Överklagande ingett den 7 augusti 2008 av Internationaler Hilfsfonds eV av den dom som förstainstansrätten (femte avdelningen) meddelade den 5 juni 2008 i mål T-141/05, Internationaler Hilfsfonds eV mot Europeiska gemenskapernas kommission

(Mål C-362/08 P)

(2008/C 272/20)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Internationaler Hilfsfonds eV (ombud: advokaten H. Kaltenecker)

Övrig part i målet: Europeiska gemenskapernas kommission

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Förstainstansrätten avvisade klagandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut, genom vilket klaganden nekades tillgång till vissa handlingar rörande avtalet LIEN 97-2011 om medfinansiering av ett medicinskt hjälpprogram i Kazakstan, på följande grunder: Talan rör ett beslut vilket enbart bekräftar ett tidigare slutligt beslut. Även om det ifrågasatta beslutet inte skulle utgöra en bekräftelse av ett tidigare slutligt beslut utgör det inte ett beslut mot vilket talan kan väckas i den mening som avses i förordning nr 1049/2001.

Domen uppvisar brister i rättsligt hänseende och vad avser bedömningen av de faktiska omständigheterna.

För det första, vad avser klassificeringen av det ifrågasatta beslutet, förbisåg förstainstansrätten att det meddelande som kommissionen tidigare hade skickat till klaganden som svar på en bekräftande ansökan i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning 1049/2001, var ogiltigt då det inte hade avfattas av kommissions generalsekreterare och varken innehöll skäl eller rättslig argument. Eftersom det följaktligen rör sig om ett svar som saknar rättskraft var det inte möjligt att väcka talan om ogiltigförklaring av detsamma. Av denna anledning kan endast det ifrågasatta beslutet, det vill säga kommissionens svar på klagandens förnyade ansökan, anses utgöra ett slutligt beslut, vilket kommissionen, i strid med förstainstansrättens bedömning, faktiskt antog efter en ny och fullständig prövning av situationen. Det ifrågasatta beslutet kan följaktligen inte bara vara ett bekräftande beslut. Ett beslut som saknar rättsverkan kan nämligen inte bekräftas. Förstainstansrätten underlät att pröva kommissionens tidigare besluts rättsliga giltighet, vilket resulterade i en felaktig kvalificering av kommissionens ifrågasatta beslut.

För det andra bygger förstainstansrättens resonemang enligt vilket det ifrågasatta beslutet utgör svar på en ursprunglig ansökan i den mening som avses i förordning nr 1049/2001, och därför inte kan anses utgöra ett beslut mot vilket talan kan väckas, på en felaktig tolkning av artikel 7.2 i förordning 1049/2001. Förstainstansrätten förbisåg att det är möjligt, men inte obligatoriskt, att ge in en bekräftande ansökan enligt nämnda förordning. Med beaktande av detta och i ljuset av kommissionens avvisande attityd under hela det administrativa förfarandet var klaganden inte skyldig att ge in en bekräftande ansökan. Under förfarandet begärde klaganden att en hänvisning till den aktuella bestämmelsens natur skulle införas i förhandlingsprotokollet eftersom nämnda protokoll var ofullständigt på denna punkt. Genom att avslå denna begäran gjorde sig förstainstansrätten också skyldig till rättegångsfel.