—

kommissionen åsidosatte artikel 21 i förordning nr 1107/2009 genom att i) underlåta att beakta kontrolldata som visade att det verksamma ämnet i fråga inte medförde en oacceptabel risk för bin, och genom att ii) felaktigt dra slutsatsen att det fanns ny och relevant vetenskaplig information som gav kommissionen behörighet att agera, och

—

kommissionen åsidosatte artikel 49 i förordning nr 1107/2009 genom att förbjuda försäljning av försäljning av utsäde som behandlats med de aktuella verksamma ämnena, utan att ha fastställt att det finns ”en verklig oro” för att det behandlade utsädet ”kan utgöra en allvarlig risk för människors eller djurs hälsa eller för miljön” som ”inte på ett tillfredsställande sätt kan begränsas” genom andra åtgärder.

—

sökanden hade berättigade förväntningar avseende att, såsom det förordnas i förordning nr 1107/2009, befintliga och tillämpliga riktlinjer skulle användas vid den riskbedömning som gav upphov till den angripna förordningen, medan de befintliga och tillämpliga riktlinjerna lämnades utan avseende till förmån för ett vetenskapligt utlåtande som inte utgör riktlinjer och ett förslag till riktlinjer som varken var tillgängligt eller godkänt.

—

beslutet att dra in (och ändra) tillstånden för sökandens produkter grundades på en rättsstridig tillämpning av förordning nr 1107/2009, vilken innebar att tillbörlig hänsyn inte togs till den långa tiden av säker användning av de verksamma ämnena i fråga eller till värdet och omfattningen av sökandens immateriella rättigheter och långsiktiga investeringar i de verksamma ämnena.

—

genomförandet av de relevanta riskbedömningarna på grundval av ett vetenskapligt utlåtande och ett förslag till riktlinjer (istället för de befintliga och tillämpliga riktlinjerna) automatiskt ledde till att ”dataluckor” upptäcktes som sökanden aldrig hade haft möjlighet att yttra sig över.

—

den angripna förordningen inom ett antal områden (inbegripet i dess begränsningar av användning på blad samt av icke-professionell- och inomhusanvändning av sökandens produkter), går utöver vad som är lämpligt för att uppnå förordningens legitima syften, och kanske även underminerar dessa, och kommissionen underlät att överväga de mindre begränsande regleringsmöjligheter som stod den till buds.

—

antagandet bland annat inbegriper att kommissionen såsom riskhanterare intar en rent hypotetisk inställning till risk, vilken grundas på rena gissningar och inte är vetenskapligt styrkt (till följd av att riskbedömningen till stor del inte utgör grundliga vetenskapliga bedömningar), och att kommissionen vägrar göra en analys av de möjliga fördelarna samt kostnaderna för dess agerande.