1.

Förevarande begäran om förhandsavgörande avser i dess nuvarande form tolkningen av artikel 14.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd ( 2 ) och den bestämmelse som föregick denna, nämligen artikel 12.1 i rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus. ( 3 ) I artikel 14.1 i direktiv 2013/32 föreskrivs att en person som ansöker om internationellt skydd eller flyktingstatus ska ges tillfälle att höras personligen innan den beslutande myndigheter fattar ett beslut.

2.

Begäran har framställts i ett mål vid Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland) mellan Milkiyas Addis och Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tyskland). Målet rör bland annat ett beslut av Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten) (nedan kallad Federala myndigheten), som fattades i februari 2013, om att avvisa Milkiyas Addis ansökan om flyktingstatus.

3.

Milkiyas Addis ansökan om flyktingstatus i Tyskland avvisades av Federala myndigheten på grund av att han redan hade beviljats flyktingstatus i Italien. Det är emellertid utrett att detta beslut antogs i strid med Milkiyas Addis rätt enligt både nationell rätt och unionsrätten till en personlig intervju som ska genomföras av den beslutande myndigheten – i detta fall Federala myndigheten – avseende frågan huruvida hans ansökan kunde tas upp till prövning. Som kommer att framgå nedan avser den grundläggande fråga som denna begäran om förhandsavgörande aktualiserar följderna av denna underlåtenhet att följa en uttrycklig och tvingande bestämmelse i förfarandedirektivet.

4.

Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen har bett EU‑domstolen att klargöra huruvida de undantag som föreskrivs i förfarandedirektivet vad gäller kravet på att genomföra en personlig intervju är uttömmande, och i synnerhet huruvida underlåtenheten att genomföra en sådan intervju bör leda till upphävande av beslutet att avvisa Milkiyas Addis ansökan om flyktingstatus. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida Federala myndighetens underlåtenhet att genomföra en personlig intervju kan, och i så fall på vilka villkor, avhjälpas under det domstolsförfarande som Milkiyas Addis har inlett för att angripa lagenligheten av beslutet att avvisa hans ansökan om flyktingstatus.

5.

Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) har även frågat huruvida Federala myndighetens avvisningsbeslut ska upphävas när en person som ansöker om flyktingstatus har haft möjlighet under det senare domstolsförfarandet att åberopa de grunder eller argument som skulle kunna tala mot slutsatsen att ansökan inte kunde tas upp till prövning, och även om alla dessa grunder eller argument beaktades, skulle de inte leda till att ett annat beslut fattades.

6.

Innan jag anger huvuddragen i de tillämpliga lagbestämmelserna och de faktiska omständigheterna i förevarande mål, ska jag kort ta upp den något komplexa processuella bakgrunden till detta mål vid EU-domstolen. Skälet till detta är att de frågor som Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) har ställt i detta mål i viss mån – om än inte helt – sammanfaller med frågorna i de mål som avgjordes genom domen av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl. ( 4 )

7.

Begäran om förhandsavgörande i förevarande mål C‑517/17, vilken ursprungligen innehöll tre frågor, inkom till domstolens kansli den 28 augusti 2017. Genom beslut av den 29 september 2017 förenade domstolens ordförande målen C‑517/17 (förevarande mål), C‑540/17 och C‑541/17. Den 4 april 2018 beslutades det att de förenade målen C‑517/17, C‑540/17 och C‑541/17 skulle vilandeförklaras till dess att ett avgörande fattats i de förenade målen C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17.

8.

Domen av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl., ( 5 ) delgavs den hänskjutande domstolen den 26 mars 2019. Den 26 april 2019 återkallade den hänskjutande domstolen delvis sina frågor i de förenade målen C‑517/17, C‑540/17 och C‑541/17.

9.

Vad mer specifikt avser mål C‑517/17, återkallade den hänskjutande domstolen de första två frågorna som den ursprungligen hade hänskjutit till domstolen. Dessa frågor avsåg i vilken utsträckning en medlemsstat var förhindrad att fastställa att en ansökan om internationellt skydd inte kan tas upp till prövning på grund av att sökanden redan har beviljats flyktingstatus i en annan medlemsstat, när levnadsförhållandena i denna andra medlemsstat inte uppfyller bestämmelserna i artikel 20 och följande artiklar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet, ( 6 ) dock utan att de strider mot artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

10.

Den hänskjutande domstolen ansåg att de första två originalfrågorna hade besvarats genom domen av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl.. ( 7 )

11.

I skrivelse som inkom till domstolens kansli den 2 maj 2019 ansåg dock Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) att dess tredje fråga i mål C‑517/17 inte hade behandlats i den domen.

12.

Genom beslut av domstolens ordförande den 16 maj 2019 särskildes mål C‑517/17 från de förenade målen C‑540/17 och C‑541/17 och vilandeförklaringen i samtliga dessa mål upphörde. De förenade målen C‑540/17 och C‑541/17 avgjordes genom beslut av den 13 november 2019, Hamed och Omar. ( 8 )

13.

Vad beträffar förevarande mål, C‑517/17, skickades, efter ett beslut av domstolen den 1 oktober 2019, en begäran om klarlägganden till den hänskjutande domstolen den 4 oktober 2019. Ett svar på denna begäran inkom till domstolen den 6 november 2019. ( 9 )

14.

Innan mål C‑517/17 vilandeförklarades inkom den tyska, den franska, den ungerska och den nederländska regeringen samt Europeiska unionens kommission med skriftliga yttranden över Bundesverwaltungsgerichts (Federala högsta förvaltningsdomstolen) tredje fråga. Den tyska, den ungerska och den nederländska regeringen samt Europeiska kommissionen anser att artikel 14.1 i direktiv 2013/32 inte utgör hinder mot tillämpningen av en nationell bestämmelse, enligt vilken det förhållandet att den beslutande myndigheten inte har genomfört någon personlig intervju med sökanden när den avvisar en asylansökan enligt artikel 33.2 a i direktiv 2013/32 inte medför att detta beslut ska upphävas på grund av den uteblivna intervjun om sökanden har tillfälle att åberopa samtliga omständigheter som talar mot en avvisning under överklagandeförfarandet och det med beaktande av dessa omständigheter inte finns skäl att meddela något annat beslut.

15.

Den franska regeringen anser däremot i huvudsak att artikel 14 i direktiv 2013/32, tolkad mot bakgrund av den allmänna principen om rätten att yttra sig, vilken utgör en integrerad del av rätten till försvar, utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt enligt vilken ett åsidosättande, i första instans vid den beslutande myndigheten, av rätten att yttra sig före antagandet av ett avvisningsbeslut enligt artikel 33.2 a i direktivet inte leder till att detta beslut upphävs under förutsättning att sökanden har möjlighet att inkomma med yttrande under domstolsförfarandet.

16.

En förhandling hölls vid domstolen den 15 januari 2020 vid vilken Milkiyas Addis, Federala myndigheten, den tyska regeringen och kommissionen deltog.

17.

Skälen 18 och 22 i direktiv 2013/32 har följande lydelse:

…

18.

I artikel 1 i direktiv 2013/32 anges att syftet med direktivet är att fastställa gemensamma förfaranden för beviljande och återkallande av internationellt skydd enligt direktiv 2011/95 (nedan kallat skyddsgrundsdirektivet).

19.

I artikel 2 b i direktiv 2013/32 definieras begreppet ansökan om internationellt skydd som en ansökan om skydd som lämnas in till en medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person och där det finns skäl att anta att personen söker flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande och att denne inte uttryckligen ansöker om en annan typ av skydd som ligger utanför tillämpningsområdet för skyddsgrundsdirektivet och som kan omfattas av en separat ansökan.

20.

I artikel 14 i direktiv 2013/32, som har rubriken ”Personlig intervju”, föreskrivs följande:

”1.   Innan den beslutande myndigheten fattar något beslut ska sökanden ges tillfälle att höras om sin ansökan om internationellt skydd av en person som är behörig att genomföra en sådan intervju enligt nationell rätt. Intervjuer om innehållet i en ansökan om internationellt skydd ska genomföras av personal vid den beslutande myndigheten. …

Om ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer samtidigt ansöker om internationellt skydd, vilket gör det praktiskt omöjligt för den beslutande myndigheten att i tid genomföra intervjuer om innehållet i varje ansökan, får medlemsstaterna besluta att personalen vid en annan myndighet tillfälligt engageras för att genomföra sådana intervjuer. I sådana fall ska personalen vid den andra myndigheten på förhand erhålla relevant fortbildning, som ska omfatta de moment som anges i artikel 6.4 a–e i [Europaparlamentets och rådets] förordning (EU) nr 439/2010 [av den 19 maj 2010 om inrättande av ett europeiskt stödkontor för asylfrågor (EUT L 132, 2010, s. 11)]. Personer som genomför personliga intervjuer med sökande i enlighet med detta direktiv ska även ha tillägnat sig allmänna kunskaper om problem som kan ha en negativ inverkan på en sökandes förmåga att bli intervjuad, till exempel indikationer på att sökanden tidigare kan ha varit utsatt för tortyr.

…

2.   Den personliga intervjun om innehållet i ansökan behöver inte genomföras om

Om en personlig intervju inte genomförs i enlighet med led b eller, i förekommande fall, med en person i beroendeställning, ska skäliga ansträngningar göras för att ge sökanden eller personen i beroendeställning möjlighet att lämna ytterligare upplysningar.

3.   Även om någon personlig intervju som avses i denna artikel inte har genomförts, ska den beslutande myndigheten kunna fatta beslut om en ansökan om internationellt skydd.

4.   Även om någon personlig intervju enligt punkt 2 b inte har genomförts, ska detta inte påverka den beslutande myndighetens beslut i negativ riktning.

…”

21.

I artikel 15 i direktiv 2013/32, som har rubriken ”Krav på den personliga intervjun”, föreskrivs följande:

”…

2.   En personlig intervju ska genomföras under förhållanden som säkerställer tillbörlig konfidentialitet.

3.   Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att se till att personliga intervjuer genomförs under sådana förhållanden att sökandena kan lägga fram skälen för sina ansökningar på ett heltäckande sätt. Medlemsstaterna ska därför

…

…”

22.

I artikel 25 i direktiv 2013/32, som har rubriken ”Garantier för ensamkommande barn”, stadgas följande:

”1.   När det gäller alla förfaranden som fastställs i detta direktiv ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 14–17,

…

…

3.   Medlemsstaterna ska se till att

…”

23.

I artikel 33 i direktiv 2013/32, som har rubriken ”Ansökningar som inte kan tas upp till prövning”, stadgas följande:

”1.   Utöver de fall då en ansökan inte prövas enligt [Europaparlamentets och rådets] förordning (EU) nr 604/2013 [av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31, med rättelse i EUT L 49, 2017, s. 50)] behöver inte medlemsstaterna pröva om sökanden uppfyller kraven för internationellt skydd enligt skyddsgrundsdirektivet, om en ansökan inte anses kunna tas upp till prövning enligt denna artikel.

2.   Medlemsstaterna får anse att en ansökan om internationellt skydd inte kan tas upp till prövning endast om

…”

24.

I artikel 34 i direktiv 2013/32, som har rubriken ”Särskilda bestämmelser om intervjuer för att avgöra om ansökan ska upptas till prövning”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska ge sökande möjligheten att lägga fram sina synpunkter på tillämpningen av de grunder som avses i artikel 33 på de särskilda omständigheterna i hans eller hennes fall, innan den beslutande myndigheten beslutar huruvida ansökan om internationellt skydd ska tas upp till prövning eller inte. Medlemsstaterna ska därför genomföra en personlig intervju för att avgöra om ansökan ska upptas till prövning. Om medlemsstaterna vill avvika från denna regel i samband med en efterföljande ansökan, får detta endast ske med stöd av artikel 42.

Denna punkt ska inte påverka tillämpningen av artikel 4.2 a i detta direktiv och artikel 5 i förordning (EU) nr 604/2013.

…”

25.

I artikel 51.1 i direktiv 2013/32 anges följande:

”Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 1–30, artikel 31.1, 31.2, 31.6–31.9, artiklarna 32–46, artiklarna 49 och 50 och bilaga I senast den 20 juli 2015. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser.”

26.

I artikel 52 första stycket i direktiv 2013/32 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska tillämpa de bestämmelser i lagar och andra författningar som anges i artikel 51(1) på ansökningar om internationellt skydd som lämnats in och på förfaranden för återkallande av internationellt skydd som inletts efter den 20 juli 2015 eller vid ett tidigare datum. Ansökningar som lämnats in före den 20 juli 2015 och förfaranden för återkallande av flyktingstatus som inletts före den dagen ska omfattas av de lagar och andra författningar som antagits enligt direktiv 2005/85/EG.”

27.

I artikel 53 första stycket i direktiv 2013/32 föreskrivs att för de medlemsstater som är bundna av nämnda direktiv ska direktiv 2005/85 upphöra att gälla den 21 juli 2015, dock utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det gäller den tidsfrist för införlivande med nationell lagstiftning av direktiv 2005/85 som anges i del B i bilaga II till direktiv 2013/32.

28.

I artikel 54 i direktiv 2013/32 föreskrivs att direktivet träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, vilket skedde den 29 juni 2013.

29.

Enligt den hänskjutande domstolen regleras de faktiska omständigheterna i det nationella målet av bestämmelserna i Asylgesetz (Asyllagen) (nedan kallad AsylG) i den lydelse som offentliggjordes den 2 september 2008 ( 10 ) och ändrades genom Fünfzigste Gesetz zur Änderung des Strafgesetzbuches – Verbesserung des Schutzes der sexuellen Selbstbestimmung (Femtionde lagen om ändring av strafflagen – Förbättrat skydd för sexuellt självbestämmande) (nedan kallad StrÄndG 50) av den 4 november 2016. ( 11 )

30.

I 24 § AsylG föreskrivs följande:

”1.   Federala myndigheten ska klargöra de faktiska omständigheterna i ärendet och samla in nödvändig bevisning. … Den ska intervjua utlänningen personligen. Muntligt hörande behöver inte ske om Federala myndigheten avser att erkänna utlänningens rätt till asyl eller om utlänningen gör gällande att vederbörande reste in till Förbundsrepubliken Tysklands territorium från ett säkert tredjeland …

…”

31.

I 29 § AsylG, i dess lydelse enligt 6 § i Integrationsgesetz (integrationslagen) av den 31 juli 2016, med verkan från och med den 6 augusti 2016, ( 12 ) stadgas följande:

”1)   En asylansökan kan inte tas upp till prövning om

…

…”

32.

I 36 § AsylG, som har rubriken ”Förfarandet vid asylansökningar som inte kan tas upp till prövning enligt 29 § 1 leden 2 och 4 eller som är uppenbart ogrundade”, föreskrivs följande:

”1)   Om asylansökan inte kan tas upp till prövning enligt 29 § 1 leden 2 och 4 eller är uppenbart ogrundad, ska utlänningen lämna landet inom en vecka.

2)   Federala myndigheten ska skicka en kopia av akten i asylärendet tillsammans med beslutet till berörda personer. Den administrativa akten ska utan dröjsmål översändas till den behöriga förvaltningsdomstolen tillsammans med bevis om delgivning.

3)   Överklagande av ett varsel om utvisning enligt 80 § 5 i lagen om rättegången i förvaltningsdomstol ska inges inom en vecka från delgivningen. Beskedet från Federala myndigheten ska bifogas överklagandet. Utlänningen ska underrättas om detta. 58 § i lagen om rättegången i förvaltningsdomstol ska tillämpas i enlighet därmed. Avgörandet ska fattas i ett skriftligt förfarande; en muntlig domstolsförhandling där överklagandet prövas samtidigt är inte tillåten. Ett avgörande ska fattas inom en vecka från utgången av den tidsfrist som avses i punkt 1 ovan. Avdelningen vid förvaltningsdomstolen får förlänga tidsfristen enligt punkt 5 ovan med en vecka i taget. Den andra förlängningen och ytterligare förlängningar av tidsfristen ska tillåtas endast om det föreligger allvarliga skäl, i synnerhet om domstolen inte kan fatta ett beslut tidigare på grund av en ovanligt hög arbetsbelastning. Utvisning får inte ske innan ett domstolsavgörande har fattats om överklagandet har ingetts i tid. Ett avgörande har fattats när själva beslutsdelen har undertecknats av domaren eller domarna och finns tillgängligt på avdelningens kansli. Ansökningar om tillfälligt uppskov med verkställigheten av Federala myndighetens beslut att fastställa tidsfrister för förbudet mot inresa eller uppehåll i enlighet med 11 § 2 i lagen om uppehåll och beslutet och tidsfrister enligt 11 § 7 i lagen om uppehåll ska också inges inom en vecka från delgivningen. Detta ska inte påverka möjligheten att verkställa varslet om utvisning.

4)   Ett beslut om att skjuta upp utvisningen får endast fattas om det föreligger allvarliga tvivel om huruvida det förvaltningsbeslut som har överklagats är lagenligt. Omständigheter och bevisning som inte har åberopats av de berörda personerna ska inte beaktas, såvida de inte är uppenbara eller kända för domstolen. Framläggande av omständigheter och bevisning som inte beaktades i det administrativa förfarandet enligt 25 § 3 och fakta och omständigheter i den mening som avses i 25 § 2 som utlänningen inte lade fram i det administrativa förfarandet kan lämnas utan beaktande av domstolen, om avgörandet i annat fall skulle försenas.”

33.

I 77 § 1 AsylG föreskrivs följande:

”I tvister som uppkommer till följd av denna lag ska domstolen grunda sitt avgörande på den faktiska och rättsliga situation som föreligger vid tidpunkten för det senaste muntliga förfarandet. Om målet avgörs utan muntligt förfarande, ska avgörandet grunda sig på den situation som föreligger vid den tidpunkt då avgörandet fattas. …”

34.

I 46 § i Verwaltungsverfahrensgesetz (förvaltningsprocesslagen) (nedan kallad VwVfG) av den 25 maj 1976, i den lydelse som senast utfärdades den 23 januari 2003, ( 13 ) i dess lydelse enligt 1 § i Viertes Gesetz zur Änderung verwaltungsverfahrensrechtlicher Vorschriften (fjärde lagen om ändring av bestämmelser i förvaltningsprocesslagen) av den 11 december 2008, ( 14 ) föreskrivs följande:

”Ett yrkande om upphävande av ett förvaltningsbeslut som inte är ogiltigt … kan inte framställas enbart på den grunden att beslutet uppkom genom åsidosättande av regler som reglerar förfarandet, formkrav eller lokal behörighet, när det är uppenbart att åsidosättandet inte påverkade beslutet i frågan.”

35.

I 80 § i Verwaltungsgerichtsordnung (lagen om rättegången i förvaltningsdomstol) (nedan kallad VwGo), i den lydelse som senast utfärdades den 19 mars 1991, ( 15 ) senast ändrad genom 9 § i Gesetz zur Umsetzung der Dienstleistungsrichtlinie in der Justiz und zur Änderung weiterer Vorschriften (Lag om genomförande av tjänstedirektivet i rättsväsendet och om ändring av andra föreskrifter) av den 22 december 2010, ( 16 ) föreskrivs följande:

”1)   Begäran om omprövning och överklaganden har suspensiv verkan. Detta gäller även konstituerande och fastställande förvaltningsbeslut liksom förvaltningsbeslut med dubbel verkan (80a §).

…

(5)   På begäran kan den domstol som handlägger målet rörande huvudsaken förordna om fullständig eller delvis suspensiv verkan i de fall som avses i punkt 2 leden 1–3, och helt eller delvis återställa en sådan verkan i de fall som avses i punkt 2 led 4. Begäran kan tas upp till prövning redan innan överklagandet inges. Om förvaltningsbeslutet redan har genomförts vid tidpunkten för avgörandet, får domstolen besluta att upphäva genomförandet. Återställandet av den suspensiva verkan får förenas med villkor om ställande av säkerhet eller andra föreskrifter. Det kan även tidsbegränsas.

…”

36.

I 86 § VwGo föreskrivs följande:

”1)   Domstolen ska ex officio utreda de faktiska omständigheterna. Samråd ska därvid ske med berörda parter. Domstolen ska inte vara bunden av de berörda parternas framställningar och yrkanden om bevisupptagning.

…”

37.

Milkiyas Addis påstår sig vara eritreansk medborgare. ( 17 ) År 2009 ingav han dock en asylansökan till de italienska myndigheterna, i vilken han uppgav en annan identitet och ett annat födelsedatum för det syftet och han registrerades som etiopisk medborgare. Ansökan bifölls: han fick ett identitetskort och beviljades uppehållstillstånd fram till februari 2015. Sökanden stannade i Italien fram till september 2011 då han reste till Tyskland och ansökte om flyktingstatus där.

38.

Trots att han tidigare hade nekat till att ha rest in i något annat europeiskt land, framkom detaljerna i den ursprungliga italienska ansökan efter en analys av fingeravtryck. Mot bakgrund av denna information avvisade Federala myndigheten Milkiyas Addis asylansökan den 18 februari 2013 på grund av att han hade rest in till Förbundsrepubliken Tyskland från ett säkert tredjeland och beslutade att han skulle utvisas till Italien.

39.

Före antagandet av detta beslut fick emellertid inte Milkiyas Addis genomgå en personlig intervju i strid med bland annat tillämplig nationell asyllagstiftning. I det avseendet uppgav den hänskjutande domstolen att han inte hördes om ”skälen till att han hade utsatts för förföljelse eller om hans bosättning i Italien eller hans flyktingstatus som erkänts där”.

40.

Milkiyas Addis överklagande av detta beslut ogillades av Verwaltungsgericht Minden (Förvaltningsdomstolen i Minden, Tyskland) den 15 april 2013. Han överklagade den domen till Oberverwaltungsgericht Münster (Förvaltningsöverdomstolen i Münster, Tyskland). Oberverwaltungsgericht Münster (Förvaltningsöverdomstolen i Münster) upphävde utvisningsbeslutet den 19 maj 2016 på grund av att det var oklart huruvida Italien skulle ta hand om Milkiyas Addis. Nämnda domstol fann dock att överklagandet av beslutet att avvisa Milkiyas Addis asylansökan skulle ogillas.

41.

Milkiyas Addis överklagade domen från Oberverwaltungsgericht Münster (Förvaltningsöverdomstolen i Münster) till Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen). Vid nämnda domstol gjorde han särskilt gällande att Federala myndigheten inte hade rätt att avstå från att genomföra en personlig intervju innan den antog beslutet av den 18 februari 2013.

42.

Vid Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) gjorde Förbundsrepubliken Tyskland gällande att Milkiyas Addis ansökan om flyktingstatus under alla omständigheter inte kunde tas upp till prövning enligt 29 § 1 led 2 AsylG eftersom han redan hade beviljats flyktingstatus i Italien. Förbundsrepubliken Tyskland ansåg att avsaknaden av en personlig intervju inte borde utgöra något hinder för den beslutande myndigheten som prövar en asylansökan.

43.

Den hänskjutande domstolen – Federala högsta förvaltningsdomstolen – anser att det är nödvändigt att fastställa de följder som ett åsidosättande av skyldigheten att genomföra en personlig intervju kommer att få med avseende på giltigheten av ett beslut i vilket det slås fast att en ansökan om flyktingstatus inte kan tas upp till prövning. I det avseendet anser den hänskjutande domstolen att det är nödvändigt att klargöra denna fråga, särskilt när sökanden, i ett överklagande, har möjlighet att åberopa samtliga rättsliga och faktiska omständigheter som ifrågasätter det omtvistade beslutet och att dessa omständigheter, trots detta, inte skulle leda till att beslutet upphävs.

44.

Med hänsyn till Federala myndighetens underlåtenhet att iaktta skyldigheten att genomföra en personlig intervju enligt artikel 12.1 i direktiv 2005/85 samt artiklarna 14.1 och 34 i direktiv 2013/32, har den hänskjutande domstolen i huvudsak begärt att EU-domstolen ska tolka räckvidden av de undantag som föreskrivs i artikel 12.2 och 12.3 i direktiv 2005/85 och de undantag som föreskrivs i artikel 14.2 i direktiv 2013/32 och ange huruvida dessa undantag är uttömmande eller huruvida unionsrätten, med beaktande av medlemsstaternas processuella autonomi, tillåter andra undantag som uttryckligen föreskrivs i nationell rätt.

45.

Den hänskjutande domstolen har i det avseendet påpekat att 46 § VwVfG enligt nationell rätt behandlar underlåtenheten att genomföra en personlig intervju som ett mindre allvarligt fel, när det är uppenbart att en sådan underlåtenhet inte påverkade innehållet i det beslut som fattades. Den har även uppgett att ett avvisningsbeslut som fattas med stöd av 29 § 1 led 2 AsylG är ett beslut med avseende på vilket det inte finns något utrymme för skönsmässig bedömning. I sådana fall får underlåtenheten att genomföra en personlig intervju inte några följder, eftersom Federala myndigheten och i sin tur förvaltningsdomstolarna är skyldiga att undersöka alla omständigheter som avser tillämpningen av den aktuella lagbestämmelsen. Den hänskjutande domstolen hänvisade emellertid till rättspraxis från en avdelning vid Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen), ( 18 ) enligt vilken tillämpningsområdet för 46 § VwVfG kan begränsas av den omständigheten att artiklarna 14.2 och 34.1 i direktiv 2013/32 fastställer undantag från rätten till en personlig intervju och således utgör en särskild förfarandebestämmelse som är uttömmande i frågan.

46.

Vad beträffar Milkiyas Addis särskilda situation, påpekade den hänskjutande domstolen att Federala myndigheten och i sin tur förvaltningsdomstolarna är skyldiga att undersöka huruvida levnadsförhållandena för en person som beviljats flyktingstatus i Italien överensstämmer med bland annat artikel 4 i stadgan.

47.

Den hänskjutande domstolen redogjorde i detalj för hur de lägre domstolarna hade avslagit Milkiyas Addis yrkande om upphävande av Federala myndighetens beslut av den 18 februari 2013 efter att på eget initiativ ha undersökt frågan och både Milkiyas Addis och Federala myndighetens argument ( 19 ) beträffande de levnadsförhållanden som han skulle ställas inför i Italien.

48.

Mot denna bakgrund vilandeförklarade Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) målet och hänsköt tre tolkningsfrågor till EU-domstolen.

49.

Den tredje frågan, vilken är den enda fråga som Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) inte har återkallat mot bakgrund av domen av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl., ( 20 ) har följande lydelse:

”Utgör artikel 14.1 första meningen i [direktiv 2013/32] respektive den tidigare bestämmelsen i artikel 12.1 första meningen i [direktiv 2005/85] hinder mot tillämpningen av en nationell bestämmelse, enligt vilken det förhållandet att asylmyndigheten inte har genomfört någon personlig intervju med sökanden när den avvisar en asylansökan med tillämpning av bemyndigandet i artikel 33.2 a i [direktiv 2013/32], respektive den tidigare bestämmelsen i artikel 25.2 a i [direktiv 2005/85], inte medför att detta beslut ska upphävas på grund av den uteblivna intervjun om sökanden har tillfälle att åberopa samtliga omständigheter som talar mot en avvisning under överklagandeförfarandet och det med beaktande av dessa omständigheter inte finns skäl att meddela något annat beslut?”

50.

Jag kan nu övergå till att pröva denna fråga.

51.

Det ska erinras om att Milkiyas Addis ansökte om flyktingstatus i Tyskland i september 2011 och att ansökan avvisades genom ett beslut av Federala myndigheten i februari 2013. Lagenligheten av detta beslut ifrågasätts för närvarande vid den hänskjutande domstolen.

52.

Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) hänvisade i sin begäran om förhandsavgörande både till direktiv 2005/85 och till direktiv 2013/32.

53.

Vad gäller tillämpningen i tiden (ratione temporis) av de relevanta lagbestämmelserna i nationell rätt i det mål som är anhängigt vid den, uppgav Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) att enligt dess fasta praxis ska den rättsliga utveckling som skett till följd av att en dom har meddelats i ett mål om överklagande under vissa omständigheter beaktas av nämnda domstol. I förevarande asylförfarande bekräftade Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) att den, i enlighet med 77 § 1 första meningen AsylG, måste grunda sin bedömning på den faktiska och rättsliga situation som förelåg vid tidpunkten för den senaste muntliga förhandlingen i maj 2016.

54.

I det avseendet angav Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) att 29 § AsylG, i dess lydelse med verkan från och med den 6 augusti 2016 enligt 6 § i Integrationsgesetz (integrationslagen), med rubriken ”Ansökningar som inte kan tas upp till prövning”, är tillämplig i målet som är anhängigt vid den. ( 21 ) Det framgår dessutom att de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen regleras av bestämmelserna i AsylG, i den lydelse som offentliggjordes den 2 september 2008 och ändrades den 4 november 2016. ( 22 )

55.

Artikel 51.1 i direktiv 2013/32 kräver att medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 1–30, artikel 31.1, 31.2, 31.6–31.9, artiklarna 32–46, artiklarna 49 och 50 i, och bilaga I till, nämnda direktiv senast den 20 juli 2015. Enligt artikel 52 första stycket första meningen i direktiv 2013/32 ska dock medlemsstaterna tillämpa de bestämmelser i lagar och andra författningar som anges i artikel 51.1 på ansökningar om internationellt skydd som lämnats in ”efter den 20 juli 2015 eller vid ett tidigare datum”. Det följer av fast rättspraxis att unionslagstiftarens avsikt med att lägga till orden ”eller vid ett tidigare datum” i nämnda artikel 52 första stycket första meningen var att göra det möjligt för medlemsstaterna att tillämpa bestämmelserna om genomförande av direktivet med omedelbar verkan på ansökningar om internationellt skydd som lämnats in före den 20 juli 2015. ( 23 )

56.

Eftersom Milkiyas Addis ansökte om flyktingstatus i Tyskland i september 2011, ingavs hans ansökan om internationellt skydd innan direktiv 2013/32 trädde i kraft den 19 juli 2013 och faktiskt långt före det att fristen för att införliva direktivet med nationell rätt löpte ut den 20 juli 2015.

57.

Det framgår dock, med förbehåll för vad den hänskjutande domstolen kommer fram till vid sin prövning, att i enlighet med 77 § 1 första meningen AsylG är det de bestämmelser i nationell rätt som införlivar eller är ägnade att införliva ( 24 ) bestämmelserna i direktiv 2013/32 som är tillämpliga på målet vid den nationella domstolen. ( 25 )

58.

Det ska i det avseendet erinras om att domstolen, i punkt 74 i domen av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl., ( 26 ) bland annat slog fast att artikel 52 första stycket i direktiv 2013/32, som innehåller övergångsbestämmelser rörande tillämpningen av de bestämmelser i lagar varigenom direktivet införlivas, ska tolkas så, att det är tillåtet för en medlemsstat att föreskriva att den nationella bestämmelse som införlivar det direktivet omedelbart ska tillämpas på asylansökningar som ännu inte har avgjorts slutligt, vilka lämnats in före den 20 juli 2015 och före ikraftträdandet av denna nationella bestämmelse. ( 27 ) Även om domstolen inte var tvungen att klargöra vad som exakt avsågs med hänvisningen till ”har avgjorts slutligt” i detta sammanhang, skulle jag tolka denna mening som en hänvisning till ett slutligt beslut som fattats av de behöriga förvaltningsmyndigheterna (i detta fall Federala myndigheten) avseende ansökan om internationellt skydd till skillnad från eventuella senare domstolsförfaranden där beslutet att bevilja skydd eller att neka skydd har överklagats.

59.

Vad gäller förevarande mål ska det påpekas att det slutliga beslutet avseende Milkiyas Addis asylansökan fattades av Federala myndigheten så långt tillbaka som i februari 2013. Detta var flera månader före offentliggörandet av direktiv 2013/32 i Officiella tidningen i juni 2013 och dess ikraftträdande den följande månaden. ( 28 ) Under dessa omständigheter anser jag att den förtida tillämpningen av direktiv 2013/32 på det sätt som är tillåtet enligt artikel 52 i nämnda direktiv (vilken som sådan tolkades av EU-domstolen i domen av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl.) ( 29 ) helt enkelt inte gäller i förevarande fall. I domen av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl. (C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219), tilläts visserligen en förtida tillämpning av detta direktiv på beslut i ärenden som var anhängiga även före sista datum för införlivandet, det vill säga den 20 juli 2015, ( 30 ) när detta var tillåtet enligt relevant nationell rätt, men denna princip är inte tillämplig när det slutliga förvaltningsbeslutet fattades till och med innan direktivet offentliggjordes. Jag anser därför att det är den tidigare versionen av förfarandedirektivet, det vill säga direktiv 2005/85, som tidsmässigt (ratione temporis) är tillämplig på förevarande mål.

60.

Jag noterar dock att vid förhandlingen intog samtliga parter, däribland Milkiyas Addis, en annan ståndpunkt i fråga om de aktuella direktivens tillämpning i tiden (ratione temporis) och de hävdade att det senare direktivet, det vill säga direktiv 2013/32, faktiskt reglerade förevarande mål. Även om jag med all respekt fortfarande står fast vid min ståndpunkt att direktivet inte är tillämpligt, föreslår jag följaktligen – med hänsyn till parternas samstämmiga ståndpunkt tillsammans med den hänskjutande domstolens synsätt – att man nedan i detta förslag till avgörande utgår från att förevarande mål faktiskt regleras av direktiv 2013/32. Jag kommer därför att anta att bestämmelserna i artiklarna 1–30, artikel 31.1, 31.2 och 31.6–31.9, artiklarna 32–46, artiklarna 49 och 50 samt bilaga I till direktiv 2013/32 är tillämpliga i det nationella målet.

61.

Rätten till en personlig intervju föreligger inte bara när den beslutande myndigheten avser att fatta ett beslut i sak avseende en ansökan om internationellt skydd, utan även när den, såsom i Milkiyas Addis fall, avser att fatta ett beslut enligt artikel 33 i direktiv 2013/32 om huruvida en sådan ansökan kan tas upp till prövning. I det avseendet kräver både artikel 14 och artikel 34 i direktiv 2013/32 ( 31 ) uttryckligen att den beslutande myndigheten ( 32 ) ska genomföra en personlig intervju med en person som ansöker om internationellt skydd före antagandet av ett beslut i sak eller ett beslut avseende huruvida ansökan kan tas upp till prövning.

62.

Det framgår av definitionen av beslutande myndighet i artikel 2 f i direktiv 2013/32 att en sådan intervju ska genomföras av en myndighet med domstolsliknande uppgifter eller en administrativ myndighet som utsetts av en medlemsstat enligt artikel 4.1 i nämnda direktiv. ( 33 ) I själva direktiv 2013/32 föreskrivs inte att en personlig intervju ska genomföras av en domstol. Det kan noteras att EU‑domstolen i punkt 103 i domen av den 25 juli 2018, Alheto, ( 34 ) gjorde en klar åtskillnad mellan den ”beslutande myndigheten”, som definieras i artikel 2 f i direktiv 2013/32, och den ”domstol” som avses i artikel 46 i direktivet. Förfarandet vid den beslutande myndigheten är således reglerat i kapitel III i direktivet, som har rubriken ”Förfaranden i första instans”, medan förfarandet vid domstolen är reglerat i bestämmelserna i kapitel V i direktivet, med rubriken ”Överklagande”, vilka anges i artikel 46 i direktivet.

63.

Det är ostridigt att Milkiyas Addis rätt till en personlig intervju som ska genomföras av den beslutande myndigheten i enlighet med direktiv 2013/32 därigenom åsidosattes. ( 35 )

64.

Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande att även om Milkiyas Addis inte hördes personligen av Federala myndigheten med avseende på bland annat de förhållanden som han skulle ställas inför i Italien om han återvände dit, anser den hänskjutande domstolen likväl att det misstaget helt avhjälptes eller kompenserades genom det nationella domstolsförfarande som genomfördes i enlighet med kapitel V i direktiv 2013/32.

65.

Enligt den hänskjutande domstolen gav således Milkiyas Addis, i detta förfarande för upphävande av beslutet avseende huruvida ansökan kunde tas upp till prövning, en detaljerad redogörelse i sitt överklagande för de svårigheter som han skulle ställas inför i Italien. Verwaltungsgericht Minden (Förvaltningsdomstolen i Minden) beslutade att det utvisningsbeslut som hade utfärdats i hans fall inte kunde verkställas. I enlighet med sin behörighet enligt 86 § 1 VwGO beslutade nämnda domstol på eget initiativ att inhämta information om de rättigheter som en erkänd flykting har i Italien vad gäller vistelse, förflyttning, tillgång till arbete och hälso- och sjukvård. Den hänskjutande domstolen uppgav att förvaltningsdomstolen ogillade Milkiyas Addis överklagande på grundval av dess egen bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen. Efter att ha bedömt Milkiyas Addis argument och allmänna förhållanden fann nämnda domstol att han, i egenskap av en ung och ogift person, successivt kunde få in en fot i Italien och att det även var möjligt för honom, i vart fall i början, att ta hjälp av välgörenhetsorganisationer. Den påpekade att många flyktingar – särskilt unga män – ofta hittar säsongsarbete inom jordbrukssektorn.

66.

Enligt den hänskjutande domstolen undersökte även förvaltningsdomstolen på eget initiativ huruvida Milkiyas Addis skulle kunna utsättas för behandling som strider mot artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen) om han utvisades till den italienska gränsen. Efter att ha tagit del av relevant information om ursprungslandet som lämnats av tyska utrikesministeriet och av Schweizerische Flüchtlingshilfe (Schweiziska flyktinghjälpen) liksom icke-statliga organisationer, såsom Associazione per gli Studi Giuridici sull’Immigrazione (Föreningen för rättsliga studier rörande immigration), fann nämnda domstol att även om möjligheterna för flyktingar att få tillgång till både offentlig och privat hjälp var mer begränsade än vad som är fallet för italienare, var dessa begränsade möjligheter inte på en sådan nivå som i annat fall skulle utgöra en kränkning av artikel 3 i Europakonventionen, genom att till exempel göra honom helt utblottad.

67.

Inom ramen för förevarande begäran om förhandsavgörande ska EU‑domstolen pröva huruvida undantagen från rätten till en personlig intervju enligt artiklarna 14 och 34 i direktiv 2013/32 är uttömmande och, om så är fallet, vilka följder det egentligen får att Milkiyas Addis processuella rättigheter har åsidosatts av den beslutande myndigheten. I synnerhet har EU-domstolen anmodats att ta ställning till huruvida det förhållandet att det inte har genomförts någon intervju ska medföra att beslutet att avvisa Milkiyas Addis ansökan om flyktingstatus ska upphävas eller huruvida den beslutande myndighetens underlåtenhet kan – och i så fall på vilka villkor – avhjälpas under domstolsförfarandet enligt kapitel V i direktiv 2013/32.

68.

I artikel 14.2 i direktiv 2013/32 anges under vilka omständigheter den beslutande myndigheten i en medlemsstat inte behöver genomföra en personlig intervju. Vidare föreskrivs det i artikel 14.3 i direktiv 2013/32 att ”[ä]ven om någon personlig intervju som avses i denna artikel inte har genomförts, ska den beslutande myndigheten kunna fatta beslut om en ansökan om internationellt skydd”. ( 36 ) Det följer av själva lydelsen i artikel 14.3 i direktiv 2013/32 och av användningen av orden ”[ä]ven om någon personlig intervju som avses i denna artikel inte har genomförts”, att en beslutande myndighet inte kan fatta ett beslut i sak avseende en ansökan om internationellt skydd om någon personlig intervju inte har genomförts, förutom när ett av de två särskilda undantag som föreskrivs i artikel 14 också är tillämpligt. Det har inte gjorts gällande att förevarande mål omfattas av något av dessa undantag.

69.

Det framgår av själva lydelsen i denna bestämmelse att undantagen i artikel 14.2 i direktiv 2013/32 är uttömmande. Härav följer att medlemsstaterna inte får införa ytterligare undantag med stöd av sin egen nationella rätt.

70.

Vad beträffar ett beslut avseende huruvida en ansökan om internationellt skydd ska tas upp till prövning, föreskrivs det faktiskt i artikel 34.1 i direktiv 2013/32 att den beslutande myndigheten ( 37 ) i en medlemsstat ska genomföra en personlig intervju för att avgöra om en ansökan om internationellt skydd ska upptas till prövning innan ett beslut fattas i frågan. I bestämmelsen anges vidare att medlemsstaterna får föreskriva ett undantag från denna rätt i samband med en efterföljande ansökan endast med stöd av artikel 42. Det framgår således av själva lydelsen i artikel 34.1 i direktiv 2013/32 att undantaget med avseende på en efterföljande ansökan är uttömmande.

71.

Enligt min mening har inte medlemsstaterna befogenhet att införa andra undantag från rätten till en personlig intervju än dem som unionslagstiftaren uttryckligen har föreskrivit i artiklarna 14 och 34 i direktiv 2013/32.

72.

Det framgår således av den uttryckliga lydelsen i artikel 14.3 i direktiv 2013/32 att en beslutande myndighet inte får anta ett beslut i sak avseende en ansökan om internationellt skydd utan att ha genomfört en personlig intervju, såvida inte ett av undantagen i artikel 14.2 i direktivet är tillämpligt. Detsamma gäller enligt min mening ett beslut avseende huruvida en ansökan om internationellt skydd kan tas upp till prövning enligt artikel 33 i direktiv 2013/32 som antas när det inte har genomförts någon personlig intervju enligt artikel 34 i direktivet.

73.

Som jag redan har påpekat framgår det av handlingarna i målet vid domstolen att inget av undantagen från rätten till en personlig intervju som föreskrivs i direktiv 2013/32 är tillämpligt på Milkiyas Addis fall. Det är inte mer än rätt att tillägga att ingen av parterna har gjort gällande något annat.

74.

Detta är den centrala frågan i den aktuella tvisten mellan parterna. Det ska framhållas att – såsom anges i skälen 11 och 12 samt artikel 1 i direktiv 2013/32 – regleringen av beviljandet av internationellt skydd bygger på konceptet med ett enda förfarande och på gemensamma minimiregler. ( 38 ) Även om det i direktiv 2013/32 i sig inte anges något om de följder som kan uppstå när en beslutande myndighet underlåter att genomföra en personlig intervju med en person som ansöker om internationellt skydd på det sätt som krävs enligt lag, tycks det likväl följa av den lagstiftningssystematik som införts genom direktivet att det uttryckliga kravet på en personlig intervju utgör en integrerad och väsentlig del av hela asylprocessen. ( 39 )

75.

Under dessa omständigheter har domstolen i huvudsak ombetts att klargöra, för det fall den beslutande myndigheten underlåter att genomföra en personlig intervju, huruvida den domstol som därefter gör en full omprövning, och prövning av det aktuella behovet, av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna enligt artikel 46.3 i direktiv 2013/32 i princip kan avhjälpa åsidosättandet genom att själv genomföra denna personliga intervju och sedan fastställa den beslutande myndighetens beslut. Alternativt, ska nämnda domstol ändå upphäva den beslutande myndighetens beslut och återförvisa ärendet till denna myndighet för att den ska genomföra en sådan intervju och anta ett – eventuellt nytt – beslut?

76.

Den hänskjutande domstolens fråga är ny och har, trots vissa likheter, inte tidigare avgjorts genom domen av den 26 juli 2017, Sacko, ( 40 ) domen av den 25 juli 2018, Alheto, ( 41 ) eller domen av den 29 juli 2019, Torubarov, ( 42 ) vilka visserligen berör liknande frågor. Dessa mål är dock upplysande vad beträffar förhållandet mellan ”Förfaranden i första instans” i kapitel III i direktiv 2013/32 och ”Överklagande” i kapitel V i direktivet. Jag ska därför kortfattat undersöka denna rättspraxis inom ramen för förevarande mål.

77.

I punkterna 33–35 i domen av den 26 juli 2017, Sacko, ( 43 ) upprepade domstolen sin fasta praxis med avseende på de förfaranden i första instans som föreskrivs i kapitel III i direktiv 2013/32. Den erinrade om att skyldigheten att iaktta rätten till försvar för mottagare av beslut som väsentligen påverkar deras intressen i princip åvilar myndigheterna i medlemsstaterna när de antar bestämmelser som faller inom unionsrättens tillämpningsområde. Domstolen har särskilt slagit fast att rätten att yttra sig i förfarandet – vilken ingår som en integrerad del av rätten till försvar, som är en allmän princip i unionsrätten – innebär att var och en garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt. Regeln om att den person till vilken ett negativt beslut är riktat ska ges möjlighet att yttra sig innan beslutet fattas syftar särskilt till att den berörda personen ska kunna rätta till fel eller göra gällande uppgifter avseende sin personliga situation som ger stöd för att beslutet ska fattas, att det inte ska fattas eller att det ska ges ett visst innehåll.

78.

I punkt 49 i domen av den 26 juli 2017, Sacko, ( 44 ) angav domstolen att direktiv 2013/32, i synnerhet artiklarna 12, 14, 31 och 46 jämförda med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att direktivet inte utgör hinder för att en nationell domstol – som ska pröva ett överklagande av ett beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd som är uppenbart ogrundad – ogillar överklagandet utan att höra den sökande, när de faktiska omständigheterna inte ger utrymme för något tvivel om att ett sådant avslagsbeslut är välgrundat. Denna slutsats förutsatte dock att följande krav var uppfyllda: dels att den sökande, under förfarandet i första instans, har getts tillfälle att höras om sin ansökan om internationellt skydd i enlighet med artikel 14 i nämnda direktiv och – för det fall att en sådan personlig intervju ägt rum – att rapporten eller utskriften av denna finns tillgänglig i anslutning till dennes akt enligt artikel 17.2 i direktivet, dels att den domstol som ska pröva överklagandet har möjlighet att förordna om att ett sådant muntligt förfarande ska hållas, om den finner detta nödvändigt för att göra den fulla omprövning, och prövning av det aktuella behovet, av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna som föreskrivs i artikel 46.3 i samma direktiv.

79.

I det mål som avgjordes genom domen Sacko hade således den beslutande myndigheten faktiskt genomfört en personlig intervju, ( 45 ) och själva frågan var huruvida och i vilken utsträckning en nationell domstol, som skulle pröva ett överklagande av ett beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd som var uppenbart ogrundad, kunde stödja sig på en utskrift av denna intervju.

80.

Enligt min mening visar domen av den 26 juli 2017, Sacko, tydligt betydelsen av att en personlig intervju genomförs av den beslutande myndigheten inom ramen för direktiv 2013/32. Domstolen betonade vidare att denna skyldighet ”endast gäller den myndighet som är ansvarig för att pröva ansökningar om internationellt skydd och behörig att fatta beslut i första instans i sådana ärenden och således inte vid överklaganden”. ( 46 )

81.

Även de faktiska omständigheterna i domen av den 26 juli 2017, Sacko, ( 47 ) är av betydelse i detta sammanhang. I det fallet hade sökanden blivit intervjuad i första instans av den lokala myndigheten för erkännande av internationellt skydd. Myndigheten fann att han var en ekonomisk migrant och att han därför inte hade rätt till asyl. Detta konstaterande ifrågasattes därefter vid italiensk domstol, som sedan hänsköt frågan till EU-domstolen huruvida de nationella domstolarna var skyldiga att höra sökanden personligen som en del av en ”full omprövning, och prövning av det aktuella behovet, av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna” som de nationella domstolarna är skyldiga att göra enligt artikel 46.2. ( 48 )

82.

Som jag just har påpekat besvarade EU-domstolen denna fråga nekande (under vissa förutsättningar), varvid generaladvokaten Sanchez Bordona uttalade följande:

”Eftersom det enligt direktiv 2013/32 är obligatoriskt att genomföra en intervju under det administrativa förfarandet vid en ansökan om internationellt skydd, anser jag att den bara behöver upprepas under domstolsförfarandet om (den första) intervjun inte visar sig vara tillräckligt upplysande för den domstol som prövar överklagandet och den hyser tvivel om vilket avgörande den ska meddela.” ( 49 )

83.

Saken är dock den att domen av den 26 juli 2017, Sacko, ( 50 ) inte direkt behandlade den situation som föreligger i detta fall, nämligen när intervjun inte genomfördes i första instans av den beslutande myndigheten som är ansvarig för att pröva Milkiyas Addis asylansökan.

84.

I domen av den 25 juli 2018, Alheto, ( 51 ) fann domstolen att i enlighet med artikel 47 i stadgan innebär kravet på en full omprövning och en prövning av det aktuella behovet ( 52 ) enligt artikel 46.3 i direktiv 2013/32 att den domstol som har att pröva överklagandet ska höra sökanden, såvida domstolen inte anser sig kunna göra en sådan prövning på handlingarna, vilka, i förekommande fall, inkluderar rapporten eller utskriften från den personliga intervjun med sökanden inför den beslutande myndigheten. ( 53 ) För det fall nya omständigheter inträffar efter antagandet av det överklagade beslutet, är dock domstolen enligt artikel 47 i stadgan skyldig att bereda sökanden möjlighet att yttra sig när dessa omständigheter kan påverka honom eller henne på ett ogynnsamt sätt. ( 54 )

85.

Om den beslutande myndigheten inte har prövat ett skäl för att inte ta upp ansökan till prövning och följaktligen inte har genomfört någon personlig intervju som avses i artikel 34 i direktiv 2013/32, ankommer det på domstolen att anordna ett hörande, om den finner att ett sådant skäl borde ha prövats av myndigheten eller måste prövas i dagsläget på grund av att det har framkommit nya omständigheter. ( 55 ) Som domstolen påpekade i domen i målet Alheto: ”för det fall den domstol som handlägger överklagandet avser att pröva ett skäl för att inte ta upp ansökan till prövning som inte har prövats av den beslutande myndigheten måste den domstolen höra sökanden i syfte att göra det möjligt för vederbörande att personligen och på ett språk som han eller hon behärskar redogöra för sin uppfattning om huruvida nämnda skäl är tillämpligt på hans eller hennes specifika situation”. ( 56 )

86.

Det framgår således av de faktiska omständigheterna i det mål som avgjordes genom domen av den 25 juli 2018, Alheto, ( 57 ) att den beslutande myndigheten i det målet inte antog ett avvisningsbeslut. Den var därför inte skyldig att genomföra en personlig intervju i enlighet med artikel 34 i direktiv 2013/32. Eftersom frågan om avvisning först togs upp av en domstol i samband med en full omprövning, och prövning av det aktuella behovet, av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna enligt artikel 46.3 i direktiv 2013/32, slog EU-domstolen fast att det ankom på just denna domstol att själv genomföra en personlig intervju med sökanden för att skydda de rättigheter som garanteras av artikel 47 i stadgan. ( 58 ) Härav följer att när en domstol i ett mål om överklagande på eget initiativ tar upp en fråga om huruvida ansökan kan tas upp till prövning som inte tidigare har prövats av den beslutande myndigheten, ska nämnda domstol själv genomföra en personlig intervju.

87.

Dessutom angav domstolen i domen i målet Alheto att artikel 46.3 i direktiv 2013/32 enbart avser en ”prövning” av överklagandet och således inte avser följderna av ett eventuellt upphävande av det överklagade beslutet. ( 59 ) Domstolen slog i huvudsak fast att det inte finns någon skyldighet för en domstol i första instans som upphäver ett beslut att själv pröva ansökan om internationellt skydd, ( 60 ) eftersom unionslagstiftaren inte har haft för avsikt att införa en gemensam regel enligt vilken den administrativa myndighet eller den myndighet med domstolsliknande uppgifter som avses i artikel 2 f i samma direktiv skulle förlora sin befogenhet efter ett upphävande av myndighetens första beslut om en ansökan om internationellt skydd. Medlemsstaterna får således föreskriva att ärendet efter upphävande ska återförvisas till myndigheten för nytt beslut. Denna myndighet måste dock fatta ett nytt beslut inom kort tid och se till att detta beslut är förenligt med den bedömning som gjorts i det avgörande genom vilket det ursprungliga beslutet upphävdes. ( 61 )

88.

Denna rättspraxis visar följaktligen att domstolen i första instans, under vissa omständigheter, ska genomföra en personlig intervju när den på eget initiativ tar upp frågor som inte tidigare har prövats av den beslutande myndigheten. Den domstol i första instans som upphäver ett beslut att avvisa en ansökan om internationellt skydd på grund av att sökandens rätt till en personlig intervju har åsidosatts av den beslutande myndigheten får dessutom återförvisa ärendet till den myndighet med domstolsliknande uppgifter eller den administrativa myndighet som avses i artikel 2 f i direktiv 2013/32 – i detta fall Federala myndigheten – för ett nytt beslut.

89.

Det kan dock påpekas att det mål som avgjordes genom domen av den 25 juli 2018, Alheto, ( 62 ) skiljer sig från förevarande mål i åtminstone två viktiga avseenden. För det första tog den beslutande myndigheten i förevarande mål upp frågan huruvida ansökan kunde tas upp till prövning i första instans, men den genomförde ändå inte någon personlig intervju. För det andra har Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) bekräftat att även om det görs gällande att en intervju bör genomföras av den domstol som gör prövningen, kan en personlig intervju av det slag som avses i artikel 15 i direktiv 2013/32 inte garanteras.

90.

Vad som hittills inte har behandlats i denna rättspraxis är frågan huruvida en domstol, vid vilken det har väckts talan om att ett beslut, i vilket det har fastställts att en ansökan om internationellt skydd inte kan tas upp till prövning, ska upphävas på grund av att den beslutande myndigheten har åsidosatt sökandens rätt till en personlig intervju, är skyldig att upphäva detta beslut och återförvisa ärendet till denna myndighet för ett nytt beslut. Alternativt uppkommer frågan huruvida domstolen själv kan genomföra den personliga intervjun och, efter att ha hört sökandens alla argument för varför ansökan ska tas upp till prövning, kan fastställa den beslutande myndighetens beslut.

91.

Jag anser att det följer analogt av domstolens fasta praxis avseende rätten att yttra sig ( 63 ) att när, såsom i målet vid den nationella domstolen, följderna av ett åsidosättande av rätten till en personlig intervju inte föreskrivs i direktiv 2013/32 eller i någon annan unionsrättslig bestämmelse, ska dessa följder i allmänhet fastställas i nationell rätt. Detta gäller dock under förutsättning att de sålunda antagna bestämmelserna är av samma slag som dem som gäller för enskilda i jämförbara situationer som omfattas av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen). ( 64 )

92.

I det sammanhanget ska det även hållas i minnet att direktiv 2013/32 syftar till att säkerställa att ansökningar om internationellt skydd behandlas ”så fort som möjligt, dock utan åsidosättande av kraven på att en adekvat och fullständig prövning utförs”. ( 65 )

93.

Vidare ska det erinras om att domstolen i domen av den 9 februari 2017, M, ( 66 ) angav att syftet med en personlig intervju är att säkerställa att den beslutande myndigheten objektivt sett med full kännedom om omständigheterna har möjlighet att avgöra huruvida en ansökan om internationellt skydd ska beviljas eller ej. Om en sökande har en särskilt utsatt ställning blir en personlig intervju i ännu högre grad nödvändig.

94.

I punkt 38 och följande punkter i domen av den 10 september 2013, G. och R., ( 67 ) slog domstolen fast att för att en kränkning av rätten till försvar, i synnerhet rätten att yttra sig, ska leda till upphävande av det beslut som antagits efter det administrativa förfarandet krävs enligt unionsrätten att förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat om detta fel inte hade förelegat. Härav följer att inte alla typer av fel som begås vid utövandet av rätten till försvar under ett administrativt förfarande kan medföra att det aktuella beslut som har överklagats upphävs eller ogiltigförklaras.

95.

Det framgår av handlingarna i målet vid domstolen att de relevanta tillämpliga nationella bestämmelserna är bland annat 46 § VwVfG och 29 § 1 led 2 AsylG. Enligt den hänskjutande domstolen behandlar 46 § VwVfG underlåtenheten att genomföra en personlig intervju som ett mindre allvarligt fel, när det är uppenbart att en sådan underlåtenhet inte påverkade innehållet i det beslut som fattades. Den hänskjutande domstolen har vidare uppgett att ett avvisningsbeslut som fattas med stöd av 29 § 1 led 2 AsylG är ett beslut med avseende på vilket det inte finns något utrymme för skönsmässig bedömning. I sådana fall får underlåtenheten att genomföra en personlig intervju inte några följder, eftersom Federala myndigheten och i sin tur förvaltningsdomstolarna är skyldiga att undersöka alla omständigheter som avser tillämpningen av den aktuella lagbestämmelsen.

96.

Eftersom det inte finns något i handlingarna i målet som tyder på att likvärdighetsprincipen inte har iakttagits i det nationella domstolsförfarandet, ska detta förfarande undersökas mot bakgrund av effektivitetsprincipen.

97.

Den väsentliga fråga som nu ska ställas är huruvida den nationella domstol som ska pröva överklagandet har möjlighet att göra om en personlig intervju och samtidigt säkerställa att alla relevanta tvingande krav och garantier som anges i direktiv 2013/32 efterföljs.

98.

Det är i det avseendet nödvändigt att bedöma, för det första, huruvida en personlig intervju vid en domstol verkligen garanteras i samtliga fall enligt nationell rätt när den beslutande myndigheten har underlåtit att genomföra en sådan intervju och, för det andra, för det fall en personlig intervju garanteras, huruvida den uppfyller de relevanta specifika och tvingande krav som uppställs i direktiv 2013/32 beträffande hur en sådan intervju ska genomföras

99.

Artikel 46.1 i direktiv 2013/32 garanterar att de personer som ansöker om internationellt skydd har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot de beslut som fattats rörande deras ansökan. I det avseendet föreskrivs det faktiskt i artikel 46.1 a ii och 46.3 i direktiv 2013/32 att medlemsstaterna ska se till att en sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol när sökandens ansökan om internationellt skydd anses inte kunna tas upp till prövning. ( 68 ) Domstolen måste genomföra en full omprövning, och prövning av det aktuella behovet, av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna.

100.

Det ska dock noteras att en av följderna för den person vars ansökan avslås på grund av att den inte kan tas upp till prövning enligt artikel 33.2 a i direktiv 2013/32 ( 69 ) är, i motsats till vad som föreskrivs i händelse av ett avslag i normalfallet, att sökanden kan nekas att stanna kvar i den medlemsstat där ansökan lämnades in, i avvaktan på resultatet av hans överklagande. Detta framgår av artikel 46.5 och 46.6 i direktiv 2013/32. ( 70 )

101.

Domstolen slog emellertid fast i punkt 53 i beslut av den 5 juli 2018, C m.fl., ( 71 ) att i enlighet med artikel 46.6 sista stycket i direktiv 2013/32 ska den berörda personen kunna vända sig till domstol för att den ska avgöra huruvida personen har rätt att stanna kvar i landet till dess att dennes överklagande har avgjorts. I artikel 46.8 i samma direktiv föreskrivs att den berörda medlemsstaten ska tillåta en sökande att stanna kvar på dess territorium i avvaktan på resultatet av domstolsförfarandet för att avgöra om sökanden får stanna kvar på territoriet.

102.

I det avseendet framgår det, med förbehåll för vad den hänskjutande domstolen kommer fram till vid sin prövning, att ett överklagande av ett beslut av Federala myndigheten att enligt 29 § AsylG avvisa en ansökan om internationellt skydd som ingetts av en tredjelandsmedborgare inte har en suspensiv verkan. ( 72 ) Vidare uppgav den hänskjutande domstolen i sitt svar, som inkom till domstolens kansli den 6 november 2019, på en fråga som domstolen hade ställt till den ( 73 ) att om en ansökan om interimistiska åtgärder avseende Federala myndighetens utvisningsbeslut inte inges enligt 80 § 5 VwGO, kan utvisningsbeslutet verkställas innan det blir rättsligt bindande. ( 74 ) Detsamma gäller om en ansökan enligt 80 § 5 VwGO inges i tid, men avslås. Den hänskjutande domstolen angav dessutom att när en asylansökan inte kan tas upp till prövning enligt 29 § AsylG på grund av att sökanden beviljades internationellt skydd i en annan medlemsstat, är förfarandet enligt 36 § 3 led 4 AsylG normalt skriftligt och åtminstone generellt sett hålls inte någon muntlig förhandling och det finns inte heller någon faktisk möjlighet för sökanden att höras personligen på det sätt som sker vid en personlig intervju.

103.

Det framgår därför av den hänskjutande domstolens svar att för det fall den beslutande myndigheten – i detta fall Federala myndigheten – underlåter att genomföra en personlig intervju, och avvisar en ansökan, är en personlig intervju vid den domstol som ska pröva överklagandet inte garanterad. Av detta följer att enbart av det skälet har effektivitetsprincipen inte iakttagits, eftersom sökandens rättigheter inte har säkerställts under något skede av förfarandet, vare sig det administrativa förfarandet eller domstolsförfarandet. En annan slutsats skulle faktiskt innebära att sökandens rätt till en personlig intervju, som tydligt föreskrivs i direktiv 2013/32, nästan upphävs på domstolsväg och skulle omintetgöra en garanti som unionslagstiftaren har bedömt vara grundläggande.

104.

För det fall den domstol som ska pröva överklagandet genomför en personlig intervju när den beslutande myndigheten tidigare hade underlåtit att genomföra en personlig intervju på grund av att en ansökan avvisats, är det nödvändigt att undersöka huruvida det sätt på vilket en sådan intervju äger rum är förenligt med effektivitetsprincipen.

105.

Innan denna fråga besvaras kan det vara lämpligt att först bedöma de regler för genomförandet av en intervju vid en administrativ myndighet eller en myndighet med domstolsliknande uppgifter som föreskrivs i direktiv 2013/32.

106.

Det ska påpekas att unionslagstiftaren inte bara har angett i artiklarna 14 och 34 i direktiv 2013/32 att en personlig intervju med en person som ansöker om internationellt skydd ska genomföras av den beslutande myndigheten och sedan har överlåtit helt på medlemsstaterna att fastställa villkoren för denna intervju. Tvärtom har unionslagstiftaren uppställt specifika, detaljerade och tvingande regler för genomförandet av sådana intervjuer. Detta bekräftas av den upprepade användningen i artikel 15 i direktiv 2013/32 av sådana uttryck som ”En personlig intervju ska …” och ”Medlemsstaterna ska …”. ( 75 )

107.

I artikel 15 i direktiv 2013/32 föreskrivs således särskilt ett antal krav eller garantier med avseende på genomförandet av en personlig intervju. Jag vill särskilt framhålla kravet att en personlig intervju enligt artikel 15.2 i direktiv 2012/32 ska genomföras under förhållanden som säkerställer tillbörlig konfidentialitet. ( 76 ) I artikel 15.4 i direktiv 2013/32 anges dock att medlemsstaterna får fastställa regler för tredje parts närvaro vid den personliga intervjun.

108.

Artikel 15.3 a i direktiv 2013/32 kräver att medlemsstaterna ska se till att den person som genomför intervjun har den kompetens som krävs för att kunna beakta de personliga och allmänna omständigheter som ligger bakom ansökan, inklusive sökandens kulturella ursprung, kön, sexuell läggning, könsidentitet eller utsatta ställning. ( 77 )

109.

Mot denna bakgrund kan man uppriktigt sagt betvivla huruvida en domstol, i de fall då det har skett ett åsidosättande av artiklarna 14 och 34, i samtliga fall är behörig att faktiskt träda i den beslutande myndighetens ställe och genomföra en personlig intervju i enlighet med artikel 15 i direktiv 2013/32. ( 78 ) Unionslagstiftaren hade trots allt tydligt för avsikt att en detaljerad personlig intervju skulle genomföras i första instans i en konfidentiell miljö av särskilt utbildade handläggare till skillnad från förhör av domare (som kanske inte har en sådan utbildning) vid ett offentligt sammanträde i domstol. Effektivitetsprincipen i artikel 47 i stadgan kräver att det inte lättvindigt bortses från dessa tvingande krav, eftersom unionslagstiftaren klart hade för avsikt att iakttagandet av denna uttryckliga lagbestämmelse skulle utgöra en nödvändig förutsättning för att ett senare nekande asylbeslut ska vara giltigt.

110.

I det avseendet föreskrivs det i artikel 4.3 och 4.4 i direktiv 2013/32 att medlemsstaterna ska se till att personalen vid den beslutande myndigheten har den utbildning som krävs. ( 79 ) Artikel 4.3 och 4.4 i direktiv 2013/32 jämförd med artikel 6.4 c i förordning nr 439/2010 bekräftar att personalen vid den beslutande myndigheten måste vara utbildad i intervjuteknik. ( 80 )

111.

Domstolen har upprepade gånger slagit fast att den prövning av en ansökan om internationellt skydd som görs av en administrativ myndighet eller en myndighet med domstolsliknande uppgifter, som förfogar över specifika resurser och personal som är specialiserad på området, utgör ett grundläggande skede i de gemensamma förfaranden som inrättas genom direktiv 2013/32. ( 81 )

112.

Även om en domstol måste göra en full omprövning, och prövning av det aktuella behovet, av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna enligt artikel 46.3 i direktiv 2013/32 och kan, enligt min mening, avhjälpa vissa misstag från den beslutande myndighetens sida i det förfarande som genomfördes vid denna myndighet, ( 82 ) kan man betvivla huruvida de domare som senare kan behöva genomföra en personlig intervju enligt direktiv 2013/32 – faktiskt i stället för den beslutande myndigheten – har fått utbildning eller skaffat sig kompetens i intervjuteknik som motsvarar den beslutande myndighetens. ( 83 ) Detta är dock ytterst en fråga om de faktiska omständigheterna som ska avgöras av den hänskjutande domstolen.

113.

I artikel 15.3 b i direktiv 2013/32 föreskrivs att medlemsstaterna om möjligt ska ordna så att intervjun med sökanden genomförs av en person av samma kön, om sökanden så begär, såvida inte den beslutande myndigheten har skäl att anta att en sådan begäran grundar sig på omständigheter utan koppling till sökandens eventuella svårigheter att på ett uttömmande sätt lägga fram grunderna för sin ansökan. Det finns dock skäl att betvivla huruvida kraven i artikel 15.3 b i direktiv 2013/32 kan uppfyllas i vissa medlemsstater, eftersom det mycket väl kan finnas väldigt strikta regler om hur domare tilldelas mål och jäv på grund av kön är kanske inte möjligt.

114.

Det kan faktiskt noteras att den hänskjutande domstolen själv uttryckte oro beträffande huruvida alla krav och garantier som föreskrivs i artikel 15 i direktiv 2013/32 beträffande genomförandet av en personlig intervju kan uppfyllas i ett domstolsförfarande i Tyskland.

115.

Jag anser att om alla relevanta krav och garantier som föreskrivs i artikel 15 i direktiv 2013/32 ( 84 ) med avseende på en personlig intervju inte är uppfyllda i överklaganden enligt kapitel V i direktiv 2013/32, så har effektivitetsprincipen inte iakttagits. Det rör sig inte om en abstrakt prövning, utan snarare om en prövning som måste anpassas efter det specifika mål som är aktuellt, eftersom vissa av kraven och garantierna i artikel 15 i direktiv 2013/32 kanske helt enkelt inte är relevanta i ett visst fall. Det ska dock erinras om att det måste utföras en adekvat och fullständig prövning av en sökandens ärende och att en underlåtenhet att göra detta åtminstone generellt sett ska anses vara fatal för giltigheten av ett nekande beslut avseende en ansökan om internationellt skydd. ( 85 )

116.

Vad beträffar det nationella målet ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida de relevanta bestämmelserna i artikel 15 i direktiv 2013/32 iakttogs när Verwaltungsgericht Minden (Förvaltningsdomstolen i Minden) genomförde Milkiyas Addis personliga intervju. Jag vill i det avseendet påpeka att den beslutande myndigheten ansåg att hans ansökan inte kunde tas upp till prövning. Omfattningen av den personliga intervju som ska genomföras kan följaktligen vara mer begränsad och vissa av de krav och garantier som föreskrivs i artikel 15 i direktiv 2013/32 var kanske inte relevanta.

117.

Det centrala i Milkiyas Addis ansökan är dock hans påstående om att han faktiskt skulle ställas inför fattigdom och en usel levnadsstandard på ett sätt som skulle utsätta honom – för att använda EU-domstolens ord i dess dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl. ( 86 ) – för ”extremt materiellt armod, vilket gör det omöjligt för vederbörande att tillgodose sina mest grundläggande behov”, så att hans rättigheter enligt artikel 4 i stadgan därmed skulle kränkas om han utvisades eller på annat sätt bortfördes till Italien. Även om landsrapporter och rapporter från icke statliga organisationer utan tvekan är till stor hjälp vid varje bedömning av denna fråga, kan de inte ersätta en personlig intervju där sökanden får beskriva sina egna personliga erfarenheter och personliga förhållanden. ( 87 ) Detta är i varje fall vad unionslagstiftaren har föreskrivit.

118.

Trots allt visar människors erfarenheter att så är fallet: hur ofta har vi inte konstaterat att personliga diskussioner eller en dialog med en annan person har fått oss att ändra åsikt? Detta är väl också något som, av alla yrken, även vi som domare och advokater måste vara medvetna om och känna till: hur ofta har vi inte, för att citera de oförglömliga orden av den engelska domaren Megarry, konstaterat att ”rättvisans väg är översållad av exempel på solklara fall som av någon anledning ändå inte var solklara, på anklagelser som var omöjliga att bemöta, men som till slut bemöttes helt, på oförklarligt uppträdande som förklarades till fullo, på bestämda och oföränderliga beslut som, genom diskussion, genomgick en ändring”? ( 88 )

119.

Det är visserligen, såsom EU-domstolen bekräftade i sin dom av den 10 september 2013, G. och R., ( 89 ) riktigt att inte varje åsidosättande av rätten till försvar bör leda till upphävande av det relevanta förvaltningsbeslut som överklagats och att det för detta syfte i allmänhet är nödvändigt att visa att det administrativa förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat om detta åsidosättande inte hade förelegat. När åsidosättandet, såsom i förevarande fall, emellertid avser själva kärnan av viktiga processrättsliga skyddsregler som anges i unionsrätten är det, när det inte föreligger särskilda och ovanliga omständigheter, nästan alltid svårt att säga att förvaltningsbeslut inte skulle ha varit eller inte hade kunnat vara annorlunda. Detta är dock en fråga som det slutligen ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma och kontrollera med beaktande av de särskilda omständigheterna i detta fall.

120.

Jag föreslår därför att EU-domstolen ska slå fast att den hänskjutande domstolen ska bedöma huruvida den nationella domstol som ska pröva ett överklagande enligt artikel 46 i direktiv 2013/32, i enlighet med nationella processuella regler, har möjlighet att helt göra om en personlig intervju enligt artikel 14 eller artikel 34 i direktivet och samtidigt säkerställa att alla relevanta tvingande krav och garantier som unionslagstiftaren har angett i artikel 15 i direktivet efterföljs. För det fall en sådan personlig intervju inte kan göras om på ett lämpligt sätt, ska beslutet att avvisa en ansökan om internationellt skydd upphävas på den grunden och ärendet ska återförvisas till den beslutande myndigheten för ett nytt beslut.

121.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska slå fast att Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland) ska bedöma huruvida den nationella domstol som ska pröva ett överklagande enligt artikel 46 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd, i enlighet med nationella processuella regler, har möjlighet att helt göra om en personlig intervju enligt artikel 14 eller artikel 34 i direktivet och samtidigt säkerställa att alla relevanta tvingande krav och garantier som unionslagstiftaren har angett i artikel 15 i direktivet efterföljs. För det fall en sådan personlig intervju inte kan göras om på ett lämpligt sätt, ska beslutet att avvisa en ansökan om internationellt skydd upphävas på den grunden och ärendet ska återförvisas till den beslutande myndigheten för ett nytt beslut.