—

Mediaset SpA, genom L. Medugno, A. Lauteri, G. Rossi, G. M. Roberti, M. Serpone och I. Perego, avvocati,

—

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av A. De Stefano, avvocato dello Stato,

—

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom D. Grespan, B. Stromsky och G. Conte, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av relevanta unionsrättsliga bestämmelser om statligt stöd.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Mediaset SpA (nedan kallat Mediaset) och Ministero dello Sviluppo economico (ekonomiministeriet) avseende återkrav av statligt stöd, vilket Republiken Italien har beviljat Mediaset inom ramen för en stödordning till förmån för markbundna digitala programföretag som erbjuder betal-tv-tjänster och betal-tv-operatörer som sänder via kabelnätet och vilket har förklarats vara oförenligt med den inre marknaden i kommissionens beslut 2007/374/EG av den 24 januari 2007 om det statliga stöd C 52/2005 (ex NN 88/2005, ex CP 101/2004) som Republiken Italien har genomfört i form av bidrag för köp av digitala dekodrar (EUT L 147, s. 1) (nedan kallat beslut 2007/374).

3

I artikel 14 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, s. 1), vilken artikel har rubriken ”Återkrav av stöd”, föreskrivs följande:

”1.   Vid negativa beslut i fall av olagligt stöd skall kommissionen besluta att den berörda medlemsstaten skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren (nedan kallat beslut om återkrav). Kommissionen skall inte återkräva stödet om detta skulle stå i strid med en allmän princip i gemenskapsrätten.

2.   Det stöd som skall återkrävas enligt ett beslut om återkrav skall innefatta ränta med en lämplig räntesats som fastställs av kommissionen. Räntan skall betalas från det datum då det olagliga stödet stod till stödmottagarens förfogande till det datum då det har återbetalats.

3.   Utan att det påverkar förordnanden av Europeiska gemenskapernas domstol enligt artikel [278 FEUF] skall återkravet verkställas utan dröjsmål och enligt den berörda medlemsstatens förfaranden enligt nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa kommissionens beslut. I det syftet skall de berörda medlemsstaterna vid förfaranden inför nationella domstolar vidta alla nödvändiga åtgärder som är tillgängliga i deras respektive rättssystem, inbegripet interimistiska åtgärder, utan att [unions]rätten påverkas.”

4

I artikel 1 i beslut 2007/374 föreskrivs följande:

”Den ordning som Republiken Italien olagligen har genomfört till förmån för markbundna digitala programföretag som erbjuder betal-tv-tjänster och betal‑tv‑operatörer som sänder via kabelnätet utgör ett statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden.”

5

I artikel 2 i beslutet föreskrivs följande:

”1.   Republiken Italien skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att från stödmottagarna återkräva det stöd som avses i artikel 1.

2.   Återkravet skall ske utan dröjsmål och i enlighet med förfarandena i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa detta beslut. De belopp som skall återkrävas skall innefatta ränta som löper från den dag stödet stod till stödmottagarens förfogande till den dag det har återbetalats.

3.   Den ränta som skall återkrävas enligt punkt 2 skall beräknas enligt förfarandet i artiklarna 9 och 11 i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 [EUT L 140, s. 1].”

6

I artikel 3 i beslutet föreskrivs följande:

”Italien skall inom två månader från delgivningen av detta beslut underrätta kommissionen om vilka åtgärder som har vidtagits för att följa beslutet. Dessa upplysningar skall tillhandahållas via det frågeformulär som bifogas detta beslut.

Inom samma tidsgräns som nämns i första stycket skall Republiken Italien inkomma med de dokument som krävs för att bevisa att förfarandet för att återkräva det olagliga och oförenliga stödet från mottagarna har inletts.”

7

Avseende de belopp som skulle återkrävas angav kommissionen, i skälen 191–193 i beslut 2007/374, följande:

8

I skälen 196–205 i beslut 2007/374 gav kommissionen vägledning om användningen av den metod som nämnts i punkt 193 i beslutet för att Republiken Italien skulle kunna fastställa de exakta belopp som skulle återkrävas.

9

Efter antagandet av beslut 2007/374 utväxlade kommissionen och Republiken Italien uppgifter om identifieringen av de enskilda stödmottagarna i den stödordning som förklarats olaglig och om fastställandet av de exakta belopp som skulle återkrävas.

10

Kommissionen godkände närmare bestämt, genom skrivelse av den 1 april 2008, den metod som Republiken Italien använde, nämligen en av Ipsos genomförd opinionsundersökning, för att fastställa hur många ytterligare användare det aktuella stödet hade genererat samt den genomsnittliga intäkten per användare och den ytterligare intäkten. Kommissionen uttryckte även att den delade Republiken Italiens inställning att stödmottagarna TIMedia och Fastweb inte skulle åläggas någon återbetalningsskyldighet, eftersom de undersökningar som företagits visade att dessa företag inte hade realiserat någon ytterligare vinst under den period då det aktuella stödet utgick. Kommissionen uttryckte däremot, i samma skrivelse, tvivel vad gäller de kostnader som Mediaset haft som kunnat undvikas och angav, med beaktande härav, att ett stödbelopp på 6844361 euro skulle återkrävas från detta bolag.

11

Efter att Republiken Italien hade inkommit med nya uppgifter till kommissionen godkände den, i skrivelse av den 11 juni 2008, denna medlemsstats nya beräkning av de kostnader som Mediaset haft vilka kunnat undvikas. Det stödbelopp som skulle återkrävas fastställdes därmed till 4 926 543,22 euro.

12

Efter att Republiken Italien på nytt hade inkommit med kompletterande uppgifter meddelade kommissionen, i en skrivelse av den 23 oktober 2009, att den inte kunde godkänna den nya ekonometriska modell som denna medlemsstat hade valt Denna modell innebar nämligen att kostnaderna och intäkterna fastställdes utifrån två skilda perioder och Republiken Italien hade själv redan förkastat en liknande metod. Kommissionen angav även i denna skrivelse att den, för det fall Republiken Italien inte omedelbart framställde återkrav mot Mediaset, kunde komma att inleda ett förfarande enligt artikel 88.2 EG.

13

De italienska myndigheterna förelade, genom beslut av den 12 november 2009, Mediaset att betala ett belopp på sammanlagt 5969442,12 euro, vilket inkluderar ränta beräknad enligt vad som anges i artikel 14.2 i förordning nr 659/1999.

14

Den 11 december 2009 överklagade Mediaset, efter att ha betalat det av de italienska myndigheterna återkrävda beloppet, beslutet till Tribunale civile di Roma med yrkande om att beslutet skulle upphävas och att återkravsbeloppet skulle sättas ned. Som grund för överklagandet åberopade Mediaset bland annat att kriterierna för fastställande av storleken på återkravsbeloppet i beslut 2007/374 hade tillämpats på ett felaktigt sätt och att beräkningarna av de ytterligare vinster som det aktuella stödet hade genererat var felaktiga. Mediaset begärde dessutom att ett sakkunnigutlåtande skulle inhämtas.

15

Mediaset hade under tiden väckt talan vid Europeiska unionens tribunal om ogiltigförklaring av beslut 2007/374. Tribunalen ogillade bolagets talan i dom av den 15 juni 2010 i mål T‑177/07, Mediaset mot kommissionen, REU 2010, s. II‑2341. Mediaset överklagade domen, men domstolen ogillade överklagandet i dom av den 28 juli 2011 i mål C‑403/10 P, Mediaset mot kommissionen.

16

I det nationella målet har Tribunale civile di Roma inhämtat ett sakkunnigutlåtande. Slutsatserna i utlåtandet, vilket avgavs av sakkunniggruppen den 6 september 2011, innehåller kritik mot såväl den opinionsundersökning som genomförts för att beräkna hur många ytterligare tittare som erbjudandet av beställ‑tv och nya digitala kanaler genererat som mot de ekonometriska modeller som parterna i det nationella målet föreslagit och använt. I utlåtandet anges även att det inte har visats att förekomsten av det aktuella stödet verkligen har påverkat försäljningen av dekodrar under kontrollperioden. Ministero dello Sviluppo economico bestred slutsatserna i sakkunnigutlåtandet i sitt yttrande av den 17 juli 2012.

17

Mot denna bakgrund beslutade Tribunale civile di Roma att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

Om så inte skulle vara fallet:

18

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida en nationell domstol – när den ska säkerställa verkställigheten av ett beslut från kommissionen i vilket en stödordning förklaras vara olaglig och oförenlig med den inre marknaden samt i vilket det förordnas om återkrav av det aktuella stödet, utan att de enskilda stödmottagarna identifieras eller att de exakta stödbelopp som ska återbetalas anges – är bunden inte bara av detta beslut utan även av de ställningstaganden som kommissionen gjort inom ramen för verkställandet av beslutet och i vilka kommissionen anger exakt vilket stödbelopp som, enligt ställningstagandena, ska återkrävas hos en viss stödmottagare.

19

I detta hänseende erinrar domstolen om att det ankommer på kommissionen och de nationella domstolarna att genomföra systemet för kontroll av statligt stöd och att de därvid innehar olika och kompletterande roller (se dom av den 21 november 2013 i mål C‑284/12, Deutsche Lufthansa, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

20

I enlighet med detta system föreligger således en ensamrätt för kommissionen, vars beslut kan prövas av unionsdomstolarna, att bedöma huruvida ett stöd är förenligt med den inre marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2003 i de förenade målen C-261/01 och C-262/01, van Calster m.fl., REG 2003, s. I-2249, punkt 75, av den 5 oktober 2006 i mål C-368/04, Transalpine Ölleitung in Österreich, REG 2006 s. I-9957, punkt 38, och domen i det ovannämnda målet Deutsche Lufthansa, punkt 28).

21

Enligt fast rättspraxis är kommissionen, när den förordnar om återkrav av ett stöd som har förklarats vara oförenligt med den inre marknaden, inte skyldig att fastställa det exakta stödbelopp som ska återbetalas. Det är tillräckligt att kommissionens beslut innehåller anvisningar som gör det möjligt för beslutets adressat att själv utan alltför stora svårigheter fastställa detta belopp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 oktober 2000 i mål C-480/98, Spanien mot kommissionen, REG 2000, s. 8717, punkt 25, domen i det ovannämnda målet Mediaset mot kommissionen, punkt 126, och dom av den 8 december 2011 i mål C‑81/10 P, REU 2011, s. I‑12899, punkt 102).

22

När kommissionen ställs inför en stödordning kan den nämligen oftast inte ange exakt hur mycket varje enskild stödmottagare har mottagit. De särskilda omständigheter som gör sig gällande för en viss stödmottagare kan därvid först bedömas i det skede då stödet återkrävs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2002 i mål C-310/99, Italien mot kommissionen, REG 1999, s. I-2289, punkterna 89–91).

23

Det ska även noteras att beslut, enligt artikel 288 fjärde stycket FEUF, är till alla delar bindande för dem som de är riktade till. Den medlemsstat som ett kommissionsbeslut om att det ska framställas återkrav avseende ett olagligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden riktar sig till är således, enligt denna artikel, skyldig att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att beslutet verkställs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2002 i mål C-209/00, kommissionen mot Tyskland, REG 2002, s. I-11695, punkt 31, och av den 26 juni 2003 i mål C-404/00, kommissionen mot Spanien, REG 2003, s. I-6695, punkt 21). Beslut som är riktade till medlemsstater är bindande för alla organ, inklusive domstolarna, i den stat de är riktade till (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 1987 i mål 249/85, Albako Margarinefabrik, REG 1987, s. 2345, svensk specialutgåva, volym 9, s. 101, punkt 17).

24

Även om beslut 2007/374, vilket blivit slutgiltigt genom domstolens dom i det ovannämnda målet Mediaset mot kommissionen, således är bindande för Republiken Italien, vilken beslutet är riktat till, och därmed måste anses bindande för de nationella domstolarna, så förhåller det sig inte på samma sätt med de skrivelser som kommissionen därefter har skickat till Republiken Italien inom ramen för den skriftväxling som ägt rum till säkerställande av ett omedelbart och effektivt verkställande av kommissionens beslut.

25

Dessa skrivelser, och särskilt skrivelserna av den 11 juni 2008 och av den 23 oktober 2009, i vilka Mediaset nämns i egenskap av mottagare av stöd från den aktuella stödordningen och i vilka det anges exakt vilket stödbelopp som ska återkrävas hos detta bolag, utgör nämligen inte beslut i den mening som avses i artikel 288 fjärde stycket FEUF.

26

Domstolen konstaterar även att sådana ställningstaganden inte ingår bland de rättsakter som kan antas med stöd av förordning nr 659/1999.

27

Kommissionen har i övrigt, i sitt yttrande, själv vidgått att den med sina ställningstaganden inte avsåg att komplettera eller ändra innehållet i beslut 2007/374 och att de helt saknar bindande verkan.

28

Kommissionens ställningstaganden inom ramen för beslut 2007/374 kan följaktligen inte anses bindande för en nationell domstol.

29

Domstolen erinrar emellertid om att tillämpningen av unionens regler om statligt stöd grundas på en skyldighet till lojalt samarbete mellan de nationella domstolarna å ena sidan och kommissionen respektive unionsdomstolarna å andra sidan. Var och en agerar därvid utifrån den funktion den tilldelats enligt EUF-fördraget. Inom ramen för detta samarbete ska de nationella domstolarna vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av unionsrätten och de ska avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av de mål som eftersträvas med fördraget, såsom följer av artikel 4.3 FEU (se domen i det ovannämnda målet Deutsche Lufthansa, punkt 41).

30

Om den nationella domstolen hyser tvivel eller upplever svårigheter när det gäller fastställandet av storleken på det stödbelopp som ska återkrävas kan den alltid be kommissionen om vägledning med stöd av principen om lojalt samarbete. Detta framgår närmare bestämt av punkterna 89–96 i kommissionens tillkännagivande om nationella domstolars tillämpning av reglerna om statligt stöd (EUT C 85, 2009, s. 1).

31

Även om kommissionens ställningstaganden inte är bindande för den nationella domstolen är den ändå skyldig att, med hänsyn till principen om lojalt samarbete, låta dessa ingå i bedömningsunderlaget i det mål den har att avgöra och att motivera sitt beslut utifrån alla handlingar som getts in i målet. De uppgifter som kommissionen lämnar i dessa ställningstaganden syftar nämligen, liksom uppgifterna i ett sådant yttrande som kommissionen eventuellt avgett på begäran av den nationella domstolen i en sådan situation som den som nämnts i föregående punkt, till att underlätta för de nationella myndigheterna att utföra sin uppgift att omedelbart och effektivt verkställa beslutet om att stödet ska återkrävas.

32

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande: Den nationella domstolen är – när den ska säkerställa verkställigheten av ett beslut från kommissionen i vilket en stödordning förklaras vara olaglig och oförenlig med den inre marknaden och i vilket det förordnas om återkrav av det aktuella stödet, utan att de enskilda stödmottagarna identifieras eller de exakta stödbelopp som ska återbetalas anges – visserligen bunden av detta beslut, men däremot inte av de ställningstaganden som kommissionen gjort inom ramen för verkställandet av beslutet. Den nationella domstolen ska emellertid, med hänsyn till principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, låta dessa ställningstaganden ingå i bedömningsunderlaget i det mål den har att avgöra.

33

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan, vilka ska behandlas tillsammans, för att få klarhet i huruvida en nationell domstol – när den ska fastställa de exakta stödbelopp som ska återkrävas i ett sådant fall där kommissionen inte i det beslut i vilket en stödordning förklaras vara olaglig och oförenlig med den inre marknaden har identifierat de enskilda stödmottagarna eller fastställt de exakta stödbelopp som ska återbetalas – kan slå fast att det stödbelopp som ska återbetalas är lika med noll, när detta framgår av beräkningar som utförts på grundval av alla relevanta omständigheter som kommit till dess kännedom.

34

Enligt fast rättspraxis ska stöd som förklarats oförenligt med den inre marknaden, i avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser på området, återkrävas enligt de förfaranden som föreskrivs i nationell rätt under förutsättning att dessa förfaranden inte medför att det i praktiken är omöjligt att verkställa det återkrav som föreskrivs i unionsrätten. Dessa nationella förfaranden får inte heller leda till ett åsidosättande av likvärdighetsprincipen i förhållande till förfarandena för avgörande av liknande rent nationella tvister (se dom av den 13 juni 2002 i mål C-382/99, Nederländerna mot kommissionen, REG 2002, s. I-5163, punkt 90). Tvister om sådana återkrav kan endast avgöras av nationell domstol (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 24 juli 2003 i mål C-297/01, Sicilcassa m.fl., REG 2003, s. I-7849, punkterna 41 och 42).

35

Eftersom kommissionen i sitt beslut inte har identifierat de enskilda stödmottagarna och inte heller har fastställt de exakta stödbelopp som ska återkrävas ankommer det, såsom angetts i punkterna 22, 23 och 29 ovan, på den nationella domstolen att, i ett sådant fall då talan väcks härom, ta ställning till storleken på det statliga stöd som kommissionen har beslutat ska återkrävas. Om svårigheter uppstår kan den nationella domstolen, såsom angetts i punkt 30 ovan, alltid be kommissionen om vägledning med stöd av principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU.

36

När den nationella domstolen ska fastställa storleken på det stöd som ska återkrävas ska den följaktligen, under sådana förhållanden som anges i punkt 31 i denna dom, beakta alla de relevanta omständigheter som kommit till dess kännedom, inbegripet den kommunikation som ägt rum mellan kommissionen och de nationella myndigheterna med tillämpning av principen om lojalt samarbete.

37

Det kan således inte, mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter, uteslutas att de beräkningar som den nationella domstolen gör av storleken på de stödbelopp som ska återbetalas leder till ett resultat som är lika med noll.

38

Det framgår i övrigt av de handlingar som den nationella domstolen har överlämnat att kommissionen, när det gäller TIMedia och Fastweb, uttryckligen har vidgått att det inte kunde återkrävas något belopp hos dessa två företag.

39

Den nationella domstolen kan således, utan att giltigheten av kommissionens beslut eller skyldigheten att återbetala det stöd som förklarats olagligt och oförenligt med den inre marknaden ifrågasätts, fastställa att det stödbelopp som ska återkrävas är lika med noll i den mån ett sådant fastställande framgår direkt av den beräkning som gjorts när det gäller storleken på återkravsbeloppen.

40

Mot denna bakgrund ska den andra och den tredje frågan besvaras enligt följande: När den nationella domstolen ska fastställa de exakta stödbelopp som ska återkrävas i ett sådant fall då kommissionen inte i det beslut i vilket en stödordning förklaras vara olaglig och oförenlig med den inre marknaden identifierat de enskilda stödmottagarna eller fastställt de exakta stödbelopp som ska återbetalas kan den – utan att giltigheten av kommissionens beslut eller skyldigheten att återbetala det aktuella stödet ifrågasätts – slå fast att det stödbelopp som ska återbetalas är lika med noll, när detta framgår av beräkningar som utförts på grundval av alla relevanta omständigheter som kommit till dess kännedom.

41

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: