1.

Begäran om förhandsavgörande som framställts av Hof van Cassatie (belgisk kassationsdomstol) kräver en tolkning av artiklarna 1 och 17 i rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. ( 2 )

2.

Saken gäller huruvida ett sakkunniguppdrag som förordnats på detta område av en domstol i en medlemsstat, ( 3 ) vilket delvis ska verkställas i denna stat och delvis i en annan medlemsstat, i fråga om den direkta verkställigheten av den sistnämnda delen av uppdraget vilken anförtrotts en nationell sakkunnig, måste genomföras i enlighet med den metod för rättsligt samarbete som föreskrivs i artikel 17 i förordning nr 1206/2001.

3.

Denna fråga har ställts inom ramen för en tvist mellan belgiska, tyska och nederländska bolag till följd av en olycka som ägde rum i närheten av Amsterdam med ett tåg som kom från Belgien och var på väg till Nederländerna. Tvisten anhängiggjordes vid en belgisk domstol som genom ett interimistiskt beslut i överensstämmelse med nationella rättegångsregler utsåg en belgisk sakkunnig som erhöll uppdraget att utreda olyckan, inte endast i Belgien utan även i Nederländerna, vilket ett av de berörda nederländska bolagen motsatte sig.

4.

Domstolen ska således uttala sig om det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1206/2001 och om huruvida tillämpningen av förordningen är obligatorisk, särskilt när en domstol avser att ta upp bevisning i en annan medlemsstat, direkt och inte via en anmodad domstol som är belägen i denna stat.

5.

I tolkningsfrågan hänvisas emellertid även till principen om erkännande av domar som meddelats i andra medlemsstater, vilken kommer till uttryck i artikel 33.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. ( 4 ) Det är mot bakgrund av nämnda princip som domstolen kan få anledning att tolka artiklarna 1 och 17 i förordning nr 1206/2001.

6.

I ingressen till förordning nr 1206/2001 anges följande:

…

…

…

7.

Artikel 1 i förordning nr 1206/2001 har rubriken ”Tillämpningsområde”. I artikel 1.1 och 1.2 föreskrivs följande:

”1.   Denna förordning skall tillämpas i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, när en domstol i en medlemsstat enligt sin nationella lagstiftning

2.   Bevisupptagning skall inte begäras om bevisningen inte är avsedd att användas i ett inlett eller planerat rättsligt förfarande.”

8.

I artiklarna 10–16, som återfinns i avdelning 3 i denna förordning, fastställs närmare bestämmelser om hur bevisupptagningen ska verkställas av den anmodade domstolen i en annan medlemsstat (så kallad indirekt samarbetsmetod).

9.

I artikel 10.2 i förordning nr 1206/2001 preciseras att ”[d]en anmodade domstolen skall verkställa framställningen enligt lagstiftningen i den medlemsstat där domstolen är belägen”.

10.

I artikel 17 i förordningen, som avser direkt bevisupptagning av den ansökande domstolen (så kallad direkt samarbetsmetod), föreskrivs följande:

”1.   I fall då en domstol begär att direkt få ta upp bevis i en annan medlemsstat, skall den med användande av formulär I i bilagan översända en framställning till det centrala organ eller den behöriga myndighet[en] i den staten …

2.   Direkt bevisupptagning får endast ske om den kan genomföras på frivillig grund utan att tvångsåtgärder behövs.

I fall då direkt bevisupptagning innebär att en person skall höras, skall den ansökande domstolen informera den berörda personen om att bevisupptagningen skall ske på frivillig grund.

3.   Bevisupptagningen skall verkställas av en medlem av den rättsliga personalen eller annan person till exempel en expert, som skall utses i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där den ansökande domstolen är belägen.

…

5.   Det centrala organet eller den behöriga myndigheten kan vägra direkt bevisupptagning endast om

6.   Utan att det påverkar de villkor som fastställts i enlighet med punkt 4, skall den ansökande domstolen verkställa framställningen i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstaten där den är belägen.”

11.

I artikel 31 i förordning nr 44/2001 föreskrivs att ”[i]nterimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som kan vidtas enligt lagen i en medlemsstat får begäras hos domstolarna i den staten även om domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak enligt förordning nr 44/2001”.

12.

I artikel 32 i förordningen, vilken återfinns i början av kapitel III under rubriken ”Erkännande och verkställighet”, anges att ”[i] denna förordning förstås med dom varje avgörande som har meddelats av domstol i en medlemsstat oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut eller förordnande om verkställighet, liksom domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader”.

13.

Enligt artikel 33.1 i förordning nr 44/2001 ska ”[e]n dom som har meddelats i en medlemsstat … erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas”.

14.

Ett godståg på väg från Belgien till Beverwijk (Nederländerna) spårade ur den 22 november 2008 i närheten av Amsterdam.

15.

Till följd av olyckan inleddes rättsliga förfaranden i såväl belgisk som nederländsk domstol.

16.

I förevarande mål hade ett yrkande om interimistiska åtgärder framställts till den belgiska domstolen i en tvist mellan ProRail NV (nedan kallat ProRail) och fyra andra bolag som var berörda av ovannämnda olycka, nämligen Xpedys NV (nedan kallat Xpedys), FAG Kugelfischer GmbH (nedan kallat FAG), DB Schenker Rail Nederland NV (nedan kallat DB Schenker), och Nationale Maatschappij der Belgische Spoorwegen NV (det belgiska nationella järnvägsbolaget, nedan kallat SNCB).

17.

ProRail är ett bolag med säte i Utrecht (Nederländerna) som driver det nationella järnvägsnätet i Nederländerna. I denna egenskap ingår ProRail avtal med järnvägstransportföretag, däribland DB Schenker.

18.

DB Schenker, som också har sitt säte i Utrecht, är ett privat transportföretag vars vagnpark består av järnvägsvagnar som ursprungligen hyrdes av det statliga aktiebolaget SNCB med säte i Bryssel (Belgien).

19.

Enligt DB Schenker och SNCB hade Xpedys, med säte i en av Bryssels kommuner Anderlecht (Belgien), den 1 maj 2008 övertagit funktionen som uthyrare av de järnvägsvagnar som fanns hos DB Schenker.

20.

FAG, som har sitt säte i Schweinfurt (Tyskland), tillverkar delar till järnvägsvagnar.

21.

Den 11 februari 2009 skickade transportföretaget DB Schenker en kallelse till Xpedys och SNCB, i deras egenskap av uthyrare av en del av de järnvägsvagnar som hade berörts av ovannämnda olycka, till ett interimistiskt förfarande inför ordföranden för Rechtbank van koophandel te Brussel (handelsdomstolen i Bryssel). Begäran avsåg att en sakkunnig skulle förordnas. ProRail och FAG intervenerade i förfarandet under vilket ProRail yrkade att handelsdomstolen skulle avslå begäran om förordnande av en sakkunnig och för det fall en sakkunnig utsågs, begränsa hans uppdrag till fastställelse av skadorna på järnvägsvagnarna och inte förordna om en utredning av hela det nederländska järnvägsnätet, samt förordna om att den sakkunnige skulle utföra sitt uppdrag i enlighet med bestämmelserna i förordning nr 1206/2001.

22.

ProRail väckte talan den 26 mars 2009 vid en nederländsk domstol, nämligen Rechtbank Utrecht, mot DB Schenker och Xpedys, om fastställelse av att detta transportföretag och denna ägare och uthyrare av de olycksdrabbade vagnarna var ansvariga för skadorna på ProRails järnvägsnät och att de således skulle erlägga skadestånd till ProRail.

23.

Genom beslut av den 5 maj 2009 biföll ordföranden för Rechtbank van koophandel te Brussel DB Schenkers begäran och utsåg en sakkunnig samt definierade innehållet i dennes uppdrag, som till största delen skulle utföras i Nederländerna. Den sakkunnige skulle inom ramen för uppdraget, efter att ha uppmanat parterna att bistå honom, bege sig till olycksplatsen i Nederländerna och till varje annan plats som kunde vara av betydelse för fullgörandet av hans uppdrag. Vidare anmodades han att fastställa vem som hade tillverkat vissa tekniska komponenter i vagnarna och att beskriva i vilket skick dessa var. Han ombads också att uttala sig om skadorna på vagnarna och att göra en uppskattning av skadans storlek. Slutligen skulle den sakkunnige utvärdera det järnvägsnät och den järnvägsinfrastruktur som drivs av ProRail och ta ställning till huruvida och i så fall i vilken omfattning denna infrastruktur utgjorde en del av orsaken till olyckan.

24.

ProRail överklagade nämnda beslut till Hof van Beroep te Brussel (appellationsdomstolen i Bryssel) och yrkade i första hand att begäran om förordnande av en sakkunnig skulle avslås. I andra hand yrkade bolaget att den sakkunniges uppdrag skulle begränsas till att fastställa skadorna i den mån denna utredning kunde utföras i Belgien och åtminstone att den sakkunnige skulle utföra sitt uppdrag i Nederländerna inom ramen för det förfarande som föreskrivs i förordning nr 1206/2001.

25.

Den 20 januari 2010 ogillade Hof van Beroep te Brussel talan med motiveringen att förordningen inte var tillämplig. För det första förelåg nämligen inte någon av de omständigheter som anges i artikel 1 i förordningen i det aktuella fallet och för det andra saknades det grund för ProRails påstående att det inte kunde uppdras åt en sakkunnig att göra en utredning i Nederländerna på något annat sätt än med tillämpning av nämnda förordning.

26.

ProRail överklagade den av Hof van Beroep te Brussel meddelade domen till den hänskjutande domstolen under åberopande av att det skett ett åsidosättande av bestämmelser i unionsrätten, särskilt artiklarna 1 och 17 i förordning nr 1206/2001 och artikel 31 i förordning nr 44/2001.

27.

Den hänskjutande domstolen har anfört att det följer av artiklarna 1 och 17 i förordning nr 1206/2001 att när en domstol i en medlemsstat önskar vidta en utredningsåtgärd – exempelvis en utredning av en sakkunnig – direkt i en annan medlemsstat, måste den begära tillstånd i förväg av den sistnämnda staten. Den hänskjutande domstolen har nämnt att ProRail till grund för sitt överklagande har gjort en tolkning e contrario av artikel 31 i förordning nr 44/2001 vilken går ut på att en sådan utredningsåtgärd inte har någon extraterritorial verkan, i avsaknad av tillstånd från den stat där åtgärden ska vidtas. Slutligen har den hänskjutande domstolen, inom ramen för förevarande mål, ställt frågan om en eventuell inverkan av artikel 33.1 i förordning nr 44/2001, enligt vilken domar som meddelas i en medlemsstat ska erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.

28.

Mot denna bakgrund beslutade Hof van Cassatie, genom beslut som inkom den 30 juni 2011, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska artiklarna 1 och 17 i förordning [nr 1206/2001], med beaktande av bland annat unionslagstiftningen om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område och den princip som kommer till uttryck i artikel 33.1 i förordning [nr 44/2001] med innebörden att en dom som har meddelats i en medlemsstat ska erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas, tolkas så, att den domstol som har förordnat om en sakkunnigutredning, vilken delvis ska genomföras i den medlemsstat där domstolen är belägen, men även i en annan medlemsstat, vid direkt bevisupptagning i den andra medlemsstaten endast och uteslutande ska tillämpa den metod som anges i artikel 17, eller ska ovannämnda bestämmelser tolkas så att den av domstolen i den förstnämnda medlemsstaten utnämnde sakkunnige kan tilldelas uppdraget att genomföra en utredning, som delvis ska genomföras i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, även utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna i förordning [nr 1206/2001]?”

29.

Skriftliga yttranden har ingetts till domstolen av ProRail, av Xpedys, DB Schenker och SNCB gemensamt (nedan kallade Xpedys m.fl.), av den belgiska, den tjeckiska, den tyska och den portugisiska regeringen, Schweiziska edsförbundet samt av Europeiska kommissionen. Det hölls ingen förhandling.

30.

Xpedys m.fl. har ifrågasatt att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning och anfört att den är helt hypotetisk och saknar relevans för lösningen av tvisten vid den nationella domstolen, eftersom förordning nr 1206/2001 inte är tillämplig i förevarande mål.

31.

Xpedys m.fl. har till stöd för sitt bestridande åberopat fyra invändningar. Den första invändningen avser den omständigheten att det var parterna i målet och inte den nationella domstolen som tog initiativet till ett gränsöverskridande sakkunniguppdrag, trots att artiklarna 1 och 17 i förordning nr 1206/2001 föreskriver att initiativet ska tas av en domstol i den ansökande medlemsstaten. Den andra invändningen baseras på att det endast begärdes inom ramen för ett interimistiskt förfarande att den nationella domstolen skulle förordna om att en sakkunnig skulle utses, fastän det enligt dessa artiklar och skäl 7 i nämnda förordning krävs att utredningsåtgärden är nödvändig för att domstolen ska kunna döma i saken. Den tredje invändningen bygger på tanken att det inte finns någon anledning att tillämpa förordningen när det, såsom i förevarande mål, inte är fråga om offentligt maktutövande i en annan medlemsstat och att den sistnämndas tillstånd således inte är nödvändigt för att den sakkunniges uppdrag ska kunna fullgöras. Den fjärde avser konstaterandet att tillämpningen av förordning nr 1206/2001 inom ramen för målet vid den nationella domstolen har förlängt förfarandet vilket står i diametral motsättning till de syften som uttalas i skäl 2 i nämnda förordning, nämligen att påskynda och att förenkla bevisupptagningen.

32.

Jag anser att de båda sistnämnda invändningarna faller utanför problematiken med tolkningsfrågans eventuella upptagande till sakprövning och snarare hänför sig till sakfrågan i förevarande mål.

33.

Vad gäller de båda första invändningar som Xpedys m.fl. har anfört, erinrar jag om att det enligt fast rättspraxis, ( 5 ) inom ramen för förfarandet med begäran om förhandsavgörande, är den nationella domstolen som är bäst lämpad att, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet, bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser tolkningen av unionsrätten. En fråga från en nationell domstol kan bara avvisas om det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i målet vid den nationella domstolen eller om frågorna är hypotetiska.

34.

Jag anser dock inte att så är fallet i förevarande mål. Det ges nämligen en tillräcklig förklaring i tolkningsfrågan till varför artiklarna 1 och 17 i förordning nr 1206/2001 kan behöva tolkas för att tvisten vid den nationella domstolen ska lösas, eftersom domstolens kommande dom kommer att upplysa den hänskjutande domstolen om huruvida det sakkunniguppdrag som ska utföras i Nederländerna, i syfte att utreda orsakerna till den i målet vid den nationella domstolen ifrågavarande tågolyckan samt omfattningen av den skada som blev följden därav, bör utföras med tillämpning av de belgiska rättegångsreglerna eller med tillämpning av förordning nr 1206/2001.

35.

Jag tillägger att enligt min mening innebär artiklarna 1 och 17 i förordning nr 1206/2001 inte alls att beslutet att vidta en utredningsåtgärd direkt i en annan medlemsstat måste fattas ex officio av den domstol i den ansökande staten som förordnar om den. Bestämmelserna utesluter inte att en sådan åtgärd ursprungligen begärts vid denna domstol av parterna i tvisten, vilket oftast sker i praktiken, då en av dem har intresse av att få faktiska omständigheter som har bestritts av den andra parten fastställda i syfte att visa att hans påståenden är välgrundade.

36.

För övrigt anser jag att det saknar betydelse att utredningsåtgärden inte beslutades under ett huvudförfarande utan inom ramen för ett interimistiskt förfarande som enbart syftade till att utse en sakkunnig. Enligt artikel 1.2 i förordning nr 1206/2001 krävs endast att den bevisning vars upptagande har begärts är ”avsedd att användas i ett inlett eller planerat rättsligt förfarande”. Som kommissionen med rätta angav i sin handledning, gör termen ”planerat rättsligt förfarande” att här även kan ingå bevisupptagning som görs innan det förfarande i vilket bevisningen är avsedd att användas ännu har inletts, till exempel om det visar sig nödvändigt att uppta bevisning som inte skulle finnas tillgänglig senare. ( 6 ) Eftersom en sådan gränsöverskridande framtida utredningsåtgärd varom fråga är i målet vid den nationella domstolen ( 7 ) faktiskt omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1206/2001, ska således begäran om förhandsavgörande tas upp till sakprövning.

37.

Enligt tolkningsfrågan önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i hur artiklarna 1 och 17 i förordning nr 1206/2001 ska tolkas. Denna domstol har dock även åberopat bestämmelserna i förordning nr 44/2001, särskilt principen om ömsesidigt erkännande av de olika medlemsstaternas domar på privaträttens område, vilken kommer till uttryck i artikel 33.1 i sistnämnda förordning. ( 8 ) Den hänskjutande domstolen har frågat EU-domstolen hur de båda förstnämnda artiklarna ska tolkas, särskilt med beaktande av bestämmelserna i förordning nr 44/2001 och nämnda princip.

38.

Det framgår av beslutet om hänskjutande att jämförelsen mellan förordning nr 1206/2001 och förordning nr 44/2001 har initierats av ProRail, som i sitt överklagande enligt Hof van Cassatie har gjort gällande att det inte endast är artiklarna 1 och 17 i förordning nr 1206/2001 som har åsidosatts utan även artikel 31 i förordning nr 44/2001, i vilken det föreskrivs att interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som kan vidtas enligt lagen i en medlemsstat, får begäras hos domstolarna i den staten, även om domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak. Det framstår som om ProRail av den sistnämnda artikeln önskar sluta sig till att befogenheten att förordna om ett sakkunniguppdrag uteslutande tillkommer domstolen på den plats där uppdraget ska utföras och e contrario att en sådan åtgärd inte har någon extraterritoriell verkan i avsaknad av tillstånd från den medlemsstat där utredningsuppdraget ska utföras.

39.

Schweiziska edsförbundet, som skulle beröras av en eventuell tolkning från domstolens sida av förordning nr 44/2001, med anledning av att dess bestämmelser liknar bestämmelserna i Luganokonventionen ( 9 ) har endast tagit ställning i detta hänseende. Denna stat har hävdat att en åtgärd genom vilken en domstol uppdrar åt en sakkunnig att utföra en utredning i en annan medlemsstat varken är en interimistisk åtgärd eller en säkerhetsåtgärd i den mening som avses i artikel 31 i förordning nr 44/2001, med motiveringen att en sådan åtgärd inte kan få extraterritoriella verkningar. Den är inte heller en dom som kan bli föremål för erkännande eller verkställighet i den mening som avses i artikel 32 i nämnda förordning. ( 10 )

40.

Varken den ena eller den andra av dessa artiklar nämns emellertid uttryckligen av den hänskjutande domstolen i tolkningsfrågan eller de skäl som den har angett till stöd för denna. Därför anser jag i enlighet med fast rättspraxis att domstolen inte bör uttala sig på dessa punkter. ( 11 )

41.

Vad gäller artikel 33.1 i förordning nr 44/2001, vilken är den enda artikel i förordningen som nämns i tolkningsfrågan, anser jag – i likhet med parterna i målet vid den nationella domstolen och de medlemsstaters regeringar som har ingett yttranden till domstolen – att innehållet i denna artikel inte på ett adekvat sätt kan bidra till tolkningen av artiklarna 1 och 17 i förordning nr 1206/2001 i förevarande mål.

42.

Den problematik som är aktuell i förevarande mål rör nämligen enbart tillämpningsområdet och villkoren för tillämpning av förordning nr 1206/2001 och inte förordning nr 44/2001. Med vetskap om att den förstnämnda regleringen utgör lex posterior ( 12 ) i förhållande till den sistnämnda och även lex specialis vad beträffar det rättsliga samarbetet på det specifika området för bevisupptagning, är det enligt min mening inte relevant att tolka förordning nr 1206/2001 mot bakgrund av förordning nr 44/2001. ( 13 )

43.

Jag vill inledningsvis påpeka att det inte kan förnekas att en utredningsåtgärd som ett sakkunnigutlåtande i domstol omfattas av det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1206/2001, även om begreppet bevis vars upptagande kan beviljas enligt denna förordning ( 14 ) inte definieras i den. ( 15 ) Det framgår tydligt av artikel 17.3 i förordningen att en utredningsåtgärd kan verkställas direkt i en annan medlemsstat av den ansökande domstolen vilken kan företrädas av vilken person som helst, ”till exempel en expert”, ( 16 ) utsedd i enlighet med den medlemsstats rätt där denna domstol är belägen.

44.

Den fråga som uppkommer i förevarande mål är huruvida det framgår av artikel 1 jämförd med artikel 17 i förordning nr 1206/2001 att när en domstol i en medlemsstat avser att vidta en utredningsåtgärd, exempelvis ett utredningsuppdrag som anförtrotts en sakkunnig direkt i en annan medlemsstat, den med nödvändighet måste begära tillstånd i förväg av denna medlemsstat, i enlighet med nämnda artikel 17 eller om den kan välja att förordna om att en sakkunnig ska utses med stöd av nationella rättegångsregler i den medlemsstat där domstolen är belägen. ( 17 )

45.

De parter som avgett yttranden och som tagit ställning på denna punkt har olika åsikter. Medan de medlemsstaters regeringar som har intervenerat i förfarandet vid domstolen har hävdat att det endast är artikel 17 i förordning nr 1206/2001 som ska tillämpas, har Xpedys m.fl. och kommissionen gjort gällande att det fortfarande måste finnas andra sätt att i vissa typfall direkt verkställa en sådan utredningsåtgärd.

46.

Jag understryker att förevarande problematik liknar den som är föremål för domstolens prövning i mål C-170/11, Lippens m.fl., ( 18 ) i vilket jag också har skrivit ett förslag till avgörande. Även om nämnda mål likaledes rör tolkningen av bestämmelser i förordning nr 1206/2001, särskilt huruvida tillämpningen av de båda metoderna för samarbete – den ena direkt och den andra indirekt – som föreskrivs i förordningen, är obligatorisk, är det inte lika mycket som står på spel. I det nämnda målet Lippens m.fl. gäller tvisten vid den nationella domstolen ett förhör som beslutats av en domstol i en annan medlemsstat med vittnen bosatta i en annan medlemsstat, vilka hade ombetts att inställa sig vid denna domstol. Däremot kan en utredningsåtgärd som, i likhet med i förevarande mål, ska vidtas i en annan medlemsstat kräva ett större intrång i denna stat. Jag anser emellertid att samma resonemang ska föras i frågan huruvida förordning nr 1206/2001 ska tillämpas systematiskt eller ej, oavsett vilken typ av utredningsåtgärd det rör sig om.

47.

Den underliggande principen på detta område är principen om medlemsstaternas territoriella suveränitet, såsom jag redan angav i mitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Lippens m.fl. ( 19 ) Traditionellt har utövandet av offentlig makt en territoriell karaktär. Det är i princip inte möjligt att bruka den utanför den medlemsstat där domstolen eller en annan nationell myndighet är belägen, utom med tillstånd av den lokala ”suveränen”, nämligen med tillstånd av myndigheterna i den andra medlemsstat på vars territorium denna makt ska användas.

48.

Förordning nr 1206/2001 syftar till att riva ned skiljeväggarna i fråga om offentlig makt inom unionen genom att underlätta rörligheten för de personer som måste delta i utredningsåtgärder och på så sätt underlätta överföringen av bevis från en medlemsstat till en annan på grundval av ömsesidigt förtroende. I synnerhet har det visat sig att bedrivandet av en sakkunnigutredning i en annan medlemsstat, utanför denna ram, kunde vara svårt på grund av att lagstiftningen i vissa stater begränsar ett aktivt deltagande av en ledamot i eller företrädare för en ansökande domstol. ( 20 )

49.

Med avseende på förordningens huvudsyften, nämligen för det första att förenkla samarbetet mellan medlemsstaternas domstolar och för det andra att påskynda bevisupptagningen, ( 21 ) anser jag att när det inte är helt nödvändigt att använda sig av andra medlemsstaters domstolars befogenhet för att ta upp bevisning, är det inte heller obligatoriskt för en domstol som förordnar om en utredningsåtgärd att använda någon av de båda metoder för förenklat rättsligt samarbete som föreskrivs i denna förordning. ( 22 )

50.

Jag anser att den aktuella ordalydelsen i de båda artiklarna i förordning nr 1206/2001, vilkas tolkning har begärts av den hänskjutande domstolen, inte motsäger detta synsätt. I artikel 1.1 b i förordningen anges att det endast är ”när en domstol i en medlemsstat … begär att få ta upp bevis direkt i en annan medlemsstat” ( 23 ) som den relevanta bestämmelsen i förordningen, det vill säga artikel 17 ( 24 ), ska tillämpas. I denna artikel föreskrivs det att när bevisupptagning, inom denna ram, ska verkställas direkt i en annan medlemsstat, ska den föregås av en framställning till det centrala organet eller den behöriga myndigheten i den medlemsstat där bevisen ska tas upp. ( 25 ) Om en domstol tvärtom inte avser att använda sig av denna metod för rättsligt samarbete därför att den bedömer att det inte är helt nödvändigt att begära hjälp av de lokala myndigheterna för att bevisupptagningen ska fungera väl, är den inte skyldig att iaktta de formaliteter som föreskrivs i artikel 17 i förordning nr 1206/2001.

51.

Det framgår av förarbetena till förordning nr 1206/2001 att det ursprungligen planerades i det förslag till lagtext som utformades av Förbundsrepubliken Tyskland, ( 26 ) att bevisupptagning som verkställs direkt i en annan medlemsstat skulle bli föremål för särskild behandling. I artikel 1.3 i nämnda förslag anges att bevisupptagning kan ske i en annan medlemsstat utan att den domstol som förordnat om denna utredningsåtgärd begärt tillstånd av eller ens underrättat den berörda medlemsstaten. ( 27 ) Trots en samstämmig rapport från parlamentet ( 28 ) samt yttrandet från Ekonomiska och sociala kommittén ( 29 ) och parlamentets senare yttrande, ( 30 ) vilka likaledes var förenliga med förslaget, hade denna bestämmelse tagits bort i den slutliga version som antogs den 28 maj 2011 av rådet. ( 31 )

52.

Tvärtemot vad vissa av författarna till yttranden har hävdat, kan dessa uppgifter om förordningens tillblivelse inte leda till ett ifrågasättande av den bedömning som jag föreslår att domstolen tar fasta på. Trots att det inte är den ursprungliga uppfattning som unionslagstiftaren slutligen stannade vid, är det inte otänkbart att vissa utredningsåtgärder som ska vidtas i en annan medlemsstat dock bör uteslutas från tillämpningsområdet för förordning nr 1206/2001, nämligen sådana där en sakkunnig har utsetts att utföra ett uppdrag som inte kräver hjälp från de lokala rättsvårdande myndigheternas sida för att kunna fullgöras.

53.

Domstolens tidigare rättspraxis motsäger inte heller min bedömning. Jag noterar att domen i målet St. Paul Dairy ( 32 ) har åberopats av ProRail, som anser att det i denna dom uttalas en skyldighet att tillämpa förordning nr 1206/2001 ”för bevisupptagning (genom vittnesförhör och förflyttning till platsen, i förevarande mål)”. En sådan tolkning av domen är dock enligt min mening oriktig, enligt vad jag redan visade i det förslag till avgörande som jag lade fram i målet Lippens m.fl. ( 33 )

54.

Det är sant att förfarandet för direkt verkställighet i artikel 17 i förordning nr 1206/2001 endast kan genomföras på frivillig grund, ( 34 ) till skillnad mot förfarandet för indirekt verkställighet, under vilket det är möjligt att vidta tvångsåtgärder, med tillämpning av artikel 13 i förordningen. Detta hindrar inte att de personer som berörs av en sakkunnigutredning kan acceptera att spontant underkasta sig denna åtgärd och samarbeta med den sakkunnige, även om så inte verkar ha varit fallet i målet vid den nationella domstolen, vad ProRail beträffar.

55.

Det kriterium som är avgörande för i vilka fall förordning nr 1206/2001 med nödvändighet ska tillämpas av en domstol i en medlemsstat, är enligt min mening det som gäller domstolens behov av att få till stånd ett samarbete, inte med parterna i målet utan med de offentliga myndigheterna i den andra medlemsstaten där sakkunniguppdraget ska utföras.

56.

Jag anser således att det måste göras en distinktion beroende på om den sakkunnige som utsetts av en domstol i en medlemsstat måste eller inte måste använda sig av en annan medlemsstats offentliga maktbefogenheter i enlighet med den bedömning som in concreto denna domstol kommer att göra.

57.

Om en sakkunnig befinner sig i en situation där han fått i uppdrag att utföra en inspektion och att dra tekniska slutsatser på villkor som är tillåtna för alla och envar därför att det rör sig om föremål, uppgifter och platser som är tillgängliga för allmänheten, finner jag inte att det är nödvändigt att sådana utredningsåtgärder verkställs i enlighet med förfarandet i artikel 17 i förordning nr 1206/2001. Åtgärder som inte hotar den medlemsstats suveränitet där bevis måste tas upp och som således inte kräver någon hjälp av de lokala rättsvårdande myndigheterna omfattas inte av tillämpningsområdet för förordning nr 1206/2001. Det finns enligt min mening i det fallet ett enkelt sätt att använda den samarbetsmetod som införts genom nämnda artikel 17. Om den domstol som förordnar om att en sakkunnig ska utses bedömer att denna metod är lämpligare att använda än de nationella rättegångsreglerna, kan den använda metoden men den är inte tvungen därtill och kan avstå från metoden när den inte har något behov av samarbete eller av den tvingande makten i den medlemsstat där uppdraget ska fullgöras.

58.

Kommissionen har i sina yttranden till domstolen klart uttryckt att förordning nr 1206/2001 inte syftar till att på förhand utesluta eller påtvinga vissa former eller metoder för bevisupptagning. Den har med rätta dragit slutsatsen att en domstol i en medlemsstat måste vara fri att förordna om att ett sakkunniguppdrag ska verkställas i en annan medlemsstat utan att följa det förfarande som föreskrivs i artikel 17 i förordningen, och således utan att begära hjälp av myndigheterna i den andra medlemsstaten, såvida det inte krävs för genomförandet av denna del av uppdraget att myndigheterna i den medlemsstat där uppdraget ska utföras samarbetar.

59.

Om den sakkunnige däremot för att kunna fullgöra sitt uppdrag behöver få tillgång till föremål, information eller tillträde till icke offentliga platser, måste han få hjälp av myndigheterna i den andra medlemsstaten. I denna situation där det är fråga om utövande av rättsliga befogenheter med extern verkan, nämligen verkan i en annan medlemsstat, måste förfarandet för direkt verkställighet ( 35 ) enligt artikel 17 i förordning nr 1206/2001 med nödvändighet tillämpas i syfte att åstadkomma ett samarbete med den anmodade medlemsstaten och att åtnjuta alla de maktbefogenheter som följer härav. ( 36 )

60.

Detta verkar vara fallet under sådana förhållanden som dem i målet vid den nationella domstolen. Tillträdet till järnvägsnätets installationer vilket säkerligen är begränsat genom bestämmelser i lagar och förordningar eller administrativa föreskrifter, kräver av trafikreglerings- och i synnerhet säkerhetsskäl att offentliga maktbefogenheter kommer till användning. Även om ProRail förfogar över användningen av detta nät i egenskap av driftansvarig för den berörda infrastrukturen, räcker det inte med ett eventuellt medgivande av detta privata bolag, ( 37 ) med tanke på att de åtgärder som behöver vidtas för att utföra ett sådant uppdrag är offentligrättsliga till sin karaktär. Då de belgiska domstolarna enligt min åsikt behövde få hjälp av de nederländska rättsvårdande myndigheterna för att det uppdrag som hade anförtrotts en sakkunnig skulle kunna utföras direkt i Konungariket Nederländerna, anser jag att den samarbetsmetod som föreskrivs i artikel 17 i förordning nr 1206/2001 borde ha använts i förevarande mål. ( 38 )

61.

Det kan inte finnas någon risk för att den ändamålsenliga verkan av artikel 17 i förordning nr 1206/2001 går förlorad om den tolkning som jag föreslår godtas av domstolen. Jag noterar att ProRail har hävdat att antagandet av nämnda förordning inte skulle ha tjänat något till om inte medlemsstaterna var bundna av den. Inte desto mindre anser jag att problematiken förvanskas när den beskrivs på detta sätt. Förordning nr 1206/2001 är tvingande, men endast på sitt tillämpningsområde, det vill säga att den enligt min uppfattning är tillämplig endast i de fall där det rent konkret är nödvändigt att samarbeta med myndigheterna i en annan medlemsstat för att kunna genomföra eller underlätta bevisupptagning och en domstol i en medlemsstat således har begärt att få samarbeta.

62.

Enligt min åsikt skulle det vara felaktigt och även motsägelsefullt att såsom ProRail anse att det med anledning av ikraftträdandet av förordning nr 1206/2001 inte längre är möjligt att utse sakkunniga med uppdrag att bedriva en utredning i utlandet utan att systematiskt tillämpa förordningen. Förordning nr 1206/2001 har inte till ändamål att inskränka de nationella domstolarnas möjligheter att agera på området för bevisupptagning, genom att utesluta andra utredningsmetoder, utan tvärtom att förstärka dessa möjligheter, genom att skapa ett alternativ som vid behov främjar samarbetet mellan dessa domstolar, det vill säga när den anmodade domstolen bedömer att den väg som öppnats genom denna förordning är den mest effektiva.

63.

Denna uppfattning följer nämligen av att förordningen, enligt artikel 21.2 i förordning nr 1206/2001, ( 39 ) inte hindrar att två eller fler medlemsstater bibehåller eller ingår avtal eller överenskommelser i syfte att ”ytterligare” förbättra samarbetet på området bevisupptagning, så länge dessa är förenliga med förordningen, såsom jag redan har framhållit i mitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Lippens m.fl.

64.

Jag tillägger att denna funktionella inställning till tolkningen av artiklarna 1 och 17 i förordning nr 1206/2001 är förenlig med den uppfattning som framgår av en senare lagtext, nämligen förordning nr 861/2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande, ( 40 ) vars artikel 9 föreskriver att den anmodade domstolen ska fastställa sättet för bevisupptagning samt omfattningen av det bevismaterial som krävs för domen enligt bestämmelserna om tillåtande av bevisning. Domstolen ska använda den enklaste och minst betungande metoden för bevisupptagning. Detsamma borde enligt min åsikt gälla villkoren för tillämpning av förordning nr 1206/2001.

65.

Mot bakgrund av det ovanstående föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågan från Hof van Cassatie enligt följande:

Artiklarna 1 och 17 i rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur ska tolkas så, att när en domstol i en medlemsstat förordnar om bevisupptagning som anförtros en sakkunnig vars uppdrag delvis ska genomföras i den medlemsstat där domstolen är belägen och delvis i en annan medlemsstat, denna domstol kan välja att uppdra åt den sakkunnige att utföra den sistnämnda delen av sitt uppdrag, antingen enligt den metod för direkt verkställighet som föreskrivs i artikel 17 eller utan att tillämpa bestämmelserna i förordningen, såvida fullgörandet av denna del av den sakkunniges uppdrag inte kräver något samarbete från myndigheternas sida i den medlemsstat där det ska utföras.