—

Techniko Epimelitirio Elladas (TEE), genom K. Vlachogiannis, dikigoros,

—

Syllogos Ellinon Diplomatouchon Aeronafpigon Michanikon (SEA), genom P. Zygouris, dikigoros,

—

Panellinios Syllogos Aerolimenikon Ypiresias Politikis Aeroporias, genom G. Antonakopoulos, dikigoros,

—

Greklands regering, genom P. Panagiotounakos, S. Chala, K. Paraskevopoulou och Z. Chatzipavlou, samtliga i egenskap av ombud,

—

Frankrikes regering, genom G. de Bergues och M. Perrot, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom K. Simonsson och I. Zervas, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 i kommissionens förordning (EG) nr 2042/2003 av den 20 november 2003 om fortsatt luftvärdighet för luftfartyg och luftfartygsprodukter, delar och utrustning och om godkännande av organisationer och personal som arbetar med dessa arbetsuppgifter och bestämmelse M.B.902 i bilaga I till samma förordning (EUT L 315, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, den offentligrättsliga juridiska personen Techniko Epimelitirio Elladas (nedan kallad TEE), sammanslutningen Syllogos Ellinon Diplomatouchon Aeronafpigon Michanikon (nedan kallad SEA), sju anställda vid Ypiresia Politikis Aeoporias (nedan kallad luftfartsstyrelsen), Panellinios Syllogos Aerolimenikon Ypiresias Politikis Aeroporias, i egenskap av facklig organisation, samt fyra flygplatsanställda vid luftfartsmyndigheten och, å andra sidan, Ypourgos Esoterikon, Dimosias Dioikisis kai Apokentrosis (minister för inrikes frågor, allmän ordning och decentralicering), Ypourgos Metaforon kai Epikoinonion (minister för transport och kommunikation) och Ypourgos Oikonomias kai Oikonomikon (ekonomi- och finansminister), om talan om delvis ogiltigförklaring av presidentdekret nr 147 av den 17 augusti 2005 med rubriken ”Inspektörer av flyginstrument och flygstandarder vilka tillhör luftfartsstyrelsens flygsäkerhetsinspektörskår” (FEK A’ 200/17.8.2005) (nedan kallat dekret 147/2005).

3

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1592/2002 av den 15 juli 2002 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet (EGT L 340, s. 1) (nedan kallad grundförordningen) har till huvudsyfte att fastställa gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet för att skapa och upprätthålla en hög och enhetlig säkerhetsnivå inom den civila luftfarten i Europa.

4

För att genomföra grundförordningen föreskrivs i dess artikel 12 att en europeisk byrå för luftfartssäkerhet (nedan kallad EASA) inrättas. Dess uppgifter består bland annat i att bistå kommissionen genom att utarbeta åtgärder som ska vidtas för att genomföra denna förordning.

5

Med stöd av grundförordningens bestämmelser och EASA:s yttrande antog kommissionen förordning nr 2042/2003.

6

Enligt artikel 1.1 i förordning nr 2042/2003 är syftet med förordningen att fastställa ”gemensamma tekniska krav och administrativa förfaranden för att garantera ett luftfartygs fortsatta luftvärdighet” när luftfartyget är registrerat i en medlemsstat eller i tredjeland och används av en operatör, vars verksamhet en medlemsstat eller EASA har ansvar för tillsynen av.

7

Artikel 2 d och h i förordningen innehåller definitionerna

8

I artikel 3.1 i förordningen föreskrivs att ”[f]ortsatt luftvärdighet för luftfartyg och komponenter skall garanteras i enlighet med bestämmelserna i bilaga I”. I artikel 3.2 anges att ”[o]rganisationer och personal som arbetar med fortsatt luftvärdighet för luftfartyg och komponenter, inklusive underhåll, skall uppfylla bestämmelserna i bilaga I och där så är tillämpligt bestämmelserna angivna i artiklarna 4 och 5”.

9

Till förordning nr 2042/2003 hör fyra bilagor. Dessa avser tillsyn av enskilda luftfartygs fortsatta luftvärdighet och för utfärdande av luftvärdighetsbevis (bilaga I), godkännande av organ för underhåll av luftfartyg och (bilaga II), utfärdande av certifikat för luftfartygsunderhåll (bilaga III) och godkännande av organ som bedriver utbildning avseende underhåll av luftfartyg (bilaga IV).

10

I bilaga I till förordningen finns ett avsnitt A med rubriken ”Tekniska krav” och ett avsnitt B med rubriken ”Förfarande för behöriga myndigheter”.

11

I bestämmelse M.B. 102 med rubriken ”Behörig myndighet”, vilken ingår i kapitel A med rubriken ”Allmänt”, i avsnitt B i nämnda bilaga, föreskrivs följande:

...”

12

Bestämmelse M.B. 103 i nämnda bilaga, som har rubriken ”Allmänna råd om uppfyllande av krav”, innebär att EASA ges behörighet att utarbeta allmänna råd om uppfyllande av krav som medlemsstaterna kan använda sig av för att uppfylla kraven i förordning nr 2042/2003.

13

I bestämmelse M.B.902 som har rubriken ”Luftvärdighetsgranskning av den behöriga myndigheten”, vilken ingår i kapitel I med rubriken ”Granskningsbevis avseende luftvärdighet” i bilaga I, föreskrivs följande:

...”

14

Förordning nr 2042/2003 trädde i kraft den 29 november 2003. Medlemsstaterna kunde emellertid, i enlighet med artikel 7.3 i förordningen, välja att inte tillämpa följande bestämmelser till den 28 september 2008:

15

EASA:s beslut nr 2003/19/RM av den 28 november 2003 antogs med stöd av bestämmelse M.B. 103 i bilaga I till förordning nr 2042/2003 och avser allmänna råd om uppfyllande av krav som medlemsstaterna kan använda sig av för att uppfylla kraven i förordning nr 2042/2003. Beslutet innehåller preciseringar om bland annat behöriga myndigheter, deras ansvar och nödvändiga kvalifikationer för den personal som medverkar i tillsyn för luftfartygs fortsatta luftvärdighet.

16

Dekret 147/2005 antogs med stöd av artikel 32 i lag 2912/2001 om förstärkt nationell tillsyn vad gäller flygsäkerhetsnormerna, reglering av relaterade organisationsfrågor inom luftfartsstyrelsen (FEK A’ 94).

17

I artikel 1 i dekretet föreskrivs följande:

”1.   Inspektörerna vid Styrelsen för flygtrafikregler utgör en kategori av inspektörer inom luftfartssäkerhetsinspektionen vid luftfartsstyrelsen, vilken har inrättats genom artikel 32.1 i lag 2912/2001.

2.   Luftfartsinspektörer vid luftfartsstyrelsens luftfartssäkerhetsinspektion har till uppgift att övervaka och utöva tillsyn över efterlevnaden av föreskrivna flygsäkerhetsnormer vad gäller luftvärdighet, luftfartygens allmänna funktionssätt under flygning och deras hjälpmedel samt examensbevis och certifikat inom civil luftfart.”

18

I artikel 3 i dekretet görs en uppdelning av luftfartsinspektörerna i flera kategorier, nämligen luftvärdighetsinspektörer, flygverksamhetsinspektörer, kabinsäkerhetsinspektörer, inspektörer av examensbevis och certifikat, medicinska inspektörer.

19

Artikel 5.1 i dekretet rör frågan om hur inspektörerna utses.

20

I artikel 7 i dekret 147/2005 preciseras innehållet i de inspektioner som varje inspektörskategori ska genomföra.

21

I artikel 8.1 i dekretet anges kvalifikationskraven för luftfartsinspektörerna på följande sätt:

”Luftfartsinspektörerna ska ha minst fem års erfarenhet från en underhållsverkstad för luftfartyg och ha arbetat med luftfartygsunderhåll. De ska även ha mycket goda kunskaper i engelsk luftfartsterminologi.

Tidigare befordran och anställning som ansvarig för en underhållsverkstad för luftfartyg utgör en merit. Vidare krävs en examen som flygmekaniker enligt Del 66 eller en universitetsexamen i flygnavigering.

De inspektörer som är specialiserade på luftfartygs elektriska system ska dessutom ha en examen i ämnet ”Mekaniken i luftfartygens elektriska system” som utfärdats av ett nationellt eller utländskt universitetsinstitut eller en universitetsexamen i elektronik eller, om sådan saknas, en examen som flygtekniker.”

22

I artikel 9 i dekretet regleras utbildningen av de personer som bedömts ha de kvalifikationer som krävs enligt artikel 8.

23

I artikel 14 i dekretet föreskrivs övergångsbestämmelser.

24

Mellan september och november 2005 väcktes talan om ogiltigförklaring av dekret 147/2005 i fyra fall.

25

Talan i de tre första fallen, vilka väckts av TEE, SEA och sju anställda vid luftfartsstyrelsen, avsåg ogiltigförklaring av den del av dekret 147/2005 som rör luftfartsinspektörer, det vill säga huvudsakligen artiklarna 8 och 9. Klagandena har bland annat rest invändningar mot de villkor som infördes genom dessa bestämmelser vad gäller kraven för de personer som önskar arbeta som luftfartsinspektörer.

26

Talan i det fjärde fallet, vilken väckts av Panellinios Syllogos Aerolimenikon Ypiresias Politikis Aeroporias och fyra flygplatsanställda vid luftfartsstyrelsen, avser ogiltigförklaring av dekret 147/2005 i den del detta dekret dels innebär att luftfartsinspektörer inte kan medverka i övervakning och kontroll av lufttrafikföretag och flygplatser, dels i artikel 8 avskaffar möjligheten för flygplatsanställda att kunna certifieras som kabinsäkerhetsinspektörer och inspektörer av examensbevis och certifikat.

27

Symvoulio tis Epikrateias beslutade, eftersom talan i de aktuella fallen avsåg giltigheten av de angripna bestämmelserna i dekret 147/2005 mot bakgrund av bestämmelserna i förordning nr 2042/2003, att vilandeförklara målen och ställa följande frågor till domstolen:

28

Kommissionen har i sina inlagor påpekat att varken vid den tidpunkt då dekret 147/2005 antogs i augusti 2005, eller den tidpunkt då talan om ogiltigförklaring väcktes – det vill säga mellan september och november 2005 – var bestämmelserna i bilaga I till förordning nr 2042/2003 tillämpliga i Grekland. Den grekiska regeringen har vid förhandlingen bekräftat att denna medlemsstat utnyttjat den i artikel 7 i förordningen föreskrivna möjligheten att inte tillämpa de aktuella bestämmelserna förrän den 28 september 2008.

29

Domstolen erinrar om att enligt artikel 267 FEUF är domstolen behörig att meddela förhandsavgöranden angående tolkningen av fördragen samt av unionsinstitutionernas rättsakter. Inom ramen för samarbetet mellan domstolen och de nationella domstolarna, som införts genom denna artikel, ankommer det uteslutande på den nationella domstolen att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen (se, bland annat, domstolens dom av den 21 december 2011 i mål C-482/10, Cicala, REU 2011, s. I-14139, punkt 15 och där angiven rättspraxis).

30

Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av en unionsbestämmelse (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Cicala, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

31

En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen, eller då frågorna är hypotetiska, eller då EU-domstolen inte förfogar över de uppgifter om sakförhållandena och de rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att den ska kunna besvara frågorna på ett ändamålsenligt sätt (se, bland annat, dom av den 20 maj 2010 i mål C-160/09, Ioannis Katsivardas – Nikolaos Tsitsikas, REU 2010, s. I-4591, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

32

I förevarande fall avser den andra till och med den elfte frågan särskilt bestämmelse M.B.902 punkt 1 i kapitel I i avsnitt B i bilaga I till förordning nr 2042/2003. Republiken Grekland hade valt att inte tillämpa nämnda bestämmelse vid den tidpunkt då den nationella bestämmelse antogs vars giltighet har bestritts i tvisten vid den hänskjutande domstolen.

33

Denna omständighet är emellertid inte i sig tillräcklig för att motivera slutsatsen att den av den hänskjutande domstolen begärda tolkningen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller att frågorna är hypotetiska och att EU-domstolen således inte skulle vara behörig att besvara tolkningsfrågorna.

34

Domstolen har nämligen vid ett flertal tillfällen förklarat sig vara behörig att meddela förhandsavgörande beträffande unionsbestämmelser i fall då omständigheterna i målet vid den nationella domstolen fallit utanför unionsrättens tillämpningsområde, men då dessa bestämmelser har blivit tillämpliga genom att det i nationell rätt har hänvisats till deras innehåll. Domstolen har betonat att när en nationell lagstiftning för lösningen av problem i rent inhemska situationer anpassas till den lösning som har valts genom unionsrätten föreligger det ett bestämt unionsintresse av att de bestämmelser eller begrepp som har hämtats från unionsrätten blir tolkade på ett enhetligt sätt, oberoende av under vilka omständigheter de ska tillämpas (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Cicala, punkterna 17 och 18 samt där angiven rättspraxis).

35

I förevarande fall har emellertid den hänskjutande domstolen uttryckligen angett att tolkningsfrågorna avser den behöriga nationella myndighetens antagande av kompletterande genomförandebestämmelser till förordning nr 2043/2003. Den hänskjutande domstolen betraktar således dekret 147/2005 som en genomförandebestämmelse till vissa bestämmelser i nämnda förordning, vilka antagits innan den frist som Republiken Grekland ursprungligen hade valt, vad gäller tillämpningen av dessa bestämmelser, löpt ut.

36

Härav följer att det, mot bakgrund av att de unionsbestämmelser som ska tolkas ska tillämpas inom ramen för nationell rätt innan den unionsrättsliga fristen för att tillämpa dem löpt ut, inte är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen, eller att frågorna är hypotetiska.

37

Domstolen är följaktligen behörig att pröva samtliga tolkningsfrågor.

38

Domstolen erinrar, innan frågarna besvaras, om syftet med förordning nr 2042/2003. I artikel 1.1 i förordningen anges att denna förordning fastställer gemensamma tekniska krav och administrativa förfaranden för att garantera ett luftfartygs fortsatta luftvärdighet, inklusive alla komponenter som installeras i detta.

39

Det framgår således av definitionen av begreppet ”fortsatt luftvärdighet” i artikel 2 d i förordningen att därmed avses samtliga processer som ser till att luftfartyget vid alla tidpunkter under sin livstid uppfyller gällande luftvärdighetskrav och är i skick för säker flygning.

40

Dessa processer anges närmare i bilaga I till förordningen. I avsnitt A i bilagan anges tekniska krav medan avsnitt B ägnas åt de administrativa krav som de myndigheter som har ansvar för att tillämpa och genomföra dessa tekniska krav ska uppfylla.

41

Tillämpningsområdet för förordning nr 2042/2003 sträcker sig således inte över hela flygsäkerhetsområdet utan är tydligt begränsat till vissa tekniska frågor, nämligen tekniska krav för att garantera ett luftfartygs fortsatta luftvärdighet och administrativa förfaranden för att dessa tekniska processer ska kunna iakttas.

42

Det ankommer således på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att tolka den nationella lagstiftningen, att kontrollera huruvida de aktuella nationella bestämmelserna omfattas av tillämpningsområdet för nämnda förordning. Det ankommer särskilt på den hänskjutande domstolen att pröva i vilken omfattning de tekniska ansvaruppgifter som enligt dekret 147/2005 ankommer på luftfartsinspektörer, luftvärdighetsinspektörer, flygverksamhetsinspektörer, kabinsäkerhetsinspektörer, inspektörer av examensbevis och certifikat och medicinska inspektörer motsvarar vad som enligt förordningen gäller för att garantera ett luftfartygs fortsatta luftvärdighet

43

Den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 i förordning nr 2042/2003 och bestämmelse M.B.902 i bilaga I till nämnda förordning, mot bakgrund av bestämmelse M.B.102 i bilaga I till beslut nr 2003/19, ska tolkas på så sätt att medlemsstaterna ges möjlighet att när de antar kompletterande genomförandebestämmelser till nämnda förordning, fördela inspektionsverksamheten av luftfartygs luftvärdighet mellan flera kategorier av specialiserade inspektörer.

44

Vad gäller frågan om huruvida fördelningen av konkreta uppgifter och ansvar faller inom tillämpningsområdet för förordning nr 2042/2003, ska det erinras om att i bestämmelse M.B. 102 i bilaga I till förordningen anges endast att medlemsstaterna ska utse en behörig myndighet för kontrollen av fortsatt luftvärdighet och av certifikat.

45

I övrigt är det enligt bestämmelsen i fråga upp till varje behörig myndighet att utforma sin egen organisation. Det anges i den aktuella bestämmelsen endast att antalet personal ska vara lämpligt för att klara myndighetens uppgifter.

46

Bestämmelsen innehåller inte några uppgifter om hur denna organisation ska ordnas eller den interna fördelningen av uppgifter.

47

Beslut 2003/19 utgör vidare en genomförandebestämmelse till förordning nr 2042/2003 och kan som sådan inte medföra att medlemsstaterna ges skyldigheter som går utöver vad som föreskrivs i förordningen.

48

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras på följande sätt: Artikel 2 i förordning nr 2042/2003 och bestämmelse M.B.902 i bilaga I till nämnda förordning ska tolkas på så sätt, att medlemsstaterna ges möjlighet att när de antar kompletterande genomförandebestämmelser till nämnda förordning, inom den behöriga myndighet som föreskrivs i bestämmelse M.B.902, fördela inspektionsverksamheten av luftfartygs luftvärdighet mellan flera kategorier av specialiserade inspektörer.

49

Den nationella domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida bestämmelse M.B.902 b punkt 1 i bilaga I till förordning nr 2042/2003 tolkas så, att all personal som har fått i uppgift att inspektera ett luftfartygs luftvärdighet enbart med avseende på ett visst område måste ha fem års erfarenhet inom alla de områden som syftar till att säkerställa luftfartygets fortsatta luftvärdighet.

50

I bestämmelse M.B.902 b punkt 1 i bilaga I till förordning nr 2042/2003 föreskrivs att personal för granskning av luftvärdigheten ska ha åtminstone fem års erfarenhet av fortsatt luftvärdighet. Det sistnämnda begreppet ska förstås på så sätt som det anges i förordningen och som det har förklarats i punkterna 38–41 i förevarande dom.

51

Bestämmelse M.B.902 b punkt 1 i bilaga I till förordning nr 2042/2003 är formulerad i allmänna ordalag, vilket leder till tolkningen att alla personer som har till uppgift att inspektera ett luftfartygs luftvärdighet inom vilket som helst område ska ha fem års erfarenhet inom alla de områden som syftar till att säkerställa luftfartygets fortsatta luftvärdighet.

52

Härav kan däremot inte dras slutsatsen att kravet på fem års erfarenhet även omfattar andra områden än fortsatt luftvärdighet i den mening som avses i förordning nr 2042/2003.

53

Den andra frågan ska följaktligen besvaras på följande sätt: Bestämmelse M.B.902 b punkt 1 i bilaga I till förordning nr 2042/2003 tolkas så, att all personal som har fått i uppgift att inspektera ett luftfartygs luftvärdighet inom vilket som helst område måste ha fem års erfarenhet inom alla de områden som syftar till att säkerställa luftfartygets fortsatta luftvärdighet, och endast dessa områden.

54

Den nationella domstolen har ställt den tredje, femte och sjätte frågan – vilka som enligt bestämmelse M.B.902 b punkt 1 i bilaga I till förordning nr 2042/2003 personalen för granskning av luftvärdigheten ska ha erhållit – för att få klarhet i huruvida denna erfarenhet måste avse arbete i en underhållsverkstad för luftfartyg (tredje frågan), eller om det är möjligt att beakta praktisk erfarenhet som har förvärvats under studier för att avlägga relevant akademisk examen (femte frågan), och om det är möjligt att beakta erfarenhet som har förvärvats genom att, tidigare och innan förordning nr 2042/2003 trädde i kraft, ha utfört uppgiften att inspektera luftvärdigheten hos luftfartyg (sjätte frågan).

55

Det framgår av bestämmelse M.B.902 a i bilaga I till förordning nr 2042/2003 att personalen för granskning av luftvärdigheten ska kunna utföra en granskning av luftvärdigheten i enlighet med de tekniska kraven i avsnitt A i bilaga I till förordningen.

56

Enligt bestämmelse M.B.902 b punkt 1 i nämnda bilaga krävs därför att berörd personal ska ha åtminstone fem års erfarenhet av fortsatt luftvärdighet. Det anges emellertid inte närmare hur denna erfarenhet ska ha erhållits i bestämmelsen.

57

I bestämmelse M.B.902 a och b i bilaga I till förordning nr 2042/2003 fastställs således omfattningen av och innehållet i den erfarenhet som den personal som i medlemsstaterna har till uppgift att granska luftvärdigheten av luftfartyg ska ha erhållit. I bestämmelsen anges emellertid inte någon skyldighet och inte heller några begränsningar vad avser de villkor under vilka erfarenheten ska ha erhållits.

58

Medlemsstaterna kan således godkänna all erfarenhet som är relevant för de uppgifter som ska utföras, så länge denna är tillräckligt bred för att omfatta samtliga delar av luftvärdighetsgranskningen.

59

Medlemsstaterna kan under dessa omständigheter välja att beakta erfarenhet som erhållits vid anställning vid en underhållsverkstad för luftfartyg, under praktik inom ramen för studier för att avlägga flygteknisk ingenjörsexamen eller i samband med tidigare utförda uppgifter att inspektera luftvärdigheten hos luftfartyg.

60

Den tredje, femte och sjätte frågan ska följaktligen besvaras på följande sätt: Bestämmelse M.B.902 b punkt 1 i bilaga I till förordning nr 2042/2003 ska tolkas på så sätt att medlemsstaterna kan fastställa under vilka villkor personalen för granskning av luftvärdigheten hos luftfartyg ska ha erhållit minst fem års erfarenhet. De kan särskilt välja att beakta erfarenhet som erhållits vid anställning vid en underhållsverkstad för luftfartyg, under praktik inom ramen för studier för att avlägga flygteknisk ingenjörsexamen eller i samband med tidigare utförda uppgifter att inspektera luftvärdigheten hos luftfartyg.

61

Den nationella domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida det enligt förordning nr 2042/2003 är möjligt för medlemsstaterna att behandla såväl innehavare av flygteknisk ingenjörsexamen som har examensbevis som flygmekaniker enligt bilaga III i förordningen kallad del 66 (nedan kallad Del-66) på samma sätt och att ställa samma krav, särskilt vad avser åtminstone fem års erfarenhet av fortsatt luftvärdighet.

62

I bestämmelse M.B.902 b punkt 2 i bilaga I till förordning nr 2042/2003 föreskrivs att personal som genomför luftvärdighetsgranskning ska ha ett lämpligt certifikat enligt Del-66 eller en flygteknisk ingenjörsexamen eller likvärdig examen. Formuleringen av detta krav visar inte på någon skillnad mellan innehavare av certifikat enligt Del-66 och innehavare av en examen från högre utbildning.

63

Enligt bestämmelse M.B.902 b punkt 1 i bilaga I till förordning nr 2042/2003 krävs vidare att all personal för granskning av luftvärdigheten ska ha erhållit åtminstone fem års erfarenhet av fortsatt luftvärdighet.

64

Vad avser sambandet mellan dessa båda krav ska det erinras om att punkt 1 i nämnda bestämmelse avser en kvalificering som är oberoende av vad som krävs enligt punkt 2. Det är således fråga om två skilda kvalifikationskrav. Konjunktionen ”och” som förbinder dessa två punkter i bestämmelsen visar att det är kumulativa villkor.

65

Det görs i likhet med punkt 2 i bestämmelse M.B.902 b i bilaga I till förordning nr 2042/2003 inte någon skillnad på innehavare av certifikat enligt Del-66 och innehavare av examensbevis från högre utbildning i punkt 1 i samma bestämmelse.

66

Detsamma gäller kraven i punkterna 3 och 4 i bestämmelse M.B.902 b i bilaga I till förordning nr 2042/2003.

67

Den fjärde frågan ska således besvaras på följande sätt: Bestämmelse M.B.902 b i bilaga I till förordning nr 2042/2003 ska tolkas så, att det inte görs någon skillnad på innehavare av certifikat enligt Del-66 och innehavare av examensbevis från högre utbildning.

68

Den nationella domstolen har ställt den sjunde och den åttonde frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida bestämmelse M.B.902 b i bilaga I till förordning nr 2042/2003 ska tolkas på så sätt, att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna som luftvärdighetsinspektörer kan välja personer som saknar erforderliga kvalifikationer, såsom erfarenhet på luftvärdighetsområdet eller utbildning för underhåll av flygmateriel, och föreskriva att dessa personer ska genomgå den eller de utbildningar som saknas efter det att de valts ut och innan de träder i tjänst, utan att det nödvändigtvis finns några utvärderingskriterier föreskrivna när vederbörande har slutfört sin utbildning.

69

Såsom angetts i punkt 55 i förevarande dom framgår det av bestämmelse M.B.902 a i bilaga I till förordning nr 2042/2003 att personalen för granskning av luftvärdigheten ska kunna utföra en granskning av luftvärdigheten i enlighet med de tekniska kraven i avsnitt A i bilaga I till förordningen.

70

Enligt bestämmelse M.B.902 b i bilaga I till förordning nr 2042/2003 krävs att berörd personal ska ha vissa kvalifikationer, vilka angetts som fyra krav, vilka enligt vad som fastslagits i punkterna 63–65 i förevarande dom, är kumulativa.

71

Härav följer att granskning av luftvärdigheten hos luftfartyg endast kan utföras av personal som kan visa att samtliga krav är uppfyllda. Detta förutsätter att denna personal har följt program och utbildningar som krävs innan vederbörande träder i tjänst som luftvärdighetsinspektör.

72

I enlighet med syftet med grundförordningen – med stöd av vilken förordning nr 2042/2003 antogs – som är att fastställa gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet för att skapa och upprätthålla en hög och enhetlig säkerhetsnivå inom den civila luftfarten i Europa, är det nödvändigt att det görs en slutlig utvärdering av att dessa program och utbildningar har följts för att kontrollera att den person som är aktuell för anställning som luftvärdighetsinspektör väl har tillgodogjort sig de kunskaper och erhållit de kvalifikationer som krävs för att kunna utföra dessa uppgifter på ett korrekt och tillförlitligt sätt.

73

Den sjunde och den åttonde frågan ska följaktligen besvaras på följande sätt: Bestämmelse M.B.902 b i bilaga I till förordning nr 2042/2003 ska tolkas på så sätt, att uppdrag som luftvärdighetsinspektör endast får utföras av de personer som dessförinnan genomgått de program och de utbildningar som krävs enligt nämnda bestämmelse och vars kunskaper och kvalifikationer har varit föremål för utvärdering då dessa program eller utbildningar avslutades.

74

Den nationella domstolen har ställt den nionde, tionde och elfte frågan, vilka frågor avser begreppet ”befattning med lämpligt ansvar” vilken enligt bestämmelse M.B.902 b punkt 4 i bilaga I till förordning nr 2042/2003 den personal som ska inspektera luftvärdigheten hos luftfartyg ska ha erhållit, för att få klarhet i huruvida nämnda krav hänför sig till befattningar som denna personal har erhållit tidigare eller om bestämmelsen i stället ska tolkas så att den avser den befattning som den berörda personen innehar i egenskap av luftvärdighetsinspektör (nionde frågan), och i så fall, vilka särskilda villkor som ska uppfyllas (tionde och elfte frågan).

75

Vad avser den nionde frågan erinras om att kravet på en befattning med lämpligt ansvar utgör den fjärde och sista av de kvalifikationer som enligt bestämmelse M.B.902 b i bilaga I till förordning nr 2042/2003 krävs för att få utöva granskning av luftvärdigheten hos luftfartyg. Av samma skäl som angetts i punkterna 69–71 i förevarande dom är detta krav kumulativt med de tre föregående kraven, och berörda personer ska uppfylla detta krav innan vederbörande träder i tjänst som luftvärdighetsinspektör.

76

Såsom kommissionen har angett motsvarar kravet på en befattning med lämpligt ansvar nämligen syftet att säkerställa att berörd personal har tillräcklig yrkesmässig mognad och erfarenhet för att utföra inspektioner i överensstämmelse med de villkor som anges i förordning nr 2042/2003 och för att kunna dra tillförlitliga slutsatser vad gäller luftvärdigheten hos de luftfartyg som inspekterats.

77

Det lämpliga ansvar som den befattning som personal som ska granska luftvärdigheten hos luftfartyg ska medföra ska inte enbart avse ansvar i hierarkiskt hänseende utan ska bedömas mot bakgrund av de uppgifter som utförs, vilket innebär att samtliga förfaranden ska behärskas för att säkerställa att luftfartyget under hela sin livscykel uppfyller gällande krav på luftvärdighet och är i sådant skick att det kan användas säkert. Detta innebär såväl förmågan att genomföra nödvändiga tekniska kontroller som att bedöma huruvida resultaten av dessa kontroller ska leda till att intyg om det inspekterade luftfartygets luftvärdighet ska utfärdas.

78

Den nionde frågan ska följaktligen besvaras på följande sätt: Bestämmelse M.B.902 b punkt 4 i bilaga I till förordning nr 2042/2003 ska tolkas på så sätt att uppdrag som luftvärdighetsinspektör endast får utföras av de personer som dessförinnan haft en befattning med lämpligt ansvar, vilket visar såväl förmågan att genomföra nödvändiga tekniska kontroller som att bedöma huruvida resultaten av dessa kontroller ska leda till att intyg om det inspekterade luftfartygets luftvärdighet ska utfärdas.

79

Mot bakgrund av svaret på den nionde frågan saknas anledning av att besvara den tionde och den elfte frågan.

80

Den nationella domstolen har ställt den tolfte och den trettonde frågan för att få klarhet i huruvida förordning nr 2042/2003 ska tolkas så att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva att personer som innan förordningen trädde i kraft utförde en luftvärdighetsinspektörs uppgifter, automatiskt ska kunna fortsätta därmed utan att omfattas av ett föregående urvalsförfarande.

81

Det ska inledningsvis erinras om att förordning nr 2042/2003 innehåller ett antal bestämmelser som ska ge medlemsstaternas myndigheter tillräckligt med tid att anpassa sig till det nya rättsläget, särskilt möjligheten i artikel 7.3 att skjuta upp tillämpligheten av nya bestämmelser.

82

Det finns emellertid ingen bestämmelse i förordningen enligt vilken medlemsstaternas behöriga myndigheter är skyldiga att föreskriva att personer som innan förordningen trädde i kraft utförde en luftvärdighetsinspektörs uppgifter, automatiskt ska kunna fortsätta därmed. Det finns särskilt inte någon bestämmelse enligt vilken medlemsstaterna måste föreskriva att dessa automatiskt ska certifieras som inspektör på nytt, utan att omfattas av ett föregående urvals- och bedömningsförfarande.

83

Såsom angetts i punkt 47 i förevarande dom utgör beslut nr 2003/19 en genomförandebestämmelse till förordning nr 2042/2003 och kan som sådan inte medföra att medlemsstaterna ges skyldigheter som går utöver vad som föreskrivs i förordningen.

84

Den tolfte och den trettonde frågan ska följaktligen besvaras på följande sätt: Förordning nr 2042/2003 ska tolkas så att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna inte är skyldiga att föreskriva att personer som då förordningen trädde i kraft utförde en luftvärdighetsinspektörs uppgifter, automatiskt ska kunna fortsätta därmed utan att omfattas av ett föregående urvalsförfarande.

85

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: