29.1.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 30/7

1.

En arbetstagare, såsom Günther Fuß i det nationella målet, som i egenskap av offentligt anställd brandman i utryckningstjänsten har fullgjort en genomsnittlig veckoarbetstid som överskrider den som föreskrivs i artikel 6 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, kan åberopa unionsrätten för att aktualisera skadeståndsansvar för myndigheterna i den berörda medlemsstaten för den skada som han åsamkats till följd av att denna bestämmelse har åsidosatts.

2.

Unionsrätten utgör hinder för en nationell lagstiftning såsom den i det nationella målet enligt vilken rätten för en offentligt anställd arbetstagare att kunna få skadestånd för att myndigheterna i den berörda medlemsstaten har åsidosatt en unionsrättslig bestämmelse, i detta fall artikel 6 b i direktiv 2003/88, görs beroende av ett villkor som bygger på begreppet culpa och som går utöver kravet på en tillräckligt klar överträdelse av denna rätt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

Unionsrätten utgör hinder för en nationell lagstiftning såsom den i det nationella målet enligt vilken en offentliganställd arbetstagare, för att kunna få skadestånd som följd av att myndigheterna i den berörda medlemsstaten har åsidosatt artikel 6 b i direktiv 2003/88, först ska ha lämnat in en ansökan till sin arbetsgivare att denna ska följa ovannämnda bestämmelse.

3.

Den ersättning som medlemsstaternas myndigheter ska utge för skada som de åsamkat enskilda genom att åsidosätta unionsrätten ska vara adekvat i förhållande till den skada som lidits. När det saknas unionsrättsliga bestämmelser på området är det med utgångspunkt i den berörda medlemsstatens nationella rätt, med beaktande av principerna om likvärdighet och effektivitet, som det dels ska bedömas om den skada som en arbetstagare, sådan som Günther Fuß i det nationella målet, har åsamkats genom att en unionsrättslig bestämmelse har åsidosatts ska ersättas med kompensationsledighet eller med ersättning i pengar, dels ska fastställas bestämmelser för hur denna ersättning ska beräknas. De beräkningsperioder som föreskrivs i artiklarna 16–19 i direktiv 2003/88 saknar härvidlag betydelse.

4.

Svaren på de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt är identiska, oberoende av om de faktiska omständigheterna i målet omfattas av bestämmelserna i rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/34/EG av den 22 juni 2000, eller av bestämmelserna i direktiv 2003/88.