Generaladvokatens förslag till avgörande

Generaladvokatens förslag till avgörande

1. I samband med ett fördragsbrott som kommissionen hävdar att Republiken Portugal har gjort sig skyldig till rörande överföringar av avgifter för icke-exporterade sockeröverskott till följd av Portugals anslutning, aktualiseras frågan vilken rättslig karaktär dessa avgifter har. Domstolen har här således tillfälle att uttala sig om hur dessa ekonomiska medel, som kommissionen till skillnad från Republiken Portugal anser är ”egna medel”, ska betecknas.

2. Om domstolen finner att det, såsom jag kommer att förespråka i detta förslag till avgörande, rör sig om egna medel, ska den därefter pröva om Republiken Portugal har iakttagit all nödvändig omsorg för att uppfylla sin skyldighet att driva in dessa egna medel, eller om den i sista hand ska stå till svars inför unionen och betala det belopp som den har underlåtit att driva in.

I – Tillämpliga bestämmelser

A – Akt om anslutningsvillkoren för Konungariket Spanien och Republiken Portugal och anpassningarna av fördragen (2)

3. I artikel 254 i anslutningsakten föreskrivs följande:

”Varje lager av produkter som är i fri rörlighet på Portugals territorium den 1 mars 1986 och som kvantitetsmässigt överskrider vad som kan anses motsvara ett normalt försäljningslager måste elimineras av Portugal på landets bekostnad enligt gemenskapsförfaranden och inom de tidsgränser som skall fastställas enligt villkoren i artikel 258.

...”

4. Enligt artikel 371.1 i anslutningsakten ska ”[b]eslutet av den 21 april 1970 om att ersätta medlemsstaternas finansiella bidrag med gemenskapens egna medel ... tillämpas enligt artiklarna 372-375”.

5. Enligt artikel 372 första stycket i anslutningsakten ska ”[d]e inkomster som betecknas ’jordbruksimportavgifter’ och som omnämns i artikel 2 a första stycket i beslutet av den 21 april 1970 ... också innefatta inkomster från varje belopp som konstaterats vid import i handel mellan Portugal och övriga medlemsstater och mellan Portugal och tredje land ...”.

B – Beslut 85/257/EEG/Euratom (3)

6. I artikel 2 första stycket i beslut 85/257 föreskrivs följande:

”Följande inkomster skall utgöra egna medel som redovisas i gemenskapernas budget:

a) Avgifter, bidrag, utjämningsbelopp, fyllnadsbelopp eller liknande som fastställts eller kommer att fastställas av gemenskapernas institutioner för handel med tredje land inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, samt även bidrag och avgifter som föreskrivs inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för socker.

b) Tullar och andra avgifter enligt Gemensamma tulltaxan som fastställts eller kommer att fastställas av gemenskapernas institutioner för handel med tredje land.”

7. I artikel 7.1 i beslut 85/257 föreskrivs följande:

”Gemenskapernas medel enligt artiklarna 2 och 3 skall uppbäras av medlemsstaterna enligt deras nationella lagar och andra författningar, vilka i förekommande fall skall anpassas för detta ändamål. Medlemsstaterna skall ställa dessa medel till kommissionens förfogande.”

C – Förordning EEG nr 1697/79 (4)

8. Artikel 1 i förordning nr 1697/79 har följande lydelse:

”1. I denna förordning fastslås regler för de behöriga myndigheternas uppbörd i efterhand av import- eller exporttullar som av någon anledning inte har utkrävts av gäldenären för varor som hänförts till ett tullförfarande som medför skyldighet att betala sådana tullar.

2. I denna förordning avses med

a) importtullar: tullar och avgifter med motsvarande verkan samt jordbruksavgifter och andra avgifter vid import som fastställts inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken eller enligt de särskilda ordningar som enligt artikel 235 i fördraget är tillämpliga på vissa varor som tillverkats genom bearbetning av jordbruksprodukter,

...

c) bokföring: den administrativa rättshandling varigenom ... import- och exporttullar ... behörigen fastställs. …,

d) tullskuld: en fysisk eller juridisk persons skyldighet att betala import- eller exporttullar som är tillämpliga på de varor som omfattas av sådana tullar …”.

9. Artikel 2 i förordning nr 1697/79 har följande lydelse:

”1. Om de behöriga myndigheterna konstaterar att hela eller en del av den import- eller exporttull som enligt lag skall betalas för varor som har deklarerats i ett tullförfarande som medför skyldighet att betala sådana tullar inte har utkrävts av gäldenären, skall de inleda ett förfarande för att driva in de tullar som inte har uppburits.

Detta förfarande kan emellertid inte inledas efter utgången av tre år från den dag när den tull som ursprungligen ålagts gäldenären bokförts eller, om sådan bokföring inte skett, den dag när tullskulden för varan i fråga uppkom.

2. Förfarandet enligt punkt 1 avseende uppbörd skall inledas med att den berörde underrättas om den import- eller exporttull som han är skyldig att erlägga.”

D – Förordning EEG nr 3771/85 (5)

10. Enligt artikel 1 i förordning nr 3771/85 innehåller förordningen ”allmänna bestämmelser för tillämpning av artikel 254 i anslutningsfördraget”.

11. I artikel 3.1 b i samma förordning föreskrivs följande: ”Följande produkter anses vara i fri omsättning på Portugals territorium: … Produkter ... importerade till Portugal, om importformaliteterna har fullgjorts och alla utestående tullar och avgifter uppburits under förutsättning att ingen hel eller delvis återbetalning av sådana tullar eller avgifter skett.”

12. Artikel 8 i förordning nr 3771/85 har följande lydelse:

”1. Tillämpningsföreskrifterna i denna förordning skall antas i enlighet med förfarandet som föreskrivs i artikel 38 i rådets förordning nr 136/66/EEG av den 22 september 1966 om den gemensamma organisationen av marknaden för oljor och fetter [ (6) ] eller, i förekommande fall, i motsvarande artiklar i andra förordningar om den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna.

2. Tillämpningsföreskrifterna i första stycket avser särskilt

...

d) förfarandet för avyttring av överskottsprodukterna.

3. De tillämpningsföreskrifter som avses i första stycket kan omfatta följande

...

c) påförande av skatt i de fall när den som berörs inte iakttagit förfarandet för avyttring av överskottsprodukterna.”

E – Förordning EEG nr 579/86 (7)

13. I andra skälet i förordning nr 579/86 anges att ”eftersom det finns risk för spekulation i de nya medlemsstaterna när det gäller socker ... bör det fastställas bestämmelser om lagren per den 1 mars 1986 i Spanien och Portugal”.

14. I sjätte skälet i samma förordning anges följande: ”De kvantiteter som överstiger det normala övergångslagret ... som inte har exporterats före den fastställda dagen och som därför inte har tagits bort från marknaden måste betraktas som saluförda på gemenskapens inre marknad och som importerade från tredje land. Under dessa omständigheter bör det fastställas att ett belopp skall utkrävas som motsvarar den importavgift som gäller för den aktuella produkten den sista dagen i den tidsfrist som fastställts för export ...”.

15. I åttonde skälet i samma förordning föreskrivs att ”[f]ör att säkerställa en god förvaltning av marknaderna för socker måste det fastställas att de nya medlemsstaterna skall meddela storleken på sina lager och de kvantiteter som betraktas som saluförda på den inre marknaden”.

16. Artikel 3 i förordning nr 579/86 har följande lydelse:

”1. De nya medlemsstaterna skall var för sig utföra en inventering av lager med socker ... i fri omsättning inom deras respektive territorier den 1 mars 1986 kl. 0.00.

2. Vid tillämpningen av punkt 1 skall varje innehavare av en kvantitet socker ... på minst 3 000 kg ... i fri omsättning den 1 mars 1986 kl. 0.00 anmäla denna kvantitet till de behöriga myndigheterna före den 13 mars 1986.

...”

17. Artikel 4 i förordning nr 579/86 har följande lydelse:

”1. Om kvantiteterna socker ... i lager ... överstiger den kvantitet som fastställts ..., skall medlemsstaten säkerställa att en kvantitet som motsvarar skillnaden mellan den inventerade kvantiteten och den fastställda kvantiteten exporteras från gemenskapen före den 1 januari 1987 [ (8) ] … . För Portugal gäller att konstaterandet av lager och fastställelsen av kvantiteter av socker som skall exporteras enligt första stycket, skall ske separat för de autonoma regionerna Azorerna och Madeira å ena sidan, och de övriga regionerna i Portugal å andra sidan.

2. För de kvantiteter som ska exporteras enligt punkt 1

...

c) ska produkten exporteras före den 1 januari 1987 från det område i den nya medlemsstaten där bekräftelse sker i enlighet med punkt 1, och produkten ska ha lämnat gemenskapen före detta datum.”(9)

18. Artikel 5 i förordningen har följande lydelse:

”1. Med undantag för force majeure skall ... bevis för export ... läggas fram före den 1 mars 1987 [ (10) ] genom uppvisande av

a) exportlicenser som utfärdats ... av det behöriga organet i den nya medlemsstaten i fråga,

b) de dokument som fastställs i artiklarna 30 och 31 i förordning (EEG) nr 3183/80 [ (11) ] för frisläppande av säkerheten.

2. Om det bevis som avses i punkt 1 inte läggs fram före den 1 mars 1987 skall kvantiteten i fråga betraktas som saluförd på gemenskapens inre marknad.”

19. Artikel 7 i samma förordning har följande lydelse:

”1. För de kvantiteter som betraktas som saluförda på den inre marknaden i enlighet med artikel 5.2 skall ett belopp utkrävas som

a) i fråga om socker, per 100 kg, motsvarar importavgiften som gäller den 31 december 1986 [ (12) ] för vitsocker … .

20. Enligt artikel 8.1 i förordning nr 579/86 ska ”[d]e nya medlemsstaterna ... vidta de åtgärder som är nödvändiga för tillämpning av denna förordning och särskilt fastställa alla kontrollförfaranden som är nödvändiga för att utföra den inventering som föreskrivs i artikel 3 och för att uppfylla den exportförpliktelse som avses i artikel 4.1”.

F – Förordning (EEG, Euratom) nr 1552/89 (13)

21. I artikel 2.1 i förordning nr 1552/89 föreskrivs att ”[v]id tillämpning av denna förordning skall gemenskapens anspråk på egna medel enligt artikel 2.1 a och b i beslut 88/376/EEG, Euratom anses fastställda så snart som medlemsstatens behöriga organ har underrättat den betalningsskyldige om det belopp som han skall betala. Sådan underrättelse skall lämnas så snart som den betalningsskyldige är känd och gemenskapens anspråk kan beräknas av de behöriga administrativa myndigheterna i enlighet med alla relevanta gemenskapsbestämmelser.”

22. Enligt artikel 11 i samma förordning medför ”[e]n försening av en kreditering på det konto som avses i artikel 9.1 ... att den berörda medlemsstaten skall betala ränta ...”.

23. I artikel 17 i förordning nr 1552/89 föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det belopp som motsvarar de ... fastställda anspråken tillhandahålls kommissionen enligt denna förordning.

2. Medlemsstaterna fritas från skyldigheten att ställa belopp motsvarande fastställda anspråk till kommissionens förfogande endast om dessa belopp inte har uppburits på grund av force majeure. Medlemsstaterna fritas även från denna skyldighet i vissa särskilda fall när det efter en noggrann undersökning av alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet visar sig att beloppen på lång sikt är omöjliga att uppbära på grund av skäl som inte kan tillskrivas medlemsstaterna. Dessa fall skall anges i den rapport som föreskrivs i punkt 3, om beloppen överstiger 10 000 ecu ...; i denna rapport skall skälen anges till att medlemsstaten inte kunde tillhandahålla beloppen. Kommissionen får inom sex månader vid behov sända sina kommentarer till den berörda medlemsstaten.

...”.

II – Det administrativa förfarandet

24. Genom en skrivelse av den 26 juni 2003 ansökte de portugisiska myndigheterna hos kommissionen, i enlighet med artikel 17.2 i förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000,(14) om befrielse från att ställa 785 078,50 euro motsvarande fastställda anspråk till kommissionens förfogande, avseende överskottskvantiteter av socker för vilka bevis på export inte hade ingivits inom den frist som föreskrivs i förordning nr 579/86. Republiken Portugal gjorde gällande att den anmodan om betalning som hade riktats till den betalningsskyldige den 25 oktober 1990 hade ogiltigförklarats av Supremo Tribunal Administrativo i en dom av den 8 maj 2002,(15) vilket gjorde det omöjligt att driva in de fastställda beloppen.

25. Efter att ha begärt att få kompletterande uppgifter avslog kommissionen ansökan av det skälet att det hade gått mer än tre år mellan den första dagen då skulden kunde registreras i bokföringen och den dag då förfarandet för uppbörd i efterhand faktiskt inleddes. Eftersom de portugisiska myndigheterna inte hade styrkt att de inte kunde lastas för att det fastställda beloppet inte hade utkrävts, anmodade kommissionen myndigheterna att ställa sammanlagt 785 078,50 euro till kommissionens förfogande före den 20 september 2004.

26. Efter diverse skriftväxling klargjorde de portugisiska myndigheterna i en skrivelse av den 31 januari 2006 att Supremo Tribunal Administrativo i sin dom utgick från att de omtvistade avgifterna inte utgjorde egna medel och att artikel 17.2 i förordning nr 1150/2000 därför inte var tillämplig. De portugisiska myndigheterna ansökte därför om att deras ansökan om befrielse inte längre skulle gälla.

27. Kommissionen avslog denna ansökan genom en skrivelse av den 28 juli 2006 och de portugisiska myndigheterna anmodades åter att omedelbart ställa det omtvistade beloppet till kommissionens förfogande. Varken denna eller en efterföljande anmodan som framställdes genom en skrivelse av den 31 januari 2007 besvarades.

28. Den 23 oktober 2007 skickade kommissionen en formell underrättelse till de portugisiska myndigheterna där kommissionen klargjorde att den motsatte sig uppfattningen att avgifterna i fråga inte utgjorde egna medel. Kommissionen påpekade vidare att det visserligen var uppenbart att man inte kunde bortse från den dom som Supremo Tribunal Administrativo hade meddelat, men att den bara rörde förhållandet mellan aktören och de nationella myndigheterna.

29. Eftersom denna underrättelse inte hörsammades skickade kommissionen en motiverad rapport till de nationella myndigheterna genom en skrivelse av den 2 februari 2009. Den följdes av en kompletterande motiverad rapport genom en skrivelse av den 28 oktober 2011. Eftersom Republiken Portugal har vidhållit sina ståndpunkter har kommissionen väckt förevarande talan.

III – Kommissionens talan

30. Kommissionen har gjort gällande att Portugal har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 10 EG, artikel 254 i anslutningsakten, artikel 7 i beslut 85/257, artiklarna 4, 7 och 8 i förordning nr 579/86, artikel 2 i förordning nr 1697/79 samt artiklarna 2, 11 och 17 i förordning nr 1552/89, genom att de portugisiska myndigheterna har underlåtit att överföra 785 078,50 euro för avgifter avseende icke-exporterade sockeröverskott till följd av Portugals anslutning till Europeiska gemenskapen.

31. Kommissionen menar att det yrkade beloppet utgör gemenskapernas ”egna medel” i den mening som avses i artikel 2.1 a i beslut 85/257, eftersom det rör sig om inkomster från ”avgifter som föreskrivs inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för socker” som har sitt ursprung i de särskilda reglerna för Republiken Portugal vid tidpunkten för dess anslutning.

32. Kommissionen menar att enligt artikel 254 i anslutningsakten måste varje lager av produkter som är i fri rörlighet på Portugals territorium den 1 mars 1986 och som kvantitetsmässigt överskrider vad som kan anses motsvara ett normalt försäljningslager elimineras av Portugal på landets bekostnad enligt gemenskapsförfaranden, vilkas regler och tidsfrister har angivits i förordningarna nr 3771/85 och nr 579/86.

33. Enligt kommissionen ska de utgifter som eventuellt är förknippade med exporten av överskotten till sin karaktär inte sammanblandas med det belopp som de nationella myndigheterna borde ha uppburit på grund av att överskotten betraktats ”som saluförda på gemenskapens inre marknad och som importerade från tredje land”, enligt vad som anges i sjätte skälet i förordning nr 579/86. Det sistnämnda beloppet utgör enligt kommissionen gemenskapernas egna medel och att de båda skiljer sig åt beträffande sin karaktär har bekräftats av domstolen i punkt 57 i beslutet i det ovannämnda målet William Hinton & Sons.

34. Vad beträffar det dröjsmål med vilket, enligt kommissionens uppfattning, kommissionen underrättades om den omtvistade skulden, har kommissionen gjort gällande att det gick över tre år mellan den första dagen då skulden kunde registreras i bokföringen – den 16 oktober 1987 – och den dag då förfarandet för uppbörd i efterhand faktiskt inleddes – den 29 oktober 1990. Det innebar att den preklusionsfrist som föreskrivs i artikel 2.1 i förordning nr 1697/79 överskreds, vilket bekräftades av Supremo Tribunal Administrativo i dess dom av den 8 maj 2002. Av denna dom följer, e contrario, att kommissionen hade kunnat underrättas om skulden i tid. Kommissionen menar för övrigt att dess ståndpunkt vinner stöd i domstolens dom av den 15 november 2005.(16)

35. Följaktligen har kommissionen yrkat att domstolen ska meddela dom och slå fast att Republiken Portugal har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 10 EG, artikel 254 i anslutningsakten, artikel 7 i beslut 85/257, artiklarna 4, 7 och 8 i förordning nr 579/86, artikel 2 i förordning nr 1697/79 och artiklarna 2, 11 och 17 i förordning nr 1552/89. Kommissionen har också yrkat att Republiken Portugal ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

IV – Förfarandet vid domstolen

36. Vid förhandlingen uppmanade domstolen kommissionen och Republiken Portugal att koncentrera sina muntliga yttranden till fyra frågor: 1) huruvida den avgift som avses i artikel 8.3 c i förordning nr 3771/85 utgör gemenskapernas egna medel, 2) huruvida den, i det fall den utgör en avgift som föreskrivs inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för socker, omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1697/79, 3) i tillämpliga fall, vilket det exakta start- och slutdatumet är för den treårsperiod som föreskrivs i artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 1697/79, och 4) vilka de exakta datumen är för den period då de portugisiska myndigheterna enligt kommissionen inte har handlat med den skyndsamhet som krävs för att underrätta kommissionen om den omtvistade skulden.

37. Republiken Portugal har ingett svaromål och där, vad beträffar det omtvistade beloppets karaktär, anfört att när det gäller kommissionens tvivel om huruvida förordning nr 1697/79 är tillämplig, slog domstolen i beslutet i det ovannämnda målet William Hinton & Son fast att den endast var tillämplig om varorna anmälts i enlighet med artikel 3.2 i förordning nr 579/86, vilket det ankom på Supremo Tribunal Administrativo att avgöra. I annat fall ska den nationella domstolen, enligt punkt 38 i beslutet, tillämpa portugisiska bestämmelser om uppbördsåtgärder.

38. Enligt Republiken Portugal klargjorde Supremo Tribunal Administrativo inte om villkoret var uppfyllt, men den fann att förordning nr 1697/79 var tillämplig genom hänvisning till artikel 98 i lagen om tullreformen,(17) där det föreskrivs att uppbörd i efterhand av avgifter som varken är egna medel eller resttullar omfattas av gällande unionsrättsliga bestämmelser.

39. Enligt Republiken Portugal har Supremo Tribunal Administrativo begått ett fel. Av tvingande konstitutionella skäl var man dock tvungen att verkställa domen av den 8 maj 2002.

40. Republiken Portugal menar att eftersom artikel 17 i förordning nr 1150/2000 bara är tillämplig när gemenskapens egna medel berörs, ska dess inledande ansökan om befrielse anses vara utan verkan.

41. Vidare har Portugal gjort gällande att det belopp som avses i artikel 7.1 a i förordning nr 579/86 inte tillgodogörs någon post i Europeiska gemenskapernas allmänna budget för 1987, 1988 och 1989, trots att det i artikel 4 i budgetförordningen av den 21 december 1977(18) föreskrivs att alla inkomster ska medföra att en post i budgeten tillgodogörs. Även om det skulle röra sig om egna medel finns det således ett rättsligt hinder för att utkräva dem.

42. Republiken Portugal har dessutom gjort gällande att det är i anslutningsakten som det har angetts vilka inkomster som ska betecknas som egna medel och där ingår inte inkomster från det belopp som avses i artikel 7.1 a i förordning nr 579/86.

43. Enligt Republiken Portugal har betecknandet av detta belopp som en avgift ifrågasatts av domstolen i dess dom av den 26 oktober 2006 i målet Koninklijke Coöperatie Cosun mot kommissionen(19) och om det hade utgjort egna medel så hade det även gällt de avgifter som uppbärs enligt artikel 6.3 i förordning (EG) nr 60/2004(20) och artikel 12.3 i förordning (EG) nr 1832/2006,(21) vilka emellertid inte betecknas så.

44. Följaktligen anser Republiken Portugal att det omtvistade beloppet dels bygger på artikel 8.3 c i förordning nr 3771/85 och dels på artikel 254 i anslutningsakten, till vilken det hänvisas i det första och det andra skälet i förordning nr 579/86.

45. Vad beträffar det påstådda dröjsmålet med att underrätta kommissionen om skulden, har Republiken Portugal gjort gällande att dess inledande ansökan berodde på att det var omöjligt att kräva in det omtvistade beloppet, eftersom Supremo Tribunal Administrativo hade ogiltigförklarat avgiftsbeslutet. Enligt Portugal fick de nationella myndigheterna kännedom om skulden först den 2 augusti 1990 och de var inte behöriga att kräva in den i efterhand förrän den 9 oktober 1990, då det upptäcktes att de uppgifter som anmälts av det berörda bolaget hade framställts på ett felaktigt sätt.

46. Mot bakgrund av detta har Republiken Portugal yrkat att talan ska ogillas och att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

47. Parterna har i allt väsentligt vidhållit sina ståndpunkter i sina respektive repliker och dupliker.

V – Bedömning

48. Detta mål handlar framför allt om hur avgifterna för icke-exporterade sockeröverskott efter Portugals anslutning ska karakteriseras i rättsligt hänseende.

49. För att besvara denna fråga är det nödvändigt att undersöka regelverket kring behandlingen av dessa överskott.

A – Sockeröverskotten vid tidpunkten för Portugals anslutning

50. Enligt anslutningsakten (artikel 254) var Portugal skyldigt att på egen bekostnad eliminera ”varje lager av produkter som [var] i fri rörlighet på [dess] territorium den 1 mars 1986 och som kvantitetsmässigt [överskred] vad som [kunde] anses motsvara ett normalt försäljningslager”. Det vill säga överskottskvantiteter eller överskott .

51. För att genomföra detta påbud med avseende på jordbruksprodukter fastställdes i förordning nr 3771/85 allmänna bestämmelser för tillämpning av artikel 254 i anslutningsakten. I dessa bestämmelser föreskrivs följande: ”Följande produkter anses vara i fri omsättning på Portugals territorium: … Produkter ... importerade till Portugal, om importformaliteterna har fullgjorts och alla utestående tullar och avgifter uppburits” (artikel 1).

52. För dess tillämpning hänvisades i artikel 8 i förordning nr 3771/85 till de förfaranden som föreskrivs i förordningarna om den gemensamma organisationen av marknaden för oljor och fetter och av jordbruksmarknaderna. Vidare angavs att tillämpningsföreskrifterna kunde omfatta ”påförande av skatt i de fall när den som berörs inte iakttagit förfarandet för avyttring av överskottsprodukterna”.

53. Med stöd av artikel 8 i förordning nr 3771/85 antogs förordning nr 579/86 om närmare bestämmelser om lagren av sockerprodukter per den 1 mars 1986 i Portugal. Följande bestämmelser är här av intresse:

a) Portugal skulle utföra en inventering av lager med socker i fri omsättning inom dess territorium per den 1 mars 1986 (artikel 3.1). I detta syfte skulle varje innehavare av en kvantitet socker på minst 3 000 kg anmäla denna kvantitet till de behöriga myndigheterna före den 13 mars 1986 (artikel 3.2).

b) Om de kvantiteter socker som fastställts för Portugal i artikel 2 i samma förordning överskreds, föreskrevs det i artikel 4 att Portugal skulle säkerställa att överskottet exporterats från gemenskapen före den 1 juli 1987.

c) Bevis för export skulle enligt artikel 5.1 i samma förordning läggas fram före den 1 september 1987.

d) Om ett sådant bevis inte hade lagts fram skulle överskottet betraktas som salufört på gemenskapens inre marknad (artikel 5.2).

e) I artikel 7 angavs att för de kvantiteter som betrakta des som saluförda på den inre marknaden skulle ett belopp utkrävas som motsvarade importavgiften som gällde den 30 juni 1987 för vitsocker, ökad eller minskad med det utjämningsbelopp vid anslutningen som gällde för vitsocker i Portugal vid detta datum.

54. Enligt kommissionen utgör det sistnämnda beloppet gemenskapernas ”egna medel”. Portugal har ifrågasatt detta, på grunder som enligt min uppfattning inte är övertygande.

B – Begreppet ”egna medel”

55. I början finansierades Europeiska gemenskaperna med finansiella bidrag från medlemsstaterna. Redan i Romfördragen föreskrevs emellertid att ett system med egna medel skulle inrättas, vilket främst skulle bestå av inkomster från Gemensamma tulltaxan (artikel 201 i EEG-fördraget).

56. Finansieringsmodellen som byggde på medlemsstaternas bidrag ersattes formellt av ett system med egna medel 1970,(22) men i praktiken levde de båda modellerna vidare sida vid sida fram till 1980. Än idag fungerar de finansiella bidragen som finansieringssystem för vissa instrument utanför budgeten.(23) Likväl är finansieringen med egna medel en principiell fråga och en bekräftelse på att unionen är en egen juridisk person.

57. Inget av fördragen innehåller någon definition av begreppet egna medel. Kommissionen har, enligt fast rättspraxis, definierat egna medel som ”skatteintäkter som en gång för alla har överlåtits till gemenskapen för finansiering av budgeten och som gemenskapen har rätt till utan ytterligare beslut av de nationella myndigheterna”.(24)

58. De egna medlen utgörs av följande delar:(25)

a) Så kallade traditionella egna medel eller medel som till sin karaktär är egna, det vill säga tullar, jordbrukstullar och avgifter som gemenskaperna har infört som en del av den gemensamma jordbrukspolitiken (däribland avgifter som föreskrivs inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för socker).

b) En procentuell andel av det enhetliga beräkningsunderlaget för mervärdesskatt.

c) Kompletterande egna medel som fastställs på grundval av bruttonationalinkomsten (BNI).

59. Till detta ska läggas inkomster från beskattning av löner och arvoden till unionens tjänstemän och övriga anställda samt inkomster från institutionernas administrativa och ekonomiska verksamhet. Merparten av de egna medlen utgörs emellertid av de ovannämnda delarna.

60. De traditionella egna medel som genererats i en medlemsstat ska sättas in på ett konto som kommissionen har öppnat för detta ändamål hos den nationella skattemyndigheten.(26) Eftersom dessa medel till sitt ursprung tillhör gemenskapen ska de egentligen inte redovisas i den nationella budgeten, varken som utgift eller som inkomst. I praktiken redovisar emellertid många medlemsstater dem i sin budget, även om de alltid betecknar dem som ingående och utgående inkomster. Detta ger emellertid intryck av att utbetalningen av dessa medel till gemenskaperna kräver ett nationellt beslut, vilket inte är förenligt med deras ställning som medel som enbart tillhör unionen.

C – De omtvistade avgifternas karaktär

61. Jag ska redovisa de skäl som talar för att avgifterna ska betecknas som unionens egna medel eller som medlemsstaternas medel och därefter ta ställning till detta.

1. Skäl för att beteckna avgifterna som ”egna medel”

62. Till att börja med betraktades avgifterna för sockeröverskott som avgifter med motsvarande verkan som tullar och därmed som ”egna medel”. I beslutet i målet William Hinton & Sons(27) använder domstolen upprepade gånger ordet ”avgift” för att beteckna dessa avgifter.

63. Enligt Republiken Portugal ändrade domstolen emellertid uppfattning i domen i det ovannämnda målet Koninklijke Coöperatie Cosun mot kommissionen. Domstolen anslöt sig där visserligen till tribunalens ståndpunkt och slog fast att en avgift som den här aktuella ”emellertid inte [tas] ut på grund av att ett parti C-socker passerar gemenskapens yttre gränser utan tvärtom på grund av att detta parti inte har exporterats från gemenskapen eller på grund av att exporten inte har skett i enlighet med de villkor och tidsfrister som fastställts ...”.(28) Enligt min uppfattning kan det ifrågasättas om detta citat är relevant i förevarande mål. Det visar bara att avgifter för sockeröverskott inte är export- eller importtullar, men det utesluter inte att de skulle kunna vara egna medel på andra grunder.

64. Under alla förhållanden har kommissionen sedan år 2006 gjort gällande att de omtvistade avgifterna ska anses vara ”avgifter som föreskrivs inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för socker” i den mening som avses i artikel 2 i beslut 2000/597.

65. Enligt min uppfattning är det svårt att inte dela kommissionens ståndpunkt, om inte annat så på grund av att lydelsen av artikel 2 i beslut 2000/597 är tillräckligt vid för att omfatta den omtvistade avgiften. Visserligen är den enligt domen i målet Koninklijke Coöperatie Cosun mot kommissionen inte att betrakta som en exporttull eller importtull i egentlig mening, men enligt den unionslagstiftning som är tillämplig i förevarande mål har den en funktion som motsvarar sådana tullars.

66. Såsom kommissionen har påpekat anges följande i det sjätte skälet i förordning nr 579/86: ”De kvantiteter som överstiger det normala övergångslagret ... som inte har exporterats före den fastställda dagen och som därför inte har tagits bort från marknaden måste betraktas som saluförda på gemenskapens inre marknad och som importerade från tredje land . Under dessa omständigheter bör det fastställas att ett belopp skall utkrävas som motsvarar den importavgift som gäller för den aktuella produkten den sista dagen i den tidsfrist som fastställts för export ...”.(29)

67. Det är tämligen uppenbart att ett sådant belopp utgör egna medel, eftersom det motsvarar en importavgift.

68. Även om man inte godtar detta, är det enligt min uppfattning svårt att neka till att det rör sig om egna medel genom att de är ”avgifter som föreskrivs inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för socker”, i den mening som avses i beslut 2000/597.

69. I det åttonde skälet i förordning nr 579/86 föreskrivs det att ”[f]ör att säkerställa en god förvaltning av marknaderna för socker måste det fastställas att de nya medlemsstaterna skall meddela storleken på sina lager och de kvantiteter som betraktas som saluförda på den inre marknaden”.(30) En sådan kontroll är nödvändig för att avgöra om Portugal har överskridit den kvantitet som fastställts i förordning nr 579/86 och Portugal, om så är fallet, i enlighet med artikel 4 i förordningen ska säkerställa att överskottet har exporterats från gemenskapen före den 1 januari 1987.

70. Det handlar således om en åtgärd som syftar till att säkerställa stabiliteten på marknaden för socker och undvika en snedvridning till följd av överskottskvantiteter på grund av en ny medlemsstats anslutning. Eftersom det skulle uppstå en obalans på marknaden om överskotten inte eliminerades genom export, syftar förordning nr 579/86 till att komma till rätta med detta genom att ta ut en avgift för överskotten som motsvarar den som man skulle ha fått betala om det hade rört sig om importerade kvantiteter.

71. För övrigt har förordning nr 579/86 uppenbara likheter med förordning (EEG) nr 2670/81,(31) i vilken det i artikel 3.1 anges vilken avgift som ska tas ut för de kvantiteter som ”har avsatts på den inre marknaden ”,(32) medan det i artikel 7.1 i förordning nr 579/86 talas om ”kvantiteter som betraktas som saluförda på den inre marknaden ”.(33) Det är emellertid svårt att förstå varför Portugal uttryckligen medger(34) att de belopp som erhålls enligt artikel 3.1 i förordning nr 2670/81 utgör inkomster från ”andra avgifter som föreskrivs inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för socker”, i den mening som avses i artikel 2 i beslut 85/257, men att detta inte gäller de belopp som erhålls enligt artikel 7.1 i förordning nr 579/86.(35)

72. Eftersom det handlar dels om en avgift som har en motsvarande funktion som en importtull och dels om en åtgärd som syftar till att förbättra förvaltningen av sockermarknaden, kan det rimligen hävdas att avgiften i fråga i båda fallen utgör egna medel. Det återstår emellertid att granska motargumenten.

2. Skäl som talar mot att beteckna avgifterna som ”egna medel”

73. Såsom kommissionen har påpekat är förutom anslutningsakten förordning nr 3771/85 om lager av jordbruksprodukter i Portugal en rättslig grund för förordning nr 579/86 om närmare bestämmelser om lagren av sockerprodukter per den 1 mars 1986 i Portugal. Det innebär visserligen inte att förordning nr 579/86 handlar om ”avgifter inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för socker”, det vill säga egna medel i den mening som avses i beslut 85/257. Dessutom är förordning nr 579/86 bara en genomförandeförordning för förordning nr 3771/85, vars enda rättsliga grund är anslutningsakten och inte förordning nr 1785/81 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker.(36)

74. Detta påverkar enligt min uppfattning inte bedömningen att de omtvistade avgifterna utgör gemenskapens egna medel.

75. Som påpekats ovan(37) är syftet med de omtvistade avgifterna att säkerställa jämvikten på marknaden för socker och i den meningen är de avsedda att tillämpas ”inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för socker”. Förordning nr 1785/81 är visserligen den rättsakt som innehåller bestämmelser om ”den gemensamma organisationen av marknaden för socker”, vilket framgår av dess titel, men det innebär inte att denna förordning utgör den nödvändiga rättsliga grunden för alla bestämmelser som ska tillämpas på dessa marknader.

76. I själva verket innehåller beslut 85/257 formuleringen ”avgifter inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för socker”. Denna ram bestäms visserligen av förordning nr 1785/81, men de avgifter som tillämpas där kan ha sin grund i andra bestämmelser. Det gäller exempelvis förordning nr 3771/85 om lager av jordbruksprodukter i Portugal.

77. Vidare kan man inte bortse från innehållet i anslutningsakten, i vilken det i artikel 254 föreskrivs att överskotten ska avvecklas ”genom det gemenskapsförfarande som bestäms”, och förordning nr 3771/85 syftar just till att bestämma sådana förfaranden. Dessutom föreskrivs i artikel 371.1 i anslutningsakten att ”[b]eslutet av den 21 april 1970 om att ersätta medlemsstaternas finansiella bidrag med gemenskapens egna medel ... tillämpas enligt artiklarna 372–375”. Enligt det första stycket i nämnda artikel 372 ska ”[d]e inkomster som betecknas som ’jordbruksimportavgifter’ och som omnämns i artikel 2 a första stycket i beslutet av den 21 april 1970 också innefatta inkomster från varje belopp som konstaterats vid import i handel mellan Portugal och övriga medlemsstater och mellan Portugal och tredje land enligt artiklarna 233‑345, artikel 210.3 och artikel 213”.(38)

78. Således kan slutsatsen dras att anslutningsakten inte bara utgör en tillräcklig rättslig grund för förordning nr 3771/85 (och, genom härledning, för dess genomförandeförordning, nr 579/86), utan själva grunden för att betrakta de omtvistade avgifterna som ”egna medel” (eftersom de som påpekats motsvarar en importtull).

79. Republiken Portugal har anfört ytterligare ett argument mot att de omtvistade avgifterna ska betraktas som egna medel och det bygger på att avgiften i fråga inte redovisas i unionens budget. Det bör här påpekas att de budgeträttsliga bestämmelser i vilka de egna medlen definieras inte får förväxlas med de avgifter som lagstiftaren inför då denne utövar en särskild normgivningsbehörighet.(39) Såsom kommissionen har gjort gällande kräver inte uppbörden av avgiften att en rubrik i gemenskapernas budget krediteras, utan det räcker att den föreskrivs i en särskild rättsakt. I förevarande fall utgörs denna rättsakt av förordning nr 579/86. Dessutom föreskrivs det i artikel 7 i beslut 85/257 (om egna medel och därmed en budgetbestämmelse) att medlemsstaterna ska ställa dessa medel till kommissionens förfogande. Där finns en tydlig koppling till budgeten.

80. Republiken Portugal har avslutningsvis gjort gällande att om den omtvistade avgiften hade utgjort egna medel, hade så även varit fallet med de avgifter som tas ut med stöd av artikel 6.3 i förordning nr 60/2004 och artikel 12.3 i förordning nr 1832/2006,(40) vilka emellertid inte betecknas som sådana. I båda dessa bestämmelser föreskrivs att avgifter för överskott ska krediteras den nya medlemsstatens budget. I artikel 7 i förordning nr 60/2004 stadgas emellertid därefter att om inget bevis företes på att överskottskvantiteten tagits bort från marknaden ”skall den berörda nya medlemsstaten åläggas att betala ett belopp lika med den icke borttagna kvantiteten .... Beloppet skall krediteras gemenskapens budget [ (41) ] … och tas med i beräkningen när produktionsavgifterna fastställs för regleringsåret 2004/05.”(42) Såsom kommissionen har gjort gällande finns det således här inte något annat än ett system för uppbörd i två etapper som alltid mynnar ut i att avgiften tas upp som en inkomst i gemenskapens budget.

81. För att avsluta denna del rörande hur det omtvistade beloppet ska betecknas rättsligt, finns det enligt min uppfattning ytterligare ett skäl till att avgiften ska betraktas som egn a medel.

82. Det handlar om innehållet i det beslut som domstolen meddelade i målet William Hinton & Sons och som hade sitt ursprung i en begäran om förhandsavgörande som framställts i ett mål som anhängiggjorts av de portugisiska myndigheterna för att kräva in en avgift för icke-exporterade överskott. Även om utgångspunkten i det målet var att den utkrävda avgiften avsåg egna medel, borde avgörandet av det aktuella målet med hänsyn till rättssäkerheten och principen om skydd för berättigade förväntningar inte grunda sig på en premiss som inte bara skiljer sig från utan står i motsättning till den som domstolen till att börja med utgick från. Detta gäller även om den ändring av rättspraxis som därefter skett genom domen i målet Koninklije Coöperatie Cosun mot kommissionen kan ge upphov till vissa förbehåll.

83. Som slutsats i denna del anser jag således att det omtvistade beloppet är en avgift som ska betraktas som unionens egna medel.

D – Huruvida förordning nr 1697/79 är tillämplig

84. Efter att ha slagit fast att den omtvistade avgiften utgör egna medel ska det nu prövas huruvida förordning nr 1697/79 om uppbörd av import- och exporttullar är tillämplig i förevarande mål. Enligt denna förordning ska uppbörd ske inom tre år.

85. Även om man skulle kunna hysa vissa tvivel om huruvida förordning nr 1697/79 är tillämplig – eftersom den omtvistade avgiften som påpekats inte kan betraktas som en importskatt – råder det enligt min uppfattning inte någon tvekan om att den är fullt tillämplig i förevarande mål. Det beror delvis på att domstolen i målet William Hinton & Sons som tidigare nämnts utgick från att det rörde sig om en avgift och därmed om egna medel. Domstolen slog där fast att det ankom på Supremo Tribunal Administrativo att undersöka huruvida den avgiftsbelagda varan hade anmälts i enlighet med förordning nr 579/86. Om så inte var fallet skulle nationella bestämmelser tillämpas och inte förordning nr 1697/79.(43) Framför allt beror det emellertid på att Supremo Tribunal Administrativo i sin dom av den 8 maj 2002(44) själv slog fast att förordningen var tillämplig i det målet genom en hänvisning i den nationella rätten.(45)

86. Vad avser det sistnämnda bör det påpekas att det är irrelevant att Supremo Tribunal Administrativo, såsom Republiken Portugal har gjort gällande, kan ha begått ett fel då den slog fast att den omtvistade avgiften inte utgjorde egna medel. För det första beror det på att det är uppenbart att det i slutändan endast är EU‑domstolens rättsliga bedömning som är av betydelse här. För det andra, vilket är avgörande, beror det på att Supremo Tribunal Administrativo under alla förhållanden tydligt slog fast att den rättsakt som var tillämplig i det aktuella fallet var just förordning nr 1697/79.

87. Följaktligen bör tillämpningen av förordning nr 1697/79 i förevarande mål inte utgöra något större problem, eftersom frågan redan har avgjorts av Supremo Tribunal Administrativo och indirekt av EU-domstolen själv. På detta konstaterande bygger min slutsats i denna del.

E – De portugisiska myndigheternas agerande

88. Efter att ha slagit fast att det rör sig om egna medel och att förordning nr 1697/79 är tillämplig återstår en sista fråga att pröva, nämligen huruvida den preskription av skulden som Supremo Tribunal Administrativo har konstaterat – vilket innebär att avgiften inte kan ställas till kommissionens förfogande – beror på att Republiken Portugal har handlat försumligt.

89. Kommissionen har gjort gällande att den omtvistade skulden kunde utkrävas från och med den 16 oktober 1987, då den registrerades i bokföringen. Preklusionsfristen för att utkräva den enligt artikel 2 i förordning nr 1697/79 löpte således ut tre år senare, det vill säga den 16 oktober 1990. De portugisiska myndigheterna agerade emellertid inte förrän den 29 oktober 1990, vilket enligt kommissionen utgör en brist på omsorg som innebär att Republiken Portugal har underlåtit att uppfylla sina förpliktelser mot unionen.

90. Republiken Portugal har å sin sida i sin duplik(46) gjort gällande att den omtvistade skulden hade upphört den 1 september 1987, även om Portugal vid förhandlingen uppgav att det var den 17 september 1987. Under alla förhållanden har Republiken Portugal under hela förfarandets gång hävdat att den fick kännedom om skulden först den 2 augusti 1990 och att den inte kunde kräva in den förrän den 9 oktober 1990.

91. I det mest gynnsamma fallet för Republiken Portugal och i enlighet med vad Supremo Tribunal Administrativo slagit fast, kunde fristen för att utkräva den omtvistade skulden inte börja löpa vid en senare tidpunkt än den 16 oktober 1987, då den avgift som det betalningsskyldiga bolaget skulle betala fastställdes enligt den nationella domstolen. Det innebär att enligt artikel 2 i förordning nr 1697/79 hade skulden preskriberats den 16 oktober 1990, eftersom talan om indrivning av de avgifter som de portugisiska myndigheterna inte hade erhållit inte väcktes förrän den 29 oktober 1990.

92. Såsom kommissionen har gjort gällande, bland annat genom att hänvisa till domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Danmark, ska medlemsstaterna fastställa unionens anspråk på egna medel så snart som myndigheterna kan beräkna beloppet. Godtar man Republiken Portugals påstående, nämligen att det i förevarande fall var möjligt att göra detta först den 2 augusti 1990, är frågan huruvida de nationella myndigheterna gjorde allt som rimligen kunde krävas för att få kännedom om skulden tidigare, vilket med iakttagande av alla nödvändiga formaliteter för dess indrivning skulle ha inneburit att den hade kunnat utkrävas innan den treåriga preskriptionstid som föreskrivs i artikel 2 i förordning nr 1697/79 hade löpt ut, vilket var vad som skedde.

93. Enligt de portugisiska myndigheternas redogörelse för de faktiska omständigheterna i svaromålet,(47) betalade det betalningsskyldiga bolaget den 30 oktober 1987 sammanlagt 552 511,20 euro som tullmyndigheten i Funchal hade krävt genom en skrivelse av den 16 oktober 1987. Den 26 juni 1990 krävde tullmyndigheten i Funchal att bolaget skulle betala ett kompletterande belopp på 23 419,63 euro på grund av ett felaktigt tillämpat avdrag. Detta belopp betalades den 20 februari 1991. Den 26 september 1990 krävdes ytterligare en kompletterande betalning avseende mervärdesskatt och avslutningsvis krävdes den 25 oktober 1990 betalning av det belopp som förevarande mål avser, vilket korrigerades den 26 november 1990.

94. Det är här av särskild betydelse att det belopp som bolaget krävdes på meddelades den 16 oktober 1987 och att korrigeringen av det, med den höjning som nu är omtvistad, skedde först den 25 oktober 1990 och enligt svaromålet(48) föranleddes av resultatet av en granskning som beslutats av Secretario de Estado de Alimentación till följd av vissa påstådda motsägelser i fördelningen av de belopp som skulle betalas av innehavarna av socker i den autonoma regionen Madeira och av Instituto do Vinho da Madeira. Republiken Portugal har emellertid inte närmare angett när denna granskning skedde och inte heller när de motsägelser som föranledde den upptäcktes. Faktum är att resultaten av denna granskning framkom först tre år efter att det betalningsskyldiga bolaget hade anmodats att betala de avgifter som tullmyndigheten i Funchal krävde.

95. Som framgick vid förhandlingen var antalet innehavare av sockeröverskott i den autonoma regionen Madeira inte så stort att det var omöjligt eller mycket komplicerat att utföra en minimal kontroll av huruvida de överskottskvantiteter som dessa hade anmält stämde. Under alla förhållanden har Republiken Portugal inte styrkt att så inte var fallet, vilket enligt min uppfattning innebär att den treårsperiod som förflöt mellan det att avgifterna fastställdes och de nationella myndigheternas agerande i form av en granskning inte kan motiveras och därmed är att betrakta som en bristande omsorg som innebär ett sådant fördragsbrott som kommissionen har gjort gällande. Som slutsats i denna del kan jag inte annat än instämma med kommissionen.

VI – Rättegångskostnader

96. I enlighet med artikel 184.1 och artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, föreslår jag att Republiken Portugal ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

VII – Förslag till avgörande

97. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen beslutar följande:

Republiken Portugal har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 10 EG, artikel 254 i anslutningsakten, artikel 7 i beslut 85/257, artiklarna 4, 7 och 8 i förordning nr 579/86, artikel 2 i förordning nr 1697/79 och artiklarna 2, 11 och 17 i förordning nr 1552/89, genom att inte ställa ett belopp av 785 078,50 euro till kommissionens förfogande avseende avgifter för icke-exporterade sockeröverskott efter Portugals anslutning till Europeiska gemenskaperna.

Republiken Portugal ska ersätta rättegångskostnaderna.

(1) .

(2)  – EGT L 302, 1985, s. 23. Nedan kallad ”anslutningsakten”.

(3)  – Rådets beslut av den 7 maj 1985 om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 128, s. 15).

(4)  – Rådets förordning av den 24 juli 1979 om uppbörd i efterhand av import- eller exporttullar som inte har utkrävts av gäldenären, för varor som hänförts till ett tullförfarande som medför skyldighet att betala sådana tullar (EGT L 197, s. 1).

(5)  – Rådets förordning av den 20 december 1985 om lager av jordbruksprodukter i Portugal (EGT L 362, s. 21 ).

(6)  – EGT L 172, s. 3025.

(7)  – Kommissionens förordning (EEG) nr 579/86 av den 28 februari 1986 om närmare bestämmelser om lagren av sockerprodukter per den 1 mars 1986 i Spanien och Portugal (EGT L 57, s. 21).

(8)  – Genom kommissionens förordning (EEG) nr 3332/86 av den 31 oktober 1986 om ändring av förordning (EEG) nr 579/86 om närmare bestämmelser om lagren av sockerprodukter per den 1 mars 1986 i Spanien och Portugal (EGT L 306, s. 37) ändrades detta datum till den 1 juli 1987 när det gäller Portugal.

(9)  – I förordning nr 3332/86 har också den 1 juli 1987 fastställts som datum för Portugal.

(10)  – I förordning nr 3332/86 har den 1 september 1987 fastställts som datum för Portugal.

(11)  – Kommissionens förordning av den 3 december 1980 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med import- och exportlicenser samt förutfastställelselicenser för jordbruksprodukter (EGT L 338, s. 1).

(12)  – I förordning nr 3332/86 har den 30 juni 1987 fastställts som datum för Portugal.

(13)  – Rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1552/89 av den 29 maj 1989 om genomförande av beslut 88/376/EEG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 155, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 4, s. 41).

(14)  – Rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 av den 22 maj 2000 om genomförande av beslut 94/728/EG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 130, s. 1).

(15)  – Under det förfarande som ledde fram till denna dom framställdes en begäran om förhandsavgörande i mål C‑30/00, William Hinton & Sons, i vilket EU-domstolen meddelade beslut den 11 oktober 2001 (REG 2001, s. I‑7511).

(16)  – Dom av den 15 november 2005 i mål C‑392/02, kommissionen mot Danmark (REG 2005, s. I‑9811), punkterna 60, 63, 67 och 68.

(17)  – Antagen genom lagdekret nr 46311 av den 27 april 1965.

(18)  – EGT L 356, s. 1.

(19)  – Dom av den 26 oktober 2006 i mål C‑68/05 P, Koninklijke Coöperatie Cosun mot kommissionen (REG 2006, s. I‑10367).

(20)  – Kommissionens förordning (EG) nr 60/2004 av den 14 januari 2004 om övergångsåtgärder inom sockersektorn med anledning av Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning (EUT L 9, s. 8).

(21)  – Kommissionens förordning (EG) nr 1832/2006 av den 13 december 2006 om övergångsåtgärder inom sockersektorn med anledning av Bulgariens och Rumäniens anslutning (EUT L 354, s. 8).

(22)  – Rådets beslut 70/243/EKSG, EEG, Euratom av den 21 april 1970 (EGT L 94, s. 12).

(23)  – Ett exempel är Europeiska utvecklingsfonden (EUF), som är ett resultat av partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat den 23 juni 2000. Vissa forskningsprogram kan också finansieras med finansiella bidrag (artikel 18.1 a i budgetförordningen för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 (EGT L 248, s. 1)).

(24)  – Europeiska kommissionen, Europeiska unionens offentliga finanser, Byrån för Europeiska unionens officiella publikationer, Luxemburg, 2002, s. 108.

(25)  – Denna sammansättning har bibehållits sedan 1970 i de olika besluten rörande egna medel. Det senaste av dessa är rådets beslut 2007/436/EG, Euratom av den 7 juni 2007 (EUT L 163, s. 17). Beträffande utvecklingen av systemet med egna medel, se exempelvis Waldhoff, Ch., ”Art. 311 (3)”, i Calliess, Ch. och Ruffert, M. (red.), EUV/AEUV Kommentar, 4 uppl., Verlag C.H. Beck, München, 2011.

(26)  – Inbetalning ska ske månaden efter det att ”anspråket har fastställts”. Anspråket har ”fastställts” när skulden har fastställts av medlemsstatens behöriga organ. Unionen är således beroende av de nationella uppbördsorganen.

(27)  – I vilket, som nämnts, en begäran om förhandsavgörande hade framställts av Supremo Tribunal Administrativo i målet där det slogs fast att det belopp som utkrävdes av innehavaren av sockeröverskottet hade preskriberats.

(28)  – Domen i det ovannämnda målet Koninklijke Coöperatie Cosun mot kommissionen, punkt 41.

(29)  – Mina kursiveringar.

(30)  – Min kursivering.

(31)  – Kommissionens förordning (EEG) nr 2670/81 av den 14 september 1981 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för sockerproduktion utöver kvoten (EGT L 262, s. 14).

(32)  – Min kursivering.

(33)  – Min kursivering.

(34)  – Punkt 2 i dess duplik.

(35)  – Som stöd för sina olika uppfattningar hänvisar Portugal i punkt 3 i sin duplik till svaret på kommissionens motiverade rapport. I det svaret finns emellertid ingen hänvisning till förordning nr 2670/81.

(36)  – EGT L 177, s. 4.

(37)  – Punkterna 69 och 70.

(38)  – Min kursivering.

(39)  – Se beslut av den 21 februari 2013 i mål C‑154/12, Isera & Scaldi Sugar m.fl., punkt 31, och där angiven rättspraxis. Inghelram, J, kommentar till artikel 310 FEUF, i Lenz, C.-O. och Borchardt, K.-D., EU-Verträge Kommentar, Bundesanzeiger Verlag, 6 uppl., Köln, 2013.

(40)  – Båda tidigare nämnda, rörande övergångsåtgärder inom sockersektorn med anledning av 2004 års och 2007 års anslutningar.

(41)  – Min kursivering.

(42)  – Samma formulering används i artikel 13 i förordning nr 1832/2006.

(43)  – Beslutet i det ovannämnda målet William Hinton & Sons, punkt 38.

(44)  – Sidan 15 i den kopia som bifogats kommissionens ansökan.

(45)  – Närmare bestämt artikel 98 i lagen om tullreformen.

(46)  – Punkterna 34 och 35.

(47)  – Punkterna 6–12.

(48)  – Punkterna 9 och 10.