1

Novácké chemické závody, a.s. v konkurze (nedan kallat NCHZ) var en privatägd kemikalietillverkare med tre divisioner. Bolaget drev en kemisk fabrik i regionen Trenčín (Slovakien). Dess huvudsakliga verksamhet avsåg framställning av kalciumkarbid och tekniska gaser, av polyvinylklorid och dess biprodukter och – i växande omfattning – av baskemikalier och finkemikalier i låga volymer.

2

Den 8 oktober 2009 inleddes ett konkursförfarande avseende NCHZ, som då tillhörde Disor Holdings Ltd och hade förklarat sig oförmöget att fortsätta sin verksamhet och ingett en konkursansökan.

3

Den 5 november 2009 antog Republiken Slovakien zákon č. 493/2009 Z.z. o niektorých opatreniach týkajúcich sa strategických spoločností a o zmene a doplnení niektorých zákonov (lag nr 493/2009 om vissa åtgärder rörande strategiska bolag och om ändring av vissa lagar) (nedan kallad lagen om strategiska bolag). Denna lag, som trädde i kraft den 1 december 2009, gav staten förköpsrätt till strategiska bolag som var föremål för ett konkursförfarande. I lagen föreskrevs att en konkursförvaltare skulle säkerställa den fortsatta driften av det strategiska bolaget under konkursförfarandets gång. Den 2 december 2009 förklarades NCHZ av de slovakiska myndigheterna vara ett ”strategiskt bolag” i den mening som avses i nämnda lag, en ställning som NCHZ sedan behöll tills lagen upphörde att gälla den 31 december 2010 (nedan kallat den första konkursperioden). NCHZ blev som enda bolag föremål för tillämpning av nämnda lag, enligt vilken konkursförvaltaren var skyldig att driva bolaget vidare och att förhindra omotiverade kollektiva uppsägningar.

4

Den 28 december 2009 inrättades en ”behörig kommitté” (nedan kallad den behöriga kommittén) i den mening som avses i 82 § zákon č. 7/2005 Z.z. o konkurze a reštrukturalizácii a o zmene a doplnení niektorých zákonov (lag nr 7/2005 om konkurs och rekonstruktion och om ändring av vissa lagar) (nedan kallad konkurslagen). I den behöriga kommittén ingick, i enlighet med konkurslagens bestämmelser, dels en borgenärskommitté som företrädde de borgenärer vilka den dag då konkursförfarandet inleddes hade oprioriterade och osäkrade fordringar på konkursbolaget och hade anmält dessa fordringar som ”förkonkursfordringar” (nedan kallad borgenärskommittén), dels de borgenärer som hade prioriterade fordringar, det vill säga de borgenärer vilkas fordringar omfattades av vissa säkerheter, dels Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín, Slovakien).

5

Den 29 december 2009 byttes den första konkursförvaltaren av personliga skäl ut mot en ny konkursförvaltare (nedan kallad konkursförvaltaren).

6

Den 17 juni 2010 förelade Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín) konkursförvaltaren att sälja NCHZ såsom ett företag i fortsatt drift, alltså genom fortsättande av dess rörelse, i enlighet med de olika stegen i det förfarande som nämnda domstol hade slagit fast. En anbudsinfordran offentliggjordes den 12 augusti 2010 (nedan kallad 2010 års anbudsinfordran). Den 24 november 2010 förkastade den behöriga kommittén det enda anbud som hade inkommit. Den 3 december 2010 förelade Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín) konkursförvaltaren att göra en noggrann analys av NCHZ:s ekonomiska situation. Med ledning av resultatet av analysen skulle konkursförvaltaren sedan antingen godta eller förkasta det enda anbud som hade inkommit. Analysen färdigställdes den 8 december 2010; konkursförvaltaren meddelade att anbudet skulle komma att förkastas.

7

Efter den 31 december 2010 blev NCHZ föremål för tillämpning av konkurslagen (nedan kallat den andra konkursperioden). Vid ett gemensamt möte den 26 januari 2011 för borgenärerna i borgenärskommittén och borgenärerna med prioriterade fordringar, underrättade konkursförvaltaren mötesdeltagarna om att de driftskostnader som NCHZ:s verksamhet gav upphov till var högre än rörelseintäkterna. Konkursförvaltaren redogjorde också för sin ekonomiska analys av den23 december 2010, vilken företagsledningen kompletterade med en föredragning. De ovannämnda borgenärerna beslutade att driften av NCHZ skulle fortsätta (nedan kallat beslutet av den 26 januari 2011). Eftersom detta beslut den 17 februari 2011 godkändes genom beslut av Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín), fortsatte konkursförvaltaren driften av bolaget.

8

Den 7 juni 2011 ålade Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín) genom ett föreläggande konkursförvaltaren att sälja NCHZ i enlighet med det anbudsförfarande som nämnda domstol hade utformat (nedan kallat 2011 års anbudsförfarande). Anbudsinfordran offentliggjordes den 12 juli 2011 (nedan kallad 2011 års anbudsinfordran), och den 29 november 2011 inkom två anbud.

9

Den 13 oktober 2011 mottog Europeiska kommissionen ett klagomål från AlzChem AG om olagligt stöd som Republiken Slovakien skulle ha tilldelat NCHZ. AlzChem är ett bolag med säte i Tyskland som är verksamt på flera marknader för finkemikalier i ett antal av Europeiska unionens medlemsstater, däribland Republiken Slovakien. Klagomålet kompletterades den 14 juni 2012.

10

Den 17 oktober 2011 överlämnade kommissionen det mottagna klagomålet till de slovakiska myndigheterna jämte en begäran om upplysningar. Kommissionen begärde på nytt upplysningar av de slovakiska myndigheterna den 22 mars och den 21 juni 2012. De slovakiska myndigheterna besvarade kommissionens begäran i samtliga fall.

11

Den 7 december 2011 underrättade konkursförvaltaren Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín) om resultaten av 2011 års anbudsförfarande och av omröstningen bland borgenärerna i den behöriga kommittén. Den 14 december 2011 anmodade Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín) konkursförvaltaren att utvärdera ytterligare ett anbud. Den 15 december 2011 utarbetade konkursförvaltaren en analys med innebörden att eftersom det aktuella anbudet endast avsåg en del av NCHZ:s tillgångar, skulle borgenärernas intressen inte tillgodoses på bästa sätt genom att det godtogs. Den 29 december 2011 ålade Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín) genom ett föreläggande konkursförvaltaren att slå fast att Via Chem Slovakia a.s. hade lämnat det vinnande anbudet. Köpeavtalet mellan det bolaget och NCHZ ingicks den 16 januari 2012, varefter köpet godkändes av Protimonopolný úrad SR (den slovakiska konkurrensmyndigheten) den 19 juli 2012 och slutfördes den 31 juli 2012.

12

Via Chem Slovakia sålde den 1 augusti 2012 NCHZ:s kemikaliedivision utom den fasta egendomen (byggnader och mark) till sökanden, Fortischem a.s., som bedriver verksamhet inom framställning av kemiska produkter. Sökanden ägs av Energochemica SE och skapades – i enlighet med vad den vid förhandlingen själv uppgav för tribunalen som svar på en fråga från denna – i maj 2012. Den fasta egendom som krävdes för den kemiska produktionen ställdes till sökandens förfogande genom ett arrendeavtal.

13

Den 24 januari 2013 hölls på AlzChems begäran ett möte mellan kommissionen och AlzChem. Därefter översände AlzChem kompletterande upplysningar genom e‑postmeddelanden av den 8 och 22 mars 2013.

14

Genom skrivelse av den 2 juli 2013 underrättade kommissionen de slovakiska myndigheterna om sitt beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande med stöd av artikel 108.2 FEUF (EUT C 297, 2013, s. 85) såvitt avsåg dels det tillstånd att fortsätta driften av NCHZ från december 2009 till december 2010 som den slovakiska staten hade lämnat genom lagen om strategiska bolag, dels beslutet av den 26 januari 2011 om att driften av NCHZ skulle fortsätta efter det att lagen om strategiska bolag hade upphört att gälla. Kommissionen uttryckte också tvivel om huruvida 2011 års anbudsinfordran, som utmynnade i försäljningen av NCHZ, hade varit ovillkorlig. Dessutom fanns det enligt kommissionen starka indikationer på att den ekonomiska kontinuiteten mellan NCHZ och den nya enheten inte hade brutits.

15

Med anledning av beslutet av den 2 juli 2013 mottog kommissionen synpunkter från de slovakiska myndigheterna, från AlzChem och från en annan berörd part. Dessa synpunkter från berörda tredje parter sändes tillsammans med nya frågor till de slovakiska myndigheterna, som lade fram sina synpunkter den 14 januari 2014.

16

Den 7 oktober 2013 och den 17 februari 2014 hölls på de slovakiska myndigheternas begäran möten mellan dessa och kommissionens avdelningar. Den 20 mars 2014 sände kommissionen en begäran om kompletterande förklaringar till en av de berörda tredje parterna, som besvarade begäran den 6 maj 2014. Den 2 maj 2014 ställde kommissionen nya frågor till de slovakiska myndigheterna, som besvarade dessa den 14 och 30 maj 2014.

17

Den 15 oktober 2014 antog kommissionen beslut (EU) 2015/1826 om det statliga stöd SA.33797 (2013/C) (f.d. 2013/NN) (f.d. 2011/CP) som Slovakien har genomfört till förmån för NCHZ (EUT L 269, 2015, s. 71) (nedan kallat det angripna beslutet).

18

Kommissionen ansåg att beslutet att förklara NCHZ för ett strategiskt bolag (nedan kallat den första åtgärden) hade medfört en selektiv fördel för NCHZ, kunde tillskrivas staten, hade inneburit att statliga medel användes och hade snedvridit konkurrensen på en marknad som var öppen för handel mellan medlemsstaterna. Med ledning av detta konstaterade kommissionen att åtgärden utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och att detta stöd var olagligt och oförenligt med den inre marknaden (skälen 110 och 114–124 i det angripna beslutet). Efter att ha skattat beloppet av statligt stöd till 4783424,10 euro fann kommissionen att detta belopp skulle återkrävas från NCHZ och att beslutet om återkrav skulle utvidgas till att även omfatta sökanden, eftersom det förelåg ekonomisk kontinuitet mellan sökanden och NCHZ (skälen 101 och 174 i det angripna beslutet).

19

Däremot ansåg kommissionen att den fortsatta driften av NCHZ i enlighet med beslutet av den 26 januari 2011 inte utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, eftersom åtminstone två av de kumulativa villkoren för att statligt stöd ska anses föreligga – nämligen att åtgärden kan tillskrivas staten och att en ekonomisk fördel har uppstått – inte var uppfyllda (skäl 113 i det angripna beslutet).

20

Artikeldelen i det angripna beslutet har följande lydelse:

”Artikel 1

Det statliga stöd på 4783424,10 euro som beviljats NCHZ genom att förklara det vara ett strategiskt företag i enlighet med lagen om [strategiska bolag], varigenom det skyddades från normal tillämpning av konkurslagen, genomfördes olagligt av [Republiken] Slovakien i strid med artikel 108.3 [FEUF] och är oförenligt med den inre marknaden.

…

Artikel 3

1.   [Republiken] Slovakien ska från NCHZ återkräva det oförenliga stöd som avses i artikel 1.

2.   Med tanke på den ekonomiska kontinuiteten mellan NCHZ och [sökanden] bör skyldigheten att återbetala stödet även utvidgas till [sökanden].

3.   De belopp som ska återkrävas ska innefatta ränta från och med den dag då de ställdes till NCHZ:s förfogande och till och med den dag då de har återbetalats.

4.   Räntan ska beräknas som sammansatt ränta enligt kapitel V i förordning (EG) nr 794/2004 … och förordning (EG) nr 271/2008 … om ändring av förordning (EG) nr 794/2004.

Artikel 4

1.   Återkravet av det stöd som avses i artikel 1 ska genomföras omedelbart och effektivt.

2.   [Republiken] Slovakien ska säkerställa att detta beslut genomförs inom fyra månader efter den dag då detta beslut har delgivits.

Artikel 5

1.   Inom två månader efter dagen då detta beslut har delgivits ska [Republiken] Slovakien lämna följande uppgifter till kommissionen:

2.   [Republiken] Slovakien ska hålla kommissionen underrättad om utvecklingen vad gäller de nationella åtgärder som har vidtagits för att genomföra detta beslut till dess att återkravet av det stöd som avses i artikel 1 har slutförts. [Republiken] Slovakien ska på kommissionens begäran omgående lämna uppgifter om de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att följa detta beslut. [Republiken] Slovakien ska också lämna detaljerade uppgifter om de stödbelopp och räntebelopp som redan har återkrävts från stödmottagarna.

Artikel 6

Detta beslut riktar sig till [Republiken] Slovakien.”

21

Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 6 mars 2015.

22

Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 14 juli 2015 ansökte AlzChem om att få intervenera i målet till stöd för kommissionens yrkanden.

23

Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 6 augusti 2015 begärde sökanden, för den händelse att AlzChems interventionsansökan skulle komma att bifallas, att vissa uppgifter i ansökan och i bilagorna till denna samt i repliken och i en bilaga till denna skulle behandlas konfidentiellt i förhållande till AlzChem. Till begäran bifogade sökanden icke-konfidentiella versioner av de berörda handlingarna.

24

Genom beslut fattat av ordföranden på nionde avdelningen den 22 september 2015 fick AlzChem tillåtelse att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden. Intervenienten fick ta del av de icke-konfidentiella versioner av ansökan och repliken samt bilagorna till dessa som sökanden hade framställt. Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 8 oktober 2015 bestred intervenienten begäran om konfidentiell behandling.

25

Den 8 oktober 2015 tilldelades målet en ny referent på nionde avdelningen. Genom beslut av tribunalens ordförande den 3 oktober 2016 tilldelades målet en ny referent. I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på sjätte avdelningen, varför målet i enlighet med artikel 27.5 i tribunalens rättegångsregler tilldelades den avdelningen.

26

Den 6 februari 2017 ställde tribunalen (sjätte avdelningen) skriftliga frågor till sökanden rörande dennas begäran om konfidentiell behandling. Sökanden besvarade dessa frågor inom de föreskrivna fristerna.

27

Genom beslut av den 13 september 2017, Fortischem/kommissionen (T‑121/15, ej publicerat, EU:T:2017:648), biföll ordföranden på tribunalens sjätte avdelning begäran om konfidentiell behandling såvitt avsåg vissa upplysningar i ansökan och vissa uppgifter i ett antal bilagor till ansökan och till repliken men avslog begäran i övrigt. Det förordnades att beslut om rättegångskostnaderna skulle meddelas senare. Den 26 oktober 2017 fick intervenienten ta del av en av sökanden utarbetad icke-konfidentiell version av de handlingar som nämndes i punkterna 1 och 2 i slutet i beslutet av den 13 september 2017, Fortischem/kommissionen (T‑121/15, ej publicerat, EU:T:2017:648).

28

Den 5 januari 2018 inkom intervenienten till tribunalens kansli med sin interventionsinlaga.

29

Den 5 och 7 februari 2018 inkom kommissionen respektive sökanden till tribunalens kansli med yttrande om interventionsinlagan.

30

På förslag av referenten beslutade tribunalen (sjätte avdelningen) att inleda den muntliga delen av förfarandet. Såsom åtgärder för processledning i enlighet med artikel 89 i rättegångsreglerna ställde tribunalen skriftliga frågor till rättegångsdeltagarna och begärde in en handling. Rättegångsdeltagarna besvarade frågorna inom den föreskrivna fristen, och den begärda handlingen ingavs.

31

Vid förhandlingen den 10 april 2019 utvecklade rättegångsdeltagarna sin talan och besvarade tribunalens muntliga frågor.

32

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

33

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

34

Intervenienten har i allt väsentligt yrkat att talan ska ogillas.

35

Till stöd för talan har sökanden åberopat sex grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 107.1 FEUF. Den andra grunden avser åsidosättande dels av skyldigheten att göra en omsorgsfull och opartisk prövning, dels av den samarbetsskyldighet som åvilar kommissionen. Den tredje grunden avser åsidosättande av artikel 296 andra stycket FEUF såvitt avser kommissionens slutsats att det förelåg statligt stöd till NCHZ. Den fjärde grunden avser åsidosättande av artiklarna 107.1 FEUF och 108.2 FEUF samt artikel 14.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, 1999, s. 1) genom utvidgning av skyldigheten att återbetala det påstådda statliga stödet till att även omfatta sökanden. Den femte grunden, som har anförts i andra hand, avser åsidosättande av artiklarna 107.1 FEUF och 108.2 FEUF samt artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 genom underlåtenhet att begränsa omfattningen av den skyldighet att återbetala det påstådda statliga stödet som ålades sökanden till 60 procent av beloppet för nämnda stöd. Den sjätte grunden avser åsidosättande av artikel 296 FEUF såvitt avser kommissionens slutsats att det förelåg ekonomisk kontinuitet.

36

Tribunalen anser det lämpligt att pröva grunderna i följande ordning: först den tredje grunden, därefter den första grundens båda första delar, sedan den andra grunden, därefter den första grundens tredje del, sedan den sjätte grunden, därefter den fjärde grunden och slutligen den femte grunden.

37

Sökanden har gjort gällande att kommissionen enligt rättspraxis är skyldig att på ett adekvat sätt redovisa varför de faktiska och rättsliga omständigheter som den har slagit fast styrker förekomsten av statligt stöd. Därför är kommissionen enligt sökanden också skyldig att förklara varför de faktiska och rättsliga argument som den berörda staten har framfört inte har varit tillräckliga för att vederlägga förekomsten av sådant stöd. Sökanden anser att det angripna beslutet är otillräckligt motiverat i flera hänseenden. Till att börja med är nämnda beslut enligt sökanden otillräckligt motiverat såvitt avser kommissionens slutsats att lagen om strategiska bolag gav NCHZ en ekonomisk fördel som bolaget inte skulle ha fått i ett normalt konkursförfarande. Sökanden har därvidlag gjort gällande att de slovakiska myndigheterna lade fram utförliga faktiska argument som visade att borgenärerna skulle ha valt att låta NCHZ fortsätta sin verksamhet men att kommissionen inte diskuterade innehållet i den berörda bevisningen utan i stället nöjde sig med att uttrycka allmänna och ogrundade tvivel. Vidare är det angripna beslutet enligt sökanden otillräckligt motiverat även såvitt avser varför lagen om strategiska bolag inte kunde anses uppfylla kriteriet om en aktör i en marknadsekonomi.

38

Kommissionen har, med stöd av intervenienten, bestritt att sökanden skulle ha fog för sina argument.

39

Den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF ska enligt fast rättspraxis vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att unionsdomstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (se dom av den 13 december 2018, AlzChem/kommissionen, T‑284/15, EU:T:2018:950, punkt 70 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

40

Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som kan finnas hos dem som rättsakten är riktad till eller som berörs av den i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF (dom av den 13 december 2018, AlzChem/kommissionen, T‑284/15, EU:T:2018:950, punkt 71 (ej publicerad)).

41

Det krävs inte att samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området. I synnerhet är kommissionen inte skyldig att ta ställning till samtliga argument som berörda parter har framfört till den, utan det är tillräckligt att kommissionen redogör för de faktiska omständigheter och rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse för hur beslutet har fattats (se dom av den 13 december 2018, AlzChem/kommissionen, T‑284/15, EU:T:2018:950, punkt 72 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

42

Slutligen är en grund som avser åsidosättande av artikel 296 andra stycket FEUF att betrakta som skild från en grund som avser åsidosättande av artikel 107.1 FEUF. En grund av det förstnämnda slaget avser nämligen avsaknad av eller bristfällig motivering, vilket utgör ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter i den mening som avses i artikel 263 FEUF och rör tvingande rätt, varför unionsdomstolen ska pröva en sådan grund ex officio. En grund av det sistnämnda slaget avser i stället ett besluts lagenlighet i materiellt hänseende, vilket rör ett åsidosättande av en rättsregel som gäller tillämpningen av EUF-fördraget i den mening som avses i samma artikel 263 FEUF, och en sådan grund får unionsdomstolen pröva endast om sökanden har åberopat den. Frågan huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits är således skild från frågan huruvida det finns fog för de angivna skälen till det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France, C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 67).

43

Det är mot bakgrund av de överväganden som har redovisats i punkterna 39–42 ovan som tribunalen ska pröva huruvida det angripna beslutet saknar motivering eller är bristfälligt motiverat i den mening som följer av artikel 296 FEUF.

44

I det angripna beslutet konstaterade kommissionen att NCHZ:s skulder till olika offentliga enheter hade uppkommit på grund av att bolagets verksamhet hade gått med förlust. Enligt kommissionens bedömning hade praxis vid tillämpning av den allmänna konkursordningen frångåtts i så måtto att den tjänstgörande konkursförvaltaren inte hade gjort någon analys och att borgenärerna inte hade fått samlas för att besluta om framtiden för NCHZ. Kommissionen framhöll att den tjänstgörande konkursförvaltaren hade vitsordat att han enligt lagen om strategiska bolag var tvungen att fortsätta att driva NCHZ och saknade möjlighet att överväga andra lösningar (skälen 79 och 80 i det angripna beslutet).

45

I detta hänseende fann kommissionen att beslutet att tillämpa lagen om strategiska bolag på NCHZ inte grundade sig på överväganden som NCHZ:s borgenärer skulle ha tagit hänsyn till utan på andra överväganden av politisk art. Det enda som hänvisades till i den slovakiska regeringens beslut var nämligen förlusten av arbetstillfällen och konkurrenskraft inom den slovakiska kemiska industrin och således den slovakiska ekonomin som helhet. Därför ansåg kommissionen att det statliga beslutet att tillämpa nämnda lag på NCHZ uppenbarligen inte kunde motiveras med hänvisning till kriteriet om en borgenär i en marknadsekonomi (skäl 82 i det angripna beslutet).

46

De slovakiska myndigheternas argument att borgenärerna troligen skulle ha beslutat att låta NCHZ fortsätta att bedriva sin verksamhet även om lagen om strategiska bolag inte hade tillämpats på NCHZ bemötte kommissionen bland annat med att det inte ingick någon tillförlitlig bedömning av andra möjliga lösningar i den av de slovakiska myndigheterna anförda analys som den första konkursförvaltaren utarbetade den 26 oktober 2009 (nedan kallad analysen av den 26 oktober 2009), med att det inte hade gjorts någon fördjupad bedömning och med att beslutet i början av den andra konkursperioden att låta NCHZ fortsätta sin verksamhet hade fattats vid en tidpunkt då borgenärernas ekonomiska situation var annorlunda (skälen 82–84 i det angripna beslutet). Enligt kommissionen var konkursförvaltarens analys från mars 2014 (nedan kallad analysen från mars 2014), vilken byggde på de metoder som hade använts för analysen av situationen under den andra konkursperioden, synnerligen kortfattad och hypotetisk, och dessutom hade den utarbetats i efterhand (skäl 87 i det angripna beslutet). Kommissionens slutsats blev att de slovakiska myndigheterna inte hade visat att om lagen om strategiska bolag inte hade tillämpats på NCHZ, skulle ändå en fortsatt drift av NCHZ ha godkänts, i början av konkursförfarandet eller under år 2010, på grundval av en korrekt och djupgående analys och en diskussion med samtliga berörda parter (skäl 88 i det angripna beslutet).

47

Dessutom framhöll kommissionen att tillämpningen av lagen om strategiska bolag hade undanröjt den osäkerhet som annars vidlåder beslutsfattandet inom ramen för den allmänna konkursordningen i så måtto att det därigenom hade garanterats att NCHZ:s samtliga verksamheter skulle fortsätta att bedrivas åtminstone till dess att nämnda lag skulle upphöra att gälla vid utgången av år 2010. Enligt kommissionen var detta en ”betydelsefull signal” i en sektor, nämligen kemisk industri, där kunderna fäster särskilt stor vikt vid leveranssäkerheten. Kommissionen noterade också att NCHZ hade förlorat vissa kunder under åren 2009 och 2010, något som ska ha framgått av den ekonomiska analys som konkursförvaltaren utarbetade efter det att lagen om strategiska bolag hade upphört att gälla. Med ledning av detta gjorde kommissionen bedömningen att om den lagen inte hade tillämpats på NCHZ, skulle det ha funnits en betydligt större risk för att försäljningen skulle gå ned till följd av den osäkerhet som konkursförfarandet gav upphov till liksom en ökad risk för att borgenärerna inte skulle anse det ekonomiskt försvarbart att fortsätta driften av NCHZ utan skulle utnyttja möjligheten att få bolagets verksamhet att upphöra (skälen 85, 86, 88 och 89 i det angripna beslutet).

48

Kommissionen fann att tillämpningen av lagen om strategiska bolag hade gett NCHZ en ekonomisk fördel genom att skydda bolaget mot ett normalt konkursförfarande i enlighet med konkurslagen, med tanke på att den tjänstgörande konkursförvaltaren, borgenärerna och konkursdomstolen både vid konkursförfarandets början och under år 2010 hade saknat möjlighet att mot bakgrund av hur NCHZ:s ekonomiska situation utvecklades besluta att upphöra med bolagets verksamhet eller genomföra betydande personalminskningar. Enligt kommissionen innebar den första åtgärden därutöver också att både NCHZ och tredje part – bland annat bolagets kunder och leverantörer – fick garantier för att NCHZ skulle fortsätta att bedriva sin verksamhet, medan det under normala konkursomständigheter aldrig är säkert att verksamheten kommer att fortsätta, varför NCHZ behandlades på ett förmånligare sätt än sina konkurrenter i en liknande situation (skälen 78, 85, 89 och 90 i det angripna beslutet).

49

Av dessa överväganden som kommissionen redovisade i det angripna beslutet följer att kommissionen, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, faktiskt redogjorde för skälen till sin bedömning att tillämpningen av lagen om strategiska bolag på NCHZ hade medfört att bolaget erhöll en ekonomisk fördel som det inte skulle ha erhållit inom ramen för den allmänna konkursordningen. Kommissionen beskrev således sin analys av de konsekvenser som tillämpningen av nämnda lag hade medfört, nämligen att NCHZ automatiskt fick fortsätta att bedriva sin verksamhet och att kollektiva uppsägningar förhindrades, oberoende av hur bolagets ekonomiska situation utvecklades och oaktat att bolaget saknade möjlighet att betala sina skulder, bland annat till olika offentliga enheter. Därutöver nämnde kommissionen också sin bedömning att automatiken i den fortsatta driften av NCHZ hade gett bolagets kunder och leverantörer garantier som inte skulle ha förekommit inom ramen för ett normalt konkursförfarande.

50

Vidare angav kommissionen, likaså i motsats till vad sökanden har gjort gällande, varför den gjorde bedömningen att tillämpningen av lagen om strategiska bolag inte uppfyllde kriteriet om en aktör i en marknadsekonomi, varvid kommissionen inte ”inskränkte sitt resonemang till ett påpekande om att tillämpningen av nämnda lag … grundade sig på politiska överväganden som en privat borgenär inte skulle ha tagit hänsyn till”. Efter att ha redovisat sin bedömning bemötte kommissionen nämligen – i motsats till vad sökanden har gjort gällande – även de slovakiska myndigheternas argument om den första konkursförvaltarens och konkursförvaltarens ställningstaganden. Därvid angav kommissionen varför den dels inte kunde ställa sig bakom vare sig analysen av den 26 oktober 2009 eller analysen från mars 2014, dels ansåg sig sakna bevisning som styrkte att den behöriga kommittén skulle ha tillstyrkt en fortsatt drift av NCHZ:s verksamhet under den första konkursperioden. Kommissionen angav i detta sammanhang att den ansåg att analysen från mars 2014, vilken byggde på de metoder som hade använts för analysen av situationen under den andra konkursperioden, var synnerligen kortfattad och hypotetisk och dessutom hade utarbetats i efterhand, varvid kommissionen hänvisade till olika punkter i tre domar meddelade av unionsdomstolen där denna hade funnit att det enda relevanta underlaget vid bedömning av huruvida kriteriet om en privat investerare var uppfyllt utgjordes av de uppgifter som fanns tillgängliga och den utveckling som kunde förutses vid den tidpunkt då det berörda statliga beslutet fattades. Därutöver nämnde kommissionen att den ansåg att de slovakiska myndigheterna inte hade visat att en fortsatt drift av NCHZ verkligen skulle ha godkänts, i början av konkursförfarandet eller under år 2010, på grundval av en korrekt och djupgående analys och en diskussion med samtliga berörda parter. Slutligen nämnde kommissionen att borgenärernas ekonomiska situation hade sett annorlunda ut när beslutet i början av den andra perioden hade fattats.

51

Sökanden har därutöver också gjort gällande att kommissionen underlät att förklara varför den behöriga kommittén skulle ha avstyrkt en fortsatt drift av NCHZ. Det argumentet rör emellertid inte frågan huruvida det angripna beslutet är tillräckligt motiverat utan avspeglar i stället att sökanden inte anser att kommissionen hade fog vare sig för det resonemang som den förde i sin analys eller för sina slutsatser, något som framgår av att sökanden har ifrågasatt påståendet att det inte är styrkt vilket beslut den behöriga kommittén skulle ha fattat. Av den rättspraxis som har nämnts i punkt 42 ovan följer att frågan huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits är skild från frågan huruvida det finns fog för de angivna skälen till det angripna beslutet.

52

Det torde således inte vara möjligt att göra bedömningen att det angripna beslutet är otillräckligt motiverat när det gäller kommissionens slutsats om förekomsten av statligt stöd till NCHZ, varför talan inte ska bifallas såvitt avser den tredje grunden.

53

Den första grunden, som avser åsidosättande av artikel 107.1 FEUF, består av tre delar. Inom ramen för den första delen har sökanden bestritt att kvalificeringen av NCHZ som ”strategiskt bolag” medförde en överföring av statliga medel. Inom ramen för den andra delen har sökanden gjort gällande att den åtgärden inte gav NCHZ någon ekonomisk fördel. Inom ramen för den tredje delen har sökanden hävdat att kommissionen, även om man antar att den hade fog för att göra bedömningen att den första åtgärden innebar att NCHZ erhöll statligt stöd, gjorde en uppenbart oriktig bedömning vid beräkningen av stödbeloppet.

54

Tribunalen finner det lämpligt att först pröva de båda första delarna av den första grunden, vilka rör kvalificeringen av den berörda åtgärden som statligt stöd. Den tredje delen, som avser beräkningen av stödbeloppet, kommer att prövas efter den andra grunden.

55

Inom ramen för den första grundens första del har sökanden gjort gällande att den bedömning som kommissionen gjorde i skälen 75–77 i det angripna beslutet inte styrker att kvalificeringen av NCHZ som ”strategiskt bolag” medförde någon överföring av statliga medel. För det första har sökanden hävdat att kvalificeringen av NCHZ som strategiskt bolag inte föranledde någon sådan överföring, eftersom den slovakiska staten inte påfördes någon ytterligare kostnad jämfört med den kostnad som skulle ha uppkommit om det allmänna konkursförfarandet hade använts. Enligt sökanden följer det av rättspraxis att det krävs mer för att statliga medel ska anses ha överförts än att det föreligger en abstrakt risk för att skulderna till det allmänna ska öka när ett bolag under konkursförfarandet fortsätter att bedriva sin verksamhet, eftersom en ökning av skulderna till det allmänna är en oundviklig konsekvens av tillämpningen av den ifrågavarande konkurslagen. I detta sammanhang har sökanden hänvisat till domen av den 1 december 1998, Ecotrade (C‑200/97, EU:C:1998:579, punkterna 36, 41 och 43). För det andra har sökanden, i sitt yttrande om interventionsinlagan, gjort gällande att det inte är möjligt att anse att de naturliga konsekvenserna av fortsatt drift under konkursförfarandet utgör ett ”de facto-avstående från det allmännas fordringar”. Om det argumentet godtogs, skulle enligt sökanden varje fortsatt drift under ett konkursförfarande som åtföljdes av en ökning av skulder till offentliga borgenärer kunna likställas med en överföring av statliga medel. För det tredje har sökanden, i repliken, uppgett att den vitsordar att det kriterium för att avgöra huruvida statliga medel har överförts som angavs i domen av den 1 december 1998, Ecotrade (C‑200/97, EU:C:1998:579), ligger tämligen nära det kriterium som ska användas för att avgöra huruvida en ekonomisk fördel har getts.

56

Inom ramen för den första grundens andra del har sökanden påstått att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning av huruvida NCHZ erhöll en ekonomisk fördel genom att kvalificeras som ”strategiskt bolag”. För det första fick NCHZ nämligen enligt sökanden inte någon fördel som bolaget inte skulle ha fått vid tillämpning av den allmänna konkursordningen, eftersom dess borgenärer i alla händelser skulle ha valt att låta bolaget fortsätta sin verksamhet och eftersom det tillfälliga förbudet mot kollektiva uppsägningar inte gynnade NCHZ utan enbart den slovakiska staten. För det andra har sökanden gjort gällande att tillämpningen av lagen om strategiska bolag var förenlig med kriteriet om en aktör i en marknadsekonomi, eftersom nämnda tillämpning var ekonomiskt fördelaktig för de offentliga borgenärerna.

57

Kommissionen har, med stöd av intervenienten, bestritt att sökanden har fog för sina argument.

58

Tribunalen erinrar inledningsvis om att samtliga villkor som föreskrivs i artikel 107.1 FEUF måste vara uppfyllda för att en åtgärd ska anses utgöra statligt stöd. För det första måste det således röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel, för det andra måste åtgärden kunna påverka handeln mellan medlemsstater, för det tredje måste åtgärden ge mottagaren en selektiv fördel och för det fjärde måste den snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (se dom av den 13 december 2018, AlzChem/kommissionen, T‑284/15, EU:T:2018:950, punkt 59 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

59

Enligt fast rättspraxis är det enbart fördelar som beviljas direkt eller indirekt med hjälp av statliga medel eller som utgör en extra kostnad för staten som ska betraktas som stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Det framgår nämligen redan av ordalydelsen i den bestämmelsen och av förfarandereglerna i artikel 108 FEUF att fördelar som ges med andra medel än statliga inte träffas av dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 1993, Sloman Neptun, C‑72/91 och C‑73/91, EU:C:1993:97, punkt 19, dom av den 1 december 1998, Ecotrade, C‑200/97, EU:C:1998:579, punkt 35, och dom av den 13 mars 2001, PreussenElektra, C‑379/98, EU:C:2001:160, punkt 58).

60

Påpekas ska emellertid att det enligt fast rättspraxis inte alltid behöver styrkas att en överföring av statliga medel har ägt rum för att en fördel som har beviljats ett eller flera företag ska kunna anses utgöra stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF (dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen, C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkt 55; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 1994, Banco Exterior de España, C‑387/92, EU:C:1994:100, punkt 14, och dom av den 19 maj 1999, Italien/kommissionen, C‑6/97, EU:C:1999:251, punkt 16).

61

Begreppet ”stöd” omfattar således inte enbart positiva prestationer såsom subventioner utan även åtgärder som på olika sätt minskar de kostnader vilka normalt belastar ett företags budget och som därför, utan att utgöra subventioner i strikt bemärkelse, är av samma art som subventioner och får samma verkan som sådana (se dom av den 21 mars 2013, Kommissionen/Buczek Automotive, C‑405/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:186, punkt 30 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2013, Bouygues och Bouygues Télécom/kommissionen m.fl. och kommissionen/Frankrike m.fl., C‑399/10 P och C‑401/10 P, EU:C:2013:175, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

62

Begreppet statligt stöd i den mening som avses i fördraget är dessutom enligt rättspraxis ett begrepp av rättslig art som ska tolkas utifrån objektiva kriterier. Unionsdomstolen ska därför, i princip och med beaktande av såväl de konkreta omständigheterna i målet som den tekniska eller komplicerade karaktären hos de bedömningar som kommissionen har gjort, utöva en fullständig kontroll i frågor som avser huruvida en åtgärd träffas av artikel 107.1 FEUF (dom av den 22 december 2008, British Aggregates/kommissionen, C‑487/06 P, EU:C:2008:757, punkt 111).

63

Det ankommer visserligen inte på unionsdomstolen att vid sin prövning av kommissionens komplicerade ekonomiska bedömningar på området statligt stöd ersätta kommissionens ekonomiska bedömningar med sina egna (dom av den 24 januari 2013, Frucona Košice/kommissionen, C‑73/11 P, EU:C:2013:32, punkt 75, och dom av den 21 mars 2013, kommissionen/Buczek Automotive, C‑405/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:186, punkt 49).

64

Icke desto mindre ska unionsdomstolen inte endast undersöka huruvida de bevis som har åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan den ska även pröva bland annat huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som bör beaktas vid bedömningen av en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som har dragits med ledning av dem (dom av den 24 januari 2013, Frucona Košice/kommissionen, C‑73/11 P, EU:C:2013:32, punkt 76, och dom av den 21 mars 2013, kommissionen/Buczek Automotive, C‑405/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:186, punkt 50).

65

De överväganden som kommissionen redovisade i det angripna beslutet såvitt avsåg förekomsten av en ekonomisk fördel för NCHZ genom kvalificeringen av bolaget som ”strategiskt bolag” har återgetts i punkterna 44–48 ovan.

66

När det gäller bedömningen att den första åtgärden innebar användning av statliga medel, angav kommissionen att ”[till följd av att NCHZ förklarades för strategiskt bolag] fortsatte driften av företaget trots att det förelåg en uppenbar risk för (vilket också inträffade) att intäkterna inte skulle räcka till för att täcka kostnaderna för driften i företaget under konkursförfarandet, t.ex. sociala avgifter samt övriga skulder till staten” (skäl 74 i det angripna beslutet). Kommissionen tillade att ”den fortsatta verksamheten och ackumuleringen av ytterligare skulder som en följd av att lagen [om strategiska bolag] tillämpades [gjorde] det svårare för NCHZ:s befintliga borgenärer att få sina befintliga fordringar betalda” (skäl 76 i det angripna beslutet). Med ledning av detta drog kommissionen slutsatsen att kvalificeringen av NCHZ som strategiskt bolag hade inneburit ett beviljande av statliga medel i form av förlorade intäkter såvitt avsåg de fordringar från det allmännas sida som NCHZ inte betalade under den första konkursperioden (skäl 77 i det angripna beslutet).

67

Tribunalen konstaterar inledningsvis, när det gäller de villkor som enligt ovan i punkt 58 nämnd rättspraxis måste vara uppfyllda för att en åtgärd ska kunna kvalificeras som statligt stöd, att sökanden inte har bestritt vare sig att den första åtgärden var selektiv eller att den kunde påverka handeln mellan medlemsstater.

68

Vidare ska det noteras att sökanden inom ramen för sina argument till stöd för den här aktuella delen av den första grunden för talan visserligen inte har ifrågasatt att den första åtgärden kan tillskrivas staten, men däremot har sökanden uppgett sig vilja bestrida att den åtgärden skulle ha inbegripit statliga medel i så måtto att staten eller offentliga enheter fick ökade kostnader, och sökanden har försökt visa att NCHZ:s situation inte skulle ha varit annorlunda om den hade reglerats av konkurslagens bestämmelser. Tribunalen konstaterar att vad sökanden med dessa argument i allt väsentligt har ifrågasatt är förekomsten av en ekonomisk fördel. I ansökan hänvisade sökanden dessutom, såvitt avsåg dess analys av villkoret om förekomst av en fördel, till de ”tidigare redovisade uppgifterna”, det vill säga de uppgifter som sökanden hade anfört på tal om begreppet överföring av statliga medel, varvid sökanden uppgav att det tydligt framgick av dessa uppgifter att NCHZ inte hade erhållit någon fördel som bolaget inte skulle ha erhållit vid tillämpning av den allmänna konkursordningen. Denna argumentation från sökandens sida bör därför prövas i samband med granskningen av den första grundens andra del, varför det är lämpligt att pröva dessa båda delar av nämnda grund tillsammans.

69

Sökanden och kommissionen (med stöd av intervenienten) är ense om att domen av den 1 december 1998, Ecotrade (C‑200/97, EU:C:1998:579), i det aktuella fallet är relevant för bedömningen av huruvida NCHZ fick en ekonomisk fördel genom den första åtgärden och för bedömningen av huruvida det angripna beslutet är lagenligt på den punkten, men de slutsatser som de drar med ledning av nämnda dom skiljer sig åt.

70

Sökanden anser att bedömningen av huruvida tillämpningen av lagen om strategiska bolag gav NCHZ en ekonomisk fördel ska göras i två steg. Först ska det slås fast huruvida nämnda lag medförde att NCHZ fick en ekonomisk fördel som bolaget inte skulle ha fått vid tillämpning av konkurslagen, varvid det ”alternativa scenariot” behöver undersökas, vilket kräver en hypotetisk efterhandsanalys. Om svaret på den frågan blir nekande, kan förekomsten av en ekonomisk fördel uteslutas, eftersom NCHZ alltså inte gynnades mer än vad som skulle ha varit fallet inom ramen för den allmänna konkursordningen. Om svaret på den första frågan däremot blir jakande, kan förekomsten av en ekonomisk fördel enligt sökanden ändå uteslutas om det visar sig att den slovakiska staten genom att tillämpa lagen om strategiska bolag på NCHZ betedde sig som en aktör i en marknadsekonomi i så måtto att tillämpningen av nämnda lag var förenlig med nämnda stats ekonomiska intressen.

71

Kommissionen anser för sin del att sökandens ståndpunkt medför att rättspraxis rörande kriteriet om en aktör i en marknadsekonomi töms på sitt innehåll.

72

Tribunalen påpekar att tillämpning på ett företag av ett system som medför undantag från den allmänna konkurslagstiftningen i enlighet med domen av den 1 december 1998, Ecotrade (C‑200/97, EU:C:1998:579, punkt 45), och domen av den 17 juni 1999, Piaggio (C‑295/97, EU:C:1999:313, punkt 43), ska anses ge upphov till beviljande av statligt stöd i två fall. I det första fallet ska det i allt väsentligt ha visats att företaget har getts tillstånd att fortsätta sin ekonomiska verksamhet under omständigheter där detta skulle ha varit uteslutet vid tillämpning av den allmänna konkurslagstiftningen. I det andra fallet ska det i allt väsentligt ha visats att företaget har erhållit en eller flera fördelar – till exempel en statlig garanti, en reducerad skattesats, en befrielse från skyldigheten att betala böter eller straffavgifter eller ett faktiskt avstående, helt eller delvis, från statliga fordringar – som inte skulle ha beviljats ett annat företag på obestånd vid tillämpning av den allmänna konkurslagstiftningen.

73

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva den granskning av den första åtgärden som kommissionen gjorde i det angripna beslutet, i syfte att avgöra huruvida kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fann att nämnda åtgärd innebar att NCHZ beviljades statligt stöd.

74

I detta sammanhang bör tribunalen först undersöka på vilka villkor NCHZ fick tillstånd att fortsätta sin verksamhet genom tillämpning av lagen om strategiska bolag och vilka konsekvenser den tillämpningen fick. Därefter bör tribunalen se närmare på sökandens påstående att den slovakiska statens beslut att tillämpa lagen om strategiska bolag på NCHZ uppfyller kriteriet om en aktör i en marknadsekonomi. Slutligen bör tribunalen granska sökandens påståenden om att situationen för NCHZ skulle ha varit densamma även om bolaget hade omfattats av den allmänna konkursordningen.

75

Det är i det aktuella fallet utrett att kvalificeringen av NCHZ som ”strategiskt bolag” medförde att den första konkursförvaltaren inte hade något annat val än att fortsätta att driva NCHZ, något som var ett krav som följde av tillämpningen av lagen om strategiska bolag (skäl 80 i det angripna beslutet). Under den första konkursperioden, då NCHZ omfattades av nämnda lag, var bolaget således tvingat att fortsätta sin verksamhet oberoende av hur dess ekonomiska situation såg ut och utan varje möjlighet att ta hänsyn till sina borgenärers intressen – alltså även om bolagets skulder växte och översteg dess intäkter (skälen 78, 80 och 81 i det angripna beslutet).

76

Under dessa omständigheter – och mot bakgrund av att NCHZ:s verksamhet gick med förlust i slutet av 2009, såsom anges i analysen av den 26 oktober 2009 – försattes de offentliga borgenärer som hade både för- och efterkonkursfordringar i en situation där de under en period som inte kunde förkortas med stor sannolikhet skulle behöva se sina obetalda fordringar växa.

77

Att tillämpningen av lagen om strategiska bolag utöver den automatiska fortsatta driften av NCHZ:s verksamhet även innebar ett förbud mot kollektiva uppsägningar gjorde risken för att NCHZ:s skulder skulle öka ännu större, särskilt såvitt avsåg bolagets skulder till offentliga borgenärer, däribland Sociálna poisťovňa, a.s. (det slovakiska socialförsäkringsbolaget) och Všeobecná zdravotná poisťovňa, a.s. (det slovakiska sjukförsäkringsbolaget). Nämnda uppsägningsförbud medförde nämligen att NCHZ inte kunde minska sina driftskostnader genom att reducera personalstyrkan. NCHZ behövde emellertid kunna betala sina leverantörer inom ramen för den automatiska fortsatta driften av verksamheten, och med tanke på bolagets finansiella situation kunde det inte samtidigt täcka hela kostnaden för sina sociala avgifter till de båda ovannämnda offentliga borgenärerna. Härvidlag ska det också påpekas att bolaget däremot tack vare uppsägningsförbudet fick behålla hela sin personal, så att det kunde bedriva sin verksamhet.

78

Dessutom gjorde den första åtgärden att kunderna kunde vara säkra på att NCHZ skulle fortsätta att bedriva sin verksamhet under hela den första konkursperioden, något som kommissionen också påpekade i det angripna beslutet (skälen 85 och 86 i detta).

79

Kommissionen gjorde således inte någon oriktig bedömning när den redogjorde för konsekvenserna av att lagen om strategiska bolag tillämpades på NCHZ.

80

Tillämpningen av lagen om strategiska bolag uppfyllde enligt sökanden kriteriet om en aktör i en marknadsekonomi, eftersom det rörde sig om en lösning som var ekonomiskt fördelaktig för de offentliga borgenärerna. Till att börja med kan kriteriet om en aktör i en marknadsekonomi enligt sökanden tillämpas inte endast på åtgärder som det är teoretiskt möjligt för privata aktörer att vidta utan även på åtgärder som faller under statens suveränitet och därför enbart kan vidtas av denna, exempelvis lagstiftningsåtgärder. Dessutom utesluter förekomsten av politiska överväganden enligt sökanden inte att kriteriet om en aktör i en marknadsekonomi kan vara uppfyllt, eftersom det i artikel 107.1 FEUF inte görs någon åtskillnad mellan åtgärder utifrån dessas syften eller bevekelsegrunder, utan de berörda åtgärderna definieras uteslutande på grundval av sina effekter.

81

Vidare kan kriteriet om en privat borgenär enligt sökanden tillämpas inte endast såvitt avser statens privaträttsliga fordringar utan även såvitt avser dess offentligrättsliga fordringar, exempelvis fordringar som gäller betalning av socialförsäkringsavgifter. Sökanden anser att nämnda kriterium är uppfyllt i det aktuella fallet, eftersom fortsatt drift av NCHZ:s verksamhet måste anses som det i ekonomiskt hänseende klart mest fördelaktiga alternativet för de offentliga borgenärerna. Vid den jämförelse som är nödvändig i detta hänseende ska enligt sökanden hänsyn tas till samtliga relevanta uppgifter som var kända vid tiden för antagandet av den första åtgärden.

82

För det första anser sökanden att samtliga offentliga borgenärer med – oprioriterade eller prioriterade – förkonkursfordringar hade ett uppenbart intresse av att NCHZ skulle fortsätta sin verksamhet, eftersom detta var det enda sättet för dem att åtminstone delvis få sina förkonkursfordringar betalda och eftersom de därvid inte löpte någon risk att behöva bära en tyngre ekonomisk börda. Av den slovakiska statens beslut att kvalificera NCHZ som ”strategiskt bolag” framgår enligt sökanden klart och tydligt att nämnda stat var medveten om att situationen för dessa borgenärer skulle bli sämre om bolaget likviderades.

83

För det andra anser sökanden att de slovakiska myndigheterna under det formella granskningsförfarandet lade fram utförliga uppgifter som styrkte att fortsatt drift av NCHZ:s verksamhet vid tiden för antagandet av den första åtgärden utgjorde det ekonomiskt mest fördelaktiga alternativet även om man beaktade den möjliga ökningen av de obetalda skulderna under den tid då verksamheten skulle komma att bibehållas. Enligt sökanden visade nämnda myndigheter exempelvis att situationen för socialförsäkringsbolaget – den av de offentliga borgenärerna som hade de största efterkonkursfordringarna – skulle ha blivit klart sämre om NCHZ omedelbart hade likviderats. I det angripna beslutet tog kommissionen emellertid, enligt vad sökanden har gjort gällande, inte ens upp dessa argument till diskussion. I repliken tillade sökanden att den ansåg det onödigt restriktivt att göra åtskillnad mellan de kostnader som socialförsäkringsbolaget skulle ha fått bära vid fortsatt drift av NCHZ respektive vid omedelbar likvidation av bolaget.

84

För det tredje har sökanden gjort gällande att kommissionen varken i det angripna beslutet eller inför tribunalen har ifrågasatt de redovisade sifferuppgifternas korrekthet.

85

Kriteriet om en privat borgenär innebär enligt rättspraxis att en offentlig borgenärs beteende ska jämföras med det beteende som en privat borgenär skulle ha uppvisat i en så snarlik situation som möjligt. Det kan därvid krävas uppgifter som tyder på att statens beslut grundar sig på ekonomiska bedömningar som kan jämföras med de bedömningar som en privat borgenär skulle ha låtit göra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2017, Fondul Proprietatea, C‑150/16, EU:C:2017:388, punkterna 25 och 26 samt där angiven rättspraxis).

86

Det torde emellertid inte vara möjligt att tillämpa kriteriet om en privat borgenär i det aktuella fallet. Ingen uppgift som den slovakiska staten åberopade under det administrativa förfarandet tyder nämligen på att nämnda stat fattade beslutet att kvalificera NCHZ som ”strategiskt bolag” inom ramen för ett handlande av ekonomisk art och i egenskap av borgenär snarare än myndighetsutövare (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 5 juni 2012, kommissionen/EDF, C‑124/10 P, EU:C:2012:318, punkterna 81 och 82).

87

Vad kommissionen enligt rättspraxis är skyldig att göra när den borde ha hyst tvivel om huruvida nämnda kriterium är tillämpligt är i alla händelser att göra en helhetsbedömning där den, utöver de omständigheter som den berörda medlemsstaten har åberopat, även ska beakta alla andra relevanta omständigheter som gör det möjligt för den att avgöra huruvida den aktuella åtgärden har vidtagits av medlemsstaten i dess egenskap av ekonomisk aktör eller i dess egenskap av myndighetsutövare. Omständigheter som kan vara relevanta i detta sammanhang är bland annat åtgärdens art och föremål, det sammanhang där den vidtogs, det syfte som eftersträvas med den och de regler som gäller för den. Däremot är varken ekonomiska kalkyler som har upprättats efter det att åtgärden antogs, retrospektiva rapporter som visar att den berörda medlemsstatens åtgärd faktiskt har blivit lönsam eller omständigheter som i efterhand visar att det var motiverat att välja det förfaringssätt som valdes tillfyllest för att visa att medlemsstaten – innan eller samtidigt som åtgärden antogs – fattade sitt beslut i egenskap av ekonomisk aktör (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 5 juni 2012, kommissionen/EDF, C‑124/10 P, EU:C:2012:318, punkterna 85 och 86).

88

Av lagen om strategiska bolag och den slovakiska regeringens beslut att tillerkänna NCHZ ställning som strategiskt bolag framgår emellertid att den slovakiska statens enda syfte var att undvika dels de negativa effekter som en nedläggning av NCHZ:s verksamhet skulle medföra när det gällde möjligheterna för den slovakiska kemiska industrin som helhet att fungera väl och konkurrera effektivt, dels den skadliga påverkan på sysselsättningen i den berörda regionen som skulle kunna äventyra hela den slovakiska ekonomin. Däremot framgår det inte – i motsats till vad sökanden har hävdat – av den slovakiska statens beslut om kvalificering av NCHZ som ”strategiskt bolag” att nämnda stat kände till att situationen för de offentliga borgenärer som hade förkonkursfordringar skulle bli sämre om bolaget likviderades.

89

Som kommissionen har gjort gällande, låg förbudet mot kollektiva uppsägningar väl i linje med det huvudsakliga målet för lagen om strategiska bolag, nämligen att bibehålla verksamheten i sådana bolag – något som otvivelaktigt skulle ha varit åtminstone svårt eller till och med omöjligt att åstadkomma om den tjänstgörande konkursförvaltaren i NCHZ:s fall hade kunnat vidta åtgärder som medförde en betydande nedskärning av personalstyrkan.

90

Därutöver finns det två huvudsakliga invändningar mot sökandens resonemang. Den första är att sökandens argumentation bygger på att staten kan ses som en enda offentlig borgenär. Ett sådant synsätt fick emellertid inget stöd i domen av den 13 december 2018, AlzChem/kommissionen (T‑284/15, EU:T:2018:950, punkterna 184–196 (ej publicerade)).

91

Som kommissionen i allt väsentligt uppgav i det angripna beslutet (skälen 81, 83, 87 och 88 i detta), finns det dessutom inte någon tillräckligt omfattande, samtida studie av tillämpningen av lagen om strategiska bolag på NCHZ där det undersöktes huruvida en fortsatt drift av bolaget låg i de offentliga borgenärernas intresse, och det enda som är relevant vid bedömning av huruvida kriteriet om en privat borgenär är tillämpligt och uppfyllt är de uppgifter som var tillgängliga och den utveckling som kunde förutses när det berörda beslutet fattades (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 5 juni 2012, kommissionen/EDF, C‑124/10 P, EU:C:2012:318, punkt 105). Sökanden har för övrigt framhållit sin oförmåga att ”kontrollera huruvida sådana fördjupade bedömningar [med innebörden att situationen för de offentliga borgenärerna med förkonkursfordningar skulle ha blivit sämre om NCHZ hade likviderats] utfördes före antagandet av beslutet [att kvalificera NCHZ som ’strategiskt bolag’]”. Därutöver har sökanden också påpekat att nämnda kvalificering medförde att den tjänstgörande konkursförvaltaren inte kunde ha utfört någon uttömmande analys vid den aktuella tidpunkten, eftersom det – som sökanden förtydligade vid förhandlingen som svar på en fråga från tribunalen – på grund av tillämpningen av lagen om strategiska bolag saknades skäl att göra en sådan analys.

92

Den andra invändningen är att sökanden inte kan vinna framgång med sina argument ens om man enbart tar hänsyn till situationen för socialförsäkringsbolaget, såsom de slovakiska myndigheterna gjorde i sitt andra svar till kommissionen, vilket lämnades den 29 november 2013. Sökanden har gjort gällande att socialförsäkringsbolaget, som var den av de offentliga borgenärerna som hade de största efterkonkursfordringarna, i händelse av omedelbar likvidation skulle ha haft en fordran på mer än 3 miljoner euro, men däremot har sökanden inte angett beloppet för nämnda bolags fordran i händelse av fortsatt drift av NCHZ, ett belopp som i enlighet med kraven enligt ovan i punkt 91 angiven rättspraxis skulle ha behövt skattas per den dag då NCHZ kvalificerades som ”strategiskt bolag”.

93

Till yttermera visso kan inget avseende heller fästas vid det argument som sökanden anförde i repliken, nämligen att den slovakiska staten skulle ha tagit hänsyn till att den vid en likvidation av NCHZ skulle ha blivit tvungen att via socialförsäkringsbolaget betala ut arbetslöshetsersättning. Härvidlag har sökanden gjort gällande att arbetslöshetsersättning skulle ha behövt betalas både till de tidigare NCHZ-anställda och till de tidigare anställda i andra bolag som direkt påverkades av likvidationen samt att det sammanlagda beloppet för denna arbetslöshetsersättning skulle ha varit betydligt högre än beloppet för det påstådda stödet. Om sådan ersättning hade betalats ut, skulle den emellertid inte ha betalats till NCHZ utan till arbetstagare, av vilka vissa hade arbetat för andra bolag än NCHZ. Att den slovakiska staten kunde ådra sig skulder till före detta anställda i NCHZ eller andra bolag kan således inte beaktas i en bedömning av hur den slovakiska staten agerade i sin egenskap av borgenär gentemot NCHZ. Som kommissionen har påpekat, har sökanden vitsordat att den slovakiska staten därvid kunde gynnas i sin egenskap av offentlig myndighet med ansvar för utbetalning av arbetslöshetsersättning till före detta anställda men däremot inte i sin egenskap av borgenär gentemot NCHZ, vilket gör att de sifferuppgifter som sökanden har redovisat saknar verkan, även om man antar att de är riktiga – varvid det dessutom måste konstateras att sökandens resonemang grundar sig på antaganden både såvitt avser antalet anställda som kunde ha blivit berörda och såvitt avser de utförda beräkningarna.

94

Även om man förutsätter att kriteriet om en aktör i en marknadsekonomi är tillämpligt i det aktuella fallet, kan sökanden således inte vinna framgång med sitt påstående om att tillämpningen av lagen om strategiska bolag på NCHZ uppfyllde det kriteriet.

95

Sökanden har, med hänvisning till ett antal faktiska omständigheter, gjort gällande att en tillämpning på NCHZ av konkurslagen skulle ha resulterat i samma situation som blev följden av tillämpningen på bolaget av lagen om strategiska bolag. Således fick NCHZ enligt sökanden inte någon ytterligare fördel genom att dess verksamhet fortsatte att drivas i kraft av lagen om strategiska bolag.

96

Till att börja med har sökanden gjort gällande att den första konkursförvaltaren den 14 oktober 2009 – alltså innan lagen om strategiska bolag antogs – förespråkade fortsatt drift av NCHZ. Till stöd för detta påstående har sökanden hänvisat till ett uttalande som har återgetts av en nyhetsbyrå. Tribunalen konstaterar emellertid att detta uttalande då utgjorde en avsiktsförklaring snarare än ett beslut som var bindande för den första konkursförvaltaren, med tanke på att denne ska ha uppgett att han ”sk[ulle] göra [s]itt bästa för att behålla bolaget i drift”. Dessutom nämndes det att den första konkursförvaltaren ännu inte hade redovisat sin ekonomiska analys av frågan om fortsatt drift av NCHZ för den berörda slovakiska ministern; denna analys redovisades sedan den 26 oktober 2009.

97

Vidare har sökanden hävdat att den första konkursförvaltaren gjorde bedömningen att de rättsliga kraven för att NCHZ:s verksamhet skulle få fortsätta var uppfyllda, något som han ska ha förklarat i sitt tal till de NCHZ-anställda vid ett möte den 20 oktober 2009. Tribunalen noterar emellertid att sökanden endast har citerat en del av detta tal. Det är riktigt att den första konkursförvaltaren i det aktuella talet nämnde att han efter sin inledande bedömning hade kommit fram till att värdet av NCHZ som företag i fortsatt drift var betydligt högre än vad som skulle kunna erhållas om tillgångarna såldes på annat sätt. Han tillade emellertid att ett annat – inte mindre viktigt – skäl till hans beslut att fortsätta driften var den ekonomiska och sociala betydelse som konkursbolaget hade för hela den berörda regionen, inte endast för det ”lilla antal” som de NCHZ-anställda utgjorde utan även för dessas familjer. Dessa båda skäl, alltså NCHZ:s ekonomiska värde och samhällseffekterna, nämnde han också på nytt senare i sitt tal. För övrigt sammanfaller det andra av dessa skäl med det som hänvisades till i samband med antagandet av lagen om strategiska bolag. Således torde det inte vara möjligt att anse att den första konkursförvaltarens beslut uteslutande grundade sig på analysen av NCHZ:s ekonomiska situation.

98

Slutligen har sökanden hänvisat till analysen av den 26 oktober 2009. Tribunalen påpekar inledningsvis att vad sökanden betecknar som en analys är en presentation som innehåller grafiska framställningar, förteckningar över kortfattade överväganden såvitt avser de ekonomiska resultaten under perioden januari–november 2009, den första konkursförvaltarens ekonomiska åtgärder för fjärde kvartalet 2009, en ekonomisk plan för år 2010 och en slutsats bestående av tre punkter.

99

För det första har sökanden gjort gällande att de flesta av de åtgärder som nämndes i analysen av den 26 oktober 2009 grundade sig på marknadsutvecklingen eller på förhandlingar med privata aktörer, men detta framgår på intet sätt av den ingivna handlingen. Därutöver påpekar tribunalen, i linje med vad kommissionen har framhållit, att vissa av åtgärderna, exempelvis skattelättnader, förutsatte ett ingripande av offentliga myndigheter.

100

För det andra är det riktigt, som sökanden har hävdat, att den första konkursförvaltaren i analysen av den 26 oktober 2009 drog slutsatsen att det var påkallat att fortsätta driva NCHZ i syfte att sälja bolaget som ett företag i fortsatt drift, eftersom detta skulle ge det mest tillfredsställande resultatet för bolagets borgenärer. Den första konkursförvaltaren tillade emellertid att han ”noga [skulle] se till att det under driften av [NCHZ] inte uppst[od] några skulder med direkt koppling till driften av bolaget”. Att den första konkursförvaltaren i oktober 2009 gjorde bedömningen att beslutet att fortsätta driften av NCHZ då var den bästa lösningen betyder således inte nödvändigtvis att han inte skulle ha fattat ett annat beslut mot bakgrund av utvecklingen av NCHZ:s ekonomiska situation under år 2010.

101

För det tredje har sökanden gjort gällande att analysen av den 26 oktober 2009 fick stöd i produktionsstatistiken och i de nya order som inkom mellan september och november 2009, vilka enligt sökanden visade att NCHZ fortfarande var funktionsdugligt, eftersom bolagets resultat under den perioden liknade dess resultat under de åtta föregående månaderna 2009 och eftersom det fanns all anledning att tro att bolagets verksamhet skulle kunna locka investerare. Tribunalen påpekar emellertid till att börja med att tillkännagivandet i oktober 2009 av att en lag om strategiska bolag skulle komma att antas begränsar den betydelse som ska tillmätas den omständigheten att orderingången bibehölls på samma nivå som tidigare. Av de slovakiska myndigheternas andra svar till kommissionen, av den 29 november 2013, framgår vidare att det vid den aktuella tidpunkten snarast fanns en tendens till nedgång både för försäljningsintäkterna och för orderingången. Slutligen noterar tribunalen att sökandens argument såvitt avser förekomsten av framtida investerare grundar sig på rena antaganden.

102

Av detta följer att även om man antar att den första konkursförvaltaren inte enbart avgav en avsiktsförklaring utan faktiskt hade beslutat att fortsätta driften av NCHZ innan lagen om strategiska bolag antogs – något som kommissionen förefaller vara benägen att vitsorda – torde den omständigheten i alla händelser inte innebära att den första konkursförvaltaren nödvändigtvis skulle ha stått fast vid den åsikten under hela den första konkursperioden eller att konkursförvaltaren skulle ha anslutit sig till denna åsikt.

103

Enligt sökanden finns det inget som tyder på att den behöriga kommittén inte skulle ha bekräftat den första konkursförvaltarens ursprungliga beslut. Sökanden har gjort gällande dels att det redan stod klart att borgenärerna med förkonkursfordringar inte skulle få någon betalning för dessa vid en likvidation av NCHZ, varför dessa borgenärer inte skulle ha haft något att förlora på att rösta för en fortsatt drift av bolagets verksamhet, dels att både borgenärerna med prioriterade fordringar, borgenärskommittén och konkursdomstolen skulle ha ställt sig bakom en fortsatt drift av NCHZ. Till stöd för sina argument har sökanden hänvisat till analysen från mars 2014, som enligt sökanden utfördes i efterhand och på direkt uppmaning av kommissionen. Sökanden anser att det var uppenbart att kostnaderna för att sanera fabriksområdet skulle uppgå till miljontals euro och att dessa kostnader skulle ha företräde framför förkonkursfordringarna. Därutöver har sökanden hävdat att de ekonomiska indikatorerna för övrigt såg avgjort bättre ut år 2009 än år 2010 och att det i slutet av år 2009 inte var möjligt att förutse den negativa inverkan från vissa marknadstrender under år 2010 som avspeglas i NCHZ:s faktiska utveckling. Slutligen har sökanden gjort gällande att de offentliga borgenärerna med oprioriterade efterkonkursfordringar inte skulle ha kunnat motsätta sig en fortsatt drift av NCHZ även om detta inte hade legat i deras intresse.

104

Tribunalen påpekar härvidlag för det första att sökandens argumentation grundar sig på antaganden och påståenden, eftersom sökanden har hänvisat till analysen av den 26 oktober 2009, vilken inte kan anses tillräcklig (se punkterna 98–101 ovan), och inte har nämnt någon analys som utfördes under den första konkursperioden. Att en sådan analys saknas är för övrigt inte ägnat att förvåna, eftersom det – som sökanden själv har påtalat (se punkt 91 ovan) – hade varit nödvändigt att fortsätta driva NCHZ oavsett vad en sådan analys hade innehållit eller vilka slutsatser som hade dragits i den (skäl 80 i det angripna beslutet). Vidare påpekade de slovakiska myndigheterna i sitt tredje svar till kommissionen, av den 13 januari 2014, att de visserligen ansåg att de beslut som sedermera fattades kunde ses som en tydlig indikation på att den behöriga kommittén skulle ha förordat en fortsatt drift av NCHZ men att de inte visste vad nämnda kommitté i slutändan skulle ha beslutat i december 2009.

105

För det andra är den av sökanden i repliken anförda omständigheten att nivån på priset för de viktigaste råvarorna och för vissa produkter kunde komma att utvecklas på ett ogynnsamt sätt – vilket också skedde – en faktor som den tjänstgörande konkursförvaltaren och den behöriga kommittén borde ha tagit hänsyn till. Sökanden har gjort gällande att denna prisutveckling inte kunde förutses när den första konkursförvaltaren fattade beslutet att fortsätta driva NCHZ och inte ens i slutet av 2009, men det måste noteras att ökade energipriser och minskade produktpriser nämndes i analysen av den 26 oktober 2009 bland förklaringarna till att resultaten hade varit negativa mellan juni och juli 2009 samt att priserna på strategiska råvaror i samma analys åtminstone angavs som en riskfaktor såvitt avsåg den finansiella förvaltningen under fjärde kvartalet 2009.

106

För det tredje kan det förvisso ha varit välkänt att saneringskostnaderna skulle ha blivit betydande om NCHZ hade upphört med sin verksamhet, men den relevanta frågan är icke desto mindre huruvida den tjänstgörande konkursförvaltaren och den behöriga kommittén – i vilken Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín) var företrädd – verkligen skulle ha gjort bedömningen att den lösning som borde väljas var fortsatt drift av NCHZ. På den punkten grundar sig sökandens argumentation uteslutande på antaganden.

107

Till att börja med är det inte känt vad som skulle ha varit innebörden i de beslut av ledamöter i den behöriga kommittén – det vill säga borgenärerna med prioriterade fordringar och borgenärskommittén – som i enlighet med konkurslagen skulle ha lagts fram för Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín) för avgörande.

108

Det saknar nämligen betydelse att Fond národného majetku Slovenskej Republiky (Republiken Slovakiens nationella egendomsfond) – en offentlig borgenär med både oprioriterade och prioriterade förkonkursfordringar – enligt sökanden uppgav, i en förklaring som fogades till de slovakiska myndigheternas första svar till kommissionen, av den 2 september 2013, att den skulle ha röstat för fortsatt drift av NCHZ. Fondens förklaring är daterad i juli 2013 och avgavs således efter den första konkursperioden.

109

Vidare har sökanden påstått att borgenärerna med förkonkursfordringar inte löpte någon risk. Därvid har sökanden emellertid bortsett från att det framgår av handlingarna i målet att borgenärerna med prioriterade fordringar fick se sina fordringar öka under den första konkursperioden. Sökanden har för övrigt redovisat sifferuppgifter för ökningen av de fordringar som tillkom kommunen Nováky (Slovakien) och Environmentálny fond (Miljöfonden, Slovakien) redan vid utgången av 2009, och dessa sifferuppgifter framgår också av handlingarna i målet. Således vore det felaktigt att utan en mer välgrundad analys göra bedömningen att dessa borgenärers situation var så tydlig att de då inte gärna kunde rösta för något annat än fortsatt drift av NCHZ.

110

Därutöver har sökanden gjort gällande att borgenärskommittén bestod av fem borgenärer med enbart oprioriterade fordringar, vilka vid den aktuella tidpunkten samtliga var privatägda, och att dessa den 11 januari 2010 röstade för fortsatt drift av NCHZ. Ett sådant beslut, fattat den 11 januari 2010, torde emellertid sakna betydelse, eftersom NCHZ då redan omfattades av bestämmelserna i lagen om strategiska bolag. Den aktuella omröstningen kan därför endast ha haft ett symboliskt värde och kan dessutom ha påverkats av att nämnda lag tillämpades. Till yttermera visso är det inte säkert att omröstningen skulle ha fått exakt samma utfall när NCHZ:s ekonomiska situation hade försämrats under loppet av den första konkursperioden år 2010 – det finns i själva verket inte ens något som tyder på att så skulle ha blivit fallet.

111

Sökandens argument grundar sig enbart på antaganden även i så måtto att det inte är säkert vilket avgörande som skulle ha meddelats av Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín), som skulle ha yttrat sig efter borgenärskommittén och borgenärerna med prioriterade fordringar. Sökanden har i det hänseendet nöjt sig med att bemöta ett argument från kommissionens sida med att hävda att nämnda domstol skulle ha beslutat att förordna om fortsatt drift, liksom den gjorde år 2011.

112

Den tredje punkt där sökandens argument grundar sig enbart på antaganden avser den påstådda omständigheten att de offentliga borgenärerna med efterkonkursfordringar – inbegripet socialförsäkringsbolaget och sjukförsäkringsbolaget, vilka stod för omkring 83 procent av samtliga obetalda efter konkursen uppkomna skulder till offentliga borgenärer – inte skulle ha kunnat motsätta sig en fortsatt drift av NCHZ även om detta inte hade legat i deras intresse. Därvidlag har sökanden tillagt att även om samtliga dessa borgenärer hade haft rätt att lämna synpunkter i frågan om fortsatt drift av NCHZ (vilket inte var fallet), skulle det slutliga beslutet inte ha kunnat påverkas av att de motsatte sig en sådan lösning, eftersom skulderna efter konkursen uppgick till sammanlagt 8,5 miljoner euro vid utgången av år 2009 och de offentliga borgenärernas fordringar motsvarade mindre än 9 procent av detta belopp.

113

Det framgår förvisso inte av bestämmelserna i konkurslagen, särskilt 83 § 4, att socialförsäkringsbolaget under de omständigheter som var för handen i det aktuella fallet skulle ha kunnat påverka beslutsfattandet i Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín) när det gällde huruvida driften av NCHZ skulle fortsätta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2018, AlzChem/kommissionen, T‑284/15, EU:T:2018:950, punkt 151 (ej publicerad)).

114

Även om man förutsätter att samtliga av sökanden redovisade sifferuppgifter är styrkta, måste det emellertid påpekas att den tjänstgörande konkursförvaltaren hade ansvar för betalningen av efterkonkursfordringarna. Att låta NCHZ:s skulder öka under den första konkursperioden skulle stå i strid med detta ansvar. Härvidlag vill tribunalen, i linje med vad kommissionen har påpekat, framhålla att det visserligen är riktigt att man kan driva ett konkursbolag trots att det går med förlust men att den första konkursförvaltaren uttryckligen hade angett att han skulle se till att en sådan situation inte uppstod (se punkt 100 ovan).

115

Dessutom grundar sig sökandens påstående på antagandet att den behöriga kommittén antingen inte skulle ha diskuterat den i slutet av år 2009 tänkbara utvecklingen att de offentliga fordringarna skulle komma att öka under år 2010 om man beslutade att fortsätta driva NCHZ eller att kommittén skulle ha funnit denna tänkbara utveckling irrelevant. Vid förhandlingen vitsordade sökanden, som svar på en fråga från tribunalen, att om beloppet av efterkonkursfordringar hade vuxit sig mycket stort i samband med den fortsatta driften, skulle borgenärerna med förkonkursfordringar ha varit de första att vända sig till konkursförvaltaren med en begäran om att driften skulle upphöra, så att de eventuellt skulle ha åtminstone någon möjlighet att få betalt för sina fordringar.

116

För det fjärde kan inget avseende fästas vid sökandens kritik mot att kommissionen inte godtog analysen från mars 2014 som bevisning, med hänvisning till att den var synnerligen kortfattad och hypotetisk och dessutom hade utarbetats i efterhand (skäl 87 i det angripna beslutet), trots att kommissionen inte har bestritt riktigheten av denna analys, som den för övrigt själv uppmanade de slovakiska myndigheterna att inge.

117

Till att börja med är analysen från mars 2014 – i motsats till vad sökanden har påstått – åtminstone att betrakta som ofullständig. Det var nämligen väsentligt att få kännedom om de möjliga kostnader som en fortsatt drift av NCHZ skulle kunna åsamka borgenärerna med förkonkursfordringar, vilka även kunde ha efterkonkursfordringar (se punkt 109 ovan), men analysen innehåller inga uppgifter om detta.

118

Vidare kan sökanden inte heller vinna framgång med sin kritik av kommissionens bedömning att analysen från mars 2014 var av hypotetisk karaktär och att en efterhandsanalys saknade relevans.

119

Sökanden har i detta sammanhang ifrågasatt att kommissionen i det angripna beslutet lämnade viss bevisning utan avseende med motiveringen att den var av efterhandskaraktär utan att ange någon rimlig förklaring till detta – utöver en hänvisning i en enda fotnot till rättspraxis som enligt sökanden inte stödde kommissionens argument om att efterhandsanalysen saknade relevans. Enligt sökanden hade analysen från mars 2014 tvärtom särskilt hög trovärdighet med tanke på att de huvudsakliga kostnadsfaktorerna med koppling till en likvidation av NCHZ hade samband med arten av bolagets verksamhet och med den kemiska industrins åtaganden, varför dessa kostnadsfaktorer inte skulle ha kunnat påverkas av hur NCHZ:s ekonomiska situation utvecklades under konkursen. Sökanden anser att kommissionen inte ifrågasatte de berörda faktiska omständigheterna och sifferuppgifterna. Dessutom är efterhandsanalyser enligt sökanden godtagbara i situationer av det aktuella slaget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2007, Scott/kommissionen, T‑366/00, EU:T:2007:99, punkterna 136–138). Därutöver har sökanden påpekat att tillämpningen av lagen om strategiska bolag medförde att den tjänstgörande konkursförvaltaren inte kunde genomföra någon uttömmande analys vid den aktuella tidpunkten, något som utgör en skillnad mellan NCHZ:s situation och de situationer som föranledde den rättspraxis som kommissionen nämnde i fotnot 13 i det angripna beslutet. Enligt sökanden är det väsentligt att göra åtskillnad just mellan det kriterium som domstolen slog fast i domen av den 1 december 1998, Ecotrade (C‑200/97, EU:C:1998:579), och det kriterium som avser en aktör i en marknadsekonomi. Inom ramen för kriteriet om en aktör i en marknadsekonomi är det nämligen tillåtet att under vissa omständigheter betvivla relevansen av en efterhandsanalys, men för den analys som krävs i kraft av nämnda dom – i syfte att avgöra huruvida NCHZ skulle ha fortsatt att bedriva sin verksamhet även om den allmänna konkursordningen hade tillämpats på bolaget – är det däremot definitionsmässigt nödvändigt att göra en hypotetisk efterhandsanalys. Vad som ska bedömas i enlighet med det kriterium som domstolen slog fast i nämnda dom är enligt sökanden vad som med största sannolikhet skulle ha hänt om lagen om strategiska bolag inte hade funnits.

120

Tribunalen framhåller härvidlag att det i punkt 36 i domen av den 1 december 1998, Ecotrade (C‑200/97, EU:C:1998:579), inte – i motsats till vad sökanden har hävdat – uppställs något krav på en ”kontrafaktisk hypotetisk analys”, utan syftet med nämnda punkt var att bemöta ett argument som kommissionen hade framfört i det mål som föranledde nämnda dom med innebörden att om borgenärer till följd av den omtvistade åtgärden fick en mindre del av sina fordringar betalda, kunde detta leda till att staten gick miste om skatteintäkter, varför den aktuella åtgärden kunde anses innebära en överföring av statliga medel. Till yttermera visso uppställs det inte heller i någon annan punkt i den berörda domen något krav på en ”kontrafaktisk hypotetisk analys”.

121

Såvitt avser kommissionens bedömning att analysen från mars 2014 är av efterhandskaraktär och saknar relevans, förhåller det sig onekligen så, att om lagen om strategiska bolag inte hade tillämpats på NCHZ, skulle det inte ha införts några hinder för kollektiva uppsägningar och bolaget skulle inte automatiskt ha drivits vidare, utan frågan om dess fortsatta drift skulle ha avgjorts av den behöriga kommittén. En jämförelse av den situation som uppstod till följd av tillämpningen på NCHZ av lagen om strategiska bolag och den situation som skulle ha uppstått om NCHZ hade omfattats av den allmänna konkursordningen måste – i motsats till vad sökanden har gjort gällande – nödvändigtvis bygga på en analys som grundar sig på kännedom om den situation som rådde och de uppgifter som förelåg vid den tidpunkt då beslutet att eventuellt fortsätta driften av NCHZ skulle ha fattats och då detta bolag kvalificerades som ”strategiskt bolag” (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Fennelly i målet Ecotrade, C‑200/97, EU:C:1998:378, punkt 31).

122

Sökanden har emellertid inte påstått att analysen från mars 2014 utfördes på grundval av uppgifter som var samtida med kvalificeringen av NCHZ som ”strategiskt bolag”. För övrigt framgår det av nämnda analys, vilken har lagts fram av sökanden, att konkursförvaltaren inte utarbetade den på grundval av uppgifter som var tillgängliga år 2009 utan använde uppgifter från december 2010 i syfte att slå fast huruvida dessa uppgifter kunde ha varit giltiga i december 2009, varvid han inte gjorde någon ny prövning av dem bortsett från att han konstaterade att vissa av dem inte påverkades av tidsfaktorn. Konkursförvaltaren framhöll dessutom att det fanns svårigheter när det gällde att inhämta samtida uppgifter från december 2009.

123

Det torde således inte vara möjligt att anse det som säkert att analysen från mars 2014 motsvarar den analys av NCHZ:s situation som skulle ha gjorts om nämnda bolag inte hade kvalificerats som ”strategiskt bolag”. Den bedömning som kommissionen gjorde i det angripna beslutet, med innebörden att analysen från mars 2014 saknade relevans eftersom den var hypotetisk och hade upprättats i efterhand, kan därför inte anses oriktig.

124

För det femte anser sökanden att det inte finns någon bevisning som styrker att omedelbar likvidation av NCHZ skulle ha varit ett intressant alternativ. Till stöd för detta argument har sökanden hävdat att kommissionen i det angripna beslutet inte granskade innehållet i den bevisning som hade lagts fram under det formella granskningsförfarandet utan nöjde sig med att – på ett övergripande plan och på ett godtyckligt sätt – ge uttryck för skepsis mot nämnda bevisning (skälen 83, 84 och 87 i det angripna beslutet), varvid kommissionen inte åberopade någon som helst bevisning till stöd för sin åsikt att den behöriga kommittén inte skulle ha accepterat en fortsatt drift av NCHZ. Enligt sökanden ifrågasatte kommissionen inte de sifferuppgifter och faktiska omständigheter som de slovakiska myndigheterna hade anfört, vilket innebär att kommissionen uppenbart godtog att dessa uppgifter och omständigheter var korrekta.

125

I detta hänseende finner tribunalen – i motsats till vad sökanden har påstått – att det måste anses ankomma på den berörda medlemsstaten (i det aktuella fallet Republiken Slovakien) och inte på kommissionen att visa att situationen skulle ha varit densamma om den allmänna konkursordningen och inte lagen om strategiska bolag hade tillämpats på NCHZ. I det angripna beslutet redovisade kommissionen dessutom varför den inte hade fäst något avseende vid de uppgifter som hade lagts fram i det aktuella sammanhanget (se punkterna 98–101 och 116–123 ovan), och tribunalen konstaterar att kommissionen – åter i motsats till vad sökanden har gjort gällande – inte vitsordade att de sifferuppgifter och faktiska omständigheter som den slovakiska regeringen hade anfört var korrekta. Således kan sökanden inte vinna framgång med sitt påstående att det inte finns någon bevisning som styrker att omedelbar likvidation skulle ha varit ett intressant alternativ.

126

Avsaknaden av en tillräckligt omfattande och samtida analys av tillämpningen på NCHZ av lagen om strategiska bolag, i vilken det skulle ha undersökts huruvida det med hänsyn tagen till de offentliga borgenärernas intressen var lämpligt att fortsätta driften av NCHZ, utgör dessutom, mot bakgrund av ovan i punkt 91 nämnd rättspraxis, tillräcklig grund för bedömningen att kommissionen inte – som sökanden har hävdat – hade någon skyldighet att i det angripna beslutet bemöta den slovakiska statens argument, baserade på analysen från mars 2014, om de kostnader som en likvidation av NCHZ skulle ha medfört för socialförsäkringsbolaget.

127

I motsats till vad sökanden har gjort gällande, torde det således saknas grund för slutsatsen att det inte finns något som talar emot att den behöriga kommittén skulle ha bekräftat den första konkursförvaltarens ursprungliga beslut.

128

Till yttermera visso kan sökanden inte heller vinna framgång med sitt argument – framfört som svar på ett argument från kommissionen – om att ett beslut att fortsätta driva NCHZ skulle ha fattats oberoende av hur omständigheterna i övrigt hade sett ut och att ett sådant beslut inte är oförenligt med den slovakiska regeringens beslut att tillämpa lagen om strategiska bolag på NCHZ. Sökanden anser att regeringens beslut ska förstås mot bakgrund av att den ekonomiska och finansiella krisen vid den aktuella tidpunkten befann sig på sin höjdpunkt och att det måste beaktas att regeringen, i den oro som rådde och eventuellt även under hänsynstagande till det kommande valet 2010, handlade proaktivt utan att förfoga över konkret information om NCHZ:s faktiska situation – och utan att den första konkursförvaltaren hade begärt att den slovakiska staten på något sätt skulle ingripa.

129

Dessa argument från sökandens sida är inte övertygande, eftersom de bygger på premissen att den slovakiska staten antog en lag och beslutade att tillämpa denna på ett enda bolag utan att förfoga över konkret information om det bolagets situation. Det ska i detta sammanhang erinras om att den första konkursförvaltaren var skyldig att förse de slovakiska myndigheterna med information, något som han också gjorde i form av analysen av den 26 oktober 2009 (se punkt 96 ovan). Om man vid den tidpunkten kunde vara så säker som sökanden har gjort gällande på vilket beslut den behöriga kommittén skulle komma att fatta, saknade de slovakiska myndigheterna skäl att betvivla att NCHZ skulle komma att fortsätta att bedriva sin verksamhet. Sökandens hänvisning till en oro inför det kommande valet ger i stället vid handen att det var fullt tänkbart att den behöriga kommittén, mot bakgrund av NCHZ:s ekonomiska situation och framtidsutsikter, skulle kunna komma att fatta ett annat beslut, nämligen att likvidera NCHZ.

130

Mot bakgrund av det ovan anförda sammantaget finner tribunalen att inget avseende kan fästas vid sökandens påstående att om NCHZ hade varit föremål för den allmänna konkursordningen, skulle den tjänstgörande konkursförvaltarens beslut ha bekräftats av den behöriga kommittén, som således skulle ha beslutat att fortsätta driften av NCHZ.

131

För det första anser sökanden att ett beslut av den behöriga kommittén skulle ha gett kunderna och leverantörerna samma trygghet som lagen om strategiska bolag, i motsats till vad kommissionen påstod (skäl 88 i det angripna beslutet). Sökanden har också gjort gällande att även om kommissionens påstående var riktigt (vilket sökanden alltså anser att det inte är), skulle denna trygghet inte ha påverkat sannolikheten och beloppet för (partiell) reglering av NCHZ:s skulder annat än om bolaget hade fortsatt sin verksamhet – alltså inte om bolaget omedelbart hade likviderats. Därutöver har sökanden ifrågasatt kommissionens bedömning att den omständigheten att NCHZ trots tillämpningen av lagen om strategiska bolag förlorade kunder åren 2009 och 2010 visar att kunderna och leverantörerna tack vare tillämpningen av den lagen faktiskt åtnjöt en bättre garanti för att NCHZ skulle fortsätta att bedriva sin verksamhet åtminstone tills nämnda lag upphörde att gälla (skälen 85 och 86 i det angripna beslutet).

132

I det angripna beslutet fann kommissionen att den första åtgärden hade medfört att både NCHZ och utomstående parter, särskilt NCHZ:s kunder och leverantörer, kunde vara säkra på att NCHZ skulle fortsätta sin verksamhet, medan det under normala konkursförhållanden aldrig kan garanteras att ett bolag som har försatts i konkurs kommer att drivas vidare, varför nämnda åtgärd medförde att NCHZ behandlades mer förmånligt än bolagets konkurrenter i en liknande situation (skälen 78, 85, 89 och 90 i det angripna beslutet). Kommissionen framhöll att den ekonomiska analys som konkursförvaltaren hade utarbetat efter det att lagen om strategiska bolag hade upphört att gälla visade att NCHZ, trots det skydd som tillämpningen av nämnda lag innebar, hade förlorat vissa kunder åren 2009 och 2010 (skäl 86 i det angripna beslutet). Kommissionens bedömning blev att ”om lagen inte hade tillämpats på NCHZ skulle företaget de facto ha stått inför ytterligare negativa konsekvenser (t.ex. kunder som byter till säkrare leverantörer), något som i betydande grad skulle ha ökat risken för att borgenärerna vid det tillfället hade valt att avbryta [NCHZ:s verksamhet]” (skäl 88 i det angripna beslutet).

133

Således framgår det tydligt av det angripna beslutet att kommissionen inte endast beaktade situationen vid den tidpunkt då NCHZ blev föremål för tillämpning av lagen om strategiska bolag, utan att kommissionen avsåg att påpeka att ett beslut att avbryta NCHZ:s verksamhet skulle ha kunnat fattas under år 2010, medan nämnda lag utövade sin verkan under hela den första konkursperioden, alltså i lite mer än ett år, i så måtto att den ”fryste” situationen under hela den perioden. Sökanden har själv framhållit att det enligt 88 § 2 konkurslagen förhåller sig så, att om det visar sig att konkursförvaltarens strategi har misslyckats, ska den behöriga kommittén sammankallas.

134

Sökanden har i sina argument inte tagit hänsyn till att borgenärerna med förkonkursfordringar, bland annat de offentliga borgenärerna, kunde få se sina efterkonkursfordringar öka i samband med att NCHZ fortsatte sin verksamhet under den första konkursperioden, varför det låg i deras intresse att NCHZ, om bolaget skulle drivas vidare, uppvisade ett överskott, så att de skulle kunna få betalt för sina efterkonkursfordringar; annars skulle det ju uppstå en ytterligare förlust utöver förkonkursfordringarna. Om NCHZ hade omfattats av den allmänna konkursordningen och kunder eller leverantörer hade avbrutit samarbetet med bolaget, skulle dessa borgenärer – som kommissionen påpekade (skäl 86 i det angripna beslutet) – ha kunnat ändra ståndpunkt under år 2010. Dessutom skulle även de borgenärer som uteslutande hade förkonkursfordringar ha kunnat anse det påkallat att förespråka att NCHZ:s verksamhet skulle upphöra (se punkt 115 ovan).

135

Sökanden har visserligen fog för sitt påstående att tillämpningen av lagen om strategiska bolag inte garanterade att kunderna skulle erhålla utlovade leveranser, men däremot garanterade tillämpningen av nämnda lag att personalen skulle få stanna kvar, med tanke på att kollektiva uppsägningar var förbjudna, och den gav bland annat kunderna och leverantörerna en garanti för att NCHZ skulle bedriva sin verksamhet åtminstone tills nämnda lag upphörde att gälla, oavsett hur stora obetalda skulder NCHZ hade till bland annat offentliga borgenärer.

136

Sökanden har inte anfört någon uppgift som visar hur ett beslut av den behöriga kommittén skulle ha kunnat ge utomstående parter samma grad av förvissning, genom att uppställa krav på att NCHZ:s verksamhet skulle fortsätta under en tid som motsvarade giltighetsperioden för lagen om strategiska bolag. I synnerhet har sökanden inte gjort gällande att den behöriga kommittén i enlighet med konkurslagens bestämmelser skulle ha haft möjlighet – eller ens skulle ha kunnat överväga – att fastställa en sådan säker varaktighet för NCHZ:s fortsatta drift. Det enda som sökanden har gjort är i själva verket att påstå att med tanke på hur länge NCHZ bedrev sin verksamhet under den andra konkursperioden, är det möjligt att anta att ett beslut av den behöriga kommittén att fortsätta att driva NCHZ under sista kvartalet 2009 skulle ha kunnat komma att tillämpas under en motsvarande period.

137

När det sedan gäller att NCHZ förlorade kunder åren 2009 och 2010 – en omständighet som kommissionen nämnde i skäl 86 i det angripna beslutet – har sökanden nöjt sig med att påpeka att situationen i slutet av 2009 var stabil. Av handlingarna i målet framgår emellertid att det vid den tidpunkten snarast fanns en tendens till nedgång både för försäljningsintäkterna och för orderingången (se punkt 101 ovan). Således var det inte säkert att den påstådda stabilitet som sökanden har hänvisat till skulle ha rått under hela den första konkursperioden om den allmänna konkursordningen hade tillämpats.

138

För det andra har sökanden – som svar på ett argument från kommissionens sida med innebörden att NCHZ:s situation under perioden från det att bolaget förklarade sig vara på obestånd till dess att lagen om strategiska bolag antogs och sedermera började tillämpas på NCHZ i någon mån snedvreds av allmänt tillgängliga uppgifter som tydligt gav vid handen att en lagstiftningslösning var under utarbetande – gjort gällande att kommissionen visserligen hänvisade till flera olika uttalanden men att dessa alla gjordes under en och samma dag, den 26 oktober 2009, i samband med att den slovakiska ekonomiministern besökte NCHZ:s anläggning. Enligt sökanden gjordes de offentliga uttalandena så sent som tio dagar innan lagen om strategiska bolag antogs, varför deras effekt inskränkte sig till perioden just före antagandet, medan de två månaderna efter det att NCHZ hade lämnat in sin konkursansökan hade avgörande betydelse för möjligheterna att få till stånd en framgångsrik fortsatt drift av bolaget under konkursförfarandet, med tanke på att NCHZ:s ledning och den första konkursförvaltaren då var tvungna att föra ett stort antal förhandlingar med de främsta kunderna och leverantörerna. Sökanden anser att de ovannämnda uttalandena snarast är att se som tungt vägande bevis för att NCHZ hade solida finanser under konkursförfarandet.

139

Tribunalen noterar härvidlag till att börja med, i likhet med vad kommissionen har gjort gällande, att även om man antar att NCHZ genomförde en god kommunikationsstrategi, var detta inte tillräckligt för att garantera att bolagets kommersiella relationer skulle kunna bibehållas. Vidare har det redan påpekats att den första konkursförvaltaren hade förklarat att han avsåg att göra sitt bästa för att behålla NCHZ i drift. Slutligen framgår det, som kommissionen har betonat, av den första av de artiklar som kommissionen hänvisade till, vilken publicerades den 26 oktober 2009, att talesmannen för den slovakiska ekonomiministern hade förklarat för media att en lag om strategiska bolag var under utarbetande och att detta besked i sig hade haft en lugnande inverkan på NCHZ:s borgenärer. I samma artikel anges också att den slovakiska ekonomiministern i sina offentliga uttalanden hade understrukit att den lagen skulle ge leverantörerna vissa garantier för att de inte skulle gå miste om sina fordringar. Till yttermera visso framgår det av den andra av de artiklar som kommissionen hänvisade till, vilken också publicerades den 26 oktober 2009, att den slovakiska ekonomiministern samma dag, i samband med sitt besök vid NCHZ, hade redogjort för en lag om strategiska bolag som var under utarbetande och som skulle hjälpa NCHZ och skapa garantier för bolagets borgenärer.

140

Sökanden kan således inte vinna framgång med sitt påstående om att ett beslut av den behöriga kommittén skulle ha gett kunderna och leverantörerna samma trygghet som lagen om strategiska bolag.

141

I repliken hävdade sökanden – som svar på ett argument från kommissionens sida med innebörden att den förlustbringande fortsatta driften av NCHZ sannolikt påverkade förmånsrättsförhållandena för borgenärernas fordringar i så måtto att detta eventuellt innebar att staten de facto avstod från sina fordringar – att den tjänstgörande konkursförvaltaren under den första konkursperioden även var skyldig att tillämpa de sedvanliga konkursreglerna samt att vad som gäller när ett konkursbolag drivs vidare i syfte att säljas som ett företag i fortsatt drift är att de borgenärer som har förkonkursfordringar ska ges företräde, oavsett om de är offentliga eller privata. Således åtnjöt NCHZ enligt sökanden inte någon ytterligare fördel inom ramen för det vidmakthållande av dess verksamhet som föreskrevs i lagen om strategiska bolag.

142

Det är inte möjligt att fästa något avseende vid dessa argument.

143

För det första kan sökanden inte med framgång göra gällande att de obetalda skulderna inte var en följd av tillämpningen av lagen om strategiska bolag utan i stället huvudsakligen en följd av normal drift under konkurs. Ett sådant argument förutsätter nämligen att ett konkursbolag nödvändigtvis drivs med förlust, men om NCHZ hade drivits med förlust skulle den tjänstgörande konkursförvaltaren enligt 88 § 2 konkurslagen, oavsett om sådan förlustbringande drift förelåg i början av den första konkursperioden eller under loppet av denna, ha varit skyldig att vända sig till den behöriga kommittén för att erhålla instruktioner om huruvida NCHZ:s verksamhet skulle drivas vidare. Konkurslagen tar nämligen i första hand hänsyn till borgenärernas intressen. Dessutom skulle borgenärerna med förkonkursfordringar ha kunnat vända sig till konkursförvaltaren i detta ärende (se punkt 115 ovan). Således skulle det vid tillämpning av den allmänna konkursordningen ha funnits möjligheter att begränsa en förlustbringande drift, något som däremot var uteslutet genom tillämpningen av lagen om strategiska bolag.

144

För det andra innebar den omständigheten att NCHZ i kraft av lagen om strategiska bolag fortsatte sin verksamhet att bolaget var tvunget att betala sina produktionsrelaterade skulder, något som med tanke på bolagets finansiella situation nödvändigtvis måste inverka negativt bland annat på dess möjligheter att betala sina skulder till de båda offentliga enheterna socialförsäkringsbolaget och sjukförsäkringsbolaget.

145

Dessutom förvärrades situationen i detta sammanhang av det förbud mot kollektiva uppsägningar som också följde av lagen om strategiska bolag. Om NCHZ hade omfattats av den allmänna konkursordningen skulle beslut om kollektiva uppsägningar ha fattats – som sökanden själv har angett – i början av konkursen och inte, som faktiskt skedde, år 2011. Sökanden har visserligen gjort gällande att NCHZ:s kostnader skulle ha blivit avsevärt mindre till följd av sådana uppsägningar och att verkligheten blev en annan eftersom bolaget i avsaknad av möjlighet att säga upp personal tvingades bära merkostnader som var i stort sett överflödiga och till en väsentlig del utgjordes av avgifter till socialförsäkrings- och sjukförsäkringsbolagen. Därvid har sökanden emellertid underlåtit att nämna att NCHZ inte kunde betala de berörda skulderna i sin helhet, varför dess skulder till dessa båda offentliga enheter växte – samtidigt som NCHZ behöll den fördel som det innebar att bolaget förfogade över sina anställda för den fortsatta driften av verksamheten. Således kan sökanden inte vinna framgång med sitt argument om att förbudet mot kollektiva uppsägningar inte utgjorde någon ekonomisk fördel för NCHZ. Detta hinder medförde – i motsats till vad sökanden har gjort gällande – att de offentliga borgenärerna tvingades bära större kostnader än vad som skulle ha blivit fallet vid tillämpning av den allmänna konkursordningen.

146

Vidare har tribunalen redan bemött sökandens argument att lagen om strategiska bolag inte skulle ha gett upphov till ekonomiska fördelar för någon annan än den slovakiska staten, med tanke på att om NCHZ hade sagt upp sina anställda i ett tidigare skede, skulle nämnda stat ha varit tvungen att betala huvuddelen av de aktuella kostnaderna i form av arbetslöshetsersättning och andra transfereringar (se punkt 93 ovan).

147

Sökanden kan således inte vinna framgång med sitt påstående att NCHZ inte fick någon ytterligare fördel inom ramen för det vidmakthållande av dess verksamhet som föreskrevs i lagen om strategiska bolag.

148

Mot bakgrund av det ovan anförda sammantaget finner tribunalen att inget avseende kan fästas vid sökandens argument att tillämpning av den allmänna konkursordningen på NCHZ skulle ha resulterat i samma situation som tillämpningen av lagen om strategiska bolag resulterade i.

149

Tribunalen konstaterar att de slovakiska myndigheternas kvalificering av NCHZ som ”strategiskt bolag” medförde dels att bolaget måste fortsätta att bedriva sin verksamhet, utan att någon hänsyn kunde tas till dess ekonomiska situation och dess förmåga att betala sina skulder, bland annat till offentliga borgenärer, dels att bolaget till följd av förbudet mot kollektiva uppsägningar måste behålla sin personal, något som gav NCHZ möjlighet att fortsätta sin verksamhet samtidigt som bolagets kunder och leverantörer kunde vara förvissade om att bolaget skulle drivas fram till utgången av år 2010. Parallellt med detta medförde tillämpningen på NCHZ av lagen om strategiska bolag att vissa av NCHZ:s borgenärer, däribland de offentliga, riskerade att beloppet för deras fordringar skulle komma att öka under den första konkursperioden – en risk som var ofrånkomlig med tanke på NCHZ:s finansiella situation vid den tidpunkt då bolaget kvalificerades som ”strategiskt bolag”. Denna risk blev för övrigt verklighet under den första konkursperioden, för de offentliga borgenärer som hade både för- och efterkonkursfordringar liksom för dem som endast hade efterkonkursfordringar.

150

Det torde inte vara möjligt att anse att NCHZ under omständigheter som motsvarar normala marknadsförhållanden kunde ha uppnått den fördel som bolaget erhöll, till yttermera visso med hjälp av statliga medel i den mening som avses i ovan i punkterna 59–61 nämnd rättspraxis. Till att börja med var kriteriet om en aktör i en marknadsekonomi inte tillämpligt i det aktuella fallet, och i alla händelser har det inte styrkts att den första åtgärden uppfyllde det kriteriet. Vidare är det inte möjligt att dra slutsatsen att situationen skulle ha varit densamma om NCHZ hade omfattats av den allmänna konkursordningen och att de offentliga borgenärerna inte åsamkades några ytterligare kostnader (se punkterna 94 och 148 ovan). Såvitt avser det sistnämnda kan sökanden inte ifrågasätta denna bedömning med stöd av sina argument rörande domen av den 1 december 1998, Ecotrade (C‑200/97, EU:C:1998:579, punkt 36). I punkt 36 i den domen fann domstolen i allt väsentligt att den omständigheten att den åtgärd som var i fråga i nämnda mål kunde leda till att privata borgenärer fick en mindre del av sina fordringar betalda, och således till att staten eventuellt gick miste om skatteintäkter, inte utgjorde tillräcklig grund för slutsatsen att den åtgärden var att anse som statligt stöd. Sambandet mellan åtgärden och den eventuella förlusten av skatteintäkter var nämligen av alltför indirekt art (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Fennelly i målet Ecotrade, C‑200/97, EU:C:1998:378, punkt 24). Kommissionens resonemang i det angripna beslutet såvitt avser den första åtgärden grundar sig emellertid inte på några liknande överväganden eller på något sådant indirekt samband.

151

Den första åtgärden – som innefattar skyldigheten att fortsätta driva NCHZ och förbudet mot kollektiva uppsägningar – motsvarar således både det första fallet och det andra fallet i domen av den 1 december 1998, Ecotrade (C‑200/97, EU:C:1998:579, punkt 45), och domen av den 17 juni 1999, Piaggio (C‑295/97, EU:C:1999:313, punkt 43) (se punkt 72 ovan).

152

Följaktligen gjorde kommissionen inte någon oriktig bedömning när den fann att kvalificeringen av NCHZ som ”strategiskt bolag” hade gett NCHZ en ekonomisk fördel och att detta hade skett med hjälp av statliga medel.

153

Mot bakgrund av det ovan anförda sammantaget ska talan lämnas utan bifall såvitt avser den första grundens första och andra del.

154

Enligt sökanden åsidosatte kommissionen sin skyldighet att göra en omsorgsfull och opartisk prövning av den åtgärd som utgjorde det påstådda statliga stödet i så måtto att den borde ha begärt in ytterligare information innan den antog det angripna beslutet.

155

Kommissionen har, med stöd av intervenienten, bestritt att sökanden har fog för sina argument.

156

För det första har sökanden gjort gällande att om kommissionen ansåg att det krävdes en mer utförlig efterhandsanalys, var kommissionen skyldig att begära in en sådan analys, vilket kommissionen emellertid inte gjorde. Vidare gjorde kommissionen enligt sökanden en oriktig bedömning när den bortsåg från analysen från mars 2014 med den enda motiveringen att denna analys hade utarbetats i efterhand, samtidigt som kommissionen inte bestred riktigheten och tillförlitligheten av de upplysningar i nämnda analys som inte påverkades av tidsfaktorn.

157

Enligt rättspraxis i fråga om bevisning på området statligt stöd är kommissionen skyldig att utföra förfarandet för granskning av de ifrågasatta åtgärderna på ett omsorgsfullt och opartiskt sätt, så att den vid antagandet av det slutgiltiga beslut där det slås fast att det föreligger statligt stöd, och i förekommande fall att stödet är oförenligt med den inre marknaden eller olagligt, ska förfoga över så fullständiga och tillförlitliga uppgifter för detta ändamål som möjligt (dom av den 2 september 2010, kommissionen/Scott, C‑290/07 P, EU:C:2010:480, punkt 90, och dom av den 3 april 2014, Frankrike/kommissionen, C‑559/12 P, EU:C:2014:217, punkt 63).

158

Kommissionen får anta ett beslut på grundval av de uppgifter som finns tillgängliga om en medlemsstat, med åsidosättande av den skyldighet att samarbeta med kommissionen som följer av artikel 4.3 FEU, underlåter att förse kommissionen med de uppgifter som denna har begärt av medlemsstaten antingen för att kunna pröva hur ett nytt eller ändrat stöd ska kvalificeras och avgöra huruvida stödet är förenligt med den inre marknaden eller för att kunna kontrollera huruvida tillämpningen av ett tidigare godkänt stöd har varit lagenlig. Innan kommissionen fattar ett sådant beslut måste den emellertid förelägga medlemsstaten att inom en viss tidsfrist förse kommissionen med de handlingar och upplysningar som denna behöver för att utöva sin kontroll. Det är endast om medlemsstaten trots kommissionens föreläggande underlåter att lämna de begärda upplysningarna som kommissionen får avsluta förfarandet och fatta beslut på grundval av de uppgifter som den förfogar över (dom av den 13 september 2010, Grekland m.fl./kommissionen, T‑415/05, T‑416/05 och T‑423/05, EU:T:2010:386, punkt 226).

159

De slovakiska myndigheterna överlämnade analysen av den 21 mars 2014 som bilaga till sitt fjärde svar till kommissionen, av den 14 maj 2014.

160

Tribunalen påpekar till att börja med att de slovakiska myndigheterna vid flera tillfällen själva har tagit upp frågan vad som skulle ha inträffat i december 2009 om NCHZ inte hade kvalificerats som ”strategiskt bolag”. De behandlade denna fråga redan i sitt andra svar till kommissionen, av den 29 november 2013, och i sitt tredje svar till kommissionen, av den 13 januari 2014. Således torde kommissionen inte kunna kritiseras för att den inte begärde in en ny analys från de slovakiska myndigheterna i syfte att efter dessas fjärde svar erhålla ny information. Härvidlag ska det framhållas att i det mål som föranledde den av sökanden åberopade domen av den 13 september 2010, Grekland m.fl./kommissionen (T‑415/05, T‑416/05 och T‑423/05, EU:T:2010:386), var situationen en annan. Närmare bestämt hade beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet i det målet inte innehållit någon preliminär bedömning av de omtvistade åtgärderna med syftet att slå fast huruvida dessa åtgärder hade ett stödinslag, och under det administrativa förfarandet hade det inte heller förekommit något som helst uttryckligt ifrågasättande av dessa åtgärder eller någon som helst begäran om upplysningar i fråga om dessa åtgärders förenlighet med marknadsförhållandena. Mot bakgrund av detta fann unionsdomstolen att den berörda medlemsstaten inte kunde klandras för att inte ha försett kommissionen med tillräckliga upplysningar för att denna skulle kunna bedöma de omtvistade åtgärderna med kännedom om sakfrågan utan att det i stället hade ankommit på kommissionen att – i enlighet med dess skyldighet att göra en omsorgsfull och opartisk undersökning i syfte att få till stånd en god tillämpning av fördragets bestämmelser om statligt stöd – fortsätta sina undersökningar och fördjupa sin utredning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2010, Grekland m.fl./kommissionen, T‑415/05, T‑416/05 och T‑423/05, EU:T:2010:386, punkterna 240, 246 och 249).

161

Vidare framhåller tribunalen att det i motsats till vad sökanden har gjort gällande inte kunde vara ”tydligt” att de upplysningar som skulle inhämtas från konkursförvaltaren måste härröra från en efterhandsanalys. I sitt första svar till kommissionen, av den 2 september 2013, hävdade de slovakiska myndigheterna nämligen att kriteriet om en privat borgenär skulle tillämpas på socialförsäkringsbolaget och sjukförsäkringsbolaget. I sitt andra svar till kommissionen, av den 29 november 2013, uppgav samma myndigheter sedan att ”[d]en slovakiska staten ha[de] gjort vad kommissionen ha[de] begärt att den skulle göra såvitt avs[åg] kriteriet om en privat borgenär”. Dessutom angav de slovakiska myndigheterna att samtliga privata borgenärer skulle ha valt att låta NCHZ drivas vidare, varvid de tillade att det mot bakgrund av rättspraxis, NCHZ:s ekonomiska omständigheter och principen om god förvaltningssed endast var på socialförsäkringsbolaget som det var påkallat att tillämpa kriteriet om en privat borgenär. Därutöver har sökanden framhållit att efterhandsanalysen ”tog upp de frågor som var relevanta såvitt avsåg ’överföring av statliga medel’ och ’kriteriet om en privat borgenär’”.

162

Om man antar att kriteriet om en privat borgenär i enlighet med rättspraxis var tillämpligt, kunde en efterhandsanalys emellertid inte vara relevant (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen, C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 71; se även, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 5 juni 2012, kommissionen/EDF, C‑124/10 P, EU:C:2012:318, punkt 105). Vidare utgör en sådan analys inte – i motsats till vad sökanden har gjort gällande – inte ”uppenbart det lämpliga verktyget” för bedömning av det kriterium som följer av domen av den 1 december 1998, Ecotrade (C‑200/97, EU:C:1998:579). Bedömningen av den utveckling som skulle ha varit sannolik inom ramen för konkurslagen, det vill säga av vad sökanden har hänvisat till som ”vad de privata borgenärerna skulle ha beslutat inom ramen för den behöriga kommittén”, måste nämligen grunda sig på uppgifter från den tidpunkt då NCHZ kvalificerades som ”strategiskt bolag” och blev föremål för tillämpning av lagen om strategiska bolag (se punkt 121 ovan).

163

I detta sammanhang finner tribunalen att eftersom det enda som de slovakiska myndigheterna hade tillhandahållit (i bilagan till sitt fjärde svar till kommissionen, av den 14 maj 2014) var en analys baserad på efterhandsuppgifter jämte en förklaring av de använda metoderna, något som är ostridigt, hade kommissionen fog för sin bedömning att den inte behövde kräva ytterligare upplysningar i det hänseendet.

164

För det andra har sökanden gjort gällande att kommissionen fattade beslutet att det påstådda statliga stödet skulle återkrävas på grundval av preliminära sifferuppgifter, utan att först begära att få slutliga sifferuppgifter bekräftade, vilket enligt sökanden innebär att kommissionen uppenbart åsidosatte både sin samarbetsskyldighet och sin skyldighet att anta sina beslut på grundval av väl underbyggda uppgifter. Att kommissionen efter det att den formella granskningen hade avslutats krävde in de upplysningar som behövdes var enligt sökanden inte tillräckligt för att kommissionen skulle kunna avhjälpa sitt åsidosättande av skyldigheten att begära in relevant information.

165

I det angripna beslutet fann kommissionen att stödbeloppet motsvarade de obetalda skulder till staten och de offentliga enheterna som hade ansamlats under den period då lagen om strategiska bolag hade tillämpats på NCHZ. Kommissionen angav att de upplysningar som de slovakiska myndigheterna hade lämnat gav vid handen att beloppet för de obetalda skulderna till de offentliga borgenärerna hade uppgått till 735817,44 euro den 31 december 2009 och till 5519241,54 euro den 31 december 2010, och kommissionen nämnde att dessa belopp utgjorde de mest exakta tillgängliga skattningarna (och tämligen försiktiga sådana) av de obetalda skulderna vid dessa båda tidpunkter. Enligt kommissionen hade de slovakiska myndigheterna nämligen påstått att det inte fanns några exakta uppgifter om beloppen för de obetalda skulderna till de offentliga borgenärerna vare sig vid den tidpunkt då NCHZ kvalificerades som ”strategiskt bolag” eller vid den tidpunkt då lagen om strategiska bolag upphörde att tillämpas på NCHZ. Med ledning av detta drog kommissionen slutsatsen att stödbeloppet uppgick till 4783424,10 euro (skäl 101 i det angripna beslutet).

166

Tribunalen erinrar om att när en behörig nationell myndighet kräver tillbaka olagligt stöd från mottagaren, ska detta i enlighet med artikel 14.3 i förordning nr 659/1999 ske på det sätt som föreskrivs i nationell rätt (se dom av den 13 februari 2014, Mediaset, C‑69/13, EU:C:2014:71, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Unionsrätten innebär inte att återkrav av sådant stöd måste verkställas enbart på grundval av kommissionens beslut om återkrav (dom av den 11 september 2014, kommissionen/Tyskland, C‑527/12, EU:C:2014:2193, punkt 39).

167

Således finns det på statsstödsområdet inte någon unionsbestämmelse som innebär att kommissionen, när den beslutar om återkrav av ett stöd som har förklarats vara oförenligt med den inre marknaden, måste fastställa det exakta stödbelopp som ska återbetalas, utan det är tillräckligt att kommissionens beslut innehåller uppgifter som gör det möjligt för den som beslutet riktar sig till att själv, utan alltför stora svårigheter, fastställa detta belopp (dom av den 12 oktober 2000, Spanien/kommissionen, C‑480/98, EU:C:2000:559, punkt 25, och dom av den 12 maj 2005, kommissionen/Grekland, C‑415/03, EU:C:2005:287, punkt 39).

168

I linje med detta framgår det av rättspraxis att kommissionen får nöja sig med att fastställa själva skyldigheten att återbetala stödet i fråga och överlåta åt de nationella myndigheterna att beräkna de exakta belopp som ska återbetalas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2005, kommissionen/Grekland, C‑415/03, EU:C:2005:287, punkt 40). För övrigt utgör medlemsstatens skyldighet att beräkna det exakta stödbelopp som ska återkrävas en del av den mer vidsträckta, i artikel 4.3 FEU stadfästa, skyldighet till lojalt samarbete som ömsesidigt åligger kommissionen och medlemsstaterna vid genomförandet av fördragets bestämmelser om statligt stöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2002, Nederländerna/kommissionen, C‑382/99, EU:C:2002:363, punkt 91). Den exakta beräkningen av stödbeloppet kan ske på ett senare stadium, i samband med att stödet återkrävs, och alltså efter antagandet av det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2017, Grekland/kommissionen, T‑314/15, ej publicerad, EU:T:2017:903, punkt 203).

169

I det aktuella fallet påpekar tribunalen att frågan om fordringarnas belopp togs upp under det administrativa förfarandet. Så skedde bland annat i de slovakiska myndigheternas fjärde svar, av den 14 maj 2014. Kommissionen hade – som den har gjort gällande och som också antyds av de slovakiska myndigheternas svar – begärt att få ”utförliga uppgifter om skulderna (NCHZ:s offentliga och privata borgenärer, prioriterade och oprioriterade fordringar [samt] belopp att betala) vid fem olika tidpunkter: i) vid konkursperiodens början, ii) i december 2009 (då NCHZ förklarades vara ett strategiskt bolag), iii) i januari 2011, iv) den dag då NCHZ såldes till Via Chem Slovakia och v) vid konkursperiodens slut”. De belopp som enligt kommissionens bedömning motsvarade beloppet för de offentliga fordringarna vid den berörda periodens början respektive slut (skäl 101 i det angripna beslutet) utgjordes av summan av de belopp som NCHZ enligt de slovakiska myndigheternas uppgifter var skyldigt den 31 december 2009 respektive den 31 december 2010. I detta hänseende har de slovakiska myndigheterna påpekat dels att deras svar grundade sig på de upplysningar som konkursförvaltaren förfogade över, dels att dessa upplysningar inte kunde motsvara det ”faktiska” beloppet för fordringarna, bland annat av det skälet att en fordran som förelåg i december 2010 kunde ha betalats i januari 2011. Tribunalen konstaterar att de slovakiska myndigheternas svar ger vid handen att vad som lämnades var de upplysningar som fanns tillgängliga. Därutöver noterar tribunalen att sökanden inte har bestritt att kommissionen redogjorde för hur den hade gått till väga vid beräkningen av beloppet för det stöd som skulle återkrävas.

170

Mot bakgrund av det ovan anförda torde kommissionen inte kunna klandras för att den inte avvaktade med att anta det angripna beslutet tills den hade erhållit nya sifferuppgifter från de slovakiska myndigheterna.

171

Till yttermera visso torde det inte vara möjligt att anse – som sökanden har låtit underförstå – att kommissionen skulle ha velat markera sitt missnöje såvitt avser den berörda åtgärdens rättsstridighet genom att förordna om återkrav av ett belopp som översteg det belopp som mottagaren hade erhållit. Sökanden har för övrigt inte hänvisat till någon av handlingarna i målet till stöd för ett sådant påstående.

172

Slutligen erinrar tribunalen också om att den skyldighet till lojalt samarbete som stadfästs i artikel 4.3 FEU och som ömsesidigt åligger kommissionen och medlemsstaterna vid genomförandet av fördragets bestämmelser om statligt stöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2002, Nederländerna/kommissionen, C‑382/99, EU:C:2002:363, punkt 91) innebär att kommissionen och den berörda medlemsstaten ska visa prov på ärligt uppsåt i sitt samarbete. I sina svar på de frågor som tribunalen ställde såsom åtgärder för processledning (se punkt 30 ovan) påtalade kommissionen att NCHZ:s olika offentliga borgenärer i samband med återkrävandet av det aktuella stödet hade lämnat mer exakta sifferuppgifter, vilka kommissionen inte hade förfogat över innan den antog det angripna beslutet, bland annat såvitt avsåg de fordringar som tillkom Slovenský vodohospodársky podnik (det slovakiska vattenförvaltningsbolaget, Slovakien), och att det av de i detta sammanhang redovisade sifferuppgifterna framgick att det faktiska stödbeloppet skulle kunna ha varit större än det stödbelopp som angavs i det angripna beslutet – något som sökanden inte har bestritt.

173

Således torde kommissionen inte kunna klandras för att den i det angripna beslutet valde att utgå från skattningar som grundade sig på de uppgifter som de slovakiska myndigheterna hade tillhandahållit, och det torde inte heller med framgång kunna hävdas att kommissionen åsidosatte den samarbetsskyldighet som åvilade den.

174

Av detta följer att talan inte ska bifallas såvitt avser den andra grunden.

175

Sökanden har gjort gällande att även om kommissionen skulle befinnas ha gjort en riktig bedömning när den fann att den första åtgärden innebar att NCHZ erhöll statligt stöd, gjorde kommissionen sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den beräknade beloppet för nämnda stöd.

176

Kommissionen har, med stöd av intervenienten, bestritt att sökanden har fog för sina argument.

177

I det angripna beslutet fann kommissionen att stödbeloppet motsvarade de obetalda skulder till den slovakiska staten och de offentliga enheterna som hade ansamlats under den period då lagen om strategiska bolag hade tillämpats på NCHZ (skäl 101 i det angripna beslutet) (se punkt 165 ovan).

178

Sökanden har för det första gjort gällande att en stor del av NCHZ:s obetalda skulder skulle ha ansamlats även om det under den första konkursperioden hade beslutats att bolaget skulle likvideras. Detta betyder enligt sökanden att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att inte ta hänsyn till dessa skulder i det ”kontrafaktiska scenariot”. Sökanden anser nämligen att en likvidation av NCHZ inte skulle ha kunnat ske före maj 2010, varför den andel av de obetalda skulderna till offentliga borgenärer som hade ansamlats fram till dess inte torde kunna anses ha uppkommit till följd av lagen om strategiska bolag och således inte torde kunna anses utgöra statligt stöd. Till yttermera visso skulle en sådan likvidation enligt sökanden också ha gett upphov till obetalda skulder från NCHZ till socialförsäkringsbolaget.

179

Tribunalen erinrar om att kommissionen hade fog för sin bedömning att tillämpningen av lagen om strategiska bolag på NCHZ under den första konkursperioden hade gett NCHZ en fördel som hade förorsakat en merkostnad för den slovakiska staten (se punkt 152 ovan).

180

Syftet med statens skyldighet att upphäva stöd som kommissionen har befunnit vara oförenligt med den inre marknaden är enligt fast rättspraxis att den situation som rådde innan stödet beviljades ska återställas (se dom av den 4 april 1995, kommissionen/Italien, C‑350/93, EU:C:1995:96, punkt 21 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 1999, Belgien/kommissionen, C‑75/97, EU:C:1999:311, punkterna 64 och 65). Återbetalning av erhållet stöd innebär att mottagaren förlorar de fördelar som denne åtnjöt på marknaden i förhållande till sina konkurrenter, varvid den situation som förelåg före utbetalningen av stödet återställs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2005, Unicredito Italiano, C‑148/04, EU:C:2005:774, punkt 113, och dom av den 4 mars 2009, Associazione italiana del risparmio gestito och Fineco Asset Management/kommissionen, T‑445/05, EU:T:2009:50, punkt 193).

181

Av ovanstående följer att kommissionen inte gjorde någon oriktig bedömning när den fann att vad som krävdes för att den tidigare rådande situationen skulle återställas var att det återkrävbara stödbeloppet skulle motsvara beloppet för de obetalda offentliga fordringarna under den period då lagen om strategiska bolag tillämpades på NCHZ.

182

Sökandens argument grundar sig i stället på ett ”alternativt scenario” med ett beslut av den behöriga kommittén i början av den första konkursperioden att upphöra med NCHZ:s verksamhet. Det är emellertid inte möjligt att fastställa återkravsbeloppen med hänsyn tagen till olika andra åtgärder som skulle ha kunnat vidtas i avsaknad av den åtgärd som innebar att stödet gavs, och ett återställande av den tidigare rådande situationen innebär inte att man skapar en annan version av det förflutna på grundval av hypotetiska omständigheter såsom de – ofta många – val som de berörda aktörerna skulle ha kunnat göra (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 15 december 2005, Unicredito Italiano, C‑148/04, EU:C:2005:774, punkterna 114 och 118, och dom av den 4 mars 2009, Associazione italiana del risparmio gestito och Fineco Asset Management/kommissionen, T‑445/05, EU:T:2009:50, punkt 203). I detta hänseende ska det påpekas att sökanden visserligen har redovisat ytterst exakta sifferuppgifter, varvid sökanden i synnerhet har gjort gällande att de fordringar som tillkom socialförsäkringsbolaget och sjukförsäkringsbolaget bör sättas ned med 1590091,20 euro respektive 276626,24 euro, men att dessa uppgifter i själva verket uteslutande grundar sig på antaganden. Till att börja med är det nämligen okänt exakt när under loppet av det scenario som sökanden har hänvisat till som beslutet att upphöra med NCHZ:s verksamhet skulle ha fattats. Vidare framgår det av den undersökning från juni 2010 som sökanden har åberopat att den tid som skulle krävas för ett produktionsstopp var 10–18 veckor, alltså inte nödvändigtvis 18 veckor, som sökanden har hävdat. Slutligen går det, fortfarande inom ramen för det scenario som sökanden har hänvisat till, inte att säkert veta hur många anställda som skulle ha behövt sägas upp – vissa anställda kunde ha bestämt sig för att lämna NCHZ innan bolaget upphörde med sin verksamhet, vilket skulle ha påverkat beloppen för skulderna till de båda ovannämnda offentliga enheterna.

183

Således kan sökanden inte vinna framgång med sina argument av det skälet att dessa grundar sig på den felaktiga premissen att kommissionen borde ha beaktat kostnaderna för en likvidation av NCHZ i början av den första konkursperioden.

184

För det andra har sökanden gjort gällande att kommissionens skattning av de skulder som hade ansamlats under den första konkursperioden grundar sig på felaktiga sifferuppgifter och skattningar. Som tribunalen redan har slagit fast vid sin prövning av den andra grunden, var de sifferuppgifter som kommissionen använde för att beräkna stödbeloppet emellertid de uppgifter som de slovakiska myndigheterna hade lämnat, och i alla händelser får det exakta beloppet för en enhets fordringar fastställas i återkravsskedet (se punkterna 164–173 ovan).

185

Mot bakgrund av det ovan anförda sammantaget kan talan inte bifallas såvitt avser den första grundens tredje del.

186

Således ska talan ogillas såvitt avser den första grunden i dess helhet.

187

Sökanden påstår sig inte kunna förstå varför kommissionen drog slutsatsen att det förelåg ekonomisk kontinuitet och har gjort gällande att motiveringen av det angripna beslutet i det hänseendet inte heller är tillräcklig för att tribunalen ska kunna pröva nämnda beslut. I repliken hävdade sökanden att den omständigheten att kommissionen i svaromålet hade tvingats förklara sig när det gällde vad som konkret hade föranlett dess val att i det angripna beslutet ”(inte) tillämpa” de indikatorer som den hade framhållit såsom relevanta för bedömningen av ekonomisk kontinuitet (skäl 132 i det angripna beslutet) i sig visade att det angripna beslutet var otillräckligt motiverat på den punkten.

188

Kommissionen har, med stöd av intervenienten, bestritt att sökanden har fog för sina argument.

189

Tribunalen påpekar inledningsvis att kommissionen i det angripna beslutet angav att dess bedömning uteslutande skulle avse den eventuella förekomsten av ekonomisk kontinuitet mellan NCHZ och sökanden, varvid kommissionen hänvisade till att Via Chem Slovakia varken hade förvaltat eller drivit NCHZ med tanke på att nämnda bolag hade sålt NCHZ till sökanden den 1 augusti 2012, det vill säga endast en dag efter det att dess förvärv av NCHZ hade slutförts (skälen 133 och 134 i det angripna beslutet). Kommissionen framhöll att den var medveten om att de båda berörda transaktionerna inte hade exakt samma omfattning i så måtto att Via Chem Slovakia hade behållit äganderätten till viss fast egendom men noterade att den fasta egendom som krävdes för det fortsatta bedrivandet av NCHZ:s ekonomiska verksamhet hade ställts till sökandens förfogande genom ett arrendeavtal. Därvid framhöll kommissionen att de särskilda kännetecknen för de båda transaktionerna skulle komma att beaktas i den mån som de hade betydelse för bedömningen (skäl 135 i det angripna beslutet).

190

Därefter noterar tribunalen att kommissionen angav att en skyldighet att återbetala ett statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden kunde utsträckas till att omfatta ett nytt bolag till vilket det stödmottagande bolaget överfört eller sålt delar av sina tillgångar, om omständigheterna kring överföringen eller försäljningen föranledde slutsatsen att det förelåg ekonomisk kontinuitet mellan de båda bolagen (skäl 130 i det angripna beslutet). Kommissionen tillade att bedömningen av huruvida det föreligger ekonomisk kontinuitet mellan en stödmottagare och det företag till vilket dennas tillgångar har överförts enligt rättspraxis ska grunda sig på ett antal olika indikatorer, vilka kommissionen räknade upp (skäl 132 i det angripna beslutet).

191

Kommissionen granskade de båda försäljningstransaktionerna mot bakgrund av de uppräknade indikatorerna. Till att börja med undersökte kommissionen huruvida den köpeskilling som först Via Chem Slovakia och sedan sökanden hade erlagt för företagets ”tillgångar” motsvarade marknadspriset, varvid kommissionens slutsats blev att så troligen inte var fallet (skälen 136–148 i det angripna beslutet). Därefter såg kommissionen närmare på respektive försäljningstransaktions omfattning och fann att försäljningen av NCHZ till Via Chem Slovakia hade avsett NCHZ i dess helhet såsom företag i fortsatt drift, inbegripet samtliga tillgångar och samtliga till NCHZ hänförliga rättigheter och skyldigheter, och att sökanden hade fortsatt att driva NCHZ:s verksamhet utan mer betydande ändringar i affärs-, personal- eller produktionspolicy (skälen 149–158 i det angripna beslutet). I nästa steg angav kommissionen att den antog att det saknades kopplingar mellan de tidigare och de nya ägarna av (det till sökanden överlåtna) NCHZ, eftersom det inte fanns några bevis för motsatsen (skälen 159–162 i det angripna beslutet). Därefter fann kommissionen, såvitt avsåg tidpunkten för ”försäljningen”, att denna hade skett efter det att kommissionen hade inlett en preliminär undersökning med anledning av klagomålet och hade vidarebefordrat resultaten av den undersökningen till de slovakiska myndigheterna för kommentarer (skäl 163 i det angripna beslutet). Avslutningsvis konstaterade kommissionen, såvitt avsåg den ekonomiska logiken i transaktionen, att affärsstrategin inte hade ändrats utan att sökanden helt enkelt använde tillgångarna på samma sätt som säljaren hade gjort (skälen 164–167 i det angripna beslutet).

192

Slutligen påpekar tribunalen att kommissionen fann att de enda förändringar som faktiskt hade skett föreföll avse bolagsnamnet och den juridiska person som NCHZ tillhörde. Kommissionen hänvisade till villkoren enligt 2011 års anbudsinfordran och till köpeavtalet av den 16 januari 2012 mellan NCHZ och Via Chem Slovakia, enligt vilka NCHZ i allt väsentligt såldes såsom en uppsättning materiella och immateriella tillgångar jämte sin personal. I detta sammanhang tillade kommissionen att ”förvärvaren” hade behållit NCHZ:s produktportfölj och fortsatt att bedriva dess affärspolitik samt att den köpeskilling som hade betalats för NCHZ förmodligen inte motsvarade marknadspriset (skäl 168 i det angripna beslutet). Utifrån detta drog kommissionen slutsatsen att det förelåg ekonomisk kontinuitet mellan NCHZ och sökanden (skäl 169 i det angripna beslutet).

193

Tribunalen finner därför att kommissionen redovisade skälen för sin slutsats att det förelåg ekonomisk kontinuitet mellan NCHZ och sökanden. Det är visserligen riktigt att kommissionen i skäl 168 i det angripna beslutet, under rubriken ”Konstaterande av ekonomisk kontinuitet mellan NCHZ och den ekonomiska verksamhet som [sökanden] förvärvade och bedrev”, nämnde vissa uppgifter om den transaktion varigenom Via Chem Slovakia hade förvärvat NCHZ. Mot bakgrund av bedömningarna i skälen 146 och 157 i det angripna beslutet torde det emellertid i alla händelser få anses att denna hänvisning, både såvitt avser produktportföljen och såvitt avser köpeskillingen, i själva verket även åsyftar sökanden.

194

Med tanke på att kommissionen hade påpekat att bedömningen av ekonomisk kontinuitet skulle göras på grundval av ett antal olika indikatorer, ligger det vidare nära till hands att göra tolkningen att de indikatorer som nämndes i skäl 168 i det angripna beslutet var de indikatorer som kommissionen, efter att ha bedömt ett antal olika omständigheter, hade lagt till grund för sin slutsats.

195

Dessutom redogjorde kommissionen – i motsats till vad sökanden har gjort gällande – för hur den hade resonerat både när det gällde köpeskillingen mellan NCHZ och Via Chem Slovakia, ett resonemang som inte torde kunna betecknas som ospecifikt och vagt, och när det gällde köpeskillingen mellan Via Chem Slovakia och sökanden, ett resonemang som lika lite torde kunna betecknas som svårgenomträngligt. Närmare bestämt angav kommissionen först varför den hade gjort bedömningen att villkoren enligt 2011 års anbudsinfordran inte hade gjort det möjligt att locka största möjliga antal anbudsgivare som skulle konkurrera med varandra med de bästa bud de kunde tänka sig att lägga, vilket är den grundläggande förutsättningen för en försäljning till högsta möjliga marknadspris (skälen 136–144 i det angripna beslutet). Därefter angav kommissionen att försäljningen hade varit så organiserad att vad som skulle säljas var ett företag i fortsatt drift, varför det hade saknats möjlighet att maximera slutpriset genom att ta in anbud för NCHZ:s olika verksamhetsområden (skäl 145 i det angripna beslutet). Slutligen noterade kommissionen att Via Chem Slovakias försäljning av NCHZ till sökanden hade varit en transaktion mellan två privata bolag helt utan anbudsförfarande där de båda bolagen helt enkelt hade kommit överens om ett pris utan att någon annan enhet hade haft möjlighet att bjuda över. Med hänvisning till detta angav kommissionen att dess tvivel om huruvida den köpeskilling som Via Chem Slovakia hade betalat motsvarade marknadspriset även gällde den köpeskilling som sökanden hade betalat (skäl 146 i det angripna beslutet).

196

Således torde det angripna beslutet, mot bakgrund av ovan i punkterna 39–41 anförd rättspraxis, få anses vara tillräckligt motiverat när det gäller kommissionens bedömning av förekomsten av ekonomisk kontinuitet mellan NCHZ och sökanden, varför talan inte ska bifallas såvitt avser den sjätte grunden.

197

Sökanden har gjort gällande att kommissionen åsidosatte artiklarna 107.1 FEUF och 108.2 FEUF samt artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 när den gjorde bedömningen att det förelåg ekonomisk kontinuitet mellan NCHZ och sökanden och när den utvidgade skyldigheten att återbetala det fastställda statliga stödet till att även omfatta sökanden.

198

För det första har sökanden hävdat att statligt stöd enligt rättspraxis inte kan överföras till den som förvärvar stödmottagarens tillgångar annat än om förvärvet sker till ett pris som understiger marknadspriset. Eftersom först Via Chem Slovakia och därefter sökanden enligt dennas åsikt köpte NCHZ:s tillgångar till marknadspris, kan sökanden därför inte anses ha dragit fördel av statligt stöd, och denna omständighet är enligt sökanden i sig tillräcklig för att utesluta möjligheten att rikta återkrav mot sökanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2004, Tyskland/kommissionen, C‑277/00, EU:C:2004:238, punkt 70, och dom av den 1 juli 2009, Operator ARP/kommissionen, T‑291/06, EU:T:2009:235, punkt 67). Detta betyder enligt sökanden att kommissionens tillvägagångssätt i det aktuella fallet strider mot artikel 14 i förordning nr 659/1999 av det skälet att statligt stöd enligt den bestämmelsen och i överensstämmelse med fast rättspraxis endast kan återkrävas från den som har tagit emot det.

199

Sökanden anser att domen av den 28 mars 2012, Ryanair/kommissionen (T‑123/09, EU:T:2012:164, punkterna 161 och 162), inte ger stöd för kommissionens påstående att marknadspris inte är det avgörande kriteriet, eftersom den omständigheten att ett pris motsvarande marknadsvärdet hade erlagts föranledde tribunalen att i den domen dra slutsatsen att det saknades anledning att pröva de övriga kriterierna för bedömning av ekonomisk kontinuitet. Enligt sökanden bekräftade kommissionen för övrigt denna tolkning av rättspraxis i sitt tillkännagivande med rubriken ”Effektivare verkställande av kommissionsbeslut som ålägger medlemsstater att återkräva olagligt och [med den inre marknaden] oförenligt statligt stöd” (EUT C 272, 2007, s. 4) (nedan kallat 2007 års tillkännagivande), med tanke på att kommissionen, enligt sökandens uppfattning, i punkt 33 i detta tillkännagivande angav att den har rätt att utvidga återbetalningsskyldigheten endast om den kan visa att tillgångarna har sålts till ett pris under marknadsvärdet. I det aktuella fallet har kommissionen däremot, som sökanden ser saken, hävdat att den får använda de indikatorer som angavs i den ovannämnda domen helt efter eget gottfinnande. Bortsett från ett påstående om att transaktionens omfattning ska vara den viktigaste indikatorn har kommissionen till yttermera visso inte ens gjort sig besväret att förklara den inbördes rangordningen mellan de olika indikatorerna.

200

För det andra har sökanden gjort gällande att i det specialfall där stödmottagarens tillgångar har överlåtits för ett pris som understiger marknadsvärdet, ger denna omständighet ändå inte i sig kommissionen rätt att utvidga beslutet om återkrav till att omfatta även den som har förvärvat dessa tillgångar, utan kommissionen måste också visa att syftet med överlåtelsen av tillgångarna var att kringgå beslutet om återkrav, varvid kommissionen på grundval av vissa kriterier måste styrka att det föreligger ekonomisk kontinuitet mellan stödmottagaren och förvärvaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2004, Tyskland/kommissionen, C‑277/00, EU:C:2004:238, punkt 86). I det aktuella fallet ger dessa kriterier enligt sökanden ofrånkomligen vid handen att det inte föreligger vare sig något kringgående eller någon ekonomisk kontinuitet. Sökanden anser nämligen att kommissionens konstateranden – om man antar att de är riktiga – inte kan motivera slutsatsen att det föreligger ekonomisk kontinuitet av det skälet att den aktuella överlåtelsen, mot bakgrund av kommissionens beslutspraxis och unionsdomstolens rättspraxis, inte var tillräckligt omfattande för att i sig kunna motivera en sådan slutsats, inte ens såvitt avser en försäljning av ett företag i fortsatt drift, och till yttermera visso anser sig sökanden ha visat att ett maximalt marknadspris faktiskt erhölls. Således kan det enligt sökanden inte föreligga någon ekonomisk kontinuitet mellan NCHZ och Via Chem Slovakia, och än mindre mellan NCHZ och sökanden.

201

För det tredje anser sökanden att kommissionens tillvägagångssätt får förödande ekonomiska konsekvenser, särskilt i konkursärenden, och att detta tillvägagångssätt inte heller är oundgängligt från ett konkurrensrättsligt perspektiv. Enligt sökanden försöker kommissionen skapa en avsevärt mer restriktiv rättspraxis där transaktionens omfattning ska vara det avgörande kriteriet medan köpeskillingen på sin höjd blir ett underordnat kriterium.

202

Kommissionen har, med stöd av intervenienten, bestritt att sökanden har fog för sina argument. Enligt egen uppfattning beaktade kommissionen de olika omständigheter som har slagits fast i rättspraxis och tog hänsyn till det aktuella fallets särskilda kännetecken, och kommissionen anser sig inte ha gjort någon oriktig bedömning genom att slå fast att det i det aktuella fallet förelåg ekonomisk kontinuitet och genom att med anledning av detta utvidga återbetalningsskyldigheten till att även omfatta sökanden.

203

Kommissionens överväganden i det angripna beslutet när det gäller förekomsten av ekonomisk kontinuitet mellan NCHZ och sökanden har återgetts i punkterna 189–192 ovan.

204

Punkt 1 i artikel 14 ”Återkrav av stöd” i förordning nr 659/1999 har följande lydelse:

”Vid negativa beslut i fall av olagligt stöd skall kommissionen besluta att den berörda medlemsstaten skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren …”.

205

Det främsta syftet med återbetalningen av ett olagligt utbetalt statligt stöd är enligt fast rättspraxis att undanröja den snedvridning av konkurrensen som har uppstått till följd av den konkurrensfördel som det olagliga stödet har medfört. För att den ändamålsenliga verkan av fördragets bestämmelser om statligt stöd ska kunna bevaras, är det nödvändigt att återställa den situation som rådde före utbetalningen av ett stöd som är olagligt eller oförenligt med den inre marknaden (se dom av den 7 mars 2018, SNCF Mobilités/kommissionen, C‑127/16 P, EU:C:2018:165, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

206

Förordning nr 659/1999 tar inte uttryckligen upp fallet med ett beslut där kommissionen slår fast att det föreligger ekonomisk kontinuitet mellan den ursprungliga mottagaren av det berörda stödet och en annan enhet, utan det rör sig om en princip som unionsdomstolen har utvecklat i syfte att ge kommissionen möjlighet att utvidga skyldigheten att återbetala stöd till att omfatta även den som har övertagit den ursprungliga stödmottagarens tillgångar, så att det kan garanteras att beslut om återkrav får ändamålsenlig verkan.

207

Ett olagligt stöd ska alltså återkrävas från ett bolag som fortsätter den ekonomiska verksamheten i ett företag som har dragit fördel av detta stöd, om det har styrkts att detta bolag i realiteten fortfarande åtnjuter den konkurrensfördel som följer av stödet (se dom av den 7 mars 2018, SNCF Mobilités/kommissionen, C‑127/16 P, EU:C:2018:165, punkt 106 och där angiven rättspraxis).

208

De omständigheter som enligt rättspraxis kan beaktas när det gäller att avgöra huruvida sådan ekonomisk kontinuitet föreligger är följande: föremålet för överföringen (tillgångar och skulder, bibehållen personalstyrka, specifika uppsättningar av tillgångar (”bundled assets”)), priset för överlåtelsen, identitet mellan köparföretagets och ursprungsföretagets andelsägare eller ägare, den tid då överföringen genomfördes (efter påbörjandet av undersökningen, efter inledandet av förfarandet eller efter det slutliga beslutet) och den ekonomiska logiken i transaktionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2003, Italien och SIM 2 Multimedia/kommissionen, C‑328/99 och C‑399/00, EU:C:2003:252 punkt 78, sista strecksatsen, dom av den 7 mars 2018, SNCF Mobilités/kommissionen, C‑127/16 P, EU:C:2018:165, punkt 108, dom av den 13 september 2010, Grekland m.fl./kommissionen, T‑415/05, T‑416/05 och T‑423/05, EU:T:2010:386, punkt 135, och dom av den 28 mars 2012, Ryanair/kommissionen, T‑123/09, EU:T:2012:164, punkt 155). Unionsdomstolen har vidare slagit fast att kommissionen inte är skyldig att beakta samtliga dessa omständigheter, något som också framgår av uttrycket ”kan … beaktas” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2012, Ryanair/kommissionen, T‑123/09, EU:T:2012:164, punkt 156, och dom av den 17 december 2015, SNCF/kommissionen, T‑242/12, EU:T:2015:1003, punkt 235).

209

När det gäller köpeskillingen noterar tribunalen att marknadspris visserligen är ett av de viktigaste kriterierna men däremot inte ett kriterium som i sig är tillräckligt som underlag för slutsatsen att ekonomisk kontinuitet saknas (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet SNCF Mobilités/kommissionen, C‑127/16 P, EU:C:2017:577, punkt 116). Härvidlag ska det påpekas att i det mål som föranledde domen av den 28 mars 2012, Ryanair/kommissionen (T‑123/09, EU:T:2012:164, punkterna 157–161), hade kommissionen – i motsats till vad sökanden har gjort gällande – grundat sin slutsats att ekonomisk kontinuitet inte förelåg både på föremålet för överföringen, på priset för överlåtelsen av tillgångarna (som hade skett till marknadspris), på avsaknaden av identitet mellan aktieägarna och på den ekonomiska logiken i transaktionen – alltså inte uteslutande på priset för överlåtelsen.

210

Vidare följer det av rättspraxis att om ett bolag som har tagit emot olagligt stöd har försatts i konkurs och ett annat bolag har bildats i syfte att fortsätta driva en del av konkursbolagets verksamhet, kan den omständigheten att denna verksamhet fortsätter utan att stödet helt har återkrävts resultera i ett bevarande av den snedvridning av konkurrensen som har uppstått genom den konkurrensfördel som stödmottagaren har åtnjutit i förhållande till sina konkurrenter på marknaden. Ett sådant nybildat bolag kan sålunda vara skyldigt att återbetala stödet om konkurrensfördelen kvarstår för det bolaget. Så är bland annat fallet när detta bolag har förvärvat tillgångarna från konkursbolaget utan att erlägga ett marknadsmässigt pris eller när det har visats att bildandet av ett sådant bolag har inneburit att skyldigheten att återbetala stödet har kringgåtts. Detta gäller särskilt när erläggandet av ett marknadspris inte är tillräckligt för att neutralisera den konkurrensfördel som har uppstått genom det olagliga stödet (dom av den 11 december 2012, kommissionen/Spanien, C‑610/10, EU:C:2012:781, punkterna 104–107, dom av den 24 januari 2013, kommissionen/Spanien, C‑529/09, EU:C:2013:31, punkterna 107 och 109, och dom av den 17 december 2015, SNCF/kommissionen, T‑242/12, EU:T:2015:1003, punkt 234).

211

Slutligen ska det erinras om att de i rättspraxis fastslagna kriterierna för att avgöra vem som är den faktiska mottagaren av ett stöd uppvisar objektiv karaktär och att det inte behöver föreligga något uppsåt för att det ska kunna konstateras att återbetalningsskyldigheten har kringgåtts genom en överlåtelse av tillgångar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2010, Grekland m.fl./kommissionen, T‑415/05, T‑416/05 och T‑423/05, EU:T:2010:386, punkt 146).

212

Således följer det av rättspraxis att det förhållandet att priset för en överlåtelse inte har varit marknadsmässigt kan föranleda en utvidgning av återbetalningsskyldigheten men att det förhållandet att priset för en överlåtelse har varit marknadsmässigt däremot inte – i motsats till vad sökanden har gjort gällande – nödvändigtvis i sig utgör ett tillräckligt underlag för slutsatsen att ekonomisk kontinuitet saknas och inte heller utgör hinder för att återbetalningsskyldigheten under vissa omständigheter utvidgas med anledning av en kringgåendeeffekt utan att det behöver föreligga något uppsåt till ett sådant kringgående.

213

Det ska också påpekas att det av sökanden åberopade 2007 års tillkännagivande antogs före bland annat domen av den 13 september 2010, Grekland m.fl./kommissionen (T‑415/05, T‑416/05 och T‑423/05, EU:T:2010:386), och domen av den 28 mars 2012, Ryanair/kommissionen (T‑123/09, EU:T:2012:164). Således saknade kommissionen definitionsmässigt möjlighet att i nämnda tillkännagivande beakta rättspraxisutvecklingen efter år 2007, och kommissionen torde inte kunna klandras för att den sedermera har beaktat nämnda utveckling.

214

När det sedan gäller föremålet för den aktuella överföringen, framhåller tribunalen att det i det angripna beslutet visserligen ibland hänvisas till försäljningen av NCHZ:s tillgångar men att det är ostridigt att försäljningstransaktionen mellan Via Chem Slovakia och sökanden med undantag av den fasta egendomen omfattade samtliga till den kemiska produktionen knutna tillgångar och rättigheter (inbegripet produktionsmaskiner, annan produktionsutrustning och avtal) och samtliga till nämnda produktion knutna skulder (inbegripet samtliga anställningsavtal) (skäl 135 i det angripna beslutet).

215

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva kommissionens bedömning av förekomsten av en ekonomisk kontinuitet som kunde motivera att skyldigheten att återbetala det statliga stödet utvidgades till att omfatta även sökanden.

216

Sökanden har gjort gällande att kommissionen saknade möjlighet att utvidga återbetalningsskyldigheten till att omfatta någon annan än NCHZ, eftersom konkursbolagets tillgångar såldes till marknadspris.

217

Kommissionen har bestritt att sökanden har fog för sina argument.

218

I beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet ifrågasatte kommissionen huruvida den köpeskilling som först Via Chem Slovakia och därefter sökanden hade betalat för NCHZ:s tillgångar motsvarade marknadspriset, och i det angripna beslutet uppgav kommissionen att den fortfarande hyste tvivel på den punkten (skälen 136, 146 och 147 i det angripna beslutet). Därvidlag påpekade kommissionen för det första dels att det anbudsförfarande som hade föregått försäljningen till Via Chem Slovakia hade innefattat en möjlighet för anbudsgivare att göra åtaganden som innebar att produktionen minst skulle vidmakthållas på en viss nivå under fem år, att investeringarna minst skulle uppgå till ett visst belopp och att möjligheten att sälja eller överföra NCHZ:s tillgångar skulle inskränkas under fem år, något som enligt kommissionen hade kunnat avskräcka potentiella anbudsgivare från att delta eller inverka negativt på de anbud som lämnades (skälen 17 och 138–144 i det angripna beslutet), dels att den enda möjlighet som hade stått till buds för anbudsgivarna hade varit att köpa samtliga tillgångar i syfte att fortsätta driften, varför det enligt kommissionen inte kunde uteslutas att en separat försäljning av NCHZ:s olika verksamhetsområden skulle ha resulterat i en högre sammanlagd köpeskilling (skäl 145 i det angripna beslutet). För det andra noterade kommissionen att Via Chem Slovakias överlåtelse av NCHZ till sökanden hade varit en transaktion utan anbudsförfarande mellan två privata bolag (skäl 146 i det angripna beslutet). Med ledning av detta drog kommissionen slutsatsen att det ”föref[öll] troligt att NCHZ:s tillgångar inte såldes på ett sätt som garanterade största möjliga intäkter för den överlåtna verksamheten” (skäl 147 i det angripna beslutet).

219

Sökanden har gjort gällande att det är kommissionen som har bevisbördan såvitt avser den ekonomiska fördel som tillkommer förvärvaren av stödmottagarens tillgångar och att det inte är tillräckligt att kommissionen ger uttryck för tvivel. Enligt sökanden redovisade kommissionen inte någon bevisning som styrkte att köpeskillingen verkligen understeg marknadspriset.

220

Kommissionen har bestritt sökandens påståenden.

221

Tribunalen påpekar att eftersom det följer av rättspraxis att möjligheten att utvidga återbetalningsskyldigheten till att även omfatta ett annat företag än den ursprungliga mottagaren av det aktuella stödet inte kan uteslutas enbart på grundval av att ett enda av de flera olika kriterier som beaktas vid bedömningen av ekonomisk kontinuitet – exempelvis kriteriet om marknadsmässig köpeskilling – är uppfyllt, behöver kommissionen inte nödvändigtvis styrka att köpeskillingen har varit icke-marknadsmässig för att kunna dra slutsatsen att ekonomisk kontinuitet föreligger, och den omständigheten att det saknas garantier för att köpeskillingen har varit marknadsmässig är något som kommissionen kan beakta vid sin samlade bedömning av de olika kriterierna.

222

Sökanden har gjort gällande att eftersom försäljningen ägde rum inom ramen för ett konkursförfarande under kontroll av en konkursdomstol med skyldighet att handla i enlighet med intresset hos dem som har fordringar på det bolag som har ställt in sina betalningar, ska det presumeras att tillgångarna såldes till högsta möjliga pris (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2004, Tyskland/kommissionen, C‑277/00, EU:C:2004:238, punkterna 93 och 94).

223

Enligt kommissionen finns det inte någon presumtion med innebörden att en försäljning som äger rum inom ramen för ett konkursförfarande alltid ska anses ha skett till marknadspris.

224

Tribunalen påpekar härvidlag att i det mål som föranledde domen av den 29 april 2004, Tyskland/kommissionen (C‑277/00, EU:C:2004:238, punkterna 92 och 93), hade kommissionen varken bestritt något påstående om att en försäljning hade skett till marknadspris eller dragit slutsatsen att villkoren för en försäljning hade gjort köpeskillingen lägre. Sökanden har således gjort en vittgående tolkning av nämnda dom.

225

Att en försäljning sker under domstolskontroll garanterar visserligen att de fastställda reglerna efterlevs och att konkursdomstolen ser till att borgenärerna får sina krav tillgodosedda i största möjliga utsträckning. I det aktuella fallet ankom det emellertid på kommissionen att bedöma huruvida villkoren för försäljningen till Via Chem Slovakia var sådana att de garanterade att ett marknadspris skulle komma att erläggas samt att granska hur den försäljningen gick till.

226

I samband med försäljningen av NCHZ till Via Chem Slovakia hade säljaren enligt sökanden en rättslig skyldighet att utverka högsta möjliga köpeskilling. Det anbudsförfarande som konkursförvaltaren genomförde i överensstämmelse med de krav som hade uppställts av Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín) var enligt sökanden öppet, transparent och förbehållslöst, varför det garanterade att NCHZ:s tillgångar såldes till det högsta pris som kunde uppnås på marknaden. Härvidlag har sökanden påpekat att kommissionen inte ifrågasatte att det andra anbudsförfarandet var transparent utan att dess tvivel i stället gällde att anbudsgivarna kunde göra åtaganden (skälen 137–144 i det angripna beslutet) och att de inte kunde välja att köpa vissa tillgångar i stället för samtliga. Sökanden har bestritt kommissionens bedömningar i detta hänseende.

227

För det första konstaterade kommissionen, i skälen 17 och 137 i det angripna beslutet, att potentiella anbudsgivare enligt villkoren i 2011 års anbudsinfordran kunde lämna anbud med eller utan ”mottagarens åtaganden” (nedan kallade ”anbud med åtaganden” respektive ”anbud utan åtaganden”). Kommissionen noterade att om det högsta budet kom från en anbudsgivare som hade valt att inte göra åtaganden, skulle anbudsgivaren med det högsta anbudet bland dem som hade lämnat anbud med åtaganden erbjudas en möjlighet att köpa NCHZ till det pris som hade offererats av anbudsgivaren med det högsta anbudet bland dem som hade lämnat anbud utan åtaganden.

228

Enligt kommissionens bedömning kunde möjligheten för en anbudsgivare att höja sitt anbud efter det att samtliga anbud hade lämnats avskräcka potentiella anbudsgivare eller inverka negativt på de anbud som lämnades. Kommissionen förklarade att en anbudsgivare som lämnade ett anbud med åtaganden skulle kunna tänkas lägga sitt anbud på en lägre nivå än vad som skulle ha varit fallet om villkoren enligt 2011 års anbudsinfordran inte hade erbjudit någon sådan möjlighet att köpa till det högsta offererade priset. Enligt kommissionens uppfattning kunde detta villkor avskräcka anbudsgivare som inte önskade lämna ett anbud med åtaganden, eftersom sådana anbudsgivare skulle vara medvetna om att deras anbud skulle kunna komma att förkastas även om det var högst. Med ledning av detta drog kommissionen slutsatsen att möjligheten att lämna anbud med åtaganden kunde påverka de offererade priserna (skälen 138–140 och 143 i det angripna beslutet).

229

Tribunalen framhåller inledningsvis att sökanden inte kan vinna framgång med sitt argument att alternativet med åtaganden de facto inte påverkade köpeskillingen, eftersom ingen anbudsgivare valde det alternativet. Detta argument grundar sig till att börja med på ett konstaterande i efterhand av faktiska omständigheter, och dessutom saknar det relevans för bedömningen av huruvida de villkor som angavs i själva anbudsinfordran gjorde det möjligt att garantera att köpeskillingen skulle bli den högsta möjliga.

230

Vidare noterar tribunalen att kommissionen i skäl 141 i det angripna beslutet gjorde gällande att villkoren enligt 2011 års anbudsinfordran gynnade de anbudsgivare som var villiga att göra de aktuella åtagandena och att detta kunde tyda på att det pris som offererades i ett anbud utan åtaganden skulle kunna överstiga det pris som offererades av den vinnande anbudsgivaren. Härvidlag önskar tribunalen emellertid framhålla att en förutsättning för att ett anbud med åtaganden skulle väljas i alla händelser var att den berörda anbudsgivaren justerade upp köpeskillingen till det belopp som hade offererats i ett anbud utan åtaganden.

231

Icke desto mindre har kommissionen fog för vad den påpekade i skäl 139 i det angripna beslutet, nämligen att en av de omständigheter som garanterar att högsta möjliga pris uppnås vid ett anbudsförfarande är osäkerheten om de priser som övriga anbudsgivare kommer att offerera. När ett anbudsförfarande ger vissa anbudsgivare möjlighet att justera de priser som de har offererat, skapar detta en risk dels för att de anbudsgivare som kan komma att få justera sitt anbud inte lämnar ett anbud som motsvarar det högsta pris som de är villiga att betala för det företag som ska säljas utan i stället avvaktar för att se huruvida de behöver höja anbudet, dels för att de anbudsgivare som inte kommer att kunna justera sitt anbud också försöker offerera ett pris som är lägre än vad de skulle vara villiga att betala för det företag som är till försäljning, eller till och med väljer att avstå från att lämna anbud, av det skälet att de i alla händelser kan komma att slås ut av en anbudsgivare som är villig att göra de aktuella åtagandena.

232

Det kan således inte uteslutas att villkoren i 2011 års anbudsinfordran, enligt vilka det offererade priset kunde få justeras, påverkade köpeskillingen för NCHZ på så sätt att den blev lägre än vad den skulle ha kunnat bli.

233

För det andra gjorde kommissionen i det angripna beslutet bedömningen att den omständigheten att försäljningen avsåg ett företag i fortsatt drift, det vill säga innebar en samlad försäljning av företagets samtliga tillgångar, uteslöt möjligheten att maximera den slutliga köpeskillingen genom att anordna förfaranden för NCHZ:s olika verksamhetsområden och därigenom samtidigt också undanröja eller minska de problem som skulle kunna uppkomma i samband med att NCHZ eventuellt upphörde med sin verksamhet. Kommissionen konstaterade att de handlingar som de slovakiska myndigheterna hade lagt fram innehöll hänvisningar till förekomsten av potentiella anbudsgivare som kunde vara intresserade av att köpa enbart vissa delar av NCHZ. Enligt kommissionen kunde det därför inte uteslutas att en separat försäljning av NCHZ:s olika verksamhetsområden skulle ha resulterat i en högre sammanlagd köpeskilling (skäl 145 i det angripna beslutet).

234

Sökanden har gjort gällande att vad som är intressant att slå fast inte är huruvida en separat försäljning av olika tillgångar skulle ha gjort det möjligt att få till stånd en högre sammanlagd köpeskilling utan huruvida köparen betalade ett marknadsmässigt pris för tillgångarna samt att den enda fråga som behöver besvaras är huruvida köparen erhöll en ekonomisk fördel. Dessutom anser sökanden att kommissionen borde ha anfört bevisning som styrkte att det skulle ha varit möjligt att uppnå ett bättre resultat genom ett sälja tillgångarna separat.

235

Kommissionen har bestritt dessa argument och hävdat att om det var möjligt att erhålla ett högre pris genom separat försäljning av tillgångarna men man ändå beslutade att sälja bolaget samlat såsom ett företag i fortsatt drift, i syfte att garantera att NCHZ:s ekonomiska verksamhet skulle fortsätta snarare än för att maximera utbytet av försäljningen, skedde försäljningen uppenbart inte till marknadspris, det vill säga till det högsta pris som kunde erhållas på marknaden.

236

Tribunalen påpekar att minst en anbudsgivare visade intresse för en försäljning som inte skulle avse hela verksamheten (skäl 145 i det angripna beslutet) och att Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín) anmodade konkursförvaltaren att utvärdera det aktuella kompletterande anbudet. Tribunalen noterar vidare att kommissionen som svar på en fråga från tribunalen angav – utan att därvid motsägas av sökanden – att det enligt 2011 års anbudsinfordran inte var tillåtet att sälja tillgångarna separat.

237

Härvidlag finner tribunalen att den köpeskilling som ska beaktas är den som betalades för det företag som var till salu. Det är emellertid inte möjligt att förutsätta att den köpeskilling som erhölls för detta företag var det högsta pris som skulle ha kunnat uppnås på marknaden, med tanke på att den enda möjlighet som erbjöds var att företaget skulle köpas som helhet, det vill säga av en enda köpare. Även om det eftersträvade målet var att NCHZ:s verksamhet skulle fortsätta, var det för övrigt inte nödvändigt att förbjuda en separat försäljning av bolagets tillgångar.

238

Till att börja med kunde det sålda företagets verksamhet uppenbarligen fortsätta trots att de olika tillgångarna ägdes av flera olika enheter. Den påföljande försäljningen till sökanden visade nämligen att ett företag kunde vara intresserat av att köpa en del av tillgångarna samtidigt som det arrenderade återstoden och därigenom kunde utnyttja samtliga tillgångar.

239

Vidare förhåller det sig – som kommissionen och intervenienten framhöll vid förhandlingen – så, att även om man hade erbjudit en möjlighet att sälja tillgångar separat, skulle detta inte nödvändigtvis ha resulterat i att en sådan försäljning faktiskt skulle ha ägt rum, i synnerhet inte om detta hade visat sig vara ett ekonomiskt mindre fördelaktigt alternativ.

240

Ett sådant försäljningsalternativ, som skulle ha inneburit att föremålet för överföringen inte inskränktes till en fullständig ekonomisk enhet, skulle emellertid ha gjort det möjligt att inte begränsa de potentiella anbudsgivarnas valmöjligheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2012, Ryanair/kommissionen, T‑123/09, EU:T:2012:164, punkt 158), vilket i sin tur skulle ha gjort det möjligt att anta – under förutsättning att de övriga villkoren enligt 2011 års anbudsinfordran också hade varit annorlunda (se punkt 232 ovan) – att företaget verkligen såldes till högsta möjliga pris.

241

Därutöver noterar tribunalen också att sökanden har gjort gällande att när tillgångar, som i det aktuella fallet, säljs till tredje part inom ramen för ett anbudsförfarande som utgör en del av ett konkursförfarande, är parternas ekonomiska bevekelsegrunder uppenbara, varvid vad köparen eftersträvar är att genomföra en transaktion som enligt dennes uppfattning är förenad med utsikter till vinst. Härvidlag måste det emellertid konstateras att med tanke på att Via Chem Slovakia aldrig drev NCHZ utan sålde bolaget omedelbart efter förvärvet, skulle en tillämpning av sökandens resonemang på den första försäljningen ge vid handen att Via Chem Slovakia offererade och betalade en köpeskilling som låg under marknadspriset.

242

För det tredje har sökanden gjort gällande att de båda anbudsförfarandena bekräftar att försäljningen till Via Chem Slovakia skedde mot en marknadsmässig köpeskilling, men tribunalen framhåller – som kommissionen också noterade i skäl 16 i det angripna beslutet – att 2010 års anbudsinfordran endast föranledde en enda anbudsgivare att lämna ett anbud, som konkursförvaltaren förkastade på grund av att han trodde sig kunna erhålla ett bättre anbud.

243

Att de båda anbudsgivare som deltog i den sista etappen av 2011 års anbudsförfarande lämnade anbud som låg nära det första anbudet (skäl 16 i det angripna beslutet) har sökanden vidare tagit till intäkt för att det rörde sig om ett marknadsmässigt pris, men sökanden kan av två skäl inte vinna framgång med sitt argument. Ett av dessa skäl är att den ena av de båda anbudsgivarna var det bolag som hade lämnat det anbud som hade förkastats i samband med 2010 års anbudsinfordran. Det andra skälet utgörs av de omständigheter som har behandlats i punkterna 232 och 240 ovan.

244

För det fjärde har kommissionen, som svar på ett argument från sökandens sida, gjort gällande att konkursförvaltarens ”efterhandsanalys” av det pris som Via Chem Slovakia offererade inte visade att detta pris var marknadsmässigt utan att nämnda analys i stället avsåg huruvida en försäljning av företaget till Via Chem Slovakia på det aktuella stadiet var den bästa lösningen.

245

Därvidlag ska det framhållas att kommissionen vid förhandlingen besvarade en fråga från tribunalen med att orsaken till att den använde beteckningen ”efterhandsanalys” var att analysen hade utarbetats efter det att anbuden inom ramen för 2011 års anbudsförfarande hade tagits emot. Av nämnda analys, som kommissionen lade fram inom ramen för tribunalens åtgärder för processledning, framgår att dess ämne var huruvida en försäljning av företaget till Via Chem Slovakia på det aktuella stadiet var den bästa lösningen. Därutöver framgår det också att konkursförvaltaren inte gjorde bedömningen att det av Via Chem Slovakia offererade priset utan minsta tvivel motsvarade marknadspriset men att han uppgav att det var nödvändigt att gå vidare med försäljningen av NCHZ, eftersom ett senareläggande därav skulle få andra negativa konsekvenser för bolaget, särskilt om dess verksamhet skulle fortsätta inom ramen för konkursen.

246

Mot bakgrund av det ovan anförda sammantaget finner tribunalen – i motsats till vad sökanden har gjort gällande – dels att villkoren enligt 2011 års anbudsinfordran inte gjorde det möjligt att anta att syftet med försäljningen var att få största möjliga utbyte, dels att kommissionen hade fog för sin bedömning att det saknades garantier för att den köpeskilling som Via Chem Slovakia betalade motsvarade marknadspriset för företaget NCHZ.

247

Sökanden har hävdat att villkoren för försäljningstransaktionen mellan Via Chem Slovakia och sökanden saknar relevans av det skälet att den första försäljningen skedde till marknadspris men trots detta gjort gällande att det måste anses att en köpeskilling som har framförhandlats av två privata aktörer i en marknadsekonomi ska presumeras vara förenlig med marknadsvillkoren, även i avsaknad av anbudsförfarande.

248

I det angripna beslutet gjorde kommissionen bedömningen att Via Chem Slovakias försäljning till sökanden utgjorde en transaktion mellan två privata bolag där inget anbudsförfarande hade genomförts. Kommissionen påpekade att de båda bolagen helt enkelt hade kommit överens om en köpeskilling utan att någon annan enhet hade haft möjlighet att bjuda över. Utifrån detta drog kommissionen slutsatsen att dess tvivel om huruvida den köpeskilling som Via Chem Slovakia hade betalat motsvarade marknadspriset även gällde den köpeskilling som sökanden hade betalat (skäl 146 i det angripna beslutet).

249

Sökanden kan i detta sammanhang inte vinna framgång med sin hänvisning till beslutspraxis. Kommissionens beslutspraxis från andra ärenden kan nämligen inte påverka det angripna beslutets giltighet, som endast kan bedömas mot bakgrund av fördragets objektiva bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2010, Todaro Nunziatina & C., C‑138/09, EU:C:2010:291, punkt 21, och dom av den 17 december 2015, SNCF/kommissionen, T‑242/12, EU:T:2015:1003, punkt 121).

250

Till yttermera visso hade kommissionen fog för sin bedömning i det angripna beslutet med innebörden att det i avsaknad av konkurrensutsättning inte kan garanteras att den berörda köpeskillingen låg i nivå med eller under marknadspriset.

251

Mot bakgrund av det ovan anförda sammantaget finner tribunalen, i linje med vad kommissionen i allt väsentligt konstaterade i skälen 144–146 och 168 i det angripna beslutet, att det inte kan betraktas som säkert att de båda på varandra följande försäljningarna skedde till marknadspris.

252

Sökanden anser att transaktionens omfattning är den enda omständighet som inte talar mot förekomsten av ett kringgående. Enligt sökanden skulle en separat försäljning av NCHZ:s olika tillgångar visserligen i sig ha gjort det möjligt att utesluta förekomsten av ekonomisk kontinuitet, men den omständigheten att NCHZ:s tillgångar såldes till Via Chem Slovakia som ett företag i fortsatt drift utgör däremot inte i sig tillräcklig grund för slutsatsen att det föreligger ekonomisk kontinuitet. När det sedan gäller Via Chem Slovakias försäljning av vissa tillgångar till sökanden, anser denna att den omständigheten att endast 60 procent av NCHZ:s verksamhet överläts i själva verket gör det möjligt att hävda att överlåtelsens omfattning inte var tillräcklig för att omfattningskriteriet skulle vara uppfyllt, varför det enbart på den grunden skulle kunna uteslutas att ekonomisk kontinuitet föreligger.

253

Kommissionen har, med stöd av intervenienten, bestritt sökandens argument. Enligt kommissionen utgör transaktionens omfattning ett synnerligen viktigt kriterium. Sökanden har, som kommissionen ser saken, inte ifrågasatt argumenten i det angripna beslutet avseende detta utan i stället försökt tona ned betydelsen av den aktuella aspekten utan att ha stöd i rättspraxis för sin ståndpunkt.

254

I det angripna beslutet påpekade kommissionen för det första att ju större del av det ursprungliga företaget som har överlåtits till en ny enhet, desto större är sannolikheten för att den ekonomiska verksamhet som har koppling till de berörda tillgångarna ska fortsätta att dra nytta av det med den inre marknaden oförenliga stödet (skäl 149 i det angripna beslutet).

255

För det andra noterade kommissionen till att börja med att försäljningen till Via Chem Slovakia avsåg NCHZ:s hela verksamhet i egenskap av företag i fortsatt drift (skälen 150 och 151 i det angripna beslutet). Såvitt avsåg försäljningen till sökanden påtalade kommissionen vidare att omfattningen av den företagsverksamhet som sökanden förvärvade var identisk med omfattningen av NCHZ:s tidigare verksamhet och att mer än 95 procent av NCHZ:s anställda övertogs (skäl 152 i det angripna beslutet). Därutöver framhöll kommissionen att sökanden tog över det överlåtna bolagets samtliga tillgångar utom den fasta egendomen liksom bolagets samtliga rättigheter och skyldigheter (skälen 153 och 156 i det angripna beslutet). Att en del av tillgångarna utnyttjades i kraft av ett arrendeavtal och inte i kraft av direkt äganderätt ändrade enligt kommissionen inte det förhållandet att sökanden ”helt enkelt” fortsatte NCHZ:s verksamhet i samma omfattning som före transaktionen (skäl 156 i det angripna beslutet). Därutöver påpekade kommissionen också att sökanden hade behållit NCHZ:s företagsledning (skäl 154 i det angripna beslutet) efter att vid tidpunkten för sitt förvärv av NCHZ:s verksamhet ha tillkännagett i media att man inte planerade några större förändringar såvitt avsåg personalen eller produktionen och att man ämnade behålla den befintliga ledningen (skäl 155 i det angripna beslutet). Detta betyder enligt kommissionen att sökanden fortsatte NCHZ:s verksamhet utan att göra några mer betydande ändringar i dess affärs-, personal- eller produktionspolicy (skäl 158 i det angripna beslutet).

256

Sökanden anser att kriteriet avseende transaktionens omfattning i själva verket är ett negativt kriterium i så måtto att den omständigheten att detta kriterium inte är uppfyllt i sig är tillräcklig för att det ska kunna uteslutas att syftet med en transaktion är att kringgå ett beslut om återkrav. Enligt sökanden framgår det av rättspraxis att så är fallet, varvid sökanden har hänvisat till punkt 67 i förslaget till avgörande av generaladvokaten Tizzano i målet Tyskland/kommissionen (C‑277/00, EU:C:2003:354). Den punkten återger emellertid ett argument från kommissionens sida och innehåller – i motsats till vad sökanden har gjort gällande – inte någon ytterligare hänvisning. Dessutom framgår det visserligen av rättspraxis att ett antal olika omständigheter kan beaktas, bland annat ”föremålet för överföringen (tillgångar och skulder, bibehållen personalstyrka, specifika uppsättningar av tillgångar (’bundled assets’))” (se punkt 208 ovan), men däremot framgår det inte att ekonomisk kontinuitet inte ska anses föreligga när en transaktion är av liten omfattning.

257

Till yttermera visso konstaterar tribunalen – i linje med vad kommissionen har gjort gällande – att sökanden inte har anfört något argument till stöd för sitt bestridande av kommissionens bedömning i det angripna beslutet av de båda på varandra följande försäljningstransaktionernas omfattning, om man bortser från argumentet att endast 60 procent av verksamheten skulle ha överlåtits till sökanden. Det argumentet bemötte kommissionen emellertid i skäl 153 i det angripna beslutet, och sökanden har inte anfört något argument mot kommissionens bedömning att sökanden av Via Chem Slovakia arrenderade den för den kemiska produktionen nödvändiga fasta egendom (mark och byggnader) som sökanden inte hade förvärvat. Dessutom har sökanden inte heller framfört något argument mot kommissionens övriga bedömningar med innebörden att sökanden fortsatte NCHZ:s verksamhet utan att göra några mer betydande ändringar i dess affärs-, personal- eller produktionspolicy (se punkt 255 ovan).

258

Kommissionens bedömningar i det angripna beslutet framstår inte som oriktiga utan kan läggas till grund för slutsatsen att transaktionens omfattning (i bemärkelsen föremålet för överföringen) i det aktuella fallet talar för att ekonomisk kontinuitet förelåg mellan NCHZ och sökanden. Att sökanden inte förvärvade den fasta egendom – bestående av mark och byggnader – som var nödvändig för den kemiska produktionen utan i stället arrenderade den torde inte kunna påverka denna slutsats, med tanke på att sökanden har nyttjanderätt till allt som krävs för att bedriva NCHZ:s verksamhet.

259

Sökanden har med hänvisning till punkt 33 i 2007 års tillkännagivande hävdat att avsikten med kriteriet om den ekonomiska logiken i transaktionen inte är att garantera att köparen använder tillgångarna på ett annat sätt än säljaren utan att avgöra huruvida det finns något annat ekonomiskt skäl till transaktionen än att kringgå beslutet om återkrav. Enligt sökanden saknas det anledning att använda detta kriterium för andra ändamål än att upptäcka ett eventuellt kringgående, och nämnda kriterium är särskilt användbart när det gäller koncerninterna transaktioner. I ett sådant fall som det aktuella, där tillgångarna säljs till tredje part inom ramen för ett anbudsförfarande som ingår i ett konkursförfarande, är det enligt sökanden uppenbart vilka parternas ekonomiska bevekelsegrunder är. Säljaren – i det aktuella fallet konkursförvaltaren – önskar nämligen få in medel i syfte att kunna betala konkursbolagets skulder, och för att kunna reglera borgenärernas fordringar säljer denne, såsom i det aktuella fallet, tillgångarna som ett företag i fortsatt drift om detta kan förväntas ge större intäkter än en separat försäljning av tillgångarna. Köparen önskar för sin del genomföra en transaktion som enligt dess uppfattning är förenad med utsikter till vinst. I alla händelser anser sökanden att kommissionens påstående att förvärvet av NCHZ:s tillgångar inte skulle stämma överens med sökandens övriga verksamheter (skäl 166 i det angripna beslutet) är ”absurt från ekonomisk synvinkel”.

260

Enligt kommissionen är det angripna beslutet inte på något sätt oriktigt i det aktuella hänseendet. Kommissionen har hävdat att sökanden inte har åberopat någon rättspraxis till stöd för sin tolkning av kriteriet om den ekonomiska logiken i transaktionen och att sökanden förefaller bortse från att det kriteriet i rättspraxis har nämnts såsom en av de omständigheter som kan beaktas vid bedömning av huruvida ekonomisk kontinuitet föreligger mellan den som har tagit emot statligt stöd och den som har förvärvat stödmottagarens tillgångar – inte vid bedömning av huruvida ett beslut om återkrav har kringgåtts.

261

I det angripna beslutet angav kommissionen att avsikten med kriteriet om den ekonomiska logiken i transaktionen var att avgöra huruvida förvärvaren använde tillgångarna på samma sätt som säljaren eller i stället integrerade dem i sin egen affärsstrategi och därmed utnyttjade synergieffekter som förklarade intresset av att förvärva tillgångarna (skäl 164 i det angripna beslutet). Kommissionen påpekade sedan att sökanden hade förvärvat hela NCHZ:s kemikaliedivision – det vill säga huvuddelen av NCHZ:s verksamhet – såsom ett företag i fortsatt drift och därvid övertagit mer än 95 procent av NCHZ:s anställda liksom de därtill hörande rättigheterna och skyldigheterna samt att sökandens produktportfölj och verksamhetsomfattning var identiska med NCHZ:s (skäl 165 i det angripna beslutet). Vidare framhöll kommissionen att sökanden i media hade tillkännagett sin avsikt att inte göra några större ändringar i hur NCHZ:s verksamhet bedrevs eller i omfattningen av denna verksamhet. Kommissionen gjorde bedömningen att trots att sökanden tillhörde en stor bolagskoncern föreföll det inte finnas några mer betydande synergier med övriga koncernbolag (skäl 166 i det angripna beslutet). Med ledning av detta fann kommissionen att sökanden inte hade ändrat affärsstrategin utan använde tillgångarna på samma sätt som säljaren hade gjort (skäl 167 i det angripna beslutet).

262

Tribunalen erinrar inledningsvis om att det inte behöver föreligga något uppsåt för att det ska kunna konstateras att återbetalningsskyldigheten har kringgåtts genom en överlåtelse av tillgångar (se punkt 211 ovan). Kriteriet om den ekonomiska logiken i transaktionen, vilket är ett av de kriterier som har nämnts i rättspraxis (se punkt 208 ovan), är således inte – i motsats till vad sökanden har gjort gällande – tänkt att nödvändigtvis och uteslutande användas för att avgöra huruvida det finns något annat ekonomiskt skäl än ett sådant kringgående till en viss transaktion.

263

Vidare framhåller tribunalen att sökanden saknar fog för sitt påstående att det skulle vara uppenbart att den ekonomiska logiken i att överlåta NCHZ:s tillgångar såsom ett företag i fortsatt drift var att få största möjliga utbyte så att borgenärernas fordringar skulle kunna regleras. Som tribunalen redan har konstaterat, var nämligen det anbudsförfarande som utmynnade i försäljningen till Via Chem Slovakia inte så organiserat att det kunde garanteras att köpeskillingen blev den högsta möjliga (se punkt 246 ovan).

264

När det slutligen gäller försäljningen till sökanden, vitsordade kommissionen att vissa av bolagen i den koncern som sökanden tillhörde också var verksamma inom kemisk industri men framhöll att dessa bolags verksamhetsområden skilde sig från NCHZ:s. Denna bedömning att det saknades synergier har sökanden uteslutande ifrågasatt med hjälp av obestyrkta påståenden. I alla händelser tyder kommissionens – av sökanden ej bestridda – bedömning att sökanden helt enkelt använde tillgångarna på samma sätt som NCHZ hade gjort, utan att ändra affärsstrategin, på att den ekonomiska logiken i köptransaktionen för sökandens del var att denna skulle fortsätta den verksamhet som NCHZ tidigare hade bedrivit.

265

Kommissionen gjorde således inte någon oriktig bedömning när den fann att den ekonomiska logiken i transaktionen tydde på att ekonomisk kontinuitet förelåg mellan NCHZ och sökanden.

266

Sökanden har påpekat att kommissionen i skäl 131 i det angripna beslutet angav att det saknades direkta bevis för att syftet med transaktionen var att undvika effekterna av ett eventuellt beslut om återkrav men samtidigt slog fast att de slovakiska myndigheterna var väl medvetna om att kommissionen hade inlett en preliminär undersökning med anledning av det klagomål som hade inkommit den 17 oktober 2011 och att nämnda myndigheter också kände till den kartellbot på 19,6 miljoner euro som NCHZ hade ålagts genom beslut av den 22 juli 2009. Enligt sökanden ”insinuerade” kommissionen felaktigt att dessa båda omständigheter indirekt styrkte ett uppsåt att undvika återkrav. I repliken framhöll sökanden sedan att den konstaterade att kommissionen hade vitsordat att förevarande mål inte avser något fall av kringgående.

267

Kommissionen har, med stöd av intervenienten, gjort gällande att den fann att det förelåg ekonomisk kontinuitet mellan NCHZ och sökanden, att sådan kontinuitet kan föreligga oberoende av huruvida det finns ett specifikt uppsåt att kringgå ett beslut om återkrav och att den aldrig har påstått att förevarande mål skulle avse något fall av kringgående (skäl 131 i det angripna beslutet).

268

Tribunalen finner att grunden för kommissionens i det angripna beslutet redovisade bedömning att det förelåg ekonomisk kontinuitet mellan NCHZ och sökanden inte innefattade att det skulle ha funnits ett uppsåt att kringgå den återbetalningsskyldighet som ålades genom nämnda beslut. Sökandens argument är således verkningslöst.

269

Sökanden har gjort gällande att tillgångarna såldes till tredje part som helt saknade koppling till NCHZ eller dess aktieägare, något som kommissionen enligt sökanden också i allt väsentligt vitsordade i det angripna beslutet. Till yttermera visso fanns det enligt sökanden inte heller någon sådan koppling mellan NCHZ och Via Chem Slovakia. I repliken hävdade sökanden att kommissionen inte hade anfört något rättsligt eller ekonomiskt argument som förklarade varför detta kriterium skulle kunna användas endast för att styrka förekomsten av ekonomisk kontinuitet och alltså inte för att vederlägga förekomsten därav. I själva verket gör nämnda kriterium enligt sökanden det möjligt att avgöra huruvida försäljningen genomfördes i syfte att kringgå beslutet om återkrav eller inte.

270

Kommissionen har, med stöd av intervenienten, påpekat att det aktuella kriteriet faktiskt beaktades vid bedömningen av ekonomisk kontinuitet och gjort gällande att det inte är möjligt att dra någon särskild slutsats utifrån den omständigheten att ägarnas identitet är okänd, i all synnerhet som det angripna beslutet ju inte rör frågan om uppsåt att kringgå beslutet om återkrav. I dupliken bestred kommissionen sedan – med hänvisning till domen av den 28 mars 2012, Ryanair/kommissionen (T‑123/09, EU:T:2012:164, punkt 156) – sökandens argument att det inte skulle vara möjligt att konstatera något kringgående, och således inte heller att fastställa förekomsten av ekonomisk kontinuitet, när identitet inte råder mellan de tidigare och de nya ägarna.

271

I det angripna beslutet angav kommissionen att den ”[i] brist på bevis om motsatsen ant[og] att det inte f[a]nns några kopplingar mellan de ursprungliga och de nya ägarna till den del av NCHZ:s verksamhet som ha[de] överlåtits på [sökanden]” (skäl 162 i det angripna beslutet).

272

Tribunalen noterar att en av de relevanta omständigheter som har angetts i rättspraxis är huruvida identitet råder mellan köparföretagets och ursprungsföretagets andelsägare eller ägare (se punkt 208 ovan). Av skälen 159–162 och 168–170 i det angripna beslutet framgår att kommissionen gjorde en prövning med avseende på denna omständighet och därvid fann – på goda grunder – att utfallet av denna prövning inte tydde på att det förelåg ekonomisk kontinuitet mellan NCHZ och sökanden. I sin samlade bedömning av de olika omständigheter som hade prövats fann kommissionen emellertid – likaså på goda grunder – att avsaknaden av kopplingar mellan NCHZ:s tidigare och nya ägare inte gjorde det möjligt att utesluta förekomsten av sådan ekonomisk kontinuitet.

273

Sökandens argument att den aktuella omständigheten skulle göra det möjligt att avgöra huruvida försäljningen genomfördes i syfte att kringgå beslutet om återkrav är verkningslöst av de skäl som har redovisats i punkt 268 ovan och ska därför lämnas utan avseende.

274

Sökanden har gjort gällande att borgenärerna, konkursförvaltaren och Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín) långt innan någon som helst statsstödsutredning hade inletts bestämde sig för att genom anbudsförfarande sälja NCHZ:s tillgångar som ett företag i fortsatt drift. Till yttermera visso har kommissionen enligt sökanden inte påstått att vare sig konkursförvaltaren, Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín), NCHZ, Via Chem Slovakia eller sökanden vid tidpunkten för försäljningen eller försäljningarna kände till det förfarande som kommissionen hade inlett, och kännedom om att det finns risk för ett beslut om återkrav av statligt stöd utgör enligt sökanden en nödvändig förutsättning för att ett kringgående ska kunna föreligga. Sökanden tolkar kommissionens formuleringar i skäl 168 i det angripna beslutet så, att kommissionen inte önskade lägga tidpunkten för försäljningen till grund för sin slutsats, vilket enligt sökanden innebär att kommissionen underförstått vitsordade att den omständigheten i det aktuella fallet talade mot förekomsten av ett kringgående.

275

Kommissionen har, med stöd av intervenienten, påpekat att det inte var på grundval av nämnda omständighet som den konstaterade att ekonomisk kontinuitet förelåg mellan NCHZ och sökanden samt att skäl 163 i det angripna beslutet uteslutande ska anses innebära ett konstaterande av ett faktum. Därutöver har kommissionen hävdat att den inte har försökt styrka något uppsåt att kringgå beslutet om återkrav. I dupliken gjorde kommissionen sedan gällande att det saknas stöd i rättspraxis för sökandens påstående att återbetalningsskyldigheten aldrig skulle kunna utvidgas till att omfatta en förvärvare om denne har saknat kännedom om de relevanta förhållandena, inte ens om det på objektiva grunder har befunnits föreligga ekonomisk kontinuitet, och kommissionen tillade att rättspraxis inte heller gav något stöd för argumentet att ekonomisk kontinuitet inte skulle kunna konstateras i fall där överlåtelsen av tillgångarna skedde innan det formella granskningsförfarandet inleddes.

276

I skäl 163 i det angripna beslutet prövade kommissionen det kriterium som avser tidpunkten för försäljningen. Kommissionen påtalade där att ”[f]örsäljningen genomfördes efter [inledandet av en preliminär undersökning av] klagomålet och [efter vidarebefordrandet av resultaten av denna] till [Republiken Slovakien] för kommentar” och att den slovakiska staten ”åtminstone [var] medveten om möjligheten att den ifrågavarande åtgärden skulle kunna vara ett olagligt och [med den inre marknaden] oförenligt stöd som skulle behöva återkrävas”.

277

Tribunalen noterar att en av de relevanta omständigheter som har nämnts i rättspraxis är ”den tid då överföringen genomfördes (efter påbörjandet av undersökningen, efter inledandet av förfarandet eller efter det slutliga beslutet)” (se punkt 208 ovan). Kommissionen gjorde också en prövning med avseende på denna omständighet i skäl 163 i det angripna beslutet, men i skälen 168–170 i det angripna beslutet – där den redovisade sina slutsatser såvitt avsåg förekomsten av ekonomisk kontinuitet – nämnde den däremot inte denna omständighet såsom indikation på att sådan kontinuitet förelåg i det aktuella fallet.

278

Vidare konstaterar tribunalen att det – i motsats till vad sökanden har påstått – inte på något sätt framgår av det angripna beslutet att kommissionen underförstått skulle ha vitsordat att tidpunkten för försäljningen talade mot förekomsten av ett kringgående. Det enda som kommissionen angav var nämligen att den visserligen inte hade några direkta bevis för att syftet med transaktionen var att undvika effekterna av ett eventuellt beslut om återkrav men att det ”stod … klart för de slovakiska myndigheterna att kommissionen på förhand hade utrett ett klagomål mot NCHZ sedan 17 oktober 2011 (se skäl 2 [i det angripna beslutet]) och att det var fråga om det befintliga yrkandet på betalning av kartellboten på 19,6 miljoner euro som NCHZ hade ålagts genom beslut av den 22 juli 2009 (se skäl 12 [i det angripna beslutet])” (skäl 131 i det angripna beslutet).

279

Därutöver noterar tribunalen att den situation som sökanden åsyftar genom sitt argument att kännedom om ett beslut att återkräva statligt stöd – eller åtminstone kännedom om risken för ett sådant beslut – skulle utgöra en nödvändig förutsättning för att ett kringgående av återkrav ska kunna föreligga är en situation där en försäljning genomförs med syftet att undslippa ett återkrav av statligt stöd. Detta argument är därför verkningslöst av de skäl som har redovisats i punkt 268 ovan och ska således lämnas utan avseende.

280

För fullständighetens skull ska det påpekas att sökanden har fog för sitt påstående att beslutet att sälja NCHZ som företag i fortsatt drift fattades innan det fanns några indikationer på att kommissionen bedrev en undersökning avseende eventuellt statligt stöd. Även om man utgår från dagen för 2010 års anbudsinfordran eller från dagen för det föreläggande genom vilket Súd v Trenčíne (Distriktsdomstolen i Trenčín) i juni 2011, sedan det hade visat sig att nämnda anbudsinfordran inte hade gett önskat resultat, ålade konkursförvaltaren att genomföra en försäljning, måste det konstateras att kommissionen då ännu inte hade mottagit intervenientens klagomål. Vidare har det inte nödvändigtvis någon betydelse att köpeavtalet med Via Chem Slovakia slutligt ingicks den 16 januari 2012, det vill säga den dag då kommissionen till regeringen översände den slovakiskspråkiga versionen av klagomålet, vilket redan hade delgetts den 17 oktober 2011 på ett annat språk än slovakiska. Däremot ska det påpekas att det var känt att klagomålet existerade när NCHZ såldes till sökanden i augusti 2012 och att den undersökning som föregick inledandet av det formella granskningsförfarandet då pågick. Sökanden har själv uppgett att konkursförvaltaren fick en första indikation på att kommissionen bedrev en preliminär undersökning avseende stöd genom en skrivelse av den 2 april 2012 som konkursförvaltaren fick ta del av den 10 april 2012. Vid tidpunkten för den andra försäljningen borde således Via Chem Slovakia och sökanden ha känt till detta, med tanke (såvitt avser sökanden) på att det – i motsats till vad sökanden vid förhandlingen gjorde gällande som svar på en fråga från tribunalen – måste förutsättas en omdömesgill aktör inhämtar fullständig information om den ekonomiska situationen för en enhet som nämnda aktör överväger att förvärva.

281

I det angripna beslutet grundade kommissionen sin slutsats att ekonomisk kontinuitet förelåg på den omständigheten att de köpeskillingar som hade erlagts vid de båda på varandra följande försäljningarna förmodligen inte hade motsvarat marknadspriset, på transaktionens omfattning (i bemärkelsen föremålet för överföringen) och på den ekonomiska logiken i transaktionen (skälen 168 och 169 i det angripna beslutet).

282

Tribunalens prövning av det angripna beslutet visar att kommissionen inte gjorde någon oriktig bedömning när den fann dels att både transaktionens omfattning (föremålet för överföringen) och den ekonomiska logiken i den kunde tyda på att ekonomisk kontinuitet förelåg mellan NCHZ och sökanden (se punkterna 254–258 och 261–265 ovan), dels att det inte kunde betraktas som säkert att de båda på varandra följande försäljningarna hade skett till marknadspris (se punkt 251 ovan).

283

Kommissionen hade därför fog för sin slutsats att återbetalningsskyldigheten mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet skulle utvidgas till att även omfatta sökanden – oberoende av huruvida det hade konstaterats något uppsåt till kringgående – eftersom det följer av rättspraxis dels att priset för överlåtelsen, även om man antar att det rörde sig om en marknadsmässig köpeskilling, endast är att betrakta som en bland flera omständigheter som kan beaktas vid bedömningen av ekonomisk kontinuitet, dels att en marknadsmässig köpeskilling inte nödvändigtvis är tillräcklig för att neutralisera den konkurrensfördel som har uppstått genom ett olagligt stöd.

284

Således ska talan inte bifallas såvitt avser den fjärde grunden.

285

I andra hand har sökanden gjort gällande att det angripna beslutet är rättsstridigt av det skälet att kommissionen underlät att begränsa återbetalningsskyldigheten till 60 procent av beloppet för det statliga stöd som NCHZ påstås ha mottagit. Sökanden anser sig inte kunna vara mottagare av hela det aktuella beloppet, eftersom den av Via Chem Slovakia endast köpte 60 procent av NCHZ:s tillgångar och inte ens indirekt kan dra nytta av den del som fortfarande ägs av Via Chem Slovakia, med tanke på att det arrende som sökanden betalar har fastställts på marknadsmässiga villkor.

286

Kommissionen har, med stöd av intervenienten, bestritt att sökanden har fog för sina argument.

287

I det angripna beslutet uppgav kommissionen att sökanden ”[arrenderade] den fasta egendomen (mark och byggnader) som behöv[de]s för kemikalietillverkningen från Via Chem Slovakia” och att ”[b]ortsett från den fasta egendomen togs alla övriga tillgångar, rättigheter och skyldigheter med koppling till den överlåtna verksamheten över av [sökanden, som således] dr[ev] NCHZ:s verksamhet och forts[atte] med samma produktportfölj” (skäl 153 i det angripna beslutet). Utifrån detta drog kommissionen slutsatsen att ”[d]et faktum att delar av tillgångarna användes utifrån ett hyresavtal snarare än genom direkt ägarskap [inte] ändra[de] att [sökanden] helt enkelt fortsatte med NCHZ:s ekonomiska verksamhet i samma omfattning som före transaktionen” (skäl 156 i det angripna beslutet).

288

Som tribunalen har slagit fast, hade kommissionen fog för sin bedömning att återbetalningsskyldigheten skulle utvidgas till att även omfatta sökanden på grund av att det förelåg ekonomisk kontinuitet mellan NCHZ och denne. En av de omständigheter som låg till grund för slutsatsen att sådan kontinuitet förelåg var att sökanden förfogade över NCHZ:s samtliga rättigheter och skyldigheter i syfte att bedriva samma verksamhet.

289

Till yttermera visso har sökanden, som kommissionen har påpekat, inte bestritt att den arrenderade den för den kemiska produktionen nödvändiga fasta egendom som den inte hade förvärvat, vilken utgjorde de återstående 40 procenten och ägdes av Via Chem Slovakia. Att sökanden inte ägde utan arrenderade – till vad den själv har hävdat var ett marknadsmässigt arrende – denna fasta egendom påverkar inte på något sätt bedömningen att sökanden kunde utnyttja nämnda fasta egendom för att bedriva den verksamhet som tidigare hade bedrivits av NCHZ.

290

Med hänsyn tagen till de omständigheter i det aktuella fallet som föranledde slutsatsen att det förelåg ekonomisk kontinuitet mellan sökanden och NCHZ saknades det därför anledning att begränsa utvidgningen av betalningsskyldigheten till 60 procent, varför talan inte ska bifallas såvitt avser den femte grunden.

291

Mot bakgrund av det ovan anförda sammantaget ska förevarande talan ogillas i sin helhet.

292

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska en rättegångsdeltagare som har tappat målet förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har tappat målet och ska därför, i enlighet med kommissionens yrkande, förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

293

I enlighet med artikel 138.3 i rättegångsreglerna ska AlzChem, som har intervenerat till stöd för kommissionens yrkanden, bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)

följande:

I. Bakgrund till tvisten

II. Det angripna beslutet

III. Förfarandet

IV. Rättegångsdeltagarnas yrkanden

V. Rättslig bedömning

A. Den tredje grunden: åsidosättande av artikel 296 andra stycket FEUF såvitt avser kommissionens slutsats att det förelåg statligt stöd till NCHZ

B. Den första och den andra delen av den första grunden: avsaknad av överföring av statliga medel respektive avsaknad av ekonomisk fördel för NCHZ:s del

1. Rättspraxis

2. Det angripna beslutet

3. Kommissionens kvalificering av den första åtgärden som statligt stöd

a) Villkoren för tillämpningen av lagen om strategiska bolag på NCHZ till följd av bolagets kvalificering som ”strategiskt bolag” och konsekvenserna av nämnda tillämpning

b) Sökandens påstående att den slovakiska statens beslut att kvalificera NCHZ som ”strategiskt bolag” uppfyllde kriteriet om en aktör i en marknadsekonomi

c) Sökandens påståenden om att NCHZ:s situation skulle ha varit densamma om bolaget hade omfattats av den allmänna konkursordningen

1) Påståendet att den första konkursförvaltaren förespråkade fortsatt drift av NCHZ innan lagen om strategiska bolag antogs

2) Påståendet att den första konkursförvaltarens ursprungliga beslut skulle ha bekräftats av den behöriga kommittén

3) Påståendet att ett beslut av den behöriga kommittén skulle ha gett kunderna och leverantörerna samma trygghet som lagen om strategiska bolag

4) Påståendet att NCHZ inte fick någon ytterligare fördel inom ramen för det vidmakthållande av bolagets verksamhet som föranleddes av lagen om strategiska bolag

d) Slutsats

C. Den andra grunden: åsidosättande av skyldigheten att göra en omsorgsfull och opartisk prövning samt av den samarbetsskyldighet som åvilar kommissionen

D. Den första grundens tredje del: uppenbart oriktig bedömning vid beräkningen av beloppet för det påstådda statliga stödet

E. Den sjätte grunden: åsidosättande av artikel 296 FEUF såvitt avser kommissionens slutsats om ekonomisk kontinuitet

F. Den fjärde grunden: åsidosättande av artiklarna 107.1 FEUF och 108.2 FEUF samt artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 genom utvidgningen av skyldigheten att återbetala det påstådda statliga stödet till att även omfatta sökanden

1. Inledande synpunkter

2. Köpeskillingen för NCHZ

a) Bevisbördan

b) Försäljningen till Via Chem Slovakia

1) Påståendet att en försäljning ska presumeras ske till marknadspris om den äger rum inom ramen för ett konkursförfarande under kontroll av en domstol

2) Påståendet att en försäljning som sker inom ramen för ett öppet, transparent och förbehållslöst anbudsförfarande ska anses garantera att köpeskillingen blir den högsta möjliga

c) Via Chem Slovakias försäljning till sökanden

d) Slutsats

3. Transaktionens omfattning

4. Den ekonomiska logiken i transaktionen

5. De övriga omständigheter som kommissionen prövade

a) Uppsåt att kringgå beslutet om återkrav

b) Kopplingen mellan NCHZ:s ursprungliga och nya ägare

c) Tidpunkten för försäljningen

6. Kommissionens samlade bedömning av huruvida ekonomisk kontinuitet förelåg mellan NCHZ och sökanden

G. Den femte – i andra hand anförda – grunden: åsidosättande av artiklarna 107.1 FEUF och 108.2 FEUF samt artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 genom underlåtenhet att begränsa omfattningen av den skyldighet att återbetala det påstådda statliga stödet som ålades sökanden till 60 procent av beloppet för nämnda stöd

Rättegångskostnader