1

Commune de Millau och Société d’économie mixte d’équipement de l’Aveyron (SEMEA) har yrkat att domstolen ska upphäva Europeiska unionens tribunals dom i målet kommissionen mot SEMEA och Commune de Millau (T‑168/10 och T‑572/10, EU:T:2012:435) (nedan kallad den överklagade domen). Tribunalen har i denna dom förpliktat SEMEA och Commune de Millau att till Europeiska kommissionen solidariskt återbetala det kapitalbelopp på 41012 euro som kommissionen betalat ut enligt den garanti som denna lämnat i samband med den finansiering som SEMEA beviljades, jämte dröjsmålsränta, varvid den upplupna räntan per angivna datum ska kapitaliseras, så att ränta utgår på själva räntan.

2

I punkterna 1–31 i den överklagade domen redogörs det för bakgrunden till tvisten enligt följande:

3

Kommissionen yrkade, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 april 2010, bland annat att tribunalen skulle förplikta SEMEA att till kommissionen betala ett kapitalbelopp på 41012 euro, som återbetalning av den garanti som kommissionen hade ställt, jämte kapitaliserad ränta på detta belopp samt 5000 euro som ersättning för skada.

4

Eftersom Commune de Millau hade övertagit SEMEA:s samtliga tillgångar och skulder, väckte kommissionen, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 21 december 2010, även talan mot denna kommun, med i huvudsak samma yrkanden.

5

Tribunalen beslutade att förena de två målen med hänsyn till sambandet dem emellan.

6

I den första delen av den överklagade domen prövade tribunalen kommissionens talan mot SEMEA.

7

Vad rör frågan huruvida talan kunde upptas till sakprövning förklarade sig tribunalen, i punkterna 47‐49 i den överklagade domen, behörig att ta ställning till kommissionens yrkanden, med tillämpning av artiklarna 272 FEUF och 256.1 första stycket FEUF, jämförda med artikel 10 i avtalets allmänna villkor. Tribunalen ogillade SEMEA:s invändning om rättegångshinder, i vilken SEMEA hade gjort gällande att bolaget varken hade rättskapacitet eller partsbehörighet när talan väcktes, eftersom det hade avförts från handels- och bolagsregistret.

8

Vad rör prövningen i sak fastslog tribunalen i punkterna 61‐68 i den överklagade domen att det aktuella avtalet var av förvaltningsrättslig karaktär.

9

I punkterna 69‐74 i nämnda dom förklarade tribunalen att SEMEA var skyldigt att återbetala 41012 euro till Europeiska unionen enligt fransk rätt om felaktigt erhållna belopp.

10

Tribunalen ogillade i punkterna 75‐88 i den överklagade domen SEMEA:s invändningar om att 1) den omtvistade fordran hade upphört på grund av att kommissionen hade avstått från den, 2) SEMEA befriats från skulden till följd av att Commune de Millau hade övertagit den, 3) den omtvistade fordran var preskriberad och om att 4) fordran upphört.

11

Tribunalen förpliktade dessutom SEMEA att betala dröjsmålsränta från och med den 27 april 1993 enligt den lagstadgade årliga räntesats som tillämpas i Frankrike, varvid ränta ska utgå på själva räntan från och med den 15 april 2010 och vid varje årlig förfallodag från och med detta datum.

12

Tribunalen ogillade slutligen kommissionens yrkande om skadestånd.

13

Tribunalen ogillade vidare SEMEA:s genkäromål, efter att i punkterna 108 och 109 i den överklagade domen ha konstaterat att det inte fanns något direkt orsakssamband mellan kommissionens handlande och den åberopade skadan.

14

I den andra delen av den överklagade domen prövade tribunalen kommissionens talan mot Commune de Millau. Enligt tribunalen skulle talan ogillas, på grund av att den hade väckts vid en domstol som saknade behörighet att pröva denna.

15

Vad rör frågan huruvida tribunalen kunde anses behörig enligt den skiljedomsklausul som SEMEA och kommissionen avtalat om erinrade tribunalen i punkterna 114‐119 i den överklagade domen om att artikel 272 FEUF ska tolkas restriktivt och att tribunalens behörighet att pröva en avtalstvist med stöd av en skiljedomsklausul i princip ska bedömas enbart mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 272 FEUF och villkoren i själva skiljedomsklausulen.

16

Tribunalen avfärdade kommissionens argument om att den skiljedomsklausul som SEMEA och kommissionen avtalat om överförts till Commune de Millau som en accessorisk del av den omtvistade fordran. Tribunalen prövade därefter i punkterna 132‐149 i domen huruvida Commune de Millau var bunden av skiljedomsklausulen till följd av ett tredjemansavtal som ingåtts mellan SEMEA och Commune de Millau.

17

Tribunalen förklarade härvid i punkt 134 i nämnda dom att bedömningen av huruvida det föreligger en skiljedomsklausul ska göras med beaktande av de allmänna avtalsrättsliga principer som följer av medlemsstaternas rättsordningar. Tribunalen preciserade i detta sammanhang att ”[ä]ven om en av dessa principer anger att ett avtal endast är bindande för avtalsparterna, utgör denna princip inte något hinder mot att två parter, genom ett tredjemansavtal, kan tillerkänna tredje man rättigheter”.

18

Tribunalen fastslog därefter i punkt 135 i den överklagade domen att den skiljedomsklausul som föreskrivs i artikel 10 i avtalets allmänna villkor kunde ha sin grund i det avtal som ingåtts mellan SEMEA och Commune de Millau. För att artikel 272 FEUF ska vara tillämplig krävs nämligen att skiljedomsklausulen är intagen i ett avtal som ingåtts av unionen eller för dess räkning. Commune de Millau och kommissionen hade emellertid inte ingått något avtal, och således inte heller avtalat om en skiljedomsklausul. Tribunalen förklarade att för att kommissionen ska kunna åberopa denna skiljedomsklausul gentemot Commune de Millau, måste tredjemansavtalet mellan SEMEA och Commune de Millau kunna anses vara ett avtal som ingåtts för unionens räkning. Tribunalen slog även fast att den i avtalstvister inte kan anses behörig mot unionens vilja, vilket däremot inte är fallet när en skiljedomsklausul avtalats enbart till förmån för unionen.

19

Tribunalen tillade slutligen i punkt 136 i den överklagade domen att det förhållandet att en skiljedomsklausul är av processuell art inte utgör något hinder för att en sådan klausul kan avtalas till förmån för tredje man.

20

Tribunalen preciserade i punkt 138 i domen att ett tredjemansavtal kan föreligga till följd av en uttrycklig överenskommelse mellan den part som får en utfästelse och den part som gör en utfästelse i syfte att tillerkänna tredje man rättigheter, men att det även går att sluta sig till att det föreligger ett sådant tredjemansavtal utifrån syftet med avtalet eller omständigheterna i det enskilda fallet. I punkterna 139‐141 i nämnda dom förklarade tribunalen därefter att det särskilt av de faktiska och rättsliga omständigheter som fastslogs i det protokoll som kommunfullmäktige i Commune de Millau upprättade den 18 december 2010 framgår att klagandena hade för avsikt att det skulle uppstå en fordran för unionen gentemot Commune de Millau, och att denna kommun avsåg att vara bunden av den skiljedomsklausul som föreskrivs i artikel 10 i avtalets allmänna villkor.

21

Detta resonemang ledde till att tribunalen i punkt 142 i den överklagade domen avfärdade klagandenas argument att skuldöverföringen från SEMEA till Commune de Millau hade befriande verkan för SEMEA, trots att en sådan skuldöverföring med nödvändighet kräver unionens samtycke, vilket inte föreligger i förevarande fall.

22

I punkt 148 i domen preciserade tribunalen dessutom att även om det förelåg en konflikt mellan olika bestämmelser i fransk rätt, närmare bestämt artikel 2060 i civillagen och artikel 48 i civilprocesslagen, ska artikel 272 FEUF alltid ges företräde framför nationell rätt som avviker från denna.

23

Tribunalen drog härav, i punkt 149 i nämnda dom, slutsatsen att den med stöd av skiljedomsklausulen var behörig att pröva kommissionens talan mot Commune de Millau.

24

Vad avser prövningen av talan i sak biföll tribunalen kommissionens yrkanden om att Commune de Millau skulle förpliktas att återbetala kapitalbeloppet på 41012 euro jämte dröjsmålsränta, varvid ränta ska utgå på själva dröjsmålsräntan från den 15 april 2010, med uppräkning varje årlig förfallodag från och med denna första förfallodag.

25

Eftersom kommissionen endast hade rätt till en enda betalning, förpliktade tribunalen SEMEA och Commune de Millau att gemensamt och solidariskt betala dessa belopp.

26

Tribunalen ogillade däremot kommissionens yrkande om skadestånd samt Commune de Millaus genkäromål.

27

Klagandena har yrkat att domstolen ska

28

Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

29

Förevarande överklagande väcker, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 32 i sitt förslag till avgörande, frågan huruvida överklagande har skett på korrekt sätt i SEMEA:s namn.

30

Det framgår av de handlingar som inkommit till domstolen att när överklagandet ingavs, det vill säga den 19 november 2012, hade de advokater som företräder Commune de Millau inte styrkt att deras fullmakt utfärdats av behörig företrädare för SEMEA, vilket strider mot artiklarna 119.2 och 168.2 i domstolens rättegångsregler.

31

I skrivelse av den 12 november 2012, riktad till advokat F. Bleykasten, hade Blanc, i egenskap av särskilt ombud för SEMEA, visserligen förklarat att han ansåg det lämpligt att detta bolag anslöt sig till Commune de Millaus överklagande. Han uppgav emellertid i samma skrivelse att hans uppdrag som särskilt ombud för SEMEA hade upphört den 12 augusti 2012.

32

Domstolens kansli begärde, med stöd av artiklarna 119.4 och 168.4 i rättegångsreglerna, i oktober 2013 att SEMEA:s advokater skulle inge fullmakt som styrker att de är behöriga att företräda SEMEA. Dessa ingav genom skrivelse av den 25 november 2013 till domstolens kansli ett beslut från behörig handelsdomstol av den 5 november 2013, av vilket det framgick att Blanc utsetts som särskilt ombud för detta bolag i målet om överklagande vid domstolen.

33

Såsom generaladvokaten påpekat i punkterna 40‐44 i sitt förslag till avgörande ska artiklarna 119.4 och 168.4 i rättegångsreglerna tolkas så, att formfelet att det inte företes en fullmakt när överklagandet inges kan avhjälpas genom att det i efterhand företes någon form av handling som visar att det föreligger en sådan fullmakt.

34

Detta innebär att trots att SEMEA:s advokater när överklagandet ingavs saknade fullmakt från detta bolag, kunde Blanc, sedan han utnämnts till särskilt ombud, med giltig verkan bekräfta SEMEA:s önskan att ansluta sig till Commune de Millaus överklagande (se, för ett liknande resonemang, dom Maurissen och Union syndicale mot revisionsrätten, 193/87 och 194/87, EU:C:1989:185, punkt 33).

35

Av det ovanstående följer att domen har överklagats på korrekt sätt för SEMEA:s räkning.

36

Till stöd för sitt överklagande har klagandena åberopat fyra grunder.

37

Klagandena har som första grund gjort gällande att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att förklara sig behörig att pröva talan mot Commune de Millau. Enligt klagandena hade tribunalen fel i sin bedömning att tredjemansavtalet mellan SEMEA och Commune de Millau innebar att kommunen är bunden av skiljedomsklausulen i artikel 10 i de allmänna villkoren i avtalet mellan SEMEA och kommissionen.

38

Klagandena har för det första gjort gällande att tillämplig nationell rätt, i förevarande fall artikel 2060 i civillagen, förbjuder offentligrättsliga juridiska personer att låta en tvist gå till skiljenämnd. Klagandena anser att en offentligrättslig juridisk person, som inte har rätt att avtala om skiljedomsklausul, än mindre har rätt att avtala om en sådan klausul till förmån för tredje man, detta särskilt som artikel 272 FEUF inte föreskriver någon sådan möjlighet.

39

Klagandena har tillagt att tribunalens hänvisning i punkt 136 i den överklagade domen till domen Gerling Konzern Speziale Kreditversicherung m.fl. (201/82, EU:C:1983:217, punkterna 10‐20) inte är relevant i förevarande fall, eftersom denna dom rörde ett försäkringsavtal, vilket är ett speciellt sammanhang. Klagandena har dessutom, med hänvisning till principen om partsautonomi, hävdat att eftersom kommissionen aldrig uttryckligen lämnat sitt samtycke till att betalningsansvaret för dess fordran gentemot SEMEA skulle övergå till Commune de Millau, har varken betalningsansvaret för fordran eller skiljedomsklausulen övergått på kommunen.

40

Klagandena har för det andra riktat särskild kritik mot punkterna 137‐140 i den överklagade domen, i vilka tribunalen förklarat att Commune de Millaus betalningsskyldighet grundas på dess avtal med SEMEA, vilket är ett tredjemansavtal, det vill säga att det har ingåtts för unionens räkning, vilket kan anses framgå av detta avtal. Klagandena bestrider emellertid att ett sådant avtal ingåtts vad avser den påstådda skulden till kommissionen, eftersom Commune de Millaus beslut att täcka SEMEA:s underskott var ett unilateralt beslut av kommunen.

41

Klagandena anser för det tredje att tribunalen i punkt 140 i den överklagade domen misstolkat vad som sägs i protokollet från den 18 december 2010 genom att slå fast att Commune de Millau ”med full kännedom om omständigheterna” önskade överta en skuld för vilken villkor och innehåll är desamma som för SEMEA:s skuld. Commune de Millaus fullmäktiges beslut att överta SEMEA:s tillgångar och skulder ”såsom de beskrivs nedan” innehöll en detaljerad beskrivning som inte innehöll någon uppgift om att det skulle föreligga en skiljedomsklausul.

42

Kommissionen har gjort gällande att artikel 10 i avtalets allmänna villkor enligt fransk rätt ska förstås som en prorogationsklausul och inte som en skiljedomsklausul. Förbudet i artikel 2060 i civillagen gäller emellertid endast skiljedomsklausuler.

43

Kommissionen anser vidare att tribunalen har rätt i sin slutsats att villkoren för att det ska föreligga ett tredjemansavtal var uppfyllda. Kommissionen har tillagt att domen Gerling Konzern Speziale Kreditversicherung m.fl. (EU:C:1983:217) inte endast ska anses tillämplig på försäkringsavtal.

44

Kommissionen anser slutligen att argumentet angående protokollet från den 18 december 2010 ska avvisas, eftersom det rör en ren bevisfråga.

45

Klagandena ifrågasätter genom den första grundens första del att en skiljedomsklausul, i den mening som avses i artikel 272 FEUF, kan vara föremål för ett tredjemansavtal. De har härvid hänvisat till sina argument i första instans, vilka rör förbudet för franska offentligrättsliga juridiska personer att avtala om en skiljedomsklausul, och hävdat att detta förbud i än högre grad måste gälla när det avtalas om en sådan klausul till förmån för tredje man.

46

Av det ovanstående följer att klagandena endast har anfört argument som de redan framfört vid tribunalen, dock utan att ta ställning till tribunalens skäl för att avfärda dessa argument.

47

Det följer av artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande (se, bland annat, dom Bergaderm och Goupil/kommissionen, C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkt 34; Interporc/kommissionen, C‑41/00 P, EU:C:2003:125, punkt 15, och Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen, C‑131/03 P, EU:C:2006:541, punkt 49).

48

Ett överklagande som endast upprepar eller ordagrant återger grunder och argument som redan har anförts vid tribunalen, inbegripet sådana som avser omständigheter som tribunalen uttryckligen har underkänt, uppfyller inte kraven på motivering (se, bland annat, dom Interporc/kommissionen, EU:C:2003:125, punkt 16). Ett sådant överklagande utgör nämligen endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till tribunalen, vilket faller utanför domstolens behörighet (se, bland annat, dom Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen, EU:C:2006:541, punkt 50).

49

Detta argument kan följaktligen inte prövas i sak.

50

Vad rör hänvisningen till domen Gerling Konzern Speziale Kreditversicherung m.fl. (EU:C:1983:217), i punkt 136 i den överklagade domen, ska det påpekas att tribunalen har hänvisat till denna dom för att understryka att ”[d]et förhållandet att en skiljedomsklausul är av processuell art [inte utgör] något hinder för att en sådan klausul kan avtalas till förmån för tredje man”.

51

Det räcker emellertid med att konstatera att punkt 136 i den överklagade domen innehåller ett egentligen överflödigt skäl som stöder tribunalens slutsats i punkterna 134 och 135 i samma dom, nämligen att en prorogationsklausul kan vara föremål för ett tredjemansavtal.

52

Eftersom klagandenas argument rörande domen Gerling Konzern Speziale Kreditversicherung m.fl. (EU:C:1983:217) således inte kan påverka tribunalens slutsats, är den verkningslös.

53

Argumentet rörande principen om partsautonomi bygger på ett påstående att kommissionen inte har lämnat sitt uttryckliga samtycke, varför varken betalningsansvaret för den omtvistade fordran eller därtill knuten skiljedomsklausul har övergått på kommunen, ska också avfärdas. Klagandena har nämligen endast återgett de argument de anförde i första instans, utan att precisera vad tribunalen har gjort för fel i sitt resonemang som ledde fram till att den i punkterna 142 och 143 i den överklagade domen förklarade att kommissionens uttryckliga samtycke inte behövdes, eftersom skiljedomsklausulen utformats till förmån för unionen.

54

Vad rör den första grundens andra del räcker det att konstatera att klagandena visserligen har hänvisat till vissa faktiska omständigheter, men i huvudsak kritiserar tribunalens bedömning, i punkterna 137‐140 i den överklagade domen, av de aktuella faktiska omständigheterna vid dess prövning av huruvida det aktuella avtalets syfte ger någon vägledning i frågan huruvida det föreligger ett tredjemansavtal.

55

Enligt artikel 256 FEUF och artikel 58 första stycket i domstolens stadga ska emellertid ett överklagande vara begränsat till rättsfrågor och grunda sig på bristande behörighet hos tribunalen, på rättegångsfel vid tribunalen som kränker klagandens intressen eller på att tribunalen har åsidosatt unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Brazzelli Lualdi m.fl., C‑136/92 P, EU:C:1994:211, punkt 47).

56

Tribunalen är således ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, och att bedöma bevisningen. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör således, med undantag för det fall då tribunalen missuppfattat bevisningen, inte en rättsfråga som ska prövas av domstolen (se för ett liknande resonemang, bland annat, dom EIB/Hautem, C‑449/99 P, EU:C:2001:502, punkt 44, och Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied/kommissionen, C‑105/04 P, EU:C:2006:592, punkterna 69 och 70).

57

Tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, som lett till dess slutsats att Commune de Millau är betalningsskyldig, utgör således inte en rättsfråga som ska prövas av domstolen, såvida inte tribunalen har missuppfattat bevisningen, vilket klagandena emellertid inte har påstått.

58

Den första grundens andra del ska således avvisas.

59

Vad avser den första grundens tredje del har klagandena hävdat att tribunalen i punkt 141 i den överklagade domen har misstolkat protokollet av den 18 december 2010 när den bedömde hur stor del av SEMEA:s skuld till kommissionen som Commune de Millau övertagit.

60

Domstolen konstaterar att klagandena endast kritiserar tribunalens själva bedömning av vilka av SEMEA:s skulder som Commune de Millau övertagit. Klagandenas påståenden går således inte ut på att ifrågasätta den materiella riktigheten av tribunalens konstateranden eller på att tribunalen missbedömt bevisningen.

61

I enlighet med den rättspraxis som domstolen har hänvisat till i punkterna 55 och 56 ovan ska således även den första grundens tredje del avvisas.

62

Av vad som anförts ovan följer att den första grunden delvis är verkningslös och delvis ska avvisas.

63

Klagandena har som andra grund gjort gällande att tribunalens konstaterande att kommissionens talan mot SEMEA kan upptas till sakprövning bygger på en felaktig rättstillämpning. Tribunalen har felaktigt slagit fast att SEMEA:s rättigheter och skyldigheter i dess egenskap av bolag inte hade avvecklats och att SEMEA inte befriats från sin skuld gentemot kommissionen genom att dess tillgångar övertagits av Commune de Millau, eftersom kommissionen inte lämnat sitt samtycke till att kommunen övertog betalningsansvaret för den omtvistade fordran.

64

Enligt klagandena har Commune de Millau helt trätt i SEMEA:s ställe, varför kommunen kunde likvidera bolagets verksamhet. SEMEA har på ett giltigt sätt befriats från sina skyldigheter gentemot kommissionen. Kommissionens samtycke var inte nödvändigt, eftersom det ligger i kommissionens intresse att en mer solvent juridisk person tar över skulderna.

65

Kommissionen har hävdat att grunden ska avvisas, eftersom den är oklar. Kommissionen anser i andra hand att det är uppenbart att talan inte kan bifallas såvitt avser denna grund.

66

Klagandena har som andra grund gjort gällande att Commune de Millau har trätt i SEMEA:s ställe. Detta innebär att de i själva verket godtar tribunalens slutsatser i punkterna 138‐140 i den överklagade domen, nämligen att det framgår av omständigheterna i det aktuella fallet att SEMEA:s faktiska eller potentiella borgenärer, däribland kommissionen, hänvisas till Commune de Millau som ny gäldenär genom ett tredjemansavtal.

67

Klagandenas invändningar mot den överklagade domen rör emellertid endast tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, utan att det tydligt anges på vilket sätt kommissionen påstås ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i detta avseende eller vilka rättsliga argument som åberopas till stöd för denna andra grund. Den andra grunden ska således avvisas i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 47 och 48 ovan.

68

Domstolen konstaterar dessutom att denna andra grund i huvudsak endast upprepar vad klagandena har anfört som första grund, genom vilken klagandena emellertid påstod att det inte föreligger något som helst avtal mellan SEMEA och Commune de Millau, vad rör den påstådda skulden till kommissionen.

69

Klagandena motsäger således sina egna rättsliga argument, varför den andra grunden med nödvändighet måste avvisas (se, för ett liknande resonemang, beslut Nijs/revisionsrätten, C‑495/06 P, EU:C:2007:644, punkterna 52‐56).

70

Klagandena har som tredje grund påstått att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att förklara att den allmänna trettioåriga preskriptionsfristen gäller, och att den omtvistade fordran således inte var preskriberad.

71

Klagandena har härvid erinrat om att Commune de Millau hade övertagit SEMEA:s tillgångar, varför den gentemot kommissionen kunde åberopa samma juridiska argument som SEMEA skulle ha kunnat göra, däri inbegripet den tioåriga preskriptionsfristen enligt handelslagen, i dess lydelse vid den tidpunkt som är avgörande för tvisten (nedan kallad handelslagen). Eftersom SEMEA var ett halvoffentligt bolag som bedrev verksamhet med kommersiellt syfte, har den omtvistade fordran uppstått inom ramen för en affärsförbindelse mellan SEMEA, som är näringsidkare, och kommissionen, som inte är näringsidkare.

72

Klagandena har gjort gällande att frågan om anspråken är preskriberade inte är avhängig huruvida avtalet är av förvaltningskaraktär. Om det inte finns några förvaltningsrättsliga specialregler, så ska nämligen allmänna preskriptionsregler tillämpas. Den tioåriga preskriptionstid som föreskrivs i handelslagen utgör en specialbestämmelse, som har företräde framför civilrättsliga regler, varför den borde ha tillämpats på den kommersiella relation som här är i fråga.

73

Vad rör Conseil d’États dom av den 31 juli 1992 (nr 69661) har klagandena påpekat att förvaltningsdomstolen inte har uteslutit att tioårspreskriptionen enligt handelslagen är tillämplig på grund av att den inte är tillämplig i relationer mellan ett offentligrättsligt organ och en näringsidkare, utan på grund av att de omtvistade skyldigheterna inte uppkommit genom affärstransaktioner mellan de berörda personerna. Det aktuella avtalets art utgör således inte hinder mot att tillämpa den tioårspreskription som föreskrivs i handelslagen.

74

Klagandena har vidare hävdat att tribunalen har misstolkat avtalets bestämmelser och missbedömt de faktiska omständigheterna genom att förklara att den omtvistade fordran inte kan anses ha uppstått inom ramen för en affärsförbindelse mellan SEMEA och kommissionen.

75

Klagandena har härvid understrukit att Conseil d’États dom av den 31 juli 1992 rör det helt annorlunda området jordbruksbidrag inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken och således inte kan ge någon vägledning i förevarande fall. Enligt det här aktuella avtalets bestämmelser är kommissionen direkt inbegripen i projektet och leder det, varför det måste anses föreligga en affärsförbindelse mellan SEMEA och kommissionen.

76

Kommissionen har gjort gällande att talan ska avvisas eller åtminstone ogillas, såvitt avser den tredje grundens första del, eftersom den bygger på en misstolkning av den överklagade domen. Tribunalen har på intet sätt grundat sitt resonemang angående preskriptionsfristen för den omtvistade fordran på att det aktuella avtalet är av förvaltningskaraktär.

77

Vad rör grundens andra del har kommissionen hävdat att tribunalen gjorde helt rätt när den hänvisade till Conseil d’États dom av den 31 juli 1992 för att illustrera principen att ett avtal som går ut på att betala ut offentligt finansiellt stöd som rör en offentlig tjänst, utan vinstintresse eller motprestation, inte kan anses utgöra en handelstransaktion, varför tioårspreskriptionen enligt artikel 110-4 i handelslagen inte är tillämplig.

78

Vad för det första rör klagandenas argument att den omständigheten att avtalet är av förvaltningskaraktär saknar betydelse för frågan vilken preskriptionsfrist som gäller för den omtvistade fordran, ska det påpekas att tribunalen i punkterna 61‐68 i den överklagade domen har analyserat vilket regelverk som gäller för detta avtal och kommit fram till att avtalet är av förvaltningskaraktär.

79

Tribunalen har emellertid i sin utredning av vilken preskriptionsfrist som gäller för den omtvistade fordran, i punkterna 82‐88 i den överklagade domen, inte på något sätt nämnt att det aktuella avtalet skulle vara av förvaltningskaraktär.

80

Eftersom frågan huruvida avtalet är av förvaltningskaraktär saknat betydelse för bedömningen av vilken preskriptionsfrist som gäller för den omtvistade fordran, är argumentet härom verkningslöst.

81

Vad rör klagandenas påstående att tribunalen har misstolkat avtalets bestämmelser och missbedömt de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet, konstaterar domstolen att tribunalen i punkt 83 i den överklagade domen har erinrat om att det aktuella avtalet avsåg utbetalning av ett stöd från kommissionen för fullgörandet av ett avtal som ingåtts inom ramen för unionens regionalpolitik.

82

Tribunalen drog härav, med hänvisning till Conseil d’États dom av den 31 juli 1992, slutsatsen att ”[d]e förpliktelser som följer av avtalet, till vilka den omtvistade fordran hör, [följaktligen inte kan] anses ha uppkommit vid handel mellan kommissionen och SEMEA”.

83

Av det ovanstående följer att tribunalen, när den uteslöt att preskriptionsfristen enligt handelslagen ska tillämpas, inte grundade sig på den omständigheten att avtalet ingåtts mellan ett offentligrättsligt organ och en näringsidkare, såsom klagandena har påstått, utan på att det aktuella avtalet avsåg utbetalning av ett stöd från kommissionen för fullgörandet av ett avtal som ingåtts inom ramen för unionens regionalpolitik.

84

Klagandena kan alltså inte vinna framgång genom sitt argument att Conseil d’États dom av den 31 juli 1992 rör ett helt annat sammanhang. Den omtvistade begäran om utbetalning rörde nämligen belopp som kommissionen utbetalat inom ramen för regionalpolitiken och som inte kan anses ha sitt ursprung i skyldigheter som uppkommit mellan klagandena och kommissionen med anledning av en affärsförbindelse.

85

Av vad som anförts följer att den tredje grunden delvis är verkningslös och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.

86

Klagandena har som fjärde grund riktat kritik mot att tribunalen ogillat deras genkäromål med motiveringen att det inte föreligger något direkt orsakssamband mellan kommissionens handlande och den åberopade skadan.

87

Klaganden har erinrat om att kommissionen, under perioden mellan den 27 april 1993 och den 18 november 2005, inte vidtagit några som helst åtgärder för att återkräva de belopp som den anser sig ha rätt till. Om kommissionen redan i ett tidigare skede hade vänt sig till SEMEA, skulle bolaget ha kunnat utreda situationen och, i förekommande fall, se till att beloppet återbetalades i enlighet med kravet på återbetalning.

88

Klagandena har gjort gällande att kommissionens passivitet under tolv år lett till att SEMEA fått uppfattningen att kommissionen avstått från sitt krav på återbetalning av utbetalda belopp.

89

Enligt klagandena har kommissionen genom sin passivitet åsidosatt sin skyldighet att iaktta god förvaltningssed, i den mening som avses i artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilket tribunalen borde ha lagt kommissionen till last.

90

Kommissionen har gjort gällande att den fjärde grunden inte kan upptas till sakprövning, eftersom den syftar till att domstolen ska ompröva tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna.

91

Vad rör klagandenas argument, som går ut på att kommissionen har eftergett sitt krav att utbetalade belopp ska återbetalas, erinrar domstolen om att tribunalen i punkt 77 i den överklagade domen konstaterat att det av handlingarna i målet inte går att fastställa att så har skett.

92

Klagandenas argument går således i själva verket ut på att ifrågasätta tribunalens bedömning av handlingarna i målet. I enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 55 och 56 ovan kan de således inte upptas till sakprövning.

93

I den del klagandena hävdar att kommissionen har åsidosatt sin skyldighet att iaktta god förvaltningssed påpekar domstolen att det är ostridigt att kommissionen visserligen krävde återbetalning av den omtvistade fordran genom skrivelse av den 27 april 1993 och att detta inte ledde till några åtgärder från SEMEA:s sida, men att denna institution inte kontaktade SEMEA på nytt förrän den sände ett rekommenderat brev till bolaget den 18 november 2005, och att den först den 11 januari 2006 sände en debetnota till bolaget.

94

Denna omständighet medför emellertid inte att bedömningen i punkterna 108 och 109 i den överklagade domen, att det inte finns något direkt orsakssamband mellan kommissionens handlande och den åberopade skadan vad rör beloppet på 41012 euro, ska anses vara felaktig.

95

Tribunalen gjorde således rätt när den konstaterade att kravet på betalning av fordran på 41012 euro var ett krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp och att denna fordran inte var preskriberad, varför SEMEA i vilket fall som helst fortfarande var skyldig att betala denna fordran. Eftersom det härvid rör sig om två anspråk som inte har samma rättsliga grund, var SEMEA nämligen skyldigt att betala den omtvistade fordran, även om kommissionen skulle vara utomobligatoriskt skadeståndsansvarig på grund av att den åsidosatt sin skyldighet att iaktta god förvaltningssed.

96

Vad rör dröjsmålsräntan erinrar domstolen om att enligt fast rättspraxis förutsätter unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar och rätten till ersättning för skada enligt artikel 340 FEUF att ett antal villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan (se, bland annat, dom Oleifici Mediterranei/EEG, EU:C:1982:318, punkt 16, dom Birra Wührer m.fl./rådet och kommissionen, 256/80, 257/80, 265/80, 267/80 och 5/81, EU:C:1984:341, punkt 9, och dom Inalca och Cremonini/kommissionen, C‑460/09 P, EU:C:2013:111, punkt 46).

97

Vad rör det rättsstridiga beteende som den aktuella institutionen påstås ha gjort sig skyldig till erinrar domstolen om att enligt principen om god förvaltningssed, som återfinns bland de skyddsregler som unionens rättsordning innehåller för administrativa förfaranden och som numera är stadfäst i artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, är unionens institutioner skyldiga att genomföra återkravsförfaranden skyndsamt och handla på ett sådant sätt att varje efterföljande åtgärd vidtas inom skälig tid efter den föregående åtgärden.

98

Det är emellertid utrett att kommissionen, efter att den först begärt betalning av den omtvistade fordran genom skrivelse av den 27 april 1993, därefter förhållit sig passiv under mer än tolv år innan den till slut tog ny kontakt genom rekommenderat brev av den 18 november 2005.

99

Det kan inte heller påstås att tvisten är särskilt komplicerad eller att det föreligger andra särskilda omständigheter som kan rättfärdiga denna konstaterade långa period av passivitet.

100

Tribunalen gjorde således fel när den i punkt 108 i den överklagade domen förklarade att det inte föreligger något direkt orsakssamband mellan kommissionens handlande och den påstådda skadan.

101

Vad rör frågan huruvida det föreligger en skada påpekar domstolen följande. Det är visserligen sant att anledningen att dröjsmålsränta började löpa är att SEMEA inte omedelbart vidtog åtgärder med anledning av kommissionens krav på återbetalning den 27 april 1993.

102

Kommissionens passivitet under mer än tolv år har emellertid, såsom framgår av punkt 89 i generaladvokatens förslag till avgörande, lett till att kravet på dröjsmålsränta numera överstiger den omtvistade fordran.

103

Såsom anförts i punkt 90 i samma förslag är den upplupna dröjsmålsräntans sammanlagda storlek under de mer än tolv år som kommissionen förhållit sig passiv direkt knuten till denna institutions egna beteende.

104

Av det ovanstående följer att den överklagade domen ska upphävas, i den del det i denna dom, vid prövningen av klagandenas genkäromål, slås fast att det inte finns något direkt orsakssamband mellan kommissionens handlande och den skada klagandena menar sig ha lidit genom att de förpliktats att betala dröjsmålsränta.

105

Enligt artikel 61 första stycket i domstolens stadga kan denna, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra saken, om detta är färdigt för avgörande. Så förhåller det sig i detta fall.

106

Med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall ska domstolen pröva klagandenas genkäromål angående förpliktelsen att betala dröjsmålsränta.

107

Det framgår av punkterna 97‐104 ovan att kommissionens oaktsamma beteende är den direkta orsaken till att klagandena vållats skada i form av förpliktelsen att betala förfallen dröjsmålsränta för de mer än tolv år som kommissionen förhållit sig passiv.

108

Den fordran på 41012 euro som SEMEA borde ha återbetalat till kommissionen var emellertid inte preskriberad den 18 november 2005, det vill säga den dag som denna institution begärde att detta belopp skulle återbetalas.

109

Klagandenas genkäromål ska således delvis bifallas, varvid kommissionen förpliktas att själv bära tre fjärdedelar av ett belopp som motsvarar upplupen dröjsmålsränta enligt den lagstadgade årliga räntesats som tillämpades i Frankrike för tiden mellan den 27 april 1993 och den 18 november 2005.

110

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen, när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken, besluta om rättegångskostnaderna.

111

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. I artikel 138.3 i rättegångsreglerna anges att om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, ska vardera parten bära sina rättegångskostnader. Enligt denna bestämmelse får domstolen emellertid besluta att en part, förutom att bära sina rättegångskostnader, ska ersätta en del av den andra partens rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

112

I förevarande fall finner domstolen att kommissionen ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader i de två instanserna och att ersätta en fjärdedel av de rättegångskostnader som Commune de Millau och SEMEA har haft i dessa instanser. De senare ska bära tre fjärdedelar av sina rättegångskostnader i de två instanserna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: