–

Portugals regering, genom L. Inez Fernandes, M. Figueiredo, P. Lacerda, L. Medeiros och P. Barros da Costa, samtliga i egenskap av ombud,

–

Spaniens regering, genom L. Aguilera Ruiz och V. Ester Casas, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin och P. Costa de Oliveira, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 16 och 27 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40) (nedan kallad Rom II-förordningen), och av artikel 28 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EGT L 263, 2009, s. 11).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Agostinho da Silva Martins och försäkringsbolaget Dekra Claims Services Portugal SA med avseende på fastställandet av tillämplig lag med avseende på ersättningsskyldighet till följd av en bilolycka i Spanien.

3

I skäl 7 i Rom II-förordningen anges följande:

”Denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område … (Bryssel I) och de instrument som rör tillämplig lag på avtalsförpliktelser.”

4

Artikel 4 med rubriken ”Huvudregel” i Rom II-förordningen har följande lydelse:

”1.   Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall i fråga om en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse lagen i det land där skadan uppkommer tillämpas oavsett i vilket land den skadevållande händelsen inträffade och oavsett i vilket eller vilka länder indirekta följder av händelsen uppkommer.

2.   Om både den person vars ansvar görs gällande och den skadelidande har sin vanliga vistelseort i samma land vid den tidpunkt då skadan uppkommer, skall dock lagen i det landet tillämpas.

3.   Om det framgår av alla omständigheter i fallet att den skadeståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land än det som anges i punkt 1 eller 2, skall lagen i det landet tillämpas. En uppenbart närmare anknytning till ett annat land kan särskilt grundas på att det redan finns ett rättsförhållande mellan parterna, såsom ett avtal som har nära anknytning till den skadeståndsgrundande händelsen i fråga.”

5

I artikel 15 med rubriken ”Den tillämpliga lagens räckvidd” i samma förordning föreskrivs följande:

”Tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser enligt denna förordning skall reglera särskilt

…

6

Artikel 16 med rubriken ”Överordnade tvingande bestämmelser” i nämnda förordning har följande lydelse:

”Denna förordning skall inte begränsa tillämpningen av bestämmelser i domstolslandets lag när de är tvingande, oavsett vilken lag som i övrigt skall tillämpas på den utomobligatoriska förpliktelsen.”

7

I artikel 27 med rubriken ”Förhållandet till andra gemenskapsrättsliga bestämmelser” i samma förordning föreskrivs följande:

”Denna förordning skall inte inverka på tillämpningen av gemenskapsrättsliga bestämmelser som på särskilda områden fastställer lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser.”

8

Under rubriken ”Internationellt tvingande regler” föreskrivs i artikel 7 i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, 1980, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 70) (nedan kallad Romkonventionen), följande:

”1.   När lagen i ett visst land tillämpas enligt denna konvention kan tvingande bestämmelser i lagen i ett annat land till vilket situationen har nära anknytning tillerkännas verkan, om och i den utsträckning som enligt lagen i det senare landet dessa regler skall tillämpas oavsett vilken lag som är tillämplig på avtalet. Vid bedömningen av om sådana tvingande regler skall tillerkännas verkan skall hänsyn tas till deras art och syfte liksom till följderna av att de tillämpas eller inte tillämpas.

2.   Denna konvention skall inte begränsa tillämpningen av regler i domstolslandets lag när de är tvingande oavsett vilken lag som i övrigt skall tillämpas på avtalet.”

9

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) (nedan kallad Rom I-förordningen) har ersatt Romkonventionen. Artikel 9 i den förordningen har rubriken ”Internationellt tvingande regler”. Artikel 9.1 och 9.2 har följande lydelse:

”1.   Internationellt tvingande regler är regler som ett land anser vara så avgörande för att skydda allmänintressen, t.ex. sin politiska, sociala och ekonomiska struktur, att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom dess tillämpningsområde, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet enligt denna förordning.

2.   Bestämmelserna i denna förordning ska inte begränsa tillämpningen av internationellt tvingande regler i domstolslandet.”

10

I artikel 28, med rubriken ”Nationella bestämmelser”, i direktiv 2009/103 föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna får i enlighet med fördraget behålla eller sätta i kraft bestämmelser som är mer förmånliga för den skadelidande parten än de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv.

2.   Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texterna till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom de områden som omfattas av detta direktiv.”

11

I artikel 11 i Decreto-Lei no 291/2007 (lagdekret nr 291/2007) av den 21 augusti 2007 föreskrivs följande:

”1.   Den ansvarsförsäkring som föreskrivs i artikel 4 omfattar följande:

2.   Den ansvarsförsäkring som avses i artikel 4 ska omfatta skador som drabbar fotgängare, cyklister och andra icke-motorburna vägtrafikanter om, och i den mån som, den lag som är tillämplig på det civilrättsliga ansvaret till följd av trafikolyckan föreskriver att ersättning för dessa skador ska utges.”

12

I artikel 498 i Código civil (civillagen), som har rubriken ”Preskription”, föreskrivs följande:

”1.   Rätten till ersättning preskriberas tre år efter den tidpunkt då den skadelidande fick kännedom om sin rättighet, även om denne då inte kände till vem som var ansvarig för skadorna eller omfattningen av skadorna, såvida inte annat följer av bestämmelserna om ordinarie preskriptionstid om sistnämnda tid har löpt ut räknat från den tidpunkt då den skadevållande händelsen inträffade.

2.   Även regressrätten mellan de ansvariga personerna preskriberas tre år efter fullgörelsetidpunkten.

3.   Om den ersättningsgrundande händelsen utgör ett brott för vilket lagen föreskriver en längre preskriptionstid, ska den tiden gälla.

4.   Preskription av rätten till ersättning medför inte preskription av talan om bättre rätt till egendom eller talan om betalning som skett utan grund, om sådan talan väcks.”

13

Den 20 augusti 2015 inträffade i Spanien en trafikolycka mellan två fordon, varav det ena var registrerat i Portugal och framfördes av ägaren Agostinho da Silva Martins, och det andra var registrerat i Spanien och försäkrat hos försäkringsbolaget Segur Caixa. I Portugal representeras sistnämnda bolag av Dekra Claims Services Portugal.

14

Det fordon som var registrerat i Spanien körde in med fronten i den bakre delen av det fordon som tillhör Agostinho da Silva Martins. Dennes fordon kunde, på grund av skadorna, inte längre framföras i trafik. Fordonet måste därför bogseras till Portugal där det reparerades.

15

Kostnaden för att reparera Agostinho da Silva Martins fordon ersattes ursprungligen av försäkringsbolaget Axa Portugal, numera Ageas Portugal, i enlighet med försäkringen som täckte skador på fordonet. Eftersom ansvaret för olyckan uteslutande åvilade föraren av fordonet som var registrerat i Spanien, ersatte dennes försäkringsbolag, Segur Caixa, de kostnader som Axa Portugal haft.

16

I det nationella målet har Agostinho da Silva Martins yrkat ersättning för indirekt skada till följd av olyckan.

17

Han har framhållit att det är portugisisk lag som är tillämplig i det nationella målet, bland annat artikel 498.1 i civillagen, där det föreskrivs en preskriptionstid på tre år för talan om ersättning för skada som orsakats av en olycka. Då olyckan inträffade den 20 augusti 2015 och förfarandet inleddes den 11 november 2016, inleddes förfarandet således inom fristen.

18

Segur Caixa har däremot gjort gällande att den lag som är tillämplig på den ansökan om ersättning som ingetts av käranden i det nationella målet är spansk lag, där det föreskrivs en preskriptionstid på ett år för talan om ersättning för skada som orsakats av en olycka. Enligt Segur Caixa lämnades följaktligen nämnda ansökan in för sent.

19

Domstolen i första instans biföll Segur Caixas invändning om preskription.

20

Agostinho da Silva Martins överklagade detta avgörande. Han yrkade att avgörandet skulle upphävas och att den preskriptionstid som föreskrevs i portugisisk rätt skulle tillämpas.

21

Den hänskjutande domstolen har framhållit att det mot bakgrund av Rom II-förordningen är spansk lag, enligt vilken preskriptionstiden är ett år, som är tillämplig. Eftersom tillämpningen av direktiv 2009/103 och av systemet med obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon i kraft i Portugal, som föreskriver en preskriptionstid på tre år, emellertid inte är utesluten, har samma domstol bland annat sökt klarhet i om portugisisk lagstiftning genom vilken det direktivet införlivas med nationell rätt och i vilken det föreskrivs att lagstiftningen i den stat där olyckan inträffar, när den staten är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, ska ersättas av portugisisk lag ”när denna föreskriver en högre täckning”, utgör tvingande rätt i den mening som avses i artikel 16 i Rom II-förordningen.

22

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal da Relação de Lisboa (Appellationsdomstolen i Lissabon, Portugal) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

23

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 16 i Rom II-förordningen ska tolkas så, att en nationell bestämmelse, såsom den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det föreskrivs att preskriptionstiden för talan om ersättning för skada som orsakats av en olycka är tre år, kan anses utgöra en överordnad tvingande bestämmelse i den mening som avses i artikeln.

24

I detta sammanhang ska det erinras om att det av artikel 4.1 i Rom II-förordningen följer att i fråga om en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse ska lagen i det land där skadan uppkommer tillämpas oavsett i vilket land den skadevållande händelsen inträffade och oavsett i vilket eller vilka länder indirekta följder av händelsen uppkommer.

25

Vidare föreskrivs i artikel 15 h i samma förordning att tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser enligt denna förordning ska reglera särskilt frågor om preskription och andra rättighetsförluster.

26

Enligt artikel 16 i Rom II-förordningen är emellertid tillämpningen av bestämmelser i domstolslandets lag tillåten när de är tvingande, oavsett vilken lag som i övrigt ska tillämpas på den utomobligatoriska förpliktelsen.

27

Medan begreppet ”överordnade tvingande bestämmelser” som anges i den bestämmelsen inte definieras inom ramen för nämnda förordning, ska det framhållas att det i artikel 9.1 i Rom I-förordningen anges att internationellt tvingande regler är regler som ett land anser vara så avgörande för att skydda allmänintressen, till exempel sin politiska, sociala och ekonomiska struktur, att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom dess tillämpningsområde, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet enligt denna förordning.

28

Då kravet på konsekvens vid tillämpningen av Rom I-förordningen och Rom II-förordningen (dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkt 43) talar för att tolkningen av de funktionellt identiska begreppen som återfinns i dessa båda förordningar i största möjliga utsträckning ska harmoniseras, ska det konstateras att oberoende av den omständigheten att det i vissa språkversioner av Rom II-förordningen används en annan terminologi än den som används i Rom I-förordningen, motsvarar begreppet ”överordnade tvingande bestämmelser” i den mening som avses i artikel 16 i Rom II -förordningen definitionen av ”internationellt tvingande regler” i den mening som avses i artikel 9 i Rom I-förordningen. Domstolens tolkning av sistnämnda begrepp kan med andra ord tillämpas även med avseende på begreppet ”överordnade tvingande bestämmelser” i den mening som avses i artikel 16 i Rom II-förordningen.

29

I detta avseende bör det erinras om att domstolen, när det gäller Romkonventionen, har fastställt att det undantag som avser förekomsten av ”internationellt tvingande regler” i den mening som avses i den berörda medlemsstatens lagstiftning, ska tolkas restriktivt (dom av den 17 oktober 2013, Unamar, C‑184/12, EU:C:2013:663, punkt 49).

30

Enligt domstolens praxis ankommer det i detta sammanhang således på den nationella domstolen att – vid sin bedömning av huruvida den nationella lag som den avser tillämpa i stället för den lag som uttryckligen valts av avtalsparterna utgör ”internationellt tvingande regler” – ta hänsyn inte bara till den exakta lydelsen av denna lag, utan även till systematiken i och samtliga omständigheter under vilka lagen antogs, för att kunna avgöra om den är tvingande, om det framgår att den nationella lagstiftaren har antagit lagen för att skydda ett intresse som av den berörda medlemsstaten anses vara väsentligt (dom av den 17 oktober 2013, Unamar, C‑184/12, EU:C:2013:663, punkt 50).

31

Analogt slår domstolen fast, vad beträffar bedömningen av om det föreligger en ”överordnad tvingande bestämmelse” i den mening som avses i artikel 16 i Rom II -förordningen, att den hänskjutande domstolen, på grundval av en utförlig bedömning av bestämmelsens lydelse, systematik och mål samt det sammanhang i vilket bestämmelsen antogs, ska avgöra om den är av så stor betydelse i den nationella rättsordningen att den motiverar att tillämplig lag som anges i artikel 4 i den förordningen frångås.

32

Det framgår av beslutet om hänskjutande att det i artikel 11.1 b i lagdekret nr 291/2007, beträffande olyckor som inträffar inom det territorium som omfattas av Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, föreskrivs att ersättningsskyldighet enligt den lag som är tillämplig på olyckan ska ersättas enligt den portugisiska rättsordningen när denna föreskriver en högre täckning. Enligt artikel 498.1 i civillagen är preskriptionsfristen för talan om ersättning för skada som orsakats av en olycka tre år, medan den tidsfrist som föreskrivs i spansk lag, som den hänskjutande domstolen anser är tillämplig i förevarande mål i enlighet med artikel 4 i Rom II-förordningen, är ett år.

33

Det ankommer visserligen inte på domstolen att uttala sig om de bestämmelser som avses i föregående punkt mot bakgrund av de kriterier som anges i punkt 31 i förevarande dom. Det ska emellertid understrykas att trots att de nationella preskriptionsreglerna skiljer sig åt, följer det uttryckligen av artikel 15 h i Rom II-förordningen att dessa nationella regler omfattas av den allmänna bestämmelsen om fastställelse av tillämplig lag. Vidare uppställs det i unionsrätten inga särskilda krav såvitt avser preskription av en sådan talan som är i fråga i det nationella målet.

34

Under dessa omständigheter skulle det, såsom Europeiska kommissionen har påpekat, krävas att det konstateras föreligga särskilt viktiga skäl – såsom ett uppenbart åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel och ett effektivt domstolsskydd som en följd av den lag som anges vara tillämplig enligt artikel 4 i Rom II-förordningen – för att en annan preskriptionstid än den som följer av den lag som anges vara tillämplig lag ska tillämpas med avseende på en talan om ersättning för skada som orsakats av en olycka.

35

Av det ovan anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 16 i Rom II-förordningen ska tolkas så, att en nationell bestämmelse, såsom den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det föreskrivs att preskriptionstiden för talan om ersättning för skada som orsakats av en olycka är tre år, inte kan anses utgöra en överordnad tvingande bestämmelse i den mening som avses i den artikeln, om inte den domstol vid vilken talan har väckts, mot bakgrund av en utförlig bedömning av bestämmelsens lydelse, systematik och mål samt det sammanhang i vilket bestämmelsen antogs, konstaterar att den är av så stor betydelse i den nationella rättsordningen att den motiverar att tillämplig lag som anges i artikel 4 i den förordningen frångås.

36

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 27 i Rom II-förordningen ska tolkas så, att artikel 28 i direktiv 2009/103, såsom den har införlivats med den nationella rättsordningen, är en unionsrättslig bestämmelse som fastställer lagvalsregler med avseende på utomobligatoriska förpliktelser i den mening som avses i nämnda artikel 27.

37

I artikel 27 i Rom II-förordningen anges att den förordningen inte ska inverka på tillämpningen av unionsrättsliga bestämmelser som på särskilda områden fastställer lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser.

38

Domstolen erinrar i detta avseende om att det varken av lydelsen i eller målen med direktiv 2009/103 framgår att direktivet syftar till att fastställa lagvalsregler (dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkt 40).

39

Medlemsstaterna åläggs genom nämnda direktiv nämligen endast skyldigheten att vidta åtgärder som säkerställer att den skadelidande vid en trafikolycka och innehavaren av det fordon som är inblandat i olyckan skyddas (dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkt 39).

40

Vidare ska det framhållas att även om artikel 28 i direktiv 2009/103, i enlighet med den artikelns syfte att skydda de skadelidande vid olyckor som orsakats av motorfordon, innebär att det är tillåtet att anta mer förmånliga regler för nämnda skadelidande än dem som krävs enligt detta direktiv, avser nämnda bestämmelse endast genomförandebestämmelser i en medlemsstat och avser inte frågan huruvida dessa mer förmånliga regler i ett specifikt fall ska tillämpas i stället för bestämmelserna i andra medlemsstater.

41

I ett sådant fall ska bedömningen av den nationella genomförandelagstiftningen göras först efter det att, i ett första skede, tillämplig lag har fastställts enligt bestämmelserna i Rom II-förordningen.

42

Den andra och den tredje frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 27 i Rom II-förordningen ska tolkas så, att artikel 28 i direktiv 2009/103, såsom den har införlivats med den nationella rättsordningen, inte utgör en unionsrättslig bestämmelse som fastställer lagvalsregler med avseende på utomobligatoriska förpliktelser i den mening som avses i nämnda artikel 27.

43

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande: