Preliminär utgåva

TRIBUNALENS BESLUT (första avdelningen)

den 22 maj 2019 (*)

”EU-varumärke – Invändningsförfarande – Internationell registrering som designerar Europeiska unionen – Figurmärket CMS Italy – Äldre internationella figurmärken som återger ett kattdjur som hoppar åt vänster – Relativa registreringshinder – De äldre varumärkenas renommé – Artikel 8.5 i förordning (EG) nr 207/2009 (nu artikel 8.5 i förordning (EU) 2017/1001) – Bevis för renommé – Tidigare beslut från EUIPO i vilka det konstaterats att de äldre varumärkena är kända – Beaktande av dessa beslut – Motiveringsskyldighet – Principen om god förvaltningssed”

I mål T‑161/16,

Puma SE, Herzogenaurach (Tyskland), företrätt av advokaten P. González-Bueno Catalán de Ocón,

klagande,

mot

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av D. Walicka, i egenskap av ombud,

motpart,

varvid motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd var

Costruzione Macchine Speciali Srl (CMS), Alonte (Italien),

angående ett överklagande av det beslut som meddelades av EUIPO:s andra överklagandenämnd den 29 januari 2016 (ärende R 229/2015-2), om ett invändningsförfarande mellan Puma och Costruzione Macchine Speciali (CMS),

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen),

sammansatt av ordföranden I. Pelikánová, samt domarna P. Nihoul och J. Svenningsen (referent),

justitiesekreterare: E. Coulon,

med beaktande av överklagandet som inkom till tribunalens kansli den 18 april 2016,

med beaktande av svarsskrivelsen som inkom till tribunalens kansli den 30 juni 2016,

med beaktande av beslutet av den 17 november 2016 att vilandeförklara förfarandet,

med beaktande av åtgärderna för processledning av den 6 juli 2018 och svaren från Puma och EUIPO som inkom till tribunalens kansli den 23 juli 2018,

med beaktande av åtgärderna för processledning av den 13 februari 2019 och svaren från Puma och EUIPO som inkom till tribunalens kansli den 15 och den 22 februari 2019,

följande

Beslut(1)

 Bakgrund till tvisten

1        Den 21 december 2012 designerade Costruzione Macchine Speciali Srl (CMS), med verkan från och med den 14 december 2012, Europeiska unionen i en ansökan om skydd av den internationella registreringen nr 1150538.

2        Det varumärke som designeringen avsåg var det nedan angivna figurmärket:

3        De varor som skyddet avsåg omfattas av klasserna 7, 11 och 37 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar, för var och en av dessa klasser, följande beskrivning:

–        klass 7: ”Apparater och maskinverktyg för industriellt bruk för tillverkning av värmeväxlare av alla slag”,

–        klass 11: ”System och utrustning för uppvärmning, luftkonditionering, kylning, värmeväxling, ventilation, ångalstring, torkning”,

–        klass 37: ”Installation, underhåll och reparation av system, utrustning och maskinverktyg för industriellt bruk för tillverkning av värmeväxlare av alla slag”.

4        Ansökan om skydd offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 48/2013 av den 8 mars 2013.

5        Den 21 november 2013 framställde klaganden, Puma SE, en invändning med stöd av rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), i dess ändrade lydelse (som ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1)), och närmare bestämt artikel 156 (nu artikel 196 i förordning nr 2017/1001), jämförd med artikel 41 (nu artikel 46 i förordning 2017/1001), mot den internationella registreringen nr 1150538 som designerar Europeiska unionen för de varor som avses ovan i punkt 3.

6        Invändningen grundade sig på följande internationella registreringar:

–        den internationella registreringen nr 480105 av det nedan återgivna figurmärket, som har rättsverkan i Österrike, Benelux, Kroatien, Frankrike, Ungern, Italien, Portugal, Tjeckien, Rumänien, Slovakien och Slovenien, och som avser varor som ingår i klasserna 18, 25 och 28:

–        den internationella registreringen nr 582886 av det nedan återgivna figurmärket, som har rättsverkan i Bulgarien, Benelux, Tjeckien, Tyskland, Estland, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Österrike, Polen, Portugal, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Finland och Förenade kungariket, och som avser varor som bland annat ingår i klasserna 18, 25 och 28:

–        den internationella registreringen nr 593987 av det nedan återgivna figurmärket, som har rättsverkan i Österrike, Benelux, Bulgarien, Cypern, Kroatien, Spanien, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Ungern, Italien, Lettland, Litauen, Polen, Portugal, Förenade kungariket, Tjeckien, Rumänien, Slovenien och Slovakien, och som avser varor som bland annat ingår i klasserna 18, 25 och 28:

7        Till stöd för invändningen åberopades det registreringshinder som avses i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 8.5 i förordning nr 2017/1001).

8        Den 28 november 2014 avslog invändningsenheten invändningen med motiveringen att det inte var styrkt att de äldre varumärkena var kända.

9        Den 26 januari 2015 överklagade klaganden invändningsenhetens beslut vid EUIPO med stöd av artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009 (nu artiklarna 66–71 i förordning 2017/1001).

10      Genom beslut av den 29 januari 2016 (nedan kallat det överklagade beslutet) avslog EUIPO:s andra överklagandenämnd överklagandet, med motiveringen att klaganden inte hade inkommit med någon bevisning till styrkande av att de äldre varumärkena var kända. Överklagandenämnden fann nämligen att den bevisning som ingetts till invändningsenheten var klart otillräcklig eftersom den inte innehöll någon konkret och relevant information som visade att de äldre varumärkena var kända, och att överklagandenämnden inte kunde beakta bevisning som ingetts för första gången i överklagandeförfarandet.

[utelämnas]

12      Dessutom konstaterade överklagandenämnden att den var förhindrad att beakta den bevisning som getts in först under förfarandet vid överklagandenämnden, med tillämpning av regel 50.1 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke (EGT L 303, 1995, s. 1) (som har ersatts av kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/625 av den 5 mars 2018 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 om EU-varumärken och om upphävande av delegerad förordning (EU) 2017/1430 (EUT L 104, 2018, s. 1)), jämförd med artikel 76.2 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 95.2 i förordning 2017/1001).

13      För det första bekräftade överklagandenämnden att det var uppenbart att de handlingar som ingetts inom den frist som uppställts av invändningsenheten för att lämna in handlingar till styrkande av att de äldre varumärkena var kända, var otillräckliga, och dessutom till viss del saknade relevans. Den bevisning som gavs in först vid överklagandenämnden utgjorde således inte ”kompletterande” bevisning i den mening som avses i regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95, utan utgjorde i själva verket huvudbevisningen för att de äldre varumärkena var kända, vilket betydde att överklagandenämnden inte hade något som helst utrymme för skönsmässig bedömning som gav den rätt att beakta den för sent ingivna bevisningen. För det andra fann överklagandenämnden, efter att bland annat ha konstaterat att regel 19.2 c och 19.3 i förordning nr 2868/95 (numera motsvaras dessa bestämmelser av artikel 7.2 f och 7.4 i den delegerade förordningen 2018/625) på ett precist och uttömmande sätt angav vilken bevisning som klaganden måste inkomma med, att överklagandenämnden i en sådan situation endast kunde använda sig av sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett restriktivt sätt och endast om omständigheterna var sådana att de kunde göra invändarens försening berättigad. Invändaren hade dock inte anfört något legitimt skäl därtill och det hade i ärendet inte framkommit någon omständighet som kunde rättfärdiga att handlingar som fanns tillgängliga lämnades in för sent.

 Parternas yrkanden

14      Klaganden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

–        förplikta EUIPO och Costruzione Macchine Speciali (CMS) att ersätta rättegångskostnaderna.

15      EUIPO har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla överklagandet, och

–        förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

16      I artikel 132 i tribunalens rättegångsregler anges att när domstolen eller tribunalen redan har avgjort en eller flera rättsfrågor som är identiska med dem som aktualiseras genom grunderna för talan och tribunalen konstaterar att omständigheterna i målet är klarlagda, får tribunalen, efter det att den skriftliga delen av förfarandet har avslutats, på förslag av referenten och efter att ha hört rättegångsdeltagarna, genom ett särskilt uppsatt beslut som är motiverat, fastställa att det är uppenbart att talan är välgrundad.

[utelämnas]

19      Klaganden har i huvudsak åberopat två grunder, varav den första avser åsidosättande av de regler om bevishantering som är tillämpliga när en invändning framställs med stöd av artikel 8.3 i förordning nr 207/2009. Den andra grunden avser åsidosättande av principerna om rättssäkerhet, likabehandling och god förvaltningssed.

20      Genom den första grunden har klaganden kritiserat överklagandenämnden för att ha brutit mot de regler om bevishantering som är tillämpliga när en invändning framställs med stöd av artikel 8.5 i förordning nr 207/2009, särskilt artikel 76.1 och 76.2 i denna förordning (nämnda artikel 76.1 har blivit artikel 95.1 i förordning 2017/1001) och regel 19.2 c i förordning nr 2868/95, genom att inte betrakta de äldre varumärkenas renommé som ett notorisk faktum och genom att vägra att beakta den kompletterande bevisning som klaganden gett in i samband med överklagandet av invändningsenhetens beslut. Klaganden har anfört dels att denna ytterligare bevisning kompletterade den relevanta bevisning som hade getts in inom den frist som uppställts av invändningsenheten, det vill säga främst de tidigare besluten från EUIPO där det konstaterats att de äldre varumärkena var kända, dels att klagandebolaget hade angett skälet till att det hade förebringat den kompletterande bevisningen vid överklagandenämnden, vilket just var att invändningsenheten inte hade beaktat den relevanta bevisning som hade lagts fram vid den enheten.

21      Genom den andra grunden har klagandebolaget kritiserat överklagandenämnden för att ha åsidosatt principerna om rättssäkerhet, likabehandling och god förvaltningssed genom en tyst vägran – utan angivande av något skäl – att beakta flera av EUIPO:s tidigare beslut som fattats inom ramen för andra invändningsförfaranden beträffande samma äldre varumärkens renommé, och i vilka det dels hade konstaterats att dessa varumärken var kända, dels hade godtagits att den redogörelse för en i Frankrike genomförd undersökning som utgjorde bilaga I till invändningen i det nu aktuella invändningsförfarandet användes som bevisning utan något krav på att den måste översättas till processpråket.

22      Dessa båda grunder ska prövas tillsammans genom att tribunalen i ett första skede undersöker den andra grundens första anmärkning, beträffande underlåtenheten att beakta EUIPO:s tidigare beslut som klaganden åberopat som bevisning för att de äldre varumärkena var kända, och den första grundens andra anmärkning, beträffande underlåtenheten att beakta handlingar som getts in som bilagor till den skrivelse som innehåller grunderna för överklagandet till överklagandenämnden.

23      Genom dessa anmärkningar har klaganden i huvudsak kritiserat överklagandenämnden för att utan att ange skälen därtill tyst ha vägrat att beakta flera av EUIPO:s tidigare beslut i vilka det har konstaterats att de äldre varumärkena var kända, trots att dessa beslut åberopats under det aktuella invändningsförfarandet, såväl vid överklagandenämnden som vid invändningsenheten, såsom bevisning för att de äldre varumärkena är kända.

24      Vidare har klaganden hävdat att eftersom dessa tidigare beslut åberopades i tid vid invändningsenheten och utgjorde relevant bevisning för att de äldre varumärkena var kända – som klaganden med fog hade väntat sig att invändningsenheten skulle beakta – var det inte berättigat att överklagandenämnden, inom ramen för den bedömning det ankom på denna att göra med tillämpning av regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95, jämförd med artikel 76.2 i förordning nr 207/2009, beslutade att de kompletterande bevis som lämnats av klaganden i bilagan till den skrivelse som innehåller grunderna för överklagandet inte kunde beaktas därför att det inte förelåg någon omständighet som rättfärdigade att de ingetts för sent.

25      EUIPO har bestritt dessa anmärkningar.

26      EUIPO har anfört att en invändares hänvisning till beslut som tidigare fattats av EUIPO, och i vilka det har konstaterats att det äldre varumärke som har åberopats till stöd för invändningen var känt, inte kan betraktas som ett bevis för att detta varumärke är känt i den mening som avses i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009. Såsom invändningsenheten med rätta har angett måste nämligen laglighetsprövningen av EUIPO:s beslut ske på grundval av förordning nr 207/2009 såsom den har tolkats av EU-domstolen, och inte på grundval av en tidigare beslutspraxis.

27      EUIPO har vidare framhållit att överklagandenämnden har angett två skäl till att inte beakta den bevisning som klaganden förbringat i nämnden. För det första ansåg den nämligen att den bevisning som lagts fram inom den av invändningsenheten uppställda fristen för att styrka att de äldre varumärkena var kända var uppenbart otillräcklig med följden att den bevisning som gavs in som bilaga till den skrivelse som innehöll grunderna för överklagandet inte utgjorde kompletterande bevisning, utan var att betrakta som huvudbevisningen för att varumärkena var kända och därför inte kunde tillåtas som bevisning i enlighet med regel 50.1 tredje stycket i förordning 2868/95, jämförd med artikel 76.2 du förordning nr 207/2009. För de andra ansåg överklagandenämnden att – om det antas att dessa bestämmelser föranledde nämnden att överväga lämpligheten i att beakta sådan huvudbevisning som lagts fram så sent som i förfarandet vid nämnden – den var skyldig att använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett restriktivt sätt, innebärande att denna bevisning endast skulle kunna tillåtas om det förelåg vissa omständigheter som kunde motivera denna försening, vilket inte var fallet eftersom de berörda handlingarna hade kunnat ges in inom den frist som uppställts av invändningsenheten. Den förklaring därtill som klaganden lämnat, nämligen att bland annat EUIPO:s tidigare beslut, som klaganden åberopat vid invändningsenheten, utgjorde bevis för att varumärkena var kända, var felaktig. Att en felaktig bedömning gjorts av ett besluts bevisvärde kan inte betraktas som en omständighet som rättfärdigar ett för sent förebringande av bevisning.

28      Slutligen har EUIPO i svaret på den fråga som ställts i samband med åtgärden för processledning av den 6 juli 2018 uppgett att överklagandenämnden uttryckligen hade angett att redogörelsen för den undersökning som genomförts i Frankrike inte kunde tas i beaktande på grund av att det saknades översättning av redogörelsens huvuddelar. I och med detta instämde överklagandenämnden inte i den bedömning som låg till grund för de beslut från invändningsenheten vilka åberopats av klaganden och överklagandenämnden lämnade därigenom en uttrycklig motivering till sitt avvikande beslut.

29      I detta avseende bör det erinras om vissa grundläggande överväganden som EU-domstolen gav uttryck för i domen av den 28 juni 2018, EUIPO/Puma (C‑564/16 P, EU:C:2018:509), vilka motiverar att artikel 132 i rättegångsreglerna tillämpas i förevarande mål.

30      Det följer av regel 19.2 c i förordning nr 2868/95 att när en invändning framställs med stöd av artikel 8.3 i förordning nr 207/2009 har invändaren i princip rätt att fritt välja formen för den bevisning för det äldre varumärkets renommé som denne finner det vara lämpligt att ge in till EUIPO och att EUIPO således är skyldig att undersöka den bevisning som invändaren lägger fram, utan möjlighet att direkt avvisa en viss typ av bevis på grund av dess form. Således står det invändaren fritt att, såsom bevisning, till styrkande av att det äldre varumärke som åberopats till stöd för invändningen är känt, åberopa ett eller flera av EUIPO:s tidigare beslut där det konstaterats att samma varumärke var känt, och EUIPO är i det fallet skyldig att beakta dessa beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2018, EUIPO/Puma, C‑564/16 P, EU:C:2018:509, punkterna 58, 69 och 76).

31      När de tidigare beslut från EUIPO som en invändare åberopar som bevisning, i den del det i dessa beslut har konstaterats att det äldre varumärke som åberopats till stöd för invändningen enligt artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 var känt, är utförliga vad gäller bevisunderlaget och de omständigheter som ligger till grund för detta konstaterande, utgör dessa beslut en viktig indikation på att varumärket även inom ramen för det pågående invändningsförfarandet kan betraktas som känt i den mening som avses i den bestämmelsen (dom av den 28 juni 2018, EUIPO/Puma, C‑564/16 P, EU:C:2018:509, punkterna 94 och 95). Ett sådant konstaterande är nämligen ett konstaterande av ett faktiskt förhållande och det är inte avhängigt av det sökta varumärket (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2018, EUIPO/Puma, C‑564/16 P, EU:C:2018:509, punkt 81, och dom av den 9 september 2016, Puma/EUIPO – Gemma Group (Återgivning av ett kattdjur på språng), T-159/15, EU:T:2016:457, punkt 33).

32      Det ska vidare erinras om att principerna om likabehandling och god förvaltningssed innebär att EUIPO är skyldig att beakta de beslut som fattats i fråga om liknande ansökningar och att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det finns anledning eller inte att besluta på samma sätt, i enlighet med legalitetsprincipen. Denna skyldighet föreligger såväl i förfaranden avseende ett absolut registreringshinder som i förfaranden avseende ett relativt registreringshinder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2018, EUIPO/Puma, C‑564/16 P, EU:C:2018:509, punkterna 60–63).

33      Principen om god förvaltningssed medför dessutom en skyldighet för administrationen att motivera sina beslut. Denna skyldighet, som vad gäller besluten från EUIPO även följer av artikel 75 i förordning nr 207/2009, innebär att EUIPO måste se till att det klart och tydligt framgår vilket resonemang som ligger till grund för dess beslut. Bedömningen av huruvida nämnda skyldighet har fullgjorts ska göras utifrån lydelsen i det aktuella beslutet, det sammanhang i vilket det ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området. De argument som anförts under det administrativa förfarandet utgör en del av detta sammanhang (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2018, EUIPO/Puma, C‑564/16 P, EU:C:2018:509, punkterna 64–66).

34      Det betyder att när en invändare på ett precist sätt vid invändningsenheten till styrkande av att det äldre varumärke som åberopats som stöd för invändningen är känt åberopar beslut som EUIPO tidigare antagit avseende frågan huruvida detta varumärke är känt, så har de olika enheterna inom EUIPO en prövnings- och motiveringsskyldighet. För att uppfylla den skyldigheten ska de beakta de beslut som de redan antagit och ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det finns anledning eller inte att besluta på samma sätt. För det fall EUIPO:s enheter intar en avvikande ståndpunkt jämfört med den som intagits i tidigare beslut avseende frågan huruvida det äldre varumärket är känt, är de tvungna att uttryckligen motivera denna avvikelse i förhållande till de nämnda besluten med angivande av skälet till att dessa beslut inte är, eller inte längre är, av relevans (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2018, EUIPO/Puma, C‑564/16 P, EU:C:2018:509, punkterna 66 och 76).

35      En invändare ska i detta hänseende anses ha åberopat tidigare beslut från EUIPO på ett precist sätt, i den mening som avses ovan i punkt 34, bland annat när invändningsinlagan innehåller en exakt hänvisning till besluten och när de väsentliga delarna av besluten har sammanfattats i invändningsinlagan på processpråket (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2018, EUIPO/Puma, C‑564/16 P, EU:C:2018:509, punkt 69).

36      Slutligen kan det hända att den enhet inom EUIPO vid vilken en part har åberopat tidigare EUIPO-beslut i vilka det konstaterats att samma äldre varumärke var känt, anser att den inte kan uppfylla den skyldighet som i ett sådant fall följer av principen om god förvaltningssed – det vill säga att pröva huruvida dessa tidigare beslut är relevanta för det beslut som enheten själv måste fatta och, i förekommande fall, uttryckligen motivera en avvikande bedömning – utan tillgång till de bevis som ingetts under de invändningsförfaranden som utmynnat i dessa tidigare beslut. I ett sådant fall har enheten inget annat val än att utnyttja den möjlighet som den har, enligt artiklarna 63.2 och 78 i förordning nr 207/2009 (nu artiklarna 70.2 och 97 i förordning 2017/1001), att begära att sådan bevisning inges så att enheten kan utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning och göra en fullständig prövning av invändningen (dom av den 28 juni 2018, EUIPO/Puma, C‑564/16 P, EU:C:2018:509, punkterna 97 och 98).

37      Att överklagandenämnden använder sig av denna möjlighet är förenligt med regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95 jämförd med artikel 76.2 i förordning nr 207/2009, då bevisning har förebringats inom den frist som inledningsvis uppställdes av invändningsenheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2018, EUIPO/Puma, C‑564/16 P, EU:C:2018:509, punkterna 91, 98 och 99).

38      Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva de båda anmärkningar som nämns ovan i punkt 22, genom vilka klaganden har kritiserat överklagandenämnden dels för att inte ha beaktat de av EUIPO:s tidigare beslut som i vederbörlig ordning åberopats vid nämnden, dels för att inte ha tillåtit den bevisning som förebringats som bilaga till den skrivelse som innehåller grunderna för överklagandet därför att den getts in för sent och utan motivering.

39      Det ska först och främst konstateras att klaganden, på ett precist sätt, har åberopat tre tidigare beslut från EUIPO till styrkande av att de äldre varumärkena är kända.

40      Klaganden åberopade nämligen i punkt 1.2 i invändningsinlagan och i punkt 2.1 i den skrivelse som innehåller grunderna för överklagandet till överklagandenämnden de beslut som EUIPO meddelade den 20 augusti 2010 i invändningsförfarandet B 1459017, avseende det äldre varumärke som avsågs i den internationella registreringen nr 593987, den 30 augusti 2010 i invändningsförfarandet B 1287178, avseende samma äldre varumärke, och den 30 maj 2011 i invändningsförfarandet B 1291618, avseende nyss nämnda äldre varumärke samt det varumärke som avsågs i den internationella registreringen nr 480105.

41      Vidare kan det konstateras att dessa tidigare beslut från EUIPO uttryckligen har åberopats som bevisning. Det ska dessutom, mot bakgrund av det aktuella invändningsförfarandet, beaktas att dessa tidigare beslut har åberopats som bevis för att de äldre varumärken som avses i nämnda beslut är kända.

[utelämnas]

44      Dessa tidigare beslut har åberopats på ett precist sätt, eftersom klaganden i invändningsinlagan och, därefter, i den skrivelse som innehåller grunderna för överklagandet till överklagandenämnden har återgett vissa relevanta passager för att redogöra för EUIPO:s bedömning vad gäller de äldre varumärkenas renommé och de överväganden som låg till grund för denna bedömning.

45      Vidare konstaterade tribunalen i punkt 30 i domen av den 9 september 2016, Återgivning av ett kattdjur på språng (T-159/15, EU:T:2016:457), att de av klaganden åberopade tre tidigare besluten från enheter inom EUIPO utgjorde en färsk beslutspraxis i vilken det hade fastställts att de berörda varumärkena – som utgjorde två av de tre äldre varumärken som är aktuella i det förevarande invändningsförfarandet – var kända och väl igenkända av allmänheten. Dessa beslut avser dessutom varor som är identiska med eller liknar de som nu är i fråga och vissa av de medlemsstater som berörs i det nu aktuella fallet.

46      Med hänsyn till den prövnings- och motiveringsskyldighet som följer av principen om god förvaltningssed ankom det således på överklagandenämnden att beakta de beslut från EUIPO som klaganden hade åberopat och att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det fanns anledning eller inte att besluta på samma sätt och att, om så inte befanns vara fallet, uttryckligen motivera denna avvikande bedömning med angivande av skälet till att dessa beslut inte var, eller inte längre var, av relevans.

47      Det måste för det första konstateras att överklagandenämnden har fattat ett tyst beslut om att inte beakta de tidigare beslut från EUIPO som klaganden har åberopat och att överklagandenämnden inte särskilt har motiverat sitt beslut i det avseendet. Eftersom överklagandenämnden genom att fatta detta beslut har följt samma linje som invändningsenheten ska emellertid den motivering som lämnats på denna punkt i invändningsenhetens beslut och som har sammanfattats i den näst sista strecksatsen i punkt 6 i det överklagade beslutet beaktas, med hänsyn till den funktionella kontinuiteten mellan invändningsenheter och överklagandenämnder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2016, Sun Cali/EUIPO – Abercrombie & Fitch Europe (SUN CALI), T-512/15, EU:T:2016:527, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

48      Denna motivering, enligt vilken laglighetsprövningen av EUIPO:s beslut endast ska ske på grundval av förordning nr 207/2009 såsom den har tolkats av EU-domstolen, och inte på grundval av EUIPO:s tidigare beslutspraxis, uppfyller dock uppenbarligen inte – mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkterna 30–37 – de krav som följer av principen om god förvaltningssed. Genom den motiveringen bortses nämligen från att tidigare beslut från EUIPO kan vara relevanta, särskilt när det gäller beslut i vilka det redan har konstaterats att det äldre varumärke som åberopats till stöd för en invändning som avser ett hinder enligt artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 är känt.

49      För det andra är det överklagade beslutet behäftat med ett liknande fel genom att överklagandenämnden vägrade att beakta bevisning som klaganden gett in som bilaga till den skrivelse som innehöll grunderna för överklagandet, trots att klaganden vederbörligen hade åberopat flera tidigare beslut från EUIPO i invändningsinlagan, oavsett vilken motivering som lämnas i detta avseende.

50      Tribunalen konstaterar nämligen att överklagandenämnden, genom att lämna dessa uppgifter utan avseende – huvudsakligen med hänvisning till att klaganden inte lagt fram någon relevant bevisning inom den frist som uppställts av invändningsenheten – har bortsett från såväl att invändaren har rätt till fri bevisföring för att styrka att det äldre varumärke som denne åberopar till stöd för en invändning som avser ett hinder enligt artikel 8.5 i förordning nr 207/2009, vilket det har erinrats om ovan i punkt 30, som den omständigheten att tidigare beslut i vilka det har konstaterats att samma varumärke är känt har ett särskilt värde.

51      Vidare konstaterar tribunalen att det som alternativ angivna skälet till att inte beakta den aktuella bevisningen, enligt vilket det inte förelåg någon omständighet som motiverade förseningen med att ge in dessa bevis för att de äldre varumärkena var kända, även var baserat på den felaktiga premissen att de tidigare besluten från EUIPO i vilka det konstaterats att två av dessa varumärken var kända inte utgjorde relevant bevisning, med följden att invändningsenheten inte var skyldig att ta dem i beaktande trots att dessa beslut just åberopats av invändaren inom den frist som uppställts av invändningsenheten. Det ska vidare framhållas att eftersom den bevisning som förebringats vid överklagandenämnden delvis utgjordes av bevisning som prövats av EUIPO:s enheter inom ramen för de invändningsförfaranden som mynnat ut i dessa tidigare beslut, rörde det sig om bevisning som invändningsenheten, och annars överklagandenämnden, i det aktuella fallet borde ha begärt in om den ansåg sig förhindrad att fullgöra den prövnings- och motiveringsskyldighet som följer av principen om god förvaltningssed, såsom framgår av punkterna 97 och 98 i domen av den 28 juni 2018, EUIPO/Puma (C‑564/16 P, EU:C:2018:509), vilka det erinrats om ovan i punkt 36.

52      De argument som EUIPO har anfört i sin inlaga och sitt yttrande påverkar inte föregående överväganden.

53      Detta gäller för det första påståendet att beaktandet av de tidigare besluten från EUIPO:s enheter – i vilka det, i andra invändningsförfaranden, konstaterats att samma varumärke var känt – stred mot den andra partens rättigheter eftersom denna andra part inte har varit inblandad i de förfaranden som utmynnade i de besluten och därmed inte har kunnat yttra sig om bevisvärdet och relevansen hos den bevisning som lades fram under dessa förfaranden.

54      När en invändare för att styrka att ett äldre varumärke är känt vill åberopa ett tidigare beslut från EUIPO i vilket det konstaterats att detta varumärke är känt, måste invändaren åberopa beslutet på ett precist sätt, vilket bland annat innebär att denne ska återge beslutets huvudsakliga innehåll.

55      Vidare kan den enhet vid EUIPO där ett sådant tidigare beslut sålunda åberopas se sig föranledd att använda sig av sina befogenheter enligt artiklarna 63.2 och 78 i förordning nr 207/2009 för att få invändaren att förebringa den bevisning som prövats under det förfarande som utmynnade i det tidigare beslutet varje gång som ett sådant förebringande är nödvändigt. Att bevisningen ska förebringas kan krävas inte bara för att möjliggöra för nämnda enhet att fullgöra den prövnings- och motiveringsskyldighet som i en sådan situation åvilar den enligt principen om god förvaltningssed, utan även för att den ska kunna säkerställa, i förhållande till den andra parten, att den kontradiktoriska principen och principen om parternas likställdhet i processen respekteras.

56      Vidare kan tribunalen inte godta EUIPO:s resonemang om att en skyldighet för EUIPO:s enheter att beakta tidigare beslut i vilka det konstaterats att samma varumärke som det som åberopats till stöd för den invändning som gjorts vid dessa enheter skulle betyda att en överklagandenämnd skulle kunna tvingas att anpassa sitt beslut till ett tidigare beslut från en invändningsenhet. Den prövnings- och motiveringsskyldighet som följer av principen om god förvaltningssed medför nämligen också att den enhet vid EUIPO vid vilken ett tidigare beslut åberopas i vederbörlig ordning är skyldig att inte bara ta detta beslut i beaktande utan även att fråga sig huruvida det finns anledning, eller inte, att besluta på samma sätt.

[utelämnas]

62      Det framgår av det ovan anförda att det är uppenbart att överklagandet ska bifallas i den del klaganden har kritiserat överklagandenämnden för att inte ha beaktat de tidigare beslut från EUIPO som i vederbörlig ordning har åberopats vid överklagandenämnden, och för att inte ha tillåtit den bevisning som getts in som bilaga till den skrivelse som innehåller grunderna för överklagandet på grund av att bevisningen getts in för sent och utan motivering.

[utelämnas]

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1)      Det beslut som meddelades av andra överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 29 januari 2016 (ärende R 229/2015-2) ogiltigförklaras.

2)      EUIPO ska ersätta rättegångskostnaderna, inklusive Puma SE:s rättegångskostnader.

Luxemburg den 22 maj 2019.

*      Rättegångsspråk: engelska.

1      Nedan återges endast de punkter i detta beslut som tribunalen anser bör publiceras.