1.

Begreppet ”platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns” hade grundläggande betydelse i det system som inrättades genom förordning (EG) nr 1346/2000. ( 2 ) Detta begrepp förekom i artikel 3.1 i den förordningen och användes som anknytningsmoment när det gällde att utpeka de domstolar som var behöriga att inleda ett insolvensförfarande mot en viss gäldenär. Hur begreppet ska tolkas har till stor del klargjorts genom domstolens praxis såvitt avser förfaranden mot juridiska personer, ( 3 ) men domstolen har ännu inte haft anledning att se närmare på hur nämnda begrepp ska tolkas såvitt avser enskilda som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare men som har utnyttjat den fria rörligheten för personer och arbetstagare.

2.

Förordning nr 1346/2000 har upphävts genom förordning (EU) 2015/848, ( 4 ) i vilken begreppet ”platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns” också används. Den fråga som har uppkommit i förevarande mål är huruvida – och i så fall i vilken utsträckning – den praxis rörande det begreppet som domstolen har utvecklat inom ramen för förordning nr 1346/2000 kan överföras på ett förfarande mot en enskild som befinner sig i den ovan beskrivna situationen. Förevarande mål ger således domstolen tillfälle att uttala sig om behörigheten på insolvensområdet när det gäller enskilda som inte är egenföretagare eller fria yrkesutövare, som har utövat sin rätt till fri rörlighet och som har behållit sin egendom i den medlemsstat där de tidigare hade hemvist.

3.

Artikel 3 i förordning 2015/848 har rubriken ”Internationell behörighet”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns har behörighet att inleda ett insolvensförfarande (nedan kallat huvudinsolvensförfarande). Platsen för de huvudsakliga intressena ska vara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen på ett sätt som kan fastställas av tredje man.

För bolag och andra juridiska personer ska sätet anses vara platsen för de huvudsakliga intressena, om inte annat visas. Den presumtionen gäller endast om sätet inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en tremånadersperiod före ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas.

När det gäller enskilda som bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare ska platsen för de huvudsakliga intressena anses vara den berörda personens huvudsakliga verksamhetsställe, om inte annat visas. Den presumtionen gäller endast om den berörda personens huvudsakliga verksamhetsställe inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en tremånadersperiod före ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas.

För varje annan person ska platsen för de huvudsakliga intressena anses vara dennes hemvist, om inte annat visas. Den presumtionen gäller endast om hemvisten inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en sexmånadersperiod före ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas.”

4.

Klagandena, som är äkta makar, har sedan 2016 bott i Norfolk (Förenade kungariket), där de arbetar som anställda. De har ansökt hos portugisiska domstolar om att försättas i konkurs. Domstolen i första instans fann sig sakna internationell behörighet att pröva ansökan med hänvisning till att platsen för parets huvudsakliga intressen i enlighet med artikel 3.1 fjärde stycket i förordning 2015/848 var deras hemvist, det vill säga Förenade kungariket.

5.

Klagandena överklagade domen till den hänskjutande domstolen och gjorde därvid gällande att domstolen i första instans hade utgått från en felaktig tolkning av reglerna i förordning 2015/848. Enligt klagandena medförde den omständigheten att den enda fasta egendom som de var ägare till återfanns i Portugal, jämte den omständigheten att samtliga transaktioner som hade föranlett deras obestånd hade skett i Portugal, att platsen för deras huvudsakliga intressen inte var deras hemvist, det vill säga Förenade kungariket, utan Portugal. Klagandena hävdade därutöver också att det inte fanns något samband mellan deras nuvarande hemvist och de omständigheter som hade gjort att de kom på obestånd, vilka helt och hållet hade ägt rum i Portugal.

6.

Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om vilken som är den rätta tolkningen av artikel 3.1 i förordning 2015/848 och önskar i synnerhet få klarhet i vad som krävs för att bryta den motbevisbara presumtion som föreskrivs i den bestämmelsen såvitt avser enskilda som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare, nämligen att platsen för sådana personers huvudsakliga intressen ska anses vara deras hemvist, om inte annat visas.

7.

Därvidlag har den hänskjutande domstolen påpekat att det i skäl 30 i den förordningen anges att den presumtionen bör kunna brytas exempelvis om huvuddelen av gäldenärens tillgångar finns utanför den medlemsstat i vilken han eller hon har sin hemvist.

8.

Mot denna bakgrund beslutade den hänskjutande domstolen, genom beslut av den 14 februari 2019 som inkom till domstolens kansli den 26 mars 2019, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Är, enligt [förordning 2015/848], domstolarna i en medlemsstat behöriga att inleda ett huvudinsolvensförfarande avseende en medborgare i den staten som har sin enda fasta egendom där, även om han eller hon har sin hemvist och sin familj och bedriver yrkesverksamhet som anställd i en annan medlemsstat?”

9.

Skriftliga yttranden har inkommit från den portugisiska regeringen och från Europeiska kommissionen. Ingen av de berörda har begärt muntlig förhandling, varför domstolen har beslutat att avgöra målet utan muntlig förhandling.

10.

Den hänskjutande domstolen har i allt väsentligt ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 första och fjärde styckena i förordning 2015/848 ska tolkas så, att den presumtion som anges i fjärde stycket kan brytas till förmån för en medlemsstat inom vars territorium gäldenärens enda fasta egendom återfinns, om gäldenären är en enskild som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare. För den händelse att så inte är fallet, önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka villkor som måste vara uppfyllda för att den presumtionen ska brytas till förmån för en sådan medlemsstat.

11.

Jag finner det påkallat att notera att den hänskjutande domstolen i sin tolkningsfråga inte närmare har angett vilka bestämmelser i förordning 2015/848 den önskar få tolkade. Det framgår emellertid klart och tydligt av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen hyser tvivel om hur artikel 3.1 första och fjärde styckena i den förordningen ska tolkas, varför jag föreslår att tolkningsfrågan ska läsas i linje med punkt 10 i detta förslag till avgörande. Enligt fast rättspraxis ankommer det nämligen på EU-domstolen att i förekommande fall omformulera de frågor som har hänskjutits till den, och domstolen kan också behöva ta hänsyn till unionsrättsliga normer som den nationella domstolen inte har hänvisat till i den fråga som den har ställt. ( 5 )

12.

Behörighet att inleda ett huvudinsolvensförfarande mot en gäldenär tillkommer enligt artikel 3.1 första och fjärde styckena i förordning 2015/848 domstolarna i den medlemsstat där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns. ( 6 ) För enskilda som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare ska platsen för deras huvudsakliga intressen anses vara deras hemvist, om inte annat visas. ( 7 ) Klagandena tillhör den kategorin av personer.

13.

Om platsen för klagandenas huvudsakliga intressen är deras hemvist, alltså Förenade kungariket, saknar de portugisiska domstolarna således behörighet att inleda insolvensförfarandet. Sådan behörighet kan de få endast om presumtionen i artikel 3.1 fjärde stycket i förordning 2015/848 bryts till förmån för den medlemsstat inom vars territorium klagandenas enda fasta egendom återfinns, det vill säga Portugal. För att kunna ge ett användbart svar på tolkningsfrågan, behöver det till att börja med slås fast under vilka omständigheter den presumtionen kan brytas. Därefter behöver det avgöras vilka villkor som måste vara uppfyllda för att domstolarna i en annan medlemsstat än gäldenärens hemvistmedlemsstat ska vara behöriga i enlighet med artikel 3.1 första stycket i nämnda förordning.

14.

Enligt den portugisiska regeringen kan det i princip inte anses tillräckligt för att bryta den aktuella presumtionen att den enda fasta egendom som gäldenären är ägare till återfinns i en annan medlemsstat. Kommissionens ståndpunkt är att nämnda presumtion kan brytas enbart om den enda fasta egendom som gäldenären är ägare till inte endast återfinns i en annan medlemsstat utan även utgör huvuddelen av gäldenärens tillgångar och övervägande omständigheter dessutom tydligt ger vid handen att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns i den medlemsstaten.

15.

Härvidlag grundar sig den portugisiska regeringen till stor del på domstolens praxis rörande föregångaren till förordning 2015/848, alltså förordning nr 1346/2000, medan kommissionen förefaller mindre benägen att anse att denna praxis kan tillämpas på omständigheterna i det aktuella fallet. Kommissionen har nämligen angett att det vid bedömningen av huruvida presumtionen i artikel 3.1 fjärde stycket i förordning 2015/848 kan brytas är lämpligt att beakta rättspraxis rörande konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. ( 8 ) Enligt kommissionen bör det därvid i allt väsentligt bedömas huruvida det föreligger omständigheter som gör det möjligt att slå fast att en situation uppvisar en närmare anknytning till en annan medlemsstat än den som presumtionen utpekar.

16.

I min framställning kommer jag, för att kunna ge ett användbart svar på den hänskjutande domstolens fråga, först att pröva huruvida förordning 2015/848 är tillämplig i det nationella målet (del A). Därefter kommer jag att diskutera i vilken mån den rättspraxis som grundar sig på förordning nr 1346/2000 kan tillämpas även på förordning 2015/848 och på omständigheterna i det nationella målet (del B). Slutligen kommer jag att undersöka huruvida de omständigheterna kan bryta presumtionen enligt artikel 3.1 fjärde stycket i förordning 2015/848 och medge att de portugisiska domstolarna förklarar sig behöriga med stöd av artikel 3.1 första stycket i den förordningen (del C).

17.

Den hänskjutande domstolen har angett att förordning 2015/848 behöver tolkas för att det ska kunna avgöras huruvida de portugisiska domstolarna är behöriga att inleda ett insolvensförfarande mot klagandena.

18.

Enligt artikel 92 i förordning 2015/848 ska den förordningen i princip tillämpas från och med den 26 juni 2017. Vidare föreskrivs det i artikel 84.1 i samma förordning att bestämmelserna i denna gäller enbart för insolvensförfaranden som har inletts från och med den dagen.

19.

Frågan huruvida det med anledning av klagandenas ansökan skulle inledas ett insolvensförfarande uppkom troligtvis efter det att dessa hade fått hemvist i Förenade kungariket, vilket skedde under 2016. Det kan således inte uteslutas att förordning 2015/848 är tillämplig, vilket den hänskjutande domstolen anser, på klagandenas ansökan till den portugisiska domstolen. Eftersom det saknas omständigheter som tyder på att förordning 2015/848 inte skulle vara tillämplig på det nationella målet anser jag, med tanke på den inbördes arbetsfördelningen mellan EU-domstolen och den hänskjutande domstolen, att det faktiskt är den förordningen som ska tolkas i förevarande mål.

20.

För fullständighetens skull vill jag också påpeka att det i skäl 25 i förordning 2015/848 anges att den förordningen är tänkt att tillämpas endast på förfaranden för vilka gäller att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns i Europeiska unionen. I domen i målet Schmid ( 9 ) bekräftade domstolen den tvingande karaktären hos den principen, som angavs i ett motsvarande skäl i förordning nr 1346/2000. Av detta följer att den omständigheten att en gäldenär har hemvist i en medlemsstat som inte tillämpar förordning 2015/848 eller i ett tredjeland inte automatiskt utesluter att den förordningen kan vara tillämplig i förhållande till den gäldenären. I alla händelser tillhörde Förenade kungariket inte någon av dessa båda kategorier vid den troliga tidpunkten för ingivandet av ansökan till den portugisiska domstolen. I skäl 87 i förordning 2015/848 erinras om att Förenade kungariket deltog i antagandet och tillämpningen av den förordningen. ( 10 )

21.

I både förordning 2015/848 och förordning nr 1346/2000 används begreppet ”platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns” som anknytningsmoment för den behörighetsregel som föreskrivs i artikel 3.1 i respektive förordning, en regel som gör det möjligt att avgöra vilka domstolar som är behöriga att inleda ett huvudinsolvensförfarande. Detta anknytningsmoment avgör dessutom indirekt vilken lag som är tillämplig på insolvensfrågorna, både inom ramen för förordning 2015/848 och inom ramen för dess föregångare. ( 11 )

22.

Det har i rättspraxis slagits fast att begreppet ”platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns” i artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 har en självständig innebörd och därför ska tolkas enhetligt och oberoende av nationell lagstiftning. ( 12 ) Som framgår av punkt 21 i detta förslag till avgörande har åtminstone huvuddragen i de lösningar som hade valts i förordning nr 1346/2000 behållits i förordning 2015/848. Således ska begreppet ”platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns” även fortsättningsvis betraktas som ett självständigt unionsrättsligt begrepp.

23.

Det är visserligen riktigt att förordning 2015/848, till skillnad från sin föregångare, inte uteslutande är tillämplig på förfaranden som innebär att en insolvent gäldenär helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar. ( 13 ) Med tanke på den kontinuitet som ändå föreligger mellan dessa båda förordningar torde emellertid den omständigheten att förordning 2015/848 har fått ett större materiellt tillämpningsområde inte föranleda någon mer betydande förändring när det gäller hur begreppet ”platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns” ska tolkas. Det förhållandet att ett förfarande ibland kan byta art medan det pågår, om den tillämpliga insolvensrätten tillåter detta, bekräftar den tolkningen. Enligt principen om ett ärendes anknytning till den domstol som först var behörig (perpetuatio fori) bör nämligen det förhållandet inte påverka behörigheten för den domstol till vilken ansökan har ingetts.

24.

Däremot kan de lösningar som har valts i förordning 2015/848 såvitt avser klargörande av innebörden i begreppet ”platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns” liksom de presumtioner – i synnerhet den som avser enskilda vilka inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare – som föreskrivs i den förordningen väcka tvivel om huruvida äldre rättspraxis kan anses vara tillämplig på nämnda förordning.

25.

I förordning nr 1346/2000 gavs ingen definition av begreppet ”platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns”, men vissa upplysningar om dess innebörd kunde ändå hämtas i skäl 13 i den förordningen, där det angavs att ”platsen där de huvudsakliga intressena finns bör motsvara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och [som] därför är fastställbar för tredje man”. I förordning 2015/848 används i princip, i artikel 3.1 första stycket andra meningen, den definition av begreppet ”platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns” som återfanns i skäl 13 i förordning nr 1346/2000.

26.

I skäl 13 i förordning nr 1346/2000 föreföll unionslagstiftaren visserligen framhålla att det fanns en koppling mellan den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och den omständigheten att den platsen är fastställbar för tredje man. I det skälet angavs nämligen att ”platsen där de huvudsakliga intressena finns bör motsvara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och [som] därför är fastställbar för tredje man”. ( 14 ) I artikel 3.1 första stycket andra meningen i förordning 2015/848 saknas däremot ordet ”därför”. ( 15 )

27.

Jag anser emellertid inte att denna nyansskillnad kan föranleda någon mer betydande ändring jämfört med vad som gällde inom ramen för förordning nr 1346/2000 i fråga om hur platsen för en gäldenärs huvudsakliga intressen ska fastställas.

28.

Hänvisningen till den plats ”som därför är fastställbar för tredje man” gav vid handen att den plats där gäldenären vanligtvis förvaltade sina intressen skulle bestämmas på grundval av objektiva kriterier, något som var nödvändigt för att denna plats skulle kunna vara fastställbar för tredje man. I linje med detta har domstolen i sin hittillsvarande praxis rörande förordning nr 1346/2000 funnit att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen ska bestämmas utifrån kriterier som är både objektiva och fastställbara för tredje man. ( 16 )

29.

Användning av objektiva kriterier är fortfarande en väsentlig förutsättning, även inom ramen för förordning 2015/848, för att det ska kunna garanteras att behörighetsregeln medför att behörig domstol utpekas på ett rättssäkert och förutsebart sätt, särskilt med tanke på att utpekandet av behörig domstol i överensstämmelse med artikel 7.1 i förordning 2015/848 även innebär att tillämplig lag fastslås, i likhet med vad som var fallet inom ramen för förordning nr 1346/2000. ( 17 )

30.

Ett annat uttalat syfte med behörighets- och lagvalsreglerna i förordning 2015/848 är, som anges i skäl 5 i den förordningen, att ”undvika att parterna motiveras att överföra tillgångar från en medlemsstat till en annan eller att välja jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning till skada för borgenärskollektivet (forum shopping)”. Användningen av objektiva kriterier för att fastställa platsen för gäldenärernas huvudsakliga intressen gör det också möjligt att begränsa gäldenärernas möjligheter att tillgripa sådana åtgärder.

31.

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen inom ramen för förordning 2015/848 bestämmas på grundval av objektiva kriterier som är fastställbara för tredje man.

32.

När unionslagstiftaren utarbetade förordning 2015/848, inskränkte sig denne inte till att återge vad som angavs i skäl 13 i förordning nr 1346/2000 och ge detta tvingande karaktär. Förordning nr 1346/2000 innehöll nämligen endast en presumtion, som avsåg bolag och andra juridiska personer, men i artikel 3.1 andra till fjärde styckena i förordning 2015/848 slås det fast tre presumtioner som avser tre olika kategorier av gäldenärer: bolag och andra juridiska personer, enskilda som bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare, och ”varje annan person”.

33.

Dessutom införde unionslagstiftaren begränsningar med innebörden att presumtionerna i artikel 3.1 andra till fjärde styckena i förordning 2015/848 inte gäller under en viss period efter en flytt av den presumerade platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen. Denna period uppgår till sex månader för enskilda som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare men till tre månader för de båda andra gäldenärskategorierna. Enligt min uppfattning beror denna skillnad på att det är enklare för en sådan enskild att flytta den presumerade platsen för sina huvudsakliga intressen. I alla händelser förefaller dessa begränsningar inte vara relevanta i det sammanhang som är i fråga i det nationella målet. ( 18 )

34.

Den presumtion som i artikel 3.1 fjärde stycket i förordning 2015/848 föreskrivs såvitt avser enskilda som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare innebär att platsen för en sådan enskilds huvudsakliga intressen ska anses vara hans eller hennes hemvist, om inte annat visas. Detta är just vad tolkningsfrågan avser, närmare bestämt huruvida den presumtionen kan brytas till förmån för Portugal med hänvisning till att klagandenas enda fasta egendom återfinns i den medlemsstaten.

35.

I detta sammanhang vill jag framhålla att det mot bakgrund av lydelsen av artikel 4.1 i förordning 2015/848, där det stadgas att den domstol som tar emot en ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas på eget initiativ ska pröva huruvida den är behörig enligt artikel 3 i den förordningen, är möjligt att ifrågasätta arten av presumtionerna i artikel 3.1 i nämnda förordning – inbegripet presumtionen i fjärde stycket i den bestämmelsen. I skäl 27 i samma förordning anges till yttermera visso att ”[i]nnan ett insolvensförfarande inleds, bör den behöriga domstolen på eget initiativ undersöka om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen eller gäldenärens driftställe faktiskt befinner sig inom dess jurisdiktion”.

36.

De därpå följande skälen i förordning 2015/848 bekräftar tolkningen att den domstol som har tagit emot ansökan är skyldig att på eget initiativ pröva sin behörighet även när någon av presumtionerna i artikel 3.1 i den förordningen är aktuell. Skälen 30 och 31 i nämnda förordning rör nämligen presumtionerna, medan det i skäl 32 i samma förordning anges att ”[o]m omständigheterna i ärendet ger upphov till tvivel om domstolens behörighet, bör domstolen i alla händelser kräva att gäldenären lämnar ytterligare bevisning till stöd för sina påståenden och, om tillämplig rätt för insolvensförfarandet så tillåter, ge gäldenärens borgenärer möjlighet att lägga fram sina synpunkter beträffande behörighet”. ( 19 )

37.

Att domstolarna åläggs en skyldighet att pröva var platsen för en gäldenärs huvudsakliga intressen faktiskt är belägen förefaller vid första anblicken svårt att förena med begreppet presumtion, eftersom avsikten med att införa en presumtion väsentligen är att befria domstolarna från skyldigheten att pröva omständigheterna i det enskilda fallet.

38.

Med anledning av den motsägelse som således förefaller föreligga vill jag påpeka att förordning nr 1346/2000 inte innehöll någon bestämmelse som motsvarade artikel 4.1 i förordning 2015/848 men däremot, i likhet med förordning 2015/848, föreskrev en presumtion i fråga om platsen för gäldenärers huvudsakliga intressen som gällde bolag och andra juridiska personer.

39.

Detta hindrade emellertid inte domstolen från att i domen i målet Eurofood IFSC ( 20 ) dra slutsatsen att det ingår i principen om ömsesidigt förtroende att en domstol i en medlemsstat som har mottagit en ansökan om att ett huvudinsolvensförfarande ska inledas ska pröva sin behörighet mot bakgrund av artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000, det vill säga bedöma huruvida platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen är belägen i den medlemsstaten.

40.

Av detta följer att den skyldighet som anges i artikel 4.1 i förordning 2015/848 åvilade domstolarna i medlemsstaterna redan när förordning nr 1346/2000 var i kraft, trots att den sistnämnda förordningen innehöll en presumtion i fråga om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen. Den presumtionen återfinns även i artikel 3.1 andra stycket i förordning 2015/848, jämte de båda andra presumtioner som avser enskilda. Således har den presumtionen – och de båda andra presumtioner som föreskrivs i artikel 3.1 i förordning 2015/848 – enligt min uppfattning inte något annat rättsligt värde än vad presumtionen i artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 hade.

41.

På tal om det rättsliga värdet av presumtionen i förordning nr 1346/2000 med innebörden att ett bolags säte skulle anses vara platsen för dess huvudsakliga intressen, uttalade domstolen i domen i målet Eurofood IFSC ( 21 ) att den presumtionen kunde brytas endast om det framgick av omständigheter som var objektiva och fastställbara för tredje man att den faktiska situationen var en annan än vad placeringen av sätet antogs återspegla. Domstolen framhöll i samma dom att nämnda presumtion kunde brytas om gäldenären inte bedrev någon verksamhet i den medlemsstat där dess säte var beläget, ( 22 ) och i domen i målet Interedil ( 23 ) uttalade domstolen att presumtionen kunde brytas om bolagets huvudkontor inte fanns på platsen för sätet.

42.

Såvitt avser förordning 2015/848 och presumtionerna i denna (inbegripet den i artikel 3.1 fjärde stycket) drar jag med ledning av detta slutsatsen att den presumerade platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen också ska tjäna som utgångspunkt för den prövning som görs i enlighet med artikel 4.1 i den förordningen. I samband med den prövningen ska den domstol som har tagit emot en ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas mot en enskild som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare göra en bedömning av samtliga relevanta omständigheter i syfte att förvissa sig om att presumtionen till förmån för gäldenärens hemvist inte har motbevisats. ( 24 ) För att den presumtionen ska kunna brytas krävs därvid att det framgår av dessa omständigheter, som ska fastställas med ledning av kriterier (vilka återstår att bestämma) som är lämpliga såvitt avser enskilda som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare, att den faktiska situationen är en annan än vad placeringen av hemvisten antas återspegla.

43.

Det behöver således först undersökas vad hemvisten kan antas återspegla i egenskap av presumerad plats för gäldenärens huvudsakliga intressen. Därefter behöver det avgöras vilka kriterier som kan göra det möjligt att slå fast att det föreligger en faktisk situation som är en annan än vad placeringen av hemvisten kan antas återspegla.

44.

Den hänskjutande domstolen har angett att klagandena har hemvist i Förenade kungariket. Jag kommer inte att försöka slå fast huruvida den omständigheten motsvarar begreppet ”hemvist” i den mening som avses i artikel 3.1 fjärde stycket i förordning 2015/848 men vill i detta sammanhang framhålla att det begreppet inte definieras i den förordningen. Eftersom det inte finns något som tyder på att unionslagstiftarens avsikt har varit att hänvisa till nationell rätt såvitt avser fastställande av hemvist, måste begreppet ”hemvist” anses vara ett självständigt unionsrättsligt begrepp.

45.

Det begreppet har förvisso tagits upp i domstolens praxis rörande bland annat förordning (EG) nr 2201/2003, ( 25 ) på tal om barns hemvist. De kriterier som inom ramen för den förordningen har använts för att fastställa hemvist kan emellertid enligt min uppfattning inte gärna överföras på förordning 2015/848 när det gäller att ta reda på varför en gäldenärs hemvist presumeras vara platsen för hans eller hennes huvudsakliga intressen. I det sammanhanget bör nämligen tonvikten inte läggas vid omständigheter som avser den sociala situationen eller familjesituationen ( 26 ) utan i stället vid sådana omständigheter som rör gäldenärens förmögenhetsituation. ( 27 )

46.

Att en gäldenärs hemvist inom ramen för förordning 2015/848 är den presumerade platsen för hans eller hennes huvudsakliga intressen innebär nämligen att hemvisten också – eller till och med primärt – bör motsvara de kriterier som anges i artikel 3.1 första stycket andra meningen i den förordningen. Med andra ord bör hemvisten vara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen, och denna plats bör kunna fastställas av tredje man. En gäldenärs sociala situation eller familjesituation utgör inte omständigheter som enkelt kan fastställas av tredje man. Saken är visserligen en annan när det gäller band mellan personer som får ekonomiska konsekvenser, exempelvis äktenskapliga band eller banden mellan personer som tillhör samma hushåll, eftersom sådana band kan påverka gäldenärens förmögenhetssituation och i synnerhet få honom eller henne att genomföra transaktioner med tredje man. Jag anser emellertid att sådana band inte bör beaktas på grund av sin subjektiva betydelse för gäldenären utan på grund av sina ekonomiska konsekvenser. När det gäller utpekande av behörig domstol med ledning av platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns det en tydlig skillnad mellan å ena sidan relationen mellan ett moderbolag och dess dotterbolag och å andra sidan mellan personer som har familjeanknytning till varandra. För enskilda som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare är gränsen mellan den ekonomiska situationen och familjesituationen oklar, medan någon fråga om en sådan gräns över huvud taget inte uppkommer när det gäller bolag.

47.

Denna tolkning vinner stöd i Miguel Virgós och Étienne Schmits rapport, ( 28 ) som enligt en allmänt vedertagen uppfattning kan tjäna som användbar vägledning vid tolkningen av förordning nr 1346/2000 och således även av förordning 2015/848.

48.

I punkt 75 i den rapporten förklarar författarna, med en formulering som påminner om den som återfinns i skäl 13 i förordning nr 1346/2000 och i artikel 3.1 första stycket andra meningen i förordning 2015/848, att begreppet ”platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns” bör tolkas som den plats där gäldenären vanligtvis, och således på ett sätt som kan fastställas av tredje man, förvaltar sina intressen. Författarna tillägger att tanken med att använda termen ”intressen” var att täcka in inte endast verksamhet av kommersiell, industriell eller professionell karaktär utan även samtliga ekonomiska aktiviteter i allmänhet, så att även enskildas – däribland konsumenters – aktiviteter skulle omfattas. Någon hänvisning till intressen av annan art än ekonomisk gjordes alltså inte ens såvitt avser enskilda vilka inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare (”konsumenter”). Det är således väsentligen på grundval av omständigheter avseende gäldenärens ekonomiska intressen som platsen för hans eller hennes huvudsakliga intressen ska bestämmas.

49.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att den faktiska situationen är en annan än vad placeringen av hemvisten antas återspegla, om hemvisten inte fyller sin funktion som den plats där gäldenären fattar sina ekonomiska beslut, som den plats där gäldenären uppbär och förbrukar större delen av sina inkomster eller som den plats där större delen av gäldenärens tillgångar återfinns. Det är under sådana omständigheter som presumtionen i artikel 3.1 fjärde stycket i förordning 2015/848 kan brytas.

50.

Härvidlag ankommer det på den hänskjutande domstolen att undersöka huruvida den enda fasta egendomen i klagandenas ägo, vilken återfinns i Portugal, utgör större delen av deras tillgångar. Om så är fallet, kan det tänkas att presumtionen i artikel 3.1 fjärde stycket i förordning 2015/848 kan brytas, varvid det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida den omständigheten är tillräcklig för att det ska kunna anses att platsen för klagandenas huvudsakliga intressen är belägen i Portugal.

51.

Det enda som återstår är således att slå fast vilka omständigheter som måste föreligga för att den ovannämnda presumtionen ska kunna brytas till förmån för den medlemsstat där en gäldenärs enda fasta egendom återfinns.

52.

Den portugisiska regeringen har med hänvisning till domen i målet Interedil ( 29 ) gjort gällande att platsen för en enskild gäldenärs huvudsakliga intressen är den plats där han eller hon har större delen av sina tillgångar eller där större delen av hans eller hennes ekonomiska, sociala och familjemässiga band återfinns samt att den platsen ska fastställas genom en helhetsbedömning där befintliga eller potentiella borgenärers synvinkel beaktas. I linje med den uppfattningen anges det också i doktrinen att domstolar som har tagit emot ansökningar beaktar ett stort antal kriterier, bland annat huruvida det föreligger hyresavtal eller äganderätt till fast egendom, hur stor bostaden är, hur stor elförbrukningen är, hur höga de löpande hushållsutgifterna är, huruvida gäldenärens familj finns på platsen, hur dennes anställningsavtal ser ut, vilka språkkunskaper han eller hon har och var hans eller hennes skulder och tillgångar återfinns. ( 30 )

53.

Enligt min uppfattning behöver det göras några väsentliga klargöranden såvitt avser de ovan redovisade övervägandena på tal om vilka omständigheter som kan vara relevanta vid prövningen i enlighet med artikel 4.1 i förordning 2015/848.

54.

För det första är det visserligen riktigt att unionslagstiftaren har förtydligat presumtionerna i artikel 3.1 i förordning 2015/848, däribland den som avser enskilda vilka inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare, med hjälp av de förklaringar som återfinns i skäl 30 i den förordningen. I det skälet anges bland annat att ”[n]är det gäller en [sådan] enskild person …, bör det till exempel vara möjligt att bryta denna presumtion, om huvuddelen av gäldenärens tillgångar finns utanför den medlemsstat i vilken denne har sin hemvist”. ( 31 ) Klagandena har hänvisat till denna passage och gjort gällande att den i det aktuella fallet ger de portugisiska domstolarna behörighet att pröva deras ansökan.

55.

De situationer som nämns i det skälet utgör emellertid – som den portugisiska regeringen och kommissionen också har framhållit – endast exempel på fall där presumtionen i artikel 3.1 fjärde stycket i förordning 2015/848 kan brytas (”bör det … vara möjligt”). ( 32 ) Att det i ett konkret fall föreligger omständigheter av ett slag som nämns i det skälet innebär inte i sig att den presumtionen automatiskt bryts till förmån för en viss medlemsstat, utan var gäldenärens tillgångar återfinns är en av de omständigheter som ska beaktas när det prövas huruvida nämnda presumtion kan brytas till förmån för en viss medlemsstat.

56.

Om en enda tillgång kunde föranleda att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen flyttades, skulle detta nämligen strida mot ett av syftena med förordning 2015/848, närmare bestämt att förhindra forum shopping. Vidare är det i detta sammanhang också nödvändigt att beakta konsekvenserna av en tolkning med innebörden att presumtionen i artikel 3.1 fjärde stycket i förordning 2015/848 ska brytas till förmån för den medlemsstat där gäldenärens enda fasta egendom återfinns. Med en sådan tolkning skulle nämligen domstolarna i en medlemsstat sakna behörighet att inleda ett insolvensförfarande mot en person som hade hemvist i den medlemsstaten och arbetade som anställd där men som ägde fast egendom enbart i ett tredjeland. ( 33 )

57.

För det andra går det att få fram vissa användbara upplysningar genom att se närmare på lydelsen av artikel 3.1 första stycket andra meningen i förordning 2015/848 jämförd med fjärde stycket i samma bestämmelse och med hänsyn tagen till de särskilda kännetecknen för situationen för enskilda som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare.

58.

Till att börja med kan man utifrån den omständigheten att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen enligt artikel 3.1 första stycket andra meningen i förordning 2015/848 ska vara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen dra slutsatsen att den platsen därvidlag ska kännetecknas av en tillräcklig grad av stabilitet. ( 34 ) Bedömningen av huruvida det i ett enskilt fall rör sig om en stabil plats för förvaltning av intressen ska, som framgår av punkt 31 i detta förslag till avgörande, göras på grundval av objektiva omständigheter som kan fastställas av tredje man.

59.

Vidare framgår det också av lydelsen av artikel 3.1 första stycket andra meningen i förordning 2015/848 att tredje man ska kunna fastställa den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen, vilket i sin tur innebär att det avgörande i detta sammanhang är det intryck som skapas av samtliga objektiva omständigheter. ( 35 )

60.

”Tredje man” är visserligen ett ytterst vitt begrepp, men i skäl 28 i förordning 2015/848 förtydligas att man, ”[v]id bedömningen av huruvida platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen är fastställbar för tredje man, bör … ta särskild hänsyn till borgenärerna och deras uppfattning om var en gäldenär förvaltar sina intressen”. ( 36 ) I domen i målet Interedil ( 37 ) uttalade domstolen också att kraven enligt skäl 13 i förordning nr 1346/2000 på objektivitet och fastställbarhet var uppfyllda när de konkreta omständigheter som hade beaktats vid bestämmandet av den plats där gäldenärsbolaget vanligtvis förvaltade sina intressen var offentliggjorda eller åtminstone hade varit tillräckligt transparenta för att tredje man, det vill säga bland annat bolagets borgenärer, skulle ha kunnat få kännedom om dem.

61.

I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att tolkningsfrågan såsom den hänskjutande domstolen har formulerat denna uteslutande innehåller en hänvisning till den omständigheten att gäldenären äger fast egendom som är belägen i en annan medlemsstat än den där gäldenären har hemvist och dessutom arbetar som anställd. Av begäran om förhandsavgörande framgår emellertid att klagandena inför den hänskjutande domstolen även har gjort gällande bland annat att samtliga transaktioner och avtal som resulterade i att de kom på obestånd genomfördes respektive ingicks i Portugal.

62.

Såvitt avser enskilda som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare anser jag emellertid inte att det är lämpligt att det ska tillmätas avgörande betydelse vilket helhetsintryck en gäldenärs borgenärer vid ett tidigare tillfälle kan ha fått av gäldenärens situation.

63.

Det är nämligen vanligt förekommande att sådana personer flyttar inom unionen. Borgenärerna måste därför alltid förutsätta att platsen för deras gäldenärers huvudsakliga intressen kan komma att flyttas, och enligt skäl 27 i förordning 2015/848 måste platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen eller gäldenärens driftställe faktiskt befinna sig inom en domstols jurisdiktion för att denna ska vara behörig att pröva en ansökan om att ett huvudinsolvensförfarande ska inledas. Dessutom föreskrivs det i den förordningen tillräckliga garantier som ska förhindra att forum shopping används i bedrägligt syfte eller missbrukas. Därför ska betydelse framför allt tillmätas de objektiva omständigheter som kan fastställas av tredje man (nuvarande och potentiella borgenärer) vid den tidpunkt då en sådan ansökan inges, dock utan att detta undergräver genomförandet av de ovannämnda garantierna.

64.

Min bedömning blir sammanfattningsvis som följer: Den presumtion som anges i artikel 3.1 fjärde stycket i förordning 2015/848 kan brytas i fall där hemvisten för en enskild som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare inte fyller sin funktion som den plats där gäldenären fattar sina ekonomiska beslut, som den plats där gäldenären uppbär och förbrukar större delen av sina inkomster eller som den plats där större delen av gäldenärens tillgångar återfinns. Nämnda presumtion kan emellertid inte brytas till förmån för den medlemsstat där en gäldenärs enda fasta egendom är belägen, om det inte också finns andra omständigheter som talar för att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen återfinns i den medlemsstaten. Att så är fallet kan visas på grundval av omständigheter som är objektiva, som kan fastställas av tredje man (befintliga och potentiella borgenärer) och som är att hänföra till gäldenärens ekonomiska intressen.

65.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågan från Tribunal da Relação de Guimarães (Appellationsdomstolen i Guimarães, Portugal) enligt följande:

Artikel 3.1 första och fjärde styckena i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden ska tolkas så, att presumtionen med innebörden att det såvitt avser en enskild gäldenär som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare ska anses att platsen för hans eller hennes huvudsakliga intressen är hemvisten kan brytas i fall där hemvisten inte fyller sin funktion som den plats där gäldenären fattar sina ekonomiska beslut, som den plats där gäldenären uppbär och förbrukar större delen av sina inkomster eller som den plats där större delen av gäldenärens tillgångar återfinns.

Den presumtionen kan emellertid inte brytas till förmån för den medlemsstat där en gäldenärs enda fasta egendom är belägen, om det inte också finns andra omständigheter som talar för att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen är belägen i den medlemsstaten. Att så är fallet kan visas på grundval av omständigheter som är objektiva, som kan fastställas av tredje man (befintliga och potentiella borgenärer) och som är att hänföra till gäldenärens ekonomiska intressen.