—

upphäva, i dess helhet, den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 3 maj 2018 i mål T-431/12, och

—

förplikta sökandena i tribunalen att ersätta klagandens rättegångskostnader för förevarande överklagande och förfarandet i tribunalen i mål T-431/12.

1.

Klaganden gör för det första gällande att konstruerandet av normalvärdet inte utgör en annan metod jämfört med fastställandet av normalvärdet utifrån faktisk försäljning på hemmamarknaden eftersom de båda syftar till att fastställa normalvärdet så korrekt som möjligt med beaktande av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall, och uppgifter om kostnader och priser som förändras över tid. I artikel 2.1–2.6 i grundförordningen anges ett antal omständigheter som kan motivera att i förekommande fall använda ett konstruerat normalvärde istället för att använda faktisk försäljning på hemmamarknaden för att beräkna antidumpningsmarginalen. Att begränsa EU-institutionernas möjlighet att välja att konstruera normalvärdet vid en partiell interimsöversyn när de använt faktisk försäljning på hemmamarknaden i tidigare undersökningar berövar EU-institutionerna möjligheten att välja de olika alternativ som anges i artikel 2 i grundförordningen. Med tanke på de stora kostnadsskillnaderna mellan vinsyra som tillverkas med en naturlig produktionsmetod och syntetiskt framställd vinsyra avspeglade ett konstruerat normalvärde för Argentina i förordning 626/2012 på bästa sätt omständigheten att den argentinska jämförbara tillverkaren framställde vinsyra med en naturlig produktionsmetod vilken är avsevärt dyrare än den syntetiska metod som klaganden använder.

2.

För det andra gör klaganden gällande att två kategorier av exportörer identifierades i den ursprungliga antidumpningsundersökningen: Samarbetsvilliga exportörer såsom klaganden, vilka beviljades marknadsekonomisk status i enlighet med artikel 2.7 b i grundförordningen, och icke samarbetsvilliga tillverkare, som inte beviljades marknadsekonomisk status, och avseende vilka EU-institutionerna tillämpade metoden med ”de mest tillförlitliga uppgifter som finns tillgängliga” i enlighet med artikel 18 i grundförordningen. Under den partiella interimsöversyn som föregick antagandet av förordning 626/2012 nekade EU-institutionerna de samarbetsvilliga exportörerna såsom klaganden marknadsekonomisk status och deras normalvärde fastställdes i enlighet med artikel 2.7 a i grundförordningen med hänvisning till Argentina, det jämförbara land som kommissionen valt. Denna kategori av exportörer fanns inte med vid den ursprungliga undersökningen. Även om artikel 11.9 i grundförordningen skulle tolkas så att den hindrar EU-institutionerna att i en partiell interimsöversyn använda konstruerade normalvärden istället för faktisk försäljning på hemmamarknaden, vilket den inte ska, skulle detta fortfarande inte hindra EU-institutionerna från att använda konstruerade normalvärden vad gäller en ny kategori exportörer, som samarbetar men inte har beviljats marknadsekonomisk status, vilken identifierades för första gången under den partiella interimsöversynen.

3.

Slutligen strider flera av slutsatserna i den överklagade domen mot fast rättspraxis från unionsdomstolen och WTO vad gäller såväl fastställandet av normalvärden som säkerställandet av rättvisa prisjämförelser och iakttagandet av exportörernas rätt till försvar.