Överklagande ingett den 1 mars 2010 av Solvay SA av den dom som tribunalen (sjätte avdelningen) meddelade den 17 december 2009 i mål T-57/01, Solvay mot kommissionen

(Mål C-109/10 P)

(2010/C 161/21)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Solvay SA (ombud: advokaterna P.-A. Foriers, R. Jafferali, F. Louis, A. Vallery)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Klaganden har åberopat nio grunder till stöd för sitt överklagande.

Klaganden gör i sin första grund, som består av fem delgrunder, gällande att dess rätt att dömas inom en rimlig tidsfrist har åsidosatts, eftersom kommissionens beslut 2003/6/EG av den 13 december 2000 (1), antagits mer än tio år efter att förfarandet beträffande en överträdelse inleddes och i vart fall sedan förfarandet inleddes genom att kommissionens meddelande om anmärkningar till klaganden. Solvay hävdar särskilt att tribunalen med orätt inte har beaktat tidsutdräkten som en helhet, det vill säga både det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet (första delgrunden), inte beaktat den tid som förfarandet vid tribunalen tog (andra delgrunden), uppställt krav att åtgärder med anledning av att tidsutdräkten har varit för lång förutsätter att det visas att klagandens rätt till försvar konkret har åsidosatts, trots att de två principerna är oberoende av varandra, fristående och åtskilda (tredje delgrunden), fastställt att denna rätt inte har åsidosatts i det aktuella fallet (fjärde delgrunden) och missförstått de faktiska omständigheterna genom att anse att klaganden avstått från att i andra hand yrka att böterna ska nedsättas på grund av tidsutdräkten varit längre än vad som kan anses som rimligt (femte delgrunden), trots att klaganden uttryckligen yrkat att böterna ska upphävas eller åtminstone nedsättas av detta skäl.

Solvay gör i sin andra grund, som består av tre delgrunder, gällande att artiklarna 14 och 20 i rådets förordning nr 17/62 (2) har åsidosatts genom att tribunalen tillåtit kommissionen att, i ett förfarande som inletts med stöd av artikel 102 FEUF, använda handlingar som tagits i beslag vid en utredning som rör ett eventuellt deltagande i karteller och/eller samordnade förfaranden som inletts med stöd av artikel 101 FEUF (första delgrunden). Klaganden hävdar även att tribunalen tillåtit att kommissionen använde handlingar till klagandens nackdel som denna hittade av en ren slump, trots att kommissionen vid denna tidpunkt inte hade rätt att utan grundade misstankar göra en undersökning i syfte att beslagta dessa handlingar (andra delgrunden). Klaganden gör slutligen gällande att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet genom att förklara att det fanns materiella likheter mellan de omständigheter som beslutet om undersökning rörde och de omständigheter som lades till grund för beslutet att ålägga klaganden böter (tredje delgrunden).

Klaganden gör i sin tredje grund, som består av sex delgrunder, gällande att tribunalen har åsidosatt dess rätt till försvar genom att ålägga klaganden att visa att de handlingar i ärendet som kommissionen hade tappat bort kunde vara av nytta för dess försvar (första delgrunden). Det går nämligen inte att utan någon som helst prövning utgå ifrån att handlingarna i fråga inte kunde ha påverkat kommissionens beslut (andra och tredje delgrunden). Klaganden ifrågasätter slutligen tribunalens bedömning att klaganden inte har visat att de förlorade handlingarna kunde ha varit av nytta för dess försvar vad avser frågan om dominerande ställning (fjärde delgrunden), rabatten till Saint-Gobain-koncernen (femte delgrunden) och definitionen av den relevanta geografiska marknaden (sjätte delgrunden).

Solvay hävdar i sin fjärde grund att tribunalen har åsidosatt rätten till försvar samt reglerna om bevisbörda och om oskuldspresumtion genom att besluta att de handlingar som försvunnit från akten saknar betydelse för Solvays försvar, trots att det räcker att dessa handlingar skulle ha gett Solvay möjlighet att åberopa dem till stöd för redan formulerade grunder, utan att formulera nya grunder (första delgrunden), och att de möjligen skulle ha kunnat påverka det påtalade beslutets innehåll (andra delgrunden).

Klaganden gör i sin femte grund gällande att tribunalen har åsidosatt dess rätt att yttra sig efter att tribunalen ogiltigförklarat det första beslutet i vilket klaganden ålades böter och innan kommissionen fattade det påtalade beslutet. I den överklagade domen har tribunalen nämligen inte tagit ställning till klagandens yrkande om ogiltigförklaring och inte ansett att kommissionen är skyldig att låta det berörda företaget yttra sig när ett fel i förfarandet har påverkat utredningsåtgärder, vilket konstaterats i en tidigare dom från tribunalen.

Klaganden hävdar i sin sjätte grund att tribunalen åsidosatt artikel 102 FEUF och sin motiveringsskyldighet genom att godta en alternativ definition av den relevanta geografiska marknaden, både vad avser gemenskapsmarknaden och de nationella marknaderna.

Solvay kritiserar i sin sjunde grund tribunalens bedömning, i den överklagade domen att Solvay har en dominerande ställning på gemenskapsmarknaden (första delgrunden) respektive nationella marknader (andra delgrunden), utifrån motiveringsskyldigheten och artikel 102 FEUF. Solvay hävdar vidare att tribunalen inte har beaktat de exceptionella omständigheter som visar att ingen dominerande ställning var för handen (tredje delgrunden).

Klaganden hävdar i sin åttonde grund att artikel 102 FEUF har åsidosatts och att domen är ofullständigt motiverad i den del som tribunalen ansåg att rabatten på 1,5 procent till Saint-Gobain-koncernen utgjorde en lojalitetsrabatt som påverkar konkurrensvillkoren.

Klaganden hävdar i sin nionde grund att domen är bristfälligt motiverad och att artikel 102 FEUF har åsidosatts i den del som tribunalen har konstaterat att diskriminering har ägt rum genom de rabatter som gavs till olika handelspartners, trots att tribunalen inte har kontrollerat huruvida dessa åtgärder verkligen har lett till att den dominerande leverantörens kunder missgynnats i konkurrenshänseende (första delgrunden). Solvay hävdar slutligen att tribunalen inte har beaktat att sodakarbonat står för en mycket liten del av det pris som slutligen tas ut från kunderna (andra delgrunden).

(1)  Kommissionens beslut 2003/6/EG av den 13 december 2000 om ett förfarande enligt artikel 82 (EG) (Ärende COMP/33.133 — C: sodakarbonat — Solvay) (EUT L 10, 2003, s. 10).

(2)  Rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av [artiklarna 81 EG] och [82 EG] (EGT 13, 1962, s. 204).