensamrätt) att artikel 7.5 i förordningen inte ska tillämpas, när andra omständigheter, i kombination, framträder på det sätt som är utmärkande för syftet med bestämmelsen och den underordnade enheten dessutom är materiellt så utrustad att det kan förhandla med tredje man.

63.

Jag instämmer således med den hänskjutande domstolens och kommissionens bedömning, ( 34 ) på grundval av följande uppgifter rörande Crawford Polskas ställning och verksamhet:

64.

Det är dessutom logiskt att anta att Crawford Polska har de materiella resurser som krävs för att bedriva sådan verksamhet. Detta är ett villkor som måste vara uppfyllt för att Crawford Polska ska kunna betecknas som ”ett verksamhetscentrum som varaktigt framträder som representant för ett företag till vilket det hör”, i den mening som avses i artikel 7.5 i förordningen. Den hänskjutande domstolen bör ta ställning till detta och i förekommande fall inhämta den information som är relevant i enlighet med dess lagstiftning.

65.

Mitt andra påpekande rör Crawford Polskas deltagande i den verksamhet som föranlett tvisten, det vill säga i skaderegleringen och i beslutet att bara betala ut en del av det yrkade skadeståndet.

66.

Enligt den hänskjutande domstolens redogörelse för de faktiska omständigheterna var det Crawford Polska (och inte Gefion) som fattade det beslutet, vilket har avgörande betydelse för tvistens uppkomst. ( 35 ) Om denna omständighet bekräftas har Crawford Polska inte bara varit en mellanhand som vidarebefordrat information, utan bidragit aktivt till den rättsliga situation som gav upphov till tvisten.

67.

Crawford Polska har då även uppfyllt villkoren för att domstolarna i den stat där företaget är etablerat ska anses ha internationell behörighet, för att pröva en talan som den försäkrade (eller de som inträtt i dennes ställe) väckt mot Gefion.

68.

I och med detta finns tillräcklig grund för att besvara den andra tolkningsfrågan, så som den är formulerad. Det krävs då inga ytterligare överväganden rörande betydelsen av Solvens II-direktivet, vilket jag uteslutande ska behandla för fullständigheten skull och för att inte lämna de som har inkommit med skriftliga yttranden i målet utan svar.

69.

Den hänskjutande domstolen (marginellt), Gefion och kommissionen har nämnt att artiklarna 145 och 152 i Solvens II-direktivet skulle kunna ha betydelse för avgörandet av tvisten.

70.

Gefion och kommissionen pekar i sina yttranden på ett samband mellan dessa bestämmelser och artikel 7.5 i förordningen, närmare bestämt följande:

71.

Den hänskjutande domstolen har å sin sida antytt att det sätt på vilket en enhet betecknas enligt Solvens II-direktivet gör det möjligt att dra slutsatsen att ”Crawford Polska … ska behandlas som en annan etablering till motparten [Gefion] i den mening som avses i artikel 7.5 i förordningen …”. ( 40 )

72.

Jag ska nu undersöka dessa argument, samtidigt som jag vill erinra om att jag redan har uttalat mig om tolkningen av artikel 7.5 i förordningen, vilken ska vara autonom och beakta förordningens systematik och syften.

73.

Enligt Solvens II-direktivet ska ett företag som är etablerat i en medlemsstat och som vill utöva försäkringsverksamhet i en annan medlemsstat underkastas vissa kontroller, ( 41 ) vilka skiljer sig åt beroende på vilket alternativ som företaget har valt.

74.

Ett försäkringsföretag som vill utöka sin verksamhet inom ramen för etableringsfriheten ska underrätta tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten om sin önskan att etablera sig i en annan stat och tillhandahålla de uppgifter som krävs enligt artikel 145 i direktivet. ( 42 )

75.

På denna grund bedömer tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten om förslaget till etablering är genomförbart. Om denna bedömning ger ett positivt resultat översänds den information som beskrivs i artikel 146.1 i direktivet. ( 43 ) Försäkringsföretaget får då påbörja sin gränsöverskridande verksamhet i värdmedlemsstaten, via en filial eller en stadigvarande närvaro som betraktas som en filial.

76.

Om försäkringsföretaget väljer att bedriva sin verksamhet utanför hemmedlemsstaten inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, ska det också underrätta tillsynsmyndigheterna i den staten om sin avsikt. ( 44 )

77.

Vad beträffar ansvarsförsäkring för motorfordon, krävs det dessutom enligt direktivet att försäkringsföretaget utser ”en representant, bosatt eller etablerad inom [värd]medlemsstatens territorium, som ska inhämta alla upplysningar som behövs om försäkringsfall, och som har fullmakt att företräda företaget i förhållande till skadelidande som skulle kunna framställa anspråk, innefattande rätt för representanten att betala ersättningar i anledning av sådana anspråk och att företräda företaget, eller vid behov låta det företrädas, inför den medlemsstatens domstolar och myndigheter i angelägenheter som rör sådana försäkringsfall” (artikel 152).

78.

Personer som framställer anspråk i anledning av händelser som inträffat inom värdmedlemsstatens territorium, beträffande ansvarsförsäkring för motorfordon, får inte komma i en mindre förmånlig ställning på grund av det alternativ som försäkringsföretaget har valt.

79.

I just detta sammanhang saknar det således betydelse om företaget handlar inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster eller genom ett etableringsställe (filial eller stadigvarande närvaro som betraktas som en filial) i den värdmedlemsstat där försäkringsfallet har inträffat. ( 45 )

80.

Solvens II-direktivet är inte särskilt tydligt när det gäller begreppet ”stadigvarande närvaro” och det innehåller inte heller några detaljerade föreskrifter om regelverket för försäkringsföretagets representant, ( 46 ) förutom att denne ska ha fullmakt att företräda företaget i förhållande till skadelidande som skulle kunna framställa anspråk och att företräda företaget inför domstolar och myndigheter i angelägenheter som rör sådana försäkringsfall.

81.

Indirekt innehåller direktivet emellertid vissa uppgifter, i artiklarna 145 (för den stadigvarande närvaron) och 152 (för representanten), som bidrar till att klargöra dess gränser:

82.

Därtill kommer de faktorer som domstolen har utvecklat i sin rättspraxis i olika mål om förhandsavgörande. Jag ska redogöra för dessa nedan, eftersom de påverkar min uppfattning om skillnaden mellan dessa rättsinstitut och instituten i artikel 7.5 i förordningen.

83.

Med filial, agentur eller annan etablering enligt artikel 7.5 i förordningen avses ett verksamhetscentrum som varaktigt framträder som representant för ett företag till vilket den hör, har en affärsledning och är materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man med bindande verkan för det sistnämnda företaget.

84.

Att visa att dessa villkor är uppfyllda kan vara lättare om försäkringsföretaget väljer att utvidga sin verksamhet till andra medlemsstater än hemmedlemsstaten inom ramen för etableringsfriheten, efter att ha vidtagit de åtgärder som krävs, och inrättar en filial eller en stadigvarande närvaro som betraktas som en filial, i den mening som avses i artikel 145 i Solvens II-direktivet.

85.

När talan väcks mot ett försäkringsföretag som har säte i en medlemsstat och en filial i en annan medlemsstat, som uppfyller kraven i artikel 145 i Solvens II-direktivet, för försäkringsföretagets räkning har medverkat i de åtgärder som har föranlett tvisten, finns det normalt sett i själva verket en ”filial”, en ”agentur” eller en ”etablering” i den mening som avses i artikel 7.5 i förordningen. ( 48 )

86.

Så är även fallet, mot bakgrund av innehållet i artikel 145 i Solvens II-direktivet, om försäkringsföretaget som ett sätt att utöva sin etableringsfrihet väljer att ha en stadigvarande närvaro av sådan karaktär att den kan anses vara en filial. ( 49 )

87.

Om denna stadigvarande närvaro består ”av ett kontor som förestås av företagets egen personal eller av någon som är fristående från företaget men har en stående fullmakt att företräda företaget på samma sätt som en agentur” (artikel 145.1 i Solvens II-direktivet), är det inte alltför svårt att se att den i sin tur uppfyller villkoret i artikel 7.5 i förordningen:

88.

Frågan kvarstår dock huruvida det finns andra villkor som måste vara uppfyllda för att en stadigvarande närvaro ska anses vara en ”etablering” i den mening som avses i Solvens II-direktivet. Frågan är bland annat om den behöver stå under försäkringsföretagets ledning och kontroll och om den behöver driva sin verksamhet med uteslutande, eller starkt övervägande, anknytning till det sistnämnda företaget. ( 51 )

89.

I det här aktuella sammanhanget anser jag att den frågan inte behöver besvaras. När det gäller tillämpningen av artikel 7.5 i förordningen är de två faktorerna inte avgörande.

90.

Det är däremot avgörande att den stadigvarande närvaro som anses vara en filial har tillräckliga resurser (affärsledning, lokaler, personal, utrustning) för att agera och att den medverkat i det rättsförhållande som ligger till grund för tvisten, på ett sådant sätt som följer av domstolens ovannämnda rättspraxis. ( 52 )

91.

I denna rättspraxis betonar som nämnts domstolen att anknytningen mellan tvisteföremålet och den domstol som ska pröva tvisten, inte enbart ska bedömas på grundval av de befintliga rättsförhållandena mellan enheter som är etablerade i olika medlemsstater, utan även på grundval av det sätt de uppträder i sina affärsförbindelser och hur de uppfattas av utomstående.

92.

Det är således en kombination av de faktorerna, i ett konkret fall, (och inte vilken grad av kontroll som försäkringsföretaget utövar över enheterna i värdmedlemsstaten, och inte heller i vilken grad de sistnämnda enheterna uteslutande är knutna till försäkringsföretaget), som gör det möjligt att avgöra huruvida det finns en nära anknytning mellan en tvist och den domstol som ska pröva tvisten.

93.

När ett försäkringsföretag utvidgar sin verksamhet till en annan medlemsstat inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, kan det hända ( 53 ) att det inte finns några sådana materiella tecken som kan visa att det finns en filial, agentur eller annan etablering i den mening som avses i artikel 7.5 i förordningen.

94.

När det gäller ansvarsförsäkring för motorfordon kan den representant som försäkringsföretaget ska utse i värdstaten knappast ge upphov till en tvist ”som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller annan etablering” i den mening som avses i artikel 7.5 i förordningen, om representanten bara utför de uppgifter som anges i artikel 152 i Solvens II-direktivet.

95.

Enligt artikel 152.4 i Solvens II-direktivet får medlemsstaterna ( 54 ) godkänna att en enda representant utför sådana skaderegleringsuppgifter som anges i samma artikel samt sådana uppgifter som regleras i artikel 21 i direktiv 2009/103/EG. ( 55 ) Därmed medges det underförstått att de båda kategorierna av representanter har motsvarande uppgifter, vilket även domstolen har bekräftat. ( 56 )

96.

Likställandet av dessa två typer av representanter innebär i allmänhet att den som avses i artikel 152 i Solvens II-direktivet bara tar emot och överför uppgifter för att underlätta skaderegleringen samt betalar ut den ersättning som försäkringsföretaget har beslutat om. ( 57 ) För övrigt har representantens bara en passiv uppgift i sådana ärenden.

97.

Domstolen har beträffande en sådan representant som avses i artikel 4 i direktiv 2000/26 (vilken motsvarar artikel 21 i direktiv 2009/103), slagit fast att denne endast fungerar som en mellanhand. Erbjudanden om ersättning kommer bara från försäkringsföretaget. ( 58 )

98.

Denna avgränsning av funktioner är förenlig med artikel 21.6 i direktiv 2009/103, enligt vilken skaderegleringsrepresentanten ”inte [ska] anses vara ett etableringsställe enligt … enligt förordning (EG) nr 44/2001”.

99.

Jag vill erinra om att utnämningen av en sådan representant som avses i artikel 152 i Solvens II-direktivet och som krävs ”för de ändamål som anges i artikel 151”, bygger på försäkringsföretagets skyldighet att behandla alla som framställer anspråk lika, en skyldighet som det ankommer på värdmedlemsstaten att kontrollera att den uppfylls. Dessa får inte komma i en mindre förmånlig ställning på grund av att det företaget täcker en risk inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster och inte inom ramen för en etablering.

100.

Kravet på likabehandling räcker emellertid inte för att artikel 7.5 i förordningen ska tolkas så att den utan vidare medger att talan väcks mot försäkringsföretaget i en medlemsstat där det inte har etablerat sig, enbart på grund av att det har en skaderegleringsrepresentant där.

101.

Generellt finns det således inte tillräcklig grund för att knyta tillämpningen av artikel 7.5 i förordningen till en representant som utsetts enligt artikel 152 i Solvens II-direktivet som enbart utför sådana uppgifter som anges i den bestämmelsen, med avseende på omständigheterna kring en ansvarsförsäkring för motorfordon.

102.

För att artikel 7.5 i förordningen ska vara tillämplig, när försäkringsföretaget bara har en representant som utför de uppgifter som anges i artikel 152 i Solvens II-direktivet i värdstaten, måste det föreligga andra grunder för att andra domstolar än de där svaranden har hemvist ska ha internationell behörighet. ( 59 )

103.

Så är fallet om representanten uppfyller de villkor som gör att denne kan anses vara en filial, agentur eller annan etablering för försäkringsföretaget och aktivt har deltagit i den verksamhet som ger upphov till den talan som tredje man väcker mot sistnämnda företag.

104.

Det kan för övrigt inte uteslutas att utövandet av försäkringsverksamheten utanför hemmedlemsstaten, inom ramen för tillhandahållande av tjänster, medför att talan väcks mot ett försäkringsföretag som rimligen (vad avser domstols internationella behörighet) borde kunna avgöras i en annan stat än den där företaget har säte.

105.

Samtidigt som kravet på jämvikt mellan parternas rättigheter och en god rättskipning framför allt tar sig uttryck i regeln att talan ska väckas vid domstolarna där svaranden har hemvist, finns det alternativ för käranden i förordningen, som att väcka talan på den plats där händelsen inträffade. ( 60 )

106.

Förordningen skyddar dessutom en kärande som är ”den svaga parten” i försäkringsförhållandet genom särskilda bestämmelser om internationell behörighet (de som finns i avsnitt 3 i kapitel II), vilka inte är beroende av vilken typ av närvaro som försäkringsföretaget har i ett område. På samma sätt behandlas en skadelidande som får väcka talan direkt.

107.

Gefion har gjort gällande att företaget bedriver sin verksamhet i Polen som ett uttryck för friheten att tillhandahålla tjänster, med godkännande av tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten och värdmedlemsstaten.

108.

Av kommissionens yttrande framgår emellertid att Crawford Polskas verksamhet i själva verket bedrivs inom ramen för etableringsfriheten. Den hänskjutande domstolen tycks (underförstått) vara av samma uppfattning.

109.

Så som jag har försökt att förklara kan, inom ramen för artikel 7.5 i förordningen, den grund på vilken ett försäkringsföretag bedriver sin verksamhet i en medlemsstat visa såväl att de krav som ställs i den artikeln är uppfyllda (vilket ofta är fallet när företaget handlar inom ramen för etableringsfriheten), som att de inte är det (vilket i allmänhet är fallet när det handlar inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster).

110.

Denna grund avgör som nämnts inte huruvida artikel 7.5 i förordningen är tillämplig, utan den bedömningen ska göras mot bakgrund av de tolkningskriterier som följer av domstolens rättspraxis.

111.

Enligt dessa kriterier kan Gefions verksamhet i Polen, via bolaget Crawford Polska, motivera att de polska domstolarna har internationell behörighet på det sätt som jag har redovisat ovan, eftersom det rör sig om en tvist där tredje man har väckt talan mot Gefion, till följd av ett beslut som Crawford Polska har fattat och som är bindande för försäkringsföretaget.

112.

Frågan huruvida Gefion handlar med stöd av artikel 147 och följande artiklar i Solvens II-direktivet är således inte avgörande.

113.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen lämnar följande svar på den andra tolkningsfrågan från Sąd Rejonowy w Białymstoku (Regionala domstolen i Białystok, Polen):

”Artikel 7.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att ett bolag som är etablerat i en medlemsstat och som handlar inom ramen för ett avtal med ett försäkringsföretag som har sitt säte i en annan medlemsstat, kan anses vara en ’filial, agentur eller annat etableringsställe’ för försäkringsföretaget om följande kumulativa villkor är uppfyllda: