1. 

Den första av de två tolkningsfrågor som denna begäran om förhandsavgörande avser – vilken rör tolkningen av begreppet ”force majeure” i den mening som avses i artikel 236.2 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen ( 2 ) – anser jag av nedan angivna skäl har en vidare innebörd. Den handlar egentligen om räckvidden för den frist på tre år som föreskrivs i ovannämnda artikel i tullkodexen för återbetalning eller eftergift av rättsstridigt uttagna antidumpningstullar, i ett sådant fall som det som föranlett denna begäran om förhandsavgörande. Bakom denna begäran ligger under alla förhållanden frågan om rättsverkningarna av ogiltigförklaringen av rådets förordning (EG) nr 2398/97 av den 28 november 1997 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av sänglinne av bomull med ursprung i Egypten, Indien och Pakistan, ( 3 ) vilken prövades av Europeiska unionens domstol i domen av den 27 september 2007 i målet Ikea Wholesale. ( 4 )

2.

Den 15 april 1994 undertecknade Europeiska gemenskapen slutakten om avslutande av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (nedan kallad WTO), samt de avtal och memoranda som anges i bilagorna 1–4. Bland dessa bilagor återfinns bland annat Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (nedan kallat GATT 1994) samt överenskommelsen om regler och förfaranden för tvistlösning (nedan kallad överenskommelsen). ( 5 )

3.

Som framgår av ingressen till avtalet om upprättande av WTO har parterna träffat ”ömsesidiga och för alla parter fördelaktiga överenskommelser syftande till väsentlig nedsättning av tullar och andra hinder för handeln samt till avskaffande av diskriminerande behandling i internationella handelsförbindelser”.

4.

Enligt artikel III.2 i detta avtal ska WTO utgöra ett ”forum för förhandlingar mellan medlemmarna i frågor rörande deras multilaterala handelsförbindelser ...”.

5.

I artikel II.2 i avtalet anges att ”[d]e avtal och därmed sammanhängande rättsliga instrument som ingår i bilagorna 1, 2 och 3 … är bindande för alla medlemmar”.

6.

Vidare föreskrivs i artikel XVI.4 i avtalet att ”[v]arje medlem skall säkerställa att dess lagar och andra författningar samt administrativa förfaranden står i överensstämmelse med de skyldigheter som följer av de bifogade avtalen”.

7.

Enligt artikel VI.1 i GATT 1994 bör den dumpning ”varigenom ett lands varor införes på marknaden i ett annat land till lägre pris än varornas normala värde … fördömas om den förorsakar eller hotar att förorsaka väsentlig skada på en inom en avtalsslutande parts område befintlig industri eller avsevärt försenar upprättandet av en inhemsk industri”.

8.

I detta sammanhang får antidumpningsåtgärder fastställas i enlighet med de villkor och under de förhållanden som anges i antidumpningsavtalet. Enligt artikel 18.4 i detta avtal ska varje medlem vidta ”alla nödvändiga åtgärder, av allmänt eller särskilt slag, för att ... säkerställa att dess lagar, andra författningar och administrativa förfaranden överensstämmer med bestämmelserna i detta avtal ...”.

9.

Överenskommelsen har, enligt artikel 3.2 i densamma, till syfte att ”skydda rättigheter och skyldigheter enligt berörda avtal och till att klargöra bestämmelserna i dessa avtal i enlighet med sedvanerättsliga regler för tolkning av allmän folkrätt”.

10.

I avsaknad av en ömsesidigt överenskommen lösning mellan medlemmarna har det tvistlösningssystem som införts genom denna överenskommelse, enligt artikel 3.7 i densamma, till syfte att ”säkerställa att berörda åtgärder dras tillbaka, om dessa befunnits vara oförenliga med bestämmelserna i ett berört avtal”.

11.

Om en åtgärd som befunnits vara oförenlig med ovannämnda bestämmelser inte omgående kan dras tillbaka, kan den berörda medlemmen, enligt artikel 21.3 i överenskommelsen, beviljas en rimlig frist för detta ändamål. Om detta inte sker tillåts medlemmen, enligt artikel 22.2 i överenskommelsen, att inom en viss frist inleda förhandlingar med berörda parter i syfte att komma fram till en ömsesidigt godtagbar kompensation. Om detta inte lyckas kan någon av parterna begära att WTO:s Dispute Settlement Body (nedan kallat tvistelösningsorganet) temporärt upphäver tillstånd eller andra skyldigheter gentemot den ifrågavarande medlemmen.

12.

I artikel 236 i gemenskapens tullkodex föreskrivs följande:

”1.   Import- eller exporttullar skall återbetalas i den utsträckning som det fastställs att tullbeloppet då tullen betalades inte var det som lagligen skulle betalas eller att beloppet har bokförts i strid med artikel 220.2.

Import- eller exporttullar skall efterges i den utsträckning som det fastställs att tullbeloppet då tullen bokfördes inte var det som lagligen skulle betalas eller att beloppet har bokförts i strid med artikel 220.2.

Ingen återbetalning eller eftergift skall beviljas när de omständigheter som medförde betalning eller bokföring av ett belopp som inte var det som lagligen skulle betalas är en följd av en medveten handling av den person det gäller.

2.   Import- eller exporttullar skall återbetalas eller efterges på ansökan som inges till vederbörande tullkontor inom en tid av tre år från den dag då gäldenären underrättades om tullbeloppet.

Denna tid skall förlängas om den person det gäller framlägger bevis på att han var förhindrad att inge sin ansökan inom nämnda tid på grund av oförutsebara omständigheter eller force majeure.

Om tullmyndigheterna inom denna tid själva upptäcker att någon av de situationer som beskrivs i punkt 1 första och andra stycket föreligger, skall de på eget initiativ återbetala eller efterge tullbeloppet.”

13.

Genom förordning nr 2398/1997 fastställdes en slutgiltig antidumpningstull på import av sänglinne av bomull med ursprung i Egypten, Indien och Pakistan.

14.

Till följd av en invändning till tvistelösningsorganet som Indien framställde den 3 augusti 1998 inleddes några månader senare ett samrådsförfarande med Europeiska gemenskapen rörande förordning nr 2398/97.

15.

Eftersom detta samrådsförfarande inte ledde till någon ömsesidigt överenskommen lösning, begärde Indien att tvistelösningsorganet skulle upprätta en särskild arbetsgrupp med uppgift att undersöka huruvida förordning nr 2398/97 var förenlig med bestämmelserna i WTO-avtalet.

16.

Denna arbetsgrupp, som upprättades den 27 oktober 1999, sammanställde en rapport den 30 oktober 2000. ( 6 ) I denna rapport bedömde arbetsgruppen bland annat att gemenskapen hade handlat på ett sätt som var oförenligt med dess skyldigheter enligt antidumpningsavtalet. I rapporten angavs att gemenskapen hade åsidosatt artikel 2.4.2 i antidumpningsavtalet genom att tillämpa en metod för ”nollställning” av de negativa dumpningsmarginalerna vid fastställandet av den sammanvägda genomsnittliga dumpningsmarginalen. Vidare hade gemenskapen handlat på ett sätt som var oförenligt med artikel 3.4 i detta avtal genom att vid bedömningen av huruvida det förelåg skada som vållats gemenskapsindustrin beakta uppgifter angående näringsidkare som inte tillhörde den inhemska industrin, såsom denna hade definierats av de undersökande myndigheterna, och genom att inte bedöma samtliga relevanta faktorer som påverkar förhållandena inom denna industri.

17.

WTO:s överprövningsorgan bekräftade i sin rapport, daterad den 1 mars 2001, arbetsgruppens slutsatser. ( 7 ) Tvistelösningsorganet antog den 12 mars 2001 överprövningsorganets rapport.

18.

Med stöd av artikel 19.1 i överenskommelsen begärde tvistelösningsorganet att gemenskapen skulle göra sin åtgärd förenlig med antidumpningsavtalet.

19.

I enlighet med artikel 21.3 b i överenskommelsen kom Indien och gemenskapen den 26 april 2001 överens om en tidsfrist på fem månader och två dagar för att genomföra tvistelösningsorganets rekommendationer och beslut. Denna tidsfrist löpte ut den 14 augusti 2001.

20.

Den 23 juli 2001 antog rådet förordning (EG) nr 1515/2001 om de åtgärder som gemenskapen får vidta till följd av rapporter som antagits av [tvistelösningsorganet] när det gäller antidumpningsåtgärder eller antisubventionsåtgärder. ( 8 ) Gemenskapen får enligt ovannämnda förordning ”[u]pphäva eller ändra den ifrågasatta åtgärden” (artikel 1.1 a) eller ”[v]idta alla särskilda åtgärder som bedöms vara lämpliga i sammanhanget” (artikel 1.1 b). Båda typerna av åtgärder får vidtas samtidigt.

21.

Enligt artikel 3 i förordning nr 1515/2001 ska ”[å]tgärder som antas enligt denna förordning ... tillämpas från och med den dag de träder i kraft och får inte utgöra någon grund för återbetalning av de tullar som tagits ut före den dagen, om inget annat anges”.

22.

Vad beträffar import från Indien antog rådet förordning (EG) nr 1644/2001 av den 7 augusti 2001, ( 9 ) genom vilken tillämpningen av antidumpningstull med avseende på denna import avbröts.

23.

Vad beträffar import från Pakistan avslutade rådet genom förordning (EG) nr 160/2002 av den 28 januari 2002 ( 10 ) antidumpningsförfarandet, eftersom den nya beräkningen visat att det inte förekom någon dumpad export av den berörda produkten från något av företagen i Pakistan.

24.

Fem år senare slog Europeiska unionens domstol genom dom av den 27 september 2007 i det ovannämnda målet Ikea fast, dels att artikel 1 i förordning nr 2398/97 var ogiltig eftersom rådet hade tillämpat en metod för ”nollställning”, dels att importörer som överklagar beslut om att antidumpningstullar ska uttas av dem med tillämpning av förordning nr 2398/97, i princip har rätt att åberopa denna ogiltighet som grund för återbetalning av dessa tullar med tillämpning av artikel 236.1 i gemenskapens tullkodex.

25.

Aktiebolaget CIVAD, som har sitt säte i Frankrike och vars verksamhet består av försäljning av varor via postorder, saluför sänglinne av bomull med ursprung i Pakistan. Från och med den 15 december 1997 betalade bolaget antidumpningstull i enlighet med förordning nr 2398/97.

26.

Efter det att förordning nr 160/2002 hade antagits ansökte CIVAD genom skrivelser av den 26 juli respektive den 28 oktober 2002 om återbetalning av den antidumpningstull som bolaget hade betalat vid import av sänglinne av bomull med ursprung i Pakistan mellan den 15 december 1997 och den 23 juli 1999.

27.

Sex år senare, efter domen i målet Ikea, avslog Direction régionale des douanes et droits indirects de Lille genom skrivelse av den 17 mars 2008 CIVAD:s ansökningar om återbetalning av antidumpningstullar som betalats enligt deklarationer för import som skett mellan december 1997 och januari 1999, samt mellan februari 1999 och januari 2002. Enligt Direction régionale kunde den treårsfrist för återbetalning av tullar med tillämpning av artikel 236.2 i gemenskapens tullkodex endast förlängas om den berörda personen visar att denne var förhindrad att ansöka på grund av oförutsebara omständigheter eller force majeure. Ogiltigförklaring av en gemenskapsförordning med stöd av vilken tull har tagits ut utgör emellertid inte en sådan situation.

28.

Genom skrivelse av den 24 april 2008 begärde CIVAD omprövning av beslutet och anförde att det inte var möjligt för bolaget att inge ansökan om återbetalning före offentliggörande i Europeiska gemenskapernas officiella tidning av att antidumpningsförfarandet skulle avslutas. Tullmyndigheten avslog denna begäran genom skrivelse av den 14 augusti 2008.

29.

Genom skrivelse av den 2 juli 2009 väckte CIVAD talan vid Tribunal d’instance de Roubaix mot Receveur des douanes de Roubaix CRD, Directeur régional de douanes et droits indirects de Lille och Administration des douanes och yrkade återbetalning av dessa antidumpningstullar med stöd av bestämmelserna i artikel 243 i gemenskapens tullkodex.

30.

Mot bakgrund av detta har Tribunal d’instance de Roubaix beslutat att hänskjuta följande tolkningsfrågor:

”Fråga 1:

Kan den omständigheten att en gemenskapsförordning, mot vilken en näringsidkare varken faktiskt eller rättsligt kan väcka enskild talan om ogiltigförklaring, är rättsstridig anses utgöra ett fall av force majeure som innebär att näringsidkaren har rätt att överskrida den frist som föreskrivs i artikel 236.2 i gemenskapens tullkodex?

Fråga 2:

För det fall den första frågan besvaras nekande, ska bestämmelserna i artikel 236 sista stycket i gemenskapens tullkodex tolkas så, att tullmyndigheterna – när det har fastställts att antidumpningstullen är rättsstridig till följd av ett ifrågasättande från en av WTO:s medlemsstater – på eget initiativ ska återbetala denna tull

31.

Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 17 november 2010.

32.

CIVAD, kommissionen samt den tjeckiska och den franska regeringen har inkommit med skriftliga yttranden.

33.

Vid den muntliga förhandlingen den 6 oktober 2011 närvarade rättegångsombud för CIVAD, Republiken Frankrike och kommissionen för att lämna muntliga synpunkter. CIVAD:s rättegångsombud ingav då en skrivelse från kommissionen av den 28 september 2011 rörande återbetalning av de tullar som hade tagits ut med tillämpning av rådets förordning (EG) nr 261/2008 av den 17 mars 2008 om införandet av en slutgiltig antidumpningstull beträffande import av vissa kompressorer med ursprung i Folkrepubliken Kina ( 11 ). Ingen av de övriga parterna i målet invände mot att denna handling beaktades i målet.

34.

Bolaget CIVAD har i korthet gjort gällande att den omständigheten att en förordning förklaras rättsstridig utgör force majeure i den mening som avses i artikel 236.2 i gemenskapens tullkodex, eftersom det är en onormal och oförutsebar omständighet som inte faller inom de berörda näringsidkarnas ansvarsområde. Utöver den omständigheten att rättsstridigheten följde av ett förfarande där enskilda inte får medverka, fanns det dessutom ingen möjlighet för näringsidkarna att få kännedom om denna rättsstridighet förrän en förordning (förordning nr 160/2002) senare offentliggjordes. Det var vidare först vid denna tidpunkt som det var möjligt för dem att ansöka om återbetalning. Under alla förhållanden menar CIVAD att kommissionen liksom i andra fall borde ha fastställt en tidsfrist för att ansöka om återbetalning efter det att förordning nr 2398/97 förklarats vara rättsstridig. Avslutningsvis har CIVAD gjort gällande att det i artikel 236.2 i gemenskapens tullkodex föreskrivs att medlemsstaterna är skyldiga att på eget initiativ betala tillbaka antidumpningstullen från och med tidpunkten för den första rapporten från WTO:s särskilda arbetsgrupp (den 30 oktober 2000).

35.

Varken Republiken Tjeckien, Republiken Frankrike eller kommissionen anser att den omständigheten att förordning nr 2398/97 förklarades rättsstridig utgör force majeure, eftersom det inte är onormalt att en förordning ogiltigförklaras i en rättslig gemenskap som EU. Vad gäller CIVAD:s handlande så vidtog bolaget inte de åtgärder som var lämpliga med hänsyn till att förordningen kunde vara rättsstridig. CIVAD hade tidigare med hänvisning till rättsstridigheten kunnat begära att de nationella myndigheterna skulle återbetala tullen och i förekommande fall anmoda de franska domstolarna att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

36.

Beträffande den andra tolkningsfrågan har de båda regeringarna och kommissionen gjort gällande att tvistelösningsorganets rapport inte är en handling som ger nationella myndigheter rätt att underlåta att tillämpa en förordning. Myndigheterna kunde inte på eget initiativ återbetala tullen, eftersom förordning nr 160/2002 inte innehöll några bestämmelser om återbetalning av tull som redan har tagits ut.

37.

Genom sin första tolkningsfråga hänvisar den hänskjutande domstolen till en komplicerad situation i vilken en enskild näringsidkare 1) inte har kunnat väcka talan om ogiltigförklaring av en gemenskapsförordning som han direkt berörs av och 2) efter det att förordningen ett antal år senare förklarades rättsstridig endast delvis har kunnat dra fördel av detta på grund av att myndigheterna har tillämpat den tidsfrist som föreskrivs i artikel 236.2 i gemenskapens tullkodex. Närmare bestämt undrar den hänskjutande domstolen huruvida denna situation kan anses utgöra force majeure i den mening som avses i ovannämnda artikel, och undantag därmed kan göras från den föreskrivna fristen.

38.

Om den första tolkningsfrågan ska uppfattas på detta sätt, anser jag att den bara kan besvaras nekande. Konsekvenserna kan emellertid bli mycket olika – till och med motstridiga – beroende på vad detta svar grundar sig på. Jag ska nu gå över till att behandla dessa olika möjliga grunder.

39.

Den hänskjutande domstolen utgår enligt min uppfattning från ett felaktigt antagande, nämligen att artikel 236 i gemenskapens tullkodex gäller när förordning nr 2398/97 har förklarats rättsstridig, vilket innebär att den frist på tre år som där föreskrivs är tillämplig, liksom eventuellt undantaget rörande force majeure. Jag anser att denna utgångspunkt är felaktig och att undantaget rörande force majeure således inte gäller.

40.

Härvidlag vill jag uppmana domstolen att ompröva tolkningen av artikel 236 i gemenskapens tullkodex av två skäl, vilka dels har att göra med ett korrekt utövande av domstolens dömande verksamhet och dels med de krav som följer av rätten till ett effektivt domstolsskydd, vilken nu föreskrivs i artikel 47 i stadgan. ( 12 )

41.

Vad beträffar det förstnämnda skälet bör det framför allt erinras om att domstolens ogiltigförklaringar inte i sig är av konstitutiv karaktär, vilket innebär att domens rättsverkningar i princip gäller från det datum då den tolkade regeln trädde i kraft (dom av den 8 september 2011 i målet Q-Beef och Bosschaert). ( 13 )

42.

Undantag från denna regel kan emellertid medges om det föreligger fara för allvarliga ekonomiska återverkningar då den tillämpas i ett enskilt fall. ( 14 )

43.

Det är emellertid endast den domstol som har fastställt att en rättsakt är ogiltig som får medge undantag från ogiltigförklaringens retroaktiva verkan. Detta gäller utan tvekan vid direkt talan om ogiltigförklaring, men, enligt rättspraxis och en analog tillämpning av artikel 264 FEUF, även vid ogiltigförklaring inom ramen för mål om förhandsavgörande. ( 15 ) Detta innebär att det enbart är förbehållet EU-domstolen att ändra de allmänna verkningarna av att en välgrundad talan bifalls och den berörda rättsakten förklaras ”ogiltig”.

44.

Vad sedan beträffar artikel 236 i gemenskapens tullkodex är det fullständigt uppenbart att det i punkt 1 anges att import- och exporttullar ska återbetalas och efterges om det fastställs att det uttagna tullbeloppet ”inte var det som lagligen skulle betalas”.

45.

Denna ”avsaknad av laglig grund” innefattar enligt min uppfattning utan tvekan fall där den bestämmelse med stöd av vilken import- eller exporttullarna har tagits ut har förutsatts vara giltig men har tillämpats på ett felaktigt sätt, det vill säga på ett ”olagligt” sätt i förhållande till den tillämpade bestämmelsen. Har den tillämpade bestämmelsen däremot förklarats ogiltig bör slutsatsen dock bli en annan.

46.

Ogiltigförklaringen av förordning nr 2398/97 innebar förstås att det tullbelopp som hade tagits ut med stöd av denna förordning inte var ”det som lagligen skulle betalas”. Detta är emellertid inte vilken rättsstridighet som helst som kan likställas med den föregående, utan det är en följd av själva ogiltigförklaringen av förordning nr 2398/97, vilken hade sin grund i de regler som förordningen omfattas av och som kan medföra att den förklaras ogiltig, oavsett om det rör sig om fördragen eller andra sekundärrättsliga bestämmelser. Som tidigare har påpekats regleras verkningarna av en ogiltigförklaring av en sekundärrättslig bestämmelse genom artikel 264 FEUF och rättspraxis där det framgår att denna artikel även ska tillämpas på ogiltigförklaringar i mål om förhandsavgörande.

47.

Följaktligen blir de fall som föreskrivs i artikel 236 i gemenskapens tullkodex, särskilt i punkt 2 i denna artikel, enligt min uppfattning endast begripliga om de begränsas till sådana situationer där avsaknaden av laglig grund för uttaget av tullbeloppet är en följd av felaktig tillämpning av bestämmelsen som ligger till grund för uttaget. Den tillämpade bestämmelsen förutsätts således alltid vara giltig och det som ifrågasätts är bara huruvida den har tillämpats på ett rättsenligt sätt.

48.

En sådan tolkning av bestämmelsen är även påkallad om man ser till enskildas rättigheter och därmed ska jag gå över till det andra skälet som nämndes i punkt 40.

49.

Om den ”rättsstridighet” som avses i artikel 236 i gemenskapens tullkodex endast är en följd av att det konkreta beslutet om import- eller exporttullar är oförenligt med den tillämpade bestämmelsen, handlar det om en rättsstridighet som kan konstateras redan från början och som därmed kan göras gällande genom att tillämpningsbeslutet omedelbart angrips. I sådant fall får den frist på tre år som föreskrivs i punkt 3 i denna artikel en helt annan innebörd, eftersom den då kan uppfattas som en gräns för en rättighet som har kunnat ”utnyttjas” ända från början och som har tillkommit för att tillgodose myndigheternas förväntningar om intäkter.

50.

I annat fall, det vill säga om bestämmelsen ska anses omfatta en ogiltigförklaring av den förordning som ligger till grund för tulluttaget, medför den treåriga preskriptionstiden negativa konsekvenser för medborgarnas säkerhet och rättigheter, eftersom möjligheterna till återbetalning av en felaktigt uttagen tull då blir beroende av en omständighet som eventuellt inte går att få kännedom om och som de berörda aktörerna framför allt inte kan råda över.

51.

En sådan tolkning innebär att artikel 236 i gemenskapens tullkodex är en bestämmelse där det a priori fastställs en frist på tre år för rätten till återbetalning, oberoende av när denna rätt har uppkommit. I ett sammanhang där det kan ta mycket längre tid att få till stånd en ogiltigförklaring, bland annat till följd av de svårigheter som orsakas av kravet på att vara personligen berörd, såsom domstolen har tolkat detta krav, ( 16 ) är det uppenbart att en tillämpning av artikel 236 i gemenskapens tullkodex på verkningarna i tiden av domstolens ogiltigförklaring av en förordning, under vissa förhållanden kan ge upphov till situationer som är oförenliga med rättsstatens grundläggande principer. Det är då förståeligt om man tillgriper sådana långsökta metoder som att försöka hävda att en domstols ogiltigförklaring av en rättslig bestämmelse utgör force majeure.

52.

Det bör för övrigt beaktas att kommissionen själv förefaller vara av samma uppfattning. Som framgår av punkt 33 i detta förslag till avgörande brukar kommissionen, åtminstone ibland, utan att ange någon tidsbegränsning uppmana de berörda personerna att ansöka om återbetalning av tull som uttagits på grundval av förordningar som i domstol har förklarats rättsstridiga. ( 17 )

53.

Sammanfattningsvis anser jag att domstolen bör överväga huruvida det är lämpligt att den frist på tre år som föreskrivs i artikel 236.2 i gemenskapens tullkodex, inte ska anses omfatta sådana situationer där avsaknaden av laglig grund för uttag av import- eller exporttull beror på att den bestämmelse med stöd av vilken tullen togs ut i sig har förklarats rättsstridig.

54.

Följden av detta blir då ofrånkomligen att omständigheterna i förevarande mål inte utgör force majeure i den mening som avses i artikel 236.2 i gemenskapens tullkodex, eftersom det antagande som den hänskjutande domstolen har utgått från – att ogiltigförklaringen av förordning nr 2398/97 omfattas av denna bestämmelse – bör anses vara felaktigt. Om detta antagande beträffande regeln är felaktigt saknar räckvidden av undantaget från den, i det här fallet force majeure, betydelse i förevarande fall.

55.

Även om artikel 236 i gemenskapens tullkodex skulle anses omfatta situationer där en förordning har förklarats rättsstridig och den treåriga fristen därmed är tillämplig på dessa situationer, menar jag att det undantag rörande force majeure som föreskrivs i punkt 2 i denna artikel under alla omständigheter inte är tillämpligt. Orsaken är relativt enkel att förklara.

56.

Jag anser i likhet med kommissionen att det är uppenbart att en eventuell ogiltigförklaring från domstolens sida, oberoende av hur svårt det är att väcka talan för att få till stånd en sådan, inte kan betraktas som en onormal, ovanlig eller oväntad händelse i en rättsordning som unionens, vilken har karaktären av en rättsstat och således bygger på legalitetsprincipen samt på att dess domstolar kan göra laglighetsprövningar. Det ligger således i unionsrättens natur att bestämmelserna som ingår i den kan ogiltigförklaras.

57.

Utan att det uttryckligen anges förefaller den hänskjutande domstolen anse att denna ”force majeure” är en följd av att de enskilda näringsidkarna var förhindrade att angripa en förordning som direkt berör dem. Så har onekligen varit fallet, men det är också uppenbart att bestämmelserna, i synnerhet de processrättsliga, inte kan rymmas i begreppet ”force majeure” med tanke på att de måste vara förutsebara. Om konsekvenserna av dessa bestämmelser i något avseende skulle vara problematiska, kan lösningen knappast vara att åberopa force majeure. Således kan inte force majeure anses föreligga.

58.

Om domstolen skulle godta detta resonemang, anser jag emellertid att den inte bör nöja sig därvid. Jag tvivlar i själva verket på att ett sådant svar skulle utgöra en tillräcklig eller ens korrekt vägledning för den hänskjutande domstolens avgörande av förevarande tvist. Med andra ord anser jag att domstolen bör undvika att, i det här fallet i viss mån genom ett förbiseende, bekräfta en tolkning av den ifrågavarande bestämmelsen som innebär att den frist som föreskrivs i artikel 236.2 i gemenskapens tullkodex oundvikligen måste tillämpas om inte force majeure föreligger. Det framkom också under den muntliga förhandlingen att tvistefrågan i målet vid den nationella domstolen inte bara utgörs av huruvida force majeure föreligger.

59.

I detta sammanhang ska domstolens avgörande varigenom förordning nr 2398/97 ogiltigförklarades, nämligen domen i målet Ikea, beaktas, i synnerhet med avseende på tillvägagångssättet för att beskriva verkningarna av ogiltigförklaringen i denna.

60.

Såsom jag har erinrat om i punkt 24 i detta förslag till avgörande slog domstolen i denna dom fast, dels att artikel 1 i förordning nr 2398/97 var ogiltig eftersom rådet hade tillämpat en metod för ”nollställning”, dels att importörer som överklagar beslut om att antidumpningstullar ska uttas av dem enligt förordning nr 2398/97, i princip har rätt att åberopa förordningens ogiltighet som grund för återbetalning av dessa tullar med tillämpning av artikel 236.1 i gemenskapens tullkodex.

61.

Såsom kommissionen har påpekat i punkt 36 i sitt skriftliga yttrande tycks det till att börja med framgå av domen i målet Ikea att följderna av att förordning nr 2398/97 har förklarats ogiltig inte i sig innebär att undantag ska göras från kraven i artikel 236.2 i gemenskapens tullkodex för återbetalning av belopp som inte var de som lagligen skulle betalas när betalningen skedde.

62.

I punkt 67 i ovannämnda dom slog domstolen också fast att ”[d]et ankommer på de nationella myndigheterna att inom sitt rättssystem dra konsekvenserna av att en bestämmelse förklarats vara ogiltig inom ramen för en begäran om förhandsavgörande där giltighetsfrågor ställts (dom av den 30 oktober 1975 i mål 23/75, Rey Soda, REG 1975, s. 1279, punkt 51; svensk specialutgåva, volym 2, s. 499), vilket får till följd att de antidumpningstullar som betalats enligt förordning nr 2398/97 inte lagligen skulle ha betalats i den mening som avses i artikel 236.1 i förordning nr 2913/92. Tullmyndigheterna borde därför i princip återbetala dessa antidumpningstullar i enlighet med nämnda bestämmelse, om villkoren för återbetalning, däribland det villkor som anges i punkt 2 i nämnda artikel, är uppfyllda,[ ( 18 ) ] vilket det åligger den nationella domstolen att avgöra.”

63.

Det bör vidare påpekas att punkt 2 i artikel 236 i förordning nr 2913/92 inte nämns i själva domslutet, utan enbart punkt 1. I punkt 2 i domslutet slår domstolen fast att ”[e]n importör, som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen och som vid en nationell domstol har överklagat besluten att antidumpningstullar skall uttas av denne med tillämpning av förordning nr 2398/97, vilken i förevarande dom förklarats ogiltig, har i princip rätt att åberopa denna ogiltighet i målet vid den nationella domstolen,[ ( 19 ) ] som grund för återbetalning av dessa tullar i enlighet med artikel 236.1 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 …”.

64.

Jag har betonat formuleringen ”i målet vid den nationella domstolen”, eftersom domstolen enligt min uppfattning genom dessa två klargöranden ville skilja mellan två olika situationer vid fastställandet av de retroaktiva verkningarna av dess ogiltigförklaring. Den ena situationen handlar om dem som betalade de tullar som krävdes enligt den ogiltigförklarade förordningen och lät sig nöja med det utan att överklaga tillämpningsbesluten till de nationella myndigheterna. Den andra situationen avser dem som liksom Ikea och, såsom framgår nedan, CIVAD, reagerade mot tillämpningen av förordningen och till slut fick till stånd en ogiltigförklaring från domstolens sida. Om de förstnämnda ska omfattas av den tidsgräns som anges i artikel 236.2 i gemenskapens tullkodex, finns det för de sistnämnda däremot inte någon gräns, till följd av den inneboende retroaktiviteten hos domstolens ogiltigförklaringar.

65.

Den tidsgräns som anges i artikel 236.2 i gemenskapens tullkodex utesluter visserligen alla eventuella krav på återbetalning av felaktigt uttagna tullbelopp när mer än tre år har gått efter den dag då gäldenären underrättades om tullbeloppet, utom då force majeure föreligger.

66.

Detta kan emellertid bara gälla dem som inte reagerade, med de rättsliga medel som fanns till hands, mot den förordning som så småningom förklarades rättsstridig. Det kan inte omfatta dem som har gjort denna ogiltigförklaring möjlig, det vill säga dem som genom att angripa förordningens tillämpningsbeslut gjorde det möjligt för EU-domstolen att ingripa. Den sistnämnda kategorin ska, utom i undantagsfall då domstolen meddelar ett motiverat beslut, omfattas av principen att domstolens ogiltigförklaringar har retroaktiv verkan. ( 20 )

67.

Alternativet, det vill säga en tidsmässig begränsning av verkningarna av ogiltigförklaringen genom tillämpning av en frist med ett begynnelsedatum som den som anges i artikel 236.2 i gemenskapens tullkodex, skulle i det här fallet leda till ett resultat som knappast är förenligt med rätten till domstolsprövning (artikel 47 i stadgan). Till de svårigheter som en enskild näringsidkare som importören i fråga möter för att få till stånd en domstolsprövning av en förordning som nr 2398/97, ( 21 ) får då absurt nog läggas en frustration över att inte kunna dra nytta av de materiella och praktiska följderna av denna ogiltigförklaring.

68.

Enligt min tolkning valde domstolen i domslutet i domen i målet Ikea att inte göra några hänvisningar till artikel 236.2 i gemenskapens tullkodex, eftersom Ikea ”i målet vid den nationella domstolen” kunde yrka en förlängning av den ordinarie tiden för verkningarna av en ogiltigförklaring i det prejudiciella förfarandet i EU-domstolen.

69.

Det gäller däremot inte dem som inte väckte talan mot tillämpningsbesluten avseende förordning nr 2398/97, på vilka enligt punkt 67 i domen i målet Ikea den tidsgräns som föreskrivs i artikel 236.2 är fullt tillämplig.

70.

Hur är då fallet med CIVAD? Om det i målet vid den nationella domstolen visar sig att CIVAD:s processuella handlande kan likställas med Ikeas vad beträffar omsorgen om att reagera på förordning nr 2398/97, menar jag att verkningarna av ogiltigförklaringen av denna förordning bör vara desamma i de båda fallen. ( 22 ) Enbart den omständigheten att den nationella domstolen i förekommande fall inte gett EU-domstolen möjlighet att pröva den tillämpade förordningen prejudiciellt, ( 23 ) får inte vara till sådan nackdel för CIVAD att bolagets situation i praktiken likställs med situationen för dem som inte vände sig mot tillämpningen av en bestämmelse vars rättsstridighet CIVAD har påtalat så länge det har varit möjligt, med hjälp av de rättsmedel som fanns att tillgå.

71.

Sammanfattningsvis anser jag att den hänskjutande domstolens första tolkningsfråga alternativt bör besvaras så att förevarande fall inte utgör force majeure, men att ett fastslående av att en förordning är rättsstridig som det som domstolen gjorde i domen i målet Ikea beträffande förordning nr 2398/97, inte medför att det uppstår en rätt till återbetalning eller eftergift som omfattas av den tidsgräns som föreskrivs i artikel 236.2 första stycket i gemenskapens tullkodex i ett fall där en importör, som i målet vid den nationella domstolen, har reagerat och gjort gällande att förordningen är rättsstridig, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

72.

Jag ska nu behandla den andra tolkningsfrågan som ställts i andra hand, för det fall EU-domstolen skulle begränsa sig till att besvara den första frågan på så sätt att förevarande fall inte utgör force majeure: Borde tullmyndigheterna ha reagerat när WTO fastställde att förordning nr 2398/97 var oförenlig med antidumpningsavtalet? ( 24 )

73.

Jag anser inte att franska myndigheter hade kunnat reagera och återbetala de uttagna tullbeloppen enbart på denna grund. Orsaken är helt enkelt att det enligt förordning nr 1515/2001 är förbehållet gemenskapen att vidta de åtgärder som får vidtas till följd av rapporter från tvistelösningsorganet när det gäller antidumpningsåtgärder och antisubventionsåtgärder. Gemenskapen får enligt artikel 1.1 i ovannämnda förordning ”[u]pphäva eller ändra den ifrågasatta åtgärden” (artikel 1.1 a) eller ”[v]idta alla särskilda åtgärder som bedöms vara lämpliga i sammanhanget” (artikel 1.1 b). Båda typerna av åtgärder får vidtas samtidigt.

74.

Eventuella reaktioner när en unionsförordning förklaras vara oförenlig med antidumpningsavtalet är således förbehållna unionens institutioner, vilket innebär att en nationell myndighet som beslutar sig för att vidta åtgärder i detta avseende på ett flagrant sätt inkräktar på en befogenhet som tillkommer unionen. Det är tillräcklligt att påpeka att en återbetalning som de nationella myndigheterna på eget initiativ beslutat om, skulle strida mot en förordning som, såsom ovan framgått, är fullt giltig enligt unionsrätten, även om den inte är förenlig med antidumpningsavtalet.

75.

Unionens reaktion behöver heller inte leda till återbetalning av den uttagna tullen. För det första medför oförenligheten med antidumpningsavtalet, såsom ovan framgått, inom ramen för WTO inte något annat än en samråds- och förhandlingsskyldighet och det kan inte uteslutas att denna förhandlingsprocess mynnar ut i andra lösningar än en återbetalning av tullbeloppen. Mot bakgrund av att gemenskapen enligt förordning nr 1515/2001 får upphäva eller ändra förordningen eller ”vidta alla särskilda åtgärder som bedöms vara lämpliga i sammanhanget”, kan det för det andra inte heller uteslutas att den tull som eventuellt har uttagits felaktigt enligt de skäl som anges av tvistelösningsorganets rapport, efter det att situationen har omprövats till följd av denna rapport, kan tas ut på en annan grund än den som WTO har kritiserat.

76.

Följaktligen föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts på följande sätt: