1.

Är en talan som väcks av den förvaltare som förordnats av en domstol i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts, vilken avser att – i syfte att tillgångarna ska återinföras i gäldenärens förmögenhet – få fastställt att inteckningar som belastar gäldenärens fastigheter belägna i en annan medlemsstat samt överlåtelser av dessa fastigheter som genomförts i samma medlemsstat inte åtnjuter sakrättsligt skydd i förhållande till förvaltaren, direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har den ett nära samband med detta förfarande?

2.

Om den första frågan ska besvaras jakande, har domstolarna i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts exklusiv behörighet att pröva förvaltarens talan eller är det domstolarna i den medlemsstat där fastigheterna är belägna som är exklusivt behöriga, alternativt sammanfaller behörigheten för domstolarna i dessa olika medlemsstater, och i så fall på vilka villkor?

3.

Kan ett beslut av domstolen i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts att tillåta att förvaltaren väcker en talan i en annan medlemsstat, vilken i princip omfattas av behörigheten för den domstol där förfarandet inletts, få till följd att det blir domstolarna i den andra medlemsstaten som är behöriga, i den mån som beslutet kan kvalificeras som ett beslut som rör insolvensförfarandets genomförande, i den mening som avses i artikel 25.1 i förordning [nr 1346/2000] (1) och därmed i enlighet med samma förordning är ägnat att bli erkänt utan krav på ytterligare formaliteter?