1

Aluminiumoxid är ett vitt pulver som främst används i smältverk för att framställa aluminium. Aluminiumoxid framställs av bauxitmalm genom en förädlingsprocess där sista steget utgörs av kalcinering. Mer än 90 procent av den kalcinerade aluminiumoxiden används för framställning av aluminium i aluminiumsmältverk. Resten vidareförädlas och används i kemiska tillämpningar. Det finns två separata produktmarknader: aluminiumoxid för smältning (nedan kallad AM) och aluminiumoxid av kemisk kvalitet (nedan kallad AC). Mineraloljor kan användas som bränsle vid framställningen av aluminiumoxid.

2

Det finns endast en aluminiumoxidproducent i Irland, endast en i Italien och endast en i Frankrike. Det rör sig i Italien om Eurallumina SpA på Sardinien. Det finns även aluminiumoxidproducenter i Tyskland, i Spanien, i Grekland, i Ungern och i Förenade kungariket.

3

Republiken Italien har sedan 1993 befriat mineraloljor som används för aluminiumframställning från punktskatt (nedan kallad den ifrågasatta skattebefrielsen). Den ifrågasatta skattebefrielsen infördes i italiensk rätt genom decreto legislativo 26 ottobre 1995 nr 504, Testo unico delle disposizioni legislative concernenti le imposte sulla produzione e sui consumi e relative sanzioni penali e amministrative (lagstiftningsdekret nr 504 av den 26 oktober 1995, konsoliderad version av lagbestämmelser om skatter på produktion, konsumtion samt om straffrättsliga och administrativa sanktioner på området) (GURI nr 279 av den 29 november 1995, ordinarie tillägg) (nedan kallat 1995 års lagstiftningsdekret).

4

Skattebefrielsens tillämpning på Sardinien tilläts till och med den 31 december 1994 genom rådets beslut 93/697/EEG av den 13 december 1993 om tillåtelse för medlemsstater att i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 8.4 i direktiv 92/81/EEG för vissa mineraloljor fortsätta att tillämpa nedsatta punktskattesatser eller befrielse från punktskatt, när dessa används för särskilda ändamål (EGT L 321, s. 29; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 95). Rådet förlängde en första gång denna tillåtelse till och med den 31 december 1996, genom beslut 96/273/EG av den 22 april 1996 om rätt för vissa medlemsstater att på vissa mineraloljor för särskilda användningssätt tillämpa nedsatt punktskatt eller medge befrielse från punktskatt enligt det förfarande som fastställs i artikel 8.4 i direktiv 92/81 (EGT L 102, s. 40). Rådet förlängde denna tillåtelse till och med den 31 december 1998, genom beslut 97/425/EG av den 30 juni 1997 om tillåtelse för medlemsstater att i enlighet med det förfarande som föreskrivs i direktiv 92/81/EEG för vissa mineraloljor, när dessa används för särskilda ändamål, tillämpa och fortsätta tillämpa gällande nedsättning av eller befrielse från punktskatt (EGT L 182, s. 22). Rådet förlängde tillåtelsen en tredje gång till och med den 31 december 1999, genom beslut 1999/255/EG av den 30 mars 1999 om tillåtelse för vissa medlemsstater att på vissa mineraloljor, i enlighet med direktiv 92/81/EEG, tillämpa eller fortsätta tillämpa nedsatta punktskattesatser eller befrielse från punktskattesatser samt om ändring av beslut 97/425 (EGT L 99, s. 26). Rådet förlängde ånyo sin tillåtelse till och med den 31 december 2000, genom beslut 1999/880/EG av den 17 december 1999 om tillåtelse för medlemsstaterna att i enlighet med det förfarande som föreskrivs i direktiv 92/81/EEG för vissa mineraloljor, när dessa används för särskilda ändamål, tillämpa eller fortsätta tillämpa gällande nedsättning av eller befrielse från punktskatt (EGT L 331, s. 73).

5

Rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 2001 om nedsättning av punktskattesatser och befrielse från punktskatter för vissa mineraloljor som används för särskilda ändamål (EGT L 84, s. 23), det vill säga det senaste beslutet angående den ifrågasatta skattebefrielsen, förlängde befrielsen till och med den 31 december 2006. Enligt skäl 5 i detta beslut ”påverka[de] [beslutet] inte resultatet av de eventuella förfaranden med anledning av störningar av den inre marknadens sätt att fungera som [kunde] komma att inledas med stöd av artiklarna 87 [EG] och 88 [EG]” och det ”befria[de inte] medlemsstaterna från deras skyldighet att i enlighet med artikel 88 [EG] anmäla alla planerade statliga stödåtgärder till kommissionen”.

6

Genom skrivelse av den 29 maj 1998 begärde Europeiska gemenskapernas kommission upplysningar från de italienska myndigheterna i syfte att undersöka huruvida den omtvistade skattebefrielsen omfattades av tillämpningsområdet för artiklarna 87 EG och 88 EG. Efter det att kommissionen skickat en påminnelse den 16 juni 1998 svarade Republiken Italien den 20 juli 1998.

7

Kommissionen begärde i skrivelse av den 17 juli 2000 att Republiken Italien skulle anmäla den omtvistade skattebefrielsen till kommissionen. Kommissionen upprepade sin begäran till Republiken Italien, vilken den uppmanat att tillhandahålla ytterligare upplysningar, genom skrivelse av den 27 september 2000. Efter en ny påminnelse från kommissionen den 20 november 2000 svarade Republiken Italien den 7 december 2000.

8

Genom beslut K(2001) 3300 av den 30 oktober 2001 inledde kommissionen det förfarande som föreskrivs i artikel 88.2 EG avseende den ifrågasatta skattebefrielsen (nedan kallat det formella granskningsförfarandet). Beslutet delgavs Republiken Italien genom skrivelse av den 5 november 2001 och offentliggjordes den 2 februari 2002 i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 30, s. 17).

9

Genom skrivelser av den 26 och av den 28 februari samt av den 1 mars 2002 mottog kommissionen yttranden från Aughinish Alumina Ltd, Eurallumina SpA, Alcan Inc. respektive Association européenne de l’aluminium. Yttrandena kommunicerades Republiken Italien genom skrivelser av den 26 mars 2002.

10

Republiken Italien yttrade sig genom en skrivelse av den 6 februari 2002.

11

Den 7 december 2005 fattade kommissionen beslut 2006/323/EG om den befrielse från punktskatt på mineraloljor som används som bränsle vid framställningen av aluminiumoxid i regionerna Gardanne och Shannon samt på Sardinien, som tillämpas av Frankrike, Irland och Italien (EUT L 119, 2006, s. 12) (nedan kallat beslutet aluminium I).

12

Beslutet aluminium I avser perioden fram till den 1 januari 2004, då rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (EUT L 283, s. 51). Genom det direktivet upphävdes rådets direktiv 92/81/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på mineraloljor (EGT L 316, s. 12), liksom rådets direktiv 92/82/EEG av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av punktskattesatser för mineraloljor (EGT L 316, s. 19, svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 98), med verkan från den 31 december 2003 (skäl 57). Enligt beslutet omfattar dock det formella granskningsförfarandet även perioden efter den 31 december 2003 (skäl 92).

13

Beslutspunkterna i beslutet aluminium I har i huvudsak följande lydelse:

”Artikel 1

De befrielser från punktskatt på tjock eldningsolja som används vid framställning av aluminiumoxid som Frankrike, Irland och Italien har beviljat till och med den 31 december 2003 utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 [EG].

Artikel 2

Stöd som beviljats mellan den 17 juli 1990 och den 2 februari 2002 och som är oförenligt med den gemensamma marknaden skall inte återkrävas, eftersom det skulle strida mot de grundläggande principerna i gemenskapslagstiftningen.

Artikel 3

Det stöd som avses i artikel 1 och beviljades mellan den 3 februari 2002 och den 31 december 2003 är förenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 [EG] under förutsättning att stödmottagarna betalade en skatt på minst 13,01 euro per 1000 kg tjock eldningsolja.

Artikel 4

Det stöd som … beviljades mellan den 3 februari 2002 och den 31 december 2003 är oförenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 [EG] om stödmottagarna inte betalade en skatt på minst 13,01 euro per 1000 kg tjock eldningsolja.

Artikel 5

1.   Frankrike, Irland och Italien skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva det oförenliga stöd som avses i artikel 4.

…

5.   Frankrike, Irland och Italien skall inom två månader från delgivningen av detta beslut ålägga mottagarna av det oförenliga stöd som avses i artikel 4 att återbetala det olagliga stödet med ränta.”

14

Republiken Italien och Eurallumina har, genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 16 och den 23 februari 2006, väckt talan som registrerats under målnummer T‑60/06 respektive under målnummer T‑62/06.

15

Med tillämpning av artikel 14 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991 och på förslag av andra avdelningen beslutadetribunalen, efter att ha hört parterna i enlighet med artikel 51 i nämnda regler, att hänskjuta målen till en avdelning i utökad sammansättning.

16

Genom beslut av den 24 maj 2007 har ordföranden på andra avdelningen i utökad sammansättning, efter det att parterna hörts, beslutat att enligt artikel 50 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 förena målen T‑50/06, T‑56/06, T‑60/06, T‑62/06 och T‑69/06 (nedan kallade målen aluminium I) vad gäller det muntliga förfarandet.

17

I dom av den 12 december 2007, Irland m.fl./kommissionen (T‑50/06, T‑56/06, T‑60/06, T‑62/06 och T‑69/06, EU:T:2007:383), förenade tribunalen målen aluminium I såvitt gäller domen, ogiltigförklarade beslutet aluminium I och, i målet T-62/06, lämnade talan i övrigt utan bifall.

18

Kommissionen överklagade tribunalens dom genom ansökan av den 26 februari 2008.

19

Genom dom av den 2 december 2009i målet kommissionen mot Irland m.fl. (C‑89/08 P, REU, EU:C:2009:742) upphävde domstolen domen Irland m.fl./kommissionen, punkt 20 ovan (EU:T:2007:383), i den mån tribunalen hade ogiltigförklarat beslutet aluminium I, återförvisade målet till tribunalen och förklarade att frågan om rättegångskostnader skulle anstå.

20

Efter domen i målet kommissionen/Irland m.fl., punkt 19 ovan (EU:C:2009:742), och i enlighet med artikel 118.1 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, tilldelades målen aluminium I till den andra avdelningen i utökad sammansättning genom beslut av tribunalens ordförande den 18 december 2009.

21

Genom beslut av den 1 mars 2010 av ordföranden på tribunalens andra avdelning i utökad sammansättning förenades målen aluminium I med avseende på det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

22

Genom beslut av tribunalens ordförande den 20 september 2010, tilldelades målen aluminium I till den fjärde avdelningen i utökad sammansättning.

23

Genom dom av den 21 mars 2012, Irland/kommissionen (T‑50/06 RENV, T‑56/06 RENV, T‑60/06 RENV, T‑62/06 RENV och T‑69/06 RENV, REU, EU:T:2012:134), ogiltigförklarade tribunalen beslutet aluminium I i den del det däri konstateras, eller i den del beslutet grundar sig på ett sådant konstaterande, att de befrielser från punktskatt på mineraloljor som används som bränsle vid framställningen av aluminiumoxid, vilka beviljades av Republiken Frankrike, Irland och Republiken Italien till och med den 31 december 2003 (nedan kallad befrielsen från punktskatt) utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG samt i den del Republiken Frankrike, Irland och Republiken Italien däri åläggs att vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva nämnda skattebefrielser från stödmottagarna, i den mån de sistnämnda inte betalade en skatt på minst 13,01 euro per 1000 kg tjock eldningsolja.

24

Kommissionen överklagade tribunalens dom genom ansökan av den 1 juni 2012.

25

Genom dom av den 10 december 2013, kommissionen/Irland m.fl. (C‑272/12 P, REU, EU:C:2013:812) upphävde domstolen domen Irland/kommissionen, punkt 25 ovan (EU:T:2012:134) och återförvisade målen aluminium I till tribunalen samt förklarade att frågan om rättegångskostnader skulle anstå.

26

Efter domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), tilldelades målen aluminium I den första avdelningen, genom tribunalens ordförandes beslut av den 21 januari och av den 10 mars 2014.

27

Parterna har, i enlighet med artikel 119.1 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, yttrat sig skriftligen. Euralluminas skrivelse inkom den 28 januari 2014 och kommissionens skrivelse inkom den 17 mars 2014. Eurallumina har i sitt skriftliga yttrande anfört att bolaget inte önskade dra några konsekvenser av domen i målet kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), och har uppmanat tribunalen att pröva samtliga grunder som åberopats till stöd för dess talan i mål T‑62/06 RENV II. Kommissionen har beaktat detta i sin skriftliga inlaga. Republiken Italien har inte yttrat sig skriftligen.

28

Tribunalens ordförande beslutade den 30 september 2014 att målen aluminium I skulle tilldelas första avdelningen i utökad sammansättning, i enlighet med artikel 118.1 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991.

29

Mot bakgrund av referentens rapport beslutade tribunalen att inleda det muntliga förfarandet och att, som en processledande åtgärd enligt artikel 64.3 b i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, begära att parterna i mål T‑60/06 RENV II skulle uttala sig angående vissa aspekter av tvisten. Parterna efterkom denna anmodan inom utsatt tid.

30

Genom beslut av ordföranden på första avdelningen i utökad sammansättning av den 26 januari 2015 förenades de ifrågavarande målen, såvitt avser det muntliga förfarandet och domen.

31

Eurallumina och kommissionen utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 6 mars 2015. Republiken Italien närvarade inte vid den förhandlingen.

32

Republiken Italien har yrkat att tribunalen ska

33

Eurallumina har yrkat att tribunalen ska

34

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

35

Det ska inledningsvis framhållas att förevarande talan båda avser ogiltigförklaring av beslutet aluminium I, i den mån som förekomsten av det omtvistade stödet konstateras i detta och som Republiken Italien förpliktas att återkräva detta stöd (nedan kallat det omtvistade beslutet). Talan har således samma föremål i båda målen.

36

Kommissionen har i mål T‑60/06 RENV II gjort gällande att talan ska avvisas, dels avseende den första grunden i den mån det görs gällande att det förekommit ett åsidosättande av villkoren i artikel 87.1 EG vid bedömningen av statligt stöd när det gäller, för det första, huruvida mottagaren fått en fördel och, för det andra, snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna, dels avseende den sjätte grunden i den mån det görs gällande att rättssäkerhetsprincipen åsidosatts genom att det inte i det omtvistade beslutet har beaktats att det formella granskningsförfarandet tagit orimligt lång tid. Dessa specifika invändningar har framförts först i repliken och utgör därmed nya grunder i den mening som avses i artikel 48.2 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, vilket medför att de ska avvisas.

37

Republiken Italien har motsatt sig avvisning.

38

Kommissionen har i mål T‑62/06 RENV II gjort gällande att talan ska avvisas, då den syftar till att dra fördel av att det omtvistade beslutet ogiltigförklarades. Den har vidare anfört att den grund som Eurallumina åberopat för att bestrida att den omtvistade skattebefrielsen utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG har framförts först i repliken och därmed utgör en ny grund i den mening som avses i artikel 48.2 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, vilket medför att den ska avvisas.

39

Eurallumina har motsatt sig att dess talan i mål T‑62/06 RENV II avvisas. Bolaget har däremot inte yttrat sig över vad som anförts avseende om avvisning av dess grund rörande, i sak, åsidosättande av artikel 87.1 EG.

40

När det, för det första, gäller yrkandet om avvisande av talan i mål T‑62/06 RENV II i den mån den söker vinna fördel av att det omtvistade beslutet ogiltigförklarats, kan det konstateras att talan, förutom att syfta till en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, innehåller ett yrkande att tribunalen ska förplikta kommissionen att inte besluta om återbetalning av det stöd som lämnats av Republiken Italien till och med den 31 december 2006 eller i vart fall till och med den 31 december 2003, av det skälet att stödet var lagenligt.

41

Avsikten med detta yrkande är emellertid enbart att påvisa att det omtvistade beslutet är rättsstridigt på ett sätt som motiverar att det finns skäl att godta de grunder och invändningar som anförts till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och, därmed, till grund även för detta yrkande. Yrkandet är således inte självständigt i förhållande till yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

42

Även om detta yrkande, såsom kommissionen anfört, skulle eftersträva andra ändamål än enbart en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, såsom ett interimistiskt beslut eller antagandet av en beslutspunkt om att kommissionen inte tillåts konstatera att det omtvistade stödet förekommit eller besluta om återbetalning av detta, skulle det avvisas på den grunden att tribunalen inte är behörig att besluta om detta.

43

Enligt fast rättspraxis ankommer det nämligen inte på tribunalen att tillställa institutionerna förelägganden eller att träda i deras ställe (se dom av den 24 januari 1995, Ladbroke Racing/kommissionen, T‑74/92, REG, EU:T:1995:10, punkt 75 och där angiven rättspraxis). Detta gäller i synnerhet vid den lagenlighetskontroll som sker enligt artikel 230 EG, då det i artikel 233 första stycket EG uttryckligen föreskrivs att det ankommer på den berörda institutionen från vilken en ogiltigförklarad rättsakt härrör att vidta de åtgärder som krävs för domens verkställighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 1986, AKZO Chemie och AKZO Chemie UK/kommissionen, 53/85, REG, EU:C:1986:256, punkt 23, och Ladbroke Racing/kommissionen, EU:T:1995:10, punkt 75).

44

När det vidare gäller yrkandet om avvisning, i mål T‑62/06 RENV II, avseende den grund som Eurallumina gjort gällande för att bestrida att den omtvistade skattebefrielsen utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, grundas det på felaktiga förutsättningar och ska därmed lämnas utan bifall, då det inte framgår av repliken att Eurallumina har gjort gällande någon sådan grund.

45

När det, slutligen, gäller yrkandena i mål T‑60/06 RENV II om avvisning av invändningarna dels om åsidosättande av villkoren i artikel 87.1 EG för bedömningen av statligt stöd med avseende på, för det första, den fördel som mottagaren erhållit och, för det andra, snedvridningen av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna, dels åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen genom att inte i det omtvistade beslutet beakta att det formella granskningsförfarandet tagit orimligt lång tid, ska det framhållas att enligt artikel 44.1 c jämförd med artikel 48.2 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 är åberopandet av nya grunder efter ingivandet av ansökan inte tillåtet, om inte dessa grunder bygger på rättsliga och faktiska omständigheter som inträffat under förfarandet. En grund som utgör en utvidgning av en grund som tidigare – uttryckligen eller underförstått – har åberopats i ansökan och som har ett nära samband med denna kan emellertid prövas i sak (se dom av den 15 oktober 2008, Mote/parlamentet, T‑345/05, REG, EU:T:2008:440, punkt 85 och där angiven rättspraxis). Liknande resonemang gör sig gällande för invändningar som läggs fram till stöd för en grund.

46

För att kunna anses utgöra en utvidgning av en tidigare framförd grund eller invändning måste ett nytt argument ha ett så nära samband med de grunder eller invändningar som ursprungligen anförts i ansökan att de utgör en normal utveckling av diskussionen inom ramen för en tvist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 november 2013, Groupe Gascogne/kommissionen, C‑58/12 P, REU, EU:C:2013:770, punkt 31).

47

Såsom kommissionen i förevarande fall har anfört har de invändningar som redovisats i punkt 45 ovan inte nämnts i ansökan i mål T‑60/06 RENV II. De utgör således nya invändningar.

48

Dessa nya invändningar grundas vidare inte på någon faktisk eller rättslig omständighet som framkommit under förfarandet vid tribunalen.

49

Slutligen utgör inte dessa nya invändningar någon utvidgning av någon av de grunder som gjorts gällande i ansökan i mål T‑60/06 RENV II, då dessa rörde andra rättsfrågor. I synnerhet saknar det närmare samband med den första grunden, som avser villkoret om selektivitet i artikel 87.1 EG, och den sjätte grunden, som bygger på det rättsliga argumentet att principerna om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhet och laglighetspresumtionen utgör hinder för att statligt stöd återkrävs när det dessförinnan tillåtits av rådet enligt regler om skatteharmonisering.

50

Mot bakgrund av vad som anförts i punkterna 45–49 ovan ska kommissionens yrkande om avvisning i mål T‑60/06 RENV II bifallas. Följaktligen ska invändningarna om dels åsidosättande av villkoren i artikel 87.1 EG vid bedömningen av statligt stöd när det gäller, för det första, huruvida mottagaren fått en fördel och, för det andra, snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna, dels avseende den sjätte grunden i den mån det görs gällande att rättssäkerhetsprincipen åsidosatts genom att det inte i det omtvistade beslutet har beaktats att det formella granskningsförfarandet tagit orimligt lång tid, lämnas utan avseende utan att prövas i sak.

51

Republiken Italien har åberopat sex grunder till stöd för sin talan i mål T‑60/06 RENV II. Den första grunden är att artikel 87.1 EG åsidosatts och att motiveringen är motsägelsefull. Den andra är att artiklarna i b ii och 4 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 med tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG] (EGT L 83, s. 1), liksom beslut 93/697, 96/273, 97/425, 1999/255, 1999/880 och 2001/224 (nedan kallade rådets tillåtandebeslut) har åsidosatts. Den tredje är att reglerna om stöd för skydd av miljön och, i synnerhet, punkt 82 andra stycket a i Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till skydd för miljön (EGT C 37, 2001, s. 3, nedan kallade gemenskapens riktlinjer) har åsidosatts. Den fjärde grunden är ett åsidosättande av artikel 87.3 EG och riktlinjerna om regionalstöd (EGT C 74, 1998, s. 9, nedan kallade riktlinjerna om regionalstöd). Den femte grunden är att artikel 18 i direktiv 2003/96, jämförde med dess bilaga II, och beslut 2001/224 har åsidosatts. Den sjätte grunden är ett åsidosättande av principerna om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhet samt av laglighetspresumtionen.

52

Eurallumina har till stöd för sin talan i mål T‑62/06 RENV II åberopat fyra grunder. Den första grunden är att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts. Den andra grunden är att principen om rättssäkerhet och presumtionen om att institutionernas rättsakter är giltiga och har ändamålsenlig verkan samt av principen att speciallag bryter allmän lag (lex specialis derogat legi generali) har åsidosatts. Den tredje grunden är att principen om god förvaltningssed har åsidosatts. Den fjärde grunden är i sak att motiveringsskyldigheten enligt artikel 253 EG och principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts.

53

Tribunalen ska först pröva Euralluminas grund, genom vilken bolaget i sak bestrider att den omtvistade skattebefrielsen omfattas av bestämmelserna om statligt stöd, det vill säga den andra grund som anförts till stöd för talan i mål T‑62/06 RENV II, att principen om rättssäkerhet och presumtionen om att institutionernas rättsakter är giltiga och har ändamålsenlig verkan samt av principen att speciallag bryter allmän lag har åsidosatts.

54

Därefter ska tribunalen pröva den grund som Republiken Italien anfört för att i sak bestrida att den omtvistade skattebefrielsen anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG under tiden fram till och med den 31 december 2003, det vill säga den första grund den åberopat till stöd för sin talan i mål T‑60/06 RENV II, avseende att artikel 87.1 EG åsidosatts och att motiveringen är motsägelsefull.

55

Tribunalen ska vidare pröva de grunder genom vilka Republiken Italien i sak har kritiserat att den omtvistade skattebefrielsen bedömts utgöra ett nytt och inte befintligt stöd i den mening som avses i artikel 88 EG, det vill säga den andra grunden, avseende att artiklarna 1 b ii och 4 i rådets förordning (EG) nr 659/1999, liksom rådets tillåtandebeslut har åsidosatts, och den femte grunden, avseende att artikel 18 i direktiv 2003/96, jämförde med dess bilaga II, och beslut 2001/224 har åsidosatts, vilka åberopats till stöd för talan i mål T‑60/06 RENV II.

56

Därefter ska tribunalen pröva de grunder genom vilka Republiken Italien i sak har kritiserat kommissionen för att den underlåtit att förklara det stöd som lämnats till och med den 31 december 2003 på grundval av den ifrågasatta skattebefrielsen förenligt med marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 EG, det vill säga den tredje grunden, avseende att reglerna om stöd för skydd av miljön och, i synnerhet, punkt 82 andra stycket a i Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till skydd för miljön (EGT C 37, 2001, s. 3) (nedan kallade gemenskapens riktlinjer) har åsidosatts, och den fjärde grunden, avseende att artikel 87.3 EG och riktlinjerna om regionalstöd har åsidosatts, vilka åberopats till stöd för talan i mål T‑60/06 RENV II.

57

Slutligen ska tribunalen pröva de grunder genom vilka sökandena i sak bestritt att det omtvistade stödet ska återkrävas, det vill säga dels den sjätte grunden, avseende ett åsidosättande av principerna om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhet samt av laglighetspresumtionen, vilken åberopats till stöd för talan i mål T‑60/06 RENV II, dels den första grunden, avseende att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts, den tredje grunden, avseende åsidosättande av principen om god förvaltningssed, och den fjärde grunden, avseende att motiveringsskyldigheten enligt artikel 253 EG och principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts, vilka åberopats till stöd för talan i mål T‑62/06 RENV II.

58

Eurallumina har gjort gällande att kommissionen, i det omtvistade beslutet, har åsidosatt principen om rättssäkerhet och presumtionen om att institutionernas rättsakter är giltiga och har ändamålsenlig verkan samt av principen att speciallag bryter allmän lag genom att fastslå att den omtvistade skattebefrielsen utgjorde statligt stöd som skulle återkrävas för perioden från den 3 februari 2002 till den 31 december 2003. Bolaget har i sak gjort gällande att de ovannämnda principerna utgör hinder för att reglerna om statligt stöd tillämpas på den omtvistade skattebefrielsen.

59

Eurallumina har gjort gällande att kommissionen, i det omtvistade beslutet, har åsidosatt principen om rättssäkerhet och presumtionen om att institutionernas rättsakter är giltiga och har ändamålsenlig verkan, såsom dessa tolkats i rättspraxis, genom att den kvalificerat den omtvistade skattebefrielsen som otillåtet stöd som den kunde besluta om återkravsskyldighet för perioden från den 3 februari 2002 till den 31 december 2003. Eurallumina har i detta avseende, för det första, hänvisat till att det omtvistade beslutet innebär ett indirekt åsidosättande av artikel 18 i direktiv 2003/96, som ersätter och upphäver direktiven 92/81 och 92/82, och beslut 2001/224, vilka emellertid ska presumeras vara lagenliga, liksom av de tillämpningsåtgärder som vidtagits av Republiken Italien. Bolaget har, för det andra, gjort gällande att det omtvistade beslutet motverkar den ändamålsenliga verkan av artikel 18 i direktiv 2003/96 och beslut 2001/224, genom att det hindrar deras fulla verkan till och med den 31 december 2006. Det har, för det tredje, hävdat till att kommissionen inte angivit någon lämplig inställning enligt artikel 8.5 i direktiv 92/81 eller artikel 18 i direktiv 2003/96, för att rådet skulle kunna genomföra någon förnyad prövning i förhand av tillåtandet av tillämpningen av den omtvistade skattebefrielsen till och med den 31 december 2006. För det fjärde har bolaget hänvisat till att kommissionen inte väckt någon ogiltighetstalan enligt artikel 230 EG mot rådets tillåtandebeslut. Eurallumina har, för det femte, hänvisat till kommissionens förslag till rådets tillåtandebeslut i vilka den alltid har föreslagit att Republiken Italien ska tillåtas att fortsätta att tillämpa den omtvistade skattebefrielsen, senast till och med den 31 december 2002. För det sjätte har bolaget anfört att det varit omöjligt för det att förutspå att kommissionen skulle byta uppfattning om lagenligheten av rådets tillåtandebeslut och den omtvistade skattebefrielsens lagenlighet. Det har, för det sjunde, hänvisat till kommissionen motsägelsefulla uppträdande, i vad den genom att inleda det formella granskningsförfarandet den 30 oktober 2001 och besluta om återkrav av det omtvistade stödet, har uppträtt på ett sätt som är oförenligt med lydelsen av och syftet bakom dess förslag till rådets godkännandebeslut den 15 november 2000, enligt vilket Republiken Italien skulle tillåtas att fortsätta att tillämpa den omtvistade skattebefrielsen till och med 31 december 2002. Det har, för det åttonde, hänvisat till innehållet i förslagen till rådets tillåtandebeslut, vilka har gett upphov till berättigade förväntningar på att den omtvistade skattebefrielsen var lagenligt till och med den 31 december 2006.

60

Kommissionen har gjort gällande att dessa invändningar ska lämnas utan avseende.

61

Förevarande invändningar rör i sak frågan huruvida det omtvistade beslutet medför rättsverkningar som är oförenliga med de rättsverkningar som följer av beslut 2001/224 och av artikel 18 i direktiv 2003/96, genom vilka Republiken Italien uttryckligen tillåtits att fortsätta att tillämpa den omtvistade skattebefrielsen till och med den 31 december 2006.

62

Unionsinstitutionernas rättsakter presumeras vidare enligt rättspraxis i princip vara giltiga och har därmed rättsverkan så länge de inte har återkallats eller förklarats ogiltiga inom ramen för en talan om ogiltigförklaring eller till följd av en begäran om förhandsavgörande eller invändning om rättsstridighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 1994, kommissionen/BASF m.fl., C‑137/92 P, REG, EU:C:1994:247, punkt 48, dom av den 8 juli 1999, Chemie Linz/kommissionen, C‑245/92 P, REG, EU:C:1999:363, punkt 93, och dom av den 5 oktober 2004, kommissionen/Grekland, C‑475/01, REG, EU:C:2004:585, punkt 18).

63

Det framgår av fast rättspraxis att principen om rättssäkerhet syftar till att säkerställa förutsebarheten rörande de situationer och rättsliga relationer som omfattas av unionsrätten (dom av den 10 april 2003, Schulin, C‑305/00, REG, EU:C:2003:218, punkt 58, och dom av den 15 september 2005, Irland/kommissionen, C‑199/03, REG, EU:C:2005:548, punkt 69). För detta ändamål är det väsentligt att unionsinstitutionerna respekterar att de rättsakter som de har antagit, vilka påverkar rättssubjektens rättsliga och faktiska ställning, endast kan ändras i enlighet med gällande bestämmelser om behörighet och förfarande (dom av den 21 oktober 1997, Deutche Bahn/kommissionen, T‑229/94,REG, EU:T:1997:155, punkt 113 och där angiven rättspraxis). För att garantera att rättssäkerhetsprincipen iakttas ska unionsinstitutionerna principiellt se till att tillämpningen av olika unionsrättsliga bestämmelser inte leder till inkonsekvenser, särskilt när bestämmelserna avser ett och samma mål – såsom målet att se till att konkurrensen inom den gemensamma marknaden inte snedvrids (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 15 juni 1993, Matra/kommissionen, C‑225/91, REG, EU:C:1993:239, punkterna 41 och 42, och dom av den 31 januari 2001, RJB Mining/kommissionen, T‑156/98, REG, EU:T:2001:29, punkt 112 och där angiven rättspraxis).

64

I förevarande fall har de argument som anförts till stöd för dessa invändningar direkt avfärdats genom domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812).

65

Domstolen har nämligen, i punkterna 45–48 i den domen, gjort en klar åtskillnad mellan rådets respektive kommissionens behörighet när det gäller harmonisering av punktskatter, å ena sidan, och deras respektive behörighet när det gäller statligt stöd, å andra sidan. Den har vidare fastslagit att det förfarande som föreskrivs i artikel 8.4 i direktiv 92/81 har ett annat syfte och tillämpningsområde än den ordning som föreskrivs i artikel 88 EG artikel 88 EG.

66

Domstolen har i punkt 49 i samma dom anfört att den omständigheten att rådet har beslutat att ge en medlemsstat tillstånd, enligt artikel 8.4 i direktiv 92/81, att införa en skattebefrielse för punktskatter således inte kan hindra kommissionen från att utnyttja sina befogenheter enligt EG‑fördraget och, följaktligen, inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 88 EG för att avgöra huruvida denna skattebefrielse utgör ett statligt stöd samt, efter avslutat förfarande, i förekommande fall, fatta ett beslut såsom beslutet aluminium I.

67

Domstolen angav vidare, i punkt 50 i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 255 ovan (EU:C:2013:812), att den omständigheten att det i besluten om tillstånd gavs en total befrielse från punktskatt med preciserade geografiska och tidsmässiga begränsningar och att medlemsstaterna strikt har följt dessa begränsningar saknar betydelse för befogenhetsfördelningen mellan rådet och kommissionen och kan således inte frånta kommissionen dess befogenhet.

68

Domstolen angav i punkt 51 i samma dom att skäl 5 i beslut 2001/224 för övrigt på intet sätt strider mot denna befogenhetsfördelning. Detta skäl gällde under den tidsperiod för vilken det omtvistade beslutet föreskriver att stödbeloppen ska återkrävas. I skäl 5 anges att nämnda beslut inte påverkar resultatet av de eventuella förfaranden som kan komma att inledas med stöd av artiklarna 87 EG och 88 EG och att beslutet inte befriar medlemsstaterna från deras ”skyldighet att till kommissionen anmäla alla planerade statliga stödåtgärder”.

69

Slutligen anförde domstolen, i punkterna 52 och 53 i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), på nytt att den omständigheten att rådets beslut om tillstånd var antagna på grundval av kommissionens förslag och kommissionen aldrig hade utnyttjat sina befogenheter enligt artikel 8.5 i direktiv 92/81 eller artiklarna 230 EG och 241 EG för att få besluten om tillstånd upphävda eller ändrade utgjorde således inte hinder för att klassificera nämnda skattebefrielser som statligt stöd, i den mening som avses i artikel 87.1 EG, om villkoren för att ett statligt stöd var uppfyllda.

70

I enlighet med artikel 61 andra stycket i Europeiska unionens domstols stadga är tribunalen, efter återförvisning, bunden av domstolens beslut i rättsfrågor. Mot bakgrund av innehållet i punkt 54 i skälen i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), kan det konstateras att de skäl som återgivits i punkterna 62–66 ovan utgör det nödvändiga stödet för domslutet i den domen, genom vilken domstolen upphävde domen Irland/kommissionen, punkt 23 ovan (EU:T:2012:134), och återförvisade målen aluminium I till tribunalen.

71

Det framgår nämligen av dessa skäl att kommissionen, genom att genomföra det förfarande som föreskrivs i artikel 88 EG för att pröva huruvida den ifrågasatta skattebefrielsen utgjorde statligt stöd och genom att, efter detta förfarande, fatta beslutet aluminium I, endast har utövat den behörighet den tilldelats genom EG‑fördraget i fråga om statligt stöd och att den därvid inte kunde ha inskränkt den behörighet rådet tilldelats genom EG‑fördraget i fråga om harmonisering av lagstiftning om punktskatter eller de rättsakter som rådet antagit vid utövandet av denna behörighet.

72

Härav följer att kommissionen, genom att genomföra det förfarande som föreskrivs i artikel 88 EG, för att pröva huruvida den ifrågasatta skattebefrielsen utgjorde statligt stöd, och att efter detta förfarande anta beslutet aluminium I, trots att Republiken Italien uttryckligen i artikel 18 i direktiv 2003/96 jämförd med artikel 1.2 i beslut 2001/224 tilläts fortsätta att tillämpa den ifrågasatta skattebefrielsen till och med den 31 december 2006, inte har åsidosatt de rättsakter som antagits av rådet. Rådets beslut om tillstånd, kunde nämligen endast medföra verkningar inom ramen för det område som omfattas harmoniseringen av lagstiftning rörande punktskatt, och innebar inget ställningstagande i förhållande till ett beslut, såsom beslutet aluminium I, som kommissionen kunde anta med utövande av sina befogenheter i fråga om statligt stöd.

73

Vidare framgår det av punkterna 52 och 53 i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), där domstolen framhöll att begreppet statligt stöd motsvarar en objektiv situation som inte påverkas av institutionernas agerande eller uttalanden, att den omständigheten att kommissionen vid antagandet av rådets beslut om godkännande bedömde att skattebefrielsen inte skulle snedvrida konkurrensen och inte påverkade den gemensamma marknadens funktion, inte kunde hindra att denna skattebefrielse senare klassificerades som statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, om villkoren för att ett statligt stöd ska anses föreligga var uppfyllda.

74

Det följer även av det angreppssätt som anvisats av domstolen att kommissionen, vid bedömningen av frågan huruvida befrielse från punktskatt skulle anses utgöra statligt stöd, inte var bunden av de bedömningar som rådet gjort i sina beslut rörande harmonisering av lagstiftning om punktskatter, enligt vilka denna skattebefrielse inte ledde till snedvridningar av konkurrensen eller hindrade den gemensamma marknadens funktion.

75

Eurallumina kan således inte göra gällande att kommissionen överskridit sin befogenhet genom att anta det omtvistade beslutet. Bolaget kan heller inte göra gällande att det omtvistade beslutet medförde verkningar som stod i strid med verkningarna av beslut 2001/224 och av artikel 18 i direktiv 2003/96.

76

När det gäller den rättsliga argumentation som lagts fram inom ramen för förevarande invändning om att de berättigade förväntningar som Eurallumina kan ha haft på att den omtvistade skattebefrielsen varit lagenlig, rör denna i sak den första och den fjärde grunden som anförts till stöd för talan i mål T‑62/06 RENV II, då den syftar till att visa att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts. Den ska således prövas i samband med prövningen av dessa grunder.

77

Utan att det påverkar bedömningen av den argumentationen konstaterar tribunalen att invändningarna om åsidosättande av principerna om rättssäkerhet och om att institutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga och ha ändamålsenlig verkan ska lämnas utan avseende.

78

Eurallumina har genom förevarande invändning gjort gällande att kommissionen, i det omtvistade beslutet, har åsidosatt principen om att speciallag bryter allmän lag, genom att den underlåtit att sätta artikel 93 EG och dess tillämpningsföreskrifter, däribland artikel 8.4 och 8.5 i direktiv 92/81 och artikel 18.1 i direktiv 2003/96 före artiklarna 87 EG och 88 EG. Eurallumina har i detta avseende, för det första, hänvisat till lydelsen av artikel 87 EG, där det anges att ”[o]m inte annat föreskrivs i detta fördrag”, vilket innebär att den inte ska tillämpas när det föreligger specifika åtgärder för skatteharmonisering på grundval av artikel 93 EG. Bolaget har, för det andra, hänvisat till direktiv 92/81 och direktiv 2003/96, vilka antagits med stöd av artikel 93 EG och utgör en specifik ram med tillämpning av vilken rådet och kommissionen uppträder tillsammans för att tillåta och kontrollera de avsteg från harmoniseringen av strukturerna för punktskatt på mineraloljor. För det tredje har bolaget åberopat kommissionens förslag till rådet att förlänga den omtvistade skattebefrielsen, vilket grundades på bedömningen att den var förenlig med EG‑fördraget, och i synnerhet med bestämmelserna i detta som syftade till att säkerställa en lojal konkurrens och avsaknad av snedvridningar i den gemensamma marknadens funktion. Bolaget har, för det fjärde, hänvisat till skäl 5 i beslut 2001/224, som inte gav kommissionen behörighet att omintetgöra verkningarna av detta beslut och som inte kan stå över bestämmelserna i EG‑fördraget eller direktiv 92/81.

79

Kommissionen har gjort gällande att dessa invändningar ska lämnas utan avseende.

80

Förevarande invändning rör således frågan huruvida, såsom Eurallumina påstått, artikel 93 EG och dess tillämpningsföreskrifter, däribland artikel 8.4 och 8.5 i direktiv 92/81 och artikel 18.1 i direktiv 2003/96, utgör speciallagstiftning i förhållanden till artiklarna 87 EG och 88 EG och därmed går före de sistnämnda.

81

I enlighet med principen om att speciallag bryter allmän lag (lex specialis derogat legi generali) går speciallag före allmänna bestämmelser inom de områden som de särskilt avser att reglera (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2014, Barclays Bank, C‑280/13, REU, EU:C:2014:279, punkt 44, och dom av den 5 november 2014, Mayaleh/rådet, T‑307/12 och T‑408/13, REU, EU:T:2014:926, punkt 198 och där angiven rättspraxis).

82

I förevarande mål motsägs den argumentation som ligger till grund för denna invändning, såsom kommissionen anfört, direkt av domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812).

83

Såsom framhållits i punkt 65 ovan, har domstolen, i punkterna 45–48 i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), gjort en klar åtskillnad mellan rådets respektive kommissionens behörighet när det gäller harmonisering av punktskatter, å den ena sidan, och deras respektive behörighet när det gäller statligt stöd, å den andra sidan. Den har vidare fastslagit att syftet med det förfarande som föreskrivs i artikel 8.4 i direktiv 92/81 har ett annat syfte och tillämpningsområde än den ordning som föreskrivs i artikel 88 EG.

84

Härav följer att reglerna om harmonisering av skattelagstiftning, däribland artikel 93 EG och dess tillämpningsföreskrifter, och reglerna om statligt stöd, inklusive artiklarna 87 EG och 88 EG, utgör två självständiga regelsystem, där det förstnämnda inte kan anses utgöra speciallagstiftning i förhållande till det sistnämnda.

85

Invändningen avseende åsidosättande av principen om att speciallag bryter allmän lag ska således lämnas utan avseende.

86

Utan att det påverkar bedömningen av vad som redovisats i punkterna 76 och 77 ovan ska talan inte bifallas på någon del av den andra grund som åberopats i mål T‑62/06 RENV II.

87

Republiken Italien har gjort gällande att kommissionen, i det omtvistade beslutet, har åsidosatt ett av de villkor som anges i artikel 87.1 EG för bedömningen av huruvida det föreligger statligt stöd, då den felaktigt konstaterat att den omtvistade skattebefrielsen var selektiv. Republiken Italien har i detta avseende hänfört sig till punkt 14 i tabell A som bifogats 1995 års lagstiftningsdekret, av vilken det framgår att den omtvistade skattebefrielsen gällde generellt för alla företag som använde mineraloljor som bränsle vid aluminiumtillverkning, oavsett var förbrukningen av dessa skedde. Republiken Italien har vidare gjort gällande att även om det i Italien enbart var den sardinska anläggningen som Eurallumina ägde som drog nytta av den omtvistade skattebefrielsen, är detta en ren faktisk omständighet som hör samman med de specifika förhållandena vid aluminiumtillverkning. Republiken Italien har vidare anfört att kommissionen, i det omtvistade beslutet, motiverat sin slutsats avseende den omtvistade skattebefrielsens selektivitet på ett motsägelsefullt sätt.

88

Kommissionen har gjort gällande att talan inte ska bifallas på denna grund.

89

När det gäller invändningen om att motiveringen i det omtvistade beslutet skulle vara motstridig när det gäller villkoret om selektivitet i artikel 87.1 EG, ska enligt artikel 44.1 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 ansökan i målet innehålla en sammanfattning av de grunder som åberopa och att denna sammanfattning ska vara tillräckligt tydlig och preciserad för att motparten ska kunna förbereda sitt försvar och tribunalen ska kunna pröva målet, i förekommande fall utan att ha tillgång till ytterligare upplysningar. Det ska därför framgå av ansökan vad grunden för talan består i, vilket innebär att endast ett abstrakt omnämnande av denna inte uppfyller kraven i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 (dom av den 27 september 2012, Nynäs Petroleum och Nynas Belgium/kommissionen, T‑347/06, REU, EU:T:2012:480, punkt 107). En invändning som har åberopats till stöd för en grund bör behandlas på motsvarande sätt.

90

I förevarande mål saknar, såsom kommissionen anfört, invändningen om motstridig motivering avseende villkoret om selektivitet i artikel 87.1 EG helt materiellt innehåll. I ansökan i mål T‑60/06 RENV II avser nämligen Republiken Italiens argumentation till stöd för den första grunden helt och hållet frågan huruvida kommissionen, i det omtvistade beslutet, har åsidosatt villkoret om selektivitet i artikel 87.1 EG. Däremot förklaras på inte sätt varför motiveringen i det omtvistade beslutet avseende detta villkor skulle vara motstridig.

91

Således uppfyller förevarande invändning, avseende en motstridig motivering i det omtvistade beslutet, ansökan i mål T‑60/06 RENV II inte de villkor som anges i artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991. Invändningen ska således lämnas utan avseende utan att den prövas i sak.

92

När det gäller invändningen om att villkoret avseende selektivitet enligt artikel 87.1 EG har åsidosatts i det omtvistade beslutet, ska för det första prövas vad Republiken Italien anfört om att det framgår av punkt 14 i tabell A som bilagts 1995 års lagstiftningsdekret att den omtvistade skattebefrielsen gällde generellt för alla företag som använde mineraloljor som bränsle vid aluminiumtillverkning, oavsett var förbrukningen av dessa skedde. Detta leder i sak till frågan huruvida kommissionen, i det omtvistade beslutet, gjort en felaktig bedömning av villkoret om selektivitet i förhållande till befrielsen från punktskatt, såsom den tillåtits av rådet på grundval av artikel 8.4 i direktiv 92/81, och inte i förhållande till befrielsen från punktskatt såsom den föreskrivs i punkt 14 i tabell A som bilagts 1995 års lagstiftningsdekret.

93

Den selektiva karaktären av den omtvistade skattebefrielsen, på det regionala planet, följer av att den endast gällde på Sardinien. Såsom Republiken Italien med fog anfört och kommissionen erkänt i skälen 17 och 63 i beslutet aluminium I, och domstolen fastslagit i punkt 50 i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), är det i rådets tillåtandebeslut, som antagits med stöd av artikel 8.4 i direktiv 92/81, som de geografiska villkoren preciserats och som har gett den omtvistade skattebefrielsen en selektiv karaktär på det regionala planet, genom att ge Republiken Italien tillstånd att tillämpa eller fortsätta att tillämpa befrielsen enbart på Sardinien.

94

Den åtgärd som är relevant vid prövningen utifrån reglerna om statligt stöd i förevarande fall är icke desto mindre den omtvistade skattebefrielsen, såsom den tillåtits av rådet med stöd av artikel 8.4 i direktiv 92/81, eftersom Republiken Italien har tillämpat den befrielse som föreskrivs i punkt 14 i tabell A som bilagts 1995 års lagstiftningsdekret med iakttagande av de geografiska och tidsmässiga villkor som rådet ställt i sina tillåtelsebeslut.

95

Det var således korrekt av kommissionen att i det omtvistade beslutet bedöma villkoret om selektivitet utifrån den omtvistade skattebefrielsen, såsom den faktiskt tillämpats av Republiken Italien. Följaktligen ska vad Republiken Italien anfört om en felaktig bedömning av villkoret om selektivitet med avseende på punktskattebefrielsen, såsom den anges i punkt 14 i tabell A som bilagts 1995 års lagstiftningsdekret, inte godtas.

96

Det ska vidare prövas vad Republiken Italien i sak anfört om att kommissionen i skäl 63 i det omtvistade beslutet gjort en felaktig bedömning genom att konstatera att befrielserna från punktskatt var selektiva eftersom de ”endast [omfattade] företag som framställer aluminiumoxid” och det ”i varje medlemsstat finns i praktiken endast ett företag som omfattas av skattebefrielsen i fråga”; det rörde sig om ”Eurallumina på Sardinien”, trots att den omständigheten att enbart den sardinska anläggningen som tillhörde Eurallumina dragit nytta av den omtvistade skattebefrielsen var en ren faktisk omständighet som hör samman med särdragen i aluminiumtillverkningen i Italien.

97

I artikel 87.1 EG förbjuds statligt stöd som ”gynnar vissa företag eller viss produktion”, det vill säga selektivt stöd (se domstolens dom av den 15 december 2005 i mål C‑66/02, Italien mot kommissionen, REG 2005, s. I‑10901, punkt 94).

98

När det gäller bedömningen av selektivitetskriteriet följer det av fast rättspraxis att det enligt artikel 87.1 EG ska fastställas huruvida en nationell åtgärd, inom ramen för en viss rättsordning, kan gynna ”vissa företag eller viss produktion” i jämförelse med andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, med hänsyn till målsättningen med ordningen (se dom av den 15 november 2011, kommissionen och Spanien/Government of Gibraltar och Förenade kungariket, C‑106/09 P och C‑107/09 P, REU, EU:C:2011:732, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

99

Definitionen av referensramen har större betydelse när det gäller skatteåtgärder eftersom själva förekomsten av en fördel bara kan fastställas i förhållande till en beskattning som definieras som ”normal”. Den normala beskattningen är den som gäller i ett geografiskt område som utgör referensramen (dom av den 6 september 2006, Portugal/kommissionen, C‑88/03, REG, EU:C:2006:511, punkt 56).

100

I förevarande fall har skälen 63 och 64 i beslutet aluminium I följande lydelse:

101

Tvärtemot vad Republiken Italien anfört framgår det av skälen 63 och 64 i beslutet aluminium I att kommissionen där inte har grundat sin bedömning av den omtvistade skattebefrielsens selektivitet på den omständigheten att den i praktiken enbart gynnat en aluminiumtillverkare på Sardinien, det vill säga Eurallumina, utan på de omständigheterna att utifrån den referensram som följer av det italienska skattesystemet framstår den omtvistade skattebefrielsen som en selektiv åtgärd på det regionala planet, då den favoriserar alla aluminiumtillverkare på Sardinien i förhållande till potentiella investerare som skulle vilja starta aluminiumtillverkning i någon annan italiensk region, och selektiv i sak, då den favoriserar aluminiumtillverkare i förhållande till företag som tillverkar andra varor eller tjänster och till annan produktion.

102

Vad Republiken Italien anfört grundas således på en felaktig tolkning av beslutet aluminium I. Det ska således lämnas utan avseende.

103

Talan ska således inte bifallas på någon del av den första grund som åberopats i mål T‑60/06 RENV II.

104

Republiken Italien har i sak gjort gällande att kommissionen har åsidosatt artiklarna 1 b ii och 4 i förordning nr 659/1999 och rådets tillåtandebeslut genom att i skäl 67 i det omtvistade beslutet fastslå att det omtvistade stödet utgjorde ett nytt stöd som måste betraktas som otillåtet i den mening som avses i artikel 1 f i förordning nr 659/1999 på grund av att det inte anmälts innan det genomfördes. Enligt Republiken Italien borde stödet ha ansetts utgöra ett befintligt stöd i den mening som avses i artikel 1 b ii i förordning nr 659/1999. Republiken Italien har i detta avseende hänvisat till rådets tillåtandebeslut, senast beslut 2001/224, genom vilka tillåtelse till tillämpning eller fortsatt tillämpning av den omtvistade skattebefrielsen lämnades. Den har, för det andra, hänvisat till att artikel 93 EG utgör speciallagstiftning, som ger rådet behörighet på området för skatteharmonisering och utgör den rättsliga grunden för direktiv 92/81 och för rådets tillåtandebeslut, jämfört med den allmänna reglering som utgörs av artiklarna 87 EG och 88 EG, vilka ger kommissionen behörighet på statsstödsområdet. Den har, för det tredje, hänvisat till rådets skyldighet enligt artikel 8.4 i direktiv 92/81 att säkerställa att den omtvistade skattebefrielsen motiverades av specifika politiska skäl, inte snedvred konkurrensen och att den inte påverkade den gemensamma marknadens funktion.

105

Kommissionen har gjort gällande att talan inte ska bifallas på denna grund.

106

Förevarande grund rör i sak frågan huruvida kommissionen gjort en felaktig bedömning i det omtvistade beslutet genom att bedöma den omtvistade skattebefrielsens lagenlighet utifrån bestämmelser om nya stöd trots att det rört sig om befintligt stöd i den mening som avses i artikel 1 b ii i förordning nr 659/1999, eftersom den godkänts genom rådets tillåtandebeslut, senast genom beslut 2001/224.

107

Enligt artikel 1 b ii förordning nr 659/1999 kan ”befintligt stöd” vara sådana ”stödordningar och individuella stöd som har godkänts av kommissionen eller av rådet”.

108

Genom EG‑fördraget inrättades olika förfaranden beroende på om stöd är befintligt eller nytt. Medan nya stöd enligt artikel 88.3 EG skulle anmälas i förväg till kommissionen och inte får genomföras förrän förfarandet lett fram till ett slutligt avgörande, får befintligt stöd enligt artikel 88.1 EG genomföras om kommissionen inte har fastslagit att det är oförenligt med den gemensamma marknaden (se dom av den 24 mars 2011, Freistaat Sachsen och Land Sachsen-Anhalt/kommissionen, T‑443/08 och T‑455/08, REU, EU:T:2011:117, punkt 187 och där angiven rättspraxis). Befintligt stöd kan således i förekommande fall endast förklaras oförenligt med den gemensamma marknaden genom ett beslut som har verkningar för framtiden (se dom Freistaat Sachsen och Land Sachsen-Anhalt/kommissionen, EU:T:2011:117, punkt 187 och där angiven rättspraxis).

109

I förevarande mål har, såsom kommissionen anfört, de argument som förevarande grund bygger på, direkt avfärdats i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812).

110

I punkt 49 i den domen angavs nämligen att den omständigheten att rådet har beslutat att ge en medlemsstat tillstånd, enligt artikel 8.4 i direktiv 92/81, att införa en skattebefrielse för punktskatter, således inte kan hindra kommissionen från att utnyttja sina befogenheter enligt fördraget och, följaktligen, inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 88 EG för att avgöra huruvida denna skattebefrielse utgör ett statligt stöd samt, efter avslutat förfarande, i förekommande fall, fatta ett beslut som det omtvistade beslutet. I punkt 47 i samma dom hade domstolen dessförinnan konstaterat att det förfarande som föreskrivs i artikel 8.4 i direktiv 92/81 har ett annat syfte och tillämpningsområde än den ordning som föreskrivs i artikel 88 EG vid hanteringen av nya och befintliga stöd. Det framgår av dessa skäl att rådets tillåtandebeslut, som antagits med stöd av artikel 8.4 i direktiv 92/81, inte kan anses utgöra beslut att godkänna en stödordning eller ett individuellt stöd i den mening som avses i artikel 1 b ii i förordning nr 659/1999.

111

Härav följer att rådets tillåtandebeslut, vilka antagits med stöd av artikel 8.4 i direktiv 92/81, inte medför att den omtvistade skattebefrielsen ska anses utgöra ”befintligt stöd” i den mening som avses i artikel 1 b ii i förordning nr 659/1999.

112

Talan ska således inte bifallas på den andra grund som åberopats i mål T‑60/06 RENV II.

113

Republiken Italien har i sak gjort gällande att kommissionen, i det omtvistade beslutet, har åsidosatt artikel 18 i direktiv 2003/96, jämförd med bestämmelserna i dess bilaga II, liksom artikel 1.2 i beslut 2001/224, genom vilket den uttryckligen tilläts att fortsätta tillämpa den omtvistade skattebefrielsen till och med den 31 december 2006. Ikraftträdandet av direktiv 2003/96 den 1 januari 2004 medförde att dess skyldighet att anmäla det omtvistade stödet upphörde och kommissionen saknade befogenhet att anta det omtvistade beslutet.

114

Kommissionen har gjort gällande att talan inte ska bifallas på denna grund.

115

Såsom kommissionen anfört har de argument som denna grund vilar på direkt avfärdats i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812).

116

Det framgår nämligen av skälen i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), vilka återgivits i punkterna 65–69 ovan, att kommissionen, genom att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 88 EG för att pröva om den omtvistade skattebefrielsen utgjorde statligt stöd och genom att efter detta förfarande fatta det omtvistade beslutet, endast utövat den behörighet den erhållit genom EG‑fördraget i fråga om statligt stöd. Den har därvid inte kunnat inkräkta på den behörighet som rådet erhållit genom samma fördrag i fråga om harmonisering av punktskatter eller på rättsakter som rådet antagit med utövande av denna behörighet.

117

Härav följer att kommissionen inte – genom att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 88 EG för att pröva huruvida den omtvistade skattebefrielsen utgjorde statligt stöd och genom att efter det att detta förfarande genomförts fatta beslutet aluminium I – kunde åsidosätta de rättsakter som rådet antagit, såsom artikel 18 i direktiv 2003/96, jämförd med bestämmelserna i dess bilaga II, eller artikel 1.2 i beslut 2001/224, genom vilken Republiken Italien uttryckligen tilläts att fortsätta att tillämpa den omtvistade skattebefrielsen till och med den 31 december 2006. Sistnämnda tillåtelser medförde nämligen enbart verkningar inom tillämpningsområdet för reglerna om harmonisering av lagstiftning på punktskatteområdet och utgjorde inte hinder för verkningarna av ett eventuellt beslut, såsom det omtvistade beslutet, som kommissionen kunde komma att fatta med utövande av sin behörighet inom området för statligt stöd.

118

Vad Republiken Italien anfört om att det omtvistade beslutet utgjort ett åsidosättande av artikel 18 i direktiv 2003/96, jämförd med bestämmelserna i dess bilaga II, och artikel 1.2 i beslut 2001/224, ska således lämnas utan avseende.

119

Talan ska således inte bifallas på den femte grund som åberopats i mål T‑60/06 RENV II.

120

Republiken Italien har i sak gjort gällande att kommissionen, i beslutet aluminium I, har åsidosatt bestämmelserna om stöd för skydd av miljön, i synnerhet punkt 82 andra stycket a i gemenskapens riktlinjer, genom att den underlåtit att konstatera att det omtvistade stödet hade ett nära samband Euralluminas genomförande av åtgärder till skydd för miljön. Republiken Italien har därvid, för det första, hänvisat till den starka miljöpåverkan som aluminiumtillverkning medför, vilket hör samman med behovet av att på ett säkert sätt göra sig av med allt avfall som tillverkningscykeln medför, vilket förklarar varför det område där Euralluminas fabrik låg klassificerats om högriskområde för miljökriser genom det italienska ministerrådets beslut av den 30 november 1990. För det andra har den hänvisat till det miljöengagemang som Eurallumina åtagit sig, innan den betalat sina egna kostnader, inom ramen för en plan för upprensning och sanering av miljön, vilken godkänts genom ett dekret från det italienska ministerrådet den 23 april 1993, och i synnerhet programmet för sanering som beslutats av den italienska miljöministern den 15 juni 1995 och det programavtal som träffats med italienska myndigheter den 12 april 1999. Den har, för det tredje, hänvisat till skyldigheten att minska utsläppstaken för svaveloxid och damm som ålagts Eurallumina av det italienska miljöministeriet genom ett dekret år 1998. För det fjärde har Republiken Italien hänvisat till Euralluminas åtagande, genom en överenskommelse som träffats den 27 april 1999 med regionen Sardinien att installera en särskild anläggning för eliminering av svavel i de rökgaser som bildas vid kalcinering i ugn och uppvärmning, och att Eurallumina i detta sammanhang gjort betydande investeringar i sin fabrik på Sardinien fram till och med år 2005, till följd av vilka den därefter certifierades enligt normen ISO 14001. Den har, för det femte, hänvisat till sin skrivelse till kommissionen av 6 februari 2002, under det formella granskningsförfarandet, i vilken den redogjort för de huvudsakliga kostnader som Eurallumina ådragit sig genom den italienska skatte- och miljölagstiftningen och genom de miljöengagemang som bolaget åtagit sig.

121

Kommissionen har gjort gällande att vad som anförts inom ramen för den tredje grunden delvis ska avvisas, och att talan i övrigt inte ska bifallas på denna grund.

122

Förevarande grund rör i sak frågan huruvida kommissionen i skäl 75 i beslutet aluminium I har gjort en felaktig bedömning genom att underlåta att konstatera att det omtvistade stödet lämnats som ersättning för åtgärder som Eurallumina vidtagit till skydd för miljön och att det därför var förenligt med den gemensamma marknaden enligt punkterna 47–52 i gemenskapens riktlinjer.

123

Punkt 82 i gemenskapens riktlinjer, som offentliggjorts i Europeiska gemenskapens officiella tidning den 3 februari 2001, har i synnerhet följande lydelse:

”…

För oanmälda stöd kommer kommissionen att tillämpa följande:

…”

124

Punkterna 47–51 i gemenskapens riktlinjer har i synnerhet följande lydelse:

…

125

Kommissionen har i skälen 71 och 73 i beslutet aluminium I anfört att ”[s]töd som beviljats efter den 3 februari 2001 [ska] bedömas enligt punkt 82 [andra stycket] a i 2001 års riktlinjer för statligt stöd till skydd för miljön” och, mer specifikt, enligt punkterna 47–52 i dessa, som innehåller regler för allt driftstöd i form av skattenedsättning eller skattebefrielse.

126

Skälen 73–76 i detta beslut har i övrigt följande lydelse.

127

I enlighet med fast rättspraxis är kommissionen, inom det specifika området för statligt stöd, bunden av de rambestämmelser och de meddelanden som den antar, i den mån dessa inte avviker från reglerna i EG‑fördraget (se dom av den 2 december 2010, Holland Malt/kommissionen, C‑464/09 P, REU, EU:C:2010:733, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

128

Republiken Italien har i förevarande mål inte invänt mot vad som anförts i skäl 67 i beslutet aluminium I om att det omtvistade stödet inte har anmälts till kommissionen. I den mån det har lämnats efter den 3 februari 2001 är gemenskapens riktlinjer således tillämpliga på detta, enligt dess punkt 82 (se punkt 123 ovan).

129

Republiken Italien har, för att visa att det omtvistade stödet är förenligt med den gemensamma marknaden enligt gemenskapens riktlinjer, i en bilaga till ansökan lagt fram en rad handlingar och överenskommelser, av vilka det framgår att Eurallumina har haft att uppnå en rad ändamål i fråga om miljöskydd och att bolaget frivilligt åtagit sig att uppnå dessa ändamål under den tid som det omtvistade stödet lämnats.

130

Kommissionen har gjort gällande att dessa argument ska avvisas eftersom Republiken Italien inte lagt fram dessa handlingar och överenskommelser under det formella granskningsförfarandet.

131

I den mån som Republiken Italien till stöd för sin talan i mål T‑60/06 RENV II hänvisar till uppgifter som inte fanns tillgängliga vid fattandet av det omtvistade beslutet eller som inte lämnats till kommissionen för kännedom under det formella granskningsförfarandet, kan dessa inte beaktas inom ramen för tribunalens bedömning av det beslutets lagenlighet.

132

Inom ramen för en talan om ogiltigförklaring ska lagenligheten av den berörda rättsakten bedömas mot bakgrund av de uppgifter som kommissionen har tillgång till när den antar beslutet (dom av den 14 januari 2004, Fleuren Compost/kommissionen, T‑109/01, REG, EU:T:2004:4, punkt 50). Enligt rättspraxis ska således lagenligheten av ett beslut avseende stöd bedömas mot bakgrund av de upplysningar som kommissionen förfogade över när den antog beslutet (se dom Fleuren Compost/kommissionen, se ovan, EU:T:2004:4, punkt 51 och där angiven rättspraxis). En medlemsstat har således inte rätt att inför gemenskapsdomstolarna åberopa omständigheter som inte har angivits under det administrativa förfarande som föreskrivs i artikel 88 EG (se dom Fleuren Compost/kommissionen, se ovan, EU:T:2004:4, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

133

Det framgår av handlingarna i förevarande mål att Republiken Italien i skriftligt yttrande av den 6 februari 2002, under det formella granskningsförfarandet, i allmänna ordalag har gjort gällande att det omtvistade stödet delvis kompenserade de driftskostnader som Eurallumina ådragits till följd av italiensk skatte- och miljölagstiftning. Mer specifikt har den anfört att en del av det omtvistade stödet var avsett att kompensera för de högre kostnader som skyddet av miljön gav upphov till och att detta skedde inom ramen för gemenskapens riktlinjers tillämpningsområde. Republiken Italien har i detta avseende förklarat att från år 1974 har de regionala myndigheterna förbjudit att avfall släpps ut i Medelhavet, vilket alltjämt var tillåtet i Frankrike och Grekland. Detta förbud medförde högre kostnader för Eurallumina, nämligen 6 miljarder italienska lire (ITL, 3 miljoner euro). På grund av de stränga utsläppsgränserna (25 procent under den nationella gränsen för svaveloxid) har företaget tvingats investera i ny avsvavlingsteknik till en kostnad på 44 miljarder ITL (22 miljoner euro), vilket medför extra driftskostnader på 6 miljarder ITL (3 miljoner euro) årligen, inklusive amortering. Trots dessa investeringar var företaget årligen tvunget att betala 1,1 miljarder ITL (0,55 miljoner euro) i utsläppsskatter.

134

Kommissionen har, i skäl 56 i beslutet aluminium I, beaktat de upplysningar som lämnats av Republiken Italien, men har i skäl 75 i samma beslut anfört att dessa inte gjorde det möjligt att, under den period som omfattades av det omtvistade beslutet, konstatera att den omtvistade skattebefrielsen varit avsedd att vara en motprestation för avtal som träffats mellan de italienska myndigheterna och Eurallumina, genom vilka bolaget åtagit sig att uppnå miljömål eller motsvarande ändamål, som Eurallumina skulle vara skyldigt att uppnå enligt italiensk lagstiftning. Kommissionen anförde vidare att inga bevis lagts fram för att de miljöinvesteringar som Eurallumina gjort gick längre än vad som var lämpligt och ekonomiskt ur affärsmässig synvinkel. Kommissionen drog därför slutsatsen att villkoren för att tillämpa punkt 51.1 a i gemenskapens riktlinjer inte var uppfyllda i detta fall.

135

När det gäller de handlingar som Republiken Italien bifogat ansökan framgår det inte av handlingarna att de lämnats till kommissionen under det formella granskningsförfarandet. Republiken Italien har heller inte påstått i sina skrivelser, till svar på vad kommissionen anfört, att så skulle ha skett. Slutligen har kommissionen, vid förhandlingen, till svar på en muntlig fråga från tribunalen, bekräftat att handlingarna inte lagts fram under det formella granskningsförfarandet. De handlingar som bifogats ansökan ska därmed inte anses ha lagts fram tidigare. Det framgår av den rättspraxis som redovisats i punkt 132 ovan att de uppgifter som dessa handlingar innehåller inte får beaktas vid bedömningen av det omtvistade beslutets lagenlighet, utom för det fall att där endast återges sådana upplysningar som redan lämnats kommissionen inom ramen för det formella granskningsförfarandet, i synnerhet genom den ovannämnda skrivelsen av den 6 februari 2002.

136

När det gäller de upplysningar som kommissionen lämnats genom skrivelsen av den 6 februari 2002 var det korrekt av kommissionen att i det omtvistade beslutet fastslå att erhållandet av den omtvistade skattebefrielsen villkorats av att Eurallumina skulle uppfylla en skyldighet att uppnå vissa miljöskyddsmål. Upplysningarna gjorde det heller inte möjligt för kommissionen att dra slutsatsen att den omtvistade skattebefrielsen lämnats som ersättning för åtaganden som bolaget gjort för att uppnå miljöskyddsmål som gick längre än de som redan följde av italiensk skatte- eller miljölagstiftning, i synnerhet nationella regler som föreskrev utsläppsbegränsningar för iakttagandet av luftkvalitetsnormer eller beskattning av emissioner, eller att avtal träffats frivilligt med samma omfattning i den mening som avses i artikel 51.1 a i gemenskapens riktlinjer. Republiken Italien har för övrigt, i sin skrivelse av den 6 februari 2002, tillstått att ”det stöd som lämnats Eurallumina, vilket kommissionen definierat som ett driftsstöd, … kompenserar delvis för de driftskostnader som företaget drabbas av till följd av italiensk skatte- och miljölagstiftning”. Det framgår vidare av skäl 45 i beslutet aluminium I att Eurallumina, under det formella granskningsförfarandet, anfört att ”stora investeringar” gjorts i dess sardinska fabrik ”för att anläggningen skall följa de mest restriktiva normerna och de regionala miljökraven”. I alla händelser har enbart de upplysningar som lämnats kommissionen i skrivelsen av den 6 februari 2002 inte gjort det möjligt för den att pröva huruvida, såsom Republiken Italien påstått inom ramen för förevarande talan, den omtvistade skattebefrielsen faktisk i kontrakt eller överenskommelser med de italienska myndigheterna utgjort en motprestation för investeringar som genomförts av Eurallumina för att uppfylla miljöskyddsåtaganden utöver de som redan följde av den lagstiftning som gällde för bolaget.

137

Även om de handlingar och överenskommelser som Republiken Italien bifogat ansökan skulle beaktas, kan det inte utifrån dessa fastslås att Eurallumina åtagit sig att som motprestation för åtnjutandet av den omtvistade skattebefrielsen uppnå miljöskyddsändamål utöver de som redan följt av italiensk lagstiftning eller att bolaget träffat frivilliga avtal av samma innebörd. Visserligen framgår det av artikel 3 i det ramprogram som överenskoms den 12 april 1999 mellan italienska myndigheter och Eurallumina, liksom av artiklarna 2–4 i överenskommelsen av den 27 april 1999 mellan regionen Sardinien och Eurallumina, att Eurallumina åtagit sig att genomföra vissa investeringar i syfte att uppnå miljömål inom ramen för sanering av dess fabrik i Portoscuso (Sardinien). Tvärtemot vad Republiken Italien gjort gällande har de investeringar som gjorts för att uppnå dessa miljömål inte genomförts enbart med Euralluminas medel. Det anges uttryckligen i artikel 4 i programavtalet av den 12 april 1999 och av artiklarna 4–6 i överenskommelsen av den 27 april 1999 att regionen Sardinien, vid genomförandet av Euralluminas åtaganden, skulle bidra med finansiering till genomförandet av planen för sanering av fabriken i Portoscuso upp till 30 procent av de kostnader som var berättigade, upp till ett maxbelopp på 17,5 miljarder ITL. Det framgår däremot inte av dessa avtal att den omtvistade skattebefrielsen även var avsedd som ett bidrag till investeringar av miljöskäl som Eurallumina genomförde. I övrigt har de handlingar som Republiken Italien bifogat ansökan inte gett något stöd för att Eurallumina drabbats av driftskostnader till följd av italiensk skatte- eller miljölagstiftning, såsom utsläppsbegränsningar av hänsyn till luftkvalitet eller betalning av utsläppsskatter.

138

Det var således korrekt av kommissionen att i skäl 75 i beslutet aluminium I fastslå att villkoren för tillämpning av punkt 51.1 a i gemenskapens inte var uppfyllda i förevarande fall.

139

Talan ska således inte bifallas på den tredje grund som åberopats i mål T‑60/06 RENV II.

140

Republiken Italien har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt artikel 87.3 EG och riktlinjerna om regionalstöd i skälen 78–80 i beslutet aluminium I genom att fastslå att det omtvistade stödet inte kunde anses förenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i dessa bestämmelser, av det skälet att stödet skulle ha underlättat den ekonomiska utvecklingen på Sardinien. Den har i detta avseende, för det första, hänvisat till den dåliga ekonomiska utvecklingen på Sardinien, som är en av de missgynnade regioner som omfattas av mål nr 1 i strukturfonderna, vilket är den lägsta rangen i Italien när det gäller förmögenhet och individuell inkomst, och den är även lägre än det nationella snittet när det gäller andelen anställda och andelen tillverkningsföretag i förhållande till den bofasta befolkningen. För det andra har den hänvisat till den dåliga ekonomin inom området Sulcis-Iglesiente, där Euralluminas fabrik på Sardinien låg, med en arbetslöshetsnivå på omkring 21 procent av den yrkesverksamma befolkningen och omkring 50 procent arbetslöshet bland ungdomar. För det tredje har den hänvisat till den garanti som Eurallumina ställt för omkring 1800 arbetstillfällen, dels i dess egen fabrik, dels indirekt i sardinska fabriker som drivs av Alcoa Italia SpA, till vilka bolaget är ensam leverantör av aluminium. Republiken Italien har, för det fjärde, hänvisat till de handlingar den lämnat kommissionen avseende de svåra villkoren på Sardinien, såväl när det gäller befolkningstäthet som levnadsstandard och arbetslöshetsnivå. Den har, för det femte, hänvisat till skäl 79 i beslutet aluminium I, i vilket kommissionen ska ha tillstått att Sardinien kan omfattas av undantaget i artikel 87.3 a EG. För det sjätte har den hänvisat till punkt 4.15 i riktlinjerna om regionalstöd, där det föreskrivs att regionalt driftsstöd kan lämnas i regioner som omfattas av undantaget i artikel 87.3 a EG. För det sjunde har den gjort gällande att punkt 4.17 i riktlinjerna om regionalstöd, där det föreskrivs att driftsstöd ska begränsas i tiden och trappas ned, inte ska tillämpas eftersom Sardinien är en glest befolkad region som omfattas av undantaget i artikel 87.3 a EG.

141

Kommissionen har gjort gällande att talan inte ska bifallas på denna grund.

142

Förevarande grund rör i sak frågan om huruvida kommissionen i skäl 80 i beslutet aluminium I har gjort en felaktig bedömning genom att fastslå att det omtvistade stödet inte kunde anses vara förenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 a EG och punkterna 4.11–4.17 i riktlinjerna om regionalstöd, av det skälet att stödet skulle ha underlättat den ekonomiska utvecklingen på Sardinien.

143

Det anges i artikel 87.3 a i fördraget att stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden. Enligt rättspraxis visar användningen av uttrycken ”onormalt” och ”allvarlig” i det undantag som anges i artikel 87.3 a EG att detta endast gäller för regioner där de ekonomiska villkoren är extremt ofördelaktiga i förhållande till den övriga gemenskapen (dom av den 14 oktober 1987, Tyskland/kommissionen, 248/84, REG, EU:C:1987:437, punkt 19).

144

I riktlinjerna om regionalstöd utvecklas de kriterier som kommissionen följer vid prövningen av huruvida regionalstöd är förenligt med den gemensamma marknaden, med tillämpning av bland annat artikel 87.3 a EG.

145

De punkter i riktlinjerna om regionalstöd som rör allt regionalstöd som utgör ”driftsstöd” har följande lydelse:

146

Kommissionen har, i skälen 78–81 i beslutet aluminium I, prövat de nya stödens förenlighet med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 a EG och dess riktlinjer om regionalstöd. Skälen 78–80 i beslutet aluminium I har följande lydelse:

147

Även om riktlinjerna om regionalstöd, i egenskap av interna instrument som antagits av förvaltningen, inte kan anses utgöra rättsregler uttalas där ändå en indikativ bestämmelse om förfarandet som förvaltningen inte kan frångå i ett enskilt fall utan att ange skäl som är förenliga med likabehandlingsprincipen (dom av den 9 juni 2011, Diputación Foral de Vizcaya m.fl./kommissionen,C‑465/09 P–C‑470/09 P, EU:C:2011:372, punkt 120). Sådana regler kan på vissa villkor och utifrån deras innehåll, ha rättsverkningar (dom Diputación Foral de Vizcaya m.fl./kommissionen, se ovan, EU:C:2011:372, punkt 120).

148

När det gäller kommissionens tillämpning i skäl 80 i beslutet aluminium I av punkt 4.15 i riktlinjerna om regionalstöd, ska det framhållas att det framgår av den bestämmelsens lydelse att driftsstöd i princip är förbjudet och får endast i undantagsfall beviljas i regioner som omfattas av undantaget i artikel 87.3 a EG under förutsättning att det är motiverat på grundval av stödets art och dess bidrag till den regionala utvecklingen och under förutsättning att det är proportionerligt i förhållande till de nackdelar som det är avsett att utjämna, vilket det ankommer på medlemsstaten att bevisa.

149

Denna bestämmelse medför i synnerhet en skyldighet för medlemsstaten att visa att driftsstöd som syftar till att utjämna en regional nackdel som mottagaren har och att nivån på stödet är lämpligt för att utjämna den nackdelen.

150

De upplysningar som Republiken Italien lämnat under det formella granskningsförfarandet är inte tillräckliga för att visa att det omtvistade stödet syftade till att utjämna en särskild regional nackdel som Eurallumina hade och att nivån på detta stöd var proportionerlig i förhållande till den nackdelen.

151

I beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 2 februari 2002, anförde kommissionen att de italienska myndigheterna i synnerhet hade ”understrukit den omständigheten att Sardinien är en mycket missgynnad region, att den saknade tillgång till naturgas och att konsekvenserna för arbetslösheten som ett eventuellt upphörande av aluminiumtillverkningen skulle medföra vore mycket allvarliga för regionen”.

152

Det följer av rättspraxis att den omständigheten att den rådande ekonomiska situationen i en region är sådan att den kan omfattas av artikel 87.3 a EG innebär inte att samtliga stödprojekt som kan komma att genomföras i nämnda region omedelbart ska anses vara nödvändiga för regionens utveckling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2013, HGA m.fl./kommissionen, C‑630/11 P–C‑633/11 P, REU, EU:C:2013:387, punkt 112). Enbart hänvisningen till regionen Sardiniens missgynnade ekonomiska situation, särskilt i fråga om tillgången till arbete, är således inte i förevarande mål tillräcklig.

153

Den enda omständighet som i detta sammanhang skulle kunna utgöra en särskild regional nackdel är avsaknaden av tillgång till naturgas på Sardinien, vilken omständighet åberopats av Republiken Italien. Såsom kommissionen har anfört i skäl 80 i beslutet aluminium I har Republiken Italien inte lagt fram några siffror eller ens försökt att bedöma betydelsen av en sådan nackdel Eurallumina vid dess sardinska fabrik. Kommissionen har vidare i samma skäl anfört att Republiken Italien i alla händelser inte har lagt fram några siffror eller ens försökt att bedöma betydelsen av en sådan nackdel för att visa att det omtvistade stödet var proportionerligt i förhållande till en sådan nackdel.

154

Det framgår vidare att Republiken Italien i skrivelsen av den 6 februari 2002 under det formella granskningsförfarandet på nytt gjort gällande följande:

”Det ska framhållas att det berörda företaget är beläget i en region som är en av de som kan omfattas av det undantag som avses i artikel 87.3 [EG] eftersom den drabbats av hög arbetslöshet. Republiken Italien hade vid denna tid beslutat att gynna dess uppbyggnad och utveckling just för att stärka möjligheterna till alternativ sysselsättning i förhållande till den som inte längre står att finna i gruvdriften. Från denna synpunkt representerar Eurallumina en viktig möjlighet och det är svårt att ersätta företaget. Företaget sysselsätter för närvarande 760 anställda, varav omkring 350 i egenskap av mycket specialiserad arbetskraft. Ett upphörande av aluminiumtillverkningen skulle skapa mycket allvarliga och olösliga problem när det gäller möjligheterna för den arbetskraften att åter komma ut på arbetsmarknaden.”

155

Republiken Italien har således inte hänvisat till någon särskild regional nackdel för Eurallumina som det omtvistade stödet varit utformat för att motverka, såsom krävs enligt punkt 4.15 i riktlinjerna om regionalstöd. Såsom anförts i punkt 152 ovan är enbart hänvisningen till den svaga arbetsmarknaden i regionen Sardiniens inte tillräckligt i förevarande mål.

156

Slutligen har Republiken Italien, i en bilaga till ansökan, givit in handlingar som avser att visa de missgynnade villkoren på Sardinien i synnerhet jämförande uppgifter avseende inkomstnivåer och graden av undersysselsättning. Kommissionen har inte gjort gällande att de argument som grundas på de ifrågavarande handlingarna ska avvisas av det skälet att de inte givits in under det formella granskningsförfarandet.

157

Även om dessa handlingar hade kunnat beaktas i förevarande mål, för att bedöma lagenligheten av det omtvistade beslutet, skulle dessa endast visa förekomsten av en ekonomiskt missgynnad situation på Sardinien i fråga om inkomst och grad av undersysselsättning som kommissionen godtagit, i skälen 23 och 79 i beslutet aluminium I, där kommissionen tillstod att Sardinien var en region som kunde omfattas av undantaget i artikel 87.3 a EG. Såsom redan anförts i punkterna 152 och 155 ovan, är det inte tillräckligt att enbart hänvisa till den ekonomiskt missgynnade situationen på Sardinien. De ifrågavarande handlingarna visar däremot inte, vilket krävs enligt punkt 4.15 i riktlinjerna om regionalstöd, på förekomsten av en särskild regional nackdel för Eurallumina som det omtvistade stödet ska ha syftat till att utjämna.

158

Det var således riktigt av kommissionen att i skäl 80 i beslutet aluminium I fastslå att de italienska myndigheterna inte lagt fram några omständigheter som gjorde det möjligt att fastslå att det omtvistade stödet uppfyllde villkoren i punkt 4.15 i riktlinjerna om regionalstöd.

159

Med hänsyn till att de villkor som anges i punkterna 4.15 och 4.17 i riktlinjerna om regionalstöd är kumulativa räcker det att något av dem inte är uppfyllt för att konstatera att kommissionen med fog kunde fastställa, i beslutet aluminium I, att det omtvistade stödet inte kunde godkännas med stöd av artikel 87.3 a EG, såsom den bestämmelsen genomförts genom riktlinjerna om regionalstöd.

160

Talan ska således inte bifallas på den fjärde grund som åberopats i mål T‑60/06 RENV II.

161

Republiken Italien har inom ramen för den sjätte grund den åberopat till stöd för talan i mål T‑60/06 RENV II gjort gällande att kommissionen har åsidosatt principerna om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhet och att institutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga genom att i artikel 5 i det omtvistade beslutet besluta om att det omtvistade stödet ska återkrävas. Den har gjort gällande att Eurallumina utifrån rådets tillåtandebeslut hade berättigade förväntningar på lagenligheten av den omtvistade skattebefrielsen, innefattande frågan om den utgjorde statligt stöd, och att bolaget även kunde utgå ifrån att rådets tillåtandebeslut var lagenliga. Republiken Italien har i detta avseende, för det första, anfört att rådets tillåtandebeslut gjorde det möjligt för den, sedan 1993, att tillämpa eller fortsätta tillämpa den omtvistade skattebefrielsen. För det andra har den hänvisat till skälen i besluten 93/697, 96/273 och 97/425, där det angavs att den omtvistade skattebefrielsen inte ledde till snedvridningar av konkurrensen och inte påverkade den gemensamma marknadens funktion. För det tredje har den hänfört sig till besluten 1999/255 och 1999/880, i vilka det anges att kommissionen ska genomföra återkommande undersökningar för att säkerställa att den omtvistade skattebefrielsen är förenlig med den gemensamma marknadens funktion och andra syften med EG‑fördraget. För det fjärde har den hänvisat till att det i rådets tillåtandebeslut före beslut 2001/224 helt saknas hänvisningar till eventuella förfaranden för störningar i den inre marknadens funktion, i synnerhet enligt artiklarna 87 EG och 88 EG. För det femte har den hänvisat till artikel 1.2 i beslut 2001/224 och artikel 18 i direktiv 2003/96, jämförda med bestämmelserna i dess bilaga II, vilka hos Eurallumina gett upphov till berättigade förväntningar på den omtvistade skattebefrielsens lagenlighet, med hänsyn till att bolaget från den 2 februari 2002 till slutet av år 2005 genomfört investeringar som skulle betalas av till den 31 december 2006. För det sjätte har den hänvisat till de gällande bestämmelsernas tvetydiga karaktär, enligt vilka Eurallumina och Republiken Italien själv kunde uppfatta den omtvistade skattebefrielsen som lagenlig till och med den 31 december 2006.

162

Inom ramen för den första grunden som åberopats till stöd för talan i mål T‑62/06 RENV II, har även Eurallumina gjort gällande att kommissionen åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar genom att den, i det omtvistade beslutet förordnat om att det omtvistade stödet ska återkrävas, trots de berättigade förväntningar som bolaget hade på lagenligheten av den omtvistade skattebefrielsen till och med den 31 december 2006 eller, i vart fall, på att det inte var rättsligt möjligt att återkräva stöd som lämnats med stöd av denna skattebefrielse till och med den dagen.

163

För det första har Eurallumina i detta avseende åberopat dels den lagenlighetspresumtion som gäller för beslut 2001/224, genom vilket Republiken Italien tilläts tillämpa den omtvistade skattebefrielsen till och med den 31 juli 2006, dels rådets tillåtandebeslut, vilka kommissionen befordrat, där det enbart föreskrevs att den omtvistade skattebefrielsen successivt skulle upphävas i framtiden.

164

För det andra har bolaget hänvisat till innehållet i rådets tillåtandebeslut och kommissionens förslag därtill samt övriga uppträdande. Kommissionen har aldrig preciserat att det omtvistade stödet kunde anses utgöra ett statligt stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 EG. Bolaget har därvid hänvisat till bristen på precision i skäl 5 i beslut 2001/224, där det endast angivits att vissa av ett stort antal av de skattebefrielser som tilläts genom beslutet kunde vara oförenliga med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 EG. Vidare har den åberopat förslaget till rådsbeslut av den 15 november 2000, genom vilket Republiken Italien skulle tillåtas att fortsätta tillämpa den omtvistade skattebefrielsen till och med den 31 december 2002, vilket förslag har ersatt kommissionens anmodan om anmälan av den 17 juli 2000. För det tredje har bolaget hänvisat till avsaknaden av diskussioner avseende problem med statligt stöd i kommissionens förslag till rådets tillåtandebeslut, såsom det av den 29 november 1999, eller omnämnandet av sådana problem i rådets tillåtandebeslut. För det fjärde har det hänvisat till innehållet i rådets tillåtandebeslut, av vilket det framgår att rådet aldrig har uttalat att det stöd som lämnas på grundval av den omtvistade skattebefrielsen skulle utgöra otillåtet statligt stöd, trots att rådet, enligt direktiv 92/81, som hade samma syfte som reglerna om statligt stöd, var skyldigt att säkerställa att de åtgärder som kommissionen föreslog enligt artikel 8.4 i detta direktiv inte skulle snedvrida konkurrensen. Eurallumina har, för det femte, hänvisat till beslut 2001/224, genom vilket rådet tillät Republiken Italien att fortsätta att tillämpa den omtvistade skattebefrielsen till och med den 31 december 2006, vars innehåll bekräftades genom artikel 18.1 i direktiv 2003/96. För det sjätte har bolaget åberopat kommissionens pressmeddelande (IP/03/1456) av den 27 oktober 2003, genom vilket kommissionen välkomnade antagandet av direktiv 2003/96 och anförde att det skulle minska den hittillsvarande snedvridningen av konkurrensen mellan medlemsstaterna. För det sjunde har bolaget hänvisat till den långa tid det tagit för kommissionen att anta beslutet aluminium I, vilket inte skedde förrän den 7 december 2005, trots att beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet offentliggjordes och parternas sista yttranden lämnades i februari 2002, vilket gett upphov till berättigade förväntningar på den omtvistade skattebefrielsens lagenlighet.

165

Eurallumina har, för det tredje, anfört att verkningarna av beslut 2001/224, som bekräftats genom artikel 18.1 i direktiv 2003/96, jämförd med dess bilaga II, genom vilka bestämmelser Republiken Italien tilläts att fortsätta att tillämpa den omtvistade skattebefrielsen till och med den 31 december 2006, måste beaktas. Enligt bolaget kunde inte kommissionen, även om den lagenligheten eller varaktigheten av tillåtandet kunde ifrågasättas av kommissionen enligt förfarandet i artikel 8.5 i direktiv 92/81 eller genom att väcka talan enligt artikel 230 EG, indirekt ifrågasätta detta inom ramen för ett förfarande enligt artiklarna 87 EG och 88 EG. Eurallumina har vidare hänvisat till skäl 32 i direktiv 2003/96, där endast ”eventuella” förfaranden enligt artiklarna 87 EG och 88 EG nämns. Härav följer att förfaranden avseende statligt stöd som inletts före antagandet av detta direktiv inte kunde påverka de skattebefrielser som tillåtits genom direktivet.

166

Eurallumina har, för det fjärde, hänvisat till att artikel 18 i direktiv 2003/96 visar att kommissionen och rådet, när det direktivet föreslogs och antogs, inte ansåg att den omtvistade skattebefrielsen delvis var oförenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 EG. Detta bekräftas av kommissionens pressmeddelande, enligt vilket antagandet av detta direktiv gjorde det möjligt att förbättra den gemensamma marknadens funktion, och av rådets tillåtandebeslut vilka till och med beslut 2001/224, uttryckligen angav att den omtvistade skattebefrielsen var förenlig med lojal konkurrens och inte påverkade den gemensamma marknadens funktion.

167

Eurallumina har, för det femte, anfört att offentliggörandet av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet inte var sådant att det påverkade de berättigade förväntningar som bolaget hade på den omtvistade skattebefrielsens lagenlighet. Bolaget har därvid, för det första, hänvisat till att syftet med offentliggörandet av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, som enbart var en uppmaning till berörda utomstående att lämna synpunkter, inte gav någon ledning om vilket beslut som skulle komma att fattas. För det andra har det hänvisat till de berättigade förväntningar det haft på att det formella granskningsförfarandet helt och hållet rörde framtida förhållanden, det vill säga att det endast omfattade stöd som lämnas efter utgången av tillåtelsen, den 31 december 2006. För det tredje har bolaget hänvisat till den bekräftelse, efter offentliggörandet av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, av beslutet om tillåtelse för Republiken Italien att fortsätta att tillämpa den omtvistade skattebefrielsen till och med den 31 december 2006 genom artikel 18.1 i direktiv 2003/96, jämförd med dess bilaga II. För det fjärde har det hänvisat till kommissionens uppgifter att för det fall att den omtvistade skattebefrielsen skulle leda till snedvridningar av konkurrensen skulle den upphöra progressivt utan att det stöd som lämnats på grundval av den skulle återkrävas.

168

Eurallumina har, för det sjätte, gjort gällande att bolaget var tvunget att ta hänsyn till långsiktiga investeringar på omkring 81 miljoner euro, vilka det gjort i god tro i sin sardinska fabrik mot bakgrund av de berättigade förväntningar den hade på att den omtvistade skattebefrielsen var lagenlig till och med den 31 december 2006 eller i vart fall att det inte var lagligen möjligt att återkräva det stöd som lämnats på grundval av denna skattebefrielse fram till den dagen. För det fall att tribunalen skulle anse att dessa berättigade förväntningar upphörde den 2 februari 2002, har Eurallumina påstått att det godkänt kapitalutgifter på omkring 11,6 miljoner euro under perioden från den 12 mars 2001 till den 2 februari 2002.

169

Kommissionen har gjort gällande att den sjätte grund som åberopats till stöd för talan i mål T‑60/06 RENV II delvis ska avvisas och att talan i övrigt inte ska bifallas på den grunden. Den har vidare gjort gällande att talan inte ska bifallas på den första grunden, åberopad till stöd för talan i mål T‑62/06 RENV II.

170

Förevarande grunder och invändningar ger upphov till frågan om kommissionen, genom att i det omtvistade beslutet föreskriva en skyldighet att återkräva det omtvistade stödet, har uppträtt i strid med vissa allmänna unionsrättsliga principer, såsom principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om rättssäkerhet eller principen om att institutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga.

171

Det ska inledningsvis framhållas att kommissionen enligt artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 inte får föreskriva att stöd ska återkrävas när detta skulle strida mot en allmän unionsrättslig princip.

172

När det, för det första, gäller invändningen att principen om att institutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga, som åberopats inom ramen för den sjätte grunden för talan i mål T‑60/06 RENV II, grundas den i sak på den omständigheten att det omtvistade beslutet medför rättsverkningar som går mot de rättsverkningarna hos rådets tillåtandebeslut, genom vilka Republiken Italien uttryckligen tillåtits att fortsätta att tillämpa den omtvistade skattebefrielsen till och med den 31 december 2006.

173

Det följer av den rättspraxis som återgivits i punkt 62 ovan att rättsakter av unionens institutioner i princip presumeras vara giltiga och att de därmed har rättsverkan, så länge de inte har återkallats eller förklarats vara ogiltiga inom ramen för en talan om ogiltigförklaring eller till följd av en begäran om förhandsavgörande eller invändning om rättsstridighet.

174

Det kan i förevarande mål, av de skäl som angivits i punkterna 71–75 ovan, vilka i sin tur grundas på skälen i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), återgivna i punkterna 65–69 ovan, konstateras att kommissionen inte, genom att anta det omtvistade beslutet, har kunnat åsidosätta de rättsakter som rådet antagit och genom vilka Republiken Italien uttryckligen tillåtits att fortsätta att tillämpa den omtvistade skattebefrielsen till och med den 31 december 2006, då dessa tillstånd inte medfört några rättsverkningar utanför tillämpningsområdet för regler om harmonisering av lagstiftning och punktskatter och inte hindrar verkningarna av ett beslut, såsom beslutet aluminium I, som kommissionen kan anta genom utövandet av sin behörighet på området för statligt stöd.

175

Såsom anförts i punkterna 73 och 74 ovan, framgår det av punkterna 52 och 53 i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), att kommissionen i fråga om statligt stöd alltid får ompröva sin bedömning av huruvida villkoren för att ett stöd ska anses föreligga är uppfyllda, under förutsättning att alla de slutsatser som följer härav rörande skyldigheten att återkräva otillåtet stöd behandlas i enlighet med principerna om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhet. Kommissionen var därmed inte, i det omtvistade beslutet, bunden av de bedömningar som rådet gjort i sina beslut om harmonisering av lagstiftning om punktskatter, enligt vilken bedömning den omtvistade skattebefrielsen inte snedvred konkurrensen eller påverkade den gemensamma marknadens funktion.

176

Invändningen om åsidosättande av principen om att institutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga, anförd inom ramen för den sjätte grunden till stöd för talan i mål T‑60/06 RENV II, ska således lämnas utan avseende.

177

När det, för det andra, gäller invändningarna om åsidosättande av principerna om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhet, vilka åberopats inom ramen för den sjätte grunden för talan i mål T‑60/06 RENV II och den första grunden för talan i mål T‑62/06 RENV II, grundas dessa i sak på den omständigheten att rådets tillåtandebeslut och artikel 18 i direktiv 2003/96, jämförd med bestämmelserna i dess bilaga II, gett upphov till berättigade förväntningar hos Eurallumina på att den omtvistade skattebefrielsen var lagenligt eller att det, i vart fall, uppkommit en situation som det ålåg kommissionen att klarlägga innan den antog det omtvistade beslutet.

178

Tribunalen erinrar inledningsvis om att principen om skydd för berättigade förväntningar, som är en grundläggande princip i unionsrätten (dom av den 14 oktober 1999, Atlanta/Europeiska gemenskapen,C‑104/97 P, REG, EU:C:1999:498, punkt 52), gör det möjligt för alla ekonomiska aktörer i förhållande till vilken en institution har gett upphov till välgrundade förväntningar att åberopa dessa (dom av den Jurgens och 11 mars 1987, Van den Bergh en Van Dijk Food Products (Lopik)/EEG, 265/85, REG, EU:C:1987:121, punkt 44, dom av den 24 mars 2011, ISD Polska m.fl./kommissionen, C‑369/09 P, REU, EU:C:2011:175, punkt 123, och dom av den 27 september 2012, Producteurs de légumes de France/kommissionen, T‑328/09, EU:T:2012:498, punkt 18). Då en försiktig och klok ekonomisk aktör emellertid kan förutse att det kommer att vidtas en unionsrättslig åtgärd av sådant slag att hans eller hennes intressen påverkas, kan den ekonomiska aktören inte åberopa denna princip när åtgärden vidtas (dom av den 1 februari 1978, Lührs, 78/77, REG, EU:C:1978:20, punkt 6, och dom av den 25 mars 2009, Alcoa Trasformazioni/kommissionen, T‑332/06, EU:T:2009:79, punkt 102). För att kunna åberopa skydd för berättigade förväntningar krävs att tre villkor är uppfyllda samtidigt. Det ska, för det första, föreligga preciserade försäkringar som är ovillkorliga och samstämmiga, som härrör från behöriga och tillförlitliga källor och som meddelats den berörde av institutionerna. Försäkringarna ska, för det andra, leda till en berättigad förväntning hos mottagaren. För det tredje ska försäkringarna stå i överensstämmelse med tillämpliga regler (se dom Producteurs de légumes de France/kommissionen, EU:T:2012:498, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

179

Tribunalen framhåller vidare att när det mer specifikt gäller tillämpningen av principen om skydd för berättigade förväntningar i fråga om statligt stöd, kan en medlemsstat vars myndigheter har lämnat stöd med åsidosättande av de förfarandebestämmelser som anges i artikel 88 EG åberopa det mottagande företagets berättigade förväntningar för att inför unionsdomstolarna ifrågasätta giltigheten av kommissionens beslut att det ska återkräva stödet, men inte för att motsätta sig att vidta nödvändiga åtgärder för dess genomförande (se dom av den 14 januari 1997, Spanien/kommissionen, C‑169/95, REG, EU:C:1997:10, punkterna 48 och 49 samt där angiven rättspraxis). Det framgår vidare av rättspraxis att med beaktande av den grundläggande betydelsen som anmälningsplikten har för att möjliggöra en effektiv kontroll av statligt stöd från kommissionens sida, är denna skyldighet tvingande. Stödmottagarna kan i princip endast ha berättigade förväntningar på att stödet är lagenligt om det beviljats i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 88 EG. En aktsam ekonomisk operatör kan normalt säkerställa att det förfarandet iakttagits. I synnerhet kan stödmottagaren, när ett stöd har genomförts utan någon föregående anmälan till kommissionen eller, som i förevarande fall, utan att någon underrättelse om genomförandet lämnats i enlighet med vad som krävs enligt Lorenz-domen (se punkterna 154 och 156–158 ovan), och stödet därmed är otillåtet enligt artikel 88.3 EG, inte ha berättigade förväntningar på att stödet beviljats lagenligt (se för ett liknande resonemang, domen Producteurs de légumes de France/kommissionen, punkt 178 ovan, EU:T:2012:498, punkterna 20 och 21 samt där angiven rättspraxis), utom vid exceptionella förhållanden (dom av den 20 september 1990, kommissionen/Tyskland, C‑5/89, REG, EU:C:1990:320, punkt 16; se även dom av den 29 april 2004, Italien/kommissionen, C‑298/00 P, REG, EU:C:2004:240, punkt 86 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 november 2009, Frankrike/kommissionen, T‑427/04 och T‑17/05, REG, EU:T:2009:474, punkt 263 och där angiven rättspraxis).

180

Det ska åter erinras om att kommissionen ska handla inom en rimlig tidsfrist då den genomför ett administrativt förfarande utgör en grundläggande gemenskapsrättslig princip (dom av den 27 november 2003, Regione Siciliana/kommissionen, T‑190/00, REG, EU:T:2003:316, punkt 136). Till följd av det grundläggande rättssäkerhetskravet, som utgör ett hinder för att kommissionen på obestämd tid skjuter upp utövandet av sin behörighet, ska dessutom domstolsprövningen inbegripa en kontroll av huruvida kommissionen under det administrativa förfarandet dröjde orimligt länge med att vidta åtgärder (dom av den 24 september 2002, Falck och Acciaierie di Bolzano/kommissionen, C‑74/00 P och C‑75/00 P, REG, EU:C:2002:524, punkterna 140 och 141, och Fleuren Compost/kommissionen, punkt 132 ovan, EU:T:2004:4, punkterna 145–147).

181

I det avseendet kan ett dröjsmål från kommissionens sida när det gäller att fastställa att ett stöd är rättsstridigt samt att det ska undanröjas och återkrävas av en medlemsstat, under vissa förhållanden, medföra berättigade förväntningar hos stödmottagarna som hindrar kommissionen från att ålägga den berörda medlemsstaten att kräva tillbaka stödet (se dom av den 24 november 1987, RSV/kommissionen, 223/85, REG, EU:C:1987:502, punkt 17). När det rör sig om stöd som inte anmälts kan ett sådant dröjsmål emellertid inte tillskrivas kommissionen förrän den tidpunkt då den får kännedom om förekomsten av stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden (dom Italien/kommissionen, punkt 179 ovan, EU:C:2004:240, punkt 91).

182

Enbart den omständigheten att förordning nr 659/1999, förutom en preskriptionsfrist på tio år (från det att stödet beviljades) efter vars utgång stödet inte längre kan återkrävas, inte föreskriver någon ytterligare frist, om så bara vägledande, inom vilken kommissionen har att undersöka ett otillåtet stöd, då kommissionen enligt artikel 13.2 i den förordningen inte är bunden av den frist som anges i artikel 7.6 i samma förordning, utgör inte hinder för unionsdomstolarna att pröva om kommissionen handlat inom rimlig tid eller orimligt sent (se, ett liknande resonemang och analogt, när det gäller vägledande frister, dom av den 15 juni 2005, Regione autonoma della Sardegna/kommissionen, T 171/02, REG, EU:T:2005:219, punkt 57, dom av den 9 september 2009, Diputación Foral de Álava m.fl., T 230/01–T 232/01 och T 267/01–T 269/01, EU:T:2009:316, punkterna 338 och 339, och dom av den 9 september 2009, Diputación Foral de Álava m.fl./kommissionen, T 30/01–T 32/01 och T 86/02–T 88/02, REG, EU:T:2009:314, punkterna 259 och 260).

183

Enligt rättspraxis innebär, slutligen, rättssäkerhetsprincipen att när kommissionen, i strid med den omsorgsplikt som åligger denna institution, har skapat en tvetydig situation till följd av ovisshet och brist på klarhet i förening med att kommissionen inte vidtog några åtgärder under en lång tid trots kännedom om de berörda stöden, åligger det kommissionen att klarlägga denna situation innan den vidtar någon åtgärd i syfte att besluta om återkrav av det stöd som redan utbetalats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 1970, kommissionen/Frankrike, 26/69, REG, EU:C:1970:67, punkterna 28–32).

184

Det är mot bakgrund av de regler som redovisats i punkterna 178–183 ovan som sökandenas argument ska prövas. Dessa grundas i sak på förekomsten av exceptionella omständigheter som gett upphov till berättigade förväntningar hos Eurallumina på att den omtvistade skattebefrielsen och därmed det omtvistade stödet var lagenligt.

185

Varken Republiken Italien (se punkt 128 ovan) eller Eurallumina har bestritt skäl 67 i det omtvistade beslutet, av vilket det framgår att det omtvistade stödet inte anmälts till kommissionen. Stödet ska således anses ha lämnats utan någon föregående anmälan, i strid med artikel 88.3 EG.

186

Tvärtemot vad sökandena har gjort gällande offentliggörandet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet medfört att den berättigade förväntning som Eurallumina dittills haft på att den ifrågasatta skattebefrielsen var tillåten därmed har utsläckts, med beaktande av den tvetydiga lydelsen av rådets tidigare tillståndsbeslut, vilka antagits på förslag av kommissionen, innefattande beslut 2001/224, vilket gällde under den period som avsågs med det omtvistade beslutet.

187

Domstolen har, i punkterna 52 och 53 i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), vilken tribunalen är bunden av enligt artikel 61 andra stycket i domstolens stadga, slagit fast att den omständigheten att rådets tillståndsbeslut antagits på förslag av kommissionen och att kommissionen aldrig utnyttjat sina befogenheter enligt artikel 8.5 i direktiv 92/81 eller artiklarna 230 EG och 241 EG för att få besluten om tillstånd upphävda, ändrade eller ogiltigförklarade, måste med hänsyn till principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen, beaktas vad gäller skyldigheten att återkräva stöd som inte har varit förenligt med den gemensamma marknaden, såsom kommissionen gjorde i beslutet aluminium I, genom att avstå från att ålägga medlemsstaterna att återkräva stöd som hade beviljats till och med den 2 februari 2002, då besluten om att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Dessa skäl föranledde domstolen att i punkt 54 i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), ange att de skäl som sammanfattats i punkterna 39–44 i samma dom inte kunde utgöra grund för tribunalens slutsats att beslutet aluminium I innebär ett ifrågasättande av rådets tillståndsbesluts giltighet och således strider mot rättssäkerhetsprincipen och principen om att unionsinstitutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga, liksom slutsatsen, på samma grunder, att kommissionen i mål T 62/06 RENV hade åsidosatt principen om god förvaltningssed.

188

Mot bakgrund av de krav som följer av principerna om skydd för berättigade förväntningar och om rättssäkerhet, medförde den tvetydighet som skapats genom lydelsen av rådets tillståndsbeslut, vilka antagits på förslag av kommissionen, endast hinder för att besluta om återkrav av det stöd som lämnats med tillämpning av den ifrågasatta skattebefrielsen fram till offentliggörandet av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Däremot måste Eurallumina, från och med den tidpunkten, anses ha känt till att om det omtvistade stödet utgjorde statligt stöd, måste det godkännas av kommissionen enligt artikel 88 EG.

189

Härav följer att offentliggörandet av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet faktiskt medfört att de berättigade förväntningar, som Eurallumina dessförinnan kunnat ha på att den ifrågasatta skattebefrielsen var lagenlig mot bakgrund av rådets tillåtandebeslut som antagits på förslag av kommissionen, har upphört.

190

Det var således korrekt av kommissionen att i skäl 98 i beslutet aluminium I anse att omständigheterna i förevarande mål var exceptionella, då den hade gett upphov till och bibehållit en viss tvetydighet genom att lämna förslag till rådsbeslut och att den, om det inte gick att bevisa exakt när mottagarna faktiskt upplysts av medlemsstaterna om beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, inte kunde utesluta att stödmottagarna kunde göra gällande skyddet för berättigade förväntningar fram till och med den 2 februari 2002, då kommissionens beslut att inleda det formella granskningsförfarandet avseende befrielserna från punktskatt offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, då detta offentliggörande omintetgjort all tvetydighet som kunnat följa av rådets tillståndsbesluts lydelse om att de ifrågavarande åtgärderna, för det fall de utgjorde statligt stöd, måste godkännas av kommissionen enligt artikel 88 EG.

191

De övriga argument som sökandena anfört påverkar inte heller slutsatsen att beslutet var korrekt.

192

När det gäller vad sökandena anfört utifrån direktiv 2003/96 kan det konstateras att den omständigheten att artikel 18.1 i direktiv 2003/96, jämförd med artikel 28.2 i samma direktiv, gav Republiken Italien tillstånd att fortsätta att tillämpa den ifrågasatta skattebefrielsen från den 1 januari 2003, saknar betydelse för de eventuella, berättigade förväntningar som Eurallumina kan ha haft på lagligheten av den ifrågasatta skattebefrielsen utifrån regler om statligt stöd för perioden från den 3 februari 2002 till den 31 december 2003. Vid den tidpunkt då artikel 18.1 i direktiv 2003/96 trädde i kraft, det vill säga den 1 januari 2003, hade Eurallumina nämligen redan upplysts om att det pågick ett formellt granskningsförfarande avseende den ifrågasatta skattebefrielsen, och om att om den ifrågasatta skattebefrielsen utgjorde statligt stöd, måste den godkännas av kommissionen enligt artikel 88 EG. Denna situation kunde inte förändras genom antagandet och ikraftträdandet av direktiv 2003/96, den 27 respektive den 31 oktober 2003, då det i skäl 32 i direktivet uttryckligen anges att detta direktiv ”[inte] föregriper … utgången av eventuella förfaranden för statligt stöd som kan inledas enligt artiklarna 87 [EG] och 88 [EG]” (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan, EU:C:2013:812, punkt 51). Således kunde inte artikel 18.1 i direktiv 2003/96, efter det att beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet offentliggjorts, ge upphov till berättigade förväntningar hos Eurallumina på att den ifrågasatta skattebefrielsen var lagenlig utifrån reglerna om statligt stöd.

193

När det gäller vad Eurallumina anfört om att kommissionen dröjt med att anta beslutet aluminium I, kan det konstateras att detta inte utgör någon exceptionell omständighet som kan återuppväcka berättigade förväntningar hos Eurallumina på att det omtvistade stödet var lagenligt. Skälen för detta redovisas i punkterna 194–217 nedan.

194

Tribunalen ska först pröva om den tid det tagit att genomföra det formella granskningsförfarandet varit orimligt lång.

195

Domstolen har, i domen RSV/kommissionen, punkt 181 ovan (EU:C:1987:502), fastslagit att en tidsåtgång på 26 månader för att kommissionen ska anta sitt beslut är orimligt lång.

196

Referenstiden för att genomföra och avsluta ett formellt granskningsförfarande avseende ett anmält stöd är enligt artikel 7.6 i förordning nr 659/1999 18 månader. Även om denna tidsfrist inte är tillämplig när det gäller otillåtna stöd, i enlighet med artikel 13.2 i förordning nr 659/1999 (se punkt 182 ovan), utgör den en lämplig referenspunkt för att bedöma om ett formellt granskningsförfarandes varaktighet är rimlig när den, såsom i förevarande fall, rör en åtgärd som har inte har anmälts.

197

Det kan i förevarande fall konstateras att kommissionen, den 17 juli 2000, begärde att Republiken Frankrike, Irland och Republiken Italien skulle anmäla befrielserna från punktskatt som statligt stöd. Svaren, som inte uppfyllde kraven på en anmälan, inkom i september, i oktober och i december 2000. Kommissionen inledde därefter det formella granskningsförfarandet genom beslut av den 30 oktober 2001, vilket delgavs berörda medlemsstater den 5 november 2001 och offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 2 februari 2002. Den mottog därefter synpunkter från Aughinish Alumina (skrivelser av den 26 februari och av den 1 mars 2002), Eurallumina (skrivelse av den 28 februari 2002), Alcan (skrivelse av den 1 mars 2002) och från Association européenne de l’aluminium (skrivelse av den 26 februari 2002). Dessa yttranden översändes till Irland, Republiken Italien och Republiken Frankrike den 26 mars 2002. Irland yttrade sig angående beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet den 8 januari 2002. Kommissionen begärde ytterligare upplysningar från Irland den 18 februari 2002. Irland svarade den 26 april 2002, efter att ha begärt förlängd frist för att inkomma med svaret. Republiken Frankrike begärde likaledes förlängd frist för att inkomma med svar den 21 november 2001. Svaret, i vilket den kommenterade beslutet att inleda detta förfarande, inkom den 12 februari 2002. Republiken Italien yttrade sig den 6 februari 2002.

198

Beslutet aluminium I antogs den 7 december 2005.

199

Det förflöt således mer än 49 månader från antagandet av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet till antagandet av beslutet aluminium I.

200

Vid en första anblick förefaller en sådan tidsutdräkt, som är nästan den dubbla jämfört med den som prövades i domen RSV/kommissionen, punkt 181 ovan (EU:C:1987:502), och något mer än den dubbla jämfört med den frist som anges i artikel 7.6 i förordning nr 659/1999 för att avsluta ett formellt granskningsförfarande inom ramen för anmälda stöd, vara orimligt lång. Utifrån rättspraxis ska det emellertid prövas om den kan motiveras utifrån förhållandena i förevarande mål.

201

De omständigheter som kommissionen åberopat i detta avseende är emellertid inte sådana att de motiverar att undersökningen pågått under 49 månader.

202

Visserligen ingår i denna tid medlemsstaternas och mottagarnas tid för att yttra sig, liksom den omständigheten att den franska, den irländska och den italienska regeringen har begärt uppskov med att yttra sig och med att besvara frågor inom ramen för det formella granskningsförfarandet. Med beaktande av det nära sambandet i förevarande fall mellan befrielserna från punktskatt och liknande åtgärder, i fråga om förfaranden som handlagts samtidigt genom samma rådsbeslut, ska samtliga händelser som inträffat inom ramen för förfarandena i fråga beaktas. Detta gäller särskilt den omständigheten att Irland den 26 april 2002 besvarade kommissionens sista begäran om kompletterande upplysningar.

203

Efter denna tidpunkt har det emellertid förflutit ytterligare något mer än 43 månader innan kommissionen antog aluminium I. En sådan tidsåtgång kan, mot bakgrund av de yttranden som inkommit från medlemsstaterna och berörda parter, inte motiveras utifrån omständigheterna i förevarande mål.

204

När det, för det första, gäller den påstådda höga svårighetsgraden i dessa ärenden, har det inte visats att så skulle vara fallet. Även om så vore fallet kunde den inte motivera en sådan tidsåtgång som den i förevarande mål. Handlingarna i målet innehåller nämligen inget som visar på att det förelegat juridiska svårigheter av särskild betydelse. Beslutet aluminium I är av rimlig omfattning (112 skäl) och innehåller inte i dessa någon uppenbar svårighet. Kommissionen hade vidare kännedom om skattebefrielserna långt innan den inledde det formella granskningsförfarandet, mot bakgrund av att den första begäran om undantag gjordes år 1992 för Irlands del, år 1993 för Republiken Italiens del och år 1997 för Republiken Frankrikes del. Vidare har kommissionen successivt lämnat förslag till rådet om beslut att tillåta skattebefrielsen för Republiken Frankrike, Irland och Republiken Italien. Slutligen har kommissionen, inom ramen för sina rapporter om statsstöd, informerat Världshandelsorganisationen (WTO) om förekomsten av den irländska skattebefrielsen.

205

Kommissionen har själv, vidare, sedan år 1999 ansett skattebefrielserna vara oförenliga med reglerna om statligt stöd. Den har således, sedan den tidpunkten, kunnat fördjupa sina tankar om dessa befrielser utifrån reglerna om statligt stöd.

206

Den omständigheten att kommissionen inte ha begärt några ytterligare upplysningar från Republiken Frankrike, Irland eller Republiken Italien under de 43 månader som föregick antagandet av beslutet aluminium I visar att den redan under denna tid hade tillgång till alla uppgifter som behövdes för att fatta sitt beslut avseende skattebefrielserna.

207

När det, slutligen, gäller den påstådda svårighetsgraden som följt av utvecklingen av gemenskapsregleringen avseende beskattning av mineralolja och i synnerhet antagandet av direktiv 2003/96, kan kommissionen inte hänvisa till denna utveckling. Beslutet aluminium I rör nämligen en rättslig situation som inte regleras av de nya reglerna om beskattning av mineraloljor i direktiv 2003/96, vilket direktiv inte trädde i kraft förrän den 1 januari 2004, utan genom de regler om beskattning av mineraloljor som gällde dessförinnan. Följaktligen saknar den utveckling av det gemenskapsrättsliga regelverk som kommissionen hänvisat till relevans i förevarande mål. Detta bekräftas av att kommissionen i beslutet aluminium I har inlett ett nytt formellt granskningsförfarande rörande befrielserna från punktskatt på mineralolja som använts som bränsle vid aluminiumtillverkning i regionen Gardanne, i regionen Shannon och på Sardinien från den 1 januari 2004, vid vilken tidpunkt de nya reglerna om beskattning av mineraloljor i direktiv 2003/96 blev tillämpliga. Det ska i alla händelser understrykas att beslutet aluminium antogs närmare två år efter antagandet av direktiv 2003/96. Enbart nödvändigheten av att, såsom kommissionen gjort gällande, i beslutet aluminium I ta hänsyn till de nya reglerna för beskattning av mineralolja i direktiv 2003/96 kan inte motivera en sådan tidsåtgång som den i förevarande mål.

208

Kommissionen hade således, mot denna bakgrund, god kännedom om de rättsliga och faktiska omständigheterna kring skattebefrielserna och hade ingen uppenbar svårighet att undersöka dessa utifrån reglerna om statligt stöd.

209

När det, för det andra, gäller de påstådda praktiska och språkliga svårigheter som kommissionen påstår sig ha haft, kan det konstateras att även om dessa skulle bevisas, kan de inte motivera en sådan tidsåtgång. Kommissionen har i alla händelser förfogat över tjänstegrenar som gjort det möjligt för den att hantera språksvårigheter som den påstår sig ha haft under den parallella undersökningen av skattebefrielser under långt mindre tid än i förevarande mål, i synnerhet genom en god samordning av dessa tjänstegrenar.

210

Den tid som undersökningen av det omtvistade stödet tagit är således i förevarande mål orimligt lång.

211

För det andra ska tribunalen pröva huruvida den omständigheten att kommissionen dröjt med att fatta det omtvistade beslutet rimligen kan ha gett upphov till tvivel hos Eurallumina om att kommissionen inte längre ansåg att den ifrågasatta skattebefrielsen skulle möta några hinder och att detta dröjsmål var av sådan art att den hindrade kommissionen från att besluta om återkrav av stödet mellan den 3 februari 2002 och den 31 december 2003 på grundval av denna, såsom fallet var i domen RSV/kommissionen, punkt 181 ovan (EU:C:1987:502, punkt 16).

212

I den domen ansåg domstolen att den period på 26 månader som hade förflutit innan kommissionen fattade sitt beslut i det ärendet kunde ge upphov till berättigade förväntningar hos klaganden och att institutionen därför var förhindrad att ålägga de nationella myndigheterna att kräva återbetalning av stödet.

213

Det följer emellertid av rättspraxis att även om det är viktigt att säkerställa att rättssäkerhetskraven till skydd för enskildas intressen iakttas är det likaledes viktigt att göra en avvägning mellan dessa och kraven på skydd för allmänintresset, bland vilka återfinns, på området statligt stöd, sådana som avser att undvika att marknaden snedvrids av statligt stöd som kan skada konkurrensen, och som enligt fast rättspraxis kräver att otillåtet stöd ska återkrävas, så att den tidigare situationen återupprättas (se dom av den 5 augusti 2003, P & O European Ferries (Vizcaya) och Diputación Foral de Vizcaya/kommissionen, T‑116/01 och T‑118/01, REG, EU:T:2003:217, punkterna 207 och 208 och där angiven rättspraxis).

214

I rättspraxis har således domen RSV/kommissionen, punkt 181 ovan (EU:C:1987:502), tolkats på så sätt att de konkreta omständigheterna i målet haft en avgörande betydelse för den riktning som domstolen följt (se för ett liknande resonemang, domen Italien/kommissionen, punkt 179 ovan, EU:C:2004:240, punkt 90, dom av den 29 april 2004, C‑372/97, Italien/kommissionen, REG, EU:C:2004:234, punkt 119, dom Diputación Foral de Álava m.fl./kommissionen, punkt 182 ovan, EU:T:2009:314, punkt 286, och Diputación Foral de Álava m.fl., punkt 182 ovan, EU:T:2009:316, punkt 344). I synnerhet har det beaktats att det stöd som var i fråga i domen RSV/kommissionen, punkt 181 ovan (EU:C:1987:502), beviljats innan kommissionen inlett det formella granskningsförfarandet avseende det stödet. Vidare hade stödet formellt anmälts till kommissionen, kort efter det att det utbetalats. Stödet gällde vidare kompletterande kostnader i samband med stöd som godkänts av kommissionen och avsåg en sektor som sedan år 1977 mottagit stöd som godkänts av kommissionen. Undersökningen av huruvida stödet var förenligt krävde, slutligen, inte några mer djuplodande efterforskningar.

215

Den långa rad av exceptionella omständigheter som förelåg i det mål som ledde fram till domen RSV/kommissionen, punkt 181 ovan (EU:C:1987:502), återfinns emellertid inte i förevarande mål. Visserligen hade kommissionen, i likhet med i det mål som ledde fram till domen RSV/kommissionen, punkt 181 ovan (EU:C:1987:502), redan god kännedom om den ifrågasatta skattebefrielsen under den tid som den förefaller ha varit inaktiv, och hade således kunnat bilda sig en uppfattning om huruvida denna varit rättsstridig utifrån reglerna om statligt stöd, utan att därvid genomföra några mer djuplodande efterforskningar. Andra väsentliga omständigheter som låg till grund för domen RSV/kommissionen, punkt 181 ovan (EU:C:1987:502), saknas emellertid i förevarande mål. I synnerhet har det omtvistade stödet beviljats efter det att kommissionen inlett det formella granskningsförfarandet avseende den ifrågasatta skattebefrielsen.

216

Dessa skillnader medför att de konkreta omständigheter som legat till grund för domen RSV/kommissionen, punkt 181 ovan (EU:C:1987:502), skiljer sig väsentligt från omständigheterna i förevarande mål. Eurallumina får således inte något stöd för sin inställning genom att åberopa domen RSV/Commission, punkt 181 ovan (EU:C:1987:502).

217

Det ska vidare framhållas att domstolen i punkt 52 i domen av den 11 november 2004, Demesa och Territorio Histórico de Álava/kommissionen (C‑183/02 P och C‑187/02 P, REG, EU:C:2004:701), har fastslagit att när det gäller sådana exceptionella omständigheter som kan medföra att stödmottagaren kan grunda berättigade förväntningar på att ett otillåtet stöd skulle vara tillåtet saknar en eventuell passivitet från kommissionens sida betydelse när en stödordning inte har anmälts till kommissionen. Således kan inte den uppenbara passiviteten från kommissionens sida under 43 månader efter Irlands svar på den sista begäran om kompletterande upplysningar från kommissionen (se punkt 203 ovan) – hur oförenlig med principen om en rimlig tidsfrist som detta än må vara – betraktas som en särskild omständighet vad gäller tillämpningen av reglerna om statligt stöd på det omtvistade stödet. Den kan således inte anses utgöra en exceptionell omständighet som gett upphov till berättigade förväntningar hos Alcan om att det omtvistade stödet var förenligt med reglerna om statligt stöd. Härav följer att enbart åsidosättandet av principen om att beslut ska fattas inom rimligt tid vid fattandet av beslutet aluminium I inte medför något hinder för kommissionen att besluta att det omtvistade stödet ska återkrävas.

218

Vad Eurallumina anfört om att beslutet tagit orimligt lång tid att fatta ska således lämnas utan avseende.

219

När det gäller det som sökandena anfört om de investeringar som gjorts av Eurallumina i sin sardinska fabrik under den period då den mottagit det omtvistade stödet, saknar detta relevans vid prövningen av om Eurallumina hade berättigade förväntningar på detta stöds lagenlighet enligt reglerna om statligt stöd, eftersom, såsom redovisats i punkterna 136 och 137 ovan, det inte visats att Eurallumina skulle göra sådana investeringar till fullgörande av frivilliga åtaganden med italienska myndigheter eller skyldigheter som dessa föreskrivit som motprestation till mottagandet av det omtvistade stödet.

220

Mot bakgrund av vad som ovan anförts kan det konstateras att sökandena i förevarande mål inte har visat att det förelegat sådana exceptionella omständigheter som rimligen medfört berättigade förväntningar hos Eurallumina på att kommissionens tvivel avseende den ifrågasatta skattebefrielsen upphört och att den inte skulle möta några invändningar, som skulle ha hindrat kommissionen från att i beslutet aluminium I besluta om återkrav av det omtvistade stödet.

221

Således ska invändningarna om åsidosättande av principerna om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhet som lagts fram inom ramen för den sjätte grunden för talan i mål T‑60/06 RENV II och den första grunden för talan i mål T‑62/06 RENV II lämnas utan avseende.

222

Härav följer att talan inte ska bifallas på den sjätte grund som åberopats i mål T‑60/06 RENV II eller den första grund som åberopats i mål T‑62/06 RENV II.

223

Eurallumina har gjort gällande att kommissionen, i det omtvistade beslutet, har åsidosatt principen om god förvaltningssed genom att ålägga Republiken Italien att återkräva det omtvistade stödet. Bolaget har i detta avseende, för det första, hänvisat till att det enligt principen om god förvaltningssed hade rätt att förvänta sig att kommissionen inte skulle föreslå rådet att anta beslut som tillåter att rättsstridigt stöd lämnas, och att rådet inte ska anta sådana beslut. För det andra har bolaget hänvisat till innehållet i beslut 2001/224 som, ifall den omtvistade skattebefrielsen skulle anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG måste anses utgöra en uttrycklig tillåtelse att lämna detta stöd eller att den, i vart fall, medför hinder mot återkrav av sådant stöd som lämnas till och med den 31 december 2006. Bolaget har, för det tredje, hänvisat till att kommissionen inte direkt ifrågasatt lagenligheten av rådets tillåtandebeslut genom att utöva sin befogenhet enligt artikel 8.5 i direktiv 92/81 eller genom att väcka en ogiltighetstalan enligt artikel 230 EG.

224

Kommissionen har gjort gällande att talan inte ska bifallas på denna grund.

225

Förevarande grund rör i sak frågan om kommissionen, i det omtvistade beslutet, på ett opartiskt sätt prövat samtliga relevanta omständigheter i målet, och i synnerhet om den beaktat de rättsverkningar som funnits mellan det omtvistade beslutet och rådets tillåtandebeslut, vilka antogs på förslag av kommissionen, och som aldrig därefter ifrågasatts av kommissionen med stöd av dess behörighet enligt artikel 8.5 i direktiv 92/81 eller artiklarna 230 EG och 241 EG.

226

När institutionerna ges utrymme för sådan skönsmässig bedömning bör dock särskilt stor vikt läggas vid att de garantier som tillhandahålls av unionens rättsordning i fråga om administrativa förfaranden uppfylls (dom av den 21 november 1991, Technische Universität München, C‑269/90, REG, EU:C:1991:438, punkt 14). Bland dessa garantier återfinns i synnerhet principen om god förvaltningssed, till vilken hör en skyldighet för den behöriga institutionen att noggrant och opartiskt pröva samtliga relevanta omständigheter i fallet (se dom av den 29 mars 2012, kommissionen/Estland, C‑505/09 P, REU, EU:C:2012:179, punkt 95 och där angiven rättspraxis, och dom av den 23 september 2009, Estland/kommissionen, T‑263/07, REG, EU:T:2009:351, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

227

Eurallumina har till stöd för förevarande grund i sak anfört argument som är snarlika de som anfördes till stöd för dess andra grund. Av de skäl som angivits i punkterna 65–75 ovan, vilka i sin tur grundats på punkterna 45–48 i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), kan Eurallumina inte göra gällande att det omtvistade beslutet medförde rättsverkningar som stod i strid med de rättsverkningar som beslut 2001/224 och artikel 18 i direktiv 2003/96 gav upphov till.

228

Såsom framgår av punkt 53 i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), skulle visserligen den omständigheten att rådets tillåtandebeslut antagits med stöd av förslag från kommissionen när det gäller skyldigheten att återkräva otillåtet stöd, med hänsyn till principerna om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhet. Såsom framgår i samma punkt skedde det när kommissionen, i det omtvistade beslutet, avstod från att besluta om återkrav före offentliggörandet i Europeiska gemenskapens officiella tidning av besluten att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 88.2 EG.

229

Det har således inte visats att kommissionen, i det omtvistade beslutet, har brustit i noggrannhet och opartiskhet vid prövningen av de relevanta omständigheterna i förevararande fall.

230

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska talan inte bifallas på den tredje grund som åberopats i mål T‑62/06 RENV II.

231

Eurallumina har anfört att kommissionen åsidosatt motiveringsskyldigheten enligt artikel 253 EG och principen om skydd för berättigade förväntningar i det omtvistade beslutet, genom att, tvärtemot kraven i rättspraxis, inte har beaktat nivån, takten och varaktigheten av de avskrivningar på investeringarna som bolaget gjort i sin sardinska fabrik och de berättigade förväntningar den hade på att den omtvistade skattebefrielsen var lagenlig till och med den 31 december 2006. Vad gäller övriga argument som redan lagts fram till stöd för den första grunden, avseende att principen om skydd för berättigade förväntningar åsidosatts (se punkterna 162–168 ovan), hänvisar den till att det saknar relevans att kommissionen från år 1995 sökt begränsa nivån på den omtvistade skattebefrielsen till den del av punktskatten som var högre än den lägsta enligt direktiv 92/82, eftersom frågan var huruvida kommissionen godkände ett otillåtet statligt stöd på grundval av denna skattebefrielse. Bolaget har, för det andra, åberopat kommissionens erkännande av att den började arbeta med frågan om statligt stöd först i november 1999 och inte under år 1995. För det tredje har det hänvisat till innehållet i anmodan att anmäla de den omtvistade skattebefrielsen i juli 2000, till förslaget till beslut i november 2000 och till skäl 5 i beslut 2001/224, vilka inte omedelbart ledde till slutsatsen att kommissionen skulle inleda ett formellt granskningsförfarande avseende den omtvistade skattebefrielsen eller att denna utgjorde otillåtet stöd som kunde återkrävas, i synnerhet mot bakgrund av innehållet i beslut 2001/224, vilket därefter bekräftats genom artikel 18.1 i direktiv 2003/96.

232

Kommissionen har gjort gällande att talan inte ska bifallas på denna grund.

233

Förevarande grund rör i sak frågan om kommissionen, i det omtvistade beslutet, dels åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 253 EG, dels åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar, genom att besluta om återkrav av det omtvistade stödet utan att beakta den tid Eurallumina behövde för att få lönsamhet på de investeringar som bolaget gjort i sin sardinska fabrik, med hänsyn till de berättigade förväntningar bolaget hade på att den omtvistade skattebefrielsen var lagenlig till och med den 31 december 2006.

234

De åsidosättanden som åberopats tillsammans av Eurallumina inom ramen för förevarande grund avser två separata invändningar som kan åberopas inom ramen för en talan enligt artikel 230 EG (dom av den 2 april 1998, Commission/Sytraval och Brink’s France, C‑367/95 P, REG, EU:C:1998:154, punkt 67). Den första, som avser avsaknad av eller otillräcklig motivering, avser ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter i den mening som avses i den bestämmelsen, medan den andra, som avser lagenligheten av det omtvistade beslutet i sak, rör åsidosättande av en rättsregel som gäller fördragets tillämpning i den mening som avses i artikel 230 EG (dom Commission/Sytraval och Brink’s France, se ovan, EU:C:1998:154, punkt 67).

235

När det, för det första, gäller åsidosättandet av motiveringsskyldigheten krävs det enligt artikel 253 EG att de beslut som antas av kommissionen motiveras. Den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska dessutom enligt fast rättspraxis vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och unionsdomstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Det fordras inte att motiveringen anger samtliga relevanta sakförhållanden och rättsliga överväganden, eftersom frågan huruvida motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte enbart ska bedömas mot bakgrund av motiveringens lydelse, utan även mot bakgrund av det sammanhang i vilket motiveringen ingår samt alla rättsregler som reglerar den berörda frågan (dom kommissionen/Sytraval och Brink’s France, punkt 234 ovan,EU:C:1998:154, punkt 63, dom av den 12 december 2002, Belgien/kommissionen, C‑5/01, REG, EU:C:2002:754, punkt 68, och dom av den 11 september 2003, Belgien/kommissionen, C‑197/99 P, REG, EU:C:2003:444, punkt 72).

236

Kommissionen har, i skäl 75 i beslutet aluminium I, bland annat avfärdat vad Eurallumina anfört, återgivet i skälen 37 och 45 i samma beslut, om att bolaget gjort omfattande miljöinvesteringar i sin sardinska fabrik som motprestation till den omtvistade skattebefrielsen, eftersom det inte fanns några bevis för att bolaget hade träffat avtal med de italienska myndigheterna genom vilka de åtagit sig att uppnå miljömål under den tid som den omtvistade skattebefrielsen tillämpades eller för att denna skattebefrielse var underkastad några villkor som hade motsvarande verkningar till sådana avtal och åtaganden. Detta skäl gör det möjligt att förstå att även om kommissionen inte hade beaktat någon avskrivningsperiod för de investeringar som Eurallumina gjort i sin sardinska fabrik var det för att det inte visats att den förmån som Eurallumina erhållit genom den omtvistade skattebefrielsen inte var en motprestation för dessa investeringar. Detta förklarar varför kommissionen, i skäl 98 i beslutet aluminium I, inte har beaktat de berättigade förväntningar som Eurallumina i förevarande fall gjort gällande, avseende att dess investeringar i sin sardinska fabrik kunde betalas bland annat genom den förmån bolaget erhöll genom den omtvistade skattebefrielsen till och med den 31 december 2006.

237

Även om den är kortfattad är motiveringen i beslutet aluminium I icke desto mindre tillräcklig i förevarande mål för att det ska vara möjligt att förstå det resonemang kommissionen haft i detta avseende och för att göra det möjligt för de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och unionsdomstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt.

238

Motiveringen i det omtvistade beslutet uppfyller således den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 253 EG, såsom den tolkats i den rättspraxis som redovisats i punkt 235 ovan. Invändningen om åsidosättande av motiveringsskyldigheten ska således lämnas utan avseende.

239

När det, för det andra, gäller invändningen om åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar kan det konstateras att Eurallumina i sak har kritiserat kommissionen för att den, i det omtvistade beslutet, inte beaktat de berättigade förväntningar som bolaget hade på att de investeringar det gjort i sin sardinska fabrik skulle kunna betalas genom i synnerhet den förmån bolaget erhöll genom den omtvistade skattebefrielsen till och med den 31 december 2006.

240

Såsom redan framhållits i punkterna 136, 137 och 219 ovan, framgår det inte av handlingarna i målet att de investeringar som Eurallumina gjort i sin sardinska fabrik skedde som motprestation till den förmån bolaget erhållit genom den omtvistade skattebefrielsen. Det är således inte visat att Eurallumina gjort dessa investeringar utifrån en berättigad förväntning som bolaget ska ha haft på att dessa investeringar skulle kunna betalas genom i synnerhet den förmån bolaget skulle erhålla genom den omtvistade skattebefrielsen till och med den 31 december 2006.

241

Det var således korrekt av kommissionen att i det omtvistade beslutet inte beakta det berättigade intresse som Eurallumina påstått sig ha i att dess investeringar i den sardinska fabriken kunde betalas genom i synnerhet den förmån bolaget skulle erhålla genom den omtvistade skattebefrielsen till och med den 31 december 2006. Invändningen avseende åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar ska således lämnas utan avseende.

242

Talan ska således inte bifallas på den fjärde grund som åberopats i mål T‑62/06 RENV II.

243

Då samtliga invändningar till stöd för respektive talan lämnats utan avseende och respektive talan inte ska bifallas på någon av de grunder som åberopats, ska respektive talan lämnas helt utan bifall.

244

Enligt artikel 219 i tribunalens rättegångsregler ska tribunalen, i beslut som fattas efter upphävande och återförvisning, besluta om rättegångskostnader avseende dels de förfaranden som ägt rum inför tribunalen, dels förfaranden vid domstolen. Då domstolen i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 19 ovan (EU:C:2009:742), och i domen kommissionen/Irland m.fl., punkt 25 ovan (EU:C:2013:812), förklarade att beslut om rättegångskostnaderna skulle anstå, ankommer det på tribunalen att i denna dom pröva frågan om fördelning av rättegångskostnader i dessa mål om överklagande.

245

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Emellertid får tribunalen enligt artikel 135.1 i rättegångsreglerna, om så anses skäligt, undantagsvis besluta att en tappande rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – endast delvis, eller inte alls, ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader. Enligt artikel 135.2 i samma rättegångsregler kan dessutom en part, även om vederbörande vunnit målet, förpliktas att helt eller delvis ersätta rättegångskostnaderna, om detta framstår som befogat på grund av hans eller hennes uppträdande, inbegripet tiden före talans väckande. Tribunalen får bland annat förplikta en institution, vars beslut inte har ogiltigförklarats, att ersätta rättegångskostnader för en part som föranletts föra talan mot beslutet på grund av brister i institutionens beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2010, Evropaïki Dynamiki/Kommissionen, T‑387/08, EU:T:2010:377, punkt 177 och där angiven rättspraxis).

246

I mål T‑60/06 RENV II, har Republiken Italien tappat sin talan. Den ska således förpliktas ersätta rättegångskostnaderna i målen T‑60/06, T‑60/06 RENV I och T‑60/06 RENV II och bära sina egna kostnader samt en femtedel av kommissionens kostnader i målen C‑89/08 P och C‑272/12 P, i enlighet med kommissionens yrkanden.

247

I mål T‑62/06 RENV II har Eurallumina tappat målet. Det har emellertid inom ramen för denna prövning konstaterats, i punkt 210 ovan, att kommissionen åsidosatt principen om en rimlig tidsfrist, vilket har kunnat föranleda Eurallumina att väcka talan för att få detta åsidosättande fastslaget. Tribunalen anser det vid dessa förhållanden vara i överensstämmelse med rätt och billighet att, när det gäller målen T‑62/06, T‑62/06 RENV I och T‑62/06 RENV II, förplikta Eurallumina att bära sina egna kostnader och tre fjärdedelar av kommissionens kostnader. Kommissionen ska därvid bära en fjärdedel av sina egna kostnader. När det gäller målen C‑89/08 P och C‑272/12 P ska, då fem parter varit motparter till kommissionen i vart och ett av dem, och utifrån den fördelningsnyckel som använts i målen T‑56/06, T‑56/06 RENV I och T‑56/06 RENV II, Eurallumina bära sina egna kostnader samt tre tjugondelar, det vill säga en femtedel av tre fjärdedelar, av kommissionens kostnader. Kommissionen ska därvid bära en femtedel av sina egna kostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

Tvistens bakgrund

Den ifrågasatta befrielsen från punktskatt

Det administrativa förfarandet

Beslutet aluminium I

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Upptagande till sakprövning

Prövning i sak

Den andra grunden, avseende att principen om rättssäkerhet och presumtionen om att institutionernas rättsakter är giltiga och har ändamålsenlig verkan samt av principen att speciallag bryter allmän lag har åsidosatts, åberopad till stöd för talan i mål T‑62/06 RENV II

– Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om att institutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga och ha ändamålsenlig verkan

– Åsidosättande av principen om att speciallag bryter allmän lag

Den första grunden, avseende att artikel 87.1 EG åsidosatts och att motiveringen är motsägelsefull, åberopad till stöd för talan i mål T‑60/06 RENV II

Den andra grunden, avseende att artiklarna 1 b ii och 4 i förordning nr 659/1999 och rådets tillåtandebeslut har åsidosatts, åberopad till stöd för talan i mål T‑60/06 RENV II

Den femte grunden, avseende att artikel 18 i direktiv 2003/96, jämförd med dess bilaga II, och beslut 2001/224 har åsidosatts, åberopad till stöd för talan i mål T‑60/06 RENV II

Den tredje grunden, avseende att reglerna om stöd för skydd av miljön och, i synnerhet, punkt 82 andra stycket a i gemenskapens riktlinjer har åsidosatts, åberopad till stöd för talan i mål T‑60/06 RENV II

Den fjärde grunden, avseende åsidosättande av artikel 87.3 EG och riktlinjerna om regionalstöd, åberopad till stöd för talan i mål T‑60/06 RENV II

Den sjätte grunden, avseende åsidosättande av principerna om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhet och att institutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga, åberopad till stöd för talan i mål T‑60/06 RENV II, och den första grunden, avseende att principen om skydd för berättigade förväntningar åsidosatts, åberopad till stöd för talan i mål T‑62/06 RENV II

Den tredje grunden, avseende att principen om god förvaltningssed åsidosatts, åberopad till stöd för talan i mål T‑62/06 RENV II

Den fjärde grunden, avseende att motiveringsskyldigheten enligt artikel 253 EG och principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts, åberopad till stöd för talan i mål T‑62/06 RENV II

Rättegångskostnader