1

Sökanden, The Goldman Sachs Group, är ett amerikanskt bolag som bedriver verksamhet som affärsbank och investmentbolag vid världens ledande fondbörser. Från den 29 juli 2005 till den 28 januari 2009 var sökanden, via fonderna GS Capital Partners V (nedan kallade GSCP V-fonderna) och andra mellanhandsbolag, indirekt moderbolag till Prysmian SpA och till dess helägda dotterbolag Prysmian Cavi e Sistemi Srl (nedan kallat PrysmianCS), som tidigare hette först Pirelli Cavi e Sistemi Energia SpA och därefter Prysmian Cavi e Sistemi Energia Srl. Prysmian och PrysmianCS utgör tillsammans Prysmiankoncernen, en global aktör inom sektorn för undervatten- och underjordselkablar.

2

Undervatten- och underjordselkablar används för transport och distribution av el i vatten och under jord. De indelas i tre kategorier: kablar för låg spänning, kablar för medelhög spänning och kablar för hög och mycket hög spänning. Elkablar för hög och mycket hög spänning säljs i de flesta fall inom ramen för projekt. Dessa projekt består av en kombination av elkablar och den utrustning, de installationsarbeten och de tilläggstjänster som behövs. Elkablar för hög och mycket hög spänning säljs över hela världen till stora företag som driver nationella nät och andra elbolag, huvudsakligen inom ramen för offentlig upphandling.

3

Genom skrivelse av den 17 oktober 2008 försåg det svenska bolaget ABB AB Europeiska gemenskapernas kommission med ett antal förklaringar och dokument som rörde konkurrensbegränsande affärsmetoder inom sektorn för tillverkning och leverans av underjords- och undervattenelkablar. Dessa förklaringar och handlingar lades fram inom ramen för en ansökan om immunitet i den mening som avses i kommissionens tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EUT C 298, 2006, s. 17) (nedan kallat tillkännagivandet om immunitet).

4

Mellan den 28 januari och den 3 februari 2009 utförde kommissionen med anledning av ABB:s förklaringar inspektioner i lokaler tillhörande Prysmian och Prysmian Cavi e Sistemi Energia och andra berörda europeiska bolag, nämligen Nexans SA och Nexans France SAS.

5

Den 2 februari 2009 ingav de japanska bolagen Sumitomo Electric Industries Ltd, Hitachi Cable Ltd och J‑Power Systems Corp. en gemensam ansökan om i första hand immunitet mot böter med stöd av punkt 14 i tillkännagivandet om immunitet och i andra hand nedsättning av böterna med stöd av punkt 27 i samma tillkännagivande. Därefter överlämnade dessa bolag andra muntliga förklaringar och andra handlingar till kommissionen.

6

Under utredningen vände sig kommissionen vid ett flertal tillfällen till företag i sektorn för tillverkning och leverans av underjords- och undervattenelkablar och begärde upplysningar med stöd av artikel 18 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) och med stöd av punkt 12 i tillkännagivandet om immunitet.

7

Den 30 juni 2011 inledde kommissionen ett förfarande och antog ett meddelande om invändningar som riktade sig till följande rättssubjekt: Nexans France, Nexans, Pirelli & C. SpA, Prysmian Cavi e Sistemi Energia, Prysmian, Sumitomo Electric Industries, Hitachi Cable, J‑Power Systems, Furukawa Electric Co. Ltd, Fujikura Ltd, Viscas Corp., SWCC Showa Holdings Co. Ltd, Mitsubishi Cable Industries Ltd, Exsym Corp., ABB, ABB Ltd, Brugg Kabel AG, Kabelwerke Brugg AG Holding, nkt cables GmbH, NKT Holding A/S, Silec Cable SAS, Grupo General Cable Sistemas, SA, Safran SA, General Cable Corp., LS Cable & System Ltd, Taihan Electric Wire Co. Ltd och sökanden.

8

Från den 11 till den 18 juni 2012 deltog samtliga mottagare av meddelandet om invändningar utom Furukawa Electric i ett muntligt administrativt hörande vid kommissionen.

9

Genom dom av den 14 november 2012 i målet Nexans France och Nexans mot kommissionen (T‑135/09, EU:T:2012:596) och dom av den 14 november 2012 i målet Prysmian och Prysmian Cavi e Sistemi Energi/kommissionen (T‑140/09, ej publicerad, EU:T:2012:597) ogiltigförklarade tribunalen delvis de inspektionsbeslut som riktade sig dels till Nexans och Nexans France, dels till Prysmian och Prysmian Cavi e Sistemi Energia, i den mån som dessa beslut avsåg andra elkablar än högspänningskablar i vatten och under jord samt tillhörande materiel till dessa andra kablar; i övrigt lämnade tribunalen i båda målen talan utan bifall. Den 24 januari 2013 överklagade Nexans och Nexans France den förstnämnda domen. Domstolen ogillade överklagandet genom dom av den 25 juni 2014 i målet Nexans och Nexans France/kommissionen (C‑37/13 P, EU:C:2014:2030).

10

Den 2 april 2014 antog kommissionen beslut C(2014) 2139 slutligt om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.39610 – Elkablar) (nedan kallat det angripna beslutet).

11

I artikel 1 i det angripna beslutet angavs att flera företag under olika perioder hade deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF inom ”sektorn för underjords- och/eller undervattenelkablar för (mycket) hög spänning”. Kommissionen slog i allt väsentligt fast att de främsta europeiska, japanska och sydkoreanska tillverkarna av underjords- och undervattenelkablar mellan februari 1999 och slutet av januari 2009 hade deltagit i ett nätverk av multilaterala och bilaterala möten och upprättat kontakter med syftet att begränsa konkurrensen om projekt avseende underjords- och undervattenelkablar för (mycket) hög spänning inom vissa geografiska områden genom att fördela marknader och kunder mellan sig och således snedvrida den normala konkurrensprocessen (skälen 10–13 och 66 i det angripna beslutet).

12

I det angripna beslutet fann kommissionen att den berörda kartellen hade uppvisat två huvudsakliga konfigurationer som tillsammans utgjorde en sammansatt helhet. Närmare bestämt ansåg kommissionen att kartellen hade följande båda beståndsdelar:

13

Kommissionen fann att kartelldeltagarna i syfte att kunna följa upp fördelningsavtalen hade infört vissa skyldigheter att lämna uppgifter (skälen 94–106 och 111–115 i det angripna beslutet).

14

Med hänsyn till de roller som de olika deltagarna hade spelat i genomförandet av kartellen delade kommissionen in dessa i tre grupper. Först slog kommissionen fast vilka deltagare som hade utgjort kartellens ”hårda kärna”, nämligen dels de europeiska företagen Nexans France, de dotterbolag till Pirelli & C., tidigare Pirelli SpA, som i tur och ordning deltog i kartellen och Prysmian Cavi e Sistemi Energia, dels de japanska företagen Furukawa Electric Co. och Fujikura och deras gemensamma företag Viscas samt Sumitomo Electric Industries och Hitachi Cable och deras gemensamma företag J‑Power Systems (skälen 545–561 i det angripna beslutet). Därefter urskilde kommissionen en grupp av företag som inte hade ingått i den hårda kärnan men som inte heller kunde ses som marginella aktörer inom kartellen: ABB, Exsym, Brugg Kabel och den enhet som hade inrättats av Sagem SA, Safran och Silec Cable (skälen 562–575 i nämnda beslut). Slutligen gjorde kommissionen bedömningen att Mitsubishi Cable Industries, SWCC Showa Holdings, LS Cable & System, Taihan Electric Wire och nkt cables var marginella aktörer i kartellen (skälen 576–594 i nämnda beslut).

15

Sökandens ansvar fastställdes med hänvisning till dess utövande av ett avgörande inflytande i egenskap av moderbolag till Prysmian och Prysmian Cavi e Sistemi Energia från den 29 juli 2005 till den 28 januari 2009.

16

I synnerhet presumerade kommissionen för det första, mot bakgrund av de principer som unionsdomstolen har slagit fast i sin praxis, att Prysmian åtminstone mellan den 29 juli 2005 och den 28 januari 2009 utövade ett avgörande inflytande över Prysmian Cavi e Sistemi Energias agerande på marknaden och att sökanden åtminstone mellan den 29 juli 2005 och den 3 maj 2007 utövade ett avgörande inflytande över Prysmians och Prysmian Cavi e Sistemi Energias agerande på marknaden (skäl 782 i det angripna beslutet).

17

För det andra fann kommissionen på grundval av en bedömning av de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan sökanden och dess dotterbolag att sökanden åtminstone mellan den 29 juli 2005 och den 28 januari 2009 faktiskt utövade ett avgörande inflytande över Prysmians och Prysmian Cavi e Sistemi Energias agerande på marknaden (skäl 783 i det angripna beslutet).

18

Genom artikel 2 f i det angripna beslutet ålades sökanden att ”gemensamt och solidariskt” med PrysmianCS och Prysmian betala böter på 37303000 euro för sitt deltagande i kartellen under perioden från den 29 juli 2005 till den 28 januari 2009.

19

Vid beräkningen av böterna tillämpade kommissionen artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 och de metoder som anges i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt den artikeln (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade 2006 års riktlinjer för beräkning av böter).

20

När det för det första gällde grundbeloppet för böterna fastställde kommissionen inledningsvis, i enlighet med punkt 18 i 2006 års riktlinjer för beräkning av böter, det relevanta försäljningsvärdet (skälen 963–994 i det angripna beslutet). Därefter slog kommissionen, i enlighet med punkterna 22 och 23 i nämnda riktlinjer, fast den andel av detta försäljningsvärde som avspeglade överträdelsens grad av allvar. Därvid fann kommissionen att överträdelsen till sin art var sådan att den hörde till de mest allvarliga konkurrensbegränsningarna, vilket motiverade en koefficient på 15 procent. Dessutom ökade kommissionen denna koefficient med 2 procentenheter för samtliga mottagare med hänvisning till kartellens samlade marknadsandel och dess nästintill världsomfattande geografiska utbredning – kartellen omfattade bland annat hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Vidare fann kommissionen bland annat att de europeiska företagens agerande hade varit mer skadligt för konkurrensen än de övriga företagens, i så måtto att de europeiska företagen utöver att delta i ”kartellens A/R‑konfiguration” också hade fördelat elkabelprojekt sinsemellan inom ramen för ”kartellens europeiska konfiguration”, och slog därför fast att den andel av försäljningsvärdet som skulle beaktas med hänvisning till överträdelsens grad av allvar skulle uppgå till 19 procent för de europeiska företagen och till 17 procent för de övriga företagen (skälen 997–1010 i nämnda beslut).

21

Såvitt avsåg multiplikatorkoefficienten med anknytning till överträdelsens varaktighet fastställde kommissionen för svarandens del en koefficient på 3,5 för perioden från den 29 juli 2005 till den 28 januari 2009. Dessutom beslutade kommissionen att grundbeloppet för böterna skulle innefatta ett tilläggsbelopp, nämligen en ”avgift för deltagande”, motsvarande 19 procent av försäljningsvärdet (skälen 1011–1016 i det angripna beslutet).

22

När det för det andra gällde justeringar av grundbeloppet för böterna kunde kommissionen inte konstatera några försvårande omständigheter som kunde påverka de grundbelopp för böterna som hade fastställts för var och en av kartelldeltagarna, utom såvitt avsåg ABB. Däremot fann kommissionen med hänvisning till förmildrande omständigheter att bötesbeloppet skulle avspegla omfattningen av de olika företagens medverkan i genomförandet av kartellen. Därför sänkte kommissionen grundbeloppet för böterna med 10 procent för de marginella aktörerna inom kartellen och med 5 procent för de företag som hade varit inblandade i medelhög grad i kartellen. Dessutom sänkte kommissionen böterna för Mitsubishi Cable Industries och SWCC Showa Holdings, såvitt avsåg perioden före skapandet av Exsym, och för LS Cable & System och Taihan Electric Wire med ytterligare 1 procent med hänvisning till att dessa aktörer inte hade haft kännedom om vissa aspekter av den enda, fortlöpande överträdelsen och inte hade ansvar för dessa aspekter. Däremot sänktes inte grundbeloppet för böterna för de företag som hade tillhört kartellens hårda kärna, inbegripet sökanden (skälen 1017–1020 och 1033 i det angripna beslutet). Vidare sänkte kommissionen, med stöd av 2006 års riktlinjer för beräkning av böter, böterna för Mitsubishi Cable Industries med ytterligare 3 procent med hänvisning till den konkreta samarbetsvilja som bolaget hade uppvisat utanför tillämpningsområdet för tillkännagivandet om immunitet (skäl 1041 i nämnda beslut).

23

Sökanden väckte förevarande talan genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 17 juni 2014.

24

Genom skrivelser som inkom till tribunalens kansli den 2 respektive den 11 oktober 2014 ansökte dels Prysmian och PrysmianCS, dels European Private Equity and Venture Capital Association (den europeiska sammanslutningen för privat- och riskkapital) om att få intervenera i målet till stöd för kommissionens yrkanden.

25

Ordföranden på tribunalens åttonde avdelning (i tidigare sammansättning) meddelade den 25 juni 2015 beslut om de båda interventionsansökningarna. Ansökan från Prysmian och PrysmianCS (nedan kallade intervenienterna) bifölls, och ordföranden förordnade om att de skulle få ta del av de icke-konfidentiella versionerna av sökandens och kommissionens inlagor. Däremot avslogs ansökan från European Private Equity and Venture Capital Association.

26

Intervenienterna ingav sin interventionsinlaga den 29 oktober 2015. Genom skrivelser av den 14 januari respektive den 5 februari 2016 redogjorde kommissionen och sökanden för sina synpunkter på intervenienternas inlaga.

27

Genom beslut av den 14 september 2016 biföll ordföranden på tribunalens åttonde avdelning (i tidigare sammansättning) sökandens och kommissionens yrkanden om konfidentiell behandling till den del som dessa yrkanden hade bestritts av intervenienterna.

28

I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på åttonde avdelningen (i ny sammansättning), varför målet i enlighet med artikel 27.5 i tribunalens rättegångsregler tilldelades den avdelningen.

29

På förslag av referenten beslutade tribunalen (åttonde avdelningen) att inleda den muntliga delen av förfarandet. Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 28 mars 2017.

30

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

31

Kommissionen har med stöd av intervenienterna yrkat att tribunalen ska

32

Inom ramen för sin talan har sökanden framställt yrkanden dels om delvis ogiltigförklaring av det angripna beslutet, dels om nedsättning av beloppet för de böter som sökanden ålagdes.

33

Till stöd för yrkandena om ogiltigförklaring har sökanden åberopat fem grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 101 FEUF och artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 samt felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktig bedömning i samband med kommissionens slutsats att sökanden är ansvarig för den överträdelse som intervenienterna har begått. Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 2 i nämnda förordning, otillräcklig bevisning och åsidosättande av motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF. Den tredje grunden avser åsidosättande av artikel 101 FEUF och artikel 23.2 i nämnda förordning samt åsidosättande av principen om personligt ansvar och principen om oskuldspresumtion. Den fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 101 FEUF och artikel 23.2 i nämnda förordning samt uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om individuella påföljder. Den femte grunden avser åsidosättande av rätten till försvar.

34

Sökanden har kritiserat kommissionen för att den höll sökanden solidariskt ansvarig för betalningen av böterna för den överträdelse som hade begåtts av intervenienterna mellan den 29 juli 2005 och den 28 januari 2009. Därvid har sökanden i allt väsentligt bestritt de slutsatser från kommissionens sida som har redovisats i punkterna 15–17 ovan, med innebörden att det för det första kunde presumeras att sökanden hade utövat ett avgörande inflytande över intervenienterna mellan den 29 juli 2005 och den 3 maj 2007 och att det för det andra i alla händelser gick att härleda ett sådant inflytande ur en bedömning av de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan sökanden och intervenienterna såvitt avsåg hela den period då sökanden ägde andelar i Prysmiankoncernen.

35

Sökandens första grund består av tre delar. Inom ramen för den första delen har sökanden gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktig bedömning när den presumerade att sökanden faktiskt hade utövat ett avgörande inflytande över intervenienterna från den 29 juli 2005 till den 3 maj 2007. Inom ramen för den andra delen har sökanden hävdat att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fann att sökanden i alla händelser hade utövat ett avgörande inflytande över intervenienterna under hela den period då sökanden ägde andelar i dessa. Inom ramen för den tredje delen har sökanden gjort gällande att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den i allt väsentligt fann att sökanden inte var att anse som en renodlad finansiell investerare.

36

Till att börja med har sökanden hävdat att kommissionen begick ett fel när den presumerade ett avgörande inflytande från sökandens sida, med tanke på att dess innehav i Prysmian via GSCP V-fonderna och andra mellanhandsbolag uppgick till avsevärt mindre än 100 procent under större delen av dess investering. I detta sammanhang har sökanden framhållit att med undantag av 41 dagar uppgick dess innehav i Prysmian inte till mer än mellan 91,1 och 84,4 procent under tiden fram till den 3 maj 2007, då Prysmianaktien noterades på börsen i Milano genom en börsintroduktion (nedan kallad dagen för börsintroduktionen). Enligt sökanden har kommissionen aldrig tidigare tillämpat presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande i ett mål där den faktiska andelen i bolagskapitalet har varit mindre än 93 procent.

37

Vidare anser sökanden att kommissionen begick ett fel när den tillämpade presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande med hänvisning till de rösträtter som var knutna till Prysmianaktierna och inte med hänvisning till Prysmians bolagskapital. Sökanden har gjort gällande att en sådan ansats aldrig tidigare har förekommit i kommissionens beslutspraxis och inte heller får stöd i unionsdomstolarnas rättspraxis. Till yttermera visso har sökanden i allt väsentligt framhållit att innehav av 100 procent av de rösträtter som är knutna till aktierna i ett bolag inte är detsamma som innehav av 100 procent av bolagets kapital.

38

Därutöver har sökanden kritiserat kommissionen för att inte tillräckligt ha beaktat vare sig sökandens överlåtelse av andelar i Prysmian till Apollo Investment Corp. (nedan kallat Apollo) eller dess överlåtelse av andelar i Prysmian till Prysmians ledningsgrupp. Enligt sökanden visar dessa överlåtelser i allt väsentligt att sökanden inte – som kommissionen enligt sökanden ansåg i det angripna beslutet – kunde utöva 100 procent av de rösträtter som var knutna till Prysmianaktierna.

39

Slutligen har sökanden, för den händelse att kommissionen skulle anses ha haft fog för att tillämpa presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande på sökanden såvitt avsåg tiden före dagen för börsintroduktionen, gjort gällande att sökanden lade fram tillräcklig bevisning för att motbevisa nämnda presumtion.

40

Kommissionen och intervenienterna har bestritt dessa argument.

41

Inom ramen för den första grundens första del har sökanden framfört två invändningar. Den första avser att kommissionen felaktigt tillämpade presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande i syfte att hålla sökanden solidariskt ansvarig för betalningen av de böter som dess dotterbolag ålades för perioden från den 29 juli 2005 till dagen för börsintroduktionen. Den andra invändningen avser att kommissionen felaktigt gjorde bedömningen att sökanden inte hade lyckats motbevisa den presumtionen.

42

Tribunalen påtalar inledningsvis att enligt fast rättspraxis kan ett dotterbolags beteende tillskrivas moderbolaget särskilt då dotterbolaget, trots att det är en fristående juridisk person, inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden, utan i huvudsak följer instruktioner som det får av moderbolaget, särskilt med hänsyn till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska band som binder samman dessa båda juridiska enheter (se dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

43

Detta beror på att i en sådan situation tillhör moderbolaget och dotterbolaget samma ekonomiska enhet och utgör således ett enda företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF. Att ett moderbolag och dess dotterbolag utgör ett och samma företag i den mening som avses i nämnda artikel ger kommissionen möjlighet att tillställa moderbolaget ett beslut att påföra böter utan att det behöver styrkas att moderbolaget personligen har deltagit i överträdelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

44

Vidare framgår det av fast rättspraxis dels att i det särskilda fall där ett moderbolag äger 100 procent av kapitalet i ett dotterbolag som har överträtt unionens konkurrensregler, kan detta moderbolag utöva ett avgörande inflytande över nämnda dotterbolags beteende, dels att det i ett sådant fall föreligger en motbevisbar presumtion om att moderbolaget faktiskt utövar ett avgörande inflytande över dotterbolagets beteende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

45

Under dessa omständigheter är det tillräckligt att kommissionen visar att moderbolaget innehar hela kapitalet i ett dotterbolag för att det ska kunna presumeras att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över dotterbolagets affärspolitik. Kommissionen kan då hålla moderbolaget solidariskt ansvarigt för betalning av de böter som påförs dotterbolaget, förutsatt att moderbolaget, på vilket det ankommer att motbevisa presumtionen, inte kan förete tillräcklig bevisning för att visa att dotterbolaget agerar självständigt på marknaden (se dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

46

Slutligen ska det erinras om att i det särskilda fall där ett bolag äger 100 procent av kapitalet i ett mellanliggande bolag som i sin tur äger hela kapitalet i ett dotterbolag i dess koncern, och detta dotterbolag har begått en överträdelse av unionens konkurrensregler, föreligger det också en motbevisbar presumtion om att det förstnämnda bolaget utövar ett avgörande inflytande över det mellanliggande bolagets beteende och indirekt, genom sistnämnda bolag, även över nämnda dotterbolags beteende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2013, Eni/kommissionen, C‑508/11 P, EU:C:2013:289, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

47

I det aktuella fallet tillämpade kommissionen presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande trots att sökanden inte ägde 100 procent av kapitalet i Prysmian under hela perioden från den 29 juli 2005 till dagen för börsintroduktionen. Det är i själva verket – som också framgår av skälen 739–747 i det angripna beslutet – ostridigt att sökandens andel i nämnda kapital till en början uppgick till 100 procent av andelarna men med början kort därefter successivt minskade genom överlåtelsen den 7 september 2005 av andelar till Apollo och sedan genom överlåtelsen den 21 juli 2006 av andelar till Prysmians ledningsgrupp. Således har sökanden på goda grunder i sina inlagor påtalat att dess innehav, med undantag av 41 dagar, uppgick till mellan 91,1 och 84,4 procent av andelarna i kapitalet under tiden fram till dagen för börsintroduktionen.

48

Kommissionen grundade emellertid inte – som framgår av skälen 748–754 i det angripna beslutet – tillämpningen av presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande på omfattningen av sökandens andel i Prysmians kapital, utan på den omständigheten att sökanden, trots att den hade överlåtit vissa andelar, kontrollerade 100 procent av de rösträtter som var knutna till Prysmianaktier, något som enligt kommissionen innebar att sökanden befann sig i en situation som var jämförbar som situationen för en ensam ägare av Prysmiankoncernen.

49

När det till att börja med gäller att slå fast huruvida presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande kunde tillämpas under de aktuella omständigheterna, ska det framhållas att kommissionen enligt fast rättspraxis har rätt att tillämpa denna presumtion när ett moderbolag befinner sig i en jämförbar situation som en ensam ägare i fråga om förmågan att utöva ett avgörande inflytande över dotterbolagets agerande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2011, Total och Elf Aquitaine/kommissionen, T‑206/06, ej publicerad, EU:T:2011:250, punkt 56, dom av den 12 december 2014, Repsol Lubricantes y Especialidades m.fl./kommissionen, T‑562/08, ej publicerad, EU:T:2014:1078, punkt 42, och dom av den 15 juli 2015, Socitrel och Companhia Previdente/kommissionen, T‑413/10 och T‑414/10, EU:T:2015:500, punkt 204).

50

Således är det påkallat att göra samma bedömning som kommissionen i allt väsentligt redovisade i skäl 754 i det angripna beslutet, nämligen att när ett moderbolag innehar samtliga rösträtter som är knutna till aktierna i dess dotterbolag, särskilt om moderbolaget – som här – också innehar en överväldigande majoritet av andelarna i dotterbolagets kapital, befinner sig detta moderbolag i en situation som är jämförbar med situationen för en ensam ägare till nämnda dotterbolag i så måtto att moderbolaget kan bestämma det berörda dotterbolagets ekonomiska strategi och affärsstrategi trots att det inte äger hela eller nästan hela kapitalet i detta dotterbolag.

51

Vidare ska det påpekas att presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande grundar sig på premissen att ett moderbolag innehar hela eller nästan hela kapitalet i ett dotterbolag, får kommissionen, utan att behöva anföra särskild bevisning, utgå från att nämnda moderbolag kan utöva ett avgörande inflytande över nämnda dotterbolag utan att hänsyn behöver tas till andra bolagsmäns intressen vid fattandet av beslut som rör dotterbolagets strategi eller löpande förvaltning, vilket betyder att dotterbolaget inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden utan handlar i enlighet med moderbolagets önskemål (se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målet Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑97/08 P, EU:C:2009:262, punkt 73).

52

Dessa överväganden är helt och hållet tillämpliga även i ett fall där ett moderbolag kan utöva samtliga rösträtter som är knutna till aktierna i dess dotterbolag, eftersom ett sådant moderbolag kan utöva fullständig kontroll över nämnda dotterbolags beteende utan att det i princip är möjligt för tredje part, inbegripet andra aktieägare, att motsätta sig detta. Det kan visserligen inte uteslutas att aktieägare med minoritetsinnehav i ett sådant dotterbolag som saknar rösträtt för sina aktier ändå i vissa fall kan utöva vissa rättigheter i förhållande till dotterbolaget som i förekommande fall ger även dem möjlighet att påverka dess beteende. Under sådana omständigheter kan moderbolaget emellertid motbevisa presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande genom att lägga fram bevisning som styrker att moderbolaget inte bestämmer över det berörda dotterbolagets affärspolitik på marknaden.

53

När det sedan gäller huruvida sökandens situation ska anses tillhöra den ovan beskrivna kategorin, ska det erinras om att kommissionen i skälen 751–754 i det angripna beslutet angav varför den ansåg att sökanden mellan den 29 juli 2005 och dagen för börsintroduktionen hade förhållit sig till Prysmian på ett sätt som var jämförbart med ett moderbolag som äger 100 procent av kapitalet i sitt dotterbolag. Kommissionen förklarade i nämnda skäl väsentligen att de båda överlåtelserna av andelar i Prysmian som sökanden gjorde till Apollo respektive till Prysmians ledningsgrupp omfattades av villkor som garanterade att de nya aktieägarna skulle bli helt passiva investerare och inte utöva några rösträtter med anknytning till sitt kapitalinnehav.

54

Sökanden har gjort gällande att de investeringar som gjordes av Apollo och av Prysmians ledningsgrupp inte var helt passiva och att de inte heller innebar något avstående till sökanden av möjligheten att utöva de rösträtter som var knutna till Prysmianaktierna. Därutöver har sökanden kritiserat kommissionen för att i sin bedömning ha lämnat sökandens båda överlåtelser av andelar till Apollo respektive Prysmians ledning ”utan avseende”.

55

När det för det första gäller sökandens överlåtelse av andelar i Prysmian till Apollo ska det framhållas att denna överlåtelse enligt skäl 751 i det angripna beslutet skedde genom inrättandet av ett kommanditbolag vid namn GS Prysmian Co‑Invest LP där Apollo endast var kommanditdelägare. Sökanden har för övrigt inte bestritt detta konstaterande från kommissionens sida. I synnerhet stadgades följande i punkt 5.7 i köpeavtalet mellan GSCP V-fonderna och Apollo, vilket undertecknades den 7 september 2005, såsom nämnda punkt citerades i fotnot 1115 i det angripna beslutet:

”[konfidentiellt]” ( 1 ) (understruket i det angripna beslutet).

56

Av punkt 55 ovan framgår att Apollo i kraft av köpeavtalet förklarade sig vara införstått med att [konfidentiellt].

57

Kommissionen hade således fog för sin bedömning att sökandens överlåtelse till Apollo av andelar i Prysmian omfattades av villkor som garanterade att den nya aktieägaren skulle bli en helt passiv investerare.

58

Sökandens argument att kommissionen inte skulle kunna utgå uteslutande från den formella lydelsen av köpeavtalet av den 7 september 2005 mellan GSCP V-fonderna och Apollo, eftersom denna lydelse inte avspeglade den faktiska situation som uppkommit sedan sökanden hade överlåtit andelar i Prysmian till Apollo, är inte ägnad att påverka denna slutsats. Som kommissionen också har framhållit, har sökanden nämligen inte lagt fram några uppgifter som styrker att nämnda avtal och i synnerhet punkt 5.7 i detta inte skulle avspegla den verkliga situation som uppkommit såvitt avser förhållandet mellan nämnda fonder och Apollo.

59

Såvitt avser sökandens argument att lydelsen av det den 7 september 2005 undertecknade köpeavtalet mellan GSCP V-fonderna och Apollo endast innebar ett beaktande av den risk som Apollo var beredd att godta inom ramen för sin investering, är det för att avvisa detta argument tillräckligt att påpeka att bakgrunden till att nämnda avtal ingicks saknar relevans vid bedömningen av huruvida sökanden efter att ha överlåtit andelar i Prysmian till Apollo behöll möjligheten att utöva samtliga rösträtter som var knutna till de berörda aktierna.

60

Slutligen kan sökanden inte heller vinna framgång med sitt argument att ökningen av antalet aktieägare i Prysmian i sig innebar att det fanns andra intressen att beakta inom företaget. Sökanden har nämligen inte, såvitt avser Apollos investeringar, lämnat några uppgifter om intressenas art eller om de uttryck som dessa intressen kunde ta sig i ett sammanhang där Apollo helt saknade möjlighet att utöva rösträtt.

61

När det för det andra gäller sökandens överlåtelse av andelar i Prysmian till bolagets ledning, framgår det av skäl 752 i det angripna beslutet att denna överlåtelse åtföljdes av en rad villkor som nämnda ledning var tvungen att godta. Dessa villkor angavs i ett saminvesteringsavtal och ett förvaltningsavtal med en tredjepartsbank. I synnerhet innebar dessa avtal att ledningen godtog att deras respektive innehav förvärvades och innehades av nämnda bank i egenskap av förvaltare. Dessutom framgår det i allt väsentligt av nämnda avtal att ledningen endast via förvaltaren kunde utöva de rättigheter som de hade erhållit genom förvärvet och att förvaltaren i sin tur fick delta i Prysmians bolagsstämmor endast efter att ha erhållit röstningsinstruktioner från GSCP V-fonderna.

62

Sökanden har såvitt avser sin försäljning av andelar i Prysmian till bolagets ledning gjort gällande att de berörda personerna var ledamöter av antingen Prysmians eller PrysmianCS:s styrelse. Enligt sökanden kunde dessa personer därför utöva inflytande över Prysmian, och de kunde således, i kraft av sitt ansvar för att bestämma Prysmiankoncernens affärspolitik, inte ses som helt passiva investerare. Sökanden har också framhållit att den berörda överlåtelsen ingick i ett incitamentsprogram som riktade sig till nämnda ledning och var avsett att stödja företagets tillväxt.

63

Det måste emellertid konstateras att dessa påståenden inte utgör argument som gör det möjligt att ifrågasätta kommissionens slutsatser i skäl 752 i det angripna beslutet. Till att börja med var de berörda medlemmarna av Prysmians ledning – i motsats till vad sökanden har gjort gällande – inte aktieägare vilkas intressen moderbolaget måste beakta, eftersom de inte hade rätt att utöva de rösträtter som var knutna till Prysmianaktierna. Sökanden har inte kunnat visa att en företagsledare under sådana omständigheter befinner sig i en situation som skiljer sig från situationen för en person i ledningen för ett dotterbolag som helt och hållet ägs av sitt moderbolag. Vidare ska det noteras att strävan att öka motivationen hos de berörda medlemmarna av Prysmians ledning inte var knuten till någon möjlighet för dessa att utöva de nämnda rösträtterna och således helt saknade samband med de uttryckliga bestämmelser i saminvesteringsavtalet och förvaltningsavtalet enligt vilka ledningsmedlemmarna inte fick utöva några formella aktieägarrättigheter.

64

Härav följer att kommissionen hade fog för sin bedömning att sökandens överlåtelser av andelar i Prysmian till Apollo och till Prysmians ledning kunde ses som rent passiva transaktioner och att dessa överlåtelser i själva verket innebar ett avstående till förmån för sökanden av möjligheten att utöva de rösträtter som var knutna till Prysmianaktierna, vilket medförde att sökanden fortsatte att inneha 100 procent av nämnda rösträtter.

65

För det tredje är det, såvitt avser sökandens kritik av kommissionen för bristfällig motivering i så måtto att kommissionen i sin bedömning skulle ha lämnat sökandens överlåtelser av andelar i Prysmian till Apollo och till Prysmians ledning ”utan avseende”, tillräckligt att påpeka att kommissionens förklaringar i skälen 751–754 i det angripna beslutet uppenbart utgör en motivering som är utförlig och tillräcklig i den mening som avses i fast rättspraxis i så måtto att den gör det möjligt för sökanden att förstå innebörden av kommissionens bedömning och för tribunalen att pröva nämnda bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, EU:C:2011:620, punkt 147 och där angiven rättspraxis).

66

Mot bakgrund av det ovan anförda anser tribunalen att den möjlighet att utöva ett avgörande inflytande över intervenienterna som sökanden i det aktuella fallet hade tack vare möjligheten att utöva samtliga till Prysmianaktierna knutna rösträtter kunde jämföras med den möjlighet som sökanden skulle ha haft i egenskap av ensam ägare.

67

Under dessa omständigheter finner tribunalen, efter en fördjupad prövning och med hänsyn tagen till att sökanden inte har bestritt kommissionens konstaterande att Prysmian utövade ett avgörande inflytande över PrysmianCS, att kommissionen inte begick något fel när den gjorde bedömningen att presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande över intervenienternas beteende på marknaden kunde tillämpas på sökanden såvitt avsåg perioden från den 29 juli 2005 till den 3 maj 2007.

68

Talan kan således inte bifallas såvitt avser den första invändningen inom ramen för den första delen av den första grunden.

69

Sökanden anser att även om kommissionen skulle befinnas ha tillämpat presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande på ett lämpligt och adekvat sätt, motbevisade sökanden i alla händelser nämnda presumtion under det administrativa förfarandet. I allt väsentligt anser sökanden att det finns ett stort antal bevis som styrker att intervenienterna handlade självständigt på marknaden, helt utan instruktioner från sökanden.

70

För det första har sökanden gjort gällande att det i det angripna beslutet inte styrktes att styrelseledamöterna från avdelningen för direktinvesteringar inom sökandens Merchant Banking-division (nedan kallad PIA), som kontrollerade GSCP V-fonderna, hade utövat inflytande över intervenienternas affärspolitik. Därvidlag har sökanden hävdat att protokollen från mötena i Prysmians styrelse visar att det var Prysmians ledningsgrupp som bestämde affärspolitiken.

71

I detta sammanhang framhåller tribunalen, i likhet med kommissionen, att sökanden inom ramen för den aktuella invändningen inte har hänvisat specifikt till något visst e‑postmeddelande eller protokoll till stöd för sitt påstående. När det gäller att motbevisa presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande ankommer det emellertid, som framgår av ovan i punkt 45 citerad rättspraxis, på sökanden att lägga fram bevisning som styrker att intervenienterna i själva verket, i motsats till vad kommissionen presumerade, självständigt bestämde sin affärsstrategi. Sökandens första argument ska således lämnas utan avseende.

72

För det andra har sökanden åberopat offentliga förklaringar avgivna av ledamöter i Prysmians styrelse, varav en vid styrelsemötet den 15 december 2005 där det enligt sökanden slogs fast att Prysmian inte ”var föremål för styrning och samordning från något annat företags sida”. Sökanden har i detta sammanhang tillagt att om intervenienterna verkligen hade befunnit sig under dess kontroll, skulle sökanden enligt italiensk lagstiftning ha varit skyldig att avge en offentlig förklaring med den innebörden.

73

Tribunalen anser emellertid till att börja med att innehållet i offentliga förklaringar från ledamöter i Prysmians styrelse inte i sig visar att de är sanningsenliga enbart av det skälet att dessa förklaringar har avgetts vid styrelsemöten. Härvidlag ska det noteras att sökanden inte har lagt fram någon bevisning som styrker dessa offentliga förklaringars riktighet.

74

Vidare anser tribunalen att den omständigheten att sådana förklaringar, som sökanden har åberopat, har avgetts i enlighet med italiensk lagstiftning inte är tillräcklig för att styrka att sökanden inte i själva verket var ett moderbolag som utövade kontroll över Prysmiankoncernen. Som kommissionen har framhållit, ska frågan om utövande av ett avgörande inflytande bedömas på grundval av konkret bevisning, vilket betyder att frågan huruvida ett dotterbolag självständigt kan bestämma sitt beteende på marknaden eller är föremål för ett avgörande inflytande från sitt moderbolags sida inte kan bedömas uteslutande mot bakgrund av bestämmelserna i den berörda nationella lagstiftningen.

75

För det tredje har sökanden hänvisat till intervenienternas svar på kommissionens begäran om upplysningar av den 20 oktober 2009, särskilt till den omständigheten att svaranden inte nämns i det dokumentet. Att det i nämnda dokument saknas hänvisning till svaranden bevisar emellertid inte heller att sökanden inte utövade något inflytande över intervenienterna, bland annat under perioden före dagen för börsintroduktionen.

76

För det fjärde har sökanden betonat att den inte lämnade några instruktioner och inte utövade någon direkt kontroll över kommersiella angelägenheter inom Prysmiankoncernen. Härvidlag har sökanden tillhandahållit en kort ”sammanfattning” av en rad argument som är tänkta att utvecklas vidare och ”utförligt” inom ramen för den andra delen av den första grunden för talan. I det aktuella fallet ger en sådan hänvisning emellertid inte tribunalen någon möjlighet att slå fast exakt vad de berörda argumenten innefattar. Även om det inte kan uteslutas att de väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter på vilka sökanden grundar sig faktiskt återfinns i ansökan, är det nödvändigt att sökanden lägger fram dem på ett sammanhängande och begripligt sätt. I synnerhet ankommer det inte på tribunalen att gå igenom samtliga omständigheter som har åberopats till stöd för den första grundens andra del för att avgöra huruvida dessa uppgifter även skulle kunna användas till stöd för den aktuella invändningen (dom av den 27 september 2006, Roquette Frères/kommissionen, T‑322/01, EU:T:2006:267, punkt 209). De aktuella argumenten kan således inte tas upp till prövning i sak. Denna slutsats påverkar emellertid inte den bedömning som ska göras inom ramen för den första grundens andra del.

77

Av det ovan anförda framgår att sökanden, i motsats till vad denna själv har gjort gällande, inte lyckades motbevisa den tillämpade presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande genom att lägga fram tillräcklig bevisning som styrker att intervenienterna handlade självständigt på marknaden.

78

Talan kan således inte bifallas såvitt avser den andra invändningen inom ramen för den första delen av den första grunden, och följaktligen inte heller såvitt avser nämnda del i dess helhet.

79

Sökanden har gjort gällande att de uppgifter som kommissionen i det angripna beslutet anförde som skäl till att sökanden skulle hållas solidariskt ansvarig för betalningen av de böter som sökandens dotterbolag ålades såvitt avsåg hela överträdelseperioden inte visar att sökanden kunde utöva, eller faktiskt utövade, ett avgörande inflytande över intervenienterna. Sökanden anser väsentligen att kommissionen inte styrkte att intervenienterna och sökanden tillsammans utgjorde en ekonomisk enhet i den mening som avses i rättspraxis.

80

Kommissionen och intervenienterna har bestritt dessa argument.

81

Som framgår av ovan i punkt 42 nämnd rättspraxis kan ett dotterbolags beteende tillskrivas moderbolaget särskilt då dotterbolaget, trots att det är en fristående juridisk person, inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden, utan i huvudsak följer instruktioner som det får av moderbolaget, särskilt med hänsyn till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska band som binder samman dessa båda juridiska enheter.

82

Vid bedömningen av huruvida ett dotterbolag självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden ska enligt fast rättspraxis hänsyn tas till samtliga relevanta omständigheter som rör de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dotterbolaget och dess moderbolag. Dessa omständigheter kan variera från ett fall till ett annat, varför ingen uttömmande uppräkning av dem kan göras (se dom av den 14 september 2016, Ori Martin och SLM/kommissionen, C‑490/15 P och C‑505/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:678, punkt 60 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 september 2015, Philips/kommissionen, T‑92/13, ej publicerad, EU:T:2015:605, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

83

När ett moderbolag och dess dotterbolag ingår i ett enda företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF, har kommissionen rätt att tillställa moderbolaget ett beslut om påförande av böter med hänvisning enbart till att de båda bolagen utgör ett enda företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF, utan att moderbolaget behöver ha anstiftat till dotterbolagets överträdelse eller än mindre själv behöver ha deltagit i överträdelsen (se dom av den 14 september 2016, Ori Martin och SLM/kommissionen, C‑490/15 P och C‑505/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:678, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

84

Noteras ska också att kommissionen, för att kunna hålla ett moderbolag ansvarigt för ett dotterbolags beteende, inte får nöja sig med att konstatera att moderbolaget kan utöva ett avgörande inflytande över dotterbolagets beteende, utan den måste också kontrollera huruvida ett sådant inflytande faktiskt har utövats (se dom av den 26 september 2013, EI du Pont de Nemours/kommissionen, C‑172/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:601, punkt 44 och där angiven rättspraxis, dom av den 26 september 2013, The Dow Chemical Company/kommissionen, C‑179/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:605, punkt 55 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 september 2015, Toshiba/kommissionen, T‑104/13, EU:T:2015:610, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

85

Med tanke på att tribunalen i enlighet med artikel 263 FEUF endast ska kontrollera det angripna beslutets lagenlighet på grundval av skälen i det beslutet, ska frågan huruvida ett moderbolag faktiskt har utövat kontroll över sitt dotterbolag bedömas uteslutande mot bakgrund av den bevisning som kommissionen har anfört i det beslut där den höll moderbolaget ansvarigt för överträdelsen. Den enda relevanta frågan är därför huruvida kommissionen genom den bevisningen har styrkt överträdelsen (se dom av den 9 september 2015, Toshiba/kommissionen, T‑104/13, EU:T:2015:610, punkt 98 och där angiven rättspraxis).

86

I det angripna beslutet drog kommissionen sin slutsats om att sökanden hade utövat ett avgörande inflytande över intervenienterna på grundval av vad kommissionen själv ansåg utgöra objektiva omständigheter med anknytning till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan sökanden och Prysmiankoncernen. Dessa objektiva omständigheter, vilka beskrevs i skälen 758–781 i nämnda beslut, var för det första befogenheten att utse ledamöter i Prysmians olika styrelser, för det andra befogenheten att sammankalla aktieägarna till bolagsstämmor och att föreslå att enskilda styrelseledamöter eller hela styrelsen skulle entledigas, för det tredje sökandens faktiska representation i Prysmians styrelse, för det fjärde de administrativa befogenheter som tillkom sökandens företrädare i styrelsen, för det femte sökandens betydelsefulla roll i de olika utskott som Prysmian hade inrättat, för det sjätte mottagandet av regelbundna uppdateringar och månatliga rapporter, för det sjunde vissa åtgärder för att säkerställa en fortsatt avgörande kontroll även efter dagen för börsintroduktionen och för det åttonde bevisen för ett agerande som var typiskt för en industriägare.

87

Enligt kommissionen visar de sex första av de objektiva omständigheter som har nämnts i punkt 86 ovan att sökanden utövade ett avgörande inflytande såväl under perioden före dagen för börsintroduktionen som under perioden efter den dagen, medan de båda sistnämnda omständigheterna däremot uteslutande avser perioden efter dagen för börsintroduktionen. Eftersom samtliga omständigheter som kommissionen hänvisade till i det angripna beslutet är tillämpliga på perioden efter dagen för börsintroduktionen, är det nödvändigt att pröva samtliga dessa omständigheter trots att tribunalen redan har konstaterat att kommissionen såvitt avser perioden före dagen för börsintroduktionen hade fog för att tillämpa presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande och att sökanden inte lyckades motbevisa nämnda presumtion.

88

Således ska tribunalen, mot bakgrund av sökandens argument, pröva huruvida kommissionen hade fog för att åberopa var och en av dessa omständigheter. I synnerhet ska tribunalen i enlighet med ovan i punkterna 81–85 anförd rättspraxis bedöma både huruvida dessa omständigheter tillsammans är ägnade att visa att sökanden kunde utöva ett avgörande inflytande över intervenienternas beteende på marknaden och huruvida de tillsammans är ägnade att visa att sökanden faktiskt utövade ett sådant inflytande.

89

I skälen 758–760 i det angripna beslutet förklarade kommissionen att sökanden hade befogenhet att utse ledamöter i Prysmians styrelse och utövade denna befogenhet under hela överträdelseperioden. Kommissionen tillade att sökanden också hade befogenhet att sammankalla aktieägarna till bolagsstämmor och att vid dessa föreslå att enskilda styrelseledamöter eller hela styrelsen skulle entledigas.

90

Sökanden har inte bestritt de konstateranden i det angripna beslutet där kommissionen slog fast dess befogenhet att utse ledamöter i Prysmians styrelse och dess befogenhet att sammankalla aktieägarna till bolagsstämmor och att entlediga enskilda styrelseledamöter eller hela styrelsen. Som sökanden vitsordade vid den muntliga förhandlingen, har den inte heller ifrågasatt kommissionens konstateranden såvitt avser den konkreta sammansättningen av Prysmians olika styrelser under överträdelseperioden. Däremot har sökanden gjort gällande att dessa befogenheter inte gav sökanden förmågan att faktiskt utöva kontroll över styrelsen eller att på så sätt utöva ett avgörande inflytande över Prysmians affärspolitik. Enligt sökanden har kommissionen ännu inte styrkt att sökanden faktiskt utövade en sådan kontroll.

91

När det för det första gäller sökandens förmåga att utöva ett avgörande inflytande över intervenienterna, konstaterar tribunalen att förmågan att påverka sammansättningen av ett bolags styrelse utgör en objektiv omständighet som i sig avgör möjligheten att kontrollera de beslut som nämnda styrelse och således nämnda bolag kan komma att fatta. Styrelsen är ju definitionsmässigt det organ som ansvarar för att förvalta och företräda bolaget, och dess uppgifter innefattar bland annat att bestämma och följa upp det berörda bolagets affärspolitik samt att utse bolagets ledningsgrupp. När det specifikt gäller Prysmian utgör kommissionens konstaterande att sökanden hade befogenhet – om än indirekt, genom GSCP V-fonderna – att utse samtliga ledamöter i det bolagets olika styrelser tillräcklig grund för bedömningen att sökanden hade förmågan att kontrollera dessa styrelser liksom de beslut som dessa skulle komma att fatta i samband med fullgörandet av sina uppgifter.

92

När det för det andra gäller huruvida sökanden faktiskt utövade nämnda kontroll ska det framhållas att sökanden – som påpekades i skäl 759 i det angripna beslutet och som tribunalen också har konstaterat vid sin prövning av den aktuella grundens första del – hade fullständig kontroll över de rösträtter som var knutna till Prysmianaktierna under perioden före dagen för börsintroduktionen och att sökanden också hade absolut majoritet vid bolagsstämman fram till november 2007. Således utsåg sökanden, vilket denna också vitsordade vid den muntliga förhandlingen, samtliga styrelseledamöter såväl i bolagen GSCP Athena Srl och GSCP Athena Energia Srl (vilka sedermera i allt väsentligt blev Prysmian respektive PrysmianCS) den 9 respektive 11 maj 2005 som i Prysmian den 15 december 2005 och den 28 februari 2007.

93

Dessutom ska det – såsom kommissionen gjorde i skäl 759 i det angripna beslutet – understrykas att den styrelse som utsågs den 28 februari 2007, det vill säga före dagen för börsintroduktionen, utsågs för en period som sträckte sig till den 31 december 2009 och kvarstod utan ändringar efter dagen för börsintroduktionen och ända fram till den dag då överträdelsen upphörde. Under denna period hade sökanden visserligen inte längre absolut kontroll över de rösträtter som var knutna till Prysmianaktierna, men att styrelsen behöll samma sammansättning är ett indicium för att sökanden fortsatte att utöva kontroll över styrelsen.

94

De ovan redovisade bedömningarna stöds också av kommissionens – av sökanden ej bestridda – konstaterande att sökanden även hade befogenhet att sammankalla bolagsstämman och att föreslå att enskilda styrelseledamöter eller hela styrelsen skulle entledigas. Denna befogenhet vittnar om sökandens förmåga att utöva kontroll över Prysmians på varandra följande styrelser och över de beslut som dessa kunde komma att fatta. Det är visserligen riktigt, som sökanden har framhållit, att det enda tillfälle som kommissionen har funnit då sökanden faktiskt entledigade styrelseledamöter i Prysmian var (som angavs i skäl 760 i det angripna beslutet) den 9 april 2009, det vill säga efter överträdelseperioden. Som kommissionen också har påpekat finns det emellertid inget som hindrar att händelser som har inträffat efter det att en överträdelse formellt sett har upphört, med hänvisning till sin relevans, beaktas som indicier vid bedömningen av händelser som har ägt rum under överträdelseperioden. Dessutom ska det understrykas att sökanden hade samma befogenheter under hela överträdelseperioden.

95

Således kunde kommissionen på goda grunder åberopa sökandens befogenhet att utse styrelseledamöter i Prysmian och att föreslå entledigande av sådana ledamöter som objektiva omständigheter till styrkande av att sökanden hade haft förmåga att kontrollera nämnda styrelse och också faktiskt hade kontrollerat den.

96

Sökanden har emellertid bestritt att dess befogenhet att utse styrelseledamöter i Prysmian och att föreslå sådana ledamöters entledigande utgör objektiva omständigheter som kan styrka att sökanden faktiskt kontrollerade Prysmians styrelse. För det första har sökanden gjort gällande att kommissionen också var tvungen att visa hur sökanden konkret hade utövat sådan kontroll över ledamöterna i Prysmians styrelser. I detta sammanhang har sökanden åberopat domen av den 6 mars 2012 i målet FLS Plast/kommissionen (T‑64/06, ej publicerad, EU:T:2012:102).

97

Domen av den 6 mars 2012 i målet FLS Plast/kommissionen (T‑64/06, ej publicerad, EU:T:2012:102), varigenom tribunalen delvis ogiltigförklarade det angripna beslutet, rörde ett moderbolag som ägde 60 procent av kapitalet i sitt dotterbolag, varvid de återstående 40 procenten ägdes av ett utomstående bolag. Tribunalen fann till att börja med att kommissionen inte kunde presumera att moderbolaget hade utövat kontroll, eftersom det utomstående bolaget genom sitt innehav av 40 procent av aktierna också kunde påverka dotterbolagets beteende, utan att kommissionen var skyldig att visa att den aktuella sökanden ensidigt hade utövat ett avgörande inflytande. Vidare fann tribunalen att kommissionen inte hade lämnat någon förklaring när det gällde vilka befogenheter som hade tillkommit moderbolagets företrädare i dotterbolagets styrelse, varför det inte var styrkt att dessa företrädare hade haft de befogenheter som krävdes för att kunna utöva faktisk kontroll över hela styrelsen under en del av överträdelseperioden (dom av den 6 mars 2012, FLS Plast/kommissionen, T‑64/06, ej publicerad, EU:T:2012:102, punkterna 39 och 43).

98

Omständigheterna i målet FLS Plast/kommissionen (T‑64/06, ej publicerad, EU:T:2012:102), där tribunalen meddelade dom den 6 mars 2012, skiljer sig således från omständigheterna i det här aktuella målet, där sökanden hade möjlighet att utöva samtliga rösträtter knutna till Prysmianaktierna under perioden före dagen för börsintroduktionen och där det – som sökanden vitsordade vid den muntliga förhandlingen – inte heller efter den dagen fanns någon annan aktieägare med ett mer betydande aktieinnehav som också kunde påverka dotterbolagets beteende. Följaktligen kan sökanden inte med framgång åberopa nämnda dom som stöd för argumentet att kommissionen även var skyldig att visa hur sökanden konkret hade utövat kontroll över styrelseledamöterna i Prysmian.

99

För det andra har sökanden gjort gällande att ledamöterna i Prysmians första styrelse, per den 15 december 2005, i själva verket utsågs av B., som då var styrelseordförande och tillika verkställande direktör för Pirelli Cavi e Sistemi Energia och som sedermera kom att inneha samma befattning i Prysmian.

100

Som både kommissionen och intervenienterna har påpekat, måste det emellertid konstateras att detta påstående inte stöds av någon bevisning som sökanden har lagt fram, i synnerhet inte av det åberopade e‑postmeddelandet av den 20 februari 2007, varför det ska lämnas utan avseende. Till yttermera visso kan sökanden inte hävda att det var B. och inte sökanden själv som valde ut och utsåg ledamöter i Prysmians styrelse, även om det skulle vara så att det faktiskt var B. som föreslog kandidater. Slutligen ska det, med tanke på att sökanden har gjort gällande att den omständigheten att B. var styrelseordförande och tillika verkställande direktör för Pirelli Cavi e Sistemi Energia innan det bolaget förvärvades av GSCP V-fonderna skulle visa att Prysmian agerade självständigt på marknaden i enlighet med instruktioner från bolagets ledning, påpekas att B. – som framgår av skäl 781 i det angripna beslutet – var den enda av Prysmians styrelseledamöter som hade varit anställd av Pirelli Cavi e Sistemi Energia innan GSCP V-fonderna förvärvade bolaget samt att det följer av rättspraxis att den omständigheten att ett bolag i samband med förvärv av ett annat bolag byter ut vissa av dess styrelseledamöter utgör ett indicium på att det förvärvande bolaget faktiskt utövar ett avgörande inflytande över det förvärvade bolagets beteende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2013, CEPSA/kommissionen, T‑497/07, ej publicerad, EU:T:2013:438, punkt 176).

101

För det tredje har sökanden framhållit att Prysmians styrelse sammanträdde endast en gång i kvartalet, vilket enligt sökanden bekräftar att det var ledningsgruppen och inte styrelsen som kontrollerade bolagets förvaltning. Ett sådant påstående som grundar sig på hur regelbundet eller hur ofta styrelsen sammanträder kan emellertid inte ändra det faktum att styrelsen är det organ som har till uppgift att bestämma ledningsgruppens sammansättning och arbetsuppgifter. Dessutom har sökanden inte lagt fram någon konkret bevisning som kan styrka att ledningen, och i synnerhet B. i egenskap av styrelseordförande och tillika verkställande direktör, var helt fristående från styrelsen såvitt avsåg den dagliga förvaltningen av bolaget, vilket sökanden har hävdat var fallet. Sökandens påstående måste således anses vara ogrundat och ska därför lämnas utan avseende.

102

Mot bakgrund av det ovan anförda anser tribunalen att befogenheten att utse styrelseledamöter och befogenheten att sammankalla aktieägarna till bolagsstämmor och för aktieägarna lägga fram förslag om entledigande av styrelseledamöter utgör objektiva omständigheter som visar att sökanden kunde utöva, och faktiskt utövade, ett avgörande inflytande över intervenienterna.

103

I skälen 761 och 762 i det angripna beslutet angav kommissionen att sökanden såg till att vara direkt företrädd i var och en av Prysmians styrelser genom att utse ledamöter som var knutna till sökanden genom [konfidentiellt]. Enligt kommissionen utgjorde sådana ledamöter alltid minst 50 procent av Prysmians olika styrelser. Kommissionen tillade att i vissa fall hade styrelseledamöterna med koppling till sökanden utslagsröst, vilket gav sökanden möjlighet att behålla faktisk kontroll över styrelsens beslut.

104

Sökanden har bestritt detta påstående genom att till att börja med göra gällande att de styrelseledamöter som kommissionen pekade ut som anställda av sökanden i själva verket var styrelseledamöter från PIA och anställda av ett ”sökanden närstående” bolag, nämligen GS Services Ltd Vidare har sökanden hävdat att de övriga styrelseledamöterna var självständiga ledamöter och att kommissionen inte visade att dessa ledamöter skulle ha åsidosatt sin skyldighet att agera självständigt eller sina förvaltaruppdrag. Slutligen har sökanden gjort gällande att den, i motsats till vad kommissionen konstaterade i nämnda beslut, aldrig var företrädd av minst 50 procent av ledamöterna i Prysmians styrelse.

105

Sökanden kan emellertid inte vinna framgång med dessa argument. Till att börja med måste det konstateras att de styrelseledamöter som sökanden har betecknat som ”PIA-styrelseledamöter”, vilka var anställda av GS Services, också var anställda av sökanden, eftersom – som kommissionen förklarade saken – [konfidentiellt].

106

När det sedan gäller kommissionens konstaterande att sökanden under hela överträdelseperioden hade band till minst 50 procent av ledamöterna i Prysmians på varandra följande styrelser är det visserligen riktigt, som sökanden har framhållit, att andelen PIA-styrelseledamöter uppgick till som högst 43 procent före dagen för börsintroduktionen och till som högst 33 procent därefter, men i skälen 761 och 762 i det angripna beslutet (och i fotnoterna till dessa båda skäl) redovisade kommissionen uppgifter, som sökanden inte har lyckats motbevisa, av vilka framgår att sökanden också hade band till andra ledamöter i Prysmians styrelser, i synnerhet genom [konfidentiellt].

107

Härvidlag ska det erinras om att domstolen har slagit fast att en bedömning med innebörden att ett moderbolag och dess dotterbolag utgör en ekonomisk enhet inte behöver grunda sig på formella förbindelser mellan bolagen utan även kan vila på informell grund och därvid bland annat bygga på förekomsten av personliga band mellan de rättssubjekt som utgör en sådan ekonomisk enhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2013, kommissionen/Stichting Administratiekantoor Portielje, C‑440/11 P, EU:C:2013:514, punkt 68).

108

Kommissionens slutsats att sökanden under hela överträdelseperioden såg till att vara företrädd av minst 50 procent av styrelseledamöterna, vilken kommissionen drog med beaktande både av PIA-styrelseledamöterna och av de styrelseledamöter med vilka sökanden hade dessa andra typer av band, i synnerhet genom [konfidentiellt], var således välgrundad. Sökanden har visserligen gjort gällande att de styrelseledamöter med vilka sökanden hade dessa andra typer av band agerade i egenskap av oberoende styrelseledamöter, men det måste konstateras – som också framgår av sökandens svar på kommissionens begäran om upplysningar av den 13 mars 2013, vilket är fogat till ansökan – att den bedömningen uteslutande bygger på en utvärdering som Prysmians styrelse själv gjorde. Att styrelsen bedömde att vissa av dess ledamöter var oberoende och dessutom offentliggjorde den bedömningen i bolagsstyrningsrapporter utgör inte, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, i sig tillräcklig grund för att ifrågasätta kommissionens konstaterande att dessa styrelseledamöter i själva verket hela tiden hade band till sökanden.

109

Således hade kommissionen fog för sin bedömning att sökandens faktiska representation i Prysmians styrelse utgjorde en objektiv omständighet som visade att sökanden kunde utöva, och faktiskt utövade, ett avgörande inflytande över intervenienterna.

110

I skäl 763 i det angripna beslutet förklarade kommissionen att sökanden också såg till att dess företrädare i styrelsen hade så omfattande administrativa befogenheter som möjligt. I synnerhet framhöll kommissionen för det första att fyra PIA-styrelseledamöter den 15 december 2005 och den 16 maj 2007 utsågs till ”styrelseledamöter med ledningsansvar” inom Prysmian, vilket var förenat med delegerade befogenheter som avsåg den ordinära förvaltningen av bolaget, inbegripet firmateckningsrätt avseende handlingar som rörde den dagliga ledningen. För det andra angav kommissionen att de befogenheter som tillkom dessa styrelseledamöter med ledningsansvar visserligen återkallades den 16 januari 2007 i samband med förberedelserna inför börsintroduktionen, men att två av PIA-styrelseledamöterna därefter utsågs till medlemmar av ett ”strategiutskott” som hade sammanlagt tre medlemmar. Kommissionen vitsordade att detta utskott inte hade vare sig röst- eller vetorätt men underströk att det spelade en central roll som stöd för styrelsen i strategi- och affärsfrågor som rörde Prysmian. Slutligen noterade kommissionen att strategiutskottet upplöstes i maj 2010, kort efter det att sökanden hade avyttrat hela sitt innehav i Prysmian.

111

Sökanden har bestritt dessa påståenden från kommissionens sida. Därvidlag har sökanden till att börja med gjort gällande att en opartisk bedömning av de uppgifter som har anförts till stöd för dessa påståenden ger vid handen att PIA-styrelseledamöterna med ledningsansvar inte spelade någon roll för Prysmians affärspolitik före dagen för börsintroduktionen. Vidare har sökanden hävdat att strategiutskottet inte spelade någon central roll för Prysmians affärspolitik och att detta utskott enbart fungerade som ett rådgivande organ. Enligt sökanden finns det dessutom inga uppgifter som tyder på att PIA-styrelseledamöterna genom sitt medlemskap i nämnda utskott utövade ett avgörande inflytande över Prysmians affärspolitik.

112

Såvitt avser sökandens första påstående, vilket i huvudsak rör perioden före dagen för börsintroduktionen, konstaterar tribunalen till att börja med att den bevisning som kommissionen åberopade i det angripna beslutet, bland annat i fotnoterna 1142–1145, klart och otvetydigt visar att tre av sammanlagt fyra PIA-styrelseledamöter utsågs till styrelseledamöter med ledningsansvar inom Prysmian.

113

Vidare framgår det av bilagorna till ansökan att PIA-styrelseledamöterna, i kraft av de befogenheter som hade delegerats till nämnda styrelseledamöter med ledningsansvar, deltog i den dagliga ledningen av Prysmian. I synnerhet yttrade de sig bland annat över en begäran om tillstånd att inrätta en filial i Qatar, över förslag till ledamöter i styrelsen för Prysmians dotterbolag och över anställningsrelaterade frågor som rörde Prysmian.

114

Under dessa omständigheter kan inget avseende fästas vid sökandens påstående att PIA-styrelseledamöterna inte spelade någon roll i Prysmians kommersiella verksamhet före dagen för börsintroduktionen. När det gäller sökandens påstående att de aktuella besluten i de flesta fallen redan hade fattats av Prysmians ledning, är det tillräckligt att erinra om att den omständigheten att moderbolaget eller dess företrädare behöver godkänna förslag, och således har rätt att inte göra detta utan att avvika från förslagen, enligt rättspraxis tyder just på ett avgörande inflytande (dom av den 13 december 2013, HSE/kommissionen, T‑399/09, ej publicerad, EU:T:2013:647, punkt 84).

115

Såvitt avser sökandens andra påstående, som rör perioden efter dagen för börsintroduktionen och i synnerhet avser strategiutskottet, framhåller tribunalen först att sökanden inte har bestritt att nämnda utskott faktiskt bestod av tre medlemmar, varav två var PIA-styrelseledamöter. När det gäller utskottets funktioner framgår det av bilagor till ansökan att utskottet formellt hade till uppgift att gå igenom Prysmians budgetar och investeringar samt att ombesörja bolagets finansiering och stödja styrelsen i dess arbete. Närmare bestämt visar dagordningen för utskottets möte den 16 juli 2008 att detta behandlade affärsstrategiska frågor, bland annat investeringar i Brasilien, Kina, Tunisien, Italien och Ryssland.

116

Att strategiutskottet saknade beslutsbefogenheter, något som kommissionen för övrigt vitsordade i det angripna beslutet, innebär således inte att nämnda utskott, vilket sökanden har hävdat, inte hade någon roll i Prysmians strategiska beslutsprocess.

117

Vidare har sökanden gjort gällande att de PIA-styrelseledamöter som ingick i strategiutskottet trots allt inskränkte sig till att i korta e‑postmeddelanden ge råd av begränsad omfattning som hade anknytning till deras erfarenhet som professionella investerare, varvid dessa råd alltid gavs på ledningens initiativ och begäran. Som kommissionen har framhållit utgör dessa e‑postmeddelanden emellertid bevis för att PIA-styrelseledamöterna systematiskt kontaktades när det gällde strategiska beslut, inbegripet möjliga investeringar, och att de aktivt medverkade till de beslut som rörde Prysmians affärspolitik.

118

Slutligen har sökanden hävdat att det var B., i egenskap av styrelseordförande och tillika verkställande direktör för Prysmian, och Prysmians ledningsgrupp som bestämde strategiutskottets sammansättning, men därvidlag är det tillräckligt att påtala att detta påstående inte stöds av det e‑postmeddelande av den 20 februari 2007 som sökanden har åberopat.

119

Således hade kommissionen fog för sin slutsats att de administrativa befogenheter som PIA-styrelseledamöterna hade inom Prysmians styrelse under perioden ända fram till dagen för börsintroduktionen och den roll som dessa ledamöter därefter från och med den dagen spelade i strategiutskottet utgör ytterligare objektiva omständigheter som kan visa att sökanden hade förmågan att utöva ett avgörande inflytande över intervenienternas beteende på marknaden och faktiskt utövade ett sådant inflytande under hela överträdelseperioden.

120

I skäl 764 i det angripna beslutet angav kommissionen att PIA-styrelseledamöterna också spelade en viktig roll i andra utskott som Prysmian hade inrättat den 15 december 2005, nämligen ersättningsutskottet och internkontrollutskottet. Enligt kommissionen ägnade sig det förstnämnda utskottet bland annat åt ersättningsfrågor och bestod till och med den 28 februari 2007 av tre medlemmar varav två var PIA-styrelseledamöter, medan det sistnämnda utskottet arbetade med frågor som rörde iakttagande av gällande regler, bland annat såvitt avsåg redovisningshandlingar, och bestod av två medlemmar varav en var PIA-styrelseledamot.

121

Sökanden har vitsordat att PIA-styrelseledamöterna var medlemmar i dessa utskott men har gjort gällande att den omständigheten inte visar att sökanden utövade ett avgörande inflytande över Prysmian. Dessutom har sökanden understrukit att från och med den 28 februari 2007 var det endast en PIA-styrelseledamot som var medlem i de båda utskotten, närmare bestämt i ersättningsutskottet.

122

Såvitt avser ersättningsutskottet framhåller tribunalen att nämnda utskott kunde bestämma ersättningen till dotterbolagets ledning och att förekomsten av en majoritet av PIA-styrelseledamöter i detta utskott, vilket var fallet under perioden före dagen för börsintroduktionen, därför verkligen kan visa – i motsats till vad sökanden har hävdat – att moderbolaget utövade ett avgörande inflytande över dotterbolaget. Däremot kan kommissionen inte hänvisa till denna omständighet som indicium för ett avgörande inflytande såvitt avser perioden efter den dagen, eftersom det då endast fanns en PIA-styrelseledamot bland utskottets tre medlemmar.

123

Även såvitt avser internkontrollutskottet saknar kommissionen fog för sina argument. Eftersom det utskottet i det aktuella fallet endast utförde uppgifter såsom kontroll och verifikation av räkenskapshandlingar och bistånd vid upprättande av balansräkningar, är det inte möjligt att dra slutsatsen att detta utskott gav sökanden möjlighet att kontrollera sitt dotterbolags affärspolitik. Dessutom ska det, vilket också framgår av skäl 764 i det angripna beslutet, framhållas att det från och med den 28 februari 2007 inte ingick någon PIA-styrelseledamot i nämnda utskott, vilket betyder att denna omständighet i alla händelser inte kan ligga till grund för slutsatsen att sökanden utövade ett avgörande inflytande under perioden efter dagen för börsintroduktionen.

124

Således saknade kommissionen fog för att beakta medverkan av PIA-styrelseledamöterna i ersättnings- och internkontrollutskotten som en objektiv omständighet vilken kunde visa sökandens förmåga att utöva, och faktiska utövande av, ett avgörande inflytande över intervenienterna under hela överträdelseperioden.

125

I skäl 765 i det angripna beslutet hänvisade kommissionen till att PIA-styrelseledamöterna under hela överträdelseperioden mottog regelbundna uppdateringar och månatliga rapporter.

126

Sökanden anser inte att dessa rapporter är relevanta vid bedömningen av huruvida den utövade ett avgörande inflytande över intervenienterna, eftersom de inte utarbetades åt sökanden utan var avsedda att ge en bredare publik en redogörelse för företagets resultat. Dessutom har sökanden gjort gällande att det enda syftet med nämnda rapporter var att ge de PIA-styrelseledamöter som hade ledningsansvar möjlighet att få kännedom om resultatet av investeringen i Prysmian, varvid rapporterna inte innebar något krav på bidrag från dessa styrelseledamöters sida.

127

Här ska det, som kommissionen också har gjort, erinras om att det har slagits fast i tribunalens praxis att när företrädare för ett moderbolag utgör majoriteten i ett dotterbolags tillsynsråd, är rapporter ett sätt för tillsynsrådet att hålla sig regelbundet informerat om utvecklingen av dotterbolagets affärsverksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2013, HSE/kommissionen, T‑399/09, ej publicerad, EU:T:2013:647, punkt 93). Sökandens påstående med motsatt innebörd ska därför avvisas.

128

Dessutom ska det påpekas att PIA-styrelseledamöterna genom de aktuella månatliga rapporterna hölls regelbundet informerade om utvecklingen av Prysmians affärsverksamhet. Som framgår av de exempel som redovisades i fotnot 1157 i det angripna beslutet, erhöll dessa ledamöter information om nämnda bolags affärsverksamhet på området elkablar såvitt avsåg finansiella aspekter, energi, telekommunikationer, operationer, personal, logistik, inköpsutveckling, produktutveckling och kvalitetsfrågor.

129

Således utgör mottagandet av regelbundna uppdateringar och månatliga rapporter – med hänsyn tagen även till sökandens befogenhet att utse ledamöter i Prysmians olika styrelser och de delegerade befogenheter som tillkom PIA-styrelseledamöterna, enligt vad som har redovisats i punkterna 110–119 ovan – ytterligare en omständighet som illustrerar att sökanden regelbundet erhöll underrättelser om sitt dotterbolags affärsstrategi, vilket är ägnat att bekräfta att de tillsammans verkligen utgjorde en ekonomisk enhet.

130

I punkterna 766–770 i det angripna beslutet slog kommissionen fast att sökanden hade vidtagit åtgärder för att se till att den även efter börsintroduktionen skulle kunna utöva en avgörande kontroll över Prysmian. Enligt kommissionen rörde det sig om följande fyra åtgärder:

131

Sökanden har gjort gällande att kommissionen trots påståendena i det angripna beslutet inte lyckades visa att sökanden och intervenienterna utgjorde en ekonomisk enhet i den mening som avses i rättspraxis under perioden efter dagen för börsintroduktionen. Till att börja med anser sökanden att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse ett moderbolag ansvarigt med hänvisning till en kapitalandelsnivå som aldrig tidigare har förekommit i ett sådant sammanhang. Vidare har sökanden gjort gällande att den inte tillförsäkrade sig någon kontrollerande position i Prysmian genom att utse Prysmians styrelse i februari 2007. Dessutom har sökanden låtit förstå att systemet med provisoriska listor infördes inför börsintroduktionen. Slutligen är det enligt sökanden inte möjligt att bortse från den investering som gjordes av Taihan Electric Wire.

132

Härvidlag finner tribunalen för det första att sökanden saknar grund för sitt påstående att kommissionens slutsats att sökanden skulle ha solidariskt ansvar för betalningen av de böter som dess dotterbolag ålades var felaktig i så måtto att kommissionen grundade denna slutsats på en kapitalandelsnivå som enligt sökanden aldrig har förekommit i sådana sammanhang. Det är i själva verket tillräckligt att erinra om att det följer av rättspraxis att ett minoritetsinnehav kan ge ett moderbolag möjlighet att i praktiken utöva ett avgörande inflytande över ett dotterbolags beteende på marknaden, om minoritetsinnehavet är förenat med rättigheter som går utöver dem som normalt tillerkänns minoritetsägare med syftet att dessa ska kunna tillvarata sina ekonomiska intressen och om det utifrån dessa rättigheter kan visas, mot bakgrund av en samling samstämmiga indicier av rättslig eller ekonomisk art, att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över dotterbolagets beteende på marknaden (dom av den 12 juli 2011, Fuji Electric/kommissionen, T‑132/07, EU:T:2011:344, punkt 183, och dom av den 9 september 2015, Toshiba/kommissionen, T‑104/13, EU:T:2015:610, punkt 97).

133

När det för det andra gäller sökandens argument att den inte tillförsäkrade sig någon kontrollerande position i Prysmian genom att utse Prysmians styrelse den 28 februari 2007, ska det (vilket också har angetts i punkt 93 ovan) erinras om att den styrelse som utsågs den dagen, det vill säga före dagen för börsintroduktionen, utsågs för en period som sträckte sig till den 31 december 2009 och att denna styrelse kvarstod utan ändringar efter dagen för börsintroduktionen och till och med efter den dag då överträdelsen upphörde. Sökanden hade visserligen under denna period inte längre absolut kontroll över de rösträtter som var knutna till Prysmianaktierna, men att styrelsen behöll samma sammansättning är ändå ett indicium för att sökanden fortsatte att utöva kontroll över styrelsen efter börsintroduktionen.

134

När det för det tredje gäller sökandens påstående att systemet med provisoriska listor skulle ha varit nödvändigt att införa mot bakgrund av de skyldigheter som följer av uppförandekoden för börsnoterade bolag, ska det framhållas att sökanden inte har bestritt kommissionens slutsats att nämnda system gav sökanden möjlighet att se till att den trots ett reducerat innehav skulle kunna utse minst fem av sex ledamöter i Prysmians styrelse. Med tanke på att det saknar relevans huruvida detta system infördes på sökandens initiativ eller till följd av ett rättsligt krav enligt gällande regler, ställer sig tribunalen bakom kommissionens slutsats att nämnda system gav sökanden möjlighet att behålla kontrollen över Prysmians styrelse efter börsintroduktionen. Sökanden använde visserligen inte detta system under överträdelseperioden, men detta behövdes inte heller med tanke på att den styrelse som sökanden utsåg den 28 februari 2007 (vilket redan har påpekats) sedan kvarstod oförändrad till efter överträdelseperiodens slut.

135

När det för det fjärde gäller den investering som Taihan Electric Wire gjorde den 12 november 2007 har sökanden gjort gällande att denna investering inte hindrade Taihan Electric Wire från att utöva sina rättigheter, men det måste ändå konstateras att tanken bakom den utfästelse om att inte föreslå kandidater till styrelsen som framgår av klausul 2 i den till ansökan fogade skrivelsen av den 6 november 2007 var att Taihan Electric Wire inte skulle kunna påverka styrelsens sammansättning. Dessutom var det – i motsats till vad sökanden har gjort gällande – inte något villkor för att denna utfästelse skulle gälla att Taihan Electric Wire ökade sitt innehav i Prysmian till mer än 10 procent. Under dessa omständigheter hade kommissionen fog för sin bedömning att nämnda utfästelse medförde att sökanden behöll kontrollen över Prysmians styrelse i så måtto att bolagets näst största aktieägare avstod från att påverka styrelsens sammansättning.

136

När det för det femte gäller den uttryckliga hänvisningen till kontroll från sökandens sida som enligt kommissionen framgår av protokollet från styrelsemötet den 19 december 2007 är det tillräckligt att påpeka att nämnda handling i själva verket visar att en av PIA-styrelseledamöterna i samband med utvärderingen av överlåtelsen till Taihan Electric Wire uttryckte åsikten att det inte [konfidentiellt]. Sökanden har ifrågasatt denna handlings bevisvärde, men det måste framhållas att det rör sig om ett formellt protokoll och att ett sådant får anses återge de anmärkningar som deltagarna i nämnda styrelsemöte önskade få tagna till protokollet samt att sökanden inte har lagt fram några som helst uppgifter som kan bevisa motsatsen.

137

Således slog kommissionen på goda grunder fast att det förelåg fyra åtgärder som visade att sökanden behöll kontrollen över Prysmian efter dagen för börsintroduktionen, det vill säga efter det att sökanden hade upphört att inneha majoriteten av de rösträtter som var knutna till Prysmianaktierna.

138

I punkt 771 i det angripna beslutet fann kommissionen att det framgick av bevisningen att sökanden så sent som i slutet av 2007, då dess indirekta innehav i Prysmian uppgick till 31,69 procent, främjade korsförsäljning mellan Prysmian och sökandens övriga dotterbolag på ett sätt som är typiskt för en industriägare. I fotnot 1165 i nämnda beslut hänvisade kommissionen till e‑postmeddelanden som utväxlades mellan O. och B. den 20 december 2007, till ett e‑postmeddelande från O. av den 2 januari 2008 och till ett e‑postmeddelande från S. av den 30 januari 2008.

139

Sökanden har bestritt kommissionens påståenden och därvid gjort gällande att vad O. i egenskap av PIA-styrelseledamot med ledningsansvar gjorde genom de aktuella e‑postmeddelandena uteslutande var att uppmärksamma Prysmian på affärsmöjligheter och ange namnet på en person att kontakta inom ett norskt bolag. Sökanden anser att kommissionen saknar fog för sitt påstående att e‑postmeddelandena rörde koncernintern korsförsäljning och att kommissionen fortfarande inte har visat att den aktuella korrespondensen föranledde ytterligare kontakter eller avspeglade påtryckningar på Prysmian att utnyttja möjligheterna i fråga.

140

Såvitt avser innehållet i de berörda e‑postmeddelandena framgår det av bilagorna till svaromålet att O. vände sig till Prysmian för att underrätta bolaget om att sökanden nyligen hade förvärvat ett bolag som erbjöd tv-tjänster i Norge och för att föreslå sig själv som en lämplig person för att etablera kontakt med nämnda bolag i syfte att sälja elkablar. Dessutom föreslog O. att han skulle göra detsamma såvitt avsåg ett bolag som sökanden ägde i Förenta staterna.

141

I motsats till vad sökanden har gjort gällande, avspeglar dessa e‑postmeddelanden att företag verksamma på marknaden bedömde det som lämpligt att ta kontakt med sökanden i stället för att direkt kontakta Prysmiankoncernen om en eventuell försäljning av elkablar. Detta visar att sökanden fungerade som språkrör för Prysmiankoncernen. Visserligen innehåller dessa e‑postmeddelanden, som sökanden också har framhållit, inte några instruktioner från sökanden om att de berörda kontakterna ska etableras, och de avspeglar inte heller någon systematisk praxis, men kommissionen saknade inte fog för att beakta nämnda e‑postmeddelanden i sin bedömning som en indikation på att sökanden var inblandad i Prysmians affärsverksamhet.

142

Under dessa omständigheter hade kommissionen fog för sin slutsats att den berörda utväxlingen av e‑postmeddelanden, särskilt de e‑postmeddelanden som utväxlades mellan O. och B. den 20 december 2007, kunde ses som en indikation på att sökanden utövade ett avgörande inflytande över Prysmian.

143

Av punkterna 89–142 ovan framgår att kommissionen hade fog för att till grund för sin slutsats om att sökanden hade utövat ett avgörande inflytande över intervenienterna lägga för det första befogenheten att utse ledamöter i Prysmians olika styrelser, för det andra befogenheten att sammankalla aktieägarna till bolagsstämmor och föreslå entledigande av enskilda styrelseledamöter eller hela styrelsen, för det tredje de delegerade befogenheter som tillkom PIA-styrelseledamöterna med ledningsansvar inom styrelsen och dessa ledamöters medlemskap i strategiutskottet, för det fjärde mottagandet av regelbundna uppdateringar och månatliga rapporter, för det femte de av kommissionen uppräknade åtgärderna för att vidmakthålla sökandens avgörande kontroll efter börsintroduktionen och för det sjätte bevisen för att sökanden betedde sig som en industriägare. Under dessa omständigheter finner tribunalen, efter en fördjupad prövning, att kommissionen inte begick något fel när den gjorde bedömningen att sökanden hade utövat ett avgörande inflytande inte endast före dagen för börsintroduktionen utan även under hela perioden från den 29 juli 2005 till den 28 januari 2009.

144

Talan kan således inte bifallas såvitt avser den första grundens andra del.

145

Sökanden har gjort gällande att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fann att den investering som GSCP V-fonderna gjorde i Prysmiankoncernen inte motsvarade en investering gjord av en renodlad finansiell investerare. Nämnda fonders förvärv av Prysmian genomfördes enligt sökanden av professionella aktieägare, inte av förvaltare eller strateger, varför sökanden inte kan åläggas något ansvar i egenskap av moderbolag.

146

I synnerhet har sökanden framhållit att GSCP V-fonderna saknade både kompetens och resurser för att bestämma Prysmiankoncernens beteende på marknaden, att förvaltning av bolagen i portföljen inte ingår i uppdraget för PIA, som hade skapat nämnda fonder, att Prysmians befintliga ledningsgrupp, som hade upprättats av bolagets tidigare ägare, fortsatte att leda dess affärsverksamhet, att PIA-styrelseledamöterna var professionella investerare vilkas roll helt enkelt bestod i att övervaka investeringen, att sökanden inte hade något incitament att kontrollera Prysmian, något som framgår av att sökanden kort efter förvärvet avvecklade investeringen, och att Prysmiankoncernen utifrån inte sågs som en del av den koncern där sökanden är moderbolag och inte heller i bokföringsmässigt hänseende i nämnda koncern.

147

Dessutom har sökanden gjort gällande att de åtgärder som sökanden vidtog i förhållande till Prysmiankoncernen inte, i motsats till vad kommissionen angav i det angripna beslutet, var identiska med åtgärder som vidtas av ett holdingbolag inom en industrikoncern.

148

Slutligen har sökanden kritiserat kommissionens bedömning att den ekonomiska fördel som sökanden drog av sin investering visar att sökanden inte var någon finansiell investerare.

149

Kommissionen och intervenienterna har bestritt dessa argument.

150

Inom ramen för den tredje delen av den första grunden för talan har sökanden bland annat bestritt de slutsatser som kommissionen redovisade i skälen 773–781 i det angripna beslutet, där kommissionen bemötte sökandens argument under det administrativa förfarandet att dess agerade gentemot Prysmiankoncernen var att jämställa med en renodlad finansiell investerares agerande.

151

Enligt rättspraxis kan ansvaret för ett dotterbolags överträdelser inte tillskrivas ett moderbolag som är en renodlad finansiell investerare, det vill säga en investerare som äger andelar i ett bolag i syfte att göra en ekonomisk vinst men helt avstår från att ta del i förvaltningen och kontrollen av detta bolag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2012, 1. garantovaná/kommissionen, T‑392/09, ej publicerad, EU:T:2012:674, punkterna 50–52). Att ett moderbolag är en ”renodlad finansiell investerare” utgör emellertid inte något rättsligt kriterium, utan det rör sig om ett exempel på en omständighet där det står ett moderbolag fritt att motbevisa presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑97/08 P, EU:C:2009:262, punkt 75).

152

När det till att börja med gäller sökandens påståenden att GSCP V-fonderna saknade både kompetens och resurser för att bestämma Prysmians beteende på marknaden och att förvaltning av dotterbolagen inte ingick i uppdraget för PIA, konstaterar tribunalen att dessa omständigheter saknar relevans vid bedömningen av huruvida ett avgörande inflytande faktiskt utövades. Dessutom motsägs dessa påståenden av de objektiva omständigheter och indicier som i punkt 143 ovan har befunnits vara styrkta. Därutöver ska det också tilläggas, i linje med vad kommissionen har påtalat, att det angripna beslutet inte innehåller några slutsatser med innebörden att sökanden skulle ha tagit del i den affärsmässiga förvaltningen av Prysmian, utan endast med innebörden att sökanden utövade ett avgörande inflytande över Prysmians affärsbeslut. Härvidlag ska det erinras om att bedömningen av huruvida ett avgörande inflytande har utövats enligt fast rättspraxis inte ska inskränkas enbart till omständigheter som hänför sig till dotterbolagets affärspolitik i strikt mening på marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2015, HIT Groep/kommissionen, T‑436/10, EU:T:2015:514, punkt 127 och där angiven rättspraxis).

153

När det sedan gäller sökandens påstående att de PIA-styrelseledamöter som ingick i Prysmians olika styrelser saknade den kompetens och den erfarenhet som krävdes för att förvalta Prysmians verksamhet, konstaterar tribunalen att även en sådan omständighet saknar relevans vid bedömning av huruvida ett moderbolag har utövat ett avgörande inflytande över ett dotterbolag. I alla händelser gör denna omständighet det inte möjligt att bestrida att dessa styrelseledamöter var inblandade i Prysmians affärspolitik, med tanke på att nämnda styrelseledamöter –vilket har konstaterats i punkterna 105 och 119 ovan – ingick både i Prysmians styrelser och i dess strategiutskott och dessutom hade delegerade administrativa befogenheter.

154

Sökandens påstående om att den saknade intresse av att kontrollera Prysmian motsägs också av att sökanden utsåg samtliga styrelser för Prysmian under överträdelseperioden och av att sökanden satt i Prysmians strategiutskott efter börsintroduktionen. Dessutom motsägs detta påstående helt uppenbart även av den ovan i punkt 136 diskuterade förklaring som avgavs av en PIA-styrelseledamot.

155

Slutligen ska inget avseende heller fästas vid sökandens påstående med den huvudsakliga innebörden att Prysmiankoncernen utifrån inte sågs som en del av den koncern där sökanden är moderbolag och inte heller i bokföringsmässigt hänseende ingick i nämnda koncern, eftersom inte heller detta påstående kan motbevisa de omständigheter och indicier som kommissionen åberopade till stöd för sin slutsats om att det fanns ett avgörande inflytande.

156

Av det ovan anförda framgår att sökanden, i motsats till vad den har hävdat, inte lyckades styrka att dess innehav i Prysmiankoncernen utgjorde en renodlad finansiell investering och att den helt avstod från att medverka i förvaltningen och kontrollen av Prysmian.

157

Talan kan således inte bifallas såvitt avser den första grundens tredje del och därmed inte heller såvitt avser nämnda grund i dess helhet.

158

Sökanden har gjort gällande att kommissionen åsidosatte artikel 2 i förordning nr 1/2003 och motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF genom att den i samband med bedömningen att sökanden skulle vara solidariskt ansvarig för betalningen av de böter som dess dotterbolag ålades inte tog vederbörlig hänsyn till förhållandet mellan sökanden och intervenienterna.

159

Sökandens andra grund består av två delar. Inom ramen för den första delen har sökanden hävdat att kommissionen grundade bedömningen att sökanden skulle vara solidariskt ansvarig för betalningen av de böter som dess dotterbolag ålades på uppgifter som var behäftade med brister och härrörde från ostyrkta förklaringar som intervenienterna hade avgett under det administrativa förfarandet. Inom ramen för den andra delen av den andra grunden har sökanden gjort gällande att kommissionen inte motiverade sitt beslut tillräckligt.

160

Sökanden har kritiserat kommissionen för att den drog slutsatsen att sökanden skulle vara solidariskt ansvarig för betalningen av de böter som dess dotterbolag ålades enbart på grundval av förklaringar som intervenienterna hade avgett, trots att dessa förklaringar enligt sökanden inte är precisa, samstämmiga eller trovärdiga.

161

I synnerhet har sökanden gjort gällande att intervenienternas förklaringar inte grundar sig på några bevis och att kommissionen godtog dem utan kritisk granskning. Dessutom har sökanden påstått att kommissionen medvetet avstod från att beakta den bevisning som sökanden anförde för att vederlägga intervenienternas uppgifter. Vidare har sökanden hävdat att de förklaringar från intervenienternas sida som kommissionen grundade sig på strider mot de förklaringar som intervenienterna hade lämnat vid tidigare tidpunkter och mot den bevisning som hade överlämnats till kommissionen före meddelandet om invändningar. Detta innebär enligt sökanden att kommissionen åsidosatte sin skyldighet att noggrant och opartiskt pröva de handlingar som intervenienterna hade ingett.

162

Kommissionen och intervenienterna har bestritt dessa argument.

163

Sökanden har gjort gällande att de i det angripna beslutet redovisade slutsatserna rörande dess solidariska ansvar för betalningen av de böter som dess dotterbolag ålades inte grundade sig på tillräckliga och trovärdiga bevis. Härvidlag har sökanden i allt väsentligt upprepat de flesta av de argument som den har anfört inom ramen för den första grunden för talan, och dessa argument ska lämnas utan avseende av samma skäl som tribunalen har redogjort för i sin prövning av nämnda grund.

164

För det första har sökanden hävdat att kommissionen ordagrant och utan kritisk granskning återgav intervenienternas förklaringar om sökandens befogenhet att utse Prysmians styrelse, PIA-styrelseledamöternas deltagande i strategiutskottet, sökandens agerande i egenskap av industriägare och PIA-styrelseledamöternas delegerade befogenheter.

165

När det till att börja med gäller befogenheten att utse styrelserna, framhåller tribunalen att kommissionens slutsatser inte grundade sig uteslutande på Prysmians förklaringar utan även på uppgifter från sökanden och på bolagsordningen, såsom framgår av skäl 762 samt fotnoterna 1138–1141 i det angripna beslutet. Vidare har sökanden ånyo gjort gällande att den första styrelsen utsågs av B. i egenskap av styrelseordförande och tillika verkställande direktör för Prysmian, inte av sökanden, men det måste (som också har påpekats i punkt 100 ovan) konstateras att detta påstående inte har stöd i någon bevisning som sökanden har anfört.

166

När det sedan gäller sökandens medverkan i strategiutskottet framgår det av skäl 763 och fotnoterna 1148–1153 i det angripna beslutet att kommissionen till stöd för sina slutsatser hänvisade dels till utväxlingar av e‑postmeddelanden mellan PIA-styrelseledamöterna och Prysmians styrelseordförande och tillika verkställande direktör, dels till dagordningar för möten i strategiutskottet och protokoll från styrelsemöten. Följaktligen motiverade kommissionen inte, vilket sökanden har hävdat, sina slutsatser rörande strategiutskottet enbart genom att återge intervenienternas förklaringar. Dessutom framgår det, vilket har påpekats i punkt 115 ovan, av dagordningen för strategiutskottets möte den 16 juli 2008 att nämnda utskott behandlade affärsstrategiska frågor, bland annat investeringar i Brasilien, Kina, Tunisien, Italien och Ryssland, något som motsäger sökandens påstående att strategiutskottet helt saknade roll i Prysmians strategiska beslutsprocess.

167

När det vidare gäller kommissionens slutsats att sökanden främjade koncernintern korsförsäljning, ska det noteras att den slutsatsen (som framgår av skäl 771 i det angripna beslutet) grundade sig på de e‑postmeddelanden som utväxlades mellan O. och B. den 20 december 2007, på ett e‑postmeddelande från O av den 2 januari 2008 och på ett e‑postmeddelande från S. av den 30 januari 2008. Påståendet att nämnda slutsats grundade sig uteslutande på intervenienternas förklaringar kan således inte godtas.

168

När det slutligen gäller de delegerade befogenheter som tillkom PIA-styrelseledamöterna, framgår det av punkterna 112–114 ovan att den bevisning som kommissionen åberopade i det angripna beslutet, bland annat i fotnoterna 1142–1145 i nämnda beslut, utgjordes av protokollet från Prysmians styrelsemöte den 15 december 2005. Således grundade kommissionen inte – i motsats till vad sökanden har gjort gällande – sina slutsatser enbart på intervenienternas förklaringar. I övrigt stöds kommissionens påståenden av bilagorna till ansökan, av vilka det framgår att PIA-styrelseledamöterna, i kraft av de befogenheter som hade delegerats till dem i deras egenskap av styrelseledamöter med ledningsansvar, medverkade i den dagliga ledningen av Prysmian. I synnerhet yttrade de sig bland annat över en begäran om tillstånd att inrätta en filial i Qatar, över förslag till ledamöter i dotterbolagsstyrelser och över anställningsrelaterade frågor.

169

Av det ovan anförda framgår att kommissionens konstateranden, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, inte uteslutande grundade sig på intervenienternas förklaringar.

170

För det andra har sökanden gjort gällande att intervenienternas förklaringar är motstridiga och att kommissionen underlät att fästa avseende vid de uppgifter som sökanden lämnade under det administrativa förfarandet. Härvidlag är det emellertid tillräckligt att konstatera att sökanden inte närmare har angett vilka förklaringar eller uppgifter som det är fråga om, varför sökandens påståenden i detta sammanhang måste lämnas utan avseende.

171

Talan kan således inte bifallas såvitt avser den andra grundens första del.

172

Sökanden anser att kommissionen åsidosatte den motiveringsskyldighet som följer av artikel 296 FEUF. I synnerhet har sökanden kritiserat kommissionen för underlåtenhet att återge de utförliga uppgifter som sökanden redovisade under det administrativa förfarandet och för underlåtenhet att i tillräcklig grad motivera sina slutsatser, bland annat rörande tillämpningen av presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande under perioden före dagen för börsintroduktionen, rörande konstaterandet att sökanden faktiskt utövade ett avgörande inflytande över Prysmiankoncernen under hela överträdelseperioden och rörande sökandens argument att dess roll i Prysmian motsvarade den roll som en renodlad finansiell investerare har.

173

Kommissionen och intervenienterna har bestritt dessa argument.

174

I enlighet med artikel 296 FEUF ska alla rättsakter, inbegripet beslut, motiveras.

175

Enligt fast rättspraxis ska den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning (se dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, EU:C:2011:620, punkt 147 och där angiven rättspraxis).

176

Såvitt avser individuella beslut framgår det av fast rättspraxis att skyldigheten att motivera ett sådant beslut har till syfte, utöver att möjliggöra domstolskontroll, att ge den berörde de upplysningar som är nödvändiga för att denne ska kunna bedöma huruvida beslutet eventuellt är behäftat med ett sådant fel att det är möjligt att ifrågasätta dess giltighet. Det ska emellertid erinras om att motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är hållbar, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (se dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, EU:C:2011:620, punkterna 146 och 148 samt där angiven rättspraxis). Detta betyder att invändningar och argument som framförs med syftet att ifrågasätta huruvida rättsakten är välgrundad saknar verkan om de åberopas till stöd för en grund som avser avsaknad av motivering eller otillräcklig motivering (se, för ett likande resonemang, dom av den 22 mars 2001, Frankrike/kommissionen, C‑17/99, EU:C:2001:178, punkterna 35–38, och dom av den 15 juni 2005, Corsica Ferries France/kommissionen, T‑349/03, EU:T:2005:221, punkterna 52 och 59).

177

I det aktuella fallet finner tribunalen att det angripna beslutets motivering, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, är tillräcklig i så måtto att den dels kan ge sökanden kännedom om skälen till att kommissionen höll sökanden solidariskt ansvarig för betalningen av de böter som dess dotterbolag ålades för sin direkta medverkan i den berörda kartellen, dels ger tribunalen möjlighet att utföra sin prövning.

178

När det till att börja med gäller beslutet att tillämpa presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande såvitt avser perioden före dagen för börsintroduktionen, framgår det av skälen 748–754 i det angripna beslutet att kommissionen förklarade att sökanden genom sin indirekta kontroll över samtliga till Prysmianaktierna knutna rösträtter befann sig i en situation som var jämförbar med situationen för en ensam ägare till Prysmian. Vidare förklarade kommissionen, bland annat i skälen 751–753 i nämnda beslut, att Apollos och Prysmianledningens investeringar var helt passiva och innebar ett avstående till förmån för sökanden av utövandet av de till Prysmianaktierna knutna rösträtterna. Med ledning av detta fann kommissionen, mot bakgrund av den rättspraxis som citerades i skälen 697–702 i nämnda beslut, att den hade fog för att hålla sökanden solidariskt ansvarig för betalningen av de böter som dess dotterbolag ålades.

179

När det sedan gäller konstaterandet att sökanden utövade ett avgörande inflytande över intervenienterna under perioden från den 29 juli 2005 till den 28 januari 2009, förklarade kommissionen sin slutsats med innebörden att sökanden utövade ett sådant inflytande genom att i överensstämmelse med rättspraxis hänvisa till objektiva omständigheter som rörde de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan sökanden och intervenienterna. Dessa omständigheter beskrevs var och en för sig på ett utförligt sätt i skälen 758–771 i det angripna beslutet och sammanvägdes sedan i skälen 772–781 i nämnda beslut. I denna avslutande sammanvägning bemötte kommissionen också sökandens huvudsakliga argument, särskilt i skälen 773–778 i beslutet. Slutligen ska det framhållas att kommissionens förklaringar, i motsats till vad sökanden har hävdat, inte endast rörde perioden före dagen för börsintroduktionen utan även perioden efter den dagen, vilket framgår av de åtgärder som kommissionen tog upp i skälen 766–770 i beslutet.

180

När det slutligen gäller slutsatsen att sökanden inte agerade gentemot Prysmiankoncernen i egenskap av renodlad finansiell investerare, gav kommissionen sökanden ett tydligt svar, bland annat i skäl 779 i det angripna beslutet, där kommissionen framhöll att utövandet av rösträtt såvitt avsåg beslut av strategisk betydelse för dotterbolagets affärsmässiga agerande, exempelvis beslut om att utse den högsta ledningen och om att godkänna verksamhets- och förvaltningsplaner, tydde på att det var fråga om ett uppenbart utövande av ett avgörande inflytande snarare än om en tillfällig investering av rent finansiell karaktär.

181

Således fullgjorde kommissionen motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF både såvitt avser tillämpningen av presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande och såvitt avser konstaterandet av att sökanden hade utövat ett avgörande inflytande över intervenienterna under hela överträdelseperioden. Kommissionen förklarade också varför sökanden inte kunde betraktas som en renodlad finansiell investerare i förhållande till Prysmiankoncernen.

182

Talan kan således inte bifallas såvitt avser den andra grundens andra del och därmed inte heller såvitt avser nämnda grund i dess helhet.

183

Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet innebär ett åsidosättande av sökandens grundläggande rättigheter.

184

I synnerhet anser sökanden till att börja med att den presumtion om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande som kommissionen tillämpade såvitt avsåg perioden före dagen för börsintroduktionen strider mot principen om oskuldspresumtion, mot artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, och mot artikel 48.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Därutöver har sökanden gjort gällande att kommissionen inte beaktade den bevisning som sökanden hade lagt fram i syfte att motbevisa presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande.

185

Vidare anser sökanden att kommissionens beslut att hålla sökanden, i dess egenskap av moderbolag, solidariskt ansvarig för betalningen av de böter som dess dotterbolag ålades strider mot principen om personligt ansvar, med tanke på att varken sökanden själv eller dess företrädare i nämnda dotterbolag deltog i den överträdelse som avses i artikel 101 FEUF.

186

Kommissionen och intervenienterna har bestritt dessa argument.

187

När det för det första gäller principerna om personligt ansvar och oskuldspresumtion, erinrar tribunalen om att unionsdomstolen vid flera tillfällen har slagit fast att kommissionen inte åsidosätter nämnda principer genom att tillämpa presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande.

188

Enligt rättspraxis utgör det förhållandet att ett moderbolag i en koncern som utövar ett avgörande inflytande över sina dotterbolag kan åläggas solidariskt ansvar för dotterbolagens överträdelser av konkurrensreglerna inte på något sätt ett åsidosättande av principen om personligt ansvar, utan detta förhållande kan i själva verket härledas ur just den principen. Moderbolaget och de dotterbolag över vilka det utövar ett avgörande inflytande utgör nämligen ett enda företag i den mening som avses i unionens konkurrensrätt, och de är alla ansvariga för detta företag. Om företaget uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder konkurrensreglerna, innebär detta att samtliga juridiska personer i koncernen blir personligen och solidariskt ansvariga (se dom av den 27 september 2012, Nynäs Petroleum och Nynas Belgium/kommissionen, T‑347/06, EU:T:2012:480, punkt 40 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑97/08 P, EU:C:2009:262, punkt 97).

189

Vidare framgår det av fast rättspraxis att presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande inte åsidosätter rätten till oskuldspresumtion, eftersom den förstnämnda presumtionen dels inte resulterar i någon presumtion om att något av de berörda bolagen skulle vara skyldigt (se dom av den 26 januari 2017, Villeroy & Boch/kommissionen, C‑625/13 P, EU:C:2017:52, punkt 149 och där angiven rättspraxis), dels kan motbevisas (se dom av den 19 juni 2014, FLS Plast/kommissionen, C‑243/12 P, EU:C:2014:2006, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

190

Slutligen följer det av domstolens fasta praxis att den omständigheten att det är svårt att frambringa den bevisning som krävs för att motbevisa presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande inte, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, i sig innebär att nämnda presumtion i själva verket inte kan motbevisas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2016, Evonik Degussa och AlzChem/kommissionen, C‑155/14 P, EU:C:2016:446, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

191

Således kan sökanden inte vinna framgång med sitt argument att presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande strider mot principen om personligt ansvar och principen om oskuldspresumtion såsom dessa har stadfästs i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i stadgan.

192

För det andra kan sökanden, mot bakgrund av den rättspraxis som har nämnts i punkt 188 ovan, inte heller vinna framgång med sitt påstående att varken sökanden själv eller dess företrädare deltog i den berörda kartellen.

193

När det för det tredje gäller sökandens argument att kommissionen inte redovisade tillräckliga skäl för sin bedömning att sökanden inte hade lyckats motbevisa presumtionen om att sökanden hade utövat ett avgörande inflytande, konstaterar tribunalen att detta argument redan har prövats inom ramen för den andra grunden och att det ska lämnas utan avseende av samma skäl som har anförts i det sammanhanget.

194

Således innebar kommissionens beslut att hålla sökanden, i egenskap av moderbolag, solidariskt ansvarig för betalningen av de böter som dess dotterbolag ålades inte, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, att principen om personligt ansvar och principen om oskuldspresumtion åsidosattes på det sätt som sökanden har hävdat inom ramen för den aktuella grunden.

195

Talan kan således inte bifallas såvitt avser den tredje grunden.

196

Sökanden har väsentligen gjort gällande att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatte rättssäkerhetsprincipen och principen om individuella påföljder genom att inte fastställa vilka andelar de solidariskt förpliktade medgäldenärerna skulle svara för inom ramen för det interna förhållandet dem emellan utan enbart ange att de var solidariskt ansvariga. Enligt sökanden behöver sådana andelar inte fastställas när bolagen tillhör samma koncern vid den tidpunkt då det angripna beslutet antas, men när den ekonomiska enhet som bolagen har utgjort inte längre existerar, såsom i det aktuella fallet, är kommissionen däremot skyldig att i nämnda beslut fastställa sådana andelar.

197

Kommissionen har bestritt dessa argument.

198

Sökanden har i allt väsentligt hävdat att kommissionen, eftersom sökanden och intervenienterna när det angripna beslutet antogs inte längre utgjorde en ekonomisk enhet, var skyldig att fastställa vilken andel av böterna som var och en av dem skulle svara för inom ramen för det interna förhållandet dem emellan.

199

Enligt domstolens praxis är det unionsrättsliga begreppet solidariskt betalningsansvar för böter att betrakta som en naturlig följd av företagsbegreppet och avser därför enbart företaget, inte de bolag som utgör företaget (se dom av den 26 januari 2017, Villeroy & Boch/kommissionen, C‑625/13 P, EU:C:2017:52, punkt 150 och där angiven rättspraxis).

200

Det följer av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 att kommissionen kan ålägga flera bolag böter med solidariskt betalningsansvar, om dessa bolag ingick i ett och samma företag, men däremot medger varken ordalydelsen av den bestämmelsen eller det syfte som eftersträvas genom systemet med solidariskt betalningsansvar en tolkning som innebär att kommissionen med stöd av denna befogenhet att vidta sanktionsåtgärder inte endast skulle kunna fastställa det externa förhållandet vid solidariskt ansvar utan även vilka andelar som de solidariskt förpliktade medgäldenärerna ska svara för inom ramen för det interna förhållandet dem emellan (se dom av den 26 januari 2017, Villeroy & Boch/kommissionen, C‑625/13 P, EU:C:2017:52, punkt 151 och där angiven rättspraxis).

201

Systemet med solidariskt betalningsansvar syftar i stället till att ge kommissionen tillgång till ytterligare ett rättsligt instrument så att den effektivare kan kräva in böter som har ålagts för överträdelser av konkurrensrätten. Detta system minskar den insolvensrisk som kommissionen utsätts för i egenskap av borgenär såvitt avser den skuld som böterna utgör, vilket bidrar till den avskräckande verkan som allmänt eftersträvas inom konkurrensrätten (se dom av den 26 januari 2017, Villeroy & Boch/kommissionen, C‑625/13 P, EU:C:2017:52, punkt 152 och där angiven rättspraxis).

202

Att fastställa de enskilda solidariskt förpliktade medgäldenärernas andelar inom ramen för det interna förhållandet dem emellan skulle inte bidra till förverkligandet av detta dubbla syfte. Den inbördes fördelningen mellan medgäldenärerna är en tvistefråga som kan aktualiseras i ett senare skede och som i princip saknar intresse för kommissionen när denna redan har erhållit hela bötesbeloppet från en eller flera av medgäldenärerna (se dom av den 26 januari 2017, Villeroy & Boch/kommissionen, C‑625/13 P, EU:C:2017:52, punkt 153 och där angiven rättspraxis).

203

I det aktuella fallet är det, mot bakgrund av den rättspraxis som har nämnts i punkterna 199–202 ovan, tillräckligt att konstatera att kommissionen inte var skyldig att fastställa vilka andelar som sökanden och intervenienterna skulle svara för inom ramen för det interna förhållandet dem emellan. Som framgår av den prövning som har gjorts inom ramen för den första grunden för talan, hade kommissionen fog för sin bedömning att sökanden och intervenienterna under hela överträdelseperioden utgjorde ett enda företag i den mening som avses i konkurrensrätten, vilket innebär att kommissionen fick inskränka sig till att fastställa beloppet för de böter som dessa bolag var solidariskt skyldiga att betala.

204

Sökandens argument att sökanden och intervenienterna när det angripna beslutet antogs hade upphört att tillsammans utgöra en ekonomisk enhet kan inte påverka den slutsats som har redovisats i punkt 203 ovan.

205

Till att börja med ska det framhållas att ett godtagande av det argumentet skulle strida mot själva begreppet solidariskt ansvar. Systemet med solidariskt betalningsansvar innebär definitionsmässigt att kommissionen kan vända sig antingen till moderbolaget eller till dotterbolaget utan att fastställa sådana andelar som sökanden åsyftar. Som domstolen har slagit fast, har kommissionen ingen skyldighet att välja det ena eller det andra av dessa bolag när den ålägger böter (se dom av den 18 juli 2013, Dow Chemical m.fl./kommissionen, C‑499/11 P, EU:C:2013:482, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

206

Vidare skulle ett godtagande av nämnda argument kunna undergräva det syfte som eftersträvas genom systemet med solidariskt betalningsansvar, vilket ju enligt den rättspraxis som har redovisats i punkt 201 ovan består i att detta system utgör ett kompletterande rättsligt instrument som ger kommissionen möjlighet att effektivare kräva in de böter som den har ålagt och stärka den avskräckande verkan som allmänt eftersträvas inom konkurrensrätten.

207

Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen, efter en fördjupad prövning, att kommissionen inte begick något fel och inte heller åsidosatte rättssäkerhetsprincipen eller principen om individuella påföljder genom att underlåta att fastställa sökandens och intervenienternas andelar inom ramen för det interna förhållandet dem emellan.

208

Talan kan således inte bifallas såvitt avser den fjärde grunden.

209

Sökanden anser att kommissionen under det administrativa förfarandet åsidosatte dess rätt till försvar. Den femte grunden består av tre delar. Inom ramen för den första delen har sökanden hävdat att kommissionen underlät att ge sökanden tillgång till handlingar av väsentlig betydelse för dess försvar. Inom ramen för den andra delen har sökanden gjort gällande att kommissionen rättsstridigt senarelade sökandens tillgång till andra väsentliga handlingar. Inom ramen för den tredje delen har sökanden påstått att förfarandet tog alltför lång tid och att detta undergrävde sökandens förmåga att försvara sig.

210

Sökanden har gjort gällande att kommissionen i det angripna beslutet grundade sökandens ansvar för kartellen på ett antal uppgifter som lades sökanden till last men som sökanden inte hade beretts tillgång till. I synnerhet rör det sig enligt sökanden om den handling som innehåller bevis för omfattningen av de delegerade befogenheter som tillkom PIA-styrelseledamöterna och de handlingar som innehåller bevis för ersättnings- och internkontrollutskottens roll.

211

Kommissionen har bestritt dessa argument.

212

Enligt fast rättspraxis är iakttagande av rätten till försvar en grundläggande rättighet i unionsrätten som har stadfästs i artikel 41.2 a i stadgan, vilken innebär krav på att rätten till försvar ska iakttas i samtliga förfaranden (se dom av den 17 december 2014, Pilkington Group m.fl./kommissionen, T‑72/09, ej publicerad, EU:T:2014:1094, punkt 232 och där angiven rättspraxis).

213

För iakttagande av rätten till försvar krävs att det berörda företaget under det administrativa förfarandet har getts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på de handlingar som kommissionen har lagt till grund för sitt påstående om att fördraget har överträtts (dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkt 66).

214

I artikel 27.1 i förordning nr 1/2003 föreskrivs på liknande sätt dels att kommissionen ska ge de företag eller företagssammanslutningar som omfattas av det förfarande som kommissionen har inlett tillfälle att yttra sig över kommissionens invändningar, dels att kommissionen endast ska grunda sina beslut på sådana invändningar som de berörda parterna har fått tillfälle att yttra sig över.

215

Underlåtenhet att lämna ut en handling utgör vidare, enligt fast rättspraxis, ett åsidosättande av rätten till försvar endast om det berörda företaget visar dels att kommissionen har lagt denna handling till grund för sin ståndpunkt att det har förekommit en överträdelse, dels att denna ståndpunkt inte hade kunnat bevisas utan hänvisning till denna handling. Om det fanns annan skriftlig bevisning som parterna fick kännedom om under det administrativa förfarandet och som specifikt stöder kommissionens slutsatser, skulle kommissionen fortfarande ha haft fog för sina slutsatser i det angripna beslutet även om den inte fick använda den ej utlämnade handlingen som bevisning mot företaget. Det ankommer således på det berörda företaget att visa att den slutsats som kommissionen har dragit i sitt beslut skulle ha blivit en annan om en handling som inte har lämnats ut, och som kommissionen har åberopat gentemot detta företag, inte hade fått användas som bevisning mot företaget (se dom av den 9 september 2015, Toshiba/kommissionen, T‑104/13, EU:T:2015:610, punkt 129 och där angiven rättspraxis).

216

I det aktuella fallet har sökanden gjort gällande att den inte, från kommissionen, erhöll vare sig handlingen rörande omfattningen av de befogenheter som hade delegerats till PIA-styrelseledamöterna eller handlingarna rörande ersättnings- och internkontrollutskotten, men tribunalen konstaterar i linje med vad kommissionen har hävdat att detta påstående är ogrundat.

217

Till att börja med tog sökanden – som kommissionen har förklarat utan att därvid motsägas av sökanden – den 27 mars 2012 del av handlingen rörande omfattningen av de befogenheter som hade delegerats till PIA-styrelseledamöterna. Sökanden fick då tillgång till både en konfidentiell och en icke-konfidentiell version av nämnda handling.

218

När det sedan gäller handlingen rörande ersättningsutskottet, ska det framhållas att det är fråga om den konfidentiella versionen av intervenienternas svar på meddelandet om invändningar. Sökanden bereddes den 4 januari och den 12 mars 2012 samt den 11 september 2013 tillgång till den icke-konfidentiella versionen av detta svar, av vilken framgår de uppgifter som kommissionen nämnde i det angripna beslutet på tal om sökanden.

219

När det slutligen gäller handlingen rörande internkontrollutskottet, är det fråga om en handling som är identisk med den handling som återfinns i bilaga 15 till intervenienternas svar på en begäran om upplysningar av den 20 oktober 2009, som sökanden tog del av i synnerhet den 26 januari 2012.

220

Således nekade kommissionen inte sökanden tillgång till de handlingar som sökanden har nämnt i ansökan, vilket betyder att kommissionen fullgjorde sina skyldigheter enligt den rättspraxis som har nämnts i punkt 215 ovan.

221

I övrigt har sökanden gjort gällande att den inte fick tillgång till andra handlingar i ärendet, bland annat handlingarna [konfidentiellt] och [konfidentiellt]. Detta påstående har emellertid framförts för första gången i repliken inför tribunalen och grundar sig inte på uppgifter som framkom under förfarandet, varför det inte kan tas upp till prövning i sak. I alla händelser ska det framhållas, i linje med vad kommissionen har påpekat, att handlingen [konfidentiellt] översändes till sökanden den 8 september 2011 och att handlingen [konfidentiellt] endast innehåller offentligt tillgänglig information, vilket fotnot 1127 i det angripna beslutet också visar.

222

Talan kan således inte bifallas såvitt avser den femte grundens första del.

223

Sökanden har till att börja med gjort gällande att kommissionen lämnade vissa upplysningar av väsentlig betydelse för sökandens försvar först på ett mycket sent stadium av utredningen, närmare bestämt den 17 maj 2013, vilket medförde att sökanden saknade möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt utöva sin rätt till försvar. De aktuella upplysningarna, vilka både var sådana som lades sökanden till last och sådana som var till fördel för sökanden, rörde för det första bevisning som användes för att fastställa strategiutskottets roll, för det andra bevisning som avsåg ersättningsutskottet och internkontrollutskottet, för det tredje bevisning som avsåg de frågor som hade behandlats vid månadsmötena och för det fjärde bevisning till stöd för kommissionens påstående att sökanden hade agerat på samma sätt som en industriägare.

224

Vidare har sökanden hävdat att åsidosättandet av dess rätt till försvar inte avhjälptes genom att sökanden sent omsider fick ta del av de berörda upplysningarna, eftersom sökanden inte förfogade över dessa upplysningar vare sig när den utarbetade sitt svar på meddelandet om invändningar eller vid tiden för det muntliga hörandet i juni 2012. Dessutom anser sökanden att om den hade kunnat lägga fram sina synpunkter på bevisningen tidigare, skulle kommissionen ha haft bättre möjligheter att beakta dessa synpunkter.

225

Sökanden har också gjort gällande att kommissionen saknar grund för sin anförda motivering, nämligen att den hade skäl att ge sökanden tillgång till de berörda upplysningarna så sent med tanke på behovet av att fastställa bevisningens riktighet innan den kommunicerades. Därvidlag har sökanden påtalat att kommissionen förfogade över större delen av den relevanta bevisningen redan mer än ett år tidigare.

226

Slutligen har sökanden yrkat att tribunalen med stöd av artikel 64.4 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991 ska förelägga kommissionen att för prövning inom stängda dörrar förete samtliga relevanta handlingar som kommissionen framställde internt mellan den 1 mars 2012 och den 17 maj 2013, i synnerhet korrespondensen med rättstjänsten och förhörsombudet samt protokollen från mötena i den grupp som ansvarade för ärendet eller nämnda grupps interna skriftliga instruktioner.

227

Kommissionen har bestritt dessa argument.

228

Sökanden har i allt väsentligt gjort gällande att kommissionen alltför sent gav sökanden tillgång till handlingar av väsentlig betydelse för sökandens försvar.

229

Enligt den rättspraxis som har nämnts i punkt 213 ovan kräver iakttagandet av rätten till försvar att det berörda företaget under det administrativa förfarandet har getts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta.

230

Tribunalen påpekar härvidlag att sökanden inom ramen för denna andra del av den femte grunden inte har hävdat, som den gjorde inom ramen för den första delen av nämnda grund, att den inte alls fick tillgång till handlingar av väsentlig betydelse för dess försvar mot de invändningar som kommissionen i det angripna beslutet hade framfört mot sökanden, utan sökanden har endast kritiserat kommissionen för att den dröjde med att lämna ut de berörda handlingarna.

231

Icke desto mindre ska det framhållas, för det första, att de handlingar som sökanden har hänvisat till överlämnades till denna den 17 maj 2013, det vill säga omkring tio månader innan det angripna beslutet antogs. Under dessa omständigheter kan sökanden inte med framgång påstå sig ha saknat möjlighet att framföra synpunkter på dessa uppgifter av det skälet att det inte fanns tillräcklig tid för att granska dem. Vidare ska det konstateras att sökanden faktiskt yttrade sig över dessa handlingar, bland annat den 17 juni 2013, en månad efter översändandet, och att det inte finns något i sökandens inlagor som kan belägga sökandens påstående att kommissionen inte skulle ha haft tillräcklig tid för att beakta sökandens synpunkter. Slutligen har sökanden inte närmare förklarat vilka argument som den skulle ha kunnat formulera om tidsbristen inte hade lagt hinder i vägen.

232

För det andra ska det påpekas att bland de handlingar som sökanden påstår sig ha fått ta del av alltför sent återfinns två som rör kommissionens slutsatser om sökandens medverkan i Prysmians ersättningsutskott respektive internkontrollutskott. Av tribunalens prövning av den andra grunden, i punkterna 120–124 ovan, framgår att kommissionen inte kan lägga dessa båda omständigheter till grund för sin slutsats att sökanden utövade ett avgörande inflytande över intervenienterna. Sökandens invändning om ett alltför sent utlämnande av dessa båda handlingar rörande nämnda omständigheter ska därför anses sakna verkan och kan således inte tas upp till prövning i sak. I övrigt kan sökanden, med tanke på att de berörda handlingarna (protokoll från Prysmians styrelsemöten och månatliga rapporter) är förhållandevis kortfattade, inte med framgång hävda att den inte skulle ha haft tid att granska dem i syfte att förbereda sitt försvar inför kommissionen.

233

För det tredje kan sökanden inte med framgång göra gällande att de handlingar som överlämnades den 17 maj 2013 utgjorde den enda grunden för kommissionens argument. I detta sammanhang ska det framhållas att kommissionens slutsatser i det angripna beslutet också grundades på flera andra handlingar, vilka väsentligen överlämnades till sökanden efter det att meddelandet om invändningar hade antagits den 30 juni 2011.

234

För det fjärde är det visserligen riktigt att sökanden inte hade tillgång till dessa handlingar i samband med utarbetandet av sitt svar på meddelandet om invändningar, men det ska erinras om att det framgår av rättspraxis att meddelandet om invändningar är en handling av förberedande karaktär och att de bedömningar i sak och de rättsliga bedömningar som görs i detta meddelande således är av rent provisorisk karaktär (dom av den 5 december 2013, SNIA/kommissionen, C‑448/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:801, punkt 42 och där angiven rättspraxis). Följaktligen finns det inget som hindrar att handlingar som kommissionen mottar som svar på meddelandet om invändningar sedermera används i det slutliga beslutet, under förutsättning att den berörda personen – som här – ges möjlighet att yttra sig över dessa handlingar.

235

Talan kan således inte bifallas såvitt avser den andra delen av den femte grunden, eftersom denna del delvis är verkningslös och i övrigt är ogrundad. När det gäller den processledningsåtgärd som sökanden har föreslagit är det tillräckligt att påpeka att sökanden inte har förklarat hur denna åtgärd skulle kunna stödja dess argumentation, varför det saknas anledning att bifalla sökandens processuella yrkande.

236

Sökanden har gjort gällande att den oskäligt långa tidsutdräkten för det administrativa förfarandet innebar att kommissionen åsidosatte principen om god förvaltningssed. I detta sammanhang har sökanden särskilt framhållit att utredningen pågick i mer än fem år, från den 9 januari 2009 till den 2 april 2014. Sökanden har tillagt att denna tidsutdräkt fick konsekvenser för dess försvar, eftersom sökanden inte mottog meddelandet om invändningar förrän den 30 juni 2011, då GSCP V-fonderna redan hade avyttrat sitt sista innehav i Prysmian (vilket skedde 2010). Dessutom anser sökanden att tribunalen, för den händelse att den skulle finna att den oskäligt långa tidsutdräkten för det administrativa förfarandet inte kan motivera en ogiltigförklaring av det angripna beslutet, ändå av billighetsskäl bör sätta ned beloppet för de böter som sökanden har ålagts.

237

Kommissionen har bestritt dessa argument.

238

Enligt fast rättspraxis utgör iakttagandet av en skälig tidsfrist i administrativa förfaranden inom ramen för konkurrenspolitiken en allmän unionsrättslig princip vars iakttagande unionsdomstolarna ska säkerställa (se dom av den 19 december 2012, Heineken Nederland och Heineken/kommissionen, C‑452/11 P, ej publicerad, EU:C:2012:829, punkt 97 och där angiven rättspraxis).

239

Principen om iakttagande av en skälig tidsfrist i administrativa förfaranden har också bekräftats genom artikel 41.1 i stadgan, enligt vilken ”[v]ar och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer” (se dom av den 5 juni 2012, Imperial Chemical Industries/kommissionen, T‑214/06, EU:T:2012:275, punkt 284 och där angiven rättspraxis).

240

Huruvida varje enskild del av förfarandet tog skälig tid i anspråk ska bedömas med hänsyn tagen till de särskilda omständigheterna i varje ärende och i synnerhet till ärendets sammanhang, parternas uppträdande under förfarandet, ärendets betydelse för de olika berörda företagen och ärendets komplexitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 1999, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, T‑305/94–T‑307/94, T‑313/94–T‑316/94, T‑318/94, T‑325/94, T‑328/94, T‑329/94 och T‑335/94, EU:T:1999:80, punkt 126).

241

Domstolen har också funnit att det administrativa förfarandet vid kommissionen i konkurrensärenden kan föranleda en prövning bestående av två på varandra följande perioder, vilka var och en svarar mot en egen intern logik. Den första perioden, som omfattar tiden fram till meddelandet om invändningar, börjar löpa den dag då kommissionen, genom utövande av de befogenheter som den har tilldelats av unionslagstiftaren, vidtar åtgärder som innebär anklagelser om att en överträdelse har skett. Denna period ska göra det möjligt för kommissionen att ta ställning till det fortsatta förfarandet. Den andra perioden omfattar tiden från meddelandet om invändningar till antagandet av det slutliga beslutet. Denna period ska göra det möjligt för kommissionen att slutgiltigt ta ställning till den påtalade överträdelsen (dom av den 21 september 2006, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied/kommissionen, C‑105/04 P, EU:C:2006:592, punkt 38).

242

Vidare framgår det av rättspraxis att om åsidosättandet av principen om iakttagande av en skälig tidsfrist kan ha inverkat på tvistens lösning, kan detta åsidosättande föranleda att det angripna beslutet ogiltigförklaras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2006, Technische Unie/kommissionen, C‑113/04 P, EU:C:2006:593, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

243

Härvidlag ska det emellertid framhållas att den omständigheten att en skälig tidsfrist har överskridits vid tillämpning av konkurrensreglerna endast kan utgöra grund för ogiltigförklaring av ett beslut i vilket en överträdelse konstateras och endast då det har fastställts att åsidosättandet av principen om iakttagande av en skälig tidsfrist har varit till men för de berörda företagens rätt till försvar. Bortsett från detta specifika fall saknar underlåtenheten att fatta beslut inom skälig tid betydelse för giltigheten av det administrativa förfarandet enligt förordning nr 1/2003 (dom av den 21 september 2006, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied/kommissionen, C‑105/04 P, EU:C:2006:592, punkt 42).

244

Slutligen är det viktigt, med tanke på att iakttagandet av rätten till försvar – en princip som enligt vad som vid ett flertal tillfällen har framhållits i domstolens praxis är av grundläggande karaktär – har så central betydelse i sådana förfaranden som det här aktuella, att förhindra att nämnda rätt ohjälpligt äventyras på grund av ett alltför utdraget utredningsskede och att utredningens tidsåtgång hindrar framskaffandet av bevis ägnade att vederlägga ett påstående om att det har förekommit sådana beteenden som kan medföra ansvar för de berörda företagen. Av detta skäl ska prövningen av huruvida utövandet av rätten till försvar har hindrats inte inskränkas till själva det skede under vilket denna rätt får full verkan, det vill säga det administrativa förfarandets andra skede, utan bedömningen av orsaken till att rätten till försvar eventuellt har blivit mindre effektiv ska omfatta hela förfarandet och avse dess sammanlagda tidsåtgång (se dom av den 21 september 2006, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied/kommissionen, C‑105/04 P, EU:C:2006:592, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

245

I det aktuella fallet konstaterar tribunalen att det administrativa förfarandets första skede, det vill säga från delgivningen av inspektionsbeslutet med intervenienterna i januari 2009 till mottagandet av meddelandet om invändningar i juni 2011, varade i 29 månader. Det administrativa förfarandets andra skede, från mottagandet av meddelandet om invändningar till antagandet av det angripna beslutet i april 2014, pågick för sin del i 33 månader.

246

Tidsutdräkten för det administrativa förfarandets första och andra skede är inte oskälig med tanke på de åtgärder som kommissionen såg sig föranlåten att vidta i syfte att genomföra utredningen och anta det angripna beslutet.

247

Till att börja med ska det påpekas, i likhet med vad kommissionen har framhållit, att utredningen avsåg en världsomspännande kartell som hade ett mycket stort antal deltagare och pågick i nära tio år samt att kommissionen under loppet av utredningen var tvungen att uppdatera betydande mängder bevismaterial som ingick i akten, bland annat allt det material som samlades in vid inspektionerna och som inkom från dem som ansökte om förmånlig behandling. Dessutom begärde kommissionen under utredningens gång vid ett flertal tillfällen skriftligen in upplysningar från deltagare i den berörda sektorn med stöd av artikel 18 i förordning nr 1/2003 eller punkt 12 i tillkännagivandet om immunitet.

248

Vidare föranledde denna stora mängd bevismaterial kommissionen att anta ett beslut som i sin engelska version uppgick till 287 sidor och vars bilaga 1 innehöll fullständiga hänvisningar till allt bevismaterial som hade samlats in i utredningsskedet. Dessutom framstår både kartellens omfattning och räckvidd och de språksvårigheter som uppstod som anmärkningsvärda. Det angripna beslutet hade nämligen 26 mottagare i ett stort antal länder, varav många hade deltagit i kartellen i olika juridiska former och hade genomgått omstruktureringar under och efter kartellperioden. Till yttermera visso behövde nämnda beslut, som utarbetades på engelska, översättas i sin helhet till tyska, franska och italienska.

249

Slutligen framgår det av bakgrunden till tvisten såsom denna har beskrivits i punkterna 3–10 ovan att kommissionen inom ramen för det administrativa förfarandet vidtog en rad olika åtgärder som kan motivera tidsåtgången för vart och ett av förfarandets skeden, och sökanden har inte specifikt bestritt att dessa åtgärder var ändamålsenliga för utredningen.

250

Tidsåtgången för det administrativa förfarandets båda skeden var således skälig med tanke på att kommissionen skulle ha möjlighet att göra en fördjupad prövning av den bevisning som lades fram och de argument som framfördes av de olika parter som berördes av utredningen.

251

Således kan sökanden inte med framgång göra gällande att det administrativa förfarandet vid kommissionen tog oskäligt lång tid och att kommissionen åsidosatte principen om iakttagande av en skälig tidsfrist.

252

Även om tribunalen hade funnit att den samlade tidsåtgången för det administrativa förfarandet var oskälig och att principen om iakttagande av en skälig tidsfrist hade åsidosatts, skulle detta – mot bakgrund av den rättspraxis som har nämnts i punkterna 242–244 ovan – i alla händelser inte i sig utgöra tillräcklig grund för ogiltigförklaring av det angripna beslutet.

253

Sökanden har i detta hänseende gjort gällande att den oskäliga tidsutdräkten för det administrativa förfarandet fick ”återverkningar på dess förmåga att försvara sig”, särskilt eftersom sökanden vid den tidpunkt då den underrättades om att den var föremål för utredningen, det vill säga dagen för meddelandet om invändningar (den 30 juni 2011), redan hade avyttrat sitt sista innehav i intervenienterna och således hade endast hade begränsad tillgång till bevisning som rörde dess investering. I detta hänseende är det emellertid tillräckligt att erinra om att sökanden enligt fast rättspraxis, i kraft av den allmänna försiktighetsprincip som det åvilar varje företag eller företagssammanslutning att iaktta, är skyldig att tillse att den har böcker eller arkiv i säkert förvar som gör det möjligt att följa dess verksamhet, bland annat så att den förfogar över nödvändig bevisning om den blir föremål för rättsliga eller administrativa åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2011, Heineken Nederland och Heineken/kommissionen, T‑240/07, EU:T:2011:284, punkt 301 och där angiven rättspraxis). Denna skyldighet gäller även vid avyttring av dotterbolag, såsom framgår av domen av den 27 juni 2012 i målet Bolloré/kommissionen (T‑372/10, EU:T:2012:325, punkt 152).

254

Sökanden har också, för den händelse att det administrativa förfarandets längd inte skulle motivera ogiltigförklaring av det angripna beslutet, uppmanat tribunalen att av billighetsskäl sätta ned beloppet för de böter som sökanden har ålagts. Denna uppmaning måste emellertid anses ha framförts till stöd för sökandens yrkanden om nedsättning av nämnda belopp, vilka kommer att prövas i punkt 261 nedan.

255

Talan kan inte bifallas såvitt avser den tredje delen av den femte grunden och därmed inte heller såvitt avser nämnda grund i dess helhet.

256

Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att sökanden inte har lyckats visa att kommissionen begick fel som utgör skäl till ogiltigförklaring av det angripna beslutet i den del som nämnda beslut berör sökanden.

257

Sökandens yrkanden om ogiltigförklaring ska därför ogillas.

258

Sökanden har uppmanat tribunalen att sätta ned beloppet för de böter som sökanden har ålagts, så att hänsyn tas till de fel som kommissionen begick vid beräkningen av nämnda belopp. Vidare har sökanden, för den händelse att tidsutdräkten för det administrativa förfarandet inte skulle kunna motivera ogiltigförklaring av det angripna beslutet, uppmanat tribunalen att av billighetsskäl sätta ned nämnda belopp. Slutligen har sökanden begärt att tribunalen ska se till att sökanden kommer i åtnjutande av varje nedsättning av bötesbeloppet som intervenienterna kan komma att beviljas till följd av sin talan mot nämnda beslut i mål T‑475/14, Prysmian och Prysmian Cavi e Sistemi/kommissionen.

259

Innan tribunalen prövar sökandens olika yrkanden om nedsättning av beloppet för dess böter ska det erinras om att unionsdomstolens lagenlighetsgranskning kompletteras med den obegränsade behörighet som nämnda domstol i enlighet med artikel 261 FEUF har tillerkänts genom artikel 31 i förordning nr 1/2003. Förutom att kontrollera påföljdens lagenlighet är således unionsdomstolen behörig att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning. Följaktligen kan unionsdomstolen undanröja, sätta ned eller höja de böter eller viten som har ålagts. Det är emellertid viktigt att understryka att utövandet av denna obegränsade behörighet inte är detsamma som en prövning ex officio och att förfarandet vid unionsdomstolarna är kontradiktoriskt. Utom när det föreligger omständigheter som omfattas av tvingande rätt och som domstolen är skyldig att behandla ex officio, såsom det angripna beslutets bristande motivering, ankommer det på sökanden att åberopa grunder och förete bevisning till stöd för sin talan mot nämnda beslut (dom av den 8 december 2011, KME Germany m.fl./kommissionen, C‑389/10 P, EU:C:2011:816, punkterna 130 och 131).

260

När det för det första gäller sökandens yrkande om att beloppet för de böter som den har ålagts ska sättas ned med hänvisning till de fel som kommissionen begick vid beräkningen av nämnda belopp, framhåller tribunalen dels att sökanden inte har vunnit bifall för sina yrkanden om ogiltigförklaring på de grunder som den har anfört till stöd för nämnda yrkanden, dels att det i det aktuella fallet inte föreligger några omständigheter som skulle kunna motivera en nedsättning av det berörda beloppet. Således ska det aktuella yrkandet i sin helhet lämnas utan bifall.

261

När det för det andra gäller sökandens yrkande om att beloppet för de böter som den har ålagts ska sättas ned, av billighetsskäl, med hänvisning till den oskäliga tidsutdräkten för det administrativa förfarandet, är det tillräckligt att erinra om att ett åsidosättande från kommissionens sida av principen om iakttagande av en skälig tidsfrist visserligen kan motivera ogiltigförklaringen av ett beslut som kommissionen har antagit efter ett administrativt förfarande som har genomförts med stöd av artiklarna 101 FEUF eller 102 FEUF, i den mån som även det berörda företagets rätt till försvar därigenom har åsidosatts, men att den omständigheten att kommissionen befinns ha åsidosatt principen om iakttagande av en skälig tidsfrist däremot inte kan föranleda en nedsättning av beloppet för de ålagda böterna (se dom av den 26 januari 2017, Villeroy och Boch/kommissionen, C‑644/13 P, EU:C:2017:59, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

262

Dessutom har det i det aktuella fallet, som framgår av punkt 251 ovan, i alla händelser inte kunnat konstateras någon oskälig tidsutdräkt för det administrativa förfarandet. Det aktuella yrkandet ska således lämnas utan bifall.

263

När det slutligen för det tredje gäller sökandens yrkande om att komma i åtnjutande av varje nedsättning av bötesbeloppet som tribunalen kan komma att bevilja intervenienterna till följd av deras talan mot det angripna beslutet i mål T‑475/14, Prysmian och Prysmian Cavi e Sistemi/kommissionen, erinrar tribunalen om att sökanden inte hölls ansvarig för den berörda kartellen på grund av direkt deltagande i dess verksamhet. Av artikel 1 i det angripna beslutet framgår nämligen att sökanden hölls ansvarig för överträdelsen uteslutande i egenskap av moderbolag till intervenienterna.

264

I fall där ett moderbolags ansvar uteslutande härrör från dess dotterbolags direkta deltagande i en överträdelse och där dessa båda bolag parallellt har väckt talan med samma föremål, kan tribunalen utan att därvid döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita) beakta att konstaterandet av dotterbolagets överträdelse har undanröjts med avseende på en viss period och i motsvarande grad sätta ned beloppet för de böter som moderbolaget har ålagts att betala solidariskt med sitt dotterbolag.

265

För att en ekonomisk enhet ska anses ansvarig måste det vara styrkt att åtminstone ett av de ingående rättssubjekten har begått en överträdelse av unionens konkurrensregler, och denna omständighet måste slås fast i ett beslut som har vunnit laga kraft. Skälen till att det i förekommande fall konstateras att dotterbolaget inte har handlat i strid med nämnda regler saknar därvid relevans.

266

Det är i ett sådant sammanhang som det finns anledning att hänvisa till att moderbolagets ansvar uteslutande är av härledd karaktär och beror enbart på ett dotterbolags direkta deltagande i överträdelsen. Då står nämligen ursprunget till moderbolagets ansvar att finna i dess dotterbolags rättsstridiga handlande, som moderbolaget har tillskrivits på grund av att de båda bolagen utgör en ekonomisk enhet. Följaktligen beror moderbolagets ansvar nödvändigtvis på de omständigheter som utgör dotterbolagets överträdelse, och moderbolagets ansvar är oupplösligt sammankopplat med dessa omständigheter.

267

När dotterbolaget beviljas nedsättning av de böter som detta har ålagts att betala solidariskt med sitt moderbolag, och det inte finns någon aspekt av det kritiserade handlandet som är specifik för moderbolaget, ska av samma skäl denna nedsättning, under förutsättning att de processrättsliga kraven är uppfyllda, i princip utsträckas till att omfatta även moderbolaget.

268

I det aktuella fallet har både sökanden och intervenienterna väckt talan mot det angripna beslutet, och deras talan har delvis samma föremål, nämligen i första hand ogiltigförklaring av de böter som föreskrivs i artikel 2 f i nämnda beslut såvitt dem anbelangar och i andra hand nedsättning av beloppet för nämnda böter, för vilka de har ålagts solidariskt betalningsansvar.

269

Under dessa omständigheter vore det påkallat att tillerkänna sökanden samma fördelar av en eventuell ogiltigförklaring av det angripna beslutet som intervenienterna tillerkändes inom ramen för sin talan i mål T‑475/14.

270

Tribunalen har emellertid, genom dom meddelad denna dag i mål T‑475/14, Prysmian och Prysmian Cavi e Sistem/kommissionen, ogillat talan i det målet och således lämnat intervenienternas yrkanden om ogiltigförklaring och om nedsättning av beloppet för de böter som de har ålagts utan bifall.

271

Sökanden kan därför inte vinna framgång med sitt yrkande om att komma i åtnjutande av varje nedsättning av bötesbeloppet som intervenienterna kan komma att beviljas till följd av sin talan mot det angripna beslutet i mål T‑475/14, Prysmian och Prysmian Cavi e Sistemi/kommissionen. Således ska samtliga yrkanden om nedsättning av beloppet för de böter som sökanden har ålagts lämnas utan bifall.

272

Mot bakgrund av det ovan anförda sammantaget ska talan lämnas utan bifall.

273

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

274

Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta samtliga rättegångskostnader. Sökanden har tappat målet såvitt avser samtliga yrkanden och grunder och ska därför förpliktas att ersätta samtliga rättegångskostnader.

275

Enligt artikel 138.3 i rättegångsreglerna får tribunalen besluta att andra intervenienter än de som nämns i artikel 138.1 och 138.2 ska bära sina rättegångskostnader. Omständigheterna i förevarande mål är sådana att det är påkallat att slå fast att Prysmian och PrysmianCS ska bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

följande:

I. Bakgrund till tvisten

A. Sökanden och den berörda sektorn

B. Det administrativa förfarandet

C. Det angripna beslutet

1. Överträdelsen

2. Sökandens ansvar

3. Böterna

II. Förfarandet och parternas yrkanden

III. Rättslig bedömning

A. Yrkandena om ogiltigförklaring

1. Den första grunden: Åsidosättande av artikel 101 FEUF och artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 samt felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktig bedömning

a) Den första delen: Tillämpningen av presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande under perioden från den 29 juli 2005 till den 3 maj 2007

1) Den första invändningen: Huruvida kommissionen hade fog för att tillämpa presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande såvitt avser perioden från den 29 juli 2005 till den 3 maj 2007

2) Den andra invändningen: Huruvida presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande motbevisades

b) Den andra delen: Kommissionens slutsatser om perioden från den 29 juli 2005 till den 28 januari 2009

1) Befogenheten att utse ledamöter i Prysmians olika styrelser samt att sammankalla aktieägarna till bolagsstämmor och föreslå entledigande av enskilda styrelseledamöter eller hela styrelsen

2) Sökandens faktiska representation i Prysmians styrelse

3) De administrativa befogenheter som tillkom sökandens företrädare i styrelsen

4) Vikten av sökandens roll i Prysmians utskott

5) Mottagandet av regelbundna uppdateringar och månatliga rapporter

6) Åtgärderna för att säkerställa en fortsatt avgörande kontroll efter dagen för börsintroduktionen

7) Bevis för ett agerande som är typiskt för en industriägare

8) Samlad bedömning av de omständigheter som åberopades i det angripna beslutet

c) Den tredje delen: Kommissionens slutsats att sökanden i allt väsentligt inte var att betrakta som en renodlad finansiell investerare

2. Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 2 i förordning nr 1/2003, otillräcklig bevisning och åsidosättande av motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF

a) Den första delen: Åsidosättande av artikel 2 i förordning nr 1/2003 och otillräcklig bevisning

b) Den andra delen: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

3. Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 101 FEUF och artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 samt åsidosättande av principen om personligt ansvar och principen om oskuldspresumtion

4. Den fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 101 FEUF och artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 samt uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om individuell bestraffning

5. Den femte grunden: Åsidosättande av rätten till försvar

a) Den första delen: Kommissionens underlåtenhet att ge sökanden tillgång till handlingar av väsentlig betydelse för dess försvar

b) Den andra delen: Kommissionens rättsstridiga dröjsmål med att ge sökanden tillgång till andra handlingar av väsentlig betydelse för dess försvar

c) Den tredje delen: Den oskäligt långa tidsutdräkten för det administrativa förfarandet

B. Yrkandena om nedsättning av beloppet för de böter som sökanden har ålagts

1. Yrkandet om nedsättning av beloppet för de ålagda böterna med hänvisning till de fel som kommissionen begick vid beräkningen av nämnda belopp

2. Yrkandet om nedsättning av beloppet för de ålagda böterna med hänvisning till den oskäliga tidsutdräkten för det administrativa förfarandet

3. Yrkandet om nedsättning av bötesbeloppet i syfte att se till att sökanden kommer i åtnjutande av varje nedsättning av nämnda belopp som intervenienterna kan komma att beviljas till följd av sin talan mot det angripna beslutet i mål T‑475/14

IV. Rättegångskostnader