1.

Inom ramen för förordning (EG) nr 44/2001 ( 2 ) kan ett beslut om kvarstad som meddelats i en medlemsstat i princip verkställas i en annan medlemsstat efter att ha förklarats verkställbart i den sistnämnda medlemsstaten. Det finns emellertid stora skillnader mellan formerna för hur verkställighet av beslut om kvarstad ska ske. Det är följaktligen inte uppenbart vilka bestämmelser i lagstiftningen i den medlemsstat där verkställighet har begärts som är tillämpliga vid verkställighet av utländska domar. Detta är det sammanhang som tvisten vid den nationella domstolen ingår i.

2.

Förevarande begäran om förhandsavgörande kommer att ge domstolen möjlighet att uttala sig om huruvida en bestämmelse i den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där verkställighet har begärts, i vilken den frist inom vilken en borgenär ska utverka verkställighet av ett beslut om kvarstad föreskrivs, enligt förordning nr 44/2001 är tillämplig på sådana beslut som meddelats i andra medlemsstater.

3.

Den hänskjutande domstolen hyser närmare bestämt tvivel om huruvida en bestämmelse i tysk rätt, nämligen 929 § punkt 2 i Zivilprozessordnung (civilprocesslagen, nedan kallad ZPO), är tillämplig i målet vid den nationella domstolen som avser verkställighet av ett beslut om kvarstad som meddelats av italienska myndigheter. ( 3 )

4.

Betydelsen av den dom som domstolen kommer att meddela i förevarande mål omfattar även andra stater än de som avses i förevarande mål. Det rör sig nämligen om en fråga som kan vara av betydelse för samtliga medlemsstater där det i den nationella lagstiftningen föreskrivs en frist för att inge en ansökan om verkställighet av ett beslut om kvarstad. Denna fråga uppkommer dessutom även inom ramen för förordning nr (EU) nr 1215/2012 ( 4 ) som har ersatt förordning nr 44/2001.

5.

Kapitel III i förordning nr 44/2001, som innefattar artiklarna 32–58 i förordningen, reglerar i huvudsak erkännande och verkställighet av avgöranden som har meddelats av en domstol i en medlemsstat, inbegripet exekvaturförfarandet.

6.

I artikel 38.1 i förordning nr 44/2001 föreskrivs följande:

”En dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den staten skall verkställas i en annan medlemsstat sedan domen, på ansökan av part, har förklarats vara verkställbar där.”

7.

Kapitel III i förordning nr 1215/2012, som innefattar artiklarna 36–57, avser erkännande och verkställighet av domar som har meddelats av en domstol i en medlemsstat. Vid antagandet av förordning nr 1215/2012 beslutade unionslagstiftaren emellertid att införa ett system för automatiskt erkännande och verkställighet. I detta syfte föreskrivs i artikel 39 i förordning nr 1215/2012 att domar som har meddelats i andra medlemsstater kan verkställas utan att det krävs något exekvaturförfarande.

8.

I artikel 41.1 i förordning nr 1215/2012 föreskrivs dessutom följande:

”Enligt bestämmelserna i detta avsnitt ska verkställighetsförfarandet för domar som meddelats i en annan medlemsstat regleras av lagen i den anmodade medlemsstaten. En dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den anmodade medlemsstaten ska verkställas där på samma villkor som en dom som meddelas i den anmodade medlemsstaten.”

9.

I 929 § punkt 2 ZPO föreskrivs följande:

”Verkställighet av ett beslut om kvarstad ska inte godkännas om det har förflutit mer än en månad från det att beslutet meddelades eller den person som ansökt om kvarstad delgavs.”

10.

För övrigt gäller följande enligt 932 § punkterna 1 och 3 ZPO:

”(1)   Verkställighet av kvarstad i en fastighet … sker genom inteckning av en säkerhet för fordran. …

…

(3)   Ansökan om registrering av inteckningen anses utgöra verkställighet av beslutet om kvarstad i den mening som avses i 929 § styckena 2 och 3.”

11.

Den 19 november 2013 utverkade Società Immobiliare Al Bosco Srl, ett bolag bildat enligt italiensk rätt, kvarstad (”sequestro conservativo”) på fast och lös egendom tillhörig Gunter Hober (nedan kallad motparten) till ett värde av 1 miljon euro vid Tribunale di Gorizia (domstolen i Gorizia, Italien).

12.

Genom beslut av den 22 augusti 2014 förklarade den behöriga domstolen att beslutet var verkställbart i Tyskland.

13.

Mer än åtta månader därefter, den 23 april 2015, ansökte klaganden om säkerhet genom inteckning (Sicherungshypothek) i en fastighet i Tyskland som tillhörde motparten.

14.

Denna ansökan om inteckning avslogs av domstolen i första instans.

15.

Därefter ogillade appellationsdomstolen klagandens klagomål mot detta beslut. Denna domstol slog fast att säkerheten inte borde ha registrerats genom inteckning, eftersom klaganden inte hade beaktat fristen på en månad som fastställs i 929 § punkt 2 ZPO.

16.

Appellationsdomstolen fann att en dom som meddelats i en annan medlemsstat och blivit verkställbar enligt artikel 38 i förordning nr 44/2001 i materiellt hänseende är lika verkställbar som en motsvarande nationell dom. Den angav dessutom att själva verkställigheten av domar som meddelats i andra medlemsstater regleras av lex fori.

17.

Appellationsdomstolen ansåg vidare att beslutet om kvarstad enligt italiensk rätt (sequestro conservativo) och beslutet om kvarstad enligt tysk rätt liknar varandra. På grund av denna likhet skulle i förevarande mål de handläggningsregler som är tillämpliga på denna typ av beslut och således även 929 § punkt 2 ZPO tillämpas.

18.

Genom överklagandet till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som tillåtits av appellationsdomstolen, vidhåller klaganden sin begäran om registrering av en säkerhet genom inteckning.

19.

Under dessa omständigheter beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Är det förenligt med artikel 38.1 förordning nr 44/2001 att tillämpa en frist som föreskrivs i verkställighetsstatens lagstiftning, enligt vilken en exekutionstitel inte längre får verkställas efter en viss tid, även på en funktionellt jämförbar exekutionstitel som har meddelats i en annan medlemsstat och som har erkänts och förklarats verkställbar i verkställighetsstaten?”

20.

Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 26 juni 2017.

21.

Ett skriftligt yttrande har endast inkommit från kommissionen. Den tyska regeringen och Europeiska kommissionen deltog i förhandlingen den 11 april 2018.

22.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i om det är förenligt med artikel 38.1 i förordning nr 44/2001 att tillämpa en tidsfrist som föreskrivs i verkställighetsstatens lagstiftning, enligt vilken ett beslut om kvarstad som meddelats i en annan medlemsstat inte längre kan verkställas efter det att fristen har löpt ut.

23.

För att besvara tolkningsfrågan, såsom den formulerats av den hänskjutande domstolen, är det nödvändigt att fastställa om en bestämmelse i verkställighetsstatens lagstiftning, enligt vilken ett beslut om kvarstad inte längre kan verkställas efter det att fristen har löpt ut, rör beslutets verkställbarhet som regleras av lagen i den medlemsstat där beslutet meddelades (ursprungsmedlemsstaten), eller om denna bestämmelse ska betraktas som en bestämmelse om själva verkställigheten i lagstiftningen i den medlemsstat där verkställighet av beslutet har begärts (den anmodade medlemsstaten).

24.

Den hänskjutande domstolen utgår från att det italienska beslutet om kvarstad mot bakgrund av dess funktion bör betraktas som ett beslut om kvarstad enligt tysk rätt. I detta sammanhang hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida villkoren för verkställighet av det italienska beslutet i Tyskland i förevarande fall regleras av de tyska bestämmelserna om verkställighet av beslut om kvarstad.

25.

Den hänskjutande domstolen har för det första anfört att tidsfristen enligt 929 § punkt 2 ZPO i rättstekniskt hänseende– till skillnad från exempelvis en bestämmelse som avser preskription av krav som har fastställts i ett beslut – inte hänför sig till den materiella lagstiftningen. Mot den bakgrunden kan denna frist hänföras till själva verkställighetslagstiftningen, vilken inte omfattas av förordning nr 44/2001.

26.

För det andra har den hänskjutande domstolen medgett att tillämpningen av den frist som föreskrivs i 929 § punkt 2 ZPO får till följd att exekutionstiteln upphör att vara verkställbar när tidsfristen har löpt ut. Resultatet är följaktligen detsamma som när exekutionstiteln upphävs genom överklagande. I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen få klarhet i om en sådan tidsbegränsning av ett beslut om kvarstad enligt lagstiftningen i den anmodade medlemsstaten kan vara oförenlig med EU-domstolens praxis, enligt vilken tillämpningen av de processrättsliga reglerna i den medlemsstat där verkställighet av domen begärs inte får äventyra de principer som uppställs i förordning nr 44/2001.

27.

Den tyska regeringen har för det första gjort gällande att förordning nr 44/2001 endast avser exekvaturförfarandet. Själva verkställigheten av beslut omfattas däremot inte av denna förordning. Beslut som omfattas av förordning nr 44/2001 ska därför verkställas i enlighet med de processrättsliga bestämmelserna i den nationella lagstiftningen i den anmodade medlemsstaten, såsom 929 § punkt 2 ZPO.

28.

För det andra har den tyska regeringen hänvisat till domarna i målen Apostolides ( 5 ) och Prism Investments ( 6 ) och har erinrat om att domstolen redan har slagit fast att det inte finns någon anledning att tillskriva ett beslut, när detta verkställs, verkningar som ett beslut av samma slag som meddelats direkt i den anmodade medlemsstaten inte har. Den tyska regeringen anser att den frist som föreskrivs i 929 § punkt 2 ZPO mot bakgrund av denna rättspraxis ska tillämpas på det beslut om kvarstad som meddelats i Italien, på grund av att ett liknande beslut som antagits i Tyskland inte längre kan verkställas efter utgången av fristen på en månad.

29.

Den tyska regeringen har slutligen, för det tredje, hänvisat till bestämmelserna i förordning nr 1215/2012, och anfört att ordalydelsen i artikel 41.1 andra meningen i denna förordning stöder den ståndpunkt som redovisats ovan.

30.

Kommissionen anser däremot att ett resonemang som huvudsakligen grundas på domen i målet Prism Investments ( 7 ), inte i vederbörlig ordning tar hänsyn till den gränsöverskridande karaktären av målet vid den nationella domstolen.

31.

Kommissionen har erinrat om att domstolen i sin praxis har förklarat att skillnaden mellan exekvaturförfarandet och själva verkställigheten inte kan äventyra de grundläggande principerna i förordning nr 1215/2012, däribland den fria rörligheten för domar. Även om exekvaturförfarandet enligt förordning nr 44/2001 ledde till att en utländsk dom integrerades i rättsordningen i den anmodade medlemsstaten innebär en ”blind” tillämpning av lagstiftningen i den medlemsstaten att ursprunget av den exekutionstitel som ska verkställas inte beaktas. Det kan i förevarande fall, till följd av tillämpningen av 929 § punkt 2 ZPO vid verkställigheten av beslutet om kvarstad enligt italiensk rätt, visa sig att det inte längre är möjligt att verkställa detta beslut i den anmodade medlemsstaten, även om det är verkställbart i ursprungsmedlemsstaten.

32.

Med hänsyn till de tvivel som den hänskjutande domstolen hyser och parternas argument kommer jag först att undersöka om en bestämmelse som fastställer en sådan frist för att inge en ansökan om verkställighet av en säkerhetsåtgärd som den i 929 § punkt 2 ZPO ska kvalificeras som en processrättslig bestämmelse enligt lex fori i den anmodade medlemsstaten. Därefter kommer jag att pröva de lärdomar som dragits av denna kvalificering mot bakgrund av domstolens praxis avseende verkningarna av utländska domar i det system som inrättats genom förordning nr 44/2001 i fråga om exekvatur. Slutligen kommer jag att jämföra den tidigare utvecklingen med de lösningar som unionslagstiftaren valt i förordning nr 1215/2012.

33.

Det ska erinras om att domstolen i samband med Brysselkonventionen ( 8 ) slog fast att denna konvention enbart reglerar förfarandet för verkställighet av utländska exekutionstitlar och inte berör verkställighet i egentlig mening, vilken fortsatt omfattas av den nationella rätten vid den domstol där talan har väckts. ( 9 ) Domstolen har därefter bekräftat att denna rättspraxis kan överföras på förordning nr 44/2001, eftersom denna också föreskriver ett exekvaturförfarande. ( 10 )

34.

Mot bakgrund av denna rättspraxis har den tyska regeringen, i likhet med den hänskjutande domstolen, anfört att 929 § punkt 2 ZPO enligt tysk rätt kvalificeras som en processrättslig bestämmelse. Följaktligen kan, i vart fall enligt den hänskjutande domstolen, den tidsfrist som anges i denna bestämmelse omfattas av verkställighetslagstiftningen i egentlig mening, vilken inte omfattas av förordning nr 44/2001.

35.

Jag noterar i detta avseende att de flesta av de begrepp som unionslagstiftaren har använt i rättsakterna om civilrättsligt samarbete, bland annat förordning nr 44/2001, är självständiga. ( 11 ) Kvalificeringen av sådana bestämmelser som 929 § punkt 2 ZPO i ett nationellt sammanhang kan följaktligen inte vara avgörande för bedömningen av den rättsfråga som uppkommit inom ramen för tolkningsfrågan.

36.

Vid tillämpningen av förordning nr 44/2001 är den självständiga kvalificeringen som ”processrättslig bestämmelse” av 929 § punkt 2 ZPO inte heller avgörande för svaret på tolkningsfrågan. Det är i förevarande fall ostridigt att det även i italiensk rätt föreskrivs en frist för att inge en ansökan om verkställighet av ett beslut om kvarstad. Det finns inget som tyder på att en bestämmelse i vilken en sådan frist föreskrivs inte även kan kvalificeras som ”processrättslig bestämmelse”, på samma sätt som i 929 § punkt 2 ZPO. Det som är avgörande är om denna bestämmelse i ZPO enligt en självständig kvalificering bör tillämpas vid verkställighet i Tyskland av beslut om kvarstad som fattas i andra medlemsstater. ( 12 )

37.

Den hänskjutande domstolen anser att det inte är nödvändigt att pröva frågan huruvida det även i italiensk rätt föreskrivs en tidsfrist för att inge en ansökan om verkställighet av ett beslut om kvarstad.

38.

Den hänskjutande domstolen har närmare bestämt angett att den tyska myndighet som ansvarar för fastighetsregistret inte, med avseende på det nationella målet, kan avgöra om det i lagstiftningen i den medlemsstat där beslutet har fattats föreskrivs en frist för verkställighet eller bestämma formerna för denna verkställighet, och att den inte heller har rätt att tillämpa en bestämmelse i utländsk rätt. När det gäller det förfarande som genomförs av denna myndighet är den enda relevanta faktorn huruvida 929 § punkt 2 ZPO ska eller inte ska tillämpas. Om slutligen exekutionstiteln inte längre är verkställbar på grund av att den frist som föreskrivs i italiensk rätt har löpt ut krävs det att gäldenären gör gällande detta genom att överklaga verkställbarhetsförklaringen.

39.

Den hänskjutande domstolen anser således att den tidsfrist som föreskrivs i italiensk rätt även ska gälla, utanför verkställighetsförfarandet, för det beslut vars verkställighet har begärts i målet vid den nationella domstolen. Härav följer att ett beslut om kvarstad som meddelats i utlandet på tyskt territorium skulle omfattas av två system som införts av dels ursprungsmedlemsstaten dels den anmodade medlemsstaten.

40.

I detta sammanhang undrar jag om kravet på att borgenären ska iaktta detta dubbla krav inte illustrerar svagheten i den tolkning enligt vilken 929 § punkt 2 ZPO ska tillämpas som en bestämmelse enligt lex fori när det gäller själva verkställigheten av utländska beslut om kvarstad. I detta fall skulle, för det första, den tyska bestämmelse som fastställer en frist för att inge ansökan om verkställighet tillämpas som en bestämmelse som reglerar själva verkställigheten. För det andra skulle en bestämmelse i ursprungsmedlemsstatens lagstiftning som föreskriver en liknande tidsfrist tillämpas som en bestämmelse genom vilken verkställbarheten av en utländsk dom fastställs. ( 13 )

41.

Mot bakgrund härav hyser jag, för det första, tvivel om kopplingen mellan dels verkställbarheten av ett beslut om kvarstad, som ska prövas mot bakgrund av en bestämmelse i ursprungsmedlemsstatens lagstiftning som fastställer en frist för att inge en ansökan om verkställighet av detta beslut, dels en begränsning av den faktiska verkställigheten genom en liknande frist som föreskrivs i en bestämmelse i den anmodade medlemsstaten.

42.

För det andra undrar jag om en sådan bestämmelse som 929 § punkt 2 ZPO ur ett systematiskt perspektiv kan tillämpas isolerad, oberoende av det gränsöverskridande sammanhanget och ursprunget av det beslut vars verkställighet begärs i Tyskland.

43.

För det tredje undrar jag om syftet med denna bestämmelse i tysk rätt kan vara förenligt med dess tillämpning, som inte tar hänsyn till det gränsöverskridande sammanhanget och ursprunget av ett beslut om kvarstad.

44.

Kommissionen har anfört att även om ett beslut om kvarstad enligt tysk rätt förlorar sin rättsliga giltighet på grund av att en frist har löpt ut, är detta inte fallet i italiensk rätt, enligt vilken endast en formell ogiltigförklaring av beslutet om kvarstad kan leda till att det förlorar all rättslig giltighet. Dessutom, medan underlåtenhet att iaktta denna frist enligt tysk rätt ska prövas ex officio, ska motparten enligt italiensk rätt själv åberopa att denna frist har löpt ut. Ett beslut om kvarstad enligt italiensk rätt kan således i princip även verkställas efter det att fristen har löpt ut.

45.

Det är därför möjligt att verkställbarheten av beslutet om kvarstad som enligt artikel 38 i förordning nr 44/2001 utgör en förutsättning för att beslutet ska kunna verkställas i den anmodade medlemsstaten, ( 14 ) äventyras om en borgenär inte kan utverka verkställighet av beslutet i Tyskland, oavsett om detta beslut är verkställbart enligt ursprungsmedlemsstatens lagstiftning.

46.

Detta kan tyda på att 929 § punkt 2 ZPO inte avser verkställighet av en säkerhetsåtgärd, utan snarare dess verkställbarhet, åtminstone i samma omfattning som en liknande bestämmelse enligt italiensk rätt.

47.

Ett beslut om kvarstad utgör ett undantag från den allmänna regeln att endast de domar som meddelats efter förfarandet i sakfrågan och som vunnit laga kraft kan vara verkställbara. Följaktligen kan ett beslut om kvarstad, trots att det på grund av sin undantagskaraktär inte tillfredsställer borgenären, ( 15 ) endast utfärdas om vissa villkor är uppfyllda.

48.

I de flesta rättssystem utgör visserligen det förhållandet att en senare verkställighet av ett beslut i sak är omöjlig ett sådant grundläggande villkor. Medan detta allmänna villkor fastställs med utgångspunkt i det huvudsakliga målet med beslutet om kvarstad, skiljer sig enligt jämförande analyser de nationella bestämmelserna från varandra när det gäller de närmare villkoren för att anta ett beslut om kvarstad. ( 16 )

49.

I själva verket fastställs villkoren för att utfärda ett beslut om kvarstad genom de val som görs av lagstiftaren i medlemsstaterna i deras strävan efter jämvikt mellan borgenärernas och gäldenärernas intressen. Införandet av en frist inom vilken borgenären ska inge en ansökan om verkställighet av en säkerhetsåtgärd är också ett resultat av denna strävan.

50.

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att målet med 929 § punkt 2 ZPO är att skydda gäldenären. Enligt den hänskjutande domstolen syftar denna bestämmelse närmare bestämt till att förhindra att beslut som antagits efter ett summariskt förfarande rörande interimistiska åtgärder förblir verkställbara och således kan verkställas under en relativt lång tidsperiod och trots eventuella förändringar av situationen. I samma anda har den tyska regeringen vid förhandlingen anfört att den frist som föreskrivs i 929 § punkt 2 ZPO är avsedd att förhindra att ett beslut om kvarstad kan verkställas efter utgången av en månad, även om omständigheterna har förändrats avsevärt.

51.

Dessutom anser även de författare i doktrinen som företräder uppfattningen att det framför allt är verkningarna av säkerhetsåtgärder som skiljer sig åt avsevärt, medan villkoren för att utfärda dessa är mycket mer likartade, ( 17 ) att det av dessa villkor framgår att säkerhetsåtgärder nödvändigtvis är kopplade till de förfaranden inom ramen för vilka de vidtas. ( 18 ) Man skulle därför kunna hävda att det i ett gränsöverskridande sammanhang finns en sådan koppling mellan ett beslut om kvarstad och ursprungsmedlemsstatens lagstiftning.

52.

Mot den bakgrunden är en lagstiftares införande av en sådan frist som den som föreskrivs i 929 § punkt 2 ZPO i viss utsträckning för övrigt jämförbar med den situation i vilken domstolen i sin dom anger de frister inom vilka särskilda åtgärder får vidtas av borgenären. Om en sådan dom innehöll en sådan precisering, skulle den utan tvekan utgöra en inneboende del av den domen.

53.

Jag anser följaktligen att en sådan frist såsom den som föreskrivs enligt 929 § punkt 2 ZPO inte kan skiljas från de villkor som måste vara uppfyllda för att ett beslut om kvarstad ska kunna utfärdas – och, mer allmänt, från lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten. En sådan frist kan följaktligen inte tillämpas som en bestämmelse om själva verkställigheten enligt lex fori inom ramen för verkställighet av utländska domar i Tyskland. ( 19 )

54.

Det framgår av beslutet om hänskjutande att 929 § punkt 2 ZPO främst syftar till att säkerställa att en säkerhetsåtgärd inte verkställs efter en relativt lång tidsperiod och trots eventuella förändringar av situationen. När det dessutom gäller utländska domar framgår det av beslutet om hänskjutande och av den tyska regeringens förklaringar att denna tidsfrist ska räknas från det datum då en verkställbarhetsförklaring delges en borgenär.

55.

En borgenär är dock inte tvungen att inge en ansökan om verkställighet av ett beslut om kvarstad omedelbart efter att ha utverkat beslutet i ursprungsmedlemsstaten. Han kan därför skjuta upp inlämnandet av en sådan ansökan, utan hinder av en eventuell ändring av omständigheterna efter det att beslutet om kvarstad har mottagits.

56.

Den lösning som innebär att 929 § punkt 2 ZPO ska tillämpas som en bestämmelse enligt lex fori i den anmodade medlemsstaten och att den tidsfrist som föreskrivs i denna bestämmelse ska beräknas från den dag då en verkställbarhetsförklaring har delgetts ger således en borgenär möjlighet att systematiskt bortse från en sådan eventuell förändring av omständigheterna och att utverka verkställighet av en säkerhetsåtgärd.

57.

Därför anser jag att tillämpningen av 929 § punkt 2 ZPO inom ramen för verkställighet av utländska domar inte är förenlig med syftet med denna bestämmelse, såsom detta har beskrivits av den hänskjutande domstolen och den tyska regeringen.

58.

Av denna analys framgår för det första att en sådan nationell bestämmelse som 929 § punkt 2 ZPO snarare rör verkställbarheten av ett beslut om kvarstad än själva verkställigheten av beslutet. För det andra kan en sådan tidsfrist inte tillämpas för sig, oberoende av ursprunget av ett beslut vars verkställighet begärs. För det tredje, om den hänskjutande domstolens och den tyska regeringens uppfattning vad gäller syftet med 929 § punkt 2 ZPO godtas, kan bestämmelsen inte fylla sin funktion om den tillämpas på utländska domar vars verkställighet begärs i Tyskland.

59.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att en nationell bestämmelse i vilken det föreskrivs en frist inom vilken en borgenär ska ge in en ansökan om verkställighet, såsom 929 § punkt 2 ZPO, inte ska betraktas som en processrättslig bestämmelse som är tillämplig i samband med verkställighet i Tyskland av ett kvarstadsbeslut som meddelats i en annan medlemsstat.

60.

Av fast rättspraxis följer för det första att det inte finns någon anledning att låta en dom som har meddelats i en medlemsstat, vid verkställighet av den domen i en annan medlemsstat, medge sådana rättigheter som den inte medger i ursprungsmedlemsstaten. ( 20 ) Detta kallas i doktrinen allmänt ”utvidgning av rättsverkningar”. ( 21 ) Av domen i målet Health Service Executive, ( 22 ) som meddelades inom ramen för förordning (EG) nr 2201/2003, ( 23 ) men som enligt min mening kan överföras på förordning nr 44/2001, framgår att denna begränsning ska förstås på så sätt att en utländsk dom enbart kan ligga till grund för verkställighet i den anmodade medlemsstaten inom de gränser som framgår av själva domen.

61.

För det andra finns det ingen anledning att låta en sådan dom få sådana rättsverkningar som en dom av samma slag, som har meddelats direkt i den medlemsstat där verkställighet begärs, inte skulle få. ( 24 ) Denna begränsning vad gäller rättsverkningarna av domar som verkställs i den anmodade medlemsstaten kallas ”doktrinen om rättsverkningarnas likvärdighet”. ( 25 )

62.

I överensstämmelse med denna rättspraxis anser den tyska regeringen att 929 § punkt 2 ZPO ska tillämpas vid verkställighet av beslut om kvarstad enligt italiensk rätt i Tyskland, för att säkerställa likabehandling av utländska och nationella domar.

63.

Jag delar inte denna uppfattning. Jag anser, i likhet med kommissionen, att den tyska regeringens ståndpunkt inte tar hänsyn till vissa aspekter av den gränsöverskridande karaktären av det nationella målet och konsekvenserna av att tillämpa 929 § punkt 2 ZPO i ett sådant fall. Dessutom anser jag att denna ståndpunkt grundar sig på en ofullständig tolkning av domstolens praxis.

64.

Av begäran om förhandsavgörande och den ståndpunkt den tyska regeringen framförde vid förhandlingen framgår att den borgenär som inte har iakttagit den frist som föreskrivs i 929 § punkt 2 ZPO, i inhemska situationer, i de fall där de tyska myndigheterna meddelar ett beslut om kvarstad och därefter verkställer det beslutet, utan dröjsmål kan utverka ett nytt beslut om kvarstad.

65.

Om man emellertid antar att 929 § punkt 2 ZPO ska tillämpas i ett gränsöverskridande sammanhang, såsom en bestämmelse enligt lex fori i den anmodade medlemsstaten, finns det inget entydigt svar på frågan hur borgenären ska agera när han eller hon inte har iakttagit den frist som anges i denna bestämmelse.

66.

Det förefaller symtomatiskt att varken den hänskjutande domstolen eller den tyska regeringen har framfört argumentet att borgenären kan inge en ny ansökan om verkställbarhetsförklaring i Tyskland för att låta den frist som föreskrivs i 929 § punkt 2 ZPO börja löpa på nytt. Jag undrar om en sådan lösning är förenlig med andemeningen i 929 § punkt 2 ZPO. I vilket fall som helst skulle en förnyad ansökan göra det möjligt att på obestämd tid skjuta upp dagen för registrering av en säkerhet för fordran genom inteckning, på grundval av samma beslut. Det förefaller mig som om en sådan möjlighet skulle stå i strid med logiken i denna bestämmelse.

67.

Det kan noteras att den tyska regeringen som svar på en fråga som framställdes vid förhandlingen bekräftade att en borgenär på nytt kan ansöka om ett beslut om kvarstad i ursprungsmedlemsstaten, när de tidsfrister som föreskrivs i denna medlemsstat också har löpt ut. Däremot angav kommissionen att borgenären i detta fall inte kunde begära ett andra beslut i Italien, eftersom det ursprungliga beslutet om kvarstad som meddelats av myndigheterna i denna medlemsstat fortfarande var verkställbart av de skäl som redovisats i punkt 44 i detta förslag till avgörande.

68.

Det framgår av dessa yttranden att en borgenär som inte har iakttagit den frist som föreskrivs i 929 § punkt 2 ZPO sannolikt måste vända sig till domstolarna i ursprungsmedlemsstaten, i förevarande fall de italienska domstolarna, för att utverka ett andra beslut om kvarstad.

69.

Trots dessa överväganden anser jag att bedömningen avseende den tolkningsfråga som hänskjutits till EU-domstolen inte bör begränsas till omständigheterna i förevarande fall. I förevarande fall meddelades det beslut vars verkställighet har begärts i Tyskland enligt italiensk rätt, i vilken det föreskrivs en tidsfrist som är snarlik den som föreskrivs i 929 § punkt 2 ZPO. Jag antar emellertid att samma tvivel vad gäller tillämpningen av sistnämnda bestämmelse skulle uppstå inom ramen för verkställigheten av en säkerhetsåtgärd som har förklarats verkställbar i Tyskland, med avseende på alla beslut om kvarstad som meddelats i andra medlemsstater.

70.

Även om jag inte vill uttala mig om klagandens nuvarande situation enligt italiensk rätt, anser jag att borgenären i en sådan situation som i det nationella målet i princip är tvungen att återigen, till stöd för sin andra ansökan som ingetts till myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten, visa att de omständigheter under vilka ett beslut om kvarstad kan meddelas i vart fall är sannolika. Det rör sig därför inte om att samma beslut ska meddelas en andra gång, utan om att anta ett nytt beslut som föregås av en ny prövning av alla villkor som ska vara uppfyllda för att ett beslut om kvarstad ska kunna utfärdas.

71.

Det kan dessutom inte redan från början uteslutas att det i ursprungsstatens lagstiftning av olika skäl inte föreskrivs någon möjlighet att faktiskt inge en ny ansökan om ett beslut. Till exempel är det möjligt att en ny ansökan enligt myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten inte kan tas upp till sakprövning, så länge det tidigare beslutet inte har upphävts eller inte har förlorat sin rättsliga giltighet av andra skäl. ( 26 )

72.

I vissa fall kan det således visa sig att tillämpningen av de villkor som fastställs i den anmodade medlemsstaten, det vill säga i förevarande fall den frist som föreskrivs i 929 § punkt 2 ZPO, vid verkställighet av en dom som meddelats i en annan medlemsstat, skulle leda till ett dödläge. I synnerhet kan inte den borgenär som inte har iakttagit den tidsfrist som föreskrivs i dessa bestämmelser längre utverka verkställighet av detta beslut i Tyskland och kan samtidigt inte ansöka om ett nytt beslut vid myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten.

73.

Det ska erinras om att domstolen, vad avser bestämmelserna i Brysselkonventionen, har slagit fast att tillämpningen av de processrättsliga reglerna i den anmodade medlemsstaten inte får påverka den ändamålsenliga verkan av det system som föreskrivs i denna konvention. ( 27 ) I de domar som bildar denna rättspraxis har domstolen också fastställt, vad mer specifikt gäller nationella bestämmelser om själva verkställigheten, att tillämpningen av de processrättsliga regler som gäller i den anmodade medlemsstaten med avseende på verkställigheten inte får tillämpas på ett sätt som leder till att det verkställighetssystem som har införts genom Brysselkonventionen förlorar sin ändamålsenliga verkan, genom att de principer som enligt förordning nr 44/2001 uttryckligen eller underförstått gäller på området åsidosätts. ( 28 ) Domstolen har senare bekräftat att denna rättspraxis kan överföras till förordning nr 44/2001. ( 29 )

74.

Jag vill vidare påpeka att detta resonemang också har inspirerat rättspraxis avseende förelägganden som förbjuder en part att väcka eller vidhålla en talan vid en nationell domstol. Domstolen har nämligen slagit fast att sådana förelägganden kan begränsa tillämpningen av behörighetsreglerna och medföra att den ändamålsenliga verkan av speciella mekanismer i fråga om litispendens och mål som har samband med varandra går förlorad. ( 30 ) Domstolen slog därefter fast att sådana förelägganden som antas inom ramen för ett skiljedomsförfarande innebär att en kärande inte får tillgång till den nationella domstol vid vilken denne har väckt talan i enlighet med de behörighetsregler som föreskrivs i förordning nr 44/2001 och därigenom berövas en form av domstolsskydd som denne har rätt till, eftersom en domstol i en annan medlemsstat hindras från att utöva den behörighet som den domstolen har i enlighet med förordning nr 44/2001. ( 31 )

75.

När det gäller säkerhetsåtgärder anser jag att den omständigheten att tillämpningen av en sådan bestämmelse som 929 § punkt 2 ZPO på utländska beslut om kvarstad kan leda till ett dödläge, såsom angetts i punkterna 71 och 72 i detta förslag till avgörande, kan äventyra den ändamålsenliga verkan av systemet i förordning nr 44/2001.

76.

I likhet med kommissionen anser jag att det inte kan uteslutas att borgenären, i en sådan situation som den i det nationella målet, enligt artikel 31 ( 32 ) i förordning nr 44/2001 får begära en säkerhetsåtgärd hos myndigheterna i den anmodade medlemsstaten. Borgenären skulle emellertid befinna sig i en mindre gynnsam situation, eftersom han eller hon skulle vara tvungen att vända sig till en domstol i en annan medlemsstat, med alla de konsekvenser som följer därav. ( 33 ) Detta bekräftar enligt min mening möjligheten att det skapas ett dödläge till följd av tillämpningen av 929 § punkt 2 ZPO inom ramen för verkställigheten av den utländska domen.

77.

I detta fall kan det, för det första, visa sig att domstolarna i en medlemsstat, som har behörighet att pröva målet i sak, inte kan säkerställa en borgenär det domstolsskydd som han eller hon har rätt till i det skede av förfarandet som leder till att det slutliga beslutet antas. För det andra skulle den behörighet som dessa domstolar har enligt bestämmelserna i förordning nr 44/2001 åsidosättas om en borgenär skulle vara tvungen att vända sig till en domstol i en annan medlemsstat för att lämna in en ansökan om ett beslut om kvarstad, när han eller hon önskar lämna in denna ansökan till den domstol som är behörig att pröva målet i sak.

78.

Mot bakgrund av den rättspraxis som avser upprätthållandet av den ändamålsenliga verkan av förordning nr 44/2001 anser jag följaktligen att en bestämmelse i den anmodade medlemsstaten, såsom 929 § punkt 2 ZPO, inte kan tillämpas vid verkställigheten av beslut om kvarstad som meddelats i andra medlemsstater.

79.

Av det ovan anförda framgår att en sådan bestämmelse som 929 § punkt 2 ZPO inte kan kvalificeras som en bestämmelse som avser själva verkställigheten av en utländsk dom enligt förordning 44/2001. ( 34 )

80.

Även om det antas att denna bestämmelse ska kvalificeras som en bestämmelse om själva verkställigheten enligt lex fori i den anmodade medlemsstaten, kan den inte tillämpas vid verkställighet av utländska beslut i Tyskland, eftersom den skulle påverka den ändamålsenliga verkan av förordningen.

81.

För övrigt anser jag att logiken och verkningarna av tillämpningen av rättspraxis avseende upprätthållande av den ändamålsenliga verkan av förordning nr 44/2001 påminner om den lösning som domstolen nyligen antog i sin praxis avseende förordning (EU) nr 650/2012. ( 35 ) Av denna rättspraxis framgår att kvalificeringen av nationella bestämmelser, när de ska tillämpas i situationer som omfattas av förordning nr 650/2012, inte får hindra att målen med denna förordning uppnås och inte heller påverka den ändamålsenliga verkan av förordningens bestämmelser. ( 36 ) Följaktligen kan den ändamålsenliga verkan av en unionsrättsakt om civilrättsligt samarbete påverka den självständiga kvalificering, som görs med avseende på tillämpningen av denna rättsakt, av nationella bestämmelser som omfattas av dess tillämpningsområde. På samma sätt bör 929 § punkt 2 ZPO inte heller kvalificeras som en bestämmelse om själva verkställigheten, eftersom den kan påverka den ändamålsenliga verkan av förordning nr 44/2001.

82.

Förevarande begäran om förhandsavgörande avser enbart förordning nr 44/2001. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att den aktuella tolkningsfrågan uppkommer på samma sätt inom ramen för förordning nr 1215/2012. Vidare har parterna också åberopat denna förordning vid den muntliga förhandlingen.

83.

I detta avseende anser jag att de lärdomar som dragits av förordning nr 1215/2012 inte kan påverka ovannämnda överväganden.

84.

För det första även om förordning nr 44/2001 inte uttryckligen behandlar frågan om den roll som lex fori i den anmodade medlemsstaten har vid verkställighet av utländska domar, förskrivs det däremot i artikel 41.1 i förordning nr 1215/2012, bland annat, att utländska domar ska verkställas i den anmodade medlemsstaten på samma villkor som en dom som har meddelats i den medlemsstaten. ( 37 )

85.

Trots att exekvaturförfarandet har avskaffats i förordning nr 1215/2012 har åtskillnaden mellan verkställbarhet och själva verkställigheten, som regleras av lex fori i den anmodade medlemsstaten, upprätthållits av unionslagstiftaren inom ramen för den förordningen. ( 38 )

86.

Denna tolkning företräds också av den tyska regeringen, som samtidigt som den drar en annan slutsats, konstaterar att artikel 41.1 andra meningen i förordning nr 1215/2012 fastställer de principer som har tillämpats inom ramen för förordning nr 44/2001. Dessutom anser vissa författare att denna bestämmelse i förordning nr 1215/2012 utgör en kodifiering av de principer som domstolen har slagit fast i sin praxis rörande förordning nr 44/2001. ( 39 )

87.

Det finns därför inget som tyder på att ikraftträdandet av förordning nr 1215/2012 kan påverka kvalificeringen av en sådan bestämmelse som 929 § punkt 2 ZPO.

88.

För det andra anser jag att problemet med ett dödläge som skapats genom tillämpningen av en nationell bestämmelse, såsom 929 § punkt 2 ZPO, som en bestämmelse i den anmodade medlemsstaten, uppkommer på samma sätt inom ramen för förordning nr 1215/2012. Rättspraxis avseende upprätthållande av den ändamålsenliga verkan av det system som inrättats genom förordning nr 1215/2012 är därför tillämplig. ( 40 )

89.

Av dessa skäl anser jag att varken de lärdomar som dragits av avskaffandet av exekvaturen eller införandet av en sådan bestämmelse som artikel 41.1 i förordning nr 1215/2012 kan motivera argumentet att en sådan bestämmelse som den i 929 § punkt 2 ZPO, enligt bestämmelserna i förordning nr 44/2001, kan tillämpas inom ramen för verkställighet av utländska beslut i Tyskland.

90.

Avslutningen utgör en bestämmelse som för det första inte rör verkställigheten av en utländsk dom, utan snarare exekvaturförfarandet ( 41 ) och, för det andra, vars tillämpning vid verkställigheten äventyrar den ändamålsenliga verkan av det system som inrättats genom förordning nr 44/2001, inte en bestämmelse om verkställighet enligt lex fori i den anmodade medlemsstaten. ( 42 ) Dessa överväganden påverkas inte av de lärdomar som dragits av analysen av förordning nr 1215/2012. Denna förordning har varken ändrat den logik eller de principer som reglerar gränserna för tillämpningen av lex fori i den anmodade medlemsstaten.

91.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) har ställt på följande sätt:

Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, särskilt artikel 38.1, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för tillämpningen av en bestämmelse i den anmodade medlemsstaten, såsom den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det föreskrivs en frist för att ge in en ansökan om verkställighet av ett beslut om kvarstad inom ramen för själva verkställigheten av ett beslut om kvarstad som meddelats i en annan medlemsstat.