22.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 134/21

1.

Ska rådets direktiv 77/187/EEG (1) och/eller direktiv 2001/23/EG (2) av den 12 mars 2001 eller annan gemenskapslagstiftning som kan anses vara relevant, tolkas så att gemenskapslagstiftningen är tillämplig i en situation där anställda som utför kompletterande städ- och underhållstjänster i statliga byggnader för undervisning överförs från lokala myndigheter (kommuner och provinser) till staten när denna överföring lett till att staten övertar ansvaret, inte bara för verksamheten och all berörd vaktmästeripersonals anställningar utan även för de entreprenadavtal som ingåtts med privata företag för utförande av dessa tjänster?

2.

Ska det fortsatta anställningsförhållande som föreskrivs i artikel 3.1 första stycket i direktiv 77/187 (vilket tillsammans med direktiv 98/50/EG (3) införlivats i direktiv 2001/23/EG) tolkas så att fastställande av ekonomiska ersättningar som görs av förvärvaren och som avser anställningstidens längd måste ske med iakttagande av den anställdes samtliga anställningsår, även hos överlåtaren?

3.

Ska artikel 3 i direktiv 77/187 och/eller rådets direktiv 98/50/EG av den 29 juni 1998 och 2001/23/EG av den 12 mars 2001 tolkas så att arbetstagarnas förmåner som bibehålls i förhållande till förvärvaren även innefattar sådana som uppkommit under anställningen hos överlåtaren, om dessa är knutna till anställningstidens längd och om ekonomiska rättigheter enligt tillämpligt kollektivavtal är förbundna med denna anställningstid?

4.

Ska de allmänna gemenskapsrättsliga principerna om rättssäkerhet, skydd för berättigade förväntningar, parternas likställdhet i processen, effektivt domstolsskydd och en oavhängig domstol, och mer allmänt rätten till en rättvis rättegång som den säkerställs i artikel 6.2 i Fördraget om Europeiska unionen (i dess ändrade lydelse enligt artikel 1.8 i Lissabonfördraget och till vilken hänvisas i artikel 46 i unionsfördraget) — i förening med artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 och artiklarna 46, 47 och 52.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, proklamerad i Nice den 7 december 2000 som den införlivats i Lissabonfördraget, tolkas så att de utgör hinder för att den italienska staten antar en tolkningsbestämmelse, efter en avsevärd tid (fem år), som inte överensstämmer med ordalydelsen i den bestämmelse som ska tolkas och med fast rättspraxis från den domstol som har till uppgift att säkerställa en enhetlig tolkning av lagen, än mer som denna bestämmelse har betydelse för avgörandet av mål i vilka den italienska staten är part?