FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

NIILO JÄÄSKINEN

föredraget den 26 maj 2011(1)

Förenade målen C‑89/10 och C‑96/10

Q-Beef NV

mot

Belgische Staat

och

Frans Bosschaert

mot

Belgische Staat

Vleesgroothandel Georges Goossens en Zonen NV,

Slachthuizen Goossens NV

(beslut att begära förhandsavgörande från Rechtbank van eerste aanleg te Brussel (Belgien))

”Avgifter som är oförenliga med unionsrätten – Yrkande om återbetalning – Likvärdighets- och effektivitetsprinciperna – Preskriptionstidens längd – Vid vilken tidpunkt fristen börjar löpa – Mellanhänder – Olika preskriptionstider”

I –    Inledning

1.        Rechtbank van eerste aanleg te Brussel (Belgien) har begärt förhandsavgörande i två mål(2) som rör tolkningen av unionsrättens principer när det gäller återbetalning av felaktigt inbetalda belopp.

2.        Den hänskjutande domstolens frågor härrör från en tvist mellan boskapshandelsbolaget Q-Beef NV (nedan kallat Q-Beef) och belgiska staten samt en tvist mellan lantbrukaren Frans Bosschaert å ena sidan och belgiska staten samt Vleesgroothandel Georges Goossens en Zonen NV och Slachthuizen Goossens NV (två bolag som nedan kallas Goossens-bolagen) å andra sidan. Dessa tvister avser yrkanden om återbetalning av avgifter som Q-Beef och Frans Bosschaert har erlagt till Fonden för djurhälsa och animalieproduktion (Fonds voor de gezondheid en productie van dieren) (nedan kallad 1987 års fond) med motiveringen att dessa avgifter har tagits ut i strid med unionsrätten.

3.        De tre frågor som ställs i de båda målen avser preskriptionstidens längd och vid vilken tidpunkt den börjar löpa samt – i målet Bosschaert, där det förekommer mellanhänder mellan betalaren och staten – verkan av preskriptionstider med olika längd. Domstolen har när det gäller iakttagandet av likvärdighets- och effektivitetsprinciperna åstadkommit en tillräckligt omfattande rättspraxis som kan ge ledning för hur den första och den andra frågan bör besvaras; däremot förefaller det mig som om den tredje frågan inte tidigare har tagits upp och därför kräver en djupare analys.

4.        Jag noterar till att börja med att de båda målen aktualiserar två principer som är välkända i alla rättsordningar: dels att rättigheter tillkommer dem som är uppmärksamma, inte dem som sover (iura vigilantibus, non dormientibus prosunt), dels att ingen kan åberopa egen brottslig gärning till sitt försvar (nemo auditur propriam turpitudinem allegans).(3) Det förefaller mig som om befintlig rättspraxis pekar mot svar baserade på den förstnämnda principen. Med en sådan lösning skulle emellertid belgiska staten få dra fördel av det inkonsekventa tillvägagångssätt som den har tillämpat sedan början av 1990-talet, nämligen att inte ersätta enskilda för de ekonomiska följderna av sitt eget rättsstridiga handlande.

5.        När det gäller de sakliga och rättsliga omständigheterna har de båda målen vissa likheter med målen Lornoy m.fl., Claeys och Demoor m.fl.,(4) i vilka dom meddelades år 1992, och med målet van Calster m.fl.,(5) i vilket dom meddelades år 2003.

II – Tillämpliga bestämmelser

A –    1998 års lag och domen i de förenade målen van Calster m.fl.

6.        Lagen av den 23 mars 1998 (nedan kallad 1998 års lag) innebär att det inrättas en budgetfond för främjande av djurs hälsa och kvalitet samt animaliska produkters sundhet och kvalitet.(6)

7.        Denna lag ersätter ett system och en fond som upprättades år 1987. Det äldre systemet var ett blandat system med stöd och obligatoriska avgifter som inte hade anmälts till Europeiska kommissionen och som hade förklarats vara oförenligt med unionsrätten, dels av kommissionen i ett beslut av år 1991, dels av domstolen i domarna i de ovannämnda målen Lornoy m.fl., Claeys och Demoor m.fl., vilka meddelades år 1992.

8.        Genom skrivelser i december 1995 och maj 1996 anmälde Konungariket Belgien ett förslag till lagstiftningsåtgärder för att avskaffa 1987 års system och ersätta det med ett nytt. Förslaget, som senare skulle bli 1998 års lag, förklarades vara helt förenligt med den gemensamma marknaden i ett beslut som kommissionen antog den 30 juli 1996.

9.        Enligt artikel 5 i 1998 års lag ska 1998 års fond finansieras bland annat med avgifter från fysiska och juridiska personer som producerar, förädlar, transporterar, behandlar, säljer eller handlar med djur eller animaliska produkter.

10.      1998 års lag är inte enbart tillämplig efter sitt ikraftträdande utan innehåller även vissa bestämmelser som med retroaktiv verkan ersätter 1987 års system.

11.      Enligt artikel 14 i 1998 års lag, som har verkan från och med den 1 januari 1988,(7) ska slakterier och exportörer betala avgifter. I artikeln anges retroaktivt sju olika perioder från och med den 1 januari 1988, varvid det slås fast vilka belopp som ska erläggas för var och en av dessa perioder.

12.      Enligt artikel 15 i 1998 års lag, som har verkan från och med den 1 januari 1993,(8) ska avgifter erläggas av dem som ansvarar för anläggningar där det hålls svin.

13.      Enligt artikel 17 andra stycket i 1998 års lag ska fordringar avseende återbetalning av avgifter som erlagts enligt 1987 års system automatiskt kvittas mot avgifter som ska erläggas enligt 1998 års system:

”I förekommande fall ska kvittning ske automatiskt, enbart i kraft av lagen, mellan belopp som ska erläggas enligt bestämmelserna i artiklarna 14–16 och belopp som har erlagts enligt [1987 års förordning], …”

14.      Artikel 18 i 1998 års lag har följande lydelse:

”…

I varje handels- eller produktionsled som föregår slakt eller export ska de obligatoriska avgifter som avses i artikel 14 helt övervältras på tidigare led ända till producenten. Sådan övervältring ska ske i samband med fastställandet av försäljningspriset för djur eller priset för slakteriets eller exportörens tjänster.

Denna obligatoriska avgift får inte anges på fakturan eller på den handling som avses i artikel 4 i kunglig förordning nr 22 av den 15 september 1970 om ett särskilt mervärdesskattesystem för lantbrukare (koninklijk besluit nr. 22 van 15 september 1970 met betrekking tot de bijzondere regeling voor landbouwondernemers inzake belasting over de toegevoegde waarde).

Slakterier ska erlägga dessa obligatoriska avgifter senast sista dagen i månaden efter den månad då slakten sker eller då myndigheterna sänder ett rekommenderat brev. Exportörer ska betala avgifterna till myndigheterna senast sista dagen i månaden efter den månad då myndigheterna sänder ett rekommenderat brev.

De obligatoriska avgifter som avses i artikel 15 ska erläggas årligen. De ska betalas till myndigheterna inom trettio dagar efter det att en betalningsanmodan sänds som rekommenderat brev.

…”

15.      Artikel 21 i 1998 års lag har följande lydelse:

”Följande bestämmelser ska upphävas:

1. artikel 32.2 och 32.3 i djurhälsolagen av den 24 mars 1987 (wet van 24 maart 1987 betreffende de dierengezondheid), i dess lydelse enligt lag av den 29 december 1990, 20 juli 1991, 6 augusti 1993, 21 december 1994 och den 20 december 1995, …”

16.      Enligt artikel 23 i 1998 års lag ska den lagen träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Moniteur belge, med undantag bland annat för artiklarna 14 och 15 i denna lag. Lagen offentliggjordes den 30 april 1998.

17.      Med anledning av en tolkningsfråga beträffande 1998 års lag, har domstolen uttalat sig om tolkningen av artikel 93.3 EG (som motsvarar den nuvarande artikel 108.3 FEUF) och om kommissionens beslut av år 1996. I sin dom i de ovannämnda förenade målen van Calster m.fl.(9) slog domstolen fast följande:

–        Artikel 93.3 i EG‑fördraget utgör, under sådana omständigheter som är för handen i målen vid den nationella domstolen, hinder för att ta ut avgifter för att särskilt finansiera ett stödprogram som förklarats vara förenligt med den gemensamma marknaden genom ett beslut av kommissionen, om avgifterna tas ut med retroaktiv verkan med avseende på en period som föregick antagandet av detta beslut.

–        Kommissionens beslut från 1996 utgör inte ett godkännande av den retroaktiva verkan av 1998 års lag om inrättandet av en budgetfond för främjande av djurs hälsa och kvaliteten på djur och animaliska produkter.

B –    Nationella bestämmelser om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp samt om preskription

18.      Artikel 1376 i civillagen (Burgerlijk Wetboek) har följande lydelse:

”Den som av misstag eller med avsikt erhåller något som inte tillkommer honom är skyldig att återbörda detta till den som han på felaktigt sätt erhållit det från.”

19.      Artikel 2262a.1 i civillagen har följande lydelse:

”Alla personliga fordringar har en preskriptionstid på tio år.

Genom undantag från första stycket gäller en preskriptionstid på fem år för alla fordringar avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden. Preskriptionstiden räknas från dagen efter den dag då den förorättade fick kännedom om att skadan inträffat eller förvärrats och om vem som bär ansvaret för skadan.

…”

20.      Den hänskjutande domstolen noterar att denna bestämmelse inte infördes i civillagen förrän genom lag av den 10 juni 1998 om ändring av vissa preskriptionsbestämmelser (wet van 10 juni 1998 tot wijziging van sommige bepalingen betreffende de verjaring). Tidigare gällde en allmän regel om trettio års preskriptionstid. Även för fordringar som hade uppkommit innan den lagen trädde i kraft ändrades preskriptionstiden till tio år, men enligt övergångsbestämmelserna i artikel 10 i lagen började denna nya preskriptionstid inte löpa förrän den dag då lagen trädde i kraft, vilket inträffade den 27 juli 1998.

21.      I artikel 2244 i civillagen anges de huvudsakliga orsakerna till preskriptionsavbrott:

”Civilrättsligt preskriptionsavbrott inträffar vid delgivning med den berörda gäldenären av kallelse att inställa sig inför domstol, betalningsföreläggande eller utmätningsbeslut.

Vid kallelse att inställa sig inför domstol avbryts preskriptionen till dess att slutgiltigt avgörande meddelas …”

22.      Enligt den hänskjutande domstolen omfattas offentliga myndigheter i princip av de preskriptionstider som följer av de allmänna reglerna, åtminstone i kraft av artikel 2227 i civillagen:

”Staten, offentliga inrättningar och kommuner omfattas av samma preskriptionstider som enskilda och kan också bestrida dessa.”

23.      Artikel 100 i de samordnade lagarna av den 17 juli 1991 om statens räkenskaper (gecoördineerde wetten van 17 juli 1991 op de Rijkscomptabiliteit) har följande lydelse:(10)

”Med undantag för de förklaringar om fordringars förfallande som härrör från andra lagar, författningar eller för ändamålet överenskomna bestämmelser, ska följande fordringar preskriberas och permanent förfalla till förmån för staten:

1.      Fordringar för vilka framställan i särskild ordning krävs enligt lag eller annan författning och där sådan framställan inte har skett inom fem år från den 1 januari det budgetår då fordringarna uppstod.

2.      Fordringar för vilka sådan framställan som avses i 1 har skett men som inte har utanordnats av ministrarna inom fem år från den 1 januari det år då framställan skedde.

3.      Alla övriga fordringar som inte har utanordnats inom tio år från den 1 januari det år då de uppstod.

För fordringar som härrör från domstolsavgöranden gäller dock en preskriptionstid på tio år; sådana fordringar ska betalas genom depositionskassan (Deposito- en Consignatiekas).”

24.      Artikel 101 i samma lag föreskriver att ”väckande av talan i domstol innebär att preskriptionstiden tillfälligt upphör att löpa till dess att ett slutgiltigt avgörande har meddelats”.

25.      Enligt den hänskjutande domstolen gäller en preskriptionstid på fem år generellt – såvida det inte finns lagbestämmelser med annan innebörd – för alla fordringar mot staten. En fordran mot offentliga myndigheter som grundar sig på artikel 1382 i civillagen och bygger på att en departementsförordning antagits eller tillämpats rättsstridigt omfattas därför av en preskriptionstid på fem år.(11)

26.      Den hänskjutande domstolen påpekar att artikel 100 punkt 1 i de samordnade lagarna om statens räkenskaper även är tillämplig på fordringar som bygger på att en felaktig inbetalning har gjorts.

27.      Vidare framhåller den hänskjutande domstolen att den belgiska författningsdomstolen (Arbitragehof) i ett flertal domar med ledning av parlamentariska förarbeten har funnit att lagstiftarens beslut att införa en femårig preskriptionstid för fordringar mot staten inte var oproportionerligt i förhållande till det eftersträvade målet, nämligen att statens räkenskaper skulle kunna avslutas inom rimlig tid.

28.      Avslutningsvis bör det nämnas att preskriptionstiden för ett garantiåtagande enligt artikel 2257 andra stycket i civillagen inte kan börja löpa förrän huvudfordran har undanröjts.

III – Målen vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

A –    Målet Q-Beef (C‑89/10)

29.      Q-Beef är ett belgiskt företag som ägnar sig åt handel med djur. Mellan januari 1993 och april 1998 erlade Q-Beef i enlighet med 1987 års föreskrifter olika avgifter till 1987 års fond med anledning av export av djur.

30.      Sedan 1998 års system med retroaktiv verkan hade ersatt 1987 års system, ”bekräftades” de avgifter som Q-Beef hade erlagt av det nya systemet och kvittning skedde automatiskt så snart det nya systemet hade trätt i kraft, det vill säga den 30 april 1998.(12)

31.      Den 2 april 2007 framställde Q-Beef yrkande om att belgiska staten skulle återbetala de avgifter som bolaget hade erlagt mellan januari 1993 och april 1998, med hänvisning till att 1998 års system var rättsstridigt.

32.      När det gäller preskription började, enligt den hänskjutande domstolen, den femåriga preskriptionstiden för Q-Beefs fordran mot belgiska staten – i enlighet med artikel 100 punkt 1 i de samordnade lagarna om statens räkenskaper – löpa den 1 januari det budgetår då fordran uppstod, i det aktuella fallet det år då 1998 års lag trädde i kraft, det vill säga den 1 januari 1998, och fordran preskriberades den 31 december 2002 vid midnatt. Eftersom delgivningen med belgiska staten skedde den 2 april 2007, var Q-Beefs fordran mot belgiska staten redan preskriberad enligt belgisk nationell rätt.(13) Den hänskjutande domstolen anser att domen i de ovannämnda förenade målen van Calster m.fl. hade enbart deklarativ verkan i förhållande till nationell rätt och inte innebar att en ny preskriptionstid började löpa.

33.      Under dessa omständigheter beslutade Rechtbank van eerste aanleg te Brussel att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1.      Utgör [unions]rätten hinder för att nationell domstol tillämpar den femåriga preskriptionstid som i den nationella rättsordningen föreskrivs för fordringar mot staten på fordringar avseende återbetalning av avgifter som har betalats till en medlemsstat till följd av ett blandat system av stöd och avgifter, som inte enbart till viss del har visat sig vara rättsstridigt, utan även till viss del har visat sig vara oförenligt med [unions]rätten, och dessa avgifter har betalats före ikraftträdandet av ett nytt system av stöd och obligatoriska avgifter som ersätter det första systemet, och som i kommissionens slutgiltiga beslut förklarats vara förenligt med [unions]rätten, men inte till den del dessa avgifter med retroaktiv verkan tas ut för en period som föregår dagen för detta beslut?

2.      Utgör [unions]rätten hinder för att en medlemsstat, i sitt försvar mot en talan som en enskild har väckt mot den medlemsstaten för att göra gällande rättigheter som den enskilde tilldelas genom EG‑fördraget, framgångsrikt åberopar nationella preskriptionstider som jämfört med de allmänna reglerna i den nationella rättsordningen är särskilt förmånliga för den medlemsstaten, i ett sådant fall som det som den nationella domstolen har redogjort för, där dessa särskilt förmånliga nationella preskriptionstider gör det omöjligt att erhålla återbetalning av avgifter som har erlagts till medlemsstaten enligt ett blandat system med stöd och avgifter som har visat sig vara inte enbart till viss del rättsstridigt utan även till viss del oförenligt med [unions]rätten, trots att [EU-]domstolen inte fastställde oförenligheten med [unions]rätten förrän dessa särskilt förmånliga nationella preskriptionstider hade löpt ut, även om de rättsstridiga förhållandena existerade tidigare?”

B –    Målet Bosschaert (C‑96/10)

34.      Frans Bosschaert är lantbrukare till yrket och har i den egenskapen fött upp svin sedan 1970. Inom ramen för 1987 års system och under perioden 1989–1996 erlade han avgifter till 1987 års fond avseende djur som hade slaktats för hans räkning. Han betalade avgifterna till Vleesgroothandel Georges Goossens en Zonen NV, som i sin tur överförde dem till Slachthuizen Goossens NV, som slutligen betalade dem till fonden i fråga.

35.      Sedan 1998 års system med retroaktiv verkan hade ersatt 1987 års system, ”bekräftades” de avgifter som Frans Bosschaert hade erlagt av det nya systemet, och kvittning skedde automatiskt så snart det nya systemet hade trätt i kraft, det vill säga den 30 april 1998.(14)

36.      Enligt den hänskjutande domstolen och enligt vad som framgår av stämningsansökningar daterade den 30 och den 31 juli 2007 yrkade Frans Bosschaert i sin talan i första hand att den belgiska domstolen skulle ålägga belgiska staten att återbetala de avgifter som han hade erlagt under perioden 1989–1996 med hänvisning till att han rättsstridigt hade ålagts att betala avgifterna, eftersom lagstiftningen på området var oförenlig med unionsrätten.

37.      I andra hand, för den händelse att det skulle visa sig omöjligt att inleda en process mot belgiska staten, yrkade han att Goossens-bolagen skulle förpliktas att solidariskt med belgiska staten återbetala beloppen i fråga.

38.      När det gäller preskription har den hänskjutande domstolen, liksom för målet Q-Beef, noterat att Frans Bosschaerts direkta fordran mot belgiska staten (talan väckt den 31 juli 2007) och Goossens-bolagens direkta fordran mot belgiska staten (talan väckt den 21 november 2007) är preskriberade, till följd av den i artikel 100 punkt 1 i de samordnade lagarna om statens räkenskaper föreskrivna särskilda preskriptionstid på fem år som började löpa den 1 januari 1998 och löpte ut den 31 december 2002. Den hänskjutande domstolen anser också att domen i de förenade målen van Calster m.fl. enbart är deklarativ, eftersom EU-domstolen där inte slår fast att de gjorda betalningarna var felaktiga utan bara konstaterar att avgifterna var rättsstridiga i den mån som de togs ut med retroaktiv verkan.

39.      Det framgår dock av beslutet om att begära förhandsavgörande att Frans Bosschaerts yrkanden mot Goossens-bolagen anses avse fordringar som är personliga och därmed har en preskriptionstid på tio år. Denna tioåriga preskriptionstid började enligt den hänskjutande domstolen inte löpa förrän den 27 juli 1998, den dag då lagen av den 10 juni 1998 – varigenom den nya tioåriga preskriptionstiden för fordringar mellan enskilda infördes – trädde i kraft. Därmed löpte preskriptionstiden inte ut förrän i slutet av juli 2008, gott och väl efter det att domen i de ovannämnda förenade målen van Calster m.fl. hade meddelats, vilket föranleder slutsatsen att preskription inte kan göras gällande mot dessa fordringar.

40.      Talan om garantiåtagande mot belgiska staten som Goossens-bolagen väckte den 21 november 2007 är däremot enligt den hänskjutande domstolen inte preskriberad, eftersom den är en följd av talan i de två mål som Frans Bosschaert väckte den 30 och 31 juli 2007.(15)

41.      Under dessa omständigheter beslutade Rechtbank van eerste aanleg te Brussel att vilandeförklara målet och ställa tre tolkningsfrågor till domstolen, av vilka den första och den tredje är identiska med den första respektive den andra frågan i målet Q-Beef, vilka anges ovan. Den andra frågan har följande lydelse:

”2.      Utgör [unions]rätten ett hinder för att en medlemsstat – när den tar ut avgifter av en enskild som i sin tur är förpliktad att övervältra avgifterna på andra enskilda med vilka han bedriver handelsverksamhet i en sektor för vilken medlemsstaten har inrättat ett blandat system av stöd och avgifter, men detta system senare inte enbart till viss del har visat sig vara rättsstridigt utan även till viss del har visat sig vara oförenligt med [unions]rätten – till följd av nationella bestämmelser låter den enskildes krav på återbetalning av de belopp som i strid med gemenskapsrätten har betalats till medlemsstaten omfattas av en kortare preskriptionstid, än preskriptionstiden för en fordran på samma belopp mot en enskild mellanhand, varvid denna mellanhand kan hamna i en situation där fordran mot honom inte har preskriberats, medan hans fordran mot staten har preskriberats, och andra aktörer på så sätt kan rikta anspråk mot denna mellanhand och denne eventuellt blir tvungen att rikta återgångskrav mot staten, medan de belopp som denne själv betalade direkt till medlemsstaten inte kan återkrävas från denna medlemsstat?”

C –    Förfarandet vid domstolen

42.      Målen C‑89/10 och C‑96/10 har genom beslut av domstolens ordförande av den 6 april 2010 förenats vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

43.      Skriftliga yttranden har inkommit från Q‑Beef, Frans Bosschaert, Goossens-bolagen, den belgiska regeringen och Europeiska kommissionen.

44.      Samtliga berörda var företrädda vid förhandlingen den 3 februari 2011.

IV – Bedömning

A –    Inledande anmärkningar

45.      När det till att börja med gäller unionsrättens syn på återbetalning av felaktigt inbetalda belopp framgår det av fast rättspraxis att medlemsstaterna i princip är skyldiga att återbetala skatter och avgifter som de har uppburit i strid med unionsrätten.(16)

46.      Domstolen har vid flera tillfällen konstaterat att frågan om återbetalning av felaktigt inbetalda skatter och avgifter regleras på olika sätt i de enskilda medlemsstaterna och till och med inom en och samma medlemsstat, beroende på vilket slags skatter och avgifter det är fråga om.

47.      Dessa olikheter mellan de nationella systemen följer bland annat av att det inte finns några unionsbestämmelser i fråga om återbetalning av nationella skatter och avgifter som har tagits ut felaktigt. I en sådan situation ankommer det på varje medlemsstat att i sin rättsordning ange vilka domstolar som är behöriga och att fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen).(17)

B –    Den första frågan i målen Q-Beef och Bosschaert

48.      Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida det är förenligt med unionsrätten att tillämpa en preskriptionstid på fem år, vilken föreskrivs i den nationella rättsordningen för fordringar mot staten, på fordringar avseende återbetalning av avgifter som har erlagts i strid med unionsrätten till följd av ett blandat system med stöd och avgifter.

49.      Effektivitetsprincipen innebär att de preskriptionstider som fastställs i nationell lagstiftning inte får medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att erhålla återbetalning.(18)

50.      När det gäller effektivitetsprincipen har domstolen funnit att det är förenligt med unionsrätten att rimliga tidsfrister för talan fastställs av rättssäkerhetshänsyn, till skydd både för den skatt- eller avgiftsskyldige och för den berörda myndigheten.(19) Sådana tidsfrister medför nämligen inte att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten.

51.      Huruvida en tidsfrist är rimlig ska bedömas från fall till fall. Domstolen har exempelvis funnit att en nationell preskriptionstid på tre år förefaller rimlig.(20) Under de särskilda omständigheter som var för handen i det ovannämnda målet Recheio – Cash & Carry bedömde domstolen till och med en frist på 90 dagar som rimlig.(21)

52.      I det aktuella fallet torde en preskriptionstid som varierar mellan fyra och fem år, beroende på när under året fordran uppstår,(22) kunna anses vara tillräckligt lång för att den avgiftsskyldige med fullständig kännedom om saken ska kunna fatta beslut om att överklaga och för det ändamålet inhämta alla nödvändiga uppgifter om omständigheter och rättsregler.

53.      Därför föreslår jag att domstolen ska slå fast att unionsrätten inte utgör hinder för att en nationell domstol, under de omständigheter som är för handen i målet vid den hänskjutande domstolen, tillämpar den i den nationella rättsordningen för fordringar mot staten föreskrivna femåriga preskriptionstiden på fordringar avseende återbetalning av avgifter som rättsstridigt har erlagts till medlemsstaten till följd av ett blandat system med stöd och avgifter.

C –    Den andra frågan i målet Q-Beef och den tredje frågan i målet Bosschaert

54.      Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida domstolens konstaterande, i en dom med anledning av en begäran om förhandsavgörande, att den retroaktiva karaktären hos 1998 års lag var oförenlig med unionsrätten, har någon inverkan på när den i nationell rätt föreskrivna preskriptionstiden för fordringar avseende återbetalning av unionsrättsstridiga avgifter ska anses börja löpa.

55.      När det gäller tidpunkten för när preskriptionstiden börjar löpa, framgår det av fast rättspraxis att detta är en fråga som i princip faller under nationell rätt. Det finns olika möjliga alternativ: den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa kan bestämmas direkt av betalningsdagen, i förhållande till den dagen,(23) eller, som i det aktuella fallet, med utgångspunkt från när den nya lagstiftningen trädde i kraft.

56.      Här bör det erinras om att den tolkning av en unionsrättslig bestämmelse som domstolen gör vid utövandet av sin behörighet enligt artikel 267 FEUF innebär att domstolen i erforderlig utsträckning klargör och förtydligar innebörden av och tillämpningsområdet för den aktuella bestämmelsen, såsom denna ska tolkas eller skulle ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande.(24) En dom i ett mål om förhandsavgörande är med andra ord inte av konstitutiv karaktär utan enbart av deklarativ karaktär, vilket medför att domens rättsverkningar i princip gäller från det datum då den tolkade bestämmelsen trädde i kraft.(25)

57.      Preskriptionstiden i målet vid den nationella domstolen började, enligt vad den domstolen uppger, löpa den 1 januari 1998 och löpte ut den 31 december 2002. Den tidpunkt då preskriptionstiden började löpa ligger förvisso i formell bemärkelse tidigare än tidpunkterna för antagandet, offentliggörandet och ikraftträdandet av lagstiftningen, som inträffade i mars och april 1998. Detta gör det emellertid inte omöjligt att utöva rätten att väcka talan, något som framgår av de ovannämnda förenade målen van Calster m.fl. I det här aktuella fallet blev preskriptionstiden visserligen i någon mån retroaktiv, men trots detta återstod det en i mina ögon tillräcklig tid för att väcka talan.

58.      Att domen i de ovannämnda förenade målen van Calster m.fl. inte meddelades förrän 2003 har därför inte i sig någon inverkan på den tidpunkt då preskriptionstiden började löpa, som enligt den nationella domstolen inföll den 1 januari 1998.

59.      Här bör det erinras om att domstolen ytterst sällan har uttalat sig om utgångspunkter för preskriptionstider. Det är enbart i domen i målet Emmott som domstolen har gjort detta, nämligen genom att fastställa att den ”godtagbara” tidpunkten för när preskriptionstiden började löpa var dagen för direktivets fullständiga genomförande, varvid domstolen också påpekade att klaganden helt hade saknat reella möjligheter att väcka talan.(26)

60.      Detta kan inte komma på fråga här, eftersom domstolens synsätt i målet Emmott utförligt har förtydligats i senare rättspraxis, bland annat i domen i målet Fantask m.fl.,(27) som också nyligen bekräftades genom domen i målet Danske Slagterier.(28) Enligt dessa båda domar kunde sökanden respektive klagandena inte åberopa den lösning som domstolen hade valt i målet Emmott. Domstolen slog nämligen tydligt fast att lösningen i domen i målet Emmott motiverades av de särskilda omständigheterna i det målet, där preskriptionen hade fått effekten att klaganden i målet vid den nationella domstolen helt hade berövats möjligheten att göra gällande sin rätt till likabehandling enligt ett unionsdirektiv.(29)

61.      När preskriptionstiden ska börja löpa är således en fråga för den nationella rättsordningen. Det är fullt möjligt att inom ramen för nationell rätt knyta den tidpunkt då preskriptionstiden ska börja löpa till olika händelser, exempelvis ett domstolsavgörande varigenom det slås fast att en nationell bestämmelse är oförenlig med unionsrätten. Sådana lösningar är inte okända inom unionen. Domstolen har bland annat haft anledning att bedöma den franska lagstiftningen på området i samband med målet Roquette Frères och då bekräftat att denna möjlighet finns.(30) Normalt ankommer det emellertid på medlemsstaten att välja ett sådant alternativ, och Konungariket Belgien har uppenbart inte träffat något sådant val i det aktuella fallet.

62.      Mot bakgrund av ovanstående, och trots att domen i de ovannämnda förenade målen van Calster m.fl. meddelades efter det att preskriptionstiden hade löpt ut, föreslår jag att domstolen ska besvara denna fråga med att unionsrätten inte, under de omständigheter som är för handen i målet vid den hänskjutande domstolen, utgör hinder för att en medlemsstat, i sitt försvar mot en talan som en enskild har väckt mot medlemsstaten för att göra gällande rättigheter som den enskilde tilldelas genom EUF-fördraget, åberopar nationella preskriptionstider som är förmånligare för medlemsstaten än de allmänna reglerna i den nationella rättsordningen.

63.      Jag anser emellertid att det krävs ett avslutande förtydligande, eftersom det – av skäl som jag återkommer till – inte kan uteslutas att medlemsstaten i undantagsfall inte får åberopa en preskriptionstid som är gynnsam för den, nämligen om de nationella myndigheternas agerande i kombination med förekomsten av en preskriptionstid kunde leda till att en person helt berövades möjligheten att göra sina rättigheter gällande vid nationell domstol.(31)

D –    Den andra frågan i målet Bosschaert

1.      Bedömning

64.      Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida det är förenligt med unionsrätten att den preskriptionstid som följer av nationella bestämmelser för fordringar avseende återbetalning av unionsrättsstridiga avgifter är längre om gäldenären är en enskild än om gäldenären är en medlemsstat. Under sådana omständigheter kan en enskild som har uppträtt som mellanhand, och som på en annan enskild har övervältrat de avgifter som staten har ålagt honom att betala, hamna i en situation där en fordran mot honom avseende återbetalning av unionsrättsstridiga avgifter inte har preskriberats medan hans motsvarande fordran mot medlemsstaten däremot har preskriberats.(32)

65.      Enligt den hänskjutande domstolen har enskilda i det aktuella fallet inte längre möjlighet att väcka talan mot staten om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp, eftersom den femåriga preskriptionstid som börjar löpa vid inledningen av det budgetår under vilket fordran uppkommer har löpt ut. Enligt nationell lagstiftning kan därför varken Frans Bosschaert eller Goossens-bolagen erhålla återbetalning direkt från staten genom att väcka talan om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp.(33)

66.      Frans Bosschaert, som betalade sina avgifter till staten via Goossens-bolagen, borde däremot kunna kräva tillbaka avgifterna från dessa bolag, eftersom preskriptionstiden för fordringar mellan enskilda avseende återbetalning av felaktigt inbetalda belopp är tio år.

67.      Om Goossens-bolagen ålades att återbetala de felaktiga avgifterna till Frans Bosschaert, skulle de vidare enligt den hänskjutande domstolen kunna kräva tillbaka de berörda beloppen från staten – inte genom att väcka talan om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp, för vilket alltså en femårig preskriptionstid gäller, utan genom att väcka talan om garantiåtagande avseende en personlig fordran.

68.      Med avseende på huruvida denna situation är förenlig med unionsrätten bör följande noteras.

69.      När det gäller effektivitetsprincipen har det inte ens hävdats att det skulle föreligga någon skillnad mellan ”interna” och ”unionsrättsliga” situationer. Den aktuella lagstiftningen förefaller därmed vara förenlig med denna princip.

70.      När det gäller likvärdighetsprincipen förefaller situationen också, mot bakgrund av tidigare rättspraxis, vara förhållandevis tydlig.

71.      I domen i målet Prisco och CASER fann domstolen att ”gemenskapsrätten inte utgör hinder för en medlemsstat att mot krav på återbetalning av avgifter som har tagits ut i strid med gemenskapsrätten göra gällande en nationell preskriptionsfrist på tre år som avviker från det allmänna systemet för återkrav av belopp som betalats utan grund mellan enskilda, för vilka en fördelaktigare tidsfrist gäller, när denna tidsfrist tillämpas på samma sätt på alla krav på återbetalning av avgifterna i fråga, oavsett om kraven grundas på gemenskapsrätten eller på nationell rätt”.(34)

72.      Mot bakgrund av den domen skulle det kunna vara lämpligt att svara att unionsrätten inte utgör hinder för en medlemsstat att mot krav på återbetalning av avgifter som har tagits ut i strid med unionsrätten göra gällande en nationell preskriptionstid på fem år som avviker från det allmänna systemet för återbetalning av felaktigt betalda belopp mellan enskilda, för vilka en fördelaktigare preskriptionstid gäller, när denna preskriptionstid tillämpas på samma sätt på alla krav på återbetalning av avgifterna i fråga, oavsett om kraven grundas på unionsrätten eller på nationell rätt.

73.      Detta synsätt behöver dock nyanseras med tanke på det fall där avgifterna har erlagts till staten via en mellanhand och en preskriptionstid på tio år tillämpas på fordringar mellan enskilda samtidigt som preskriptionstiden för fordringar mot staten är fem år.

74.      Ett sådant fall skulle vara förenligt med unionsrätten om en mellanhand som har varit tvungen att återbetala felaktigt betalda belopp till en annan enskild förfogar över en rimlig frist för att på ett verkningsfullt sätt återkräva de sålunda återbetalda beloppen från staten. I annat fall skulle de skiljaktiga preskriptionstiderna inte vara förenliga med unionsrätten, eftersom följderna av den rättsstridiga handlingen då inte skulle drabba staten, vilket rätteligen borde vara fallet, utan mellanhanden, som har saknat laglig möjlighet att avstå från att övervältra avgifterna på sina kunder.

75.      I det aktuella fallet skulle en sådan talan om ett garantiåtagande enligt den hänskjutande domstolen i princip vara möjlig och även kunna vinna framgång.

76.      Eftersom dessa villkor är uppfyllda förefaller situationen således vara förenlig med unionsrätten.

2.      Kompletterande reflexioner

77.      Trots att jag redan väsentligen har lämnat mitt svar på denna fråga, förefaller det mig nödvändigt att redovisa några kompletterande reflexioner.

a)      Den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa och preskriptionstidens längd

78.      Jag har ovan föreslagit att domstolen ska slå fast att en preskriptionstid på fem år som börjar löpa vid inledningen av det budgetår då fordran uppstår är förenlig med unionsrätten.

79.      Därmed har jag avvisat möjligheten att tillämpa samma lösning som i domen i det ovannämnda målet Emmott, det vill säga att i enlighet med det förslag som har framförts av kärandena i målet vid den nationella domstolen låta preskriptionstiden börja löpa samma dag som domstolen meddelade sin dom.

80.      En dom som domstolen meddelar i ett mål om förhandsavgörande och där domstolen förtydligar en rättslig situation, såsom domen i de ovannämnda förenade målen van Calster m.fl., kan dock i undantagsfall ha en viss påverkan, även efter det att preskriptionstiden har löpt ut.

81.      Lagstiftningen om preskriptionstider för fordringar mot belgiska staten medför att domen avseende förhandsavgörande i de ovannämnda förenade målen van Calster m.fl., som meddelades 2003, inte får allmängiltig verkan (erga omnes), eftersom fordringar som andra personer i samma rättsliga situation har torde vara preskriberade.

82.      Domstolen noterade själv i sin dom i de ovannämnda förenade målen van Calster m.fl. att den belgiska lagstiftarens avsikt med att ge 1998 års lag retroaktiv verkan var att avhjälpa följderna av underlåtenheten att förhandsanmäla den stödåtgärd som härrörde från 1987 års lag.(35)

83.      Den belgiska regeringen hävdade en annan ståndpunkt i de ovannämnda förenade målen van Calster m.fl., och landets högsta domstol, Cour d’arbitrage, hade godkänt den retroaktiva verkan av 1998 års lag.(36) Alla berörda ekonomiska aktörer bortsett från Eugène van Calster och hans medklagande ansåg uppenbarligen att det inte skulle tjäna något till att bestrida föreskrifterna och hade därför inte heller väckt talan om återbetalning.

84.      Efter domen i de ovannämnda förenade målen van Calster m.fl. har Konungariket Belgien inte på eget initiativ försökt avhjälpa den rådande situationen i syfte att göra den förenlig med unionsrätten. Tvärtom har Konungariket Belgien genom att åberopa att preskriptionstiden har löpt ut bekräftat sin önskan att behålla de medel som har tagits ut i strid med unionsrätten.

85.      Under alla omständigheter stod det klart att den belgiska regeringens underlåtenhet att återbetala medlen helt saknade grund.(37)

86.      För att det ska kunna säkerställas att domstolens domar får allmängiltig verkan (erga omnes) borde nationell domstol enligt min uppfattning kunna förklara, undantagsvis och oaktat eventuell preskription, att talan om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp kan tas upp till prövning även om den väcks efter det att preskriptionstiden har löpt ut, förutsatt att talan väcks inom rimlig tid efter det att domstolen meddelade den dom i vilken den fann att betalningen i fråga var oförenlig med unionsrätten.

87.      Detta borde vara möjligt bland annat om medlemsstaten i fråga aktivt och vid upprepade tillfällen har försökt förhindra utövandet av rättigheter som följer av unionsrätten såsom denna har tolkats av domstolen, eftersom medlemsstaten i annat fall skulle kunna dra otillbörlig fördel av sitt rättsstridiga handlande, vilket skulle strida mot principen nemo auditur propriam turpitudinem allegans. Jag har funnit att domstolen har övervägt en sådan möjlighet i fall där anledningen till att en kärande mot vilken preskription nu görs gällande inte tidigare vidtagit åtgärder står att söka i felaktiga upplysningar som de nationella myndigheterna avsiktligt har lämnat.(38)

88.      Jag understryker att detta är en möjlighet som enbart skulle kunna användas i undantagsfall. Jag tillägger att det ankommer på den nationella domstolen att bedöma vad som är en rimlig frist, men att det enligt min uppfattning torde röra sig om månader snarare än år.(39) I det aktuella fallet skulle kärandena i målet vid den nationella domstolen efter mitt förmenande inte kunna utnyttja ett sådant undantag, eftersom de inte väckte talan förrän flera år efter domen i de ovannämnda förenade målen van Calster m.fl.

b)      Medlemsstatens eventuella passivitet efter det att oförenligheten med unionsrätten har fastställts

89.      En annan fråga är om en medlemsstat till följd av lojalitetsprincipen är skyldig att agera i syfte att avhjälpa en oförenlighet med unionsrätten som har fastställts av domstolen.

90.      Sedan kommissionens beslut av år 1991(40) har Konungariket Belgien sannolikt haft fullständig kännedom om att 1987 års system var oförenligt med unionsrätten med avseende på bland annat nationella producenter och exportörer. De belgiska myndigheterna förefaller ha försökt avhjälpa underlåtenheten att följa förfarandet för anmälning(41) av 1987 års system till kommissionen genom att föreskriva retroaktiv och automatisk kvittning av avgifter enligt det nya 1998 års system mot belopp som tidigare hade betalats till staten. Att systemet på detta sätt var retroaktivt, något som domstolen i domen i de ovannämnda förenade målen van Calster m.fl. förklarade vara oförenligt med unionsrätten, visar enligt min uppfattning att det råder allvarliga tvivel om Konungariket Belgiens goda tro i det aktuella fallet.

91.      Det förefaller mig som om belgiska staten med avsikt har avstått från att vidta åtgärder för att återbetala de belopp som betalats in felaktigt. Ingenting i unionsrätten hindrar emellertid medlemsstaten från att handla aktivt.

92.      Det förefaller mig inte uteslutet att medlemsstaten borde handla aktivt i syfte att återbetala felaktigt betalda belopp, åtminstone i de fall där det rättsstridiga beloppet kan fastställas exakt eller ungefärligt samt i de fall där de berörda är ett stort antal enskilda som har drabbats av små förluster som inte motiverar risken för var och en att stå för de betydande kostnader som alla domstolsprocesser är förenade med.(42)

93.      Unionsrätten utgör absolut inte hinder för ett sådant agerande. Tvärtom borde ett sådant agerande uppmuntras, kanske till och med krävas. På vissa områden finns det till och med särskilda förfaranden för detta ändamål. De bakomliggande syftena varierar naturligtvis, vilket också medför att förfarandena inte är identiska. Trots detta är frågan av avsevärd betydelse för unionsrättens effektivitet, särskilt i fall där de aktuella beloppen kan vara förhållandevis försumbara och detta avskräcker de berörda från att väcka individuell talan om återbetalning med osäker utgång(43).

94.      Enligt min uppfattning var belgiska staten i enlighet med lojalitetsprincipen skyldig att dra lämpliga konsekvenser av domen i de ovannämnda förenade målen van Calster m.fl. och att underlätta verkställigheten av den domen, i förekommande fall genom ingripande av den nationella lagstiftaren.

95.      Slutligen noterar jag att, enligt den nationella lagstiftningen, staten som gäldenär åtnjuter en förmånligare behandling än någon annan gäldenär, oberoende av fordrans egenskaper och alla andra omständigheter. Detta motiveras enligt uppgift med behovet av att snabbt kunna avsluta räkenskaperna.

96.      Mot bakgrund av domen i målet Zouboulidis mot Grekland(44) är emellertid en sådan motivering – det vill säga en hänvisning till intresset av att staten snabbt ska kunna avveckla sina skuldförbindelser – inte tillräcklig för att staten ska få beviljas en kortare preskriptionstid. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna konstaterade nämligen i den domen att detta innebar ett brott mot artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen), vilket avser skydd för egendom. Ett motsvarande konstaterande torde kunna göras med ledning av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.(45)

97.      Trots detta förefaller en preskriptionstid på fyra till fem år för fordringar avseende återbetalning av felaktigt inbetalda skatter och avgifter snarare vara generöst tilltagen än alltför kort. Mot bakgrund av det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna åtnjuter i egenskap av parter i Europakonventionen, anser jag att domstolen inte heller bör tolka den ovannämnda stadgan så, att den preskriptionstid som föreskrivs i den belgiska lagstiftningen för fordringar mot staten inte kan tillämpas.

V –    Förslag till avgörande

98.      Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som har ställts av Rechtbank van eerste aanleg te Brussel på följande sätt:

1)      Unionsrätten utgör, under sådana förhållanden som i målet vid den nationella domstolen, inte hinder för att nationell domstol tillämpar den femåriga preskriptionstid som föreskrivs i den nationella rättsordningen för fordringar mot staten avseende återbetalning av avgifter som har erlagts till den berörda medlemsstaten till följd av ett blandat system med stöd och avgifter.

2)       Unionsrätten utgör, under sådana förhållanden som i målet vid den nationella domstolen, inte hinder för att en medlemsstat, i sitt försvar mot en talan som en enskild har väckt mot medlemsstaten för att göra gällande rättigheter som den enskilde tilldelas genom EUF-fördraget, åberopar nationella preskriptionstider som är förmånligare för medlemsstaten än de allmänna reglerna i den nationella rättsordningen, trots att Europeiska unionens domstol, först sedan dessa särskilt förmånliga nationella preskriptionstider hade löpt ut, har fastställt att dessa nationella bestämmelser är oförenliga med unionsrätten, och även om de rättsstridiga förhållandena förelåg innan dess.

3)      Unionsrätten utgör inte, under sådana förhållanden som i målet vid den nationella domstolen, hinder för att en medlemsstat, när den tar ut avgifter av en enskild som i sin tur är förpliktad att övervältra avgifterna på andra enskilda med vilka han bedriver handel, till följd av nationella bestämmelser låter dessa enskilda omfattas av en kortare preskriptionstid för fordringar avseende återbetalning av avgifter som i strid med unionsrätten har erlagts till medlemsstaten, samtidigt som dessa enskilda åtnjuter en längre preskriptionstid för egna fordringar avseende återbetalning av samma avgifter mot en enskild som har uppträtt som mellanhand – så att en sådan mellanhand kan hamna i en situation där en fordran mot honom inte har preskriberats medan hans motsvarande fordran mot staten har preskriberats, varvid andra aktörer kan väcka talan mot denna mellanhand – förutsatt att mellanhanden i förekommande fall kan väcka talan om garantiåtagande mot medlemsstaten och enbart om mellanhanden av medlemsstaten kan återkräva de avgifter som han själv har erlagt direkt till denna.

---

1 – Originalspråk: franska.

---

2 – De förevarande målen är enligt den belgiska regeringen bara 2 av 879 pågående mål vid den hänskjutande domstolen där talan väckts med anledning av djurhälsolagen av den 24 mars 1987 (wet van 24 maart 1987 betreffende de dierengezondheid) och lagen av den 23 mars 1998 om inrättande av en budgetfond för främjande av djurs hälsa och kvalitet samt animaliska produkters sundhet och kvalitet (wet van 23 maart 1998 betreffende de oprichting van een Begrotingsfonds voor de gezondheid en de kwaliteit van de dieren en de dierlijke producten). Det totala beloppet för de återbetalningar som yrkats i dessa mål sägs preliminärt uppgå till 119 miljoner euro. 

---

3 – Den förstnämnda principen förekommer i engelsk rätt, med avseende på begreppet rättvisa (”equity”), känd i formen vigilantibus non dormientibus aequitas subvenit. Den sistnämnda är välbekant för domstolen. Enligt en författare är det till och med den princip som oftast har citerats av domstolen och dess generaladvokater (se Masson, A., ”Usages et réflexivité du latin à la Cour de justice des Communautés européennes”, Revue trimestrielle de droit européen, 2007, nr 4, s. 609–633).

---

4 – Se domar av den 16 december 1992 i mål C‑17/91, Lornoy m.fl. (REG 1992, s. I‑6523), i mål C‑114/91, Claeys (REG 1992, s. I‑6559), och i de förenade målen C‑144/91 och C‑145/91, Demoor m.fl. (REG 1992, s. I‑6613).

---

5 – Dom av den 21 oktober 2003 i de förenade målen C‑261/01 och C‑262/01, van Calster m.fl. (REG 2003, s. I‑12249).

---

6 – Moniteur belge av den 30 april 1998, s. 13469.

---

7 – Se artikel 23 i 1998 års lag.

---

8 – Se artikel 23 i 1998 års lag.

---

9 – Punkterna 65 och 77 (se ovan fotnot 5).

---

10 – Moniteur belge av den 21 augusti 1991, s. 17960.

---

11 – Se, bland annat, dom av den 14 april 2003 meddelad av Hof van Cassatie.

---

12 – Se artiklarna 14, 17 och 21 i 1998 års lag.

---

13 – Om den tillämpliga preskriptionstiden hade varit tio år räknat från ikraftträdandet av 1998 års lag, det vill säga den 30 april 1998, skulle en talan av den 2 april 2007 däremot ha väckts innan preskriptionstiden hade löpt ut.

---

14 – Se artiklarna 14, 17, 21 och 23 i 1998 års lag.

---

15 – Se punkt 28 i detta förslag till avgörande.

---

16 – Se dom av den 14 januari 1997 i de förenade målen C‑192/95–C‑218/95, Comateb m.fl. (REG 1997, s. I‑165), punkt 20, och av den 17 juni 2004 i mål C‑30/02, Recheio – Cash & Carry (REG 2004, s. I‑6051), punkt 15.

---

17 – Se bland annat, när det gäller återbetalning av felaktigt inbetalda belopp, dom av den 15 september 1998 i mål C‑231/96, Edis (REG 1998, s. I‑4951), punkt 34, och domen i det ovannämnda målet Recheio – Cash & Carry, punkt 17, samt, när det gäller den mer allmänna frågan, dom av den 15 april 2008 i mål C‑268/06, Impact (REG 2008, s. I‑2483), punkt 46, och av den 8 mars 2011 i mål C‑240/09, Lesoochranárske zoskupenie (REU 2011, s. I‑0000), punkt 48.

---

18 – Se, bland annat, dom av den 24 mars 2009 i mål C‑445/06, Danske Slagterier (REG 2009, s. I‑2119), punkt 31 och där angiven rättspraxis.

---

19 – Se dom av den 17 november 1998 i mål C‑228/96, Aprile (REG 1998, s. I‑7141), punkt 19 och där angiven rättspraxis.

---

20 – Se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Aprile, punkt 19, samt dom av den 11 juli 2002 i mål C‑62/00, Marks & Spencer (REG 2002, s. I‑6325), punkt 35, och av den 15 april 2010 i mål C‑542/08, Barth (REU 2010, s. I‑0000), punkt 28.

---

21 – Punkt 18 i domen.

---

22 – Preskriptionstiden anges i artikel 100 i de samordnade lagarna om statens räkenskaper (se ovan punkt 23 i detta förslag till avgörande).

---

23 – Något som är fallet i artikel 100 i de samordnade lagarna om statens räkenskaper.

---

24 – Se, bland annat, dom av den 27 mars 1980 i mål 61/79, Denkavit italiana (REG 1980, s. 1205; svensk specialutgåva, volym 5, s. 149), punkt 16, av den 10 februari 2000 i mål C‑50/96, Deutsche Telekom (REG 2000, s. I‑743), punkt 43, av den 13 januari 2004 i mål C‑453/00, Kühne & Heitz (REG 2004, s. I‑837), punkt 21, och av den 12 februari 2008 i mål C‑2/06, Kempter (REG 2008, s. I‑411), punkt 35.

---

25 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 oktober 1995 i mål C‑137/94, Richardson (REG 1995, s. I‑3407), punkt 33, och av den 6 mars 2007 i mål C‑292/04, Meilicke m.fl. (REG 2007, s. I‑1835), punkt 34 och där angiven rättspraxis, samt domen i det ovannämnda målet Kempter, punkt 35.

---

26 – Se dom av den 25 juli 1991 i mål C‑208/90, Emmott (REG 1991, s. I‑4269; svensk specialutgåva, volym 11, s. 393), punkt 21.

---

27 – Se dom av den 2 december 1997 i mål C‑188/95, Fantask m.fl. (REG 1997, s. I‑6783), punkt 51.

---

28 – Punkt 54 i domen.

---

29 – Se även domar av den 17 juli 1997 i mål C‑90/94, Haahr Petroleum (REG 1997, s. I‑4085), punkt 52, och i de förenade målen C‑114/95 och C‑115/95, Texaco och Olieselskabet Danmark (REG 1997, s. I‑4263), punkt 48.

---

30 – Dom av den 28 november 2000 i mål C‑88/99, Roquette Frères (REG 2000, s. I‑10465), punkt 37.

---

31 – Se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Barth, punkt 33, och i det ovannämnda målet Aprile, punkterna 43–45.

---

32 – Den hänskjutande domstolen förefaller anse att det finns en skillnad mellan de tillämpliga preskriptionstiderna. Den belgiska regeringen, som har klassificerat de aktuella målen såsom rörande utomobligatoriskt ansvar, gav däremot vid förhandlingen uttryck för en annan åsikt, nämligen att preskriptionstiderna var lika långa, det vill säga fem år, även om det fanns en viss skillnad i fråga om den tidpunkt då de började löpa. Jag noterar att den hänskjutande domstolen har klassificerat målen såsom rörande återbetalning av felaktigt inbetalda belopp (condictio indebiti). Se, när det gäller frågan om klassificering, dom av den 12 december 2006 i mål C‑446/04, Test Claimants in the FII Group Litigation (REG 2006, s. I‑11753), punkt 201.

---

33 – Q-Beef, som erlade sina avgifter direkt till staten, berörs inte av denna tolkningsfråga.

---

34 – Se domen i det ovannämnda målet Edis, punkt 39, och i det ovannämnda målet Aprile, punkt 34, samt dom av den 10 september 2002 i de förenade målen C‑216/99 och C‑222/99, Prisco och CASER (REG 2002, s. I‑6761), punkt 70.

---

35 – Domen i det ovannämnda målet Calster m.fl., punkt 59. I punkt 60 tillägger domstolen att en sådan lagstiftningsteknik inte kan anses vara förenlig med den anmälningsskyldighet som följer av artikel 93.3 i fördraget. Om en sådan teknik tilläts skulle nämligen medlemsstaterna omedelbart kunna börja genomföra förslag till statligt stöd utan att anmäla dem, och de skulle kunna undvika följderna av underlåtenheten att anmäla genom att upphäva stödåtgärden och samtidigt återinföra den med retroaktiv verkan.

---

36 – Se punkt 16 i generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i det ovannämnda målet van Calster m.fl.

---

37 – Dom av den 20 mars 1997 i mål C‑24/95, Alcan Deutschland (REG 1997, s. I‑1591).

---

38 – Se dom av den 1 december 1998 i mål C‑326/96, Levez (REG 1998, s. I‑7835), punkt 34, och domen i det ovannämnda målet Barth, punkt 36.

---

39 – Som exempel kan nämnas att det berörda bolaget i det ovannämnda målet Kühne & Heitz hade inkommit med betalningskrav avseende vissa belopp ungefär två månader efter domstolens dom i vilken denna gjorde en tolkning som var förmånlig för bolaget (se generaladvokaten Légers förslag till avgörande, punkt 14).

---

40 – Något som Konungariket Belgien för övrigt inte har bestritt.

---

41 – Till och med under förhandlingen klassificerade företrädaren för den belgiska regeringen underlåtenheten att göra anmälan som ett procedurfel. Enligt min uppfattning rör det sig om något mycket allvarligare: att inte anmäla är att underlåta att fullgöra en grundläggande skyldighet när det gäller statligt stöd.

---

42 – Som exempel kan nämnas uppföljningen av domen av den 7 september 2004 i mål C‑319/02, Manninen (REG 2004, s. I‑7477), där domstolen fann att den finländska lagstiftningen var oförenlig med unionsrätten. När den hänskjutande domstolen hade meddelat sitt slutgiltiga avgörande (Högsta förvaltningsdomstolens beslut av den 22 december 2004 i mål KHO:2004:117), antogs en lag syftande till gottgörelse. Av förarbetena till den lagen framgår att avsikten var att säkerställa en effektiv återbetalning (se även proposition 57/2005).

---

43 – I skäl 13 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG‑fördraget (EGT L 83, s. 1) sägs att en effektiv konkurrens bör återställas i fall av olagligt stöd som inte är förenligt med den gemensamma marknaden och att det därför är nödvändigt att stödet jämte ränta återkrävs utan dröjsmål.

---

44 – Europadomstolens dom av den 25 juni 2009 i målet Zouboulidis mot Grekland, §§ 33–37. Detta mål rörde fordringar mot grekiska staten som i vissa fall preskriberades efter två år samtidigt som preskriptionstiden för statens egna fordringar var två till tio gånger så lång. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna fann att de särskilt fördelaktiga preskriptionsregler som gällde för grekiska staten var oförenliga med artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen av den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

---

45 – Se artikel 17, som rör rätten till egendom.