EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62006CJ0494

Domstolens dom (första avdelningen) den 30 april 2009.
Europeiska kommissionen mot Italienska republiken och Wam SpA.
Överklagande - Statligt stöd - Ett företags etablering i vissa tredje länder - Lån till nedsatt ränta - Inverkan på handeln mellan medlemsstater - Snedvridning av konkurrensen - Handel med tredje länder - Kommissionens beslut - Det statliga stödets rättsstridighet - Motiveringsskyldighet.
Mål C-494/06 P.

Rättsfallssamling 2009 I-03639

ECLI identifier: ECLI:EU:C:2009:272

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 30 april 2009 ( *1 )

”Överklagande — Statligt stöd — Ett företags etablering i vissa tredjeländer — Lån till nedsatt ränta — Inverkan på handeln mellan medlemsstater — Snedvridning av konkurrensen — Handel med tredjeländer — Kommissionens beslut — Det statliga stödets rättsstridighet — Motiveringsskyldighet”

I mål C-494/06 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 24 november 2006,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av V. Di Bucci och E. Righini, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande,

i vilket de andra parterna är:

Republiken Italien, företrädd av I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili, avvocato dello Stato,

Wam SpA, med säte i Cavezzo di Modena (Italien), företrädd av E. Giliani, avvocato,

svarande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna M. Ilešič, A. Tizzano, A. Borg Barthet (referent) och E. Levits,

generaladvokat: E. Sharpston,

justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 21 februari 2008,

och efter att den 20 november 2008 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1

Europeiska gemenskapernas kommission har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt meddelade den 6 september 2006, i de förenade målen T-304/04 och T-316/04, Italien och Wam mot kommissionen (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogiltigförklarade förstainstansrätten kommissionens beslut 2006/177/EG av den 19 maj 2004 om det statliga stöd nr C 4/2003 (f.d. NN 102/2002) som Italien beviljat WAM SpA (EUT 2006, L 63, s. 11) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

Bakgrund till tvisten

2

I artikel 2 i lag nr 394 av den 29 juli 1981 (GURI nr 206, 29 juli 1981) avseende stödåtgärder för italiensk export, fastslås den rättsliga ram inom vilken italienska myndigheter får bevilja subventionerad finansiering till exporterande företag som vill genomföra handelsprogram för etablering på marknader i tredje stater.

3

Wam SpA (nedan kallat Wam) är ett italienskt företag som utformar, tillverkar och säljer industriell blandningsutrustning som framför allt används inom livsmedels-, kemikalie-, läkemedels- och miljöindustrin.

4

De italienska myndigheterna beslutade den 24 november 1995 att bevilja Wam ett första stöd som bestod i ett räntesubventionerat lån på 2281485000 LIT (ungefär 1,18 miljoner euro) för genomförande av handelsprogram för etablering på de japanska, sydkoreanska och taiwanesiska marknaderna. Till följd av en ekonomisk kris i Korea och Taiwan genomfördes inte de planerade projekten i dessa länder. I realiteten utbetalades ett lånebelopp på 1358505421 LIT (ungefär 700000 euro) till Wam, för etablering av permanenta strukturer och för kostnader relaterade till främjande av handel i Fjärran Östern.

5

Samma myndigheter beslutade den 9 november 2000 att bevilja Wam ytterligare ett räntesubventionerat lån på 3603574689 LIT (ungefär 1,8 miljoner euro). Programmet som finansierades genom detta lån skulle genomföras i Kina av Wam och Wam Bulk Handling Machinery (Shanghai) Co. Ltd, ett lokalt företag som helt kontrolleras av Wam.

6

Efter att ha mottagit ett klagomål år 1999, inledde kommissionen en undersökning avseende påstått statligt stöd till Wam. Den 21 januari 2003 beslutade kommissionen att inleda ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 88.2 EG, med avseende på det påstådda statliga stödet till Wam.

7

Den 19 maj 2004 fattade kommissionen det omtvistade beslutet. Med avseende på frågan huruvida de två stöden (nedan kallade de omtvistade stöden) utgjorde ”statliga stöd” i den mening som avses i artikel 87.1 EG anges i skälen 75–79 i det omtvistade beslutet följande:

”(75)

[De omtvistade stöden] … bevilja[des] genom statliga medel i form av räntesubventionerade lån för ett specifikt företag, nämligen WAM SpA. Dessa bidrag förbättrar stödmottagarens finansiella situation. Vad gäller en eventuell påverkan på handeln mellan medlemsstaterna har EG-domstolen slagit fast att även om stödet avser export utanför EU kan handeln inom gemenskapen komma att påverkas. Det är vidare möjligt att sådant stöd, med hänsyn tagen till det ömsesidiga beroendet mellan de marknader på vilka gemenskapsföretagen bedriver verksamhet, kan snedvrida konkurrensen inom gemenskapen.

(76)

WAM SpA har dotterbolag över hela världen. Flera av dem är etablerade i nästan alla medlemsstater, som Frankrike, Nederländerna, Finland, Förenade kungariket, Danmark, Belgien och Tyskland. Klaganden betonade särskilt att denne befann sig i en hård konkurrenssituation med WAM Engineering Ltd, som är dotterbolag i Förenade kungariket och Irland till WAM SpA, på marknaden inom gemenskapen och att klaganden tappar många beställningar till det italienska företaget. Vad gäller utåtgående konkurrens bland företag inom gemenskapen, framgick vidare att det program som finansieras genom det andra stödet, som syftar till att främja handeln med Kina, skulle genomföras gemensamt av WAM SpA och WAM Bulk Handling Machinery Shangai Co Ltd, som är ett lokalt företag som helt kontrolleras av WAM SpA.

(77)

Enligt EG-domstolens rättspraxis kan exportsubvention påverka handeln mellan medlemsstaterna, även om stödmottagaren exporterar nästan hela sin produktion utanför EU, EES och [anslutningsländerna].

(78)

Vidare har man i föreliggande ärende kunnat konstatera att försäljningen utomlands från 1995 till 1999 utgjorde 52 till 57,5 procent av WAM SpA:s totala årsomsättning, av vilka två tredjedelar såldes inom gemenskapen (i absoluta tal, ungefär 10 miljoner euro jämfört med 5 miljoner euro).

(79)

Oavsett om [de omtvistade stöden] stödjer export till andra medlemsstater eller till länder utanför EU kan de … påverka handeln mellan medlemsstaterna och de … omfattas därför av artikel 87.1 EG.”

Talan vid förstainstansrätten och den överklagade domen

8

Republiken Italien och Wam ansökte separat vid förstainstansrätten om att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras. Ansökningarna slogs därefter samman. Republiken Italien åberopade sju grunder till stöd för sin talan. Wam åberopade tio grunder. Bland de åberopade grunderna förekom påståendet att kommissionen hade åsidosatt sin skyldighet att i tillräcklig utsträckning motivera det omtvistade beslutet.

9

Förstainstansrättens andra avdelning ogiltigförklarade det omtvistade beslutet genom den överklagade domen. Förstainstansrätten fann till stöd för denna slutsats att kommissionen hade åsidosatt sin motiveringsskyldighet.

10

Förstainstansrätten angav i punkt 59 i den överklagade domen att ett stöd endast ska betraktas som sådant statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden om alla villkor i artikel 87.1 EG är uppfyllda. Enligt bestämmelsen gäller följande villkor. För det första måste det röra sig om stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel. För det andra måste stödet kunna påverka handeln mellan medlemsstater. För det tredje ska stödet innebära en fördel för mottagaren genom att gynna vissa företag eller viss produktion. Slutligen ska stödet snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.

11

Förstainstansrätten konstaterade i punkt 63 i den överklagade domen att det inte automatiskt följer att de omtvistade stöden har påverkat handeln mellan medlemsstater, eller att de har snedvridit eller hotat att snedvrida konkurrensen, utan detta måste visas. Kommissionen borde i det avseendet ha nämnt, i det omtvistade beslutet, de relevanta tecknen på de omtvistade stödens förutsebara verkan. Förstainstansrätten underströk emellertid att kommissionen inte var skyldig att visa stödens konkreta verkan.

12

Förstainstansrätten konstaterade i punkt 66 i den överklagade domen, att den motivering som anförts i skälen 75 och 77 i det omtvistade beslutet var ”grundad på en redogörelse för principer ur rättspraxis och på den omständigheten att det inte var uteslutet att handeln eller konkurrensen påverkades, och kan inte i sig anses uppfylla de krav som föreskrivs i artikel 235 EG”.

13

Med avseende på konstaterandet i skäl 75 i det omtvistade beslutet, enligt vilket ”[d]essa bidrag förbättrar stödmottagarens finansiella situation”, fann förstainstansrätten att detta inte direkt avsåg villkoren avseende handelns påverkan eller konkurrensens snedvridning, utan, mer generellt, villkoren avseende gynnande av ett visst företag, vilket utgör ett annat rekvisit i begreppet stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Förstainstansrätten konstaterade därefter i punkt 67 i den överklagade domen att ”beviljande av ett stöd till ett visst företag, vilket är utmärkande för varje statligt stöd, liksom en liknande förbättring av det företagets finansiella situation inte är tillräckligt för att visa att stödet i fråga uppfyller samtliga villkor i artikel 87.1 EG”.

14

Med avseende på motiveringen i skälen 76 och 78 i det omtvistade beslutet ansåg förstainstansrätten i punkt 88 i den överklagade domen att de utgjorde ”uppgifter med stöd av vilka det kunde visas att Wam var aktiv på världsmarknaden och gemenskapsmarknaden, att företaget deltagit i handel bland annat [genom] sin export, och var utsatt för konkurrens från andra företag”.

15

Förstainstansrätten däremot konstaterade i punkt 69 i den överklagade domen att ”denna information varken anger hur handeln mellan medlemsstater kunde påverkas eller hur stödet i fråga kunde snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen till följd av att de omtvistade stöden beviljades, med hänsyn till stödens art och omständigheterna i förevarande fall. Det är för övrigt enbart fråga om omständigheter bland andra, som måste bedömas med hänsyn till de omtvistade stödens potentiella verkan.”

16

Förstainstansrätten godtog inte kommissionens argument att konkurrensen snedvridits med anledning av att de omtvistade stöden hade stärkt Wams ställning i förhållande till företag från andra medlemsstater som skulle ha kunnat konkurrera med det företaget.

17

Förstainstansrätten fann att det argumentet inte var relevant, i den mån det omtvistade beslutet varken innehöll något uttryckligt konstaterande i detta avseende eller tillräckliga uppgifter om en sådan förstärkning. Av samma skäl godtog förstainstansrätten inte heller argumentet enligt vilket de omtvistade stöden möjliggjort för Wam att genomföra sitt handelsprogram i utlandet och, i andra syften, frigöra resurser på gemenskapsnivå.

18

Förstainstansrätten godtog inte kommissionens påstående att det inte var nödvändigt att undersöka gemenskapsmarknadens och Fjärran-Östern-marknadens ömsesidiga beroende, eftersom Wam deltar i handel inom gemenskapen. Förstainstansrätten fann i punkt 74 i den överklagade domen att ”det knapphändiga konstaterandet att Wam deltog i handeln inom gemenskapen [var] ett otillräckligt stöd för påståendet att gemenskapshandeln kunde påverkas eller konkurrensen snedvridas, och att det således var nödvändigt att genomföra en ingående granskning av stödens effekter genom att i synnerhet beakta det faktum att de även täckte kostnader på marknaden i Fjärran Östern liksom, i nödvändig utsträckning, denna marknads och EU-marknadens ömsesidiga beroende”.

19

Förstainstansrätten påpekade dessutom i punkt 74 i den överklagade domen att det i det omtvistade beslutet hänvisas till ett beroendeförhållande mellan marknader på vilka gemenskapsföretagen är verksamma, men att det inte, i motsats till dom av den 21 mars 1990 i mål C-142/87, Belgien mot kommissionen, kallat Tubemeuse (REG 1990, s. I-959, punkterna 36–38; svensk specialutgåva, volym 10, s. 369), företes något precist beviskraftigt underlag till stöd för påståendet i skäl 75 i det omtvistade beslutet, som härrör från en princip som utvecklades i domen i det ovannämnda målet Tubemeuse, enligt vilken ett sådant beroendeförhållande innebär att det omtvistade stödet kan påverka konkurrensen inom gemenskapen.

20

I skäl 79 i det omtvistade beslutet angavs att ”oavsett om [de omtvistade stöden] stödjer export till andra medlemsstater eller till länder utanför EU kan de … påverka handeln mellan medlemsstaterna och … omfattas därför av artikel 87.1 [EG] i fördraget”. Förstainstansrätten fann med avseende på detta uttalande, i punkt 75 i den överklagade domen, att det omtvistade beslutet ”inte innehöll någon formell bedömning av huruvida konkurrensen snedvridits, och att det därmed skenbart bortsågs från att detta villkor är nödvändigt för att artikeln i fråga ska bli tillämplig”.

21

Förstainstansrätten påpekade i punkt 75 i den överklagade domen å ena sidan att ”det inte finns något som tyder på att de omtvistade stöden avsåg att stödja export till andra medlemsstater och, å andra sidan att de nämnda stöden inte avsåg att direkt och omedelbart stödja export utanför EU, utan att finansiera ett handelsprogram”.

22

Förstainstansrätten fann i punkt 76 i den överklagade domen att det inte, på grundval av den motivering som framställs i skälen 74–79 i det omtvistade beslutet, är möjligt att förstå hur de omtvistade stöden, under de i målet aktuella omständigheterna, skulle kunna påverka handeln mellan medlemsstater och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen. De omständigheter som har framställts i det omtvistade beslutet utgör således inte en tillräcklig motivering, till stöd för kommissionens slutsatser med avseende på tillämpligheten av artikel 87.1 EG.

23

Utan att ha prövat de andra grunder som Republiken Italien och Wam gjort gällande, ogiltigförklarade förstainstansrätten det omtvistade beslutet i den mån det inte innehöll tillräcklig bevisning på grundval av vilken det kunde fastställas att samtliga villkor för tillämpning av artikel 87.1 EG var uppfyllda.

Parternas yrkanden

24

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

upphäva den överklagade domen, och

slutgiltigt avgöra målet och därvid ogilla talan,

i andra hand, återförvisa målet till förstainstansrätten för en ny prövning, och

förplikta Republiken Italien och Wam att ersätta rättegångskostnaderna för båda förfarandena.

25

Republiken Italien har yrkat att domstolen ska fastställa att kommissionens överklagande inte kan tas upp till prövning eller ogilla det, samt förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

26

Wam har i första hand yrkat att domstolen ska avvisa överklagandet då det inte kan tas upp till prövning, och i andra hand att överklagandet ska ogillas. Wam har i tredje hand yrkat att domstolen av andra skäl ska ogiltigförklara det omtvistade beslutet och i sista hand att den ska återförvisa målet till förstainstansrätten, och i vilket fall förplikta kommissionen att ersätta alla rättegångskostnader i målet, inklusive dem som kommer att uppstå vid domstolen.

Prövning av överklagandet

Upptagande till sakprövning

27

Både Republiken Italien och Wam har gjort gällande att överklagandet inte kan tas upp till prövning.

28

Republiken Italien har gjort gällande att den av kommissionen åberopade grunden, enligt vilken förstainstansrättens dom inte är förenlig med domstolens rättspraxis, inte avser en rättsfråga.

29

Domstolen erinrar i detta hänseende om att enligt artikel 58 första stycket i domstolens stadga ska ett överklagande till domstolen vara begränsat till rättsfrågor och får grundas på att förstainstansrätten har åsidosatt gemenskapsrätten.

30

Såsom generaladvokaten har angett i punkt 20 i sitt förslag till avgörande, grundar sig kommissionens överklagande på påståendet att förstainstansrätten har åsidosatt gemenskapsrätten genom att inte följa eller tillämpa den tolkning som domstolen har gjort av artiklarna 87 EG och 253 EG i sin rättspraxis.

31

Republiken Italiens argument att överklagandet inte är grundat på en rättsfråga kan således inte godtas.

32

Med avseende på Wams argument enligt vilket kommissionens överklagande utgör en anmodan till domstolen att dels i sak ompröva den överklagade domen i stället för att begränsa sin prövning till väsentliga formföreskrifter i enlighet med artikel 230 EG, dels företa en prövning i sak som domstolen vid överklaganden inte är behörig till, konstaterar domstolen först att den enligt artikel 230 EG är behörig att pröva andra rättsakter från gemenskapsinstitutionerna än förstainstansrätten. Överklaganden av förstainstansrättens domar regleras emellertid av bestämmelserna i artikel 225.1 EG och domstolens stadga.

33

Domstolen påminner därefter om att motiveringsskyldigheter utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är hållbar, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2002 i mål C-310/99, kommissionen mot Italien, REG 2002, s. 2289, punkt 48). Då kommissionen genom sin enda överklagandegrund avser att invända mot förstainstansrättens rättsliga analys av motiveringsskyldigheten, kan kommissionen inte förebrås för att ha anmodat domstolen att göra en omprövning i sak av det omtvistade beslutet.

34

Av detta följer att Wams argument avseende huruvida kommissionens enda överklagandegrund kan tas upp till prövning, inte heller kan godtas.

35

Överklagandet kan följaktligen tas upp till prövning.

Prövning i sak

Parternas argument

36

Kommissionen har åberopat en enda överklagandegrund enligt vilken den överklagade domen var behäftad med en felaktig rättstillämpning i den mån förstainstansrätten fann att det omtvistade beslutet var bristfälligt motiverat. Kommissionen har gjort gällande att förstainstansrätten, genom att med avseende på tillämpligheten av artikel 87.1 EG fastställa att ett enkelt konstaterande av att ett företag deltagit i handel inom gemenskapen inte är tillräckligt för att visa en påverkan på handeln eller en snedvridning av konkurrensen, åsidosatte artikel 87.1 EG i förening med artikel 253 EG. Kommissionen har gjort gällande att förstainstansrättens krav på en sådan motivering är oförenlig med domstolens fasta rättspraxis på detta område.

37

Kommissionen har gjort gällande att det faktum att Wam deltog i handeln inom gemenskapen i sig visar att stöden kunde ha påverkat nämnda handel.

38

Kommissionen har invänt mot punkterna 73 och 74 i den överklagade domen, enligt vilka det omtvistade beslutet inte innehöll tillräckliga uppgifter till stöd för att Wams ställning hade stärkts i konkurrenshänseende. Den har även gjort gällande att det framgår av domstolens rättspraxis att ett stöd innebär att handeln påverkas och i princip att konkurrensen snedvrids, då det medför att ett företag slipper vissa kostnader som det normalt måste betala och att dess ställning gentemot andra konkurrerande företag i handeln mellan medlemsstaterna stärks. Kommissionen har i detta hänseende betonat att den inte är skyldig att undersöka ett stöds konkreta verkan.

39

Kommissionen har kritiserat den överklagade domen i den mån förstainstansrätten fann att det omtvistade beslutet var bristfälligt motiverat av det skälet att det inte innehöll någon argumentering avseende beroendeförhållandet mellan gemenskapsmarknaden och marknaden i Fjärran Östern som berördes av de omtvistade stöden. Enligt kommissionen bortsåg förstainstansrätten från det uppenbara övervägandet att pengar är utbytbara på så sätt att det, då ett företag utövar en verksamhet inom gemenskapen, inte är nödvändigt att särskilt visa att de stöd som avsåg att underlätta företagets etablering på marknader utanför gemenskapen även påverkar handeln mellan medlemsstaterna, och kan ge upphov till en snedvridning av konkurrensen.

40

Kommissionen slutligen har hänvisat till domstolens rättspraxis vari anges att det, när det framgår av själva de omständigheter under vilka stödet beviljades att stödet är av sådant slag att det kan påverka handeln mellan medlemsstater och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen, är tillräckligt att kommissionen har hänvisat till dessa omständigheter i motiveringen av beslutet. Enligt kommissionen är det precis vad den gjorde i det omtvistade beslutet.

41

Wam har gjort gällande att överklagandet helt saknar grund. Enligt Wam var det riktigt av förstainstansrätten att tillämpa domstolens fasta rättspraxis enligt vilken en motivering på grundval av abstrakta eller hypotetiska bedömningar inte räcker för att fullgöra motiveringsskyldigheten. Wam har gjort gällande att villkoren avseende handelns påverkan eller konkurrensens snedvridning enbart kan anses vara uppfyllda på grundval av faktiska omständigheter, med stöd av vilka det i förevarande fall kan visas konkret, och inte enbart abstrakt, hur statens ingripande eller hur statliga resurser medför en förstärkning av det stödmottagande företagets konkurrensställning och en minskning av dess produktionskostnader.

42

Enligt Republiken Italien åsidosatte förstainstansrätten inte artikel 87.1 EG utan iakttog tvärtom tidigare rättspraxis. I dom av den 17 september 1980 i mål 730/79, Philip Morris Holland mot kommissionen (REG 1980, s. 2671; svensk specialutgåva, volym 5, s. 303), definierades påverkan på handel så att stödet måste ”förstärka ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom gemenskapen”.

43

Republiken Italien har gjort gällande att det i det omtvistade beslutet saknas en undersökning, även allmän, av de aspekter av konkurrensen inom gemenskapen som eventuellt kan ha påverkats av stödet och således teorin om en ”relativ förstärkning” som skulle förklara påverkan på handeln inom gemenskapen. Påståendet i punkt 15 i överklagandet avseende en eventuell förstärkning kan inte tas upp till prövning, då förstainstansrätten, i punkt 73 i den överklagade domen, fann att denna påverkan åberopades för första gången under det muntliga förfarandet.

44

Republiken Italien har gjort samma invändning om rättegångshinder med avseende på påståendet i punkt 15 i överklagandet avseende den snedvridning av konkurrensen som påstods följa av den omständigheten att stödet i fråga innebar att företaget befriades från kostnader som det normalt sätt skulle ha burit.

45

Enligt den medlemsstaten följer det av punkt 56 i dom av den 29 april 2004 i mål C-372/97, Italien mot kommissionen (REG 2004, s. I-3679), att en motivering är tillräcklig då kommissionen identifierar, åtminstone allmänt, de normala kostnaderna för den berörda företagskategorin, och hänför dem till föremålet för stödet. Anledningen till att de erlagda utgifterna i förevarande fall utgjorde ”normala kostnader” angavs inte i motiveringen till det omtvistade beslutet.

46

Republiken Italien har dessutom gjort gällande att det anges, klart och tydligt, i domen i det ovannämnda målet Tubemeuse, att det enbart kan presumeras att en eventuell fördel med avseende på konkurrensen utanför gemenskapen även kan vara fördelaktig med avseende på konkurrensen inom gemenskapen. Förstainstansrätten fann således med rätta att motiveringen var bristfällig i detta avseende.

47

Republiken Italien har slutligen gjort gällande att kommissionens argumentering, enligt vilken förstainstansrätten underlät att beakta att pengar är utbytbara, saknar betydelse med hänsyn till att den inte omfattas av den rättsliga grund som avser avsaknaden av motivering. Den utgör i stället en tilläggsmotivering i förhållande till motiveringen i det omtvistade beslutet. I vilket fall som helst innebär inte teorin om ”frigörelse av resurser” en tillräcklig motivering i avsaknad av andra preciseringar med hänsyn till att den likaväl skulle kunna användas för att visa att de omtvistade stöden inte alls påverkade gemenskapsmarknaden.

Domstolens bedömning

48

Enligt fast rättspraxis ska den motivering som krävs enligt artikel 253 EG vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet, och av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit den angripna rättsakten har resonerat. De som berörs därav kan därmed få kännedom om skälen till den vidtagna åtgärden och gemenskapsdomstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (se dom av den 6 september 2006 i mål C-88/03, Portugal mot kommissionen, REG 2006, s. I-7115, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

49

När det gäller frågan om hur en stödåtgärd ska betecknas, kräver denna princip att kommissionen anger skälen till varför den anser att den ifrågavarande åtgärden omfattas av tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG. Även om det i vissa fall kan framgå av själva de omständigheter under vilka stödet beviljades att stödet är av sådant slag att det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen, åligger det kommissionen i det avseendet att åtminstone redogöra för dessa omständigheter i motiveringen till sitt beslut (domen i det ovannämnda målet Portugal mot kommissionen, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

50

Domstolen preciserar i detta sammanhang att det framgår av fast rättspraxis att det, för att kvalificera en nationell åtgärd som statligt stöd, inte är nödvändigt att styrka att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen, utan endast att det kan ha en sådan inverkan (dom av den 10 januari 2006 i mål C-222/04, Cassa di Risparmio di Firenze m.fl., REG 2006, s. I-289, punkt 140 och där angiven rättspraxis).

51

Det framgår av rättspraxis, särskilt med avseende på villkoret att det ska föreligga en påverkan på handeln mellan medlemsstater, att en medlemsstats beviljande av ett stöd, i form av en skattelättnad, till vissa skattepliktiga måste anses ha en påverkan på handeln och, följaktligen, uppfylla detta villkor då de nämnda skattepliktiga utövar en ekonomisk verksamhet som är föremål för sådan handel eller då det inte kan uteslutas att de konkurrerar med aktörer som är etablerade i andra medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 mars 2005 i mål C-172/03, Heiser, REG 2005, s. I-1627, punkt 35, och domen i det ovannämnda målet Portugal mot kommissionen, punkt 91).

52

Domstolen har även funnit att om ett stöd som beviljats av en medlemsstat stärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom gemenskapen, ska denna handel anses påverkad av det aktuella stödet (domen i det ovannämnda målet Cassa di Risparmio di Firenze m.fl., punkt 141 och där angiven rättspraxis).

53

Omständigheten att en bransch har liberaliserats på gemenskapsnivå är i detta avseende tillräcklig för att visa stödens faktiska eller potentiella inverkan på konkurrensen, liksom deras inverkan på handeln mellan medlemsstaterna (domen i det ovannämnda målet Cassa di Risparmio di Firenze m.fl., punkt 142 och där angiven rättspraxis).

54

Med avseende på villkoret om en snedvridning av konkurrensen, erinrar domstolen om att stöd som syftar till att befria ett företag från kostnader som detta normalt borde ha burit inom ramen för den löpande driften eller dess normala verksamhet, i princip snedvrider konkurrensvillkoren (dom av den 19 september 2000 i mål C-156/98, Tyskland mot kommissionen, REG 2000, s. I-6857, punkt 30, och domen i det ovannämnda målet Heiser, punkt 55).

55

Domstolen konstaterar i förevarande fall att förstainstansrätten inte underlät att beakta ovannämnd rättspraxis avseende kommissionens motiveringsskyldighet på området för statliga stöd. Förstainstansrätten fann nämligen i punkt 76 i den överklagade domen att det mot bakgrund av den motivering som gjorts i skälen 74–79 i det omtvistade beslutet, inte var möjligt att förstå hur de omtvistade stöden, under de i målet aktuella omständigheterna, skulle kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna eller snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.

56

Förstainstansrätten gjorde en korrekt bedömning när den, med avseende på nämnda omständigheter, bland annat i punkt 63 i den överklagade domen, påpekade att de omtvistade stöden avsåg att genom lån till nedsatt ränta finansiera utgifter för genomförande av ett handelsprogram för etablering i tredjeländer avseende etablering av permanenta strukturer eller främjande av handel, och att deras subventionsekvivalenter var relativt låga. Förstainstansrätten har dessutom påpekat i punkt 75 i nämnda dom att de stöden i fråga inte direkt och omedelbart avsåg att stödja export utanför EU, men att finansiera ett handelsprogram utformat för att möjliggöra etablering.

57

Mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i förevarande fall gjorde förstainstansrätten inte sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den i punkt 63 i den överklagade domen fann att det ankom på kommissionen att i synnerhet undersöka huruvida de omtvistade stöden kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen, genom att i det omtvistade beslutet redogöra för deras förutsebara verkan.

58

Förstainstansrätten har i detta hänseende i punkt 64 i den överklagade domen med rätta preciserat att det hade varit tillräckligt om kommissionen på ett korrekt sätt hade redogjort för hur de omtvistade stöden kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen. Förstainstansrätten betonade bland annat i detta sammanhang att kommissionen inte var skyldig att utföra en ekonomisk analys av den faktiska situationen på marknaden i fråga eller av den aktuella handeln mellan medlemsstaterna. Den var inte heller skyldig att visa de omtvistade stödens konkreta verkan, bland annat på de priser som Wam tillämpade, eller att bedöma Wams försäljning på marknaden i Förenade kungariket.

59

Förstainstansrätten konstaterade emellertid med rätta, med avseende på dessa principers konkreta tillämpning, i punkt 66 i sin dom, att en allmän motivering, såsom den som förekom i skälen 75 och 77 i det omtvistade beslutet, som består av en redogörelse för de principer som fastställdes i domen i det ovannämnda målet Tubemeuse, inte i sig kan anses uppfylla kraven i artikel 253 EG.

60

Med avseende på motiveringen i skälen 76 och 78 i det omtvistade beslutet fann förstainstansrätten, utan att göra sig skyldig till en felaktig rättstillämpning, i punkterna 68–74 och särskilt punkt 72 i den överklagade domen, att nämnda skäl, även jämförda med de principer som nämns i skäl 75 i det omtvistade beslutet, samt konstaterandet att Wams finansiella situation förbättrats, inte innehöll en tillräcklig motivering som gjorde det möjligt att förstå hur de omtvistade stöden, i förevarande fall, kunde påverka handeln mellan medlemsstater och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.

61

I motsats till vad kommissionen har gjort gällande i detta hänseende är i själva verket den omständigheten att Wam deltog i handeln inom gemenskapen genom att exportera en betydande del av sin produktion inom EU, i sig inte tillräcklig, under de särskilda omständigheter som förelåg i förevarande fall och som det erinras om i punkt 55 i förevarande dom, för att visa nämnda verkan.

62

Domstolen påpekar i detta hänseende bland annat att det följer av den rättspraxis som omnämns ovan i punkterna 50 och 52, att sådana effekter i princip kan uppstå till följd av den omständigheten att stödmottagaren är verksam på en avreglerad europeisk marknad. I förevarande fall, och tvärtemot de omständigheter som gav upphov till de nämnda målen, är de omtvistade stöden emellertid inte direkt förenade med stödmottagarens verksamhet på denna marknad. De avser nämligen finansiering av utgifterna för genomförande av handelsprogram för etablering i tredjeländer. Under sådana förhållanden, och desto mer då det är fråga om stöd vars subventionsekvivalenter är relativt låga, var de nämnda stödens påverkan på handeln och konkurrensen inom gemenskapen mindre omedelbar och svårare att uppfatta, vilket kräver att kommissionen motiverar sitt beslut mer ingående.

63

Med avseende på den rättspraxis som nämns ovan i punkt 54, enligt vilken stöd som syftar till att befria ett företag från kostnader som detta normalt borde ha burit inom ramen för den löpande driften eller dess normala verksamhet i princip snedvrider konkurrensvillkoren, är det tillräckligt att konstatera att stöden i fråga inte avsåg att befria Wam från sådana kostnader.

64

Av det ovan anförda följer att förstainstansrätten, i punkterna 62–76 i den överklagade domen, i sak fann att kommissionen borde ha utfört en grundligare undersökning av de aktuella stödens möjliga påverkan på handeln mellan medlemsstaterna och konkurrensen. Enligt förstainstansrätten borde kommissionen även i det omtvistade beslutet ha gett ytterligare upplysningar avseende nämnda påverkan. Förstainstansrätten avsåg inte, när den gjorde denna bedömning, att frångå ovannämnda rättspraxis men att beakta de särskilda omständigheterna i målet, och kan inte kritiseras för att ha gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning i detta hänseende.

65

Denna slutsats vederläggs inte heller av kommissionens argumentering avseende förstainstansrättens konstaterande i punkt 74 i den överklagade domen. Dessa konstateranden avseende undersökningen av beroendeförhållandet mellan den europeiska marknaden och marknaden i Fjärran Östern avser nämligen möjligheten att handeln och konkurrensen inom gemenskapen påverkas indirekt, i enlighet med domen i det ovannämnda målet Tubemeuse. Även om det stämmer att det inte kan krävas att ett sådant beroendeförhållande undersöks om det kan visas att det statliga stödet har en direkt påverkan på gemenskapsmarknaderna, innehåller det omtvistade beslutet, såsom bekräftas i föregående punkter, inte tillräcklig bevisning i detta avseende.

66

Av det ovanstående följer att överklagandet ska ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

67

Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 118, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Republiken Italien och Wam har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanser. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska deras yrkande bifallas.

 

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

 

1)

Överklagandet ogillas.

 

2)

Europeiska gemenskapernas kommission ska ersätta rättegångskostnaderna i båda instanser.

 

Underskrifter


( *1 ) Rättegångsspråk: italienska.

Top