1.

Den skyldighet för en nationell domstol att ex officio pröva huruvida det förekommer ett oskäligt villkor i ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare, när denna domstol har tillgång till de faktiska och rättsliga omständigheter som är nödvändiga i detta hänseende, som infördes i unionsrätten genom direktiv 93/13/EEG ( 2 ), innebar ett stort steg framåt på konsumentskyddsområdet.

2.

I förevarande mål har domstolen ombetts att fastställa huruvida direktiv 93/13 med nödvändighet innebär att medlemsstatens utomobligatoriska skadeståndsansvar dessutom inträder när en nationell domstol, inom ramen för ett utsökningsförfarande, har underlåtit att ex officio pröva huruvida det förekommer ett oskäligt villkor i ett konsumentavtal. På ett övergripande plan är frågan huruvida och under vilka förutsättningar den berörda medlemsstaten kan hållas ansvarig för de nationella domstolarnas åsidosättande av sin skyldighet att ex officio pröva huruvida det förekommer ett oskäligt villkor i ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument.

3.

Förevarande mål har sin grund i en tvist mellan Milena Tomášová och Ministerstvo spravodlivosti SR (det slovakiska justitieministeriet) och Pohotovosť s. r. o. avseende verkställigheten av en skiljedom genom vilken Milena Tomášová förpliktades att erlägga ett penningbelopp till följd av ingåendet av ett konsumentkreditavtal.

4.

Av begäran om förhandsavgörande framgår att Milena Tomášová är en pensionär vars enda inkomst utgörs av en pension på 347 euro. År 2007 ingick hon ett konsumentkreditavtal med Pohotovosť, som beviljade henne en kredit på 232 euro.

5.

Avtalet utgjordes av ett i förväg formulerat standardavtal som innehöll en skiljedomsklausul enligt vilken Milena Tomášová var tvungen att lösa eventuella tvister i en skiljedomstol belägen 400 km från hennes hemort. Enligt avtalet utgick även en årlig dröjsmålsränta på 91,25 procent. I det aktuella avtalet angavs dessutom inte den effektiva räntan.

6.

Eftersom Milena Tomášová blev försenad med återbetalningen av krediten och inte kunde betala ovannämnda dröjsmålsränta beviljade Pohotovosť henne en ny kredit på 232,36 euro.

7.

Genom skiljedomar meddelade av Stálý rozhodcovský súd (permanenta skiljedomstolen) den 9 april respektive den 15 maj 2008 förpliktades Milena Tomášová att till följd av den uteblivna återbetalningen av fordran betala flera belopp till Pohotovosť, jämte dröjsmålsränta, samt ersätta Pohotovosť rättegångskostnader.

8.

Efter det att skiljedomarna vunnit laga kraft och blivit verkställbara ansökte Pohotovosť den 13 respektive den 27 oktober 2008 om verkställighet av dem vid Okresný súd Prešov (distriktsdomstolen i Prešov, Slovakien), som meddelade beslut i ärendet den 15 respektive den 16 december 2008.

9.

Enligt beslutet att begära förhandsavgörande pågick de aktuella utsökningsförfarandena fortfarande när förevarande begäran om förhandsavgörande framställdes.

10.

Den 9 juli 2010 väckte Milena Tomášová talan mot det slovakiska justitieministeriet och yrkade att det skulle förpliktas att betala 2000 euro i ersättning för den skada som hon ansåg sig ha lidit till följd av att Okresný súd Prešov (distriktsdomstolen i Prešov, Slovakien) gjort sig skyldig till en överträdelse av unionsrätten. Som motivering angavs att nämnda domstol inom ramen för ovannämnda förfaranden hade beviljat verkställighetsansökningar som getts in med stöd av en oskälig skiljedomsklausul i syfte att driva in belopp som följer av ett oskäligt avtalsvillkor.

11.

Genom beslut av den 22 oktober 2010 avvisade Okresný súd Prešov (distriktsdomstolen i Prešov) Milena Tomášovás talan med motiveringen att hon inte hade uttömt alla rättsmedel som stod till buds, att de aktuella utsökningsförfarandena ännu inte var rättskraftigt avslutade, och att hon därför ännu inte kunde ha lidit någon skada, samt att den aktuella talan följaktligen hade väckts för tidigt.

12.

Milena Tomášová överklagade denna dom.

13.

Genom avgörande av den 31 januari 2012 upphävde Krajský súd v Prešove (regiondomstolen i Prešov, Slovakien) domen i första instans och återförvisade målet till Okresný súd Prešov. Krajský súd v Prešove (distriktsdomstolen i Prešov) konstaterade därvid att underrättens skäl för att ogilla Milena Tomášovás skadeståndstalan inte var övertygande.

14.

Okresný súd Prešov (distriktsdomstolen i Prešov) beslutade mot bakgrund av ovanstående att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:

15.

Skriftliga yttranden har ingetts av den slovakiska och den tjeckiska regeringen samt av Europeiska kommissionen.

16.

Den 18 december 2015 tillställdes den hänskjutande domstolen en begäran om klarlägganden i enlighet med artikel 101 i domstolens rättegångsregler. I begäran uppmanades den hänskjutande domstolen att ange huruvida och under vilka omständigheter den utgjorde sista instans i det utsökningsförfarande som är i fråga i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen svarade genom en skrivelse som inkom till domstolen den 16 februari 2016.

17.

Förevarande mål rör förutsättningarna för att en medlemsstat ska vara skadeståndsskyldig för de skador som har vållats enskilda genom en överträdelse av unionsrätten som kan tillskrivas en nationell domstol. Tolkningsfrågorna avser en tvist rörande verkställigheten av en skiljedom som rör ingåendet av ett konsumentkreditavtal som påstås innehålla oskäliga avtalsvillkor i den mening som avses i direktiv 93/13.

18.

Genom sina tre första frågor, som jag anser bör behandlas tillsammans, önskar den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida och under vilka omständigheter en överträdelse av unionsrätten till följd av ett domstolsavgörande – som meddelats i ett utsökningsförfarande avseende en skiljedom – om bifall till en ansökan om indrivning av belopp med tillämpning av ett villkor som måste betraktas som oskäligt, utgör en sådan ”tillräckligt klar” överträdelse för vilken den berörda medlemsstaten har ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Den hänskjutande domstolen undrar huruvida det I detta sammanhang har betydelse att det aktuella utsökningsförfarandet inte har avslutats och att den person som är föremål för nämnda förfarande har varit fullständigt passiv och inte har uttömt alla rättsmedel som står till buds enligt den nationella rättsordningen, såsom en talan om återbetalning av belopp som betalats utan grund.

19.

Den fjärde och den femte frågan rör en eventuell talan om ersättning för den skada som lidits på grund av den nationella domstolens passivitet, närmare bestämt den omständigheten att nämnda domstol har underlåtit att pröva huruvida de aktuella avtalsvillkoren är oskäliga, och förhållandet mellan en sådan talan och andra civilrättsliga rättsmedel.

20.

Den första, den andra och den tredje tolkningsfrågan föranleder en prövning av frågan huruvida den omständigheten att utsökningsdomstolen har underlåtit att pröva huruvida villkoren i det konsumentavtal som är i fråga i det nationella målet var oskäliga – och har underlåtit att efter en sådan prövning sätta dessa åt sidan i det omtvistade utsökningsförfarandet – gör att statens utomobligatoriska skadeståndsansvar inträder.

21.

Enligt min mening innehåller denna frågeställning två aspekter, vilka jag kommer att behandla i tur och ordning.

22.

Den första aspekten rör frågan huruvida statens utomobligatoriska ansvar för en överträdelse av unionsrätten, i en situation som den som är i fråga i förevarande fall, kan inträda till följd av en nationell domstols handling eller underlåtenhet när denna förefaller inte döma i sista instans.

23.

Den andra aspekten rör frågan huruvida, och i förekommande fall under vilka förutsättningar, underlåtenheten att pröva huruvida det föreligger ett oskäligt avtalsvillkor och underlåtenheten att, om så är fallet, sätta detta villkor åt sidan, kan kvalificeras som en ”tillräckligt klar överträdelse” av en unionsrättslig bestämmelse som syftar till att ge enskilda rättigheter.

24.

I förevarande fall förefaller det av tolkningsfrågorna att döma som om det nationella målet rör en situation i vilken den nationella domstolen inte dömer i sista instans. Dessa frågor förefaller nämligen endast meningsfulla för det fall det omtvistade utsökningsförfarandet inte ska anses vara rättskraftigt avslutat. Såsom jag tolkar handlingarna i målet förefaller ett lagakraftvunnet avgörande mot käranden i det nationella målet ännu inte ha meddelats och käranden förefaller ha väckt en skadeståndstalan avseende den skada som hon anser sig ha lidit till följd av ett domstolsavgörande som kunde ha överklagats med ordinära rättsmedel.

25.

Av de handlingar som inkommit till domstolen är det emellertid oklart huruvida Okresný súd Prešov (distriktsdomstolen i Prešov) i det nationella målet är en domstol som dömer i sista instans.

26.

Den hänskjutande domstolen har i sin korrespondens för att tillmötesgå domstolens begäran om klarlägganden inte gett klara svar beträffande dessa aspekter. Det följer av tillämplig nationell rätt att ett domstolsbeslut genom vilket en ansökan om verkställighet avslås kan överklagas ( 3 ). På samma sätt kan det beslut som bifaller gäldenärens invändningar överklagas med ett ordinärt rättsmedel ( 4 ). Som den slovakiska regeringen har angett framgår det således av ovanstående att den utsökningsdomstol som prövar den aktuella tvisten beroende på omständigheterna i det aktuella fallet kan, men inte behöver vara, en ( 5 ) domstol som dömer i sista instans.

27.

Sistnämnda konstaterande berör enligt min mening kärnan i problematiken beträffande en medlemsstats skadeståndsansvar för överträdelser som begåtts av domstolar som ingår i denna stats domstolsväsende.

28.

Det är visserligen utrett att principen om medlemsstaternas ansvar för skador som vållats enskilda på grund av en överträdelse av unionsrätten, som varit en del av unionsrätten sedan domen Francovich m.fl. ( 6 ) och där förutsättningarna för ansvarets inträdande anges i domen Brasserie du pêcheur och Factortame ( 7 ), gäller varje typ av överträdelse av unionsrätten som en medlemsstat begår och oavsett vilket organ i medlemsstaten vars handling eller underlåtenhet har orsakat skadan ( 8 ).

29.

I domen Köbler ( 9 ) har domstolen således angett att denna princip, på vissa villkor, även är tillämplig när överträdelsen av unionsrätten följer av ett avgörande från en nationell domstol.

30.

Rent generellt kan det därför inte uteslutas att staten blir skadeståndsskyldig för en överträdelse av unionsrätten som beror på en nationell domstols handling eller underlåtenhet, och det oavsett vilken typ av domstol det rör sig om eller dess plats i den aktuella domstolsorganisationen.

31.

Även om, i teorin, varje avgörande från en nationell domstol som strider mot unionsrätten potentiellt kan leda till att staten blir skadeståndsskyldig, är ett sådant avgörande inte alltid tillräckligt för att i samtliga fall leda till att detta skadeståndsansvar inträder.

32.

Om domstolens handling eller underlåtenhet sker inom ramen för dess dömande verksamhet och detta, enligt tillämpliga nationella processregler, kan upphävas inom ramen för ett överklagande av det omtvistade avgörandet, är det den domstol som dömer i sista instans som, i sista hand (ultima ratio), har gjort att staten har handlat eller underlåtit att handla på ett sätt som strider mot unionsrätten.

33.

Det framgår således tydligt av såväl domen av den 30 september 2003, Köbler (C-224/01, EU:C:2003:513) som senare rättspraxis ( 10 ) att under sådana omständigheter gäller denna princip bara domstolar som dömer i sista instans.

34.

Domstolen beaktade i denna principiellt viktiga dom den väsentliga funktion som den dömande makten fyller för att skydda de rättigheter som enskilda åtnjuter enligt unionsbestämmelserna och den omständigheten att en domstol som dömer i sista instans per definition utgör den sista instans vid vilken enskilda kan göra gällande de rättigheter som de åtnjuter enligt unionsrätten. Den fann mot denna bakgrund att skyddet av dessa rättigheter skulle försvagas – och den fulla verkan av de unionsrättsliga bestämmelser som ger sådana rättigheter skulle äventyras – om det var uteslutet att enskilda, på vissa villkor, skulle kunna erhålla ersättning för den skada som de vållats genom en överträdelse av unionsrätten som beror på ett avgörande av en nationell domstol som dömer i sista instans ( 11 ).

35.

På samma sätt slog domstolen, i domen Traghetti del Mediterraneo ( 12 ), tydligt fast att statens skadeståndsansvar under sådana omständigheter inte är obegränsat, med hänsyn till den dömande verksamhetens särdrag och de berättigade kraven på rättssäkerhet. Enligt lydelsen av nämnda dom kan ”staten ådra sig ett sådant ansvar endast i undantagsfall, då en nationell domstol … dömer i sista instans” ( 13 ).

36.

I den senare meddelade domen Târșia ( 14 ) fann domstolen att det var just den omständigheten att domstolsavgörandet, genom vilket Dragoș Constantin Târșia hade ålagts att betala skatt, hade vunnit laga kraft – ett avgörande som senare hade förklarats vara oförenligt i sak med unionsrätten – som gjorde det möjligt att hålla staten skadeståndsansvarig för att på så sätt ge den berörda personen ett rättsligt skydd för sina rättigheter.

37.

Även om man i den juridiska litteraturen har diskuterat frågan huruvida statens skadeståndsansvar eventuellt kan inträda till följd av avgöranden som meddelats av nationella domstolar som inte nödvändigtvis dömer i sista instans ( 15 ), framgår det enligt min mening av domstolens senare praxis tydligt att statens skadeståndsansvar endast inträder när domstolar vars avgöranden inte kan överklagas med ordinära rättsmedel har underlåtit att handla.

38.

Den nyhet som infördes genom domen Köbler ( 16 ), i enlighet med domstolens extensiva och enhetliga tolkning av på begreppet ”stat”, med avseende på statens utomobligatoriska skadeståndssvar till följd av överträdelser av unionsrätten, hade i det aktuella fallet endast betydelse om det fanns ett avgörande som kunde hänföras till en nationell domstol som dömer i sista instans – vilket dock inte nödvändigtvis innebär att det måste vara fråga om en högsta domstolsinstans.

39.

Jag anser att detta klart följer av ovannämnda dom. I domen har domstolen nämligen framhållit att ett avgörande från en domstol som dömer i sista instans vinner laga kraft. Domstolen har således påpekat att ”en [nationell] domstol som dömer i sista instans per definition utgör den sista instans vid vilken enskilda kan göra gällande de rättigheter som de åtnjuter enligt gemenskapsrätten” och att ett ”åsidosättande av dessa rättigheter genom ett lagakraftvunnet avgörande av en sådan domstol normalt inte längre kan avhjälpas, [varför] de enskilda inte [kan] fråntas möjligheten att hålla staten skadeståndsansvarig för att på så sätt erhålla ett rättsligt skydd för sina rättigheter” ( 17 ).

40.

Denna slutsats förefaller dessutom säkerställa en korrekt avvägning mellan dels nödvändigheten av att på ett effektivt sätt garantera skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten, dels de särdrag som kännetecknar de dömande organens verksamhet i varje medlemsstat samt de svårigheter som de nationella domstolarna kan möta vid utövandet av sin dömande verksamhet.

41.

En överträdelse av unionsrätten som gör staten skadeståndsskyldig för en skada som vållats av ett domstolsavgörande föreligger med andra ord endast i ett fall där ett helt rättssystem kan sägas ha misslyckats, det vill säga i ett fall där den domstol som dömer i sista instans inte på ett effektivt sätt har kunnat garantera skyddet för en rättighet enligt unionsrätten. För att staten ska anses ha gjort sig skyldig till en överträdelse på grund av en domstols överträdelse måste det enligt min mening finnas ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som slutligt fastställer den framtida rättsliga situationen för de berörda personerna ( 18 ).

42.

Enligt min mening framgår det av domstolens praxis ( 19 ) att detta gäller både för det fall den hänskjutande domstolen har underlåtit att uppfylla den skyldighet att begära ett förhandsavgörande som enligt artikel 267 tredje stycket FEUF åvilar domstolar mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, om de är osäkra på hur unionsrätten ska tolkas, och för det fall det är iakttagandet av materiella unionsrättsliga bestämmelser som är i fråga, såsom iakttagandet av direktiv 93/13, och särskilt artikel 6.1 i detta. För att sistnämnda bestämmelse ska få full verkan måste domstolarna vara skyldiga att pröva huruvida avtalsvillkoren är oskäliga och att, om så är fallet, sätta dessa åt sidan.

43.

Kan behovet av att ge konsumenterna, som traditionellt har ansetts utsatta, ett särskilt skydd samt den omständigheten att domstolen har gett de normer som säkerställer konsumentskydd enligt direktiv 93/13 ( 20 ) ställning som ordre public-bestämmelser, påverka eller ändra denna slutsats med beaktande av begränsningarna av principen om processuell autonomi när det gäller de konkreta förutsättningarna för att hålla staten skadeståndsansvarig?

44.

Jag anser inte att så är fallet.

45.

Att direktiv 93/13 får full verkan garanteras enligt min mening av att den nationella domstolen kan, eller i vissa fall är skyldig att, pröva huruvida avtalsvillkor är oskäliga och av att den domstol som dömer i sista instans kan upphäva ett avgörande som meddelats i strid med denna skyldighet. Jag anser därför att det vore att gå ett steg för långt att låta statens utomobligatoriska skadeståndsansvar inträda i varje enskilt fall där det påstås att en domstol, oavsett dess ställning i det nationella domstolsväsendet och på vilken nivå den ingriper, har underlåtit att uppfylla sin skyldighet att pröva huruvida det föreligger ett oskäligt villkor i ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare och, i vissa fall, att sätta villkoret åt sidan.

46.

Även om effektivitetsprincipen inte åsidosätts är det dock inte säkert att detsamma gäller i fråga om likvärdighetsprincipen ( 21 ). Även om de förutsättningar för att staten ska kunna hållas skadeståndsansvarig som domstolen har angett är nödvändiga och tillräckliga för att ge enskilda rätt till skadestånd kan det nämligen inte uteslutas att statens ansvar enligt nationell rätt kan göras gällande under mindre restriktiva förutsättningar. Om det enligt tillämplig nationell rätt är möjligt att hålla domstolar som inte dömer i sista instans ansvariga för överträdelser av tillämpliga unionsrättsliga bestämmelser bör denna möjlighet under samma omständigheter även stå öppen när den nationella domstolen har åsidosatt enskildas rättigheter enligt unionsrätten, särskilt de rättigheter som följer av direktiv 93/13.

47.

Det följer av allt vad som ovan anförts att unionsrätten, under förutsättning att likvärdighetsprincipen iakttas, inte i sig förpliktar medlemsstaten att reparera en skada som följer av ett domstolsavgörande som fortfarande kan överklagas med ordinära rättsmedel.

48.

Sammanfattningsvis kan staten endast hållas ansvarig för en skada som vållats en enskild till följd av en nationell domstols överträdelse av unionsrätten i undantagsfall, då denna domstol dömer i sista instans, vilket det i det nationella målet ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, med beaktande av de särskilda omständigheterna i det målet.

49.

För det fall den hänskjutande domstolen, med avseende på det nationella målet, ska betraktas som en domstol som dömer i sista instans uppkommer även frågan huruvida denna tillräckligt klart har överträtt en rättsregel som syftar till att ge enskilda rättigheter.

50.

Vad gäller förutsättningarna för att staten ska kunna hållas skadeståndsansvarig till följd av en överträdelse av unionsrätten har domstolen upprepade gånger slagit fast att enskilda har rätt till ersättning för den skada som de lidit om tre förutsättningar är uppfyllda, nämligen att den unionsrättsliga rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter, att det är en tillräckligt klar överträdelse och att det finns ett direkt orsakssamband mellan denna överträdelse och den skada som de drabbade personerna har lidit ( 22 ). Samma förutsättningar gäller statens skadeståndsansvar för skador som vållats genom ett avgörande av en nationell domstol som dömer i sista instans som strider mot en bestämmelse i unionsrätten ( 23 ).

51.

Det är i princip de nationella domstolarna som ska tillämpa de kriterier som gör det möjligt att fastställa medlemsstaternas ansvar för skada som har vållats enskilda genom överträdelser av unionsrätten, och de ska därvid följa de riktlinjer som domstolen har angett för denna tillämpning ( 24 ).

52.

Dessa riktlinjer kan sammanfattas enligt följande:

53.

För det första är det nödvändigt att fastställa om den bestämmelse som överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter. För mig råder det inte någon större tvekan om att bestämmelserna i direktiv 93/13 och de skyldigheter som de nationella domstolarna åläggs för att säkerställa direktivets fulla verkan medför rättigheter för de enskilda som de nationella domstolarna är tvungna att skydda.

54.

För det andra står det, vad gäller kravet att överträdelsen ska vara ”uppenbar”, klart att staten, med hänsyn till den dömande verksamhetens särdrag och de berättigade kraven på rättssäkerhet, inte har ett obegränsat skadeståndsansvar för skada som enskilda vållats genom att ett avgörande av en nationell domstol strider mot unionsrätten. Förutom den omständigheten att staten, som redan påpekats, endast kan ådra sig ett sådant ansvar i undantagsfall, då en nationell domstol som dömer i sista instans på ett uppenbart sätt har åsidosatt gällande rätt, ska det bedömas huruvida den nationella domstolen på ett uppenbart sätt har åsidosatt gällande rätt ( 25 ).

55.

Vad innebär den nationella domstolens skyldighet att ex officio pröva huruvida det förekommer ett oskäligt villkor i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare?

56.

Jag erinrar om att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundas på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå, vilket får till följd att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll. ( 26 )

57.

Med hänsyn till detta underläge föreskrivs det i artikel 6.1 i direktiv 93/13 att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten. Som framgår av rättspraxis utgör detta en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt, så att parterna blir jämbördiga. ( 27 )

58.

För att säkerställa det skydd som föreskrivs i direktiv 93/13 har domstolen även understrukit att den ojämlika situationen mellan konsumenten och näringsidkaren endast kan uppvägas av ett faktiskt ingripande från någon annan än de avtalsslutande parterna. ( 28 )

59.

Det är mot bakgrund av dessa principer som domstolen har slagit fast att de nationella domstolarna har en skyldighet att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt ( 29 ).

60.

Vid bedömningen av huruvida en domstol har gjort sig skyldig till en ”tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten” genom att, under sådana omständigheter som beskrivs i begäran om förhandsavgörande, underlåta att pröva huruvida ett villkor i ett konsumentavtal är oskäligt, är flera omständigheter relevanta enligt rättspraxis. ( 30 ) Jag anser att omständigheter kan delas in i två kategorier.

61.

Den första kategorin tar sikte på i vilken mån den överträdda bestämmelsen är klar och precis, vilket i förekommande fall innebär att det ska fastställas huruvida det finns en tydlig praxis från EU-domstolen avseende den rättsfråga som den hänskjutande domstolen har att avgöra. Den andra kategorin avser alla de särskilda omständigheter som utmärker den aktuella situationen, såsom det utrymme för skönsmässig bedömning som den överträdda bestämmelsen ger nationella organ, den påstådda överträdelsens uppenbara, avsiktliga och/eller ursäktliga karaktär samt alla faktiska och rättsliga omständigheter som den nationella domstolen har upplysts om, framför allt av parterna i tvisten. Vad gäller den andra aspekten har domstolen angett att den nationella domstol vid vilken en skadeståndstalan har väckts ska ta hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar situationen i fråga. ( 31 )

62.

Vad gäller frågan huruvida den överträdda bestämmelsen är tillräckligt klar och precis kan det för det första inte förnekas att det är uppenbart att det är fråga om en klar överträdelse av unionsrätten då den har fortsatt trots att det har avkunnats en dom i vilken denna överträdelse fastställts eller det finns ett förhandsavgörande eller en fast praxis från domstolen i detta avseende, varav det framgår att agerandet i fråga utgör en överträdelse. ( 32 )

63.

I förevarande fall rör det sig om skyldigheten för en domstol som är ansvarig för verkställigheten av en skiljedom att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt. Jag anser att denna skyldighet, som domstolen har slagit fast i sin praxis, inte nödvändigtvis var så klar och precis som krävs vid tidpunkten för besluten om beviljande av den verkställighet som är i fråga i det nationella målet. Framför allt är det inte uppenbart att denna skyldighet klart framgick av rättspraxis när de domstolsavgöranden som är i fråga i det nationella målet meddelades, det vill säga den 15 respektive den 16 december 2008.

64.

Det finns två grundläggande skäl till varför jag har kommit fram till denna slutsats.

65.

För det första har domstolen, inom ramen för de begäranden om förhandsavgörande avseende tolkningen av bestämmelser i direktiv 93/13 som framställts i tvister av mycket olika art, inte alltid gett ett klart svar på frågan huruvida den nationella domstolen ”ska” eller ”kan” pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt, och om så är fallet huruvida den kan eller ska sätta detta villkor åt sidan. Även om det i domstolens senaste praxis obestridligen slås fast att de nationella domstolarna har en skyldighet att, under vissa omständigheter, pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt ( 33 ), och om så är fallet dra konsekvenserna av detta, har så inte alltid varit fallet. De formuleringar som domstolen har använt sig av har länge utmärkts av en viss vaghet, som oftast har berott på de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet. ( 34 )

66.

I flera mål har det dessutom enbart varit fråga om den nationella domstolens skyldighet att under mycket speciella omständigheter pröva huruvida de aktuella avtalsvillkoren har varit oskäliga. Enligt en formulering som numera utgör fast rättspraxis är de nationella domstolarna, så snart de har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende, skyldiga att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor på vilket direktiv 93/13 är tillämpligt är oskäligt och därigenom undanröja obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren ( 35 ).

67.

För det andra anser jag att det är ännu mindre uppenbart att det finns en ”skyldighet” i utsökningsförfaranden, såsom det som är i fråga i förevarande mål, där den behöriga nationella domstolen ofta endast ingriper marginellt ( 36 ), eller inte alls ( 37 ). Som jag redan nämnt är det inte ovanligt att den nationella domstolen i sådana förfaranden, som genomförs enligt en förenklad mall, inte kan ha kännedom om alla relevanta uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna.

68.

Jag erinrar om att det enbart är i beslutet Pohotovosť ( 38 ) som domstolen har prövat en situation som den som är i fråga i det nationella målet, och bland annat funnit att när den nationella domstol som ska pröva en ansökan om verkställighet av en lagakraftvunnen skiljedom enligt nationella processregler är skyldig att ex officio bedöma en skiljeklausuls förenlighet med nationella regler som utgör tvingande rätt, är den även skyldig att, om den har tillgång till de uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende, ex officio pröva huruvida skiljeklausulen i fråga är oskälig enligt artikel 6 i direktiv 93/13.

69.

Även om EU-domstolen i nämnda beslut förvisso hänvisade till den rättspraxis som hade utvecklats i tidigare avgöranden ( 39 ) för att besvara de frågor som ställts, kan det inte uteslutas att de skyldigheter som åvilade de nationella domstolarna på vissa punkter framstod som oklara.

70.

I det avseendet anser jag att den omständigheten att domstolen har valt att avgöra målet C‑76/10, Pohotovost’ ( 40 ) genom att meddela ett beslut enligt artikel 104.3 första stycket i domstolens rättegångsregler, i dess lydelse vid avgörandet av det målet, ( 41 ) inte alls är avgörande för att slå fast att de skyldigheter som åvilar en domstol som ska verkställa en skiljedom ”klart och tydligt” framgick av rättspraxis.

71.

Jag anser nämligen att bedömningen av huruvida den rättsregel som den nationella domstolen hade att tillämpa var klar och precis inte kan kopplas till domstolens val att tillämpa ett förenklat förfarande för att tolka denna regel. Den omständigheten att en begäran om förhandsavgörande har framställts ger i sig anledning att anta att den aktuella rättsregeln, åtminstone för en del av de nationella domstolarna, gav upphov till tolkningssvårigheter.

72.

I förslaget till avgörande i målet Lyckeskog, i vilket dom meddelades den 4 juni 2002 (C‑99/00, EU:C:2002:329) ( 42 ) förklarade generaladvokaten – beträffande det eventuella sambandet mellan förekomsten av rimligt tvivel som förpliktar en nationell domstol att begära ett förhandsavgörande enligt den rättspraxis som bygger på domen i målet Cilfit ( 43 ) och lydelsen av artikel 104.3 i domstolens gamla rättegångsregler – att ”[i] det första fallet är det nämligen så att säga fråga om beskaffenheten av och grunden för den nationella domstolens tvivel vad beträffar en gemenskapsrättslig fråga för att avgöra om denna fråga skall ställas till domstolen eller ej. I det andra fallet är det däremot fråga om de tvivel som svaret på frågan eventuellt kan förorsaka [unions]domstolen när det gäller att välja förfarande för att besvara den” ( 44 ).

73.

För det andra, och även om den rättsregel, som har till syfte att ge enskilda rättigheter, som är i fråga i förevarande mål ska anses vara väletablerad vid tiden för de relevanta omständigheterna, anser jag att det måste göras en samlad bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet för att fastställa huruvida det faktiskt föreligger en ”uppenbar överträdelse” av en rättsregel.

74.

Domstolen är nämligen enbart skyldig att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt – och, om så är fallet, sätta detta villkor åt sidan – om den har tillgång till samtliga relevanta uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna. Beaktandet av samtliga omständigheter är en avgörande aspekt och skälet till att domstolen, samtidigt som den accepterat att göra en tolkning av de allmänna kriterier som använts av unionslagstiftaren i artikel 3 i direktiv 93/13, för att definiera begreppet oskäligt avtalsvillkor, i allmänhet har inskränkt sig till att uttala sig om tillämpningen av dessa kriterier på ett visst avtalsvillkor ( 45 ).

75.

Jag konstaterar att de faktiska omständigheter som ska beaktas bland annat utgörs av den berörda konsumentens reaktion eller passivitet. Domstolen har nämligen slagit fast att även om det, enligt direktiv 93/13, i konsumenttvister krävs ett faktiskt ingripande från någon annan än de avtalsslutande parterna, nämligen den nationella domstol som är behörig att pröva sådana tvister, krävs det inte för att effektivitetsprincipen ska anses iakttagen att total passivitet hos en berörd konsument uppvägs fullt ut. Det förhållandet att konsumenten kan åberopa det lagstadgade skyddet mot oskäliga avtalsvillkor endast om han eller hon väcker talan vid domstol kan således inte i sig anses strida mot effektivitetsprincipen ( 46 ).

76.

Det sistnämnda kravet, det vill säga skyldigheten för den person som antas ha lidit skada att använda sig av rättsmedel för att förhindra, eller åtminstone begränsa omfattningen av, skadan är just det krav som domstolen använt ( 47 ) och detta är obestridligen kopplat till kravet på att det måste föreligga ett avgörande från en domstol som dömer i sista instans ( 48 ).

77.

Slutligen kan jag bara konstatera att skyldigheten att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt enligt direktiv 93/13 endast föreligger om den nationella domstolen har tillgång till de faktiska och rättsliga omständigheter som är nödvändiga i detta hänseende.

78.

En sådan prövning är i högsta grad subjektiv och ska göras av den nationella domstolen. För att kunna slå fast att den nationella domstolens underlåtenhet att pröva och, i förekommande fall, att sätta oskäliga villkor i avtal mellan konsumenter och näringsidkare åt sidan är så uppenbar att staten kan hållas skadeståndsansvarig för en överträdelse av unionsrätten, ska hänsyn tas till huruvida underlåtenheten är ursäktlig.

79.

Den omständigheten att den nationella domstolen, antingen genom konsumenten själv eller via någon annan informationskanal, har uppmärksammats på denna aspekt har också stor betydelse.

80.

Som jag redan påpekat rör den fjärde och den femte frågan en eventuell talan om ersättning för den skada som sökandena lidit på grund av domstolens passivitet, och förhållandet mellan en sådan talan och andra rättsmedel.

81.

Genom sin fjärde fråga önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den skada som vållats till följd av den eventuella överträdelse av unionsrätten som är i fråga i det nationella målet motsvarar det skadeståndsbelopp som Milena Tomášová har yrkat och huruvida detta belopp kan likställas med den indrivna fordran, det vill säga den otillbörliga vinsten. Genom den femte frågan önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en talan om återbetalning av belopp som betalats utan grund har företräde framför en skadeståndstalan.

82.

Den hänskjutande domstolens frågor tycks röra aspekter som omfattas av medlemsstaternas processuella autonomi.

83.

Jag erinrar i det avseendet om att när förutsättningarna för att hålla staten skadeståndsansvarig är uppfyllda, vilket det ankommer på de nationella domstolarna att fastställa, åligger det staten att inom ramen för den nationella skadeståndsrätten gottgöra följderna av den vållade skadan, varvid de materiella och formella villkor som fastställs i nationell skadeståndslagstiftning inte får vara mindre förmånliga än de som avser liknande ersättningsanspråk som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller utformas på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att få skadestånd (effektivitetsprincipen) ( 49 ).

84.

Av detta följer att bestämmelserna för att bedöma en skada som vållats till följd av en överträdelse av unionsrätten ska fastställas i enlighet med den nationella rätten i varje medlemsstat, varvid likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen ska iakttas i den nationella lagstiftning på skadeståndsområdet i vilken dessa bestämmelser fastställs.

85.

På samma sätt ska förhållandet mellan en talan om ersättning för skada som påstås ha lidits till följd av en överträdelse av en rättsregel och övriga nationella rättsmedel, framför allt om det enligt nationell rätt går att väcka talan om återbetalning av belopp som betalats utan grund, fastställas i enlighet med nationell rätt, under förutsättning att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas.

86.

Det ankommer således på varje medlemsstat att i sin nationella rättsordning, med iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, fastställa de kriterier som gör det möjligt att konstatera och bedöma den skada som vållats till följd av en överträdelse av unionsrätten.

87.

Jag föreslår att domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Okresný súd Prešov (distriktsdomstolen i Prešov, Slovakien) på följande sätt: