Talan väckt den 14 augusti 2008 – BNP Paribas och BNL mot kommissionen

(Mål T-335/08)

(2008/C 272/79)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Sökande: BNP Paribas och Banca Nazionale del Lavoro SpA (BNL) (ombud: advokaterna R. Silvestri, G. Escalar och M. Todino)

Svarande: Europeiska gemenskapernas kommission

Sökandenas yrkanden

Sökandena yrkar att förstainstansrätten ska

Grunder och huvudargument

Sökandenas talan i förevarande mål riktar sig mot den rättsakt genom vilken den italienska lagen nr 350/2003 förklarats oförenlig med artikel 87 EG angående statligt stöd, då denna lag innehåller en särskild ordning för skattemässig jämkning (nedan kallad den särskilda ordningen) för tillgångarna för vissa kreditinstitut till följd av den omorganisation som genomförts enligt lag nr 218 av den 30 juli 1990 (nedan kallad Amato-lagen). Enligt kommissionen grundar sig den särskilda ordningens rättsstridighet på antagandet att den italienska lagstiftaren genom denna ordning har beviljat en ”selektiv” skatteförmån till endast de banker som berörs av en sådan omorganisation som avses i Amato-lagen, utan att föreskriva motsvarande fördelar för andra institutioner och andra företag i allmänhet.

Till stöd för sina yrkanden gör sökandena gällande att kommissionen felaktigt ansåg att den särskilda ordningen för jämkning är ett erkännande av att den utgör en ekonomisk förmån för de bolagen som omfattas av denna och därmed en form av olagligt stöd. Faktum är att denna ordning inte innebär en skatteförmån, då den helt enkelt är ett frivilligt system som man får tillträde till genom att betala in skatten i förväg på grundval av en ersättningskvot.

Även om det antas att ordningen i fråga innebär någon form av förmån för de företag som använder sig av den, utgör den ändå inte statligt stöd, eftersom den inte är av selektiv art. Den skattemässiga ordningen i fråga utgör en lösning som är förenlig med det allmänna skattesystemet och grundar sig på objektiva kriterier, nämligen behovet av att låta de kreditinstitut som berörs av privatiseringen att jämka sina bidrag enligt Amato-lagen genom införande av en kvot där hänsyn tas till den tidigare delvisa beskattningen av redan konstaterade kapitalvinster och till de stelheter i övrigt som är inbyggda i dessa bidrag, nackdelar som övriga företag inte har – till skillnad från de berörda bankerna till följd av lag 350/2003 – vilka hade erhållit bidrag i ett annat sammanhang än inom ramen för denna lag och för vilka en jämkningsordning som fungerade på ett annat sätt var fullt berättigad.

För det andra är kommissionens beslut behäftat med en uppenbar brist i motiveringen, som grundar sig i den felaktiga uppfattningen att lag nr 350/2003 inte innehåller någon allmän jämkningsordning. Kommissionen har felaktigt hävdat att det inte finns någon allmän jämkningsordning som kan ställas mot den angripna särskilda ordningen och har därmed underlåtit att göra någon som helst jämförelse mellan de båda ordningarna i syfte att utvärdera alla de omständigheter som kan påverka det totala skattetrycket inom respektive ordning.

Enligt sökandena är det dessutom ändå uppenbart att den särskilda ordningen, även vid en jämförelse mellan de båda ordningarna på grundval av dessa omständigheter, i förhållande till den allmänna ordningen praktiskt taget inte innebär någon skattemässig fördel genom den tillämpliga kvoten.