1. 

Genom förevarande begäran om förhandsavgörande har Teleklagenævnet (Danmark) begärt att domstolen ska precisera villkoren för finansiering av ytterligare obligatoriska tjänster som tillhandahålls i enlighet med artikel 32 i direktiv 2002/22/EG ( 2 ) av ett företag som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster.

2. 

Syftet med direktivet om samhällsomfattande tjänster är att skapa ett harmoniserat regelverk som ska säkerställa att grundläggande kommunikationstjänster av god kvalitet finns tillgängliga till ett överkomligt pris i hela Europeiska unionen. ( 3 ) Vilka dessa tjänster är fastställs uttryckligen av unionslagstiftaren i kapitel II i direktivet. Om priset för att tillhandahålla tjänsterna avviker från det pris som gäller under normala kommersiella villkor ska det företag som tillhandahåller den samhällsomfattande tjänsten ersättas av medlemsstaten med offentliga medel eller av företagen i branschen genom en branschfond.

3. 

Medlemsstaterna får i enlighet med subsidiaritetsprincipen gå längre än det begränsade området för samhällsomfattande tjänster och tilläggstjänster till dessa. ( 4 ) De får besluta att göra ”ytterligare obligatoriska tjänster” tillgängliga inom sina territorier om marknaden inte uppfyller slutanvändarnas krav.

4. 

Artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster, vars räckvidd ska tolkas i förevarande mål, har följande lydelse:

”Medlemsstaterna får besluta att göra ytterligare tjänster, med undantag för tjänster som ingår i åtagandena om samhällsomfattande tjänster enligt definitionen i kapitel II, allmänt tillgängliga inom det egna territoriet, men under sådana omständigheter får inte något ersättningssystem för särskilda företag införas.”

5. 

Bestämmelsen ger medlemsstaterna ett stort spelrum när det gäller vilka tjänster som ska betraktas som ”ytterligare obligatoriska tjänster” inom deras territorium. I förevarande mål har Konungariket Danmark uppdragit åt TDC A/S (nedan kallat TDC), den största danska operatören inom telekommunikationssektorn, att säkerställa nöd- och säkerhetstjänster till havs via radio inom sitt nationella territorium samt på Grönland. Dessa radiotjänster tillhandahålls kostnadsfritt till alla fartyg, oavsett nationalitet, och gör det möjligt för dem att kalla på hjälp i en nödsituation. ( 5 )

6. 

I motsats till vad som är fallet i bestämmelserna om ersättning till leverantörer av samhällsomfattande tjänster har unionslagstiftaren inte närmare angett under vilka förutsättningar en medlemsstat ska ersätta en leverantör som tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster. Unionslagstiftaren har visserligen uteslutit en branschfinansiering men har däremot inte ingett i vilken utsträckning medlemsstaterna är skyldiga att ersätta tillhandahållandet av ytterligare obligatoriska tjänster eller på vilket sätt de ska beräkna kostnaderna för tillhandahållandet med avseende på en offentlig finansiering.

7. 

I det nationella ärendet har den behöriga myndigheten på telekommunikationsområdet ( 6 ) således nekat TDC ersättning för kostnader som företaget haft för att tillhandahålla säkerhets- och nödtjänster till havs under 2010. Myndigheten ansåg att TDC i enlighet med den nationella lagstiftning som var tillämplig till och med den 31 mars 2012 inte hade rätt till någon ersättning för kostnader som företaget hade haft för denna ytterligare obligatoriska tjänst, eftersom TDC, generellt sett, uppvisade ett överskott från sina skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster och ytterligare obligatoriska tjänster i sin helhet. ( 7 ) Det framgår av beslutet om hänskjutande att kostnaderna för säkerhetstjänsterna i fråga i praktiken uppgick till cirka 60000000 danska kronor (DKK) per år (vilket motsvarar ungefär 8036000 euro), varav nästan hälften kunde hänföras till tillhandahållandet av dessa tjänster på Grönland.

8. 

Teleklagenævnet har, i det nationella ärendet, ställt sig frågande till principerna och bestämmelserna om finansieringen av ytterligare obligatoriska tjänster i den mening som avses i artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster. Således beslutade Teleklagenævnet att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

9. 

I förevarande mål betvivlar jag starkt att ledamöterna i det hänskjutande organet kan anses vara oberoende. Dessa ledamöter utses och avsätts nämligen av behörig minister, och det finns inga särskilda garantier vad beträffar deras avsättning förutom vad som föreskrivs i arbetsrätten.

10.

Syftet med direktivet om samhällsomfattande tjänster är, i enlighet med vad som anges i dess artikel 1, att säkerställa att det i hela unionen finns tillgång till allmänt tillgängliga tjänster av god kvalitet och hantera situationer där slutanvändares behov inte tillgodoses på ett tillfredsställande sätt av marknaden. I detta syfte fastställs slutanvändarnas rättigheter och motsvarande skyldigheter för de företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.

11.

Medlemsstaterna ska i enlighet med artikel 3.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster besluta vilket tillvägagångssätt som är mest effektivt och lämpligt för att säkerställa genomförandet av samhällsomfattande tjänster med beaktande av principerna om objektivitet, insyn, icke-diskriminering och proportionalitet. De ska dessutom sträva efter minsta möjliga snedvridning av marknaden, särskilt vad gäller tillhandahållande av tjänster till priser eller andra villkor som avviker från normala kommersiella villkor, samtidigt som de ska beakta allmänintresset.

12.

I artiklarna 4–7 i direktivet om samhällsomfattande tjänster anges vad de samhällsomfattande tjänsterna omfattar. De omfattar tillträde i en fast anslutningspunkt till ett allmänt kommunikationsnät liksom tillhandahållande av nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar. Även tillhandahållande av telefonautomater, inte minst för att möjliggöra nödsamtal, liksom särskilda åtgärder för att säkerställa att användare med funktionsnedsättning ska ha åtkomst till dessa tjänster anges som samhällsomfattande tjänster.

13.

Hur kostnaden för att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster ska finansieras regleras i artiklarna 12–14 i direktivet om samhällsomfattande tjänster.

14.

Artikel 12 i direktivet har rubriken ”Kostnad för samhällsomfattande tjänster”, och i artikel 12.1 anges följande:

”Om de nationella regleringsmyndigheterna bedömer att tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster enligt artiklarna 3–10 kan vara oskäligt betungande för de företag som har utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall de beräkna nettokostnaderna av tillhandahållandet.

I detta syfte skall de nationella regleringsmyndigheterna

15.

I del A i bilaga IV till direktivet om samhällsomfattande tjänster beskrivs hur nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster ska beräknas.

16.

I artikel 13.1 och 13.2 i direktivet fastställs reglerna för finansiering av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Bestämmelsen har följande lydelse:

”1.   Om de nationella regleringsmyndigheterna på grundval av en nettokostnadskalkyl enligt artikel 12 konstaterar att den ekonomiska bördan blir oskäligt betungande för ett företag, skall en medlemsstat på ett utsett företags begäran besluta

2.   Om nettokostnaden fördelas enligt punkt 1 b skall medlemsstaterna införa ett fördelningssystem som administreras av den nationella regleringsmyndigheten eller ett organ som är oberoende av förmånstagarna under tillsyn av den nationella regleringsmyndigheten.

Endast den nettokostnad som fastställs i enlighet med artikel 12 och som avser skyldigheter i artiklarna 3–10 får finansieras.”

17.

Medlemsstaterna får således ersätta leverantören med allmänna medel. De får även fördela nettokostnaden för skyldigheterna att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster på alla operatörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster som tillhandahåller tjänster inom dess territorium genom att inrätta en branschfond. Bestämmelserna preciseras i skälen 21–23 samt i del B i bilaga IV till direktivet om samhällsomfattande tjänster.

18.

Artikel 32 i direktivet, som är den artikel som nu ska tolkas, har rubriken ”Ytterligare obligatoriska tjänster” och lyder som följer.

”Medlemsstaterna får besluta att göra ytterligare tjänster, med undantag för tjänster som ingår i åtagandena om samhällsomfattande tjänster enligt definitionen i kapitel II, allmänt tillgängliga inom det egna territoriet, men under sådana omständigheter får inte något ersättningssystem för särskilda företag införas.”

19.

Artikel 6 i direktiv 2002/77/EG ( 9 ) har rubriken ”Skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster”. I artikel 6.1 föreskrivs följande:

”Varje nationell ordning enligt [direktivet om samhällsomfattande tjänster] som tjänar till att dela nettokostnaderna för ett åtagande om att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall grundas på objektiva, genomblickbara och icke-diskriminerande kriterier samt vara förenlig med proportionalitetsprincipen och på minsta snedvridning av marknaden. Särskilt skall gälla att när åtaganden om att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster helt eller delvis åläggs offentliga företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster skall detta beaktas vid beräkningen av alla slag av bidrag till nettokostnaderna för åtaganden att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.”

20.

Det hänskjutande organets identitet föranleder, i det nationella ärendet, frågan om EU-domstolens behörighet.

21.

I beslutet om hänskjutande har Teleklagenævnet redogjort för skälen till att den anser sig uppfylla samtliga villkor för att betraktas som en nationell ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF och därmed ha rätt att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

22.

Kommissionen har emellertid i sitt yttrande anfört tvivel i detta avseende. EU-domstolen har följaktligen anmodat den danska regeringen att förtydliga bestämmelserna för Teleklagenævnets verksamhet, i synnerhet bestämmelserna för att säkerställa dess oberoende samt att dess jurisdiktion är av tvingande art. Den danska regeringen har i ett förtydligande till EU-domstolen anfört att Teleklagenævnet uppfyller alla kriterier som har fastställts i rättspraxis för att betraktas som en domstol och att EU-domstolen således är behörig att besvara de tolkningsfrågor som har ställts av Teleklagenævnet.

23.

Enligt fast rättspraxis är frågan om det hänskjutande organets art en rent unionsrättslig fråga. Vid bedömningen av huruvida ett organ utgör en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF beaktar EU-domstolen ett antal omständigheter, såsom huruvida organet är upprättat enligt lag, huruvida det är av stadigvarande karaktär, huruvida dess jurisdiktion är av tvingande art, huruvida förfarandet är kontradiktoriskt, huruvida det tillämpar rättsregler och huruvida det har en oberoende ställning. ( 10 )

24.

Domstolen ska således bedöma organets karaktär mot bakgrund av såväl strukturella som funktionella kriterier och bemöda sig om att sätta sig in i det särskilda normativa sammanhang i vilket organet har framställt sin begäran om förhandsavgörande. ( 11 ) Konkret undersöker domstolen med andra ord den specifika arten av den verksamhet som det hänskjutande organet utövar. Således kan ett och samma nationella organ anses vara dels en domstol, dels en administrativ myndighet, beroende på om det i det konkreta enskilda fallet utövar dömande verksamhet eller fullgör administrativa uppgifter. ( 12 ) I detta avseende ägnar domstolen särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida en tvist är anhängig vid det hänskjutande organet och huruvida det ankommer på organet att fatta ett avgörande inom ramen för ett förfarande avsett att leda till ett avgörande av rättskipningskaraktär. ( 13 )

25.

Jag kommer här att redogöra för grunderna för att jag anser att Teleklagenævnet inte är behörigt att, i det nationella ärendet, begära ett förhandsavgörande av domstolen i enlighet med artikel 267 FEUF.

26.

Av beslutet om hänskjutande framgår att villkoren i domstolens rättspraxis är uppfyllda såtillvida att det hänskjutande organet är upprättat enligt lag, att det är av stadigvarande karaktär, att dess förfarande är kontradiktoriskt och att det tillämpar rättsregler.

27.

Teleklagenævnet är ett permanent offentligt organ för tvistlösning som inrättades genom 68 § första stycket lag nr 169 av den 3 mars 2011 om elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (lov nr. 169 om elektroniske kommunikationsnet og -tjenester). ( 14 ) Att det är upprättat enligt lag kan således inte ifrågasättas. Dess verksamhet regleras i förordning nr 383 av den 21 april 2011 om Teleklagenævnets verksamhet (bekendtgørelse nr. 383 om teleklagenævnets virksomhed). ( 15 )

28.

I enlighet med 70 § första stycket telekommuniktionslagen fattar organet sina beslut med stöd av rättsregler, nämligen telekommunikationslagen.

29.

Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att förfarandet vid Teleklagenævnet till alla delar är skriftligt, men att organet ser till att parterna får framföra sina synpunkter i enlighet med principen om kontradiktoriska förfaranden.

30.

Däremot kan vissa invändningar göras beträffande dess behörighets tvingande art och dess ledamöters oberoende.

31.

Domstolen har förtydligat begreppet jurisdiktion av tvingande art i domen Dorsch Consult (EU:C:1997:413). Domstolen ansåg att begreppet omfattar två aspekter. En jurisdiktion är för det första tvingande om det hänskjutande organet i praktiken är den enda möjliga överklagandemöjligheten och för det andra om organet fattar beslut som är tvingande. ( 16 ) I det målet fanns ingen anledning för domstolen att göra en klar och tydlig avgränsning som skulle ha kunnat göra det möjligt att förespråka den ena eller den andra tolkningsmöjligheten.

32.

I förevarande fall har kommissionen ifrågasatt om Teleklagenævnets behörighet är av tvingande art, eftersom organet inte utgör den enda möjliga instansen för ett överklagande. En berörd operatör har även rätt att direkt väcka talan vid allmän domstol.

33.

På grundval av tillgängliga uppgifter tycks det som att det genom telekommunikationslagen har inrättats två alternativa förfaranden som gör det möjligt för en ekonomisk aktör som, liksom TDC, anser att dess rättigheter har åsidosatts att ifrågasätta ett beslut av den administrativa myndighet som har till uppdrag att utöva tillsyn över telekommunikationssektorn, det vill säga. Erhvervsstyrelsen, vilken lyder under näringslivs- och tillväxtministeriet. Den ekonomiska aktören har nämligen rätt att överklaga antingen till Teleklagenævnet (som lyder under ministeriet för forskning, innovation och högre utbildning) eller direkt till en allmän domstol. ( 17 )

34.

I motsats till vad som var fallet i målet Belov (EU:C:2013:48), förefaller det som att dessa två förfaranden inte är självständiga. Den danska regeringen har i sitt skriftliga svar på domstolens frågor angett att vare sig en talan vid en allmän domstol eller ett skiljedomsförfarande utgör hinder för att Teleklagenævnet prövar ett ärende. ( 18 ) I ett sådant fall framhåller den danska regeringen att den allmänna domstolen, i enlighet med 345 § civilprocesslagen (Retsplejeloven), ska vilandeförklara målet till dess att Teleklagenævnet har fattat ett beslut.

35.

Den danska regeringen har även påpekat att det i praktiken inte tycks finnas några fall där Erhvervsstyrelsens beslut har angripits direkt vid allmän domstol utan att Teleklagenævnet först har prövat fallet.

36.

För det fall att den berörda ekonomiska aktören väcker talan vid Teleklagenævnet framgår det av 71 § andra stycket telekommunikationslagen att dess beslut är bindande för parterna, såvida dessa inte väcker talan vid domstol inom åtta veckor.

37.

Enligt 71 1 första stycket telekommunikationslagen fattar Teleklagenævnet det slutgiltiga avgörandet i administrativa ärenden, eftersom dess avgöranden inte kan överklagas till någon annan administrativ myndighet.

38.

Dessa faktorer utgör enligt min mening inte hinder för att Teleklagenævnet kan anses ha behörighet av tvingande art i den mening som avses i domstolens rättspraxis.

39.

En helt annan sak är frågan huruvida Teleklagenævnet har en oberoende ställning. Häri ligger enligt min mening alla svårigheter.

40.

Kommissionen anser att det inte finns tillräckliga garantier för Teleklagenævnets oberoende ställning. Kommissionen har nämligen framhållit att organet organisatoriskt är kopplat till ministeriet för forskning, innovation och högre utbildning. Ministeriet tillhandahåller sekretariatstjänster åt Teleklagenævnet i enlighet med 69 § andra stycket telekommunikationslagen. Detta påstående har bestritts av den danska regeringen.

41.

Såsom domstolen erinrade om i domen Wilson ( 19 ) innebär begreppet oberoende ställning, vilket inte kan skiljas från den dömande uppgiften, framför allt att det berörda organet ska vara utomstående i förhållande till den myndighet som fattat det omtvistade beslutet. ( 20 )

42.

Enligt domstolens rättspraxis omfattar begreppet oberoende ställning två aspekter.

43.

Den första är en yttre aspekt som förutsätter att organet är skyddat mot ingripanden eller yttre påtryckningar som kan äventyra dess medlemmars oberoende bedömning av de tvister som de ska lösa. ( 21 ) Det betyder att de som har till uppgift att döma ska åtnjuta vissa garantier, exempelvis att de inte kan skiljas från sitt uppdrag.

44.

Den andra aspekten som domstolen prövar när det gäller det hänskjutande organets oberoende ställning är intern. Den hänger samman md begreppet opartiskhet och innebär att det ska finnas ett visst avstånd mellan det dömande organet, å ena sidan, och parterna i tvisten samt deras respektive intressen i förhållande till föremålet för tvisten, å andra sidan. ( 22 ) Denna aspekt förutsätter att kravet på objektivitet iakttas och att det inte finns något annat intresse när det gäller lösningen på tvisten än vad som följer av en strikt tillämpning av rättsreglerna.

45.

Dessa garantier om oberoende och opartiskhet förutsätter enligt domstolen att det finns regler, särskilt vad gäller organets sammansättning, utnämningar, tjänsternas varaktighet, frånträdande på eget initiativ på grund av jäv, plikt att frånträda på grund av jäv och avsättning, som utesluter allt rimligt tvivel som de enskilda skulle kunna hysa beträffande organets pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och organets neutralitet i förhållande till de intressen som står mot varandra. Domstolen anser att villkoret om det hänskjutande organets oberoende endast kan anses uppfyllt om de fall i vilka organets ledamöter kan avsättas är fastställda i uttryckliga lagbestämmelser. ( 23 )

46.

Dessa villkor är i detta fall inte uppfyllda, och jag måste erkänna att de uppgifter som den danska regeringen har lämnat i sitt svar på domstolens frågor och vid förhandlingen inte har kunnat skingra mina tvivel beträffande oberoendet hos Teleklagenævnets ledamöter och organets förmåga att stå emot yttre faktor.

47.

Teleklagenævnets sammansättning regleras i 68 § telekommunikationslagen.

48.

Det framgår av 68 § andra och tredje styckena att Teleklagenævnet ska bestå av fem till sju ledamöter. Den danska regeringen bekräftade vid förhandlingen att Teleklagenævnet således kan bestå av ett jämnt antal ledamöter, vilket för övrigt är fallet för närvarande, och att ordföranden har utslagsröst vid lika röstetal i enlighet med 5 § tredje stycket i förordning nr 383.

49.

Enligt rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna är det faktum att ordföranden kan ha utslagsröst på två sätt grund för en fördjupad prövning av ordförandens oberoende och opartiskhet, liksom av oberoendet och opartiskheten hos den sammansättning som ordföranden tillhör. ( 24 ) I den nämnda domen Grande Stevens m.fl. mot Italien, som avkunnades i stor avdelning, beaktade Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, vid en sådan prövning, således hur ledamöterna av det aktuella organet utnämndes, hur lång deras mandatperiod var, huruvida det fanns ett skydd mot yttre påtryckningar, ledamöternas subjektiva och objektiva opartiskhet samt huruvida de föreföll oberoende.

50.

Det framgår av tillämplig lagstiftning att ledamöterna av Teleklagenævnet utnämns av näringslivs- och tillväxtministern. Enligt 68 § andra stycket andra meningen i telekommunikationslagen ska ministern se till att organet är sammansatt av personer som dels har juridiska kvalifikationer, särskilt när det gäller konkurrens-, ekonomi- och handelsrätt, dels har teknisk kompetens på telekommunikationsområdet. ( 25 ) Av 68 § fjärde stycket i samma lag framgår det emellertid att ordföranden för Teleklagenævnet ska vara jurist. Enligt samma bestämmelse får näringslivs- och tillväxtministern bland ledamöterna utse en jurist till vice ordförande, vilken får träda i ordförandens ställe om ordföranden har förhinder eller har frånträtt på grund av jäv.

51.

Vad beträffar oberoendet hos ledamöterna av Teleklagenævnet har den danska regeringen i sitt skriftliga svar på domstolens frågor angett att Teleklagenævnet, i enlighet med artikel 69 § tredje stycket i telekommunikationslagen, i sin verksamhet inte är bunden av några instruktioner angående ett visst ärendes handläggning eller utgång.

52.

När det gäller avsättning av organets ledamöter har den danska regeringen även angett att ”avsättning av Teleklagenævnets ledamöter inte regleras vare sig i telekommunikationslagen eller i [förordning nr 383]”. Regeringen har emellertid angett att ledamöterna utnämns för en period på fyra år och att de ”skyddas mot godtycklig eller oskälig avsättning enligt allmänna förvaltnings- och arbetsrättsliga bestämmelser”. Vid förhandlingen uppgav den danska regeringen dessutom att samma person som är behörig att utnämna ledamöter, det vill säga näringslivs- och tillväxtministern, också är behörig att avsätta en ledamot. Den danska regeringen har emellertid understrukit att det så vitt regeringen erfarit aldrig har hänt att en ledamot av Teleklagenævnet har avsatts.

53.

Detta är inte tillräckligt för att övertyga mig om att ledamöterna av Teleklagenævnet i kraft av sitt oberoende och sin opartiskhet står fria från yttre påtryckningar.

54.

Det finns nämligen ingen uttrycklig bestämmelse i lag som fastställer i vilka fall ledamöterna av Teleklagenævnet får avsättas eller i vilka fall deras utnämning kan upphävas. Garantierna i syfte att skydda ledamöterna i allmän domstol kan för övrigt inte tillämpas på Teleklagenævnets ledamöter.

55.

Teleklagenævnet ledamöter, som för övrigt utses och avsätts av samma myndighet, åtnjuter inga särskilda garantier avseende avsättning, förutom de garantier som ges i allmän förvaltnings- och arbetsrätt. Detta är enligt min mening inte tillräckligt i den mening som avses i domstolens rättspraxis, enligt vilken ledamöternas avsättning ska regleras i särskilda bestämmelser, och inte bara enligt allmän rätt. Slutligen är det uppenbart att deras mandatperiod på fyra år inte innebär någon garanti för att de är oavsättliga.

56.

Dessa faktorer förefaller diskvalificerande och utgör enligt min mening hinder för att Teleklagenævnet ska betraktas som en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF. Omständigheterna sammantaget talar nämligen för att organet snarare är att betrakta som en administrativ myndighet.

57.

Här ska det emellertid förtydligas att Teleklagenævnets beslut, i enlighet med artikel 71.2 i telekommunikationslagen, kan överklagas till domstol inom åtta veckor. Det förhållandet att detta rättsmedel existerar bidrar således till att säkerställa att systemet med begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF fungerar effektivt och att unionsrätten, i förevarande fall bland annat direktivet om samhällsomfattande tjänster, tolkas enhetligt, vilket är syftet med den bestämmelsen i EUF-fördraget. Såsom anges i fast rättspraxis får, eller i förekommande fall ska, nämligen sådana nationella domstolar i enlighet med artikel 267 FEUF begära förhandsavgörande från EU-domstolen när det krävs ett avgörande angående tolkningen eller giltigheten av unionsrätten för att de ska kunna döma i saken. ( 26 )

58.

Jag anser följaktligen att domstolen inte är behörig att besvara Teleklagenævnets tolkningsfrågor.

59.

För det fall att domstolen trots allt skulle anse sig behörig kommer jag emellertid, i andra hand, att pröva de tolkningsfrågor som ställts av det hänskjutande organet.

60.

Samtliga frågor som ställts av Teleklagenævnet syftar till att fastställa villkoren för när en medlemsstat i enlighet med artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster är skyldig att betala ut ersättning till ett företag som tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster.

61.

Jag kommer att pröva frågorna i en annan ordning än de ställts av det hänskjutande organet.

62.

Först tar jag upp den femte frågan, som enligt min bedömning ska betraktas som en inledande fråga, nämligen huruvida platsen för tillhandahållandet av tjänsten i fråga har betydelse för svaren på den första, den andra, den tredje och den fjärde frågan.

63.

Sedan går jag vidare med frågorna om tolkningen av direktivet om samhällsomfattande tjänster.

64.

Jag börjar då med den fjärde frågan om metoden för beräkning av nettokostnaden för skyldigheterna att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

65.

Därefter kommer jag att pröva frågorna om villkoren för finansiering av ytterligare obligatoriska tjänster. Jag kommer att behandla den första, den sjätte och den sjunde frågan tillsammans, eftersom de var och en berör de grundläggande reglerna för beviljande och beräkning av ersättning för tillhandahållandet av sådana tjänster. Samtidigt kommer jag att besvara den åttonde frågan om huruvida artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster har direkt effekt. Avslutningsvis tar jag ställning till den andra och den tredje frågan, som mer i detalj rör själva beräkningen av ersättningen.

66.

Teleklagenævnet vill med sin femte fråga få svar på huruvida det faktum att TDC tillhandahåller den ytterligare obligatoriska tjänsten på Grönland har betydelse för svaren på den första, den andra, den tredje och den fjärde frågan avseende tolkningen av artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster.

67.

Problemet i detta mål ligger således i det faktum att TDC tillhandahåller maritima nöd- och säkerhetstjänster inte enbart inom en medlemsstats territorium utan även i ett ULT. Frågan är följaktligen om Grönlands särskilda ställning innebär att domstolen ska inta en annan ståndpunkt än om operatören tillhandahöll tjänsten enbart inom en medlemsstats territorium dels när det gäller tolkningen av direktivet om samhällsomfattande tjänster, dels när det gäller tillämpningen av bestämmelserna om statligt stöd.

68.

Jag anser inte att det faktum att TDC tillhandahåller tjänsten i fråga på Grönland har någon betydelse för frågan huruvida bestämmelserna om statligt stöd är tillämpliga i det aktuella fallet. Det är nämligen fråga om offentlig finansiering, med medel från Konungariket Danmark, till ett danskt företag som är etablerat inom danskt territorium. Denna punkt medför således inga särskilda svårigheter.

69.

Däremot är det relevant när det gäller frågan huruvida direktivet om samhällsomfattande tjänster är tillämpligt. För att förstå frågans omfattning finns det anledning att titta närmare på Grönlands särskilda situation och ställning i förhållande till unionsrätten.

70.

De utomeuropeiska länder och territorier som avses i bilaga II till EU-fördraget, bland vilka Grönland ingår, är territorier som av historiska eller politiska skäl är knutna till en medlemsstat. De är inte självständiga stater eller internationella rättssubjekt. Grönland är en del av Konungariket Danmark. Internt har Grönland emellertid haft hemstyre sedan den 1 maj 1979 och utgör ett ”särskilt folksamfund inom Konungariket Danmark”. Denna självständiga ställning stärktes då det danska folketinget den 20 juni 2009 antog en lag om Grönlands självstyre.

71.

Domstolen har, i domen Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen ( 27 ), angett att ”även om ULT utgör associerade länder och territorier som har särskilda band med [unionen], utgör de ändå inte en del av denna”. ( 28 ) Fördragen, och i synnerhet artikel 52 FEU och artikel 355.2 FEUF, ger således dessa territorier en särskild ställning grundad på en särskild associeringsordning med fokus på ekonomisk och social utveckling i ULT. Ordningen fastställs i allmänna ordalag i den fjärde delen av FEUF, där artiklarna 198 FEUF–204 FEUF ingår, och, vad beträffar Grönland, i protokollet (nr 34) om en särskild ordning för Grönland, vilket återfinns i en bilaga till EU-fördraget respektive EUF-fördraget.

72.

Tyvärr kan det på grundval av dessa bestämmelser inte med säkerhet fastställas om den särskilda associeringsordningen för ULT utgör en särskild och fristående rättsordning i vilken endast artiklarna 198 FEUF–204 FEUF och akter som antagits med dessa artiklar som rättslig grund är tillämpliga på ULT eller om denna ordning utgör en lex specialis som vid behov ska tillämpas i stället för de allmänna bestämmelserna i EUF-fördraget.

73.

Bestämmelserna i fjärde avdelningen av EUF-fördraget är nämligen formulerade på ett tvetydigt sätt, och rättspraxis ger inte heller något tydligt svar. Svårigheterna sammanfattades väl av generaladvokaten Cruz Villalón i förslaget till avgörande i målet Prunus och Polonium. ( 29 ) Efter att ha beskrivit de två linjerna i domstolens rättspraxis ( 30 ) fann generaladvokaten Cruz Villalón att ”frågan huruvida ULT ska betecknas som medlemsstater eller tredje stater inte kan besvaras kategoriskt, utan svaret är i varje enskilt fall beroende av vilka bestämmelser som är tillämpliga och stor hänsyn måste tas till målen med den särskilda associeringsordning som föreskrivs i fjärde delen i FEUF.” ( 31 )

74.

Jag gör samma bedömning. Bestämmelserna i EUF-fördraget och sekundärrätten borde enligt min mening vara tillämpliga på ULT, såvida inte dessa bestämmelser får stå tillbaka till förmån för särskilda bestämmelser i artiklarna 198 FEUF–204 FEUF och såvida de inte undergräver målen med associeringsordningen.

75.

I det nationella ärendet är det uppenbart att tillhandahållandet av ytterligare obligatoriska tjänster enligt de förutsättningar som fastställs i artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster bidrar till målet med associeringsordningen med Grönland, eftersom det bidrar till den ekonomiska och sociala utvecklingen i territoriet och främjar invånarnas intressen i enlighet med de mål som åsyftas i artiklarna 198 FEUF och 199 FEUF. För övrigt finns ingen specifik bestämmelse i artiklarna 198 FEUF–203 FEUF eller i protokollet (nr 34) om en särskild ordning för Grönland i bilaga till EU-fördraget respektive EUF-fördraget som utgör hinder för direktivets tillämplighet.

76.

I ett sådant läge som det nu aktuella anser jag följaktligen att det faktum att det företag som har till uppgift att tillhandahålla sådana ytterligare obligatoriska tjänster som avses i artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster tillhandahåller tjänsterna inte endast inom en medlemsstats territorium utan även inom ett ULT-territorium inte påverkar tolkningen av direktivets bestämmelser eller tillämpningen av bestämmelserna om statligt stöd.

77.

Teleklagenævnets fjärde fråga är huruvida direktivet om samhällsomfattande tjänster utgör hinder för att en medlemsstat, vid beräkningen av nettokostnaden för ett företag som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster, tar hänsyn till samtliga intäkter och kostnader i samband med tillhandahållandet av tjänsten i fråga, inte minst intäkter och kostnader som företaget skulle ha haft om det inte hade haft dessa skyldigheter.

78.

Svaret på denna fråga finns i själva ordalydelsen av direktivet om samhällsomfattande tjänster.

79.

I enlighet med vad som anges i skäl 4 i direktivet kan säkerställande av samhällsomfattande tjänster innebära att vissa slutanvändare tillhandahålls vissa tjänster till priser som avviker från de priser som blir följden av normala marknadsvillkor. Unionslagstiftaren har därför, enligt vad som framgår av skäl 18 i direktivet, föreskrivit att medlemsstaterna vid behov bör inrätta system för finansiering av nettokostnaden för skyldigheterna att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, om det visar sig att dessa skyldigheter endast kan genomföras med förlust eller till en nettokostnad som går utöver normala kommersiella standarder.

80.

Således föreskrivs i artikel 12.1 första stycket i direktivet om samhällsomfattande tjänster att de nationella regleringsmyndigheterna ska beräkna nettokostnaden för tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster om de bedömer att den kan vara oskäligt betungande för de företag som tillhandahåller tjänsterna.

81.

Unionslagstiftaren har redogjort för metoderna för beräkning av nettokostnaden för skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i artikel 12.1 andra stycket a i direktivet om samhällsomfattande tjänster. Metoderna beskrivs närmare i skäl 19 och i del A i bilaga IV till direktivet.

82.

Av artikel 12.1 andra stycket a i direktivet framgår att medlemsstaterna ska beräkna nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster med beaktande av de eventuella marknadsfördelarna för det företag som tillhandahåller tjänsterna.

83.

Av del A i bilaga IV till direktivet om samhällsomfattande tjänster framgår det vidare att nettokostnaden ska motsvara skillnaden mellan företagets nettokostnad för att bedriva verksamheten med tillhandahållandet av de samhällsomfattande tjänsterna och nettokostnaden för att bedriva verksamheten utan samhällsomfattande tjänster. Unionslagstiftaren har även angett att medlemsstaterna då ska se till att göra en korrekt värdering av de kostnader som företaget skulle ha undvikit om det hade kunnat välja att inte uppfylla skyldigheterna att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

84.

Unionslagstiftaren har slutligen angett att beräkningen av nettokostnaden ska beakta inte endast kostnader och intäkter, utan även immateriella värden som följer av tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster. ( 32 )

85.

Beträffande ersättningen till ett företag som har till uppgift att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse har kommissionen, i skäl 17 i sitt beslut 2012/21, angett att den nettokostnad som ska beaktas bör beräknas som skillnaden mellan kostnaden för att tillhandahålla tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse och intäkten från tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse eller, alternativt, som skillnaden mellan nettokostnaden för tjänsteleverantören för att fullgöra skyldigheten och nettokostnaden eller vinsten för samma tjänsteleverantör utan denna skyldighet.

86.

Mot bakgrund av ovanstående anser jag att artikel 12.1 andra stycket a i direktivet om samhällsomfattande tjänster ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka en medlemsstat, vid beräkningen av nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, ska ta hänsyn till samtliga intäkter och kostnader förbundna med tillhandahållandet av tjänsterna, inte minst sådana intäkter och kostnader som företaget skulle ha haft om det inte hade tillhandahållit sådana tjänster.

87.

I den första, den sjätte och den sjunde frågan ombeds domstolen att precisera vilka bestämmelser och principer som reglerar medlemsstaternas finansiering av ytterligare obligatoriska tjänster.

88.

Med den första frågan vill Teleklagenævnet veta om artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster utgör hinder för att en medlemsstat nekar ersättning till ett företag som tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster med motiveringen att kostnaden för tjänsterna i fråga täcks av de vinster som företaget genererar vid uppfyllandet av sina skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

89.

Teleklagenævnets sjätte fråga är huruvida tolkningen av denna bestämmelse påverkas av bestämmelserna om statligt stöd i artiklarna 107.1 och 108.3 FEUF och i beslut 2012/21. I det beslutet anges under vilka förutsättningar en medlemsstat ska undantas från skyldigheten att i förväg underrätta kommissionen om statligt stöd som betalas ut i form av en ersättning för en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse när denna ersättning kan anses förenlig med artikel 106.2 FEUF.

90.

Teleklagenævnet vill med sin sjunde fråga även veta hur tolkningen av artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster påverkas av principen om minsta möjliga snedvridning av marknaden, vilken unionslagstiftaren grundar sig på i detta direktiv. ( 33 )

91.

Jag kommer att behandla dessa tre frågor tillsammans, eftersom de bestämmelser och principer som åsyftas av Teleklagenævnet i den sjätte och den sjunde frågan inte påverkar utan styr genomförandet av de skyldigheter som föreskrivs i direktivet om samhällsomfattande tjänster, inte minst de ersättningssystem som ska inrättas för finansiering av samhällsomfattande tjänster och ytterligare obligatoriska tjänster.

92.

Av skäl som jag redogör för nedan anser jag att en medlemsstat enligt artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster inte får neka ersättning till ett företag som tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster om kostnaden för dessa tjänster täcks av de vinster som företaget genererar vid uppfyllandet av sina skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

93.

Jag anser i likhet med kommissionen att de ersättningssystem som föreskrivs i direktivet om samhällsomfattande tjänster avseende dels samhällsomfattande tjänster, dels ytterligare obligatoriska tjänster, är oberoende sinsemellan och att nettokostnaderna för var och en av dessa tjänsteslag ska redovisas separat i syfte att säkerställa att inga intäkter från tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster ingår i beräkningen av nettokostnaden för tillhandahållandet av ytterligare obligatoriska tjänster och inte påverkar beviljandet av ersättning för tillhandahållandet av sådana tjänster.

94.

Visserligen föreskrivs inte uttryckligen någon skyldighet till särredovisning inom ramen för finansieringen av ytterligare obligatoriska tjänster. Att detta erfordras framgår emellertid av de principer som fastställts av unionslagstiftaren när det gäller direktivet om samhällsomfattande tjänster och av det faktum att bestämmelserna om statligt stöd är tillämpliga.

95.

Först och främst innebär artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster att ett företag som tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster ska ersättas. Unionslagstiftaren har visserligen inte i detalj beskrivit vilka principer som ska tillämpas på denna ersättning. Unionslagstiftaren har endast angett att medlemsstaterna inte får föra över kostnaden för dessa tjänster på operatörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster på den nationella marknaden. ( 34 ) Unionslagstiftaren vill således säkerställa att marknadsaktörernas avgifter är direkt kopplade till tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster och inte omfattar relaterad eller kompletterande verksamhet. Syftet är att säkerställa minsta möjliga snedvridning av marknaden genom att förhindra att det inrättas en branschfond som i ekonomiskt hänseende blir oskäligt betungande för operatörerna inom branschen, inte minst för nytillkomna operatörer. ( 35 ) Inget företag inom branschen, och därmed inte heller det företag som tillhandahåller tjänsterna, ska således behöva bidra till finansieringen av ytterligare obligatoriska tjänster.

96.

Artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster har alltså formulerats så, att företaget som tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster inte ska behöva bära kostnaden för tillhandahållandet av dessa tjänster utan ska få ersättning från medlemsstaten som ska täcka denna kostnad.

97.

Bestämmelsens ordalydelse är i detta avseende tillräckligt tydlig och ovillkorlig för att enligt min mening få direkt effekt.

98.

Jag anser under dessa förutsättningar att en medlemsstat inte får anta nationella bestämmelser som i slutändan syftar till att undanhålla ersättning från ett företag som tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster.

99.

Bestämmelserna om finansiering av samhällsomfattande tjänster innebär dessutom att verksamhet som avser samhällsomfattande tjänster ska redovisas separat från verksamhet som avser andra typer av tjänster, däribland ytterligare obligatoriska tjänster. För att beräkna ersättningen är medlemsstaterna därmed skyldiga att enbart beakta intäkter som leverantören av samhällsomfattande tjänster haft vid tillhandahållandet av dessa tjänster. ( 36 )

100.

Kravet på särredovisning finns i artikel 13.1 a i direktiv 2002/21. Företagen är i enlighet med denna bestämmelse skyldiga att särredovisa alla kostnader och intäkter som kan hänföras till deras verksamhet för att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster om de därutöver har särskilda eller exklusiva rättigheter att tillhandahålla tjänster inom andra sektorer i samma medlemsstat.

101.

Detta krav har även förts in i direktivet om samhällsomfattande tjänster när det gäller tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster.

102.

De principer som unionslagstiftaren åsyftar i artikel 12–14 i direktivet, vilka ska läsas mot bakgrund av skälen 3, 18 och 22–25 samt bilaga IV till direktivet, innebär att ersättningssystemet ska vara direkt kopplat till nettokostnaden för skyldigheterna att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Detta har domstolen för övrigt bekräftat i rättspraxis. ( 37 ) Av skälen 3 och 18 i direktivet om samhällsomfattande tjänster framgår att medlemsstaterna är skyldiga att ersätta företag som har utsetts för den ”specifika” nettokostnaden för tillhandahållandet av de samhällsomfattande tjänsterna. För att iaktta dessa principer måste de nationella regleringsmyndigheterna fastställa skillnaden mellan å ena sidan nettokostnaden för de samhällsomfattande tjänsterna och å andra sidan kostnaderna för att tillhandahålla tjänster som inte omfattas av kapitel II i direktivet, oavsett om det gäller ytterligare obligatoriska tjänster eller marknadstjänster. I detta hänseende har unionslagstiftaren för övrigt föreskrivit olika finansieringsvillkor beroende på tjänsternas art och därmed uttryckligen uteslutit en branschfinansiering vid genomförandet av artikel 32 i direktivet. ( 38 )

103.

Kravet på särredovisning bidrar inte bara till öppenhet i finansieringsförfarandet ( 39 ) utan gör det även möjligt att säkerställa att finansieringen av samhällsomfattande tjänster blir neutral i konkurrenshänseende. ( 40 )

104.

Kravet säkerställer även att bestämmelserna om statligt stöd i enlighet med skäl 18 i direktivet om samhällsomfattande tjänster iakttas vid finansieringen av samhällsomfattande tjänster och ytterligare obligatoriska tjänster. ( 41 )

105.

Särredovisning är nämligen ett krav för att medlemsstaterna ska bevilja ersättning för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

106.

Ytterligare obligatoriska tjänster ska i likhet med samhällsomfattande tjänster betraktas som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i den mening som avses i artikel 106.2 FEUF. Ytterligare obligatoriska tjänster kan visserligen inte betraktas som samhällsomfattande tjänster i den mening som avses i direktivet om samhällsomfattande tjänster, men icke desto mindre är de till sin art och sitt syfte ett uttryck för samma strävan som de samhällsomfattande tjänsterna. Likaså tillhandahålls de under samma förutsättningar. ( 42 ) Ytterligare obligatoriska tjänster tillhandahålls i de allra flesta fall till ett pris som avviker från det pris som fastställs under normala kommersiella villkor.

107.

Medlemsstaternas ersättningar för tillhandahållandet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse regleras av bestämmelser som unionslagstiftaren har fastställt i artiklarna 107 FEUF och 108 FEUF. För att dessa ersättningar inte ska anses utgöra statligt stöd, som är oförenligt med artikel 107.1 FEUF, ska statens insats uppfylla fyra kumulativa villkor som domstolen ställde upp i domen Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg. ( 43 ) Villkoren är följande:

108.

Om ovanstående villkor inte är uppfyllda och om de allmänna villkoren för att tillämpa artikel 107.1 FEUF är uppfyllda ska den ersättning som betalas ut av medlemsstaten till det företag som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse betraktas som statligt stöd och omfattas av bestämmelserna i artiklarna 106 FEUF, 107 FEUF och 108 FEUF.

109.

Kommissionen har förtydligat vart och ett av dessa villkor i sitt meddelande om tillämpningen av Europeiska unionens regler om statligt stöd på ersättning för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. ( 44 ) När det gäller principerna för beviljande och beräkning av ersättning har kommissionen varit noga med att i punkt 56 i meddelandet ange att ”[e]ndast de kostnader som har direkt samband med tillhandahållandet av tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse kan beaktas i detta sammanhang”. ( 45 )

110.

Kommissionen har även i artikel 5.3 i sitt beslut 2012/21 angett att varje ersättning som beviljas ett företag som har till uppgift att hantera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse ska bygga på allmänt erkända redovisningsprinciper, så att det blir möjligt att särskilja var och en av kostnaderna för tillhandahållandet av tjänsten i fråga.

111.

Detta krav på särredovisning fanns med redan i kommissionens direktiv 2006/111/EG av den 16 november 2006 om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstater och offentliga företag samt i vissa företags ekonomiska verksamhet. ( 46 ) Enligt artikel 4 i direktiv 2006/111 ska varje företag som har i uppdrag att hantera en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse och för detta erhåller ersättning för tillhandahållande av en offentlig tjänst och som bedriver annan verksamhet vara skyldigt att särredovisa alla produkter och kostnader så att de kan konteras på de olika berörda verksamheterna.

112.

Om denna skyldighet iakttas innebär det dessutom, i ett sådant ärende som det nu aktuella, att det blir möjligt att säkerställa att det företag som tillhandahåller både samhällsomfattande tjänster och ytterligare obligatoriska tjänster inte behandlas ofördelaktigt. En särredovisning förhindrar nämligen att intäkter som företaget haft från de samhällsomfattande tjänsterna beaktas två gånger, både vid beräkningen av nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, och därmed av ersättningen för detta tjänsteslag, och vid beräkningen av nettokostnaden för ytterligare obligatoriska tjänster och därmed av ersättningen för det tjänsteslaget. Tjänsteleverantören skulle oundvikligen förlora på det, eftersom detta företag i ett sådant fall i strid med artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster skulle få bära kostnaden för ytterligare obligatoriska tjänster.

113.

Såsom jag kommer att utveckla nedan utesluter detta emellertid inte att intäkter som uppburits inom ramen för uppfyllandet av skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster beaktas i ett senare skede, vid bedömningen av huruvida kostnaderna för det tjänstelevererande företaget är oskäligt betungande eller obefogade.

114.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag således att artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster ska tolkas så, att det utgör hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka en medlemsstat får avslå en begäran om ersättning från ett företag som tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster med motiveringen att kostnaden för dessa tjänster täcks av vinster som företaget har gjort när det har uppfyllt sina skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

115.

Med beaktande av mitt förslag till svar på den frågan ska nu Teleklagenævnets åttonde fråga behandlas.

116.

Med den åttonde frågan vill Teleklagenævnet veta huruvida artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster har direkt effekt.

117.

Om en medlemsstat inte införlivar ett direktiv inom utsatt tid eller införlivar det på ett oriktigt sätt finns det enligt fast rättspraxis grund för enskilda att gentemot den staten direkt åberopa bestämmelser i direktivet om de till sitt innehåll kan betraktas som ovillkorliga och tillräckligt precisa. ( 47 )

118.

Visserligen anges inte utförligt i artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster vilka beräkningsregler en medlemsstat ska anta för beviljande av ersättning till företag som tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster. I detta hänseende, och förutsatt att bestämmelserna om statligt stöd iakttas, har medlemsstaterna följaktligen ett visst manöverutrymme.

119.

Artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster ger emellertid företag som tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster rätten att erhålla ersättning för sina kostnader för att tillhandahålla dessa tjänster. Unionslagstiftaren har uteslutit en branschfinansiering och därigenom förbjudit medlemsstaterna att lägga över kostnaden för dessa tjänster på företag inom branschen, inbegripet företaget som tillhandahåller tjänsterna, och i stället föreskrivit en offentlig ersättning. Jag anser att bestämmelsen är tillräckligt utförlig och ovillkorlig för att i detta hänseende få en direkt effekt.

120.

En medlemsstat får under dessa förutsättningar inte välja en metod för beräkning av kostnaderna för tillhandahållande av ytterligare obligatoriska tjänster som innebär att företaget som tillhandahåller tjänsterna går miste om rätten till ersättning.

121.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster, i och med att det ger ett företag som tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster rätt till ersättning för de kostnader som är förbundna med tillhandahållandet av dessa tjänster, har direkt effekt.

122.

I de två återstående frågorna ombeds domstolen att närmare klargöra under vilka förutsättningar medlemsstaterna, i syfte att bevilja ersättning till företag som tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster, får ta hänsyn till att kostnaderna blir oskäligt betungande för det aktuella företaget.

123.

Teleklagenævnet vill med sin andra fråga för det första veta om direktivet om samhällsomfattande tjänster utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken sådan ersättning till företag som tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster endast beviljas om kostnaderna för det aktuella företaget blir oskäligt betungande.

124.

För det fall direktivet i fråga inte utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse vill Teleklagenævnet vidare, med sin tredje fråga, veta om en medlemsstat vid bedömningen av huruvida kostnaderna är oskäligt betungande får ta hänsyn till vinster som företag vilka tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster har haft i samband med sina skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

125.

Jag anser inte att det finns några hinder för en sådan bestämmelse.

126.

Varken i artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster eller i någon annan bestämmelse i direktivet anges det att unionslagstiftaren själv har avsett att fastställa hur de nationella regleringsmyndigheterna ska beräkna nettokostnaden för tillhandahållandet av ytterligare obligatoriska tjänster eller under vilka förutsättningar dessa myndigheter ska anse att kostnaderna för att tillhandahålla tjänsterna i fråga är oskäligt betungande för det aktuella företaget.

127.

Under dessa förutsättningar och eftersom det inte finns några särskilda bestämmelser anser jag att medlemsstaterna själva får fastställa hur kostnaden för ytterligare obligatoriska tjänster ska beräknas och när den blir oskäligt betungande för företaget som tillhandahåller tjänsterna, förutsatt att de iakttar bestämmelserna om statligt stöd såsom de följer av de villkor som ställdes upp av domstolen i domen Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (EU:C:2003:415), i synnerhet principerna för medlemsstaternas beviljande av ersättning för offentliga tjänster.

128.

Medlemsstaterna har följaktligen rätt att pröva om kostnaderna för ett företag som tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster verkligen är oskäligt betungande innan de inrättar ett ersättningssystem för företagets kostnader.

129.

Detta är det system som unionslagstiftaren har inrättat för finansiering av samhällsomfattande tjänster i artiklarna 12 och 13 i direktivet om samhällsomfattande tjänster.

130.

Av skäl 21 i direktivet om samhällsomfattande tjänster framgår det nämligen att det var unionslagstiftarens avsikt att systemen för finansiering av nettokostnaderna för tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster skulle vara kopplade till det faktum att kostnaderna är oskäligt betungande för företagen.

131.

Innan medlemsstaterna betalar ut någon ersättning ska de således beräkna nettokostnaden för tillhandahållandet för vart och ett av de berörda företagen. Beräkningen ska utföras i enlighet med den beräkningsmetod som avses i artikel 12 i direktivet om samhällsomfattande tjänster och som beskrivs närmare i skäl 19 och i del A i bilaga IV till direktivet. ( 48 ) Först när nettokostnaden är fastställd får medlemsstaten pröva om den verkligen är oskäligt betungande för det företag som tillhandahåller de samhällsomfattande tjänsterna och då, på företagets begäran, vidta åtgärder för att ersätta kostnaden i fråga.

132.

Såsom domstolen har framhållit behöver inte nettokostnaden för den samhällsomfattande tjänsten nödvändigtvis vara oskäligt betungande för alla de berörda företagen, och varje nettokostnad för att tillhandahålla den samhällsomfattande tjänsten ger inte automatiskt rätt till ersättning. ( 49 )

133.

Domstolen har definierat begreppet oskäligt betungande i rättspraxis. Det rör sig om den kostnad som, för respektive företag, överskrider dess betalningsförmåga, med hänsyn tagen till alla företagets egenskaper, bland annat nivån på dess utrustning, dess ekonomiska och finansiella situation och dess marknadsandel. ( 50 )

134.

När en skyldighet att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst innebär en oskäligt betungande kostnad för ett företag får medlemsstaten ersätta företaget genom ett system som täcker eller ersätter kostnaderna. Denna ersättning medför en överföring av medel, och medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att överföringen utförs på ett objektivt och öppet sätt, i enlighet med bestämmelserna om statligt stöd och på ett sådant sätt att de medför minsta möjliga snedvridning av konkurrensen och efterfrågan.

135.

Jag ser inga hinder för att en medlemsstat tillämpar bestämmelserna analogt för att fastställa vilken ersättning som ska betalas ut för tillhandahållande av ytterligare obligatoriska tjänster. Tvärtom. Bestämmelserna i artiklarna 12 och 13 i direktivet om samhällsomfattande tjänster syftar till att säkerställa principerna om öppenhet, objektivitet, icke-diskriminering och proportionalitet ( 51 ), vilka ska ligga till grund för finansieringen. De tillmötesgår även de strävanden som uttrycktes av domstolen i domen Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (EU:C:2003:415) och de villkor som domstolen har fastställt för att ersättningar för allmännyttiga tjänster ska falla utanför tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF.

136.

Med undantag för specifika bestämmelser avseende finansieringens art anser jag således att det är fullkomligt logiskt att ersättningen till ett företag som tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster betalas enligt samma kriterier som dem som fastställts för tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster.

137.

Ytterligare obligatoriska tjänster kan visserligen inte betecknas som samhällsomfattande tjänster i den mening som avses i direktivet om samhällsomfattande tjänster, men icke desto mindre är de, till sin art och till sitt syfte, ett uttryck för samma strävanden som samhällsomfattande tjänster. Likaså tillhandahålls de under samma förutsättningar. Ytterligare obligatoriska tjänster tillhandahålls i de flesta fall till ett pris som avviker från det pris som fastställs under normala kommersiella villkor. I direktivet om samhällsomfattande tjänster har unionslagstiftaren angett att ytterligare obligatoriska tjänster och samhällsomfattande tjänster ska tillhandahållas med iakttagande av samma principer, i synnerhet bestämmelserna om statligt stöd.

138.

Även när det gäller ersättning för kostnader för tillhandahållande av ytterligare obligatoriska tjänster är medlemsstaterna således skyldiga att iaktta bestämmelserna om statligt stöd, såsom de följer av de villkor som fastställdes av domstolen i domen Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (EU:C:2003:415), i synnerhet principerna för medlemsstaternas beviljande av ersättning för allmännyttiga tjänster.

139.

Medlemsstaterna ska säkerställa att parametrarna för beräkning av ersättning inte leder till någon snedvridning av konkurrensen på marknaden och följaktligen inte ger några ekonomiska fördelar för det företag som tar emot ersättningen i förhållande till konkurrerande företag. Enligt kommissionen får ersättningen inte överstiga vad som är nödvändigt för att täcka hela eller en del av företagets specifika nettokostnad för att uppfylla skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, varvid intäkterna från dessa tjänster ska beaktas. I annat fall finns en risk att ersättningen betraktas som ett statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden. Medlemsstaterna är även skyldiga att säkerställa att det företag som tillhandahåller tjänsterna i fråga gör en rimlig vinst. ( 52 )

140.

Unionslagstiftaren har tillgodosett samtliga dessa aspekter genom att koppla finansieringen av nettokostnader för tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster till det faktum att kostnaderna är oskäligt betungande för företaget.

141.

Av ovanstående skäl och eftersom jag inte anser att det finns någon anledning att skilja på bestämmelserna för ersättning till ett företag beroende på om ersättningen avser tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster eller ytterligare obligatoriska tjänster – förutom vad beträffar finansieringens art – anser jag att en medlemsstat som ett villkor för att bevilja ersättning för tillhandahållande av ytterligare obligatoriska tjänster får kräva att kostnaderna är oskäligt betungande för det företag som tillhandahåller tjänsterna.

142.

Med beaktande av mitt förslag till svar på den frågan ska jag nu behandla Teleklagenævnets tredje fråga till domstolen.

143.

Teleklagenævnet vill veta om en medlemsstat får ta hänsyn till den vinst som det företag som tillhandahåller ytterligare obligatoriska tjänster har gjort i samband med sina skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster när den ska bedöma om företagets kostnad för att tillhandahålla ytterligare obligatoriska tjänster är oskäligt betungande.

144.

Domstolen har i rättspraxis fastställt begreppet oskäligt betungande som den kostnad som, för respektive företag, överskrider dess betalningsförmåga, med hänsyn tagen till alla företagets egenskaper, bland annat nivån på dess utrustning, dess ekonomiska och finansiella situation och dess marknadsandel. ( 53 )

145.

De intäkter som företaget har inom ramen för sina skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster bidrar direkt till dess ekonomiska och finansiella förmåga. Följaktligen anser jag att dessa intäkter får beaktas vid bedömningen av huruvida de kostnader som företaget måste bära för tillhandahållandet av de ytterligare obligatoriska tjänsterna är oskäligt betungande, men inte i beräkningen av nettokostnaden för sistnämnda tjänster.

146.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att direktivet om samhällsomfattande tjänster inte utgör hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka en förutsättning för beviljande av ersättning för tillhandahållande av ytterligare obligatoriska tjänster är att kostnaderna blir oskäligt betungande för det företag som tillhandahåller dessa tjänster. I detta hänseende får en medlemsstat, vid bedömningen av huruvida kostnaderna blir oskäligt betungande, ta hänsyn till de vinster som företaget har gjort i samband med sina skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

147.

Mot bakgrund av vad som framförts ovan anser jag, i första hand, att domstolen saknar behörighet att besvara de frågor som Teleklagenævnet har ställt i sitt beslut om hänskjutande av den 25 april 2013.

148.

I andra hand föreslår jag att domstolen ska besvara Teleklagenævnets tolkningsfrågor enligt följande: